1989-08-29
För Aspectra 4/89
Av Hans L
Zetterberg
När företag i
aktiebolagsform började bildas i stor skala på 1700-taletbetraktades de – i
Newtons anda – som mekaniska fenomen i stil med urverk; de var maskiner,
vinstmaskiner. De hade en självständig existens från människor och
institutioner, de skulle helt enkelt rulla på och generera överskott. På 1800-talet ändrades synen på företagen. I Darwins anda
började man se dem som organismer. Som sådana kunde de kämpa med varandra för
överlevnad; de kunde växa, utvecklas och dö. Vid mitten av
1900-taletutvecklades denna syn på företagen och man blev medveten om att dessa
organismer hade sin egen ekologi. De förstörde ibland naturen i sin
exploatering av råvaror, de skapade avfallsprodukter och påverkade miljön.
I vår tid växer
en tredje syn på företagen fram som antagligen kommer att dominera nästa
århundrade. De börjar nu ses som sociala system, dvs. allsidiga
samfälligheter, integrerade i alla samhällssfärer och medansvar för sitt bidrag
inte bara till livets rikedom utan också till dess ordning, vetande, skönhet,
etik och meningsfullhet.
Den nya synen på
företag är en tillämpning av en sociologisk upptäckt som gäller alla långlivade
organisationer. Upptäckten är att varje organisation innehåller element från
olika samhällssfärer och på sitt sätt bidrar till dem.
En organisation som arbetar inom en viss sfär engagerar
sig i första hand för dess värden: ett företags huvudfunktion är att skapa
rikedom, n offentlig förvaltning skall skapa ordning, ett forskningsinstitut
skall skapa kunskap, etc. Man måste på var sitt håll vara framgångsrikmätt med
sin sfärs mått. Vi vet alltför väl att utan bra affärer är ett företag dött och
bilan faller. Det gäller faktiskt i både kapitalistiska och socialistiska
ekonomier; skillnaden är att bilan faller omgående i marknadsekonomi och med
viss fördröjning efter en period av socialiserade förluster som hämmar
tillväxten av rikedom inom den politikerstyrda ekonomin. Ingenting i tanken på
företag som sociala system utgör en mildring av det absoluta lönsamhetskravet:
ett företag kan ha den bästa organisationsplan, de bästa utredningarna om
teknik och marknad, personal utbildad vid de bästa skolor och vidareutbildad
vid de bästa kurser, den skönaste logo en reklambyrå kan skapa – utanlönsamhet
är du intet. Men därmed är inte sagt att lönsamhet är allt. Sociala system
ställs även inför andra krav.
För att förstå
dessa krav måste man inse att företagets sociala system är allsidigt.
Ekonomiska sfären dominerar givetvis, men också inom ett företag i näringslivet
finns ett utvecklat "politiskt" system – ledning, administration,
arbetsordning, juridik. Här finns också ett mycket utvecklat kunskapssystem.
Företagen förvaltar och utvecklar ett stort vetande om teknik och marknader. De
multinationella har ofta en bättre framtidsbedömning än regeringarna och en
bättre känsla för utvecklingen i utlandet. I företagen finns också en estetik –
den visar sig i design av produkter, i huvudkontorets och produktionslokalernas
arkitektur, i lunchmatsalarnas stil, i årsberättelsernas layout et cetera. I
företagen finns också reservoarer av moraliska värden, god affärssed, börsetik
och hederskoder för olika yrken. När man på Skandia säger "det där är inte
Skandia" och menar att så där skall man inte hantera saker och ting,
uttrycks bolagets oskrivna etiska värden. Nordens största företag, Volvo,
försökte i början på80-talet skriva ned sina etiska värderingar. De handlade om
integritet, kompetens, engagemang, omtanke och öppen kommunikation. Många
andraföretag och organisationer har följt efter och sökt formulera och
fastställa sin etik.
Företag har
alltså förutom sin ekonomiska huvuduppgift också sinspeciella politik och sin
vetenskap. En liten del av världens skönhet finns i dem. Där finns en moralisk
fiber. Och om de är fullgångna finns i dem också tonen från himlen som aldrig
förstummas, alltså något som ger mening åt mödan.
Detta är ett
viktigt resonemang. Det innebär att företag om de får utvecklas fritt och inte
faller i händerna på klåfingriga politiker som dränerar deras resurser har en
potential att ge ett rikt och fullt liv till sina medarbetare. De är allsidiga
samfälldheter, precis som totalsamhället.
oOo
Företag i form av allsidiga samfälldheter blir den
viktigaste strukturen i 2000-talets samhälle, inte myndigheter och folkrörelser
som på 1900-talet. Därmed utvecklas Sverige till ett moget kapitalistiskt
samhälle.
Samhällsvetenskapen har sedan länge satt upp fem villkor som skall
vara uppfyllda för att vi skall tala om ett samhälle med kapitalistiskekonomi:
(1) Huvuddelen av vardagsbehoven hos befolkningen skall
täckas av produkter och tjänster från företag. Det har hänt till och från i
historien att företag svarat för enstaka behov. Man kan emellertid ofta tänka
bort dessa företag utan att historiens gång nämnvärt ändras. Under kapitalismen
är det lejonparten av behov hos den stora massan av människor som
tillfredställs av privata företag. "Om något kan göras av ett företag så
skall det göras av ett företag, inte av offentliga sektorn eller föreningar
eller hushåll". Det är kapitalismens fältrop.
(2) Produktionsfaktorerna skall vara kontrollerade av
företagare. Produktionsfaktorerna är av olika slag och alla skall de kunna
samordnas av företagen: land, byggnader, maskiner, insatsvaror, uppfinningar,
kunskapsbanker, finanskapital, råmaterial, arbetskraft, färdigvaror.
Företagandets konst ligger i att utnyttja den kontroll man har av
produktionsfaktorerna för att utveckla företaget.
(3) Arbetsmarknaden under kapitalismen skall vara fri.
Arbetskraftutgör ett undantag till regeln att företag skall kunna äga och
handla med sina produktionsfaktorer. Arbetare skall givetvis inte kunna ägas
och säljas som i en slavekonomi. Arbetsmarknaden skall istället bestå av fria
individer som kan ta och lämna anställningar med kort varsel – av ekonomiska
eller andra motiv. Löner och löneutveckling i ett sådant system blir kända,
flexibla och någorlunda kalkylerbara. Arbetarelämnar i ett sådant system
olönsamma företag som inte kan betala bra löner eller förblir ofullgångna
samfälldheter. De dras till lönsamma, expansiva företag som behöver anställa
och kan betala bra och är merfullgångna sociala system där man har ett rikt och
fullt liv på arbetstid. Under
kapitalismen blir de anställda välbärgade. Deras hushåll utgör f ö en av
företagens stora marknader. En annan marknad består av försäljningen till andra
företag och till statsmakter.
(4) Företagen skall styras av krav på långsiktig
lönsamhet beräknad medhjälp av systematisk bokföring. Till kapitalismen hör
företag som systematiskt arbetar för att i varje verksamhetsperiod bibehålla
eller förbättra vinsten (enligt resultaträkning), vid varje
redovisningstillfälle ha allt större tillgångar än skulder
(enligtbalansräkning). Kapitalismen förutsätter alltså att affärshändelser
införs i ett redovisningssystem i vilket man registrerar, bearbetar,
kalkylerar, rapporterar för att underlätta lönsamma affärsbeslut.
Från kapitalismen
kan räknas bort allt företagande utan bokföring (även skumraskaffärer, hasardspel,
sjöröveri, vikingaraider och prostitution som kapitalismens vedersakare älskar
att använda som exempel på kapitalism), och firmor i vilka företagets kassa och
företagarens hushållskassa inte är åtskilda.
(5) Under kapitalismen skall företagen verka i en
marknadsekonomi, inte i en förhandlingsekonomi eller kommandoekonomi.
Företagen kan
lättast göra en rationell anpassning till långsiktiglönsamhet om de verkar i en
ekonomi i vilken olika produktionsfaktorer kan köpas och säljas och i vilken
producerade varor och tjänster kan säljas. Företagen skall alltså kunna köpa
och sälja på fastighetsmarknader, investeringsvarumarknader, råvarumarknader,
färdigvarumarknader mm. De skall kunna handla med patenträtter och
upphovsrätter och licenser av olika slag. De skall kunna handla på
värdepapperbörser, ja själva vara handelsvara på aktiebörsen.
