Ratios seminarium om "Rationalitetens gränser"
Yxtaholm den 27-28 oktober 1986
Av Hans L Zetterberg
Rationaliteten och dess gränser var ett
ämne för Herakles, Platon och Aristoteles. Men vi kan nöja oss med att stanna inför
rationaliteten i den nya tiden. Rationaliteten är den första och viktigaste
ingrediensen i den europeiska modernismen, en historisk kraft att räkna med från och
med 1600- och 1700-talen.
Modernismen
formades från början under ett baner med slagorden förnuftstro och teknik. Här kunde
man gå i Descartes efterföljd, om man var filosofiskt sinnad, eller i Diderots
efterföljd, om man var road av vetenskap och teknik. Det blev som vi vet ett
mäktigt tåg. Här finns Kant, Smith, Hegel, Marx, Newton, Darwin.
Hela tiden har
givetvis funnits begåvade tvivlare. Pascal, som var Descartes samtida, satte —
åtminstone i ett sammanhang — hjärtats skäl lika högt som förnuftets skäl. Och Shakespeares Hamlet
säger som bekant: "There are more
things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your
philosophy." På Diderots tid fanns också Swedenborg, Zizendorf och
Rousseau. Och på det 1800-tal som gav oss så mycket av rationell vetenskap och
teknik, verkade stora irrationalister som Kirkegaard, Schelling och
Schopenhauer. De sökte rädda undan traditionell eller religiös vishet från
rationalismens enklare men mördande logik.
Av de politiska
traditioner som formerades på 1700- och 1800-talen ansluter sig både liberalism
och socialism till rationalismen. Men den klassiska konservatismen var skeptisk
till rationella världsförbättrare, både de som kom från vänstern och de som kom
från högern.
1900-talet gav
modernismen ett nytt innehåll utöver förnuftstro och teknik: en elan vital för att
tala med Bergson. Till det moderna projektet fylkas nya fanor och nya slagord.
Nietzsche bidrar med det kreativa självförverkligandet, en modern solig människa
(Übermensch), som obunden av traditioner skapar sig
själv och sin värld. Freud bidrar med den terapeutiska driftsutlevelsen
som får 1900-talsmänniskan att bejaka sitt biologiska jag, leva för stunden,
och förneka lidandets storhet och karaktärsdanande egenskaper.
Förnutfstron hade
varit en murbräcka mot traditionen. Självförverkligandet och driftsutlevelsen
blev 1900-talets nya, effektiva murbräckor mot traditionen. Men de blev också
murbräckor mot förnuftstron och oordning uppstod i modernismens fanborg.
Detta var det ämne som förelagts mig till
Ratio-seminariet[1]. Max Weber
var en av de allra bästa att definiera vårt århundrades mentalitet. Redan under
1900-talets första årtionde kunde han i studien av den protestantiska etiken
och kapitalismens anda teckna bilden av det tjugonde århundradets typiska
människa: "en expert utan hjärta, en njutningsmänniska utan resning".
Max Webers
huvudnyckel till historien heter rationalisering. Rationalisering är en
dubbelstjärna mot vilken utvecklingen styr: dels ordnas människotankens
mångfald till system, dels ordnas människolivets stora handlingsrepertoar till
enhetliga institutioner.
Det förra — som
baseras på tankens rationalitet — innebär bl a att rationaliseringen
sekulariserar religioner, avmystifierar naturen, bryter konstens förtrollning,
blottlägger den magiska kunskapen, avdramatiserar makten.
Det senare — som
baseras på handlingens rationalitet — innebär bl a att rationalieringen
förvaltar vardagslivet, organiserar yrkeslivet, ritualiserar andaktslivet,
kalkylerar affärslivet, byråkratiserar förvaltningen.
Tankens
rationalitet leder till att världen mister sin mystik och förtrollning. Edit
Södergran har i en älskad dikt från 1922 uttryckt detta som en förlust, inte
som en vinst:
Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden:
vad har det blivit av dig?
Pelarrader stå som förebråelser:
ovärdig går du under oss!
Weber kallade rationalitetens intrång i
naturuppfattningen för Entzauberung, "avtrollning".
Rationelitet blir
inte mänsklighetens öde utan gnissel. Weber trodde inte att människan skulle
hålla den mer kär än "en järnbur i livets förtrollade trädgård".
När våra
rationella filosofier, planer och utopier misslyckas i att förklara
orättfärdigheter, nöd, lidande, ensamhet och död söker vi oss till karismatiska
ledare och ideologier, personer och idéer som vi tror kan förklara dessa gåtor
och leda oss rätt i våra predikament.
Men karismatiska
lösningar åstadkommer endast tillfälliga avbrott i rationalitetens segertåg.
Med tiden efterträds de karismatiska profeterna av påvar, och revolutionärerna
blir administratörer. Rationaliseringsprocessen assimilerar med andra ord
karisman och förvandlar den till rutin. Karisman kan inte i längden hejda
rationalitetens frammarsch.
Handlingens
rationalitet har två barn: byråkratin och marknaden. Den moderna nationalstaten
med sin byråkrati och den utvecklade kapitalismen med sina världsmarknader är
de ödesmakter som i Webers uppfattning formar 1900-talets historia. De är
tvillingar som förutsätter varandra och de är rivaler.
Inom
rationalitetens ramar handlar vi i enlighet med fasta värden eller i enlighet
med instrumentella värden. Weber talar om värderationalitet och målrationalitet. Det värderationella
handlandet styrs av ideal med vilka vi inte kan dagtinga. Det målrationella handlandet
styrs av praktiska resultat.
Äldre
institutioner, som t ex domstolar eller kyrkor, följer värderationella
processer. Inför den världslige domaren är man skyldig eller oskyldig, här
gäller rättstillämpning, inte förhandling. Inför den yttersta domen är man likaså frälst eller
förtappad.
Handlingar som
styrs av värderationalitet är moraliska i den meningen att de följer en
kallelse eller moralbud oavsett vad dessa leder till (principetik).
De moderna
institutionerna, t ex företag, parlament, fackföreningar, är målrationella. De
har förhandling som sin centrala process. I
dem är allt förhandlingsbart, allt till salu, allt kan bli föremål för ny och
reviderad lagstiftning, om allt kan man kompromissa.
Handlingar som
styrs av instrumentell rationalitet är moraliska i den meningen att de som
utför dem kan ta ansvar för deras konsekvenser (ansvarsetik).
En dialog mellan
principetik och ansvarsetik genomsyrar offentliga diskussioner och privata
samtal i vår tid. Oftast vinner ansvarsetiken, menade Weber, och personligen
tyckte han inte att man skulle beklaga detta. Ett samhälle helt baserat på
principetik blir olidligt för fria människor.
Det kan vara värt
att notera att flera av 1960- och 70-talens politiska rörelser — miljörörelsen,
kvinnorörelsen, fredsrörelsen — började som värderationella rörelser. Webers
distinktion hjälper oss att förstå hur resonemangen kring deras frågor går
förbi varandra. I den offentliga debatten om kärnkraft ansåg t ex anhängare av
instrumentell rationalitet att kärnkraft var en bland andra energikällor. De
resonerade i pragmatiska termer: hur man kunde hitta den rätta och mest
ekonomiska kombinationen av energiresurser. För anhängare av värderationalitet
å andra sidan var kärnkraft en samvetsfråga som skulle bedömas på moraliska,
inte ekonomiska, grunder.
Utvecklingen av
civilisationerna har vanligen följt en värderationell huvudgata: en utveckling
mot en absolut etik och en outgrundlig gudom vars budskap vidarebefordras av
profeter och präster. Vår kapitalistiska civilisation i västerlandet är
annorlunda i den meningen att den sökt maximal målrationalitet och håller
värderationaliteten i bakgrunden. Men då och då bryter värderationaliteten
tillbaka, senast 1968.
Den rationalitet som dominerat de senaste tre seklen —
oavsett om den varit värderationell eller instrumentell i sitt anslag — kan
karakteriseras som "analystänkande". Analys är ett tillvägagångssätt
som för tanken till botten av problem. Analysen söker problemens byggstenar i
form av element som sedan empiriskt och/eller logiskt kombineras till större
enheter.
I våra dagar sker
vad man kallar ett paradigmskifte. Det nya paradigmet har ännu inte något
allmänt accepterat namn; jag brukar använda termen "systemtänkande",
ett ordlån från Russell Ackhoff[2].
Systemtänkandet överger hierarkiska tankemodeller i vilka fenomen antas
sammansatt av element och i vilka satser av högre ordning genererar satser av
lägre ordning. Den utgår från helheter snarare än element. Helheterna är system
som är havande med nya system.
I brytningen
mellan analys och system finns tankeriktningar som brukar sammanfattas som
"postmodernism". De kan i alla händelser kallas
"postanalys".
För
postmodernismen verkar fanborgen med alla de välkända slagorden — förnuftstro,
teknik, självförverkligande, driftsutlevelse — trötta och solkiga.
Postmodernismen vill ha en större valfrihet i historia och geografi. Den vill
inte begränsa sökandet efter sina kriterier för kulturbygge till de senaste 300
årens kunskapsproduktion i naturvetenskap, teknik, samhällsplanering eller
psykologi. Postmodernismens urval är bredare, fräckare, allsidigare. Här finns
inte bara en medvetenhet om att allting är utomordentligt sammansatt utan också
en oförställd glädje i komplexiteten och en ambitiös "dekomposition"
av den. Postmodernismen söker inte reducera komplexiteten till en yttersta
enhet i form av atomer, gener, nomen, geometriska former etc. Den nöjer sig med
fragment snarare än enheter, fragment som råkar föreligga eller som en duktig
konstnär, historiker, äventyrare eller kritiker kan hitta. De bästa fragmenten
finner man givetvis i den klassiska litteraturen. Tyvärr har vi i Sverige en
dålig tradition av läsning och omläsning av klassiska verk, varför vårt bidrag
till och förståelse för postmodernismen kommer att bli begränsat.
Slutresultaten av de postmoderna projekten kan för närvarande lättast bedömas
med estetiska måttstockar, inte med vetenskapliga eller moraliska.
Mycket av
postmodernismen är inte anti-intellektuell surrealism utan kan fångas upp i
systemtänkande. Därmed är också sagt att vad Weber kallade "västerlandets
rationaliseringsbana" ingalunda nått vägs ände.
Men under resans
gång har rationaliteten ändrat karaktär. Först ändrades den från
värderationalitet till målrationalitet, en process som Max Weber kartlade. I
vår tid ändrar rationaliteten igen karaktär: från analytisk rationalitet till
systemrationalitet. Den ändringen har ännu inte fått sin definitiva uttolkare.
Modernitetens
historia spänner nu över flera sekler. Som lysande ränningar i dess väv går
olika varianter av rationalitet. Jag är optimistisk nog att tro att så kommer
det att förbli.
[1] Som underlag användes min inledning till Max
Weber, Kapitalismens uppkomst, Ratio,
1986, ur vilken det mesta av följande två avsnitt tagits.
[2] Om skillnaden mellan dessa två sätt att få en
rationell ordning ur kaos talade jag på ett Ratio-seminarium för två år sedan.
Se Torgny Segerstedt m fl, Rättsäkerhet
och demokrati , Ratio, 1985, ss 188-194.