From Torgny Segerstedt et al, 1984 och sedan?, Ratio, Stockholm, pp 73-88

Scenarioskrivning 1984

Hans L Zetterberg

Innehåll:
>> Framtiden som studieobjekt
>> Bildspråket kring historisk utveckling
>> Globala scenarier
>> En drivande process: att krypa över linjen
>> Värderingsklimat som drivande processer
>> Historiens lektioner
>> Tre fåror i tidens flod
>> Orwell och vi
>> Referenser

Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld är vårt århundrades mest kända scenarier. Beteckningen utopi användes för liknande intellektuella övningar i tidigare århundraden. Men den beteckningen dog ut med H G Wells A Modern Utopia. Den är oupplösligt förenad med tanken på ett nära nog perfekt framtidssamhälle. Sådana har vårt århundrade inte haft tillräcklig optimism att producera. Vi har istället börjat använda det mer neutrala ordet scenario för beskrivningar av framtida samhällsutveckling. De kan vara optimistiska (som Herman Kahns) men de flesta är pessimistiska. De definierar inte lyckan, som gångna tiders utopier, de definierar problem och möjligheter.

Själv har jag yrkesmässigt sysslat med och skrivit scenarier i snart tio år, som en del av framtidsforskningen på Sifo. Ett scenario är ett pedagogiskt och analytiskt verktyg i samhällsvetenskapen.

Arbetet med scenarier missförstås ibland och man tror att de är försök att förutsäga framtiden. På någon längre sikt kan framtiden inte förutsägas. Det vore en felaktig användning av våra scenarier att säga att nu blir det så här. Vi använder scenarier för utbildning av beslutsfattare i omvärldsorientering så att de skall bli bättre förberedda på krafter som påverkar vad som kan komma. Vi låter ledningsgrupper diskutera igenom scenarier — ja vara med och ta fram dem. Då blir deras reaktioner inför framtiden redan i förväg samordnade.

Genom att arbeta med scenarier kan man bli en bättre beslutsfattare, särskilt om man är beredd att pröva flera scenarier. Att hålla sig till ett enda är antagligen olämpligt, det blir lätt ett sätt att gå snett med förtröstan.

Två tumregler brukar vi kunna lära bort genom scenarier även till de mest stelbenta och obotfärdiga beslutsfattare:

• Ingenting återgår någonsin till det normala;
• Det måste bli sämre innan det blir bättre.

Det senare är dialektikens huvudtes och den är på sitt sätt mycket trösterik.

Framtiden som studieobjekt

När man gör ett scenario tar man en utsiktspunkt i framtiden och tittar tillbaka på ett skeende som ännu inte inträffat. Genom att så att säga se tillbaka på framtiden får vi ett perspektiv som är mer givande än det vanliga att bara se framåt. Scenarioskrivning liknar vanlig historieskrivning i den meningen att man inte berättar allt som har inträffat. Man väljer i stället att berätta om de krafter och den händelseutveckling som format en viss period. Scenarioskrivning skiljer sig från historieskrivning framför allt genom att källmaterial saknas för scenarioförfattaren. Därför kan ett scenario aldrig beläggas. Man kan emellertid motbevisa ett scenario genom att visa att det strider mot kända samhällsvetenskapliga satser.

Det väsentliga är inte scenariets berättelse om händelseutvecklingen utan vad det avslöjar om de processer som formar utvecklingen. Det huvudsakliga arbetet med ett scenario är att söka identifiera sådana krafter och att bedöma deras relativa betydelse. Vi kallar dem för drivande processer. De kan vara demografiska, geografiska, ekonomiska, tekniska, vetenskapliga, politiska, militära, religiösa, moraliska eller konstnärliga.

I ett skönlitterärt scenario har författaren vanligen svårt att hitta en disposition som tillåter en koncis sammanfattning av de drivande processerna. De drivande krafterna förs i stället in på ett osystematiskt sätt och läsaren får själv lista ut vilka de är, utifrån några avslöjande nyckelepisoder. I George Orwells 1984 avslöjas de drivande krafterna på ett nästan övertydligt sätt genom de citerade fragmenten från Emanuel Goldsteins avhandling Den oligarkiska kollektivismen i teori och praktik. Dessutom avslutar Orwell sin bok med ett appendix om "Principerna för nyspråk".

Orwells drivande krafter visar sig vara idéer som tillhörde allmängodset bland 30-talets intellektuella: Michels (1911) teori om oligarkins järnlag, Moscas (1896) teori om den styrande klassen, Paretos (1916) teori om eliternas cirkulation, Le Bons (1895) teori om villkoren för massans följsamhet, Sorels (1908) teori om mytens mobiliserande funktion, Webers (1918) teori om den byråkratiska rationalitetens segertåg. I bakgrunden skymtar också Karl Marx. Till dessa ingredienser kan läggas Orwell-generationens erfarenheter av Goebbels propagandamaskin och Stalins utrensningar, vilkas inkorporering i samhällsvetenskapliga teorier ännu inte var färdig när Orwell skrev. (Kanske bör vi medge att dessa fenomen fortfarande är obegripliga för samhällsvetenskapen.)

Av de drivande processerna i ett scenario brukar man särskilja tre: (a) De som finns i samtiden och driver utvecklingen redan i samtiden; (b) de som finns i samtiden, men som ännu är obetydliga och inte driver samtiden; och (c) de som inte finns i någon form i samtiden men som förutsägs komma, t ex sociala och tekniska innovationer.

Försiktiga scenarioförfattare brukar hålla sig huvudsakligen till de två förstnämnda typerna. I science fiction kan man vara generös med den tredje typen — t ex ta interstellar navigation och persontransport som givna — men läsarna tappar intresset om de inte kan känna igen sig på något sätt genom att de huvudsakliga processerna är bekanta också från samtiden. Science fiction när den är som bäst — hos t ex Asimov och Poole — är samtidskritik.

När en scenarioförfattare identifierat de drivande processerna kan man i Karl Deutschs efterföljd göra en enkel periodisering av framtiden:

• Framtiden på kort sikt. Här dominerar (a)-processerna. Vi har en period i vilken samtidens drivande processer i allt väsentligt också är periodens drivande processer. Man har ett säkert grepp om framtiden på kort sikt i den mån analysen av samtiden är korrekt.
• Framtiden på medellång sikt. Här dominerar en blandning i någorlunda lika delar av (a)- och (b)-processer. Det ger en framtid som innehåller samtidens processer men i nya kombinationer. Ingen kan ha ett säkert grepp om denna framtid, men den behöver inte bli en egentlig överraskning. Man kan förbereda sig på den. Det är mest denna typ av scenarier vi använder i utbildningen av beslutsfattare.
• Framtiden på lång sikt. Här dominerar (b)-processerna. Vi har en framtid i vilken gamla märken inte alls håller. Men det man lärde sig i udda fickor i samtiden kan gälla som nya märken. Till dessa scenarier hör Orwells 1984.
• Framtiden på mycket lång sikt. Här dominerar (c)-processerna. Tidens orm har inte bara ömsat skinn och ändrat vanor, den har utvecklats till en helt annan art. Här saknar vi orientering: som en 1100-tals europé omplacerad i 1900-talet.

Att framtiden är oförutsägbar behöver inte betyda att den är godtycklig och att allt sker av en slump. Samhällsvetandets två stora män, Marx och Weber, är ense om att människan gör sin egen historia, men att den görs under benhårda betingelser och begränsningar. Vad som helst kan förvisso inte hända i den historiska utvecklingen. För Weber var det också helt klart att människan måste rädda sig själv: ingen annan eller ingenting annat kommer att göra det. Räddningen kan mycket väl ligga i ett ledarskap som är modigt nog att ta tag i historien och ändra dess kurs. Sådant kan ske på många sätt, bl a genom att ledaren har en inspirerande vision av framtiden, som molnstod om dagen och eldstod om natten för sitt folk. Vissa scenarier påverkar med andra ord framtiden.

Orwells 1984 har påverkat och påverkar fortfarande framtiden genom att fungera som en varning. Det var precis vad Eric Blair avsåg: under pseudonymen George Orwell skrev han för att varna sina sanna socialistiska bröder för socialismens avarter och för att avslöja de totalitära bolsjevikerna och fascisterna. Blair var en arg man, en journalist som också ville bilda opinion. I scenariet kunde han fånga element från det nära förflutna, presentera dem i ny blandning i en framtida miljö och därmed påverka samtidens attityder och beslutsprocesser.

Bildspråket kring historisk utveckling

Ett av de fundamentala problemen med scenarioskrivning är det bildspråk man använder för att bestämma historiens kurs.

Karl Marx menade att samhällsstrukturerna blir havande med sina efterföljare. Feodalismen bär på och föder kapitalismen, och kapitalismen bär på och föder socialismen. Det kan ingenting i världen ändra. Marx’ ambition räckte för att förutsäga utvecklingens riktning: vad som skulle hända. Men inte utvecklingens hastighet: när det skulle hända. Historien kan ju få missfall (som 1848) och måste då göra nya försök.

Med detta bildspråk i tankarna kan man ställa vårt lands ödesfråga: med vilken samhällsform är välfärdsstaten havande? Det senaste årtiondets debatt pekar onekligen mest mot att välfärdsstaten är havande med ett datoriserat kontrollsamhälle. Diskussioner om marginalskatterna, småfifflandet och kontrollsamhället har gått ut på att det höga skattetrycket och det alltmer behovsprövade bidragssystemet är blåslampor som jagar fram allt fler regler, kontrollanter och kontroller.

Ett mindre drastiskt bildspråk för att fånga den historiska förändringens dynamik erbjuder Sorokin i sina teser om immanent förändring. Han menar att allt som fungerar också slits ner. Man kan ta den bästa bilmotorn, ge den den ädlaste oljan och hålla dess miljö konstant och ren. Men om den får gå, så slits motorn ändå med tiden ut. Allt som går och fungerar är sådant, även kroppen och samhället. Den inre dynamiken leder obönhörligt till förändringar. Med hans bildspråk skulle vi fråga: hur långt har nedslitningen av välfärdsstaten gått? När är vi redo för ett modellbyte?

Max Webers språk när han talar om den historiska utvecklingen är mindre deterministiskt. Historien, säger han, är kast med tärningar, vars inre håller på att stelna. Tärningarnas inre massa sjunker ned och tynger tärningarnas botten när de vilar efter ett kast. Den kombination som råkar komma upp när man första gången kastar dem har därför något större chans än andra att visa sig också vid följande kast. Efter hand blir massan allt trögrörligare och kasten visar allt oftare upp samma kombination: historien har satt sin kurs. Det är nu svårt att ändra den, även om man utnyttjar starka krafter. Weber skulle se vår välfärdsstat gå mot byråkratisk förstening, "en isande polarnatt".

Vad som saknas i Max Webers bild är möjligheten till radikala historiska transformationer. I vissa sällsynta kast med tärningarna hamnar de så att säga på en het spis, och deras inre massa hettas upp och blir igen lättflytande. Nu finns igen möjligheter till drastiska förändringar.

Ilya Prigogine (Nobelpristagare i kemi 1977) har utvecklat en matematik för "dissipativa system", dvs sådana som är öppna och långt från equilibrium (och därför avger — dissipate — energi) t ex katalytiska reaktioner. Franska samhällsvetare har snabbt tagit vara på hans uppslag att samhällen är dissipativa system, vars framtid på lång sikt inte kan förutses eller antas förutbestämd. Sådana system bestäms dels av underliggande trender, som det är osannolikt att systemet avviker från även när starka krafter appliceras, och dels av bifurkationer, vid vilka mycket små händelser kan svänga hela systemet från den ena till den andra riktningen. Dissipativa system är irreversibla och skapare av former — precis som historien.

Den bild av historien jag själv arbetat mest med är den klassiska — tiden som en flod. Floden är irreversibel, den är öppen för inflytande utifrån, dvs bifloder; den innehåller flera fåror som kan löpa parallellt, bifurkera, uppgå i varandra, huvudfåror kan bli bifåror och vice versa. Om floder rinner lugnt, t ex genom ett delta av sandbankar, kan nya bankar bildas och existerande sandbankar flyttas genom mycket små krafter: bakom en sten eller nedblåst trädgren bildas en ny stor sandbank. Små orsaker har här stora konsekvenser för flodens förlopp.

