Efterkrigstidens politiska aktivism – i Sverige sammanfallande med socialdemokratins dominans – har lett till en motreaktion. Medan man inom de socialistiska partierna fortsätter att se politisk aktivitet som en hjälpande hand har man inom de icke-socialistiska partierna alltmer börjat se politik som vi känner den från 70-talet som en hindrande hand. Det s k politikerföraktet är betydligt vanligare bland borgare än bland socialister. I denna uppsats skall vi helt röra oss inom den borgerliga idévärlden och analysera dess gensvar på 60- och 70-talens politisering av samhället.

En ny variant av konservatism växte fram under 70-talet. Den skiljer sig klart från socialdemokratin men saknar egentlig förmåga att särskilja centern, folkpartiet och moderaterna. Ett slags allmänborgerlighet snarare än en centerism, liberalism eller konservatism ligger bakom 70-talets borgerliga valsegrar. Väljarna har vandrat ganska fritt mellan de borgerliga partierna under 70-talet utan att särskilt bekymra sig över dessa partiers skilda ideologiska bakgrunder. Diagrammet nedan visar hur den ökade rörligheten i väljarkåren i allt väsentligt är en rörlighet mellan borgerliga partier. Av närmare en miljon partibyten mellan valen 1976 och 1979 ägde ca två tredjedelar rum mellan borgerliga partier.

För att förstå vad som händer måste vi emellertid gå tillbaka till de gamla ideologiska källorna.

Liberalismen är äldre än konservatismen. Liberalismens idéer sådana de stadfästes årtiondet efter den engelska revolutionen 1688 innebar ett skyddsnät för den enskilde mot överhetens makt: inga fick berövas sin rörelsefrihet och/eller egendom utan rättsligt förfarande enligt lagen, inga frihetsberövanden fick överhuvud ske för att kväsa fredlig opposition; pressfrihet och religiös tolerans skulle råda. Statens handlande skulle baseras på en principetik: vissa principer är okränkbara även om kränkningarna från andra synpunkter förefaller nyttiga. Myndigheternas och domstolarnas regler skulle upprätthållas även i de fall de gynnade kronans motståndare och anklagade. Den klassiska liberalismens första udd var alltså riktad mot alla former av statsmakternas godtycke. Liberalismen stod med andra ord för rättsstaten.

Denna konstitutionella liberalism beredde vägen för en ekonomisk liberalism. Här får liberalismen en andra udd riktad mot statsmakternas ingripanden i det ekonomiska livet och en tredje udd mot privata monopol i form av skrån, bolag med exklusiva kungliga privilegier och karteller av olika slag. Liberalism stod med andra ord för marknadsekonomin.

Begreppet konservatism kom sent in i Europas historia. Det började användas efter franska revolutionen som en allmän sammanfattning av de tankesystem som i revolutionens och giljotinens efterbörd hävdade att revolutionens motståndare borde få behålla inte bara sina huvuden utan också ägodelar och det bästa av den gamla samhällsordningen.

Den klassiska konservatismen känner man igen på dess respekt för tradition, legitim auktoritet, rang och värdighet. Denna konservatism är måttfull och praktisk i sin inställning till livet och sätter aldrig allt på ett kort, vare sig kortet heter känslor eller förnuft.

Den klassiska konservativa traditionen har tre stora taggar utåt, åtminstone i ädeltappningarna från Edmund Burke till Michael Oakeshott. Den första udden är riktad mot spekulativa utopier och abstrakta ideal. Den är alltså skeptisk till världsförbättrare oavsett om de dyker upp till vänster, till höger eller i mitten. Klassisk konservatism tycker inte om Voltaire och alla hans efterföljare som vill göra om världen enligt någon rationell doktrin. Den andra udden är riktad mot all slags låt-gå-mentalitet, både i affärslivet och i moralen. Konservatismen vill t ex skydda politiken och förvaltningen från krassa förvärvsbegär, och omfattas därför gärna av ämbetsmän som vill hålla på sin oväld. Den tredje udden är riktad mot romantiken, känslans primat över både tradition och förnuft. Klassisk konservatism ogillar Rousseau och hans efterföljare som odlar känslornas gemenskap med naturen, rasen, könet etc.

I praktiken är den klassiska konservatismen karakteriserad av en serie anti: anti-industrialism, anti-finanskapitalism, anti-individualism, anti-marknadsekonomi. En konservativ av den klassiska skolan är det rakt motsatta till vad vår tid tror en högerman står för. Däremot liknar den klassiskt konservative i flera avseenden en samtida centerpartist.

Klassisk konservatism sådan vi möter den hos Burke i England, Hegel i Tyskland och Bonald i Frankrike var mycket fientlig till industrialiseringen. De traditionella gärningarna i en gemenskap byggd på blodsband inrutade människors liv i en naturlig miljö. Industrialiseringen erbjöd ett osäkert liv i onaturliga gemenskaper och miljöer. De konservativa avvisade denna nya livsform.

Klassisk konservatism var också fientlig till finanskapitalism. Finanskapitalismen (liksom fabrikssystemet) bröt sönder bindningarna till släkten, gården, byn, skrået. I stället för gårdens trygghet och status erbjöd det nya penningväsendet bankböcker, reverser, aktier. De konservativa i den klassiska traditionen var misstrogna till dessa instrument.

Klassisk konservatism blev även huvudmotståndare till individualismen, en idériktning som kommit i förgrunden genom den franska revolutionen. Revolutionen hade etablerat lagar om myndighetsålder: en son behövde inte längre följa sin fader efter myndighetsdagen. Revolutionen hade avskaffat förstfödslorätten och gjort syskon likvärdiga. Den favoriserade kompetens över börd. Den hade öppnat yrkesval och karriär för alla som var intresserade och duktiga, tillåtit meniga att bli officerare inte bara inom det militära utan på alla livets områden. Den avskaffade fideikommiss. Den tillät skilsmässa. Den klassiska konservatismen var motståndare till alla dessa uttryck för individualism.

Konservatism av detta klassiska slag blev också motståndare till marknadsliberalism. En obegränsad marknadshushållning upplöser ju etablerade traditioner och hierarkier och skapar nyrika uppkomlingar i eliten och rotlösa konsumtionsslavar i massan.

Vi skall styras, säger den konservative till liberalen, av en praktisk anpassning till de rättigheter och möjligheter vår historia ger oss, inte av penningen på marknaden, åtminstone inte enbart eller huvudsakligen av den.

Det är lika givet att den traditionella konservatismen blir motståndare till socialism och kommunism, till marxistiska samhällsvisioner och till annan samhällsplanering i stor skala. De konservativa vill ju inte pressa på samhället något nytt mönster utan låta samhällsutveckling ske långsamt och organiskt. Konservatismen motarbetar politikerstyrd förvaltning av människors vardags- och yrkesliv. På denna punkt är konservatism och liberalism allierade. Men den klassiska konservativa argumentationen har sin särart: när liberalen i sin debatt med socialisten talar för marknadskrafternas styrning i stället för statsmakternas, säger den konservative i sin debatt med socialisten att vi skall styras av en omsorg om det som finns och växer här och nu, inte av önskan att raskt förverkliga en speciell vision av ett nytt samhälle. Det finns i den klassiska konservativa hållningen en allmän misstro mot teknokratiska lösningar vare sig dessa har marknadsekonomins eller planhushållningens förtecken.

På många sätt stämmer tumregeln att klassisk konservatism föredrog Gemeinschaft framför Gesellschaft.

På 1950- och 60-talen inträffade ett föga observerat omslag i samhällets mer grundläggande värderingar. (En av de få som observerat och förstått dess betydelse är Stefan Dagler i en kommande bok, kallad Liberalismens kris.) Man övergav principetiken och ersatte den med en ansvarsetik. Normen "Du skall inte begå äktenskapsbrott" förlorade sin moraliska kraft. Men den ersattes inte av omoral eller av låt-gå-attityder. En ansvarsetik trädde i stället vars norm löd "Du skall inte ha sexuellt umgänge med en person om detta skadar dennes eller Ditt förhållande till en tredje person". I SOU 1969:2 sid 86 visas att 77 procent av 18-60-åriga svenskar omfattade denna nya sexuella ansvarsetik. Vad som skedde på sexualmoralens område har paralleller på andra områden: ansvarsetik breder ut sig på principetikens bekostnad.

Vi erinrar oss att den liberala rättsstatens handlande baseras på en principetik. Vissa principer är okränkbara även om kränkningarna av dem från andra synpunkter är nyttiga. Rättsstatens etos ligger i att domstolars och myndigheters procedurregler och beslutsgrunder upprätthålls även i de fall de gynnar regeringens motståndare, statens fiender, ja brottslingar.

Ännu i början på 50-talet var rättsstatens principetik mycket levande i svensk opinion: Hajby- och Kejneaffären visade hur upprörd både allmänheten och de liberala publicisterna kunde bli när "rättsröta" misstänktes. Korruption var av ondo – alltid och i alla sammanhang.

Sedan dess har rättsstatens principetik fått vika för välfärdsstatens ansvarsetik. Det moraliska ligger inte längre alltid i att följa vissa principer utan det moraliska ligger i stället i att ta medmänskligt ansvar för det man gör. Man skall beakta handlingars konsekvenser, inte deras innehåll; man skall söka förstå och hjälpa avvikaren, inte döma och straffa honom.

När 80-talet inträtt upprördes allmänheten föga över att transportarbetarnas ordförande, Hans Eriksson, fuskat med traktamenten och försummat inbetalningarna av medlemmarnas avgifter till arbetslöshetskassan. Fusket hade inga konsekvenser för förbund eller allmänhet, och kassan skulle säkert förskottera arbetslöshetsutbetalningar om det gällde. Många ursäktade Eriksson och sade att han var en effektiv förhandlare som fick bra kollektivavtal för de sina. På det hela taget verkade allmänheten länge mer road än upprörd över avslöjandena kring Eriksson. Man hade uppenbarligen lärt sig att bedöma handlingar enligt konsekvenserna de får, inte enligt handlingarnas innehåll.

Men inte riktigt. Eriksson fick avgå. Det fanns nämligen kvar en stark reservoar av principetik inom arbetarrörelsens medlemsgrupper. Dessa principetiska medlemmar hade med stigande motvilja sett hur dess regering under 60- och 70-talen mildrade straffen, gjorde socialvården generös, släppte pornografi fri och "liberaliserade" än det ena än det andra. På 80-talet kräver dessa grupper att principetiken åter kommer till heders.

Inom borgerligheten har en ännu kraftigare reaktion satts in mot ansvarsetiken. Kraven på lag och ordning på gator och torg i 70-talets valrörelser utgör goda exempel. Idag blir det allt färre som tror på frihet i fråga om sprit, narkotika, pornografi och brottsbehandling. Föreställningen att man måste göra rätt för sig, att krav kan ställas på alla, inte minst på socialvårdens klienter, hör till ordningen för dagen 1980.

Man skönjer också idag en förnyad betoning att alla skall behandlas lika när staten befordrar, förordnar eller dömer. Detta nya eftertryck kommer i konflikt med kraven på lagstiftning om kvotering och förtur för kvinnor.

Min tro är att den gamla rättsstatens principetik håller på att få en renässans. Det är emellertid inte säkert att denna principetiska förnyelse rår på de högljudda kraven på en generalklausul mot skatteflykt. Vulgärt förenklat säger generalklausulen att det är brottsligt att handla så att skatten blir mindre än vad lagstiftarna räknat med. Man döms efter sina handlingars konsekvenser – låg skatt – inte för sina handlingars lagvidriga innehåll. Motståndet mot generalklausulen samlar alla rättsstatens anhängare, och utgången kommer att användas av framtida historiker som ett viktigt indicium på de liberala idéernas läge i 80-talets Sverige.

Vad vi observerar är att den klassiska liberalismens rättsstat tonade bort på 60-talet men den tonar fram igen mot slutet av 70-talet. Och den tonar fram i konflikt med många av de värderingar som gjorde sig breda under 70- talet. Det är emellertid betecknande att folkpartiet som säger sig vara liberalismens speciella röst i Sverige har varit ansvarsetikens pådrivare och principetikens motståndare. Av alla icke-socialistiska partier verkar folkpartiet minst berört av ekot från klassisk liberalism i dagens opinionsklimat.

Tonar också den klassiska liberalismens marknadsekonomi fram igen? Monetarismen i Milton Friedmans efterföljd har inte alls vunnit gehör i Sverige. Den möts av massivt motstånd från den klassiska konservatismen (t ex i centerns skepnad), från välfärdsstatens förespråkare (främst socialdemokrater och folkpartister) och från alla socialister.

Under trycket av skatteskalor och regleringar växer emellertid en fri ekonomi fram, svartjobbens ekonomi. Entrepreneurskapet är ingalunda dött i landet men en rad entrepreneurer har gått under jorden. Och här lever den gamla liberala tanken om näringsfång ohämmat av statsmakternas kontroll och fogdars andel. Det är ingen ärorik renässans för den ekonomiska liberalismen, men antagligen bidrar den fria svarta ekonomin både till tillväxt och livskvalitet genom att tillhandahålla enkla vardagsnära tjänster till lågt pris utan formaliteter.

Starka ekon av klassisk konservatism klingade också fram på 70-talet.

Den misstro mot barnomsorgens utbyggnad som idag finns hos många centerpartister och moderater är ett försvar för familjens rätt till sina barn, en idéhistorisk arvtagare till motståndet mot myndighetsålder, en punkt vid vilken individen kan lämna föräldrars fostran och ansvar. Motviljan mot teknokratiska lösningar går igen i den miljöpolitik som centern gjorde till sin på 60-talet och som utgjorde stommen i borgerlighetens framryckning under Fälldin som oppositionsledare.

Miljörörelsen och alternativrörelsen representerar i rakt nedstigande led ett fullödigt uttryck av den kritik av industrialismens samhälle som ligger i den klassiskt konservativa livshållningen av omsorg om det givna. Miljörörelsen har burits upp främst av välutbildade ungdomar från medelklassen. Endast den minoritet inom miljörörelsen som kräver planhushållning tillhör den egentliga vänstern.

Miljökonservatismen har motarbetat införandet av vetenskapliga och tekniska landvinningar i människors vardag. Med lagstiftning har den sökt kontrollera livsmedelsfabrikernas produkter, kärnkraften, biotekniken, datoriseringen m m. På detta sätt har en konservativ rörelse bidragit till en kraftig ökning av samhällets regelflora och kontrollorgan.

Vad vi vill dra in i blickfånget är de nya drag eller tendenser som hör ihop med politiska idéer formade mot bakgrund av dagens samhälle, inte 1800-talets. Dessa idéer kan med lika rätt kallas nyliberala eller nykonservativa. Jag väljer den senare beteckningen enbart därför att på engelska har dessa idéer blivit kända som "neo-conservative".

Nykonservatism kan sägas vara en pall som står på tre ben:

1. Försvar av folkstyret mot korporativismen.
Att stärka riksdagen, dess makt och dess utfrågnings- och utredningsresurser är centralt för nykonservatismen. Högern var senfärdig att acceptera folkstyret när seklet var ungt. När seklet går mot sitt slut är det högerns folk som strider hårdast för demokratin i form av riksdagens hegemoni över organisationernas (främst fackets) och centralbyråkratins maktanspråk. Nykonservatismen accepterar t ex endast medborgarfonder, inte löntagarfonder, och inte ens de förra torde accepteras om risk finns att de hamnar under fackföreningsrörelsens eller annan korporations kontroll.

De folkvalda har fått dela plats med fackets och byråkratins representanter i styrelserna för verk och myndigheter. Därigenom har de interna problemen inom den offentliga verksamheten fått en högre prioritet än servicen till allmänheten (eller till andra klienter), ett förhållande som också befordrats av medbestämmandelagen. De nykonservativa vill se de folkvalda i betryggande majoritet i alla offentliga styrelser.

2. Försvar av fria sektorer.
Med "fri" menas sektor som kan och vill stå fri från politik och offentlig förvaltning. (I Sverige lägger man gärna till kravet att stå fri från de stora organisationernas förvaltning.) Inom näringslivet finns en förbittring över regleringarnas mångfald och snårighet och över skattemyndigheternas kineseri. Den fria forskningen oroas över statens tunga hand av s k sektorsforskning. Scenens fria grupper är bittra över etablissemangsteatrarnas nästan totala resursmonopol. De fria filmarna rasar över filmpolitiken. Lutherhjälpen och Röda Korset undrar över den statliga biståndsbyråkratin och stora delar av allmänheten undrar över hjälpen till Kuba och Nordvietnam. På basis av sådana sentiment formar de nykonservativa en vag allians – eller snarare ett själarnas samförstånd – mellan fri konst, fri forskning, fria kyrkor och fritt kyrkomöte, fri företagsamhet, frivillig bidragsverksamhet. Vad man tycker sig ha gemensamt är en klart uttalad misstro mot politisk förvaltning och statlig eller kommunal kontroll. Liksom många för hundra år sedan protesterade mot kyrkans förvaltning av andaktslivet och därmed inledde folkrörelse-Sverige, så protesterar man idag mot statens förvaltning av vardags- och yrkeslivet. Nykonservatismen vill krympa statens, landstingens och kommunernas alltmer detaljerade intrång i vad man kallar den egna sfären. Misstron utsträcks ibland till de tunga etermonopolen och till fackföreningsrörelsen, vår egen stat i staten.

Protesten mot politikens och myndigheternas förvaltning av medborgarnas vardags- och yrkesliv tycks vara den starkaste drivkraften bakom nykonservatismen. Den positiva sidan av saken är att man samlas bakom de institutioner som står relativt fria från politiken: familj, religion, konst, vetenskap, näringsliv. Det vanligaste uttrycket för nykonservatismens förkärlek för fria sektorer finns i skatteprotesten. Den är inte alls enbart ett uttryck för privategoism. Den är ett uttryck för att man vill ge politikerna mindre pengar att röra sig med och därmed mindre inflytande.

3. Försvaret av blandekonomin – mot både kapitalism och socialism.
Att hushållen skall få äga sin bostad och marken där den står anses väl självklart av de nykonservativa; här skiljer sig inte nykonservatism från gammal konservatism och liberalism. Men produktionsmedlen mår bäst av blandade ägandeformer. Nykonservatismen tycks se blandekonomin som en permanent del av samhällslivet, inte som ett stadium på väg från kapitalism till socialism och kommunism. Man kan givetvis med Erik Dahmén ifrågasätta om blandekonomins marknadsekonomiska element i praktiken har samma livskraft som dess planhushållningselement; i blandningens kemi kan ligga en instabilitet. Nykonservativa analyser beaktar sällan detta.

Den nykonservativa inställningen skiljer sig från den vanliga liberala och konservativa dogmen att privat äganderätt skall gälla för alla företag. Man har upptäckt att marknadsekonomin inte förutsätter totalt privat ägande: det väsentliga är snarare att alla företag oavsett ägandeform skall ges lika villkor på marknaden.

De nykonservativa talar sig gärna varma för entrepreneurskapet, de skapande initiativen som ger arbeten och välstånd och balans i utrikes affärer.

Men andra delar av marknadsekonomin accepteras utan större entusiasm – nästan inga av 70-talets ökande skara av nykonservativa väljare attraherades av parollen "ökad konkurrens!" Marknadsekonomin får bestämda gränser och undantag. Staten får t ex gärna ge bidrag till industrier i svårigheter bara subsidierna blir tillfälliga och inte permanentas. Det får gärna finnas en del marknadsmekanismer (t ex konkurrens) mellan olika former för vård, skola och barnomsorg, men nykonservatismen har – åtminstone hittills – inte sökt ändra den grundläggande idén i social-Sverige att vård och utbildning är skattesubsidierade rättigheter och inte handelsvaror. Nykonservatismen vill med andra ord bevara folkhemmets principer sådana de faktiskt växt fram. Men man tycker inte storsjukhuset är ett bra uttryck för folkhemmet. För de nykonservativa är tillväxten inte nödvändigtvis ett värde i sig och man oroas uppenbarligen – särskilt inom centern och folkpartiet – över tillväxtens oönskade biprodukter. Men en viss tillväxt gör Sverige till ett stabilare samhälle med färre fördelningskonflikter; därför accepteras tesen att tillväxt måste vi ha, om än aldrig så liten.

Med den nya allmänborgerligheten menar jag de idéer som ingår i vad som här kallats den liberala renässansen, den konservativa renässansen och nykonservatismen.

Det har alltid varit lättare för konservatismen att säga vad den är mot än vad den är för. Mycket av borgerlighetens samtida framgång i Sverige kan förklaras av att den samlat så många av motståndarna till socialdemokratin och dess exceptionellt långa regeringsinnehav 1932-1976.

Inget borgerligt parti i Sverige har skaffat sig monopol på de framväxande allmänborgerliga värderingarna. Borgerligheten är heller inte ensam om nykonservatism. En hel del socialdemokrater och skp-are uttrycker åsikter på den nykonservativa sidan.

Folkpartiet har absorberat minst av den nya allmänborgerligheten av de borgerliga partierna: 70-talet uppvisar också två av partiets sämsta val i dess historia. Folkpartiet har som etablerat borgerligt parti åkt snålskjuts på den borgerliga vågen utan att i många konkreta frågor artikulera dess åskådningar. Ett viktigt undantag är att partiet blev klar motståndare till Meidnerfonderna i deras ursprungliga version.

Centerpartiet har lyckats bäst att artikulera allmänborgerlighet i regional-, miljö- och familjepolitik. Centerrörelsens anknytningar till en lantlig miljö och rörelsens misstro mot staden och dess förmenta förfall anknyter till en antiliberal konservativ tradition.

Moderaterna har omfattat flertalet av nykonservatismens värden. Här finns de klaraste politiska uttrycken för sänkta skatter, minskad politisk förvaltning, ökande lag och ordning, disciplin och krav i skola och socialvård. Moderaterna har försvarat företagsamheten med nära nog gammalliberalt eftertryck.

(Inom parentes kan det påpekas att moderaterna inte har kommit till rätta med vad partikollegan Edward Heath kallat "kapitalismens oacceptabla ansikte". I Sverige måste vi räkna nolltaxeringar från Anders Wall och varje ytterligare post i en bolagsstyrelse som Peter Wallenberg ärver som en del av detta ansikte. Visst accepteras det att Anders Wall gör avdrag i förvärvskälla så att hans inkomst reduceras till ca 100 000, eller vad en taxeringsintendent brukar tjäna, men inte att taxera för noll kronor. Och visst accepteras det att Peter Wallenberg sitter i ett par storbolags styrelser, men inte i ett dussintal. Att utnyttja systemets möjligheter till yttersta och stötande extrem ligger långt ifrån konservatismens anda.)

1970-talet har visat att de nykonservativa idéerna är jordnära och attraktiva för dagens väljare. De vaga klasskampsparoller och anklagelser för privategoism som socialdemokratin för närvarande sätter in mot dem biter föga.

En liberal rättsstat fylld med nykonservativ politik, sådan är allmänborgerlighetens vision för Sverige 1980. Det borgerliga parti som inkorporerar mest av denna vision har givetvis chansen att få mest av de borgerliga väljarna, kanske t o m tränga ut eller absorbera de övriga borgerliga partierna. De nykonservativa idéerna är förmodligen så attraktiva i dagens opinionsklimat att även en socialdemokratisk regering skulle drivas att föra en politik med påtagligt nykonservativa inslag.

Allmänborgerlighetens idéer har sedan 1976 haft ett visst politiskt uttryck i regeringarna Fälldin I, Ullsten och Fälldin II. De olika regeringsdeklarationerna har emellertid varit kompromisser i dagens brännande frågor snarare än en genomarbetad ideologi. Målet för allmänborgerligheten torde emellertid inte vara att besitta regeringsmakten vid alla tillfällen.

Man kan förmoda att målet för allmänborgerligheten – som fallet är med flertalet politiska ideologier – blir en ny grundlag.

Liksom alla konstitutioner skall den allmänborgerliga grundlagen reglera förhållandet mellan statsmakt och medborgare och mellan olika maktcentra i samhället. Kraven gäller ingalunda enbart en teknisk översyn av 1970 års grundlags allmänt erkända svagheter: den gemensamma valdagen, de alltför korta reguljära mandatperioderna, den ännu kortare mandattiden efter nyval och svårigheten att få starka regeringar. För att begränsa de offentliga instansernas växt och inflytande tänker sig de nykonservativa att riksdagens beslut i alla penningfrågor skall fattas med kvalificerad majoritet – t ex 60 procent. Den gamla regeln vid 50 procent har givit oss en för stor offentlig sektor: alltså höjs beslutsgränsen. Man tänker sig också begränsningar för hur många ledamöter i valda politiska församlingar som får komma från den offentliga sektorn. Jäv införs i riksdagen så att ingen riksdagsman från ett område får rösta om bidrag specialdestinerade till detta område. För kommunala skattehöjningar skall man söka stöd i lokala folkomröstningar. Alla lagar förses med en "solnedgångsklausul" som anger när de utlöper om riksdag (eller motsvarande) ej dessförinnan förnyar dem. På detta sätt försvinner det obsoleta snabbare ur lagböckerna och politikernas intresse riktas mot upprensning och förenkling av regelfloran, och inte som nu mot ny lagstiftning.

Om chanserna att detta förverkligas skall jag inte orda. Den nya grundlagen är kanske en myt i Sorels mening: en molnstod om dagen och en eldstod om natten för en samhällsklass i ökenvandring. Grundlagsrörelsen kan i bästa fall utvecklas som ett allmänborgerligt alternativ till ett missnöjesparti av Glistrup-typ.