From Torgny T Segerstedt (ed), Hur ojämlika är vi?, Ratio, Stockholm, 1981, pp 89-97

Svenskarna och deras pengar

av Hans L Zetterberg

Innehåll:
>>  Inkomstutjämningen
>>  Entreprenörskapet som väg till rikedom
>>  Anställning som väg till rikedom
>>  Andra vägar till rikedom
>>  Noter

Philosophie des Geldes ¹⁾ heter ett lärt arbete, ganska spirituellt också för att vara tysk sekelskiftesfilosofi. Författaren, sociologen Georg Simmel, visar bl a hur användningen av pengar påverkar relationerna människor emellan, deras sätt att tänka, deras syn på vad som hänt, deras uppfattning av samtiden och deras visioner av framtiden. Simmels bestående budskap är att pengar inte bara är ett ekonomiskt begrepp utan ett begrepp för studiet av samhället, friheten, livshållningar och livsåskådningar.

Vad har dagens svenskar för allmän syn på pengar? De enda som hittills seriöst studerat detta är marknadsforskarna. Från ett flertal marknadsundersökningar kan man urskilja följande penningfilosofier bland allmänheten:

1. Samlarna. De vill samla i ladorna, bli välbärgade och ha ränteinkomster. De vill ge ett ordentligt arv till sina barn.
2. Entreprenörerna. De vill framför allt vara oberoende av andra, ha egna företag, tjäna stora och gärna snabba pengar. Då vet de själva och omvärlden att de är duktiga.
3. Trygghetssträvarna. De vill ha garantier för att ha tillräckligt (gärna liten råge) för dagliga levnadsomkostnader och ha en rejäl pension. Någon form av reserv för oväntade utgifter brukar de också vilja ha.
4. Spenderarna. De vill ha det bra och roligt för sina pengar. De köper prylar till sina hem och följer med i modet. Inte så att de omgående gör av med allt de tjänar; de kan också spara till något större som resor, bilar och båtar eller större fester.
5. Låneplanerarna. De skuldsätter sig för allt — både kapitalvaror och dagligvaror — och använder sitt ekonomiska förstånd att betala tillbaka skulder så att månadsbetalningarna blir jämna och i takt med inkomsterna.
6. Skatteplanerarna. De använder sin ekonomiska intelligens framför allt till att minska skatten, antingen genom att ha (relativt) skattefria inkomster eller genom att ha stora avdrag i deklarationen.
7. Bidragsjägarna. De söker kvalificera sig för så många bidrag som möjligt. De är storkonsumenter av välfärdsstatens favörer.

Dessa sju ekonomiska målsättningar finns bland dagens svenskar i olika grader i olika hushåll. De kan växla mellan olika stadier i en och samma persons ekonomiska liv. Givetvis är det möjligt att ha delade målsättningar; flertalet utesluter inte varandra.

Samlarna och entreprenörerna är klassiska typer. I en berömd analys kallade Vilfredo Pareto dem "rentierer" och "spekaulatörer".²⁾ Man kan bildlikt talat säga att den förre köper skyddsrum och den senare säljer skyddsrum. Trygghetssträvandena växte i antal i samband med lönearbetets utbredning; när avtalsförhandlingar pågår brukar fackets företrädare resonera som om alla medlemmar var trygghetssträvare. Spenderarna tillhör konsumtionssamhället och är kommersialismens barn. Låneplanerarna är en produkt av konsumentkreditexpansionen; de gynnas också av inflationen eftersom de ofta kan betala tillbaka sina lån i billigare pengar än de lånade. Skatteplanerarna brukade vara höginkomsttagare men skatteuttaget och skatteskalorna är nu sådana att också många andra än höginkomsttagare vinner mycket på skatteplanering. Bidragsjägarna är välfärdssamhällets barn; om alla tog ut från det allmänna allt till vilket de är eller synes vara berättigade så skulle antagligen mången offentlig service och mången offentlig budget klappa ihop. Bidragsjägarna liknar inte alls gamla tiders fattiga. De är vanligen unga och ofta välutbildade.

Inkomstutjämningen

Vi har i Sverige en internationellt sett långtgående utjämning av inkomsterna. Detta har belysts av andra inlägg i detta symposium.

Som en fotnot till den officiella statistiken kan vi visa vad intervjuundersökningar kan bidraga till ämnet. Uträkningarna gjordes för Sifos nyhetsbrev Indikator november 1969 och uppdaterades 1979 för Sifos service Monitor.

En persons levnadsstandard bestäms bäst av den sammanlagda hushållsinkomsten i hans hem. Hushåll med flera inkomsttagare får normalt sett en levnadsnivå som ensaminkomsttagarna kan nå endast i de högsta inkomstklasserna. Vi har uppgifter om taxerad inkomst år 1945 från 12.184 intervjuer (i ett s k kvotaurval) utförda 1946, vilka vi jämför med uppgifter om sammanlagd hushållinkomst (inklusive bidrag) 1968 före skatt given i 7.862 intervjuer utförda första halvåret 1969 och 6.047 intervjuer utförda december 1978 - mars 1979.

