Det svenska kärnkraftsvalet 1980:
värderingar, politik och opinionsbildning

Ingrid Berg, Karin Busch, Greta Frankel & Hans L Zetterberg
Sifo, Box 131, 162 12 Vällingby 1

* * * * * * * 

è Inledning
è Kärnkraften i värderingsprocessen
è Värderingsutvecklingen och kärnkraften
è De typiska aktörerna och deras värderingar
è Den hårda kärnan i reproduktionens värderingar
è Ett värderingsomslag?
è Atombombens skugga?

è Den politiska utvecklingen i kärnkraftsfrågan
è Folkomröstningens bakgrund
è Partipolitiken under folkomröstningen

è Kampanjen och utvecklingen i opinionsbildning
è Kampanjens yttre drag
è Behovet av information
è Argumentation
è Trovärdigheten
è Ja-sidans och nej-sidans huvudargument
è Uttalade och tysta opinioner

è Slutsatser
è En slags sammanfattning
è En kommentar: folkomröstningen som besvärjelse

è Noter
è Litteratur

En folkomröstning är dels en opinionsyttring som endast kan förstås som en detalj i en kulturs värderingsutveckling, dels en politisk händelse som endast kan förstås som en detalj i ett samhälles politiska process. Den svenska folkomröstningen i mars 1980 om kärnkraften är inget undantag. I denna uppsats skall vi söka ta hänsyn till båda processerna samt deras samspel i valkampanjens opinionsbildning, vilken är en tredje process med egen dynamik. Avsikten är inte enbart att söka förklara folkomröstningens utfall utan att söka förstå de olika processerna. 1)

Uppsatsen har tre delar. Den första behandlar de allmänna värderingssystem som (moderna) samhällen kan uppvisa och beskriver hur deras olika utbredning i Sverige år 1980 påverkade kärnkraftsvalet. Den andra delen tar upp kärnkraften och omröstningen som en fråga i partipolitiken. Den tredje beskriver opinionsbildningen under kampanjen som föregick omröstningen.

Den första officiella utredningen i Sverige beträffande kärnkraftens fredliga användning igångsattes 1945. Intresset för kärnkraft motiverades både av en önskan att undvika beroendet av importerat bränsle och av oro att Sverige skulle komma under inflytande av supermakterna som vid den tiden såg ut att få monopol på atomkraft. Kärnkraften framstod som en lysande teknologisk landvinning som skulle ge oss en myckenhet av energi till billigt pris. 1954 togs den första experimentreaktorn i bruk. 1972 var den första kommersiella reaktorn i drift i Oskarshamn.

De beslutsfattare som införde kärnkraften i Sverige bedömde den främst som ett ekonomiskt alternativ eller komplement till vattenkraft, kol och olja. Men slutkonsumenterna, den breda allmänheten, beaktar främst miljön och säkerheten när de skall värdera olika energiformer. Ekonomin kommer mycket längre ned i betydelse. Vi frågade: "Vilket anser Ni är viktigast för en energikälla – att den är billig, miljövänlig, riskfri, tillgänglig i kristid?". Svaren och en sammanfattande poäng visas i tabell 1.

Tabell 1: Allmänhetens prioritering av energikällors egenskaper.

Ett kärvare ekonomiskt klimat och en instabilare politisk situation i oljeländerna har ej ändrat rangordningen mellan kriterierna för bedömning av olika energislag. Andelen som anser att miljövänligheten är allra viktigast sjönk dock något mellan 1977 och 1980.

Vattenkraften är det utan jämförelse mest positiva energislaget i allmänhetens ögon sett ur alla perspektiv: mest miljövänlig, mest fri från risker, mest tillgänglig i kristid och billigast. Diagram 1 visar hur man bedömer vattenkraft, kol, olja och kärnkraft i enlighet med de fyra kriterierna. (Frågorna löd: "Vilken energi tror Ni är bäst, näst bäst, näst sämst och sämst av olja, kol, vattenkraft och kärnkraft? a) hur miljövänliga är de? b) hur billiga? c) hur riskfria? d) hur trygg försörjning i kristid ger de?") Kolet placerar sig genomgående på andra plats men man tror inte att det är särskilt mycket mera miljövänligt än olja och kärnkraft. Kärnkraften och oljan kommer lägst på bedömningsskalorna. Oljan anses sämst; men på kriteriet riskfri får oljan en bättre bedömning än kärnkraften. Bedömningarna var relativt likartade 1977 och 1980. Den enda förändringen av betydelse är att kärnkraften inför folkomröstningen framstod som ett något mer ekonomiskt energislag än tre år tidigare.

Men andra värderingar än de ekonomiska dominerar som sagt allmänhetens bedömning av energiformer. Beslutsfattarnas ekonomiska kriterier kommer i konflikt med väljarnas miljökriterier. Därmed är konturerna till en konflikt uppenbara: beslutsfattarna tycker att allmänheten är orealistisk och allmänheten tycker att beslutsfattarna är oresonabla.

Diagram 1: Egenskaper man kräver av energin (yttre, staplar) och hur olika energikällor uppfyller dessa egenskaper (inre, små staplar).

I grova drag kan kärnkraftsopinionen förstås – och i någon mån förutsägas – av förändringar i det allmänna värderingsklimatet. Vi skall därför inleda med en sammanfattning av dessa förändringar. De värderingssystem som uttrycker dominerande motivationer – "the vocabularies of motives" för att använda C Wright Mill's term – kan grovt indelas i tre kategorier:

1. Försörjningens värderingar, som har att göra med grundförutsättningarna för överlevnad: mat, kläder, bostad och en viss trygghet vid sjukdom och ålderdom. Vi kommer att benämna de individer som domineras av kravet på överlevnad och behov av trygghet basbehovsmänniskor. I dagens svenska samhälle finner vi bland dem vad vi har kallat för "hankarna" och "gnetarna". Hankarna lever mest för att klara sig ekonomiskt och/eller psykologiskt. De trygghetssinnade gnetarna lever försiktigt och vaktar den trygghet de uppnått. (Det finns också en kategori för vilken livsuppehållandet är ett psykologiskt snarare än ekonomiskt problem men vi skall inte behandla tomhetens och självmordens problem här.)
2. Produktionens värderingar, som har att göra med förutsättningarna för ett ökande välstånd och ekonomisk tillväxt. Hög levnadsnivå prioriteras, och med detta förbinder man bl a ordning, ambition, effektivitet. Sådana värderingar har stort genomslag bland yttrevärldsmänniskor. Deras basbehov har fyllts och de har blivit i stånd att koncentrera sig på andra behov. Kriterier på att dessa behov har fyllts beror hos yttrevärldsmänniskor av externa signaler. Vanliga typer är "tillhörare", "efterbildare" och "uträttare". Tillhörarna är folkrörelsernas trogna och andra lever så att de inte avviker från de sina. (Det finns också rena sällskapsmänniskor som idkar samvaro för dess egen skull utan att bry sig så mycket om trofast medlemskap. Vi har inte anledning att särbehandla dem här.) Efterbildarna försöker leva som sina idoler och karriärmodeller. Uträttarna lever för att visa prestation och framgång.
3. Reproduktionens värderingar, som har att göra med förutsättningarna för psykologisk inre tillväxt. Hög livskvalitet prioriteras. Här finner vi den intraceptive som är i kontakt med sina egna känslor och svarar på deras signaler och den empatiske som även kan leva sig in i andras själstillstånd. När sådana värderingar dominerar talar vi om inrevärldsmänniskor. Deras basbehov är också fyllda och de har blivit i stånd att koncentrera sig på sina psykologiska behov. Kriteriet på att de senare behoven har tillfredsställts beror på interna signaler. Bland inrevärldsmänniskor finner vi vad vi har kallat "självuttryckarna", "sökarna" och "skärskådarna". Självuttryckarna lever för att visa sin egen personlighet. Sökarna lever för sitt själslivs nya och större upplevelser. Skärskådarna är reformivrare som lever kritiskt och medvetet och har en känsla av att de har en mission att fylla.

Vi kan i förbigående notera att litteraturvetare och konstvetare sedan länge kallat konstnärer som är yttrevärldsmänniskor och som uttrycker produktionens värderingar för "realister", och konstnärer som är inrevärldsmänniskor och uttrycker reproduktionens värderingar "romantiker". Vår klassifikation är alltså inte ny och inte heller någon sociologisk specialitet. I diagram 2 har vi noterat några liknande distinktioner som har gjorts av samhällsvetare.

Diagram 2: Några samhällsvetares värderingsdistinktioner.

Dessa tre värderingssystem är ingenting nytt under solen. Men deras relativa styrka varierar från tid till tid, från plats till plats och med befolkningens demografiska sammansättning. En dramatisk förändring har skett i västvärlden under det senaste halvseklet. Proportionen människor som är upptagna med basbehoven har minskat sedan 30-talet. Produktionsvärderingarna nådde en höjdpunkt på 50-talet. Under 70-talet såg vi en nedgång för produktionens värderingar och en snabb stegring av reproduktionens värderingar. Diagram 3 illustrerar förändringen i de proportioner av Sveriges befolkning som omfattar de tre värderingstyperna 2).

Diagram 3: Förändringen i de proportioner av Sveriges befolkning som omfattar de tre värderingstyperna. Diagrammen från 1930- och 1950-talen är estimat. De första siffror vi har fått fram i intervjudata är från 1976.

Motsvarande förändring kan dokumenteras från USA, Kanada, Västeuropa och Australien. Proportionerna varierar, men förändringens riktning är densamma.

De grundläggande besluten att utveckla och investera i kärnkraft togs i Sverige i en period på 50- och 60-talen när produktionens värderingar dominerade. Det var föga kontrovers kring dessa beslut. Kontroversen kom på 70-talet när reproduktionens värderingar blev dominerande. Valet av platser för kärnkraftverk hade ägt rum tidigare när produktionens värderingar ännu var helt dominerande. I Sverige fick vi därför inte de stora strider om lokalisering av kärnkraftverk som gett fokus åt kärnkraftsoppositionen i de länder som sökt göra sitt platsval sedan reproduktionens värderingar fått genomslag.

Vid tiden för folkomröstningen 1980 var sex reaktorer byggda och man hade börjat bygga ytterligare sex, av vilka fyra var färdiga eller nästan färdiga vid tiden för folkomröstningen. Landets intresse för kärnkraft hade vid tiden för folkomröstningen en 35 år gammal historia. Konsumtionen i landet per capita av kärnkraft var högst i världen. Kärnkraften svarade för omkring 25 procent av landets hela elkonsumtion på valdagen och den proportionen beräknades stiga till 40 procent inom några få år beroende på folkomröstningens utfall. Oppositionen mot kärnkraft växte när reproduktionsvärderingarna blev mera allmänt spridda. Den kämpade för, och nådde, en landsomfattande folkomröstning beträffande Sveriges framtida bruk av kärnkraft.

I intervjuer som gjordes efter folkomröstningen gavs ett batteri på 60 frågor till de intervjuade personerna för att särskilja anhängare av de olika värdesystemen. Dessutom frågade vi samma personer hur de hade röstat i folkomröstningen. Röstningen visade sig vara mer korrelerad med produktionens resp. reproduktionens värderingar än någon annan av de många variabler vi i andra undersökningar korrelerat med attityder till kärnkraften.
 

Tabell 2: Olika värderingsgruppers röstfördelning i kärnkraftsomröstningen.

Vi kan dra slutsatsen att kärnkraften ses positivt bland företrädare för produktionens värderingar och att kärnkraftsmotståndet i stor utsträckning sammanfaller med reproduktionens värderingar.

De som har produktionens värderingar föredrar också vanligen ett högenergisamhälle, medan de som har reproduktionens värderingar vanligen vill ha ett lågenergisamhälle. Kvinnor som mer än män omfattar reproduktionens värderingar håller oftare på lågenergisamhälle utan kärnkraft än män.

Försörjningens, produktionens och reproduktionens värderingar är för vida kategorier för att man ska kunna identifiera de signifikanta typer som spelade olika roller i den svenska kärnkraftsomröstningen. Vi skall därför skilja ut några underkategorier och illustrera hur de resonerar om kärnkraften dels med hjälp av utdrag ur ett 60-tal djupintervjuer som utfördes vid slutet av år 1979 dels med hjälp av ovannämnda frågebatteri om 60 frågor i 347 intervjuer gjorda ca 2-3 veckor efter folkomröstningen.

  Vi börjar med dem som representerar produktionens värderingar.

Uträttarna kallar vi utåtriktade individualister och prestationsmänniskor som uppskattar berömmelse och framgång. De är effektiva och drivande krafter på alla områden där de är aktiva, och de stressas också av sin egen ambition. Uträttarna har stort självförtroende och är villiga att ta en hel del risker. De intar ofta en ledande ställning i affärsliv, vetenskap, fackföreningar eller intresseorganisationer. Uträttarna är intresserade av innovationer, gärna tekniska men också organisatoriska och politiska. Uträttarna håller vanligen på produktivitet, effektivitet och ekonomisk tillväxt. De är industrisamhällets och marknadsekonomins stöttepelare och intresserar sig för ekonomisk politik. De är konservativa i den meningen att de arbetar inom det givna systemets ramar och söker de belöningar som systemet utlovar. Som konsumenter gillar de kvalitet och – ibland – lyx, dvs varor som visar att man är framgångsrik och har uträttat något. Uträttarna är starkt kärnkraftsvänliga. En representativ röst är denne manlige företagare, över 65 års ålder men fortfarande i verksamhet:

Många uträttare var missbelåtna med att alla alternativen i folkomröstningen satte en gräns för utvecklingen på kärnkraftsområdet och att inget alternativ tillät obegränsad kärnkraft. De uträttare som representerade industrin var beredda att starta vilket energiprogram landet än valde, men de flesta uträttare verkade inte vänta sig något annat än en seger för kärnkraften. De mest framstående talesmännen var industrimagnaten Hans Werthén, styrelseordförande i Electrolux, och Tor Ragnar Gerholm, kärnfysiker vid Stockholms universitet.

Av 53 uträttare bland allmänheten som intervjuades 2-3 veckor efter folkomröstningen hade 87 procent röstat. Av dessa röstade 73 procent för Ja-linjen, 23 procent för Nej-linjen och 4 procent blankt.

Att nej-rösterna förekom i denna grupp förklaras delvis av lojaliteter med familj eller andra närstående; man kan aldrig vänta sig ett fullständigt genomslag av enskildas värderingar i ett komplicerat socialt nätverk.

Efterbildarna i vår typologi söker sin identitet genom andra, men inte bland sina likar: de vill identifiera sig med någon beundrad grupp eller idol. De unga svenska efterbildarnas modeller växlar ofta och är amerikanska. Som äldre tenderar efterbildare att välja sina modeller bland personer som står högt på den sociala rangordningen. De har inte alltid direkt kunskap om sina hjältars verkliga tankar, vanor och smak; de bygger ofta sina intryck på vad folk säger om deras idoler, vad de kan läsa eller se i massmedia. Efterbildarnas uppträdande blir därför iögonenfallande och vräkigt. De är statusmedvetna, modemedvetna och rätt materialistiska. De är också på bettet i konkurrensen.

I politiken röstar efterbildarna i enlighet med den klass som de önskar tillhöra. En ung tekniker som är anställd i ett multinationellt företag och som bor i en våning med hustru och barn men planerar att flytta till enfamiljshus gör ett uttalande som verkar som ett eko av de uttalanden som hans överordnade kunde göra:

Efterbildarna var de som var stoltast över Sveriges prestationer på kärnkraftens område. De framhöll gärna att vi skulle komma efter andra länder om vi inte använde vad vi hade lagt ner i kärnkraften. Som röstare följde de uträttarnas mönster. Vi intervjuade 63 efterbildare efter valet, och fann att 70 procent hade röstat. Av dessa hade 75 procent röstat för Ja-linjerna, 21 procent för Nej-linjen och 4 procent blankt.

Tillhörarna vill helst smälta in i sitt sociala sammanhang och de vill inte avvika från sin grupps normer. De flyttar ogärna från sin hembygd och de vill behålla sitt arbete hela livet om möjligt. De blir stöttepelare inom de organisationer de hör till. De utgör infanteriet i folkrörelserna, det må vara nykterhetsrörelsen eller arbetarrörelsen. Flertalet är familjeorienterade. Tillhörigheten till gruppen är nyckeln till deras motivation.

De tillhörare vi intervjuade trodde mycket på jämlikhet och solidaritet. De hade svårt att tänka sig att de skulle avvika från partilinjen i ett val även om de ogillade en viss del av partiets politik. När det gällde kärnkraftsfrågan såg de till sina ledare, i första hand till sina politiska ledare. De beslöt sig sent under valkampanjen. De gillