Svensk Tidskrift, 1989, nr 4-5 


ÖDESMAKTER OCH IDEOLOGIER


Av Hans L Zetterberg

Ödesmakterna i den moderna tillvaron heter byråkratin och marknaden. De
politiska ideologierna definieras och omdefinieras hela tiden för att
ange människans relation till dessa ödesmakter.

Miljöpartiet har mest intresserat sig för vad ödesmakterna gör åt
naturen, inte åt samhället, ett ovanligt politiskt grepp. Centern har
mest intresserat sig för vad de gör med hembygden. Kds har mest
intresserat sig för vad ödesmakterna gör med familjen. Moderaterna,
folkpartiet och socialdemokraterna vill på olika sätt använda
ödesmakterna för att nå politiska mål. Det är deras inställning
jag vill diskutera i denna artikel.

oOo

President George Bush byggde sin valkampanj 1988 och sitt
installationstal i januari 1988 på formeln: "Omsorg hemmavid, konkurrens
på bortaplan" (Compassion at home, competitiveness abroad). Det är en
bra formel för en nations framgång. Den sammanfattar insikter om hur
samhällslivet fungerar som det tagit samhällsfilosofin flera århundraden
att utveckla.

Intellektuellt kom genombrottet vid förra sekelskiftet. Man upptäckte
då att den lilla världen följde andra sociologiska lagar än den stora
världen. Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden,
de naturliga nätverken. Den stora världen är förvaltningarna,
institutionerna, företagen, marknaderna, partierna, fackföreningarna.
Man uttryckte skillnaden på olika sätt. Gemeinschaft är annorlunda än
Gesellschaft, sade de tyska sociologerna (Töennis 1897). Det som gäller
för primärgrupper gäller inte för sekundärgrupper, sade de amerikanska
sociologerna nästan samtidigt (Cooley 1902). När ett århundrade gått,
bör vi vara redo att omsätta denna insikt i praktisk politik.

Samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet, gemensamma ägodelar
behövs för att den lilla världen skall fungera. Konkurrens, marknader,
vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt behövs för att den
större världen skall fungera. Dessutom en smula god byråkrati.
Tankegångar av detta slag var vanliga hos sekelskiftets sociologer och
har i vår tid gjorts relevanta för ekonomi och statskunskap av Friedrich
von Hayek.

oOo

Redan som barn möter vi den stora världens ödesmakter, byråkratin och
marknaden.

I familjen, den lilla världens viktigaste enhet, ger föräldrarna kärlek
och omsorg till sina barn, lär dem tala, lär dem lyda regler, lär dem
att umgås, hjälper dem utveckla en livsstil. Den lilla världens trygghet
omger barnet.

Tidigt möter numera svenska barn den stora världen. Den dag de börjar
på dagis träder KOMMUNEN och FACKET in i deras liv. Om barnskötaren
inte kommer nästa dag förväntas allt gå vidare som vanligt med en
ersättare -- ungefär som ett ärende i en förvaltning. Det är en chock
att få klart för sig att när klockan nått något som kallas arbetstidens
slut vill inte fröken bry sig om barnen mer. Ingen, inte ens det
mest gulliga eller mest olyckliga av barnen kan nu ställa krav på
dagispersonalen. Barnen har svårt att förstå detta. De är vana vid att
föräldrar ger sina egna barn mer kärlek än de ger andras barn.
Barnskötaren älskar alla lika och kärleken upphör klockan 18.00.
Barnen har mött den stora världens första ödesmakt: byråkratin och dess
rättvisa. Den är sannerligen svår att förstå för den oinvigde.

Det är värt att utreda hur barn fostrade av en byråkrati blir som vuxna.
Vad får de för slags samvete, ansvarskänsla, självförtroende,
självuppfattning, livslust?

Ett lika lärorikt möte med den stora världen kommer när barnen första
gången själva köper sitt godis. Med förundran lär sig barnen att kakaon
i chokladbiten har framställts i Afrika och fraktats hundratals mil.
Sockret kommer från Skåne och omslagspapperet från Norrland. Fraktbåten
var byggd i Korea och lastbilarna i Södertälje, med däck från Frankrike
och tändstift från USA.

Det är ingen planbyråkrati som ordnat att barnen kan köpa sin chokladbit
i kiosken utan att beställa den i förväg. Barnen har stött på det
moderna samhällets andra ödesmakt: världsmarknaden. Dess olika
delmarknader samordnade genom prisbildning -- Adam Smiths osynliga hand
-- har ombesörjt att de får sin chokladbit.

Det är lika svårt för barnen att förstå marknadens moral som
byråkratins. Handlarn delar inte med sig av chokladkakor som de snälla
syskonen gör. De som skördat chokladen, de som odlat sockret, de som
ordnat transporterna är själviska nog att begära lön för mödan. Allra
svårast är det att begripa att den stora marknaden fungerar utan att
någon förälder, chef eller politiker bestämmer allting. Det har inte ens
flertalet vuxna begripit.