Under denna tid har hushållens medianinkomst per år ökat från 4.110 kronor till 86.000 kronor. Denna tjugofaldiga ökning är missledande eftersom en stor del faller på inflationen. Räknat i 1979 års penningvärde har ökningen varit nästan fyrfaldig, från 22.000 kronor 1945 till 86.000 kronor 1979. De senaste åren har ökningen varit mycket hög inte bara på grund av den höga inflationen utan även till följd av det ökade antalet inkomsttagare i hushållen i och med kvinnornas massiva inträde på arbetsmarknaden.

Ökningen speglar ändå rätt väl den allmänna välståndshöjning som gjort det svenska hushållet till ett av de rikaste i världen. Den jämna välståndsutvecklingen torde räknas som en (av flera) förklaringar till att den politiska utvecklingen varit så lugn i Sverige. Den procentuella ökningen — räknat i 1979 års penningvärde — inom olika socialgrupper avslöjar huruvida någon utjämning mellan socialgruppernas inkomster ägt rum.

Slutsatsen är uppenbar: det har skett en stor inkomstutjämning efter skatt och bidrag. Den högsta socialgruppens familjer hade 1945-1979 erhållit en välståndsökning på 86 procent, den lägsta på 230 procent sedan andra världskriget. Sedan 1968 har utvecklingen för den högsta socialgruppen varit negativ.³⁾

Siffrorna säger mer om det håll utvecklingen har gått åt än om den absoluta storleken på klyftorna. Skillnadnen mellan höga och låga yrkesklasser visas bäst av att år 1945 var medianvärdet för familjeinkomsten efter skatt i högsta socialgruppen 2,3 gånger så stort som i socialgrupp III. År 1968 var det 1,9 gånger så stort och 1979 var det 1,3 gånger så stort.

Entreprenörskapet som väg till rikedom

"Om Ni hade möjlighet att välja, vad skulle Ni välja: att bli egen företagare eller att arbeta som anställd i ett företag?" Så frågade Sifo den svenska allmänheten 1963, 1978 och 1981. Under dessa arton år har entreprenörskapet förlorat mycket av sin attraktion:

När framtidens historiker skriver om Palmes (första?) regeringsperiod är det sannolikt att de nämner entreprenörskapets allmänna förfall snarare än någon mer medveten politik. För entreprenörskapet var kärnan av vårt kulturklimat under seklets första del. Sedan blev tryggheten och jämlikheten våra ledstjärnor.

Det måste dock framhållas att entreprenörskapet ännu framstår som en framkomlig, om än svår, väg till att skapa en förmögenhet i Sverige. I mars 1979 ställde Sifo denna fråga till 1.022 svenskar i åldrarna 18-70 år: "Skulle Ni säga att det är lätt eller svårt att skapa sig en förmögenhet för en person som arbetar hårt, är uppfinningsrik och initiativkraftig, och har organisationstalang?" Svaren visar att man inte alls ser denna entreprenörtyp som chanslös:

På frågan "Tror Ni det är möjligt att bli miljonär genom eget arbete som företagare?" svarade 77 procent av allmänheten "ja". En majoritet vill heller inte blockera möjligheterna för en egen företagare att skapa en förmögenhet. Vi frågade: "Tycker Ni att det borde vara tillåtet att bli miljonär genom eget arbete eller borde det inte få förekomma?" Svaren blev:

Motståndet mot förmögenhetsskapandet bland företagare finns som väntat inom vänstern. Svaren bland de olika partiernas sympatisörer är:

Endast bland de tillfrågade kommunisterna finns en övervikt för att omöjliggöra att skapa en miljonförmögenhet som egen företagare.

Anställning som väg till rikedom

Låt oss fortsätta att skaffa oss de insikter i den rådande synen på samhället som man kan få genom att ställa frågor om stora pengar, om att bli miljonär. I vår opinionsundersökning ställdes allmänheten inför frågan: "Tycker Ni det borde vara tillåtet att bli miljonär genom eget arbete som anställd eller borde det inte få förekomma?" Svaren blev:

Ungefär två tredjedelar av allmänheten tycker att det borde vara tillåtet att lönearbeta sig till en miljon. Skillnaderna är inte stora mellan olika befolkningsgrupper i svaren på frågan. Men partiernas sympatisörer skiljer sig. Andelen som vill stänga möjligheten att bli miljonär genom lönearbete är i de olika partierna:

Frågan är emellertid ganska akademisk; bara var tjugonde tror nämligen det går att bli miljonär genom att lönearbeta. "Tror Ni att det är möjligt att bli miljonär genom eget arbete som anställd?":

På denna punkt är enigheten mellan företrädare för olika grupper i samhället total. Ingenstans tror man att lönearbete leder till miljoner.

Nu behöver vi inte tala om miljoner med allmänheten för att man skall framhålla att lönearbete inte leder så långt. Vi frågade:

"Skulle Ni säga att det är lätt eller svårt för en person i Er ställning att genom vanligt, hederligt arbete öka sin inkomst efter skatt och bidrag?" Svaren borde bli föremål för allmän debatt:

Andelen som säger att det är "ganska svårt" eller "mycket svårt" är bland:

Vi ser att överallt i samhället, i alla kategorier, anses det svårt att öka inkomsten efter skatt och bidrag genom vanligt, hederligt arbete. Man måste fråga sig om detta verkligen varit skattepolitikernas och avtalsförfattarnas avsikt.

Andra vägar till rikedom

Vi ställde parallella opinionsfrågor till de vi redovisat om att bli miljonär genom företagande och arbete om några andra förmögenhetsskapande aktiviteter. De gällde:

• Att ärva en förmögenhet från föräldrar eller släktingar
• Att låna stora pengar i inflationstider
• Att köpa och sälja villor och fastigheter som stiger i värde
• Att köpa och sälja aktier
• Att leva mycket sparsamt
• Att spela på lotteri

Tabellen visar hur många som tyckte att dessa vägar till förmögenheter var möjliga och hur många som tyckte att de borde vara tillåtna. För att förenkla jämförelser innehåller tabellen också de frågor vi redovisat om företagande och anställning.

Förekomsten av miljonarv är allmänheten väl medveten om och att man kan bli miljonär genom arv accepteras av 87 procent borgare och 67 procent socialister.

Att köpa och sälja villor och fastigheter i tider av stigande priser är likaså en välkänd väg till förmögenhet. Men det tycker 69 procent inte borde vara tillåtet.

Att köpa och sälja aktier och på det sättet skapa en miljonförmögenhet accepteras av 67 procent borgerliga och av 40 procent socialister. Att en absolut majoritet av socialisterna vill omöjliggöra förmögenhetsskapande aktieaffärer är ett potentiellt hot mot börsen.

Endast 23 procent tror att det är möjligt att bli miljonär genom att leva sparsamt.

Av speciellt intresse är att 68 procent av allmänheten anser att det bör vara tillåtet att bli miljonär genom att spela på lotteri. Fler anser också att det är möjligt att bli miljonär på lotteri än genom eget arbete eller sparsamhet.

Vad är det som gör förmögenhetsförvärv via hasardmekanismer så acceptabla för svenskarna? Det vore värt en ny utredning. Nechama Tec, som skrivit en doktorsavhandling i ämnet, använde data från 1955.⁴⁾ Hon betraktar hasardspelandet som en säkerhetsventil för frustrerade ambitioner att arbeta upp sig till en högre levnadsnivå. Hasardspel är vanligast i de segment av samhället i vilka personer som vill prestera något kan observera andra som har det bättre, men själva av systemet blockeras från att få det bättre. Den utbredning som spelandet fått och den acceptans av stora vinster som vi utvecklat skulle alltså enligt Tec vara en konsekvens av att vanligt, ambitiöst arbete inte lönar sig särskilt bra i Sverige.

Underfundiga är sannerligen anpassningsmekanismerna till den praxis i lönesättningen och skattelagar det svenska samhället utvecklat.

Noter

1) Georg Simmel, Philosophie des Geldes, 2. Auflage, Duncker & Humblot: Leipzig 1907.

2) Vilfredo Pareto, The Mind and Society (Trattato di Sociologia generale), Harcourt, Brace: New York 1935.

3) Reservationer måste göras för de utfrågade som ej ville eller kunde svara på inkomstfrågan (13% 1946, 5% 1969 och 8% 1979). Taxerad familjeinkomst 1945 innehåller avdrag som ej finns i sammanlagd hushållsinkomst. Skatten 1968 har räknats inte på medelfamiljen utan på en trepersonsfamilj i högsta dyrortsgruppen. För 1979 (då sambeskattning inte längre gällde) har inkomstuppgifter insamlats separat för olika medlemmar i hushållet. Medianinkomsten för eninkomsttagarhushåll och medianinkomsterna för varje inkomsttagare i flerinkomsttagarhushåll har beräknats. Skatt har beräknats enligt kolumn 2 (gift person vars make saknar inkomst) i alla eninkomsttagarhushåll. I flerinkomsttagarhushåll har i inkomsterna beskattats enligt kolumn 3 (gift person med rätt till förvärvsavdrag). Kommunalskatt 1979 har genomgående räknats efter 29 skattekronor.

4) Nechama Tec, Gambling in Sweden, Bedminster Press: Totowa, N J 1964.

* * * * * * *
Artikeln publicerad i
L. Söderström et al, "Hur ojämlika är vi?", Bokförlaget Ratio 1982

Reprinted by permission
* * * * * * *