Ur Idéer för vår framtid, Moderata samlingspartiet, Stockholm 1990 

Förord 

Ett folk är i antågande. Med sig har de Europas humanistiska och kristna kulturarv. Med sig har de också framtidens politiska idéer och det enda stora oprövade regeringsalternativet i svensk politik - en moderatledd regering. Mot sig har de antågande inte bara socialdemokratins trötta idéer utan också av socialdemokratin färgade partier, massmedier och institutioner. Vi har alla svårt att frigöra oss från den långa perioden av socialdemokratisk dominans.

 
Den politiska historieskrivningen ser vi så här:

1932-1989  Den socialdemokratiska eran 
1990-2000  Den stökiga tiden  
2001-        Den liberal-konservativa eran

 
Sverige har varit politiskt närmast unikt stabilt. Socialdemokraterna har i kraft av historiska bindningar varaktigt förmått försvara en position kring 45 procent av väljarna. Den successivt minskade klassröstningen har först och främst inneburit att väljare från borgerliga miljöer har blivit rörligare. Socialdemokrater har förblivit socialdemokrater.

Förändringen tränger sig emellertid på. Det socialdemokratiska samhällsprojektet har kommit till vägs ände. Det är ett politiskt problem för socialdemokraterna men också ett problem som rör partiets förmåga att hålla skarorna samman. 

Inom ett parti som omfattar nästan hälften av väljarna dväljs viljor som egentligen inte är förenliga med varandra. De kan hållas samman så länge projektet kan levandegöras och förefaller att ge något till alla. Men inte längre. 
  
När det inte kan göras troligt att projektet är vare sig möjligt eller speciellt lyckligt faller rörelsen isär. Det är ett bekymmer för socialdemokraterna men en lycka för Sverige. Socialdemokraterna är knappast längre ett regeringsalternativ i sig självt. De är, liksom alla andra partier, beroende av samarbetspartners. 
  
Den svenska politiken befinner sig nu i den stökiga tiden. Vi kommer många gånger under 1990-talet att samlas framför TV-apparaterna för att se hur den senaste politiska krisen skall lösas, ungefär som vi gjorde i februari 1990. 
  
Den stökiga tiden kräver en rakare linje från moderaterna än från andra partier. Vi skall opponera mot socialdemokratin och mot andra som vill fortsätta dess politik. Vi skall lika självklart hålla rent till höger. 
  
När moderaternas två framtidsgrupper - en för framtidens partiorganisation och en för framtidens politiska idéer - bildades vintern 1989 satte vi år 2001 som riktpunkt för vårt arbete. Sedan dess har händelserna i Östeuropa visat att politiska förändringar för statsbärande socialistiska partier kan gå mycket fort. Låt oss se till att den stökiga tiden blir så kort som möjligt. 
  
Denna rapport innehåller idéer, inte i första hand för den stökiga tiden, utan idéer som kan räkna med förverkligande i den kommande liberal-konservativa eran. Vi har ett glädjebudskap till alla svenskar om samhället och statsmakterna som lyder; Staten är inte samhället. Näringsliv, vetenskap, konst, etik och religion har rätt att leva sina egna liv. Statsmakterna skall inte styra allt, inte heller tvinga sig på som partners i alla verksamheter. 
  
Ett genomgående tema är att moderaterna inte skall utnyttja en blivande maktställning att stärka stat och kommun - och därmed sin egen makt. Stat och kommun har väsentligare uppgifter än att vara byråkratiskt centrallager av allsköns skattefinansierade tjänster och varor till medborgarna. "Om något behöver göras och det kan göras av det civila samhället, så skall det göras av det civila samhället, inte av stat och kommun", lyder vår tumregel. 
  
Vi inleder vår rapport med att visa hur man kan tänka systematiskt om framtiden (Avsnitt 1), och med en beskrivning av några av förändringens drivkrafter i vår omvärld, inte minst de som blivit tydliga genom revolutionen i Östeuropa (Avsnitt 2). I Sverige har utvecklingen i många väsentliga stycken inte varit lycklig (Avsnitt 3). Vi vill se en uppslutning bakom kraftfulla frihetsvärderingar: Varje ingrepp i medborgarnas liv, varje reglering, varje skatt, försvårar planer och dödar livsprojekt (Avsnitt 4). Med hjälp av två betraktelsesätt - det "allsidiga samhället" och den "lilla och stora världen" - berättar vi om ett avpolitiserat samhälle, öppet för nya idéer om välfärd med ett mänskligare ansikte (Avsnitt 5). Det för alla så viktiga arbetslivet vill vi också förnya (Avsnitt 6). 
  
Rapporten avslutas med "Det borgerliga uppdraget" (Avsnitt 7) där vi diskuterar de politiska beslut som enligt vår uppfattning bland annat måste fattas, för att Sverige ska bli ett bättre land att leva i. 
  
I full enighet har vi valt att säga att framtidens uppgifter i huvudsak faller på "det civila samhället", det vill säga på den lilla världen (familj, grannskap, hembygd, nätverk, föreningar) och de delar av den stora världen som inte skall styras av politiken: kyrkor, universitet, företag, kulturlivets institutioner, etiska kommittéer, konstnärlig verksamhet, fria yrken etc. Vi säger inte som nyliberalerna att företagen och marknaden skall ta över allt, vi säger att det civila samhället skall ta över där det går. 
  
Tron på det civila samhällets möjligheter förenar numera Östeuropa med Västeuropa. Denna tro skall också förena norra Europa med resten av kontinenten. Det är en tro på frivilliga projekt, både små och stora, svenska och internationella. 
  
Rikt och fullt skall män och kvinnor leva på lika villkor i den stora och den lilla världen. Vi är liberaler i den stora världen och konservativa i den lilla världen. Det ger oss en ideologisk särställning bland de svenska partierna, en slagkraftig vägvisare in i framtiden. Med den lilla världens trygghet i ryggen ängslas vi inte för den stora världens frihet. 
  
  
Den politiska framtidsgruppen har bestått av följande personer: Bo Berggren, Staffan Burenstam-Linder, Ulla Ericson (sekreterare 1990), Susanne Hellberg, Gunnar Hökmark, Göte Jonsson, Göran Lennmarker, P J Anders Linder, Inger René, Cecilia Stegö (sekreterare 1989), Per Unckel och Hans L Zetterberg (ordförande). Vi har sammanträtt femton gånger. Ericson, Hökmark och Linder har utgjort redaktionskommitté för vår text. 
  
Vi har kallat på hjälp från ett antal fristående experter som skrivit uppsatser som vi intensivt diskuterat (se Appendix). Vi har också haft stor hjälp och glädje av partiföreningarnas svar på höstens samråd och det arbete som utförts i olika tankesmedjor som står relativt fria frän statsmakt och socialdemokrati; Den Nya Välfärden, FA-Rådet, Industrins Utredningsinstitut, Näringslivets Ekonomifakta, SACO/SR, SAF, Skattebetalarna, SNS, Timbro med flera. Från universitetsforskningen har vi givetvis också lärt oss mycket, dock kanske inte så mycket som kunde ha varit fallet om dess problemformuleringar varit friare från de värderingar som dominerat under den socialdemokratiska eran. 
  
Det har gått en optimistisk ton genom våra diskussioner. Den socialdemokratiska eran är slut, den stökiga tiden kommer att ta slut. Nu ser vi fram mot att moderaten blir den vanligaste svensken och liberal-konservativa idéer blir självklara i svenskarnas politiska samtal. 
  
Stockholm i april 1990 
  
Hans L Zetterberg