Som tumregel har kommit att gälla att i socialdemokratins Sverige köper
man varor på marknaden för sina egna pengar och får skattefinansierade
tjänster gratis eller nästan gratis av byråkratin. Detta har gjort oss
till västvärldens stora materialister, vilket är illa nog. Det är också
en stor barlast när vi går in i en tidsålder i vilken de avancerade
länderna blir flexibla serviceekonomier snarare än prylekonomier.

oOo

Vårt sekel har sett en våldsam utveckling av den stora världens
ödeskrafter, marknaderna och byråkratierna. Samtidigt har den lilla
världens viktigaste enhet, familjen, förlorat en hel del funktioner till
marknaden och byråkratin, och familjen har förlorat i stabilitet,
självständighet och integritet.

Det stora slaget i vårt sekel har emellertid stått mellan byråkratin och
marknaden. Marknadsstyrning av näringslivet har överallt visat sig
överlägsen byråkratstyre. Idag argumenterar knappast någon för ren
planhushållning längre. Man vet från teoretiska och praktiska studier
att planhushållarna inte kan ha perfekt kunskap om framtiden; de skapar
alltid oplanerade konsekvenser av sina planerade åtgärder. Man vet från
erfarenhet i både i-länder och u-länder att marknadsekonomierna
blomstrar mer än planekonomierna. I marknadsekonomierna finns
effektivitet och överflöd. I planekonomierna finns ineffektivitet och
köer. Nyliberalismen har spikat fast denna tes med stor framgång.

Debatten i Sverige gäller nu om denna insikt skall få slå igenom också
utanför varuproduktionen, på tjänstesektorn och det sociala området.
Kan barnomsorgen lika självklart som sophämtningen överlåtas till
marknadsstyrning, konkurrens vinstintresse och valfrihet? frågade man i
valrörelsen 1982. Svaren värker långsamt fram.

oOo

Vi lever alla i skärningspunkten mellan den lilla och den stora världen.

Kvinnor i Sverige märker det mest. De riskerar att slitas ut därför att
de engagerar sig i den stora världens yrkesarbete och samtidigt tar
fullt ansvar för den lilla världen. Skattetrycket är så hårt att att
även de som vill annorlunda tvingas gå ut i arbetslivet för att
hushållet skall få sitt.

Det är inte alltid lätt att förstå att vad som gäller i den lilla
världen inte gäller i den stora. Det blir den stora läxan i de politiska
diskussionerna framöver.

Socialdemokrater och socialliberaler tycker att politikens uppgift är
att utsträcka den lilla världens solidaritet till att gälla också i den
stora världen. Socialisterna vill göra det med hjälp av omfördelning av
inkomster och med offentliga vårdmonopol, dvs med hjälp av byråkrati.
Socialliberalerna håller på det hela taget med, men vill numera inte ha
offentliga monopol utan kan tänka sig flera marknadsinslag i
leveransen av välfärden. De ser också gärna mer av u-hjälp

Den gemensamma nämnaren mellan socialdemokrater och socialliberaler är
att de tror att goda superföräldrar som heter statsmakterna (och kallas
"samhället") skall ge oss trygghet i livets alla skeden. Så bygger
man ut omsorgsapparaten och försvarar ett skyhögt skattetryck för dess
finansiering. Men man glömmer att den stora världen inte fungerar som
den lilla världen.

Det är inte bara så att den offentliga välfärden har alla
planhushållningens vanliga svagheter: ineffektivitet och köer. Det kan
man, som ofta påpekas från liberalt håll, i någon mån motverka genom att
tillåta privata skattefinansierade alternativ till de
offentligproducerade, typ Cityakuten och Pysslingen.

Efterkrigstidens sociala välfärdsutbyggnad i socialdemokratisk och
socialliberal anda har i hög grad segregerat välfärdskonsumenterna från
vardagens normala liv. Barn sänds till daghem, arbetslösa till
omskolningscentrum, missbrukare till behandlingshem, sjuka till sjukhus,
äldre till ålderdomshem, senildementa till långvård. Som regel gäller
att där välfärdspolitiken griper in bryts de sociala kontakterna från
den lilla världen upp. Det finns ett grymt, människoplågande inslag i
vår älskade välfärdsstat.

Moderaterna -- ensamma bland de svenska partierna -- accepterar
dualismen mellan den lilla och stora världen. Det viktigaste i den
lilla världen, familjen, vill vi stärka. Varken marknad eller byråkrati
får slå sönder familjens integritet. Det viktigaste i den stora
världen, marknaden, vill vi också stärka. Där marknaden inte kan
leverera -- och bara där -- vill vi ha en stark byråkrati med
hedervärda, välutbildade, välbetalda ämbetsmän och gammaldags
ämbetsmannaansvar.

Socialdemokrater och folkpartister som i olika tonarter predikar den
lilla världens dygder för den stora världens institutioner gör det lätt
för sig: de har ytligt sett framstått som segrare i välfärdsdebatter.
De nyliberaler som predikar marknadens välsignelser för både byråkratin
och den lilla världen gör det också alltför lätt för sig: marknaden kan
förvisso ersätta det mesta av vår nuvarande byråkrati, men inte den
lilla världens solidariska ordning.

Vi som är liberalkonservativa kräver mer eftertänksamhet av vårt
auditorium. Vi vill ha omsorg hemmavid och konkurrens på bortaplan.
För sådana är livets faktiska villkor, vare sig vi tycker om det eller
ej. Att tro att det kan vara annorlunda är att drömma. Att medvetet
leva rikt och fullt med denna verklighet är moderatens existentiella
villkor.