Globala scenarier

Scenarier kan vara lokala eller globala. Det är lättare att tolka ett lokalt skeende rätt om man känner det globala. Med enbart lokalt perspektiv kan man säga att näringslivets kampanj mot planhushållning och folkpartiledaren Ohlins valkampanj 1948 stoppade de socialdemokratiska socialiseringsplanerna efter kriget. Från globalt perspektiv lägger vi till att amerikansk industri var på offensiv i Europa vid samma tid. På olika håll i Europa — även socialdemokratiska — ville man inte möta amerikanarna i konkurrens och konfrontation. Med det globala perspektivet får vi en mer nyanserad bild än med enbart det lokala. Den som idag vill skriva ett scenario om löntagarfondernas framtid i Sverige måste också ta med en prognos av den amerikanska kapitalismens vitalitet.

Det finns tre ganska välkända scenarier för resten av seklet som ofta får tjäna som ram för lokala:

• det Berlin-baserade projektet Globus, under ledning av Karl Deutsch, som fortfarande är under uppbyggnad;
• den ekonometriska SARUM-modellen som används bl a i OECD:s satsning Interfutures;
• Jay Forresters och Dennis Meadows scenario om världens råvarutillgångar och råvaruanvändning, skrivet omkring 1970 och känt bl a därför att det ingår i Rom-klubbens bok The Limits of Growth.

Orwells 1984 har som geopolitiskt globalt scenario en instabil triad av stormakter: Oceania, Eurasia och Eastasia. (Oceania är Nato-länderna minus europeiska fastlandet; de senare jämte Sovjet utgör Eurasia. Eastasia är främst Kina och Japan och närliggande områden.) Att Eastasia fick en så framträdande roll när Orwell skrev 1948 var förvånande, men 1984 verkar det självklart.

En drivande process: att krypa över linjen

Varje globalt scenario bör beakta storleken av den del av jordbruksbefolkningen som arbetar enbart för att försörja sig själva, inte för marknader. Här är några gissningar hur stor den varit och är:

Dessa siffror är folk under linjen, fattigbönder som lever ur hand i mun från jorden de själva brukar och av kreatur med vilka de delar hushåll. De köper praktiskt taget inget från marknaden och säljer nästan inget till marknaden. De finns inte i ekonomisk statistik, annat än som deflator när ekonomer mäter per capita. Under linjen går livet vidare som en tradig utanläxa i förbluffande stabilitet. Ovanför linjen växlar dynastier, krigslyckan och civilisationer. Det är procenten ovanför linjen som räknas av historikerna, ty bara de skapar institutioner och kulturvärden.

Det finns stora befolkningsmassor i Asien idag som står redo att krypa över linjen. Konsekvenserna blir enorma. Vi har de senaste åren sett världens vitalaste kapitalism växa fram i Hongkong, Taiwan och Singapore. Tre miljoner kineser över linjen i Hongkong, fem miljoner över linjen i Taiwan och två miljoner över linjen i Singapore har ändrat den ekonomiska världskartan på 70-talet. Hur blir det när, låt oss säga, var tionde, dvs 100 miljoner fastlandskineser går över linjen och börjar likna exilkineserna? Eller när 200 miljoner går över linjen? Japans uppgång till ekonomisk stormakt, som gjort många branscher i EG och USA till krisbranscher, är en stilla förövning till den konkurrens och de handelsmöjligheter som Kina-över-linjen kommer att erbjuda.

Värderingsklimat som drivande processer

Ovanför linjen finns tre befolkningsgrupper. Den första är styrd av behoven av trygghet och överlevnad på en marknad: att få det nödvändigaste till lägsta pris och helst med köptrygghet. Här vänder man på slanten och här råder vad vi brukar kalla försörjningens värderingar. Den andra är styrd av behoven av ökad materiell levnadsstandard. Här kämpar man för karriär, villa och båt. Här råder vad vi brukar kalla yttrevärldsvärderingar. Den tredje nivån prioriterar livskvalitet, inte i första hand materiell utan själslig och andlig. Vi kallar den inrevärldsvärderingar.

Den indelning i tre värderingsklimat som vi här gjort finns i flera varianter i den samhällsvetenskapliga litteraturen. Eftersom terminologin inte är standardiserad kan en översikt av olika författares beteckningar vara på sin plats.

Historiens lektioner

I stället för att skriva scenarier kan man ibland nå pedagogisk effekt genom att berätta läxor från historien. Ett visst självsvåld i urvalet av historiska fakta är tillåtet i denna verksamhet: man vill ju egentligen säga något om samtiden och framtiden. Som exempel kan vi utnyttja det gamla lärdomsbegreppet att berätta om antiken, när vi vill visa förändringar i samtiden. Tiden och platsen är kejsartidens Rom mellan Augustus och Markus Aurelius, alltså de två första århundradena av vår tideräkning.

Det gamla Rom blev under denna tid en miljonstad. En stor del av befolkningen var inflyttad från jordbruksregioner. Efter ett par generationer förlorade inflyttarna kontakten med fädernas försörjning genom jordbruk och boskapsskötsel. Långt ifrån alla kunde försörja sig i stadens ämbeten, anläggningsverksamhet, hantverk och handel. I denna nya situation med rastlösa plebejer växte det fram en offentlig service av bröd och skådespel, tidens motsvarighet till välfärdsstat och TV-monopol. Augustus började betala läkarna med offentliga medel, han introducerade annona, vilken med tiden utvecklades till ett system av kuponger som kunde utväxlas till bröd från över 250 statliga bagerier. Periodvis såldes även fläsk och olivolja till subsidierade priser. Vi fick med andra ord en situation, i vilken en urban underklass kunde överleva något så när utan att arbeta särskilt mycket, ett privilegium som tidigare endast överklasserna åtnjutit.

Inom massan växte inrevärldsvärderingar fram och blomstrade i denna sociala struktur.

Det finns från början av denna period två beskrivningar av vulkanen Etnas utbrott, en från den grekiske poeten Pindaros och en från den romerske Virgilius. Greken skriver — i Edith Hamiltons engelska översättning ⁽⁷⁾:

In the darkness of the night
the red flame whirls rocks with a roar far down to the sea.
And high aloft are sent fearful fountains of fire.

Qch den romerske poeten skriver:

Skywards are sent balls of flame that lick the stars
and ever and again rocks are spewed forth,
the torn entrails of the mountains,
and molten crags are hurled groaning to heaven.

Pindarus använde sina ögon och skrev vad han såg. Virgilius använde sin fantasi och skrev vad han upplevde. Den ene var klassicist och realist, den andre romantiker.

Den romerska kulturen hade varit helt dominerad av yttrevärldsvärderingar: utåtriktad och pragmatisk, intresserad av tillväxt, bra vägar, vatten och avlopp, lag och ordning, militära legioner och hemmet som borg. Pindarus sätt att beskriva verkligheten låg närmast denna tradition. Hans framställning får liv av yttre signaler. Virgilius öppnar dörren till en annan värld och hans framställning får liv av inre signaler. Den romerska massan följde Virgilius som blev omåttligt populär och älskad. När brödet för dagen var garanterat kunde nämligen en bredare allmänhet ägna sig åt upplevelser i stället för prestationer.

Den värderingsförändring som här påbörjades avbröts inte vid Roms fall. De generationer som vuxit upp med gratis bröd hade ingen kunskap om hur man försörjer sig ur jorden, inga släktingar på landet att flytta till. Roms befolkning minskade till en tiondel av kejsartidens, främst genom svält. Man skulle tro att den resa till det inre vars början Virgilius representerar därmed skulle komma till ett abrupt slut och den pragmatiska verklighetsorienteringen skulle återvända. Men konfrontationen med en bistrare ekonomisk verklighet hade ingalunda sådana konsekvenser. Resan mot inre upplevelser fortsatte, ackompanjerad av gnosticism, mysticism och eskatologi. I dess förlängning hittar vi Guds lille fattige, Fransiscus, som talar med fåglarna och organiserar sin tids hippierörelse till gråmunkarnas orden. De världsliga ledarna fick underordna sig de andliga och gå till Canossa. Innovationer gjordes, men de exploaterades inte. Vid resans slut finner vi åter Virgilius, nu som Dantes guide när Dante beskriver den inre världens fantastiska gestalt i detalj i form av de förtappades och frälstas boningar. Först med renässansen bryter utåtriktningen i stor skala tillbaka i kulturklimatet. Nu gällde det igen att prestera något synligt, uträtta något påtagligt, få utmärkelser och iögonfallande beröm.

Tre fåror i tidens flod

Vår bild av nuet kan betraktas som tre fåror i tidens flod. De löper parallellt och utesluter inte varandra. Men en av dem — som vi kallar apparaternas värld — bildar flodens huvudfåra.

Här fattas besluten mest utifrån yttrevärldsvärderingar. Det politiska livet är korporativt, dvs domineras av de stora organisationerna, de tunga myndigheterna, de stora bolagen, i mindre grad av riksdagspartier och media och knappast alls av intellektuella, konsumenter, väljare. Apparaterna är hierarkiskt organiserade. Politiken går främst ut på att öka produktion och handel, och på att bryta den ekonomiska stagnationen. Att forma teknik och arbetsliv så att större produktivitet erhålls är ett viktigt mål.

Här är några symboler på framgång i Apparaternas värld:

• I "Vem är det?"
• Sexsiffrig årsinkomst
• Universitetsexamen
• Prakthem eller lantegendom
• Styrelseposter med anknytning till yrket
• Fickalmanacka för tre år framåt
• Många resdagar om året
• Avdrag i deklarationen
• Inbjudan till kungens representationsmiddagar
• Erkänt duktig organisatör

Jämsides med Apparaternas värld löper en mindre fåra, Nätverkens värld. Här dominerar inrevärldsvärderingar. Det är viktigt att notera att 80-talets dåliga tider inte betyder ett självklart återtåg för dessa värderingar. Decentraliserade, lokala grupper, informella nätverk frodas i Nätverkens värld. Självförvaltning är den mest hyllade organisationsprincipen. Den teknik som accepteras bäst är småskalig. Politiken består till stor del av protester mot eliterna i Apparaternas värld genom t ex miljörörelsen, kvinnorörelsen, fredsrörelsen. Få lever helt och hållet i Nätverkens värld, många pendlar till Apparaternas värld. Det pågår med andra ord en "marsch genom institutionerna" av personer som inte delar apparaternas grundvärderingar.

Här är några symboler på framgång i Nätverkens värld:

• Belöning genom hedersbetygelser och uppskattning snarare än pengar
• Maka/make som är känd för egna insatser
• Kontor utan skrivbord
• Styrelseposter (eller roll som viktig samtalspartner) på helt skilda områden från yrket
• Egen publikation i bokform eller sång på skiva
• Överensstämmelse mellan arbete och fritid
• Intima vänner i olika generationer
• Små eller inga avdrag i deklarationen
• Erkännande som en kreativ person

Vi har också en tredje fåra, Kaoternas värld. Här dominerar försörjningens värderingar sådana de utformas av städernas växande skaror av hankare: arbetslösa, rotlösa, hemlösa. Utan kontinuitet i sin uppfattning av sig själva och omvärlden lever dessa villrådiga människor kaotiskt, tufft och med ökande kriminalitet. Politiken i kaoternas värld är anarkistisk. Här finns också en grogrund för fascism (som Adolf Hitler gav bevis på i en liknande situation på 20- och 30-talen). Kaoternas värld är viktig för scenarioförfattare, inte därför att den är mäktig, men därför att den lätt leder till att Apparaternas värld organiseras som polisstat och även storbolagen beväpnar sig.

Här är några tecken på framgång i Kaoternas värld.

• Arbetsfri inkomst eller bidrag
• Grandios självuppfattning som accepteras av andra
• Ägare till toppmoderna handvapen
• Betydande gäng av lojala efterföljare
• Tuffhet mot det beundrande motsatta könet
• Ingen inkomstdeklaration
• Bekantskap med kändisar
• Verbal förmåga i kontakt med myndigheter, polis, media
• Erkänt duktig i slagsmål

I flertalet västländer, även de nordiska, skapar Apparaterna otillräckligt med jobb. Arbetslösheten i den officiella apparatekonomin — det är bara den som registreras i statistiken — når drastiska proportioner. Inte heller tycks apparaterna — alla rationaliseringar till trots — orka med att skapa tillräckligt med resurser för att ge tillfredsställande stöd åt de arbetslösa, till studenterna, de äldre och andra utanför de sysselsattas skara. Några får en försörjningsmöjlighet inom Nätverkens informella ekonomi. De undviker därigenom den press som riktas mot jobben i Apparaternas värld, nämligen de i förhållande till lönekontot tunga skatterna som arbetsgivarna måste betala, och de i förhållande till inkomsterna höga skatter som löntagare måste betala. Andra — särskilt de unga outbildade — hamnar till slut i Kaoternas värld.

Nätverkens värld belastar inte den sociala välfärden, eftersom den är inriktad på självhjälp, en orientering som med tiden torde bli uppskattad också av Apparaternas politiker. Självhjälp och självförvaltning utvecklas på vitt skilda områden, t ex förebyggande kroppsvård, medicin, underhåll av alla slags ägodelar och allmännyttans bostäder. Gör-det-själv-tänkandet återspeglas i allt, från byggnadsarbete till juridiska kontroverser.

Med tiden lär sig politiker och massmedia att det är skillnad på Nätverkens värld och Kaoternas. Det växer lätt fram en gemensam önskan från Apparaterna och Nätverken att skydda sig mot Kaoterna. Lag och ordning, ett hårt klimat för våldsverkare, karakteriserar 80-talet.

Den stora alliansen mellan Apparater och Nätverk — ett nytt socialt kontrakt om ett samhälle med två stånd — kommer antagligen inte på dagordningen förrän vid sekelskiftet.

Orwell och vi

Orwells 1984 visar en Apparaternas Värld som är omformad till planekonomi och krigsekonomi. Den nya masskommunikationsteknologin används till att fylla människors inre värld med tankar och känslor som passar centralmakten. Kaoter och yttre fiender används som legitimation för polisstaten. Nätverken är krossade.

Sverige 1984 visar en Apparaternas Värld som ser stark ut på papperet. De flesta av apparaterna är beroende av statskassan. Staten kräver att företagsledningarna skall rapportera om sina anställda och att organisationerna skall kontrollera sina medlemmar. Organisationsledningarna har emellertid tappat kontakten med de ledda och ledningarnas tal i de mångtusende medlemmarnas namn klingar tomt och konstigt. Faktum är att de kollektiva lösningarna imponerar allt mindre och de överreglerade marknaderna fungerar dåligt. Tidens flod fylls alltmer av de oplanerade konsekvenserna av planerade handlingar. I bakvattnet växer Nätverkens Värld och likaså dess informella ekonomi. Vi är i praktiken långt från Orwells välorganiserade "1984".

Själv är jag ganska optimistisk om framtiden. Om landets ekonomi saneras och världsekonomin blir gynnsam kan vi rädda vår välfärdsstat. Vi älskar välfärdsstaten ungefär som amerikanare älskar bilismen. Ingen tänker ge upp bilismen, men vi drömmer om ett modellbyte till flexiblare vagnar med lägre driftskostnad som reagerar känsligare på vårt personliga sätt att köra.

Referenser

1) Pitirim Sorokin, Social and Cultural Dynamics, American Book Company, New York, 1937-1941, 4 band.

2) Erich Fromm, To have or to be, Jonathan Cape, London, 1978.

3) Ronald Inglehart, The Silent Revolution, Princeton University Press, Princeton, 1977.

4) Alvin Toffler, The Third Wave, Collins, London, 1980.

5) Arnold Mitchell, Social Change: Implications of Trends in Values and Lifestyles, SRI, Menlo Park, 1979 (proprietory).

6) Hans L Zetterberg et al, Det osynliga kontraktet (1983).

7) Edith Hamilton, The Roman Way, Avon, New York 1973, sid 168.

* * * * * * *
Artikeln publicerad i
Torgny T Segerstedt et al, 1984 — och sedan?, Ratio 1984

Reprinted by permission

* * * * * * *