Marknadsekonomin
ger kontinuerlig information om vad som efterfrågas och vad individer och
grupper är villiga att betala. Denna information används av företagarna när de
gör kalkyler. De kan – åtminstone i princip – i varje tidsperiod räkna ut om en
given affär fortfarande är lönsam, snabbt justera den om siffrorna går mot
rött. De kan någorlunda väl göra en kalkyl också för nya affärer genom signaler
om öppningar på marknaden för nya produkter och tjänster. Entrepreneurskap och
kalkylerande för att nå kontinuerlig anpassning till föränderliga marknader är
alltså det kapitalistiska företagets modus vivendi. Här gäller det att alltid
utnyttja byggnader och maskiner effektivt, alltid använda personalen rätt och
motivera den väl, alltid ta ut riktiga priser till bästa betalningsvillkor,
kontinuerligt bearbeta marknaden för att nå bästa försäljning, et cetera.
Eftersom företagen själva kontrollerar sina produktionsfaktorer kan de snabbt
anpassa sig till nya situationer.
oOo
Max Weber visade
i sina studier av kapitalismen att även de mest utvecklade agrara samhällen
alltid saknar några av kapitalismens femsärmärken. Land i agrara samhällen kan
ägas endast av vissa grupper, t ex aristokrater eller fria bönder. Handel
monopoliseras av andragrupper, t ex skrån. Arbetskraften är inte fri; arbetare
är livegna, slavar eller bundna av dagsverken e d. Marknaden är koncentrerad
tillett lokalområde och fjärranhandel finns mest med lyxvaror. Det långsiktiga,
metodiska lönsamhetstänkandet är okänt i de agrara samhällena. Där kan man helt
visst lura främlingar på deras tillgångar, men att systematiskt arbeta för
vinning i utbyte med de egna anses omoraliskt.
Den svenska
välfärdsstaten – som utvecklats lika mycket ur ett agrartsamhälle som ur ett
industrisamhälle – saknar i hög grad det första av kapitalismens kännemärken:
att företagen svarar för huvuddelen av det som behövs för att tillfredställa
våra behov. Sverige är inte ett fullgånget kapitalistiskt land så länge
barnomsorg, skolutbildning, bibliotekstjänster, arbetsförmedling, bostäder,
kollektivtrafik, sjukvård, äldreomsorg, mm levereras av offentliga byråkratier
snarare än privata företag. Affärsdrivande verk hör inte heller hemma i ett
kapitalistiskt samhälle.
Det finns också
för stora inslag av förhandlingsekonomi i Sverige för att landet skall stämplas
som kapitalism av högsta karat (kriterium 5).Under kapitalismen avstår man
gladeligen från Statens energiverk, Statens industriverk och dylikt.
Opinionsklimatet
i Sverige har ännu inte accepterat kapitalismen. Man tror att kapitalismen
styrs av ha-begäret eller girigheten, inte av bokslut upprättade enligt
systematiska bokföringsregler (kriterium 4).I verkligheten är kapitalistiska
företagare inte mer giriga än ämbetsmän, domare, präster eller läkare. Dessa
yrkesgrupper arbetar under olika regelsystem: förvaltningens regler,
rättsväsendets, kyrkans, sjukvårdens. Hängivet och osjälviskt arbete kan läggas
ned inom dem liksom inom regelsystemet för ett kapitalistiskt företag. Det
finns som bekant själviska och giriga människor inom varje system. Men den
insikten finns inte i svenska massmedier och i svensk politisk talekonst.
oOo
Det kan synas som
om ett kapitalistiskt näringsliv är en helt självgående process. Men så är inte
fallet. Kombinationen av självständighet och ömsesidigt beroendet av andra
samhällssfärer gäller inte minst för den kapitalistiska ekonomin. Den behöver
en etik av förtroende, ärlighet och god vilja att fullfölja åtaganden. Den
behöver vetenskap och teknik och utbildat folk. Och den behöver politikens
lagstiftning.
I samspelet
mellan marknad och politik avgörs om ett samhälle av modernvästerländsk typ
blir lyckat eller misslyckat. De bästa politikerna lever för att få marknaderna
och därmed näringslivet att fungera bättre. De lagstiftar om klara och fasta
regler för äganderätt, kontrakt, konkurrens, kredit, penningvärde, mått,
bokföringsplikt mm.
Det politiska
arbetet att skapa EGs inre marknad är i det stora hela ett mycket bra exempel
på hur politiker förbättrar förutsättningarna för företagen utan att därför
styra näringslivet. De goda politikernas grundinställning är att ta bort
regleringar och snedvridande skatter snarare än att reglera mera och beskatta hårdare.
De vet att marknaderna på sikt är självreglerande och överlägsna alla direktiv
från lagstiftare och byråkrater.