Om allsidighet i systemåldern

From Torgny T Segerstedt et al (editors), Rättssäkerhet & Demokrati, Ratio, Stockholm, 1985, pp. 167-196.

Innehåll:
>> De mönsterbildande variablerna
>> Samhällets sfärer
>> Allsidighetens Maxim
>> Arbetsdelningen: skaparna, förmedlarna och mottagarna
>> Skapare och mottagare
>> Skapare och förmedlare: procentarna
>> Sociala system
>> Komplexen
>> Från analys till system
>> Frihet
>> Ideologi och intresse
>> Noter

Under hundra år har vi vant oss vid den liberala rättsstaten, och den har för flertalet blivit oumbärlig, den civiliserade tillvarons livsluft. Alla vill njuta dess frukter, färre är de som skyndar till dess försvar. Rättsstaten är (och har länge varit) under ideologisk attack från marxismen som kallar den för "borgerligt klassherravälde", en mask som döljer att medborgarrätt heter pengar. Den liberala rättsstaten har förutom denna utifrån kommande kritik också interna hot. De politiskt bestämda regleringarna och skatterna har svällt till så orimligt stora proportioner, heter det, att nutidens rättsstat inte kan fungera med förutsägbarhet och oväld. Dessa två typer av kritik, en från vänster och en från höger, innebär att rättsstaten i praktiken misslyckats med att sätta gränser, antingen för penningens tyranni eller för politikens tyranni eller för båda. Det är därför dags att ta upp de fundamentala problemen om gränsdragning som rättsstatens fäder var väl medvetna om men inte helt lyckades lösa.

De mönsterbildande variablerna

Samhällen är kanske inte så oöverskådliga som man tror. Byggstenarna är många, men de olika slagen av byggstenar är få. Ett barn med många legobitar kan bygga ett mycket stort antal olika legolandskap trots att antalet typer av legobitar är synnerligen begränsat.

Våra förfäder har med ett begränsat sortiment av byggstenar utvecklat de mest skilda samhällstyper — krigiska, fredliga, skönhetsälskande, penningälskande, kunskapsälskande, ordningsälskande; prästvälden, domarvälden, fogdevälden, aristokratier, republiker, kungadömen, demokratier, organisationsvälden; grymma riken och välfärdsstater, allt i mer eller mindre komplicerade kombinationer.

När man skall söka samhällets byggstenar gör man klokt i att leta bland sådant som vi människor är bättre på än djuren, nämligen användning av symboler, framför allt av språk, och användning av verktyg. Det är med andra ord i kommunikativt handlande och i teknik som man finner sortimentskatalogen för samhällets byggstenar.

Katalogen visar sex typer av kommunikativt handlande som är samhällskonstruktionens vanligaste legobitar. Här finns för det första olika utsagor, nämligen utsagor som är värderande och utsagor som är föreskrivande och utsagor som är beskrivande. Vi värderar t ex Östersjölaxen till ett högt pris, föreskriver (som de konstiga svenskar vi är) att den ska säljas datummärkt, och beskriver den som fylld av rom, fångad innan den leker.

För det andra, kan de värderande, föreskrivande och beskrivande utsagorna, som utgör samhällets symbolmiljö, ha sin huvudsakliga referens antingen i människans yttrevärld eller i människans inrevärld. Om jag säger "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att se bättre ut i andras ögon, är min utsaga förankrad i yttrevärlden. Men säger jag "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att må bättre och få bättre hälsa, är min utsaga förankrad i min inrevärld.

Yttrevärldsutsagor är exekutiva. De kartlägger, styr och ställer, och utvärderar vår omvärld. De dominerar i västerländsk naturvetenskap och utmynnar i krav på förklaringar och förutsägelser. Inrevärldsutsagor är expressiva. De dominerar i humaniora och utmynnar i tolkning och förståelse.

Min ambition är att tala om båda typerna av utsagor utan att söka uppamma någon dualism eller prioritering mellan dem. Så är det också i vardagslivet när mogna människor använder språket. Jag kan sålunda tala exekutivt om Östersjölaxen som ett fenomen som debiteras hushållskassan, räcker till två personer, och skall avätas klockan 20. Eller jag kan tala om laxen som en expressiv måltid i solnedgången med min älskade — ett uttryck för svårformulerade känslor, tankar och livssammanhang.

Tillsammans ger de indelningar vi gjort samhällets sex mönsterbildande variabler.

Samhällets sfärer

Komplicerade processer — som vi inte här skall diskutera — bygger av de sex mönsterbildande variablerna sex fundamentala sfärer i samhället, nämligen system för näringsliv, politik,¹ vetenskap, religion, moral och konst. För att antyda sambanden räcker det att säga att näringsliv och ekonomi hänger ihop med exekutiva värderingsutsagor (t ex priser och kostnader), att politik och administration hör samman med exekutiva föreskrifter (t ex lagar och bestämmelser) och att vetenskap hör samman med exekutiva beskrivningar (t ex fakta och generaliseringar).

Religion (t ex utsagor om människans yttersta värde och livets mening) bygger på expressiva värderingar, moral (t ex plikt och barmhärtighet) på expressiva föreskrifter, och konst i alla dess former är visioner och versioner som är expressiva, målande eller gestaltande.

I var och en av de sex olika sfärerna skapar samhället en väsentlig produkt, nämligen rikedom i näringslivet, ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen, helighet i religionen, dygd i moralen och skönhet i konsten. Här är med andra ord en sammanställning av praktiskt taget allt som det går att skapa och leva för i ett mänskligt samhälle.

Samhällsbygget kan tryggt utgå från att vi här har mänsklighetens positiva värden. Det är faktiskt bättre med rikedom än fattigdom, bättre med ordning än kaos, bättre med kunskap än okunnighet, bättre med helighet än världslighet, bättre med dygd än odygd, bättre med skönhet än fulhet. Det finns i dessa fall ingen grund för föreställningen att alla värden är godtyckliga; värdenihilism hör inte hemma på denna nivå av tänkande.

Det mänskliga samhällets grundläggande konstruktionsproblem är att finna en optimal balans mellan institutionerna för ordning, rikedom, kunskap, helighet, dygd och skönhet. Det är lätt att skapa samhällen med stabil ordning som stryper de rikedomsproducerande krafterna, eller att skapa en ordning som går på tvärs med rättrådighetens dygd, eller en ordning som håller folket i okunnighet. Det är lätt att skapa samhällen som utvecklar stor rikedom, men till priset av kaos, orättvisor och fulhet. Vi kan ha prästvälden, domarevälden, filosofer som kungar: alla är de system som premierar sin egen samhällssfärs verksamhet på bekostnad av andras.

Att lösa optimeringsproblemet är grundlagsfädernas första uppgift och makrosociologernas största uppgift. Det finns lyckligtvis ingen anledning att tro att problemet är olösligt. Framtidens skolbarn kommer att i sin kurs i mänsklighetens historia få lära sig hur efter många irrgångar och mycken "trial-and-error" man med tiden nådde allt bättre approximationer till den optimala lösningen.

Allsidighetens Maxim

Systematiken i vårt resonemang leder till en allsidig samhällssyn. I det kommunikativa handlandets förlängning ligger ett allsidigt samhälle med sex fundamentala sfärer, varken mer eller mindre. När man väl arbetat sig igenom denna härledning tror man aldrig mer att samhället bara är ekonomi och politik. Man nöjer sig inte längre med att studera ekonomi och statskunskap, man vill vara makrosociolog, ha en helhetsbild av samhället. Därmed har man något att säga till grundlagsfäder som också sysslar med hela samhällets struktur.

Visst är det sant att de ekonomiska och de politiska systemen är dominerande i moderna samhällen. Vetenskap har en icke obetydlig roll. De expressiva institutionerna — religion, moral och konst — har obetydliga roller, pinsamt obetydliga skulle nog de historiskt bevandrade säga. När jag skriver detta kan jag se tillbaka på ungefär 20 år av vuxenliv i USA och ungefär 20 år av vuxenliv i Sverige. Båda dessa samhällen tycks mig ha långt till den optimala balansen mellan samhällets sfärer.

USA är ett exempel på ett samtida samhälle i vilket ekonomin genomsyrar också andra institutioner än företag och banker. Dollarn har mycket att säga till om i politiken, i religionen, i konsten. När amerikanska romanhjältar i Scott Fitzgeralds efterföljd smeker den rika flickans hår känns det som dollarsedlar prasslar. Hennes parfym kan de inte beskriva på annat sätt än att den doftar pengar. De ekonomiska värderingarna har erövrat också kärlekslivet. Betraktar man det amerikanska samhället som helhet är det dock slående att den starka folkliga religiositeten bildar en viss motvikt till ekonomins dominans. Någon sådan spärr för materialismen har vi inte i Sverige.

Som exempel på ett samhälle i vilket politiken genomsyrar också andra institutioner än de politiska kan man nämna vårt eget land. Här griper politiken in och söker förvalta inte bara samhällets viktigare institutioner utan också medborgarnas vardagsliv. Stat, landsting och kommuner är en sektor av de sex sfärerna i samhället, men dess språkrör kallar den för "samhället", en avslöjande språkvana. Det är vanligt att anklaga svensk socialdemokrati för att vara särskilt ambitiös i att ge politikerna kontroll över alla samhällssfärer. Och visst har socialdemokraterna gjort mycket på denna punkt — och de är vanligen stolta över sitt verk. Men det mesta har införts i partipolitisk enighet. Utan att det blev några större protester har politiker tagit kontrollen över bostäder, jordbrukspriser, barnomsorg, sjukvård, utbildningsväsen m m. Först när det blev tal om att med hjälp av löntagarfonder socialisera våra mest livskraftiga företag såg vi allvarliga protester från näringslivet. Statsmakterna håller f n på att ta kontrollen över avtalsrörelsen och lönebildningen. Det återstår att se hur hårt motstånd fackföreningarna mobiliserar mot detta. De är kanske redan så sammanväxta med statsmakten att avtalsrörelserna inte har någon riktigt hängiven champion villig att blåsa till facklig kamp för fria förhandlingar.

Den politiska dominansen har föga med partipolitik att göra. Det borde vara tankeväckande att de borgerliga regeringarna 1976-82 ökade skattetrycket liksom de tidigare socialdemokratiska regeringarna hade gjort. De införde allt fler lagar och regleringar liksom tidigare regeringarna hade gjort. En moderat handelsminister administrerade ett prisstopp. En folkpartistisk utbildningsminister satte våra viktigaste kunskapsskapande institutioner, universiteten, under regionstyrelsers politiska förmyndarskap. Och de borgerliga regeringarna socialiserade några av näringslivets största branscher. I beskäftighet och i ambitionen att utnyttja och bredda politikens inflytande tycks alla hittills kända politiker som kommit i maktställning i vår generation vara ungefär lika goda kålsupare. Som en symbolisk krumelur på sitt verk har politikerna på 80-talet t o m partipolitiserat kyrkomötet.

Sett utifrån Allsidighetens Maxim har Sverige en ganska fräck grundlag som ger de politiska institutionerna suveränitet över alla andra institutioner. Det är märkligt att det inte finns en enda svensk statsvetare som ifrågasätter denna suveränitet. När man kommer in på frågan om politikens hegemoni verkar statskunskapen vara fången av det system den är satt att studera.

Likväl rör hon sig! De andra samhällssfärerna finns där, och de låter sig inte utan vidare absorberas. Allt är inte ekonomi och politik, penning- och maktkamp.

Det finns en sällsam kraft bakom Allsidighetens Maxim. Där ekonomin dominerar till den grad att allt får ett pris, där blir vissa varor och tjänster till klenoder utan pris. I den striktaste politiska planhushållning uppträder en underjordisk marknad med fria priser. Försöken att undertrycka konsten misslyckas genomgående, nästan som på beställning. Att förbjuda religioner har visat sig bli en aldrig fullbordad process. Där djungelns lag råder har en moral med omsorg om grannar utvecklats.

Men ingen skall tro att allsidigheten automatiskt vinner. Den finns där som ett frö. Men det behövs ansträngning och tradition att odla den. Den behöver stadfästas i varje samhälles konstitution, den måste försvaras med evig vigilans.

Samhällets sfärer i självständighet och i balans framstår idag liksom tidigare som en Edens lustgård före syndafallet. Eller som en utopi, en molnstod om dagen och en eldstod om natten, som leder människors barn till det förlovade landet.

Alla den moderna tidens stora ideologier — liberalism, konservatism, socialism — har nosat på Allsidighetens Maxim. En gång ville liberalismen frigöra religiös och politisk åsiktsbildning från kyrkans auktoritet och från regeringars godtycke, och den ville frigöra näringslivet från politiska pålagor och privilegiebrev. En gång ville konservatismen återskapa den balanserade kultursyntes som den trodde hade funnits under romarrikets bästa tid eller under högmedeltiden. En gång ville socialismen frigöra produktionen och människan från kapitalets isande, fuktiga vintervind som man tyckte trängde sig in i samhällets alla skrymslen.

Alla dessa ideologier har alltså inslag av Allsidighetens Maxim. De har visat en vilja att göra samhällets olika sfärer mer autonoma, eller åtminstone sökt kasta av oket från den för tillfället dominerande sfären. Men ingen ideologi har formulerat Allsidighetens Maxim särskilt klart. Och vad värre är, i sin praktik har ideologierna, ibland i allsidighetens namn, utvecklat en förödande ensidighet.

Arbetsdelningen: skaparna, förmedlarna och mottagarna

Vi skapar, förmedlar eller mottar de värden som hanteras i samhällets olika sfärer. De olika formerna av samhällets rikedom skapas av producenter, förmedlas av distributörer, och når i slutsteget konsumenter. Samhällets ordning formuleras av våra ledare och laggivare, förmedlas av administratörer till underlydande. Kunskapen skapas av vetenskapsmän och lärde män, förmedlas av lärare och mottas av studenter. Religionernas helighet skapas av profeter, förmedlas av präster, och mottas av menigheten. Konstens skönhet kommer från de skapande konstnärerna, tolkas för oss av andra konstnärer och mottas av oss som publik. På detta sätt fyller vi ut den samhälleliga arbetsfördelningens "periodiska system".

Inom parentes kan vi notera att vår kultur inte har termer för hanteringen av motsvarande processer inom moralsfären. Här väntar västerländska samhällen ännu på upptäckten av nödvändiga "grundämnen", innovationer av etiska arrangemang. Det brådskar. Vi lever i en förkrigstid. Kring vår tids stora moraliska frågor — miljön och atomkapprustningen — har vi ännu bara opinionsstormar, inga bindande sedeläror eller moraliska institutioner.

Skapare och mottagare

Vårt resonemang har alltså nått fram till en lista på skapande människor — producenter, ledare, vetenskapsmän, profeter, konstnärer och skapare av moraliska värden. Vad vet vi om dem?

Det är viktigt att framhålla att skaparna utgör en minoritet, och alltid har utgjort en minoritet. De klagar ofta över att de inte finner förståelse. De har vanligen svårt att acceptera majoritetsbeslut som bindande. De behöver en spricka i jämlikhetens universum för att överleva. En vis och klok demokrati öppnar denna spricka för skaparna. Om vi som i Sverige, jämlikhetens stamort på jorden, genom avundsjuka inte tillåter exceptionella livsstilar och belöningar för de skapande blir den demokratiska nationen utarmad, både materiellt och andligt. (Däremot klarar sig nog demokratin ganska bra om den stänger sprickan i jämlikheten för administratörer, distributörer och andra förmedlare.)

I många år har vi på Sifo studerat väljarkåren och vad politiker kan och inte kan göra för att hålla den på gott humör. Och lika intensivt har vi studerat produktutveckling i handel och marknad: vilka nyskapelser som går hem och vilka som förkastas. På senare år har vi också intervjuat anställda och chefer om deras "osynliga kontrakt" med varandra, ett fenomen som betyder lika mycket som eller mer för framgång än kollektivavtalen. Genomgående har vi funnit variationer på temat att skaparna är i yttersta ledet beroende av mottagarna. Att producera varor och tjänster utan kunder är givetvis en säker väg till ruin. Att styra utan acceptans från de styrda (utan "consent of the governed") sliter ned varje styrelseform. Att forska utan avnämare, att predika utan menighet, att skapa sköna konster utan publik, allt sådant blir i längden meningslöst.

Skaparna och mottagarna behöver varandra. Inte så att skaparna, minoriteten, skall underordnas mottagarnas, majoritetens, smak och diktat. Men de skall ömsesidigt upptäcka och förverkliga varandras värden. Att i elitistisk anda söka manipulera från ovan går nästan alltid snett. Att i populistisk anda söka styra från botten brukar gå lika illa.

Relationen mellan skapare och förmedlare är inte mindre intressant. Givetvis behöver skaparna sina förmedlare — vad vore IBM utan sina säljare, lagstiftarna utan sina ämbetsmän, professorerna utan sina studenter? Det vanliga tycks emellertid vara att skaparna kommer i händerna på förmedlarna. Förmedlarna blir procentare som tar sin andel ur skaparnas verk. Man tar provision, gör påslag, tar själv en del av makten. Denna mellanhändernas andel blir lätt större än skaparnas andel.

Ibland taxeras procenten ut till en helt annan samhällssfär i form av tionde, tull, skatt. Konflikten mellan skaparna och politikens procentare har alltid funnits men är ovanligt tydlig i dagens samhällen. Politikerna jagar hönorna som värper guldäggen och hönorna blir allt duktigare på att smita undan.

De stora summorna kammar dock procentarna hem genom att beskatta inte bara skaparna utan också alla andra grupper i samhället, även tjänstefolket. I Sverige har de politiska procentarna som bekant vunnit storslam; vi har världens högsta skattetryck för hushåll.

Gränser för vad en samhällssfär kan taxera ut av det som skapats i en annan sfär kan sättas antingen genom ett konkordat eller en grundlag. I Sverige har vi inget konkordat och grundlagen säger enbart hur uttaxering skall ske, inte hur mycket man får ta för sig. Allt fler börjar inse att här finns en fundamental brist i vår samhällskonstruktion.

Sociala system

När företag i aktiebolagsform började bildas i stor skala på 1700-talet betraktades de (i Newtons anda) som mekaniska fenomen i stil med urverk; de var maskiner, vinstmaskiner. De hade en självständig existens från människor och institutioner, de skulle helt enkelt rulla på och generera överskott. På 1800-talet ändrades synen på företagen. I Darwins anda började man se dem som organismer och som sådana kunde de kämpa med varandra för överlevnad; de kunde växa, utvecklas och dö. Vid mitten av 1900-talet utvecklades denna syn på företagen och man blev medveten om att dessa organismer hade sin egen ekologi, förstörde ibland naturen i sin exploatering av råvaror, de skapade avfallsprodukter och påverkade miljön. I vår tid växer en tredje syn på företagen fram som antagligen kommer att dominera nästa århundrade. De börjar nu ses som sociala system, allsidiga samfälligheter, integrerade i alla samhällssfärer och med ansvar för sitt bidrag till alla samhällssfärer.

Denna utveckling av synen på företagen till sociala system är något som vi i Sverige har speciella förutsättningar att förstå p g a vår tradition med bruksföretag som ju var totala lokalsamhällen. Men vi får också speciella svårigheter med den nya synen på företag eftersom den rimmar så illa med den idé som det politiska systemet utvecklat om företagen i vårt land, nämligen att deras egentliga sociala ansvar ligger i att skapa sysselsättning och i att vara skatteinsamlingsmaskiner för leverans av källskatter, moms och bolagsskatter till den offentliga servicebyråkratin och fördelningspolitiken.

Den nya synen på företag är en tillämpning av en sociologisk upptäckt som gäller alla långlivade organisationer. Upptäckten är att de innehåller element från alla samhällssfärer och på sitt sätt bidrar till alla samhällssfärer.

En organisation som arbetar inom en viss sfär engagerar sig för dess värden: ett företags huvudfunktion är att skapa rikedom, en offentlig förvaltning skall skapa ordning, ett forskningsinstitut skall skapa kunskap, etc. Man måste på var sitt håll vara framgångsrik mätt med sin sfärs mått. Vi vet alltför väl att utan bra affärer är ett företag dött och bilan faller. Det gäller faktiskt i både kapitalistiska och socialistiska ekonomier; skillnaden är att bilan faller omgående i marknadsekonomi och med viss fördröjning efter en period av socialiserade förluster som hämmar tillväxten av rikedom inom den politikerstyrda ekonomin. Ingenting i teorin om företag som sociala system utgör en mildring av det absoluta lönsamhetskravet: du kan ha den bästa organisationsplan, de bästa utredningarna om teknik och marknad, personal utbildad på Yxtaholm, den skönaste logo en reklambyrå kan skapa — utan lönsamhet är du intet. Men därmed är inte sagt att lönsamhet är allt. LO-ekonomerna har fel när de driver tesen att företagens uppgift är att tjäna penger, pengar som sedan facket och staten skall ta hand om till allas bästa. Och nyliberalerna har lika fel när de driver tesen att alla beslut i samhället skall underordnas marknadens lönsamhetskrav. Sociala system ställs även inför andra krav.

För att förstå dessa krav måste man inse att i företagets sociala system finns alla samhällets sfärer. Ekonomiska sfären dominerar givetvis, men här finns också ett utvecklat politiskt system — ledning, administration, arbetsordning, juridik. Här finns också ett mycket utvecklat kunskapssystem; företagen kan mycket om teknik och marknader; de multinationella har ofta en bättre framtidsbedömning än regeringarna och en bättre känsla för utvecklingen i utlandet. På Manhattan där jag bodde i många år fanns det bankmän vid Wall Street som visste lika mycket om samhället som Columbiauniversitetets Faculty of Political Science där jag undervisade. I företagen finns också en estetik — den visar sig i design av produkter, i huvudkontorets och produktionslokalernas arkitektur, i lunchmatsalarnas stil, i årsberättelsernas layout etc.

Tro det eller ej, i företagen finns också reservoarer av moraliska värden. När man på Skandia säger "det där är inte Skandia" och menar att så där skall man inte hantera saker och ting, uttrycks bolagets oskrivna värden. Nordens största företag, Volvo, har nyligen försökt skriva ned sina värderingar. De handlar om integritet, kompetens, engagemang, omtanke och öppen kommunikation.

På det hela taget torde svenska företag vara lika väl eller bättre utvecklade som sociala system än flertalet utländska. Särskilt långt har de s k rörelseföretagen nått — t ex Kooperativa Förbundet, nykterhetsrörelsens försäkringsbolag Ansvar, bonderörelsens företag. Folkrörelseanknytning ger ett fullödigt socialt system till skänks. Andra företag får kämpa sig till det.

Motsvarande resonemang vi fört om företag kan föras om förvaltningar. Det är mer eller mindre fullgångna sociala system med sin egen ekonomi, kunskap, moral vid sidan av sina stora regelverk.

Resonemanget kan likaså föras för forskningsinstitut, konsertföreningar, missionsförsamlingar och alla andra organisationer. Det är ett viktigt resonemang. Det innebär att alla slags grupper om de får utvecklas fritt och inte faller i händerna på procentare som dränerar deras resurser har en potential att erbjuda ett rikt och fullt liv till sina medlemmar.

Det faktum att alla sociala system har en ekonomi har lett till ett av 1900-talets stora missförstånd, nämligen att ekonomerna har huvudnyckeln till kunskap om samhället. Vår tid tror att ekonomer är speciellt skickade att vara rådgivare till nationernas ledare och att endast ekonomer bland samhällsvetare skall erhålla nobelpris. Förvisso är ekonomin en metodologiskt, empiriskt och teoretiskt väl utvecklad samhällsvetenskap. Men det faktum att alla problem har ekonomiska symptom — sådana finns ju i alla sociala system — innebär ingalunda att alla problem har ekonomiska orsaker. Problemens orsaker kan mycket väl vara t ex politiska eller moraliska eller t o m estetiska, dvs finnas i någon helt annan samhällssfär än den ekonomiska.

Komplexen

På 50-talet betraktades Dwight D Eisenhower som en samarbetsingenjör och organisationsmänniska av stora mått. Bakom sig hade han en lysande militär bana: han kallades Europas befriare. Han hade också varit halvbra rektor för Columbia-universitetet i New York och framgångsrik, golfintresserad president. Ingen kallade honom intellektuell. I sitt avskedstal den 17 januari 1961 till det amerikanska folket när han lämnade presidentposten gav han emellertid många intellektuella en aha-upplevelse. Så här talade han och sade innan han gick in i rollen som avtackad landsfader:

Samhällsvetare som hörde honom visste genast att han hade rätt. Det fanns studier, dataserier, fakta, episoder ur amerikansk samtidshistoria som bekräftade analysen. Vi kände på oss att det var något i amerikanska samhället som inte stämde med konstitutionens anda om var makten skulle finnas och hur man skulle ställa den till ansvar. Men ingen hade gjort analysen så enkel och klar som President Eisenhower. Begreppet "det militär-industriella komplexet" vann allmän genklang, det blev vad man kallar ett hushållsord.

När Olof Palme drar sig tillbaka som ordförande i SAP och som statsminister kan han hålla ett liknande tal till den svenska nationen innan han går in i rollen som avtackad landsfader. (Han får säkert en sådan roll när den tiden kommer!) Talet skulle handla om ett komplex i Sverige av ofantlig proportion och inflytande. Man kan kalla det för "det skattefinansierade tjänstekomplexet". (Palme kan kanske finna ett vackare och smidigare ord.) Detta kan Palme säga:

Det skattefinansierade tjänstekomplexet har vida förgreningar i samhället. Man möter ofta föreställningen att Olof Palme är det skattefinansierade tjänstekomplexets ledare. Det är fel. Komplex är inte hierarkier i vilka det finns en ledare på toppen. Antagligen är Palme oftare komplexets fånge än dess pådrivare. Eisenhower ledde inte det militär-industriella komplexet från Vita huset; han kände dess vilja i sina egna beslut.

Som symbolfigur för komplexet använder den borgerliga pressen med förkärlek Sigvard Marjasin, fackföreningsledaren för kommunalarbetare, sjukvårdsbiträden, skolstädare m fl. Men det är missvisande, för den i vid mening mäktigaste delen av komplexet är tjänstemän. Här har vi inte att göra med gamla tiders officerare och ämbetsmän (jurister, lärare, präster) utan med vår tids nybyråkrater ("uppkomlingsbyråkrater" säger de gamla ämbetsmännen): arbetsförmedlare, barnstugeföreståndare, energirådgivare, fritidspedagoger, försäkringskassans handläggare, jämställdhetsombud, konsumentsekreterare, kultursekreterare, skolkuratorer, sjukvårdsbyråkrater, socialassistenter, ungdomskonsulenter etc. Listan av skattefinansierade yrken som tillkommit efter andra världskriget kunde fylla en hel tidningssida.

Lika litet som man kan sätta likhetstecken mellan USA:s krigsmakt och det amerikanska militär-industriella komplexet kan man sätta likhetstecken mellan Sveriges offentliga sektor och dess skattefinansierade tjänstekomplex. Komplexen måste definieras med en uppräkning som går utöver nämnda strukturer. Dessutom måste definitionen innehålla en specifikation av ett maktnätverk och dess hegemoniska symbolmiljö — nationell trygghet ("national security") i USA; social trygghet i Sverige.

Rent konkret är det skattefinansierade tjänstekomplexet kommunförbund, kommuner och kommunalråd; landstingsförbund, landsting och landstingsråd; nybildade verk och myndigheter (eller nya avdelningar i gamla verk och myndigheter); i komplexet ingår AMS och de offentliganställdas fackföreningar både på LO- och TCO-sidan. Företrädare för det skattefinansierade tjänstekomplexet dominerar numera på socialdemokratiska partikongresser, de är i majoritet också på vänsterpartiet kommunisternas kongress, på folkpartiets landsmöte, på moderaternas stämma, och de finns som viktig väljargrupp i alla partier och därmed i riksdagen.

Ideologin i det skattefinansierade tjänstekomplexet framhåller att man hjälper de svaga mot starka makter och mot olyckans nyckfullhet. Förvisso finns det mycket av god vilja och goda gärningar hos dess företrädare. Varje dag, varje vecka, år ut och år in. Utan dem skulle vårt samhälle vara både grymmare och osäkrare. Det måste dock också sägas att de nya byråkraterna har mycket makt över enskilda, men tar sällan ansvar utöver en snäv tolkning av vad som är skrivet i reglementet: ett svårt och dyrt fall bollas gärna till en annan myndighet, allt enligt reglementet.

Det skattefinansierade tjänstekomplexet kännetecknas av en synnerligen snabb tillväxt. Det växer i goda tider då huvudmännen har mycket pengar. Det växer också i dåliga tider då AMS får ökade anslag och då ungdomslagen slussar arbetsmarknadens nybörjare in under komplexets breda vingar.

Komplexet konsolideras. Det senaste draget i konsolideringsprocessen är att AMS-pengar för beredskapsarbeten omvandlas till anslag för fasta jobb i kommunerna. Patrik Engellau har liknat nutidens Sverige vid en cementklump, en metafor som brukar väcka igenkännande leenden i de flesta kretsar. Cementen heter kanske det skattefinansierade tjänstekomplexet.

De värderingar som utmärker det skattefinansierade tjänstekomplexet kan avläsas i diagrammen i Svensk Monitor 1984 under rubriken för personer verksamma som "tjänstemän i offentlig tjänst" eller rubriken verksam inom "vård och utbildning". Typiska värderingar inom dessa grupper är:

Därutöver finns överrepresentation av värderingar vanliga hos unga människor och hos kvinnor, de grupper som f n dominerar bemanningen av det skattefinansierade tjänstekomplexet. Här finns således en hög uppskattning av självutveckling, personlig differentiering och intraception. (Intraception är benägenheten att lyssna till inre signaler snarare än yttervärldens statussymboler.) De senare värderingarna uppmuntras inte av komplexet utan är resultatet av dess nuvarande demografiska rekrytering.

Det skattefinansierade tjänstekomplexet har som synes anti-kommersiella och anti-industriella värderingar. Det parti som idag mest har dessa värderingar är vänsterpartiet kommunisterna. På sikt kan antingen vpk eller en vpk-liknande socialdemokrati bli det skattefinansierade tjänstekomplexets parti.

I USA har media en relativt självständig ställning gentemot det militärindustriella komplexet. I Sverige stöder media i allt väsentligt det skattefinanseriade tjänstekomplexet. Den historiker som läser 60- och 70-talens svenska tidningar eller som spelar upp deras eterprogram kommer att behöva leta länge för att finna annat än marginell kritik mot AMS eller mot sjukkassan eller mot landstingets sjukvård. Radion och televisionen är inte oberoende av statsmakternas finansieringsbeslut, pressen klarar sig inte utan det statliga presstödet. Det fria ordets företrädare har börjat snärjas i samma garn som de offentligt anställda och de omfattar ofta samma anti-industriella värderingar. Men man skall naturligtvis inte tolka detta som om journalisterna hade subsidier i tankarna när de gör sitt jobb.

Samhällsvetenskapen tar sina problemformuleringar från det skattefinansierade tjänstekomplexet, antingen genom direkt uppdragsforskning eller genom intellektuell kapitulation. Att de stora byråkratierna och stordriften i service ofta fungerar dåligt är helt visst dagsens sanning också i samhällsvetenskapliga kretsar. Men detta betraktas som tekniska problem som kan lösas, gärna med samhällsforskarens hjälp.

Den fria fackföreningsrörelsens funktionärer har dragits in i det skattefinansierade tjänstekomplexet. Fackföreningarna har fått ett dubbelbeskattningsavtal med staten, det slags avtal som staten brukar sluta med andra suveräna stater. De medlemsavgifter som betalar funktionärernas löner och verksamhet är inte avdragsgilla i vanlig mening, de krediteras medlemmarnas inkomstskatt på samma sätt som skatt betald i utlandet krediteras skatt i hemlandet. Ekonomiskt sett är effekten densamma som om avgifterna betalades ur statskassan.

När andra hälften av 1900-talet summeras upp kommer man att finna att alla viktiga beslut i Sverige gått i det skattefinaniserade tjänstekomplexets favör.

I Amerika lossnade tillfälligt det militär-industriella komplexets grepp över samhället av Vietnam-krigets fiasko. Media och universiteten vann då över komplexet! Under Reagan har emellertid komplexet återtagit mycket av sin maktställning även om media fortfarande är kritiska.

I Sverige kan vi inte räkna med att media eller universiteten bryter det skattefinansierade tjänstekomplexets makt över sinnena. Den konstellation som kan bryta komplexets grepp över samhället finns inte idag: det är en ohelig allians mellan börsföretagen och småföretagarna, SAF och LO:s industriförbund, kooperation och sparbanksrörelsen. I slutändan är det kanske komplexets eget folk som avgör om det vore värdigare och roligare att bli försörjda av marknaden än av skattesystemet. Många av dem söker utlopp för sin kreativitet i arbetet på att rädda välfärdsstaten.

Från analys till system

Vi är medvetna om att ett modernt samhälle är fragmenterat och att det finns ett stort antal planerade och oplanerade samband mellan olika samhällsfragment. System griper in i varandra. Man brukar uttrycka detta med frasen att det moderna samhället blivit "komplicerat".

Analysålder

Systemålder

Reduktionism (finn beståndsdelar)	Holism (sök helhet)
Determinism	Teleologi, obestämbarhet
Kategoriska utsagor	Sannolikhetsutsagor
Kontroll av omständigheter (laboratorievetenskap)	Unika situationer (historisk vetenskap)
Deduktion	Konstruktion
Hierarki	Heterarki

Nu brukar inte den mänskliga tanken skygga för en komplicerad mångfald. Att få ordning ur kaos är en stående utmaning. Men sätten att få ordning ur kaos varierar under historiens gång. Man kan markera idéhistoriens olika åldrar genom att sammanföra till en och samma tidsålder den tid under vilken en och samma metod används för att få ordning ur kaos. Vi har haft en någorlunda enhetlig dylik period från Francis Bacons tid (1561-1626) till Albert Einsteins tid (1879-1955). Den har kallats den "moderna tiden", men ett bättre namn är kanske den "analytiska tidsåldern" (Russel Ackhoff). Under denna tidsålder trodde de bästa tänkarna att människor helt och fullt kan förstå världen, och metoden att nå denna förståelse heter analys. Analys innebär flera steg:

De tankemönster som här beskrivits applicerades under den analytiska eran mer eller mindre medvetet inte bara på vetenskap utan även på statsskick, lagstiftning och grundlagar, organisationer och företag, konst och musik. Tankemönstrets mest påtagliga uttryck finns i maskiner och byråkrati. De två förenades i den industriella revolutionens fabriker. Maskiner och människor organiserades hierarkiskt kring en tillverkningsprocess i vilken både maskiner och människor var utbytbara beståndsdelar. Processen var uppbruten i sina minsta beståndsdelar och varje del utfördes av en människa eller av en maskin. Människans jobb liknade maskinens.

Vår generation har lärt sig misstro det tankemönster som vi kallar analys. Det är möjligt att idéer från Gödel och Heisenberg underminerat tron på analys, eller att populariserade artiklar om ett pågående "paradigmskifte" satt spår långt utanför akademierna. Men den gryende misstron kan också bottna i en allmän känsla att gammaldags analys "inte hjälper" eller "inte leder nånstans" eller "inte når någon lösning".

Analys är ett tankemönster att få ordning ur kaos. Det finns ett annat tankemönster som har samma syfte. Det kallas system och tycks bli allt aktuellare. Det är ett framväxande tankemönster i vår tid och representerar en klar brytning med analys.

Systemtänkandet utgår från helheten. Helheten har egenskaper som delarna inte har. Den får dessa egenskaper genom ett samspel mellan delarna, inte genom att varje del var för sig påverkar helheten. Ingen del kan göra helhetens jobb; båtens segel i sin förpackning kan inte förflytta oss över vattnet, inte heller skrovet utan sitt segel. Segelbåtens egenskaper är inte skrovets egenskaper plus seglets egenskaper. Segelbåtens egenskaper kommer från samspelet mellan segel och skrov, inte något som segel och skrov gör var för sig. Ett system är som synes en helhet som är oåtkomlig för analys i traditionell mening. Segelbåten som system kan inte förstås genom analys av det konventionella sönderdelande slaget.

I systemtänkandet ersätts reduktionism med en holism som säger att förståelsen börjar med helheten och slutar med beståndsdelen. Determinismen ersätts med en teleologi som hävdar att händelser styrs inte bara av orsak och verkan utan av ändamål och målsättningar. Vi "vill" förflytta oss över vattnet; därför seglar vi. Kontrollen över inflytande från omgivning och miljö ersätts med föreställningen att omgivning och miljö är nödvändiga för att något skall kunna förklaras. För att segla behövs inte en första orsak, men det behövs en viss miljö. Kontroll över miljön — så tydlig i laboratoriesituationer — ersätts med en full uppskattning av den unika historiska situationen som gör vissa saker möjliga och andra omöjliga. Hierarkier ersätts med heterarkier, dvs stabila nätverk eller komplex utan centralstyrning. Deduktion ersätts med olika former av självgenererande konstruktion.

Man kan vara förespråkare eller motståndare till en övergång från analytiska tankemodeller till systemmodeller. Här skall vi inte ge oss in i den filosofiska debatten pro eller con. Men som sociolog och observatör av tidens puls vill jag konstatera att systemtänkandet idag alltmer tränger undan analystänkandet. Det gäller inte bara i vissa vetenskapliga kretsar utan ganska långt ned i folkdjupet. Våra barnbarn kommer antagligen att leva helt och fullt i systemåldern.

Många av systemålderns problem söker etablissemanget idag lösa med analysålderns metoder. Det är kanske därför som mycket går snett.

Rättsstaten har sitt ursrung i romarriket men anpassade sig väl till analysåldern. De element som blivit allmänt accepterade under analysåldern är t ex —

Analysålderns grundläggande föreställning hur samhällen styrs är enkel: man föreskriver handlingar från ämbetsmäns och medborgares sida.

Vi har avlägsnat oss en del från analysålderns rättsmodell. Det är lätt att sympatisera med dem som ogillar denna utveckling. En "återgång till juridiken" blir dock lätt en återvändsgränd. Vi behöver en rättssäkerhet som också passar systemåldern. Häri ligger en av grundlagsfädernas stora utmaningar.

Analysålder

Systemålder

Grundlag	Konkordat
Domstolsprövning	Förhandling
Styra genom att påverka handlingar (Actions)	Styra genom att påverka samspel (Interactions)

Den nuvarande svenska grundlagen är gjord för att en politisk maskin, ett parti med vidhängande maktapparat skall kunna styra hela Sverige, dess förvaltning, domstolar, TV, näringsliv, religion, vetenskap etc. Detta parti är det socialdemokratiska arbetarpartiet (det parti som helt dominerade under grundlagsfädernas politiska liv) eller ett parti med ett alternativt politiskt program om ett sådant skulle växa och bli stort. Partiet skall formulera program, ta det till folket i val, erhålla riksdagsmajoritet, bilda regering, förverkliga programmet. I varje instans gäller demokratiska majoritetsprinciper vilket vanligen tolkas så att 51 procent kan påtvinga sin vilja på 49 procent.

Grundlagen ger vissa garantier åt fria samfund, fria fackföreningar och en fri press. Men det måste också sägas att den ger öppningar för maktkoncentration och saknar starka garantier mot att intressekomplex (t ex det skattefinaniserade tjänstekomplexet) blir dominerande i maktens boningar. Grundlagen medger att centralt beslutad beskattning, reglering och maktutövning av organisationer kan ta kål på fritt näringsliv, fri forskning, fria skolor, privat sjukvård. Den ger inget uttryckligt stöd åt familjen och medger att samhällets vård och bidragssystem kan utformas så att det försvagar snarare än stärker familjen. De medborgerliga rättigheterna verkar bättre formulerade i Europakonventionen än i svenska grundlagen. Allt detta tycker jag är mer problematiskt med vår grundlag än dess vanligen debatterade defekter som treåriga mandatperioder och det faktum att kungen är avlövad all makt och enligt Olof Palmes formulering "med ett penndrag" kan ersättas av partiernas utvalde, om de så skulle önska och fick kvalificerad majoritet i två på varandra följande val.

Den svenska grundlagen är en produkt av analysåldern, som vi försöker tillämpa i systemåldern.

I analysåldern reglerar lagarna människors och institutioners handlingar. I systemåldern reglerar lagarna människors och institutioners samspel, inte enstaka handlingar. I analysåldern finns ett centrum som ger lagar och direktiv. I systemåldern finns politiska, ekonomiska, religiösa, vetenskapliga subsystem men inget har permanent hegemoni över något annat: subsystem kan inte förtryckas bara därför att de utgör mindre än 50 procent av helheten. Demokratin används i systemåldern för att skydda minoriteter, inte för att etablera majoritetens vilja.

Vi möter ofta en psykologiserande variant av humanism. Den antar att det finns en människans inre, sanna natur som lever fängslad av auktoritära föräldrar, medmänniskor och institutioner i väntan på att bli befriad från sina bojor och komma fram i ljuset. Väl i frihet tror man att människan förverkligar sig själv, skapar och blir produktiv och konstruktiv. Jag tror inte det finns särskilt hållbara vetenskapliga belägg för existensen av denna inre, potentiellt skapande människa. Finns det en inre människa överhuvud så är det inte nödvändigtvis en tjusig, kreativ varelse utan det kan likaväl vara ett vankelmodigt, gråtande barn eller en liten buse som vill följa härjarsångens bud: "nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord".

I stället för tron på den skapande men fjättrade inre mäniskan vill jag sätta de många bevis vi har på att man kan kasta av sig gamla sätt att göra saker och ting och konstruera om sin situation. Vi kan rucka på system. Vi kan byta jobb, vi kan byta yrke, vi kan skilja oss och gifta om oss, vi kan flytta till en annan ort eller till utlandet och börja ett nytt liv där, vi kan organisera om vår avdelning på jobbet, vi kan lägga upp en ny produktlinje, vi kan slå samman företag, sälja ut företag, avsätta regeringar och rösta in nya. Och så vidare. Det är i allt detta som frihet består. De flesta av oss har praktiserat mycket av frihet, vi är i hög grad fria människor. Och trots benhårda villkor, dåliga odds, och allmänt gnäll att friheten är beskuren så går vi omkring som levande illustrationer till liv i frihet.

Sådana frågor är svåra för forskningen att besvara. Liksom andra stora beslut måste den frågan besvaras på basis av (1) information, (2) intresse och (3) ideologi. Samhällsvetenskapen kan bidra till beslutsprocessen genom att bistå med information. Information är vanligen en mindre betydande beslutsfaktor än intresse och ideologi. Men information — och det gäller särskilt makrosociologisk information — är inte bara omvärldsorientering. Information hjälper samhällsgrupper att definiera var deras egentliga intresse ligger. Och information hjälper dem att formulera en verklighetsnära ideologi.

På basis av den information vi har fått, hur ser vårt intresse ut och hur ser vår ideologi ut? Hur skall vi använda vår frihet? Mitt svar är enkelt. Allsidighetens Maxim och systemålderns tankemönster kan bli vår slagruta. Teorin om det allsidiga skapandet i samhället kan omvandlas till ett praktiskt handlingsprogram som uttrycker intressen och ideologi. Programmets långsiktiga strategi är att förankra allsidighet i traditioner, organisationskulturer och grundlagar. Dess kortsiktiga taktik är att opponera mot den institution som för ögonblicket hotar att växa sig för stark på de andras bekostnad, t ex religionen i ayatollornas Iran, ekonomin i Japan, politiken i Sverige.

Det gäller för oss som vet vad frihet är att skapa det allsidiga samhället. Bygga organisationer som tar ansvar för helheten: för lönsamhet och ordning, för kunskap, för moraliska värderingar, för skönhet, för tillvarons meningsfullhet. Nu gäller det främst att stärka det civila samhället och reducera politik och offentlig reglering till rimliga proportioner. Det behövs ett Trots-Allt!, en slags 4-oktober-rörelse som inte bara samlar fri företagsamhet utan också den fria forskningen, de fria skolorna, de fria konsterna, de fria kyrkorna, den fria pressen. I dagens Sverige gäller det att alla som ännu står fria måste finna varandra, bli varandras sponsorer. ²

1) "Politik" är ett för snävt begrepp för samhällets ordningsskapande system. Engelskans "body politic" är ett bättre ord som omfattar politik, administration och rättsväsen.

2) Det makrosociologiska synsätt som uttrycks i denna uppsats finns utförligare i kapitel 3 ("The Knowledge of Social Theorists") i Hans L Zetterberg, Social Theory and Social Practice, Bedminster Press, New York 1962, sid 47-133. Den framställningen i sin tur bygger på Torgny Segerstedts upptäckter: i symbolmiljön identifierar han de föreskrivande utsagorna och från dem härleds gruppens begrepp och samhällets ramnormer (lagarna). Segerstedts teoretiska färdväg kunde också användas till att från andra element i symbolmiljön (deskriptiva, värderande) härleda andra samhällssfärer. Min ansats från 1962 följde helt det analytiska tankemönstret; idag förstår jag att framgång i makrosociologisk teorikonstruktion måste utnyttja mer av systemtänkandet.

* * * * * * *
Artikeln publicerad i
Torgny T Segerstedt m fl, Rättssäkerhet & Demokrati, Ratio 1985

	Skapare	Förmedlare	Mottagare
Näringsliv	Producenter	Distributörer	Konsumenter
Politik	Ledare	Administratörer	Underlydande
Vetenskap	Forskare	Lärare	Elever
Religion	Profeter	Präster	Menighet
Moral	?	Moralister	?
Konst	Skapande konstnärer	Tolkande konstnärer	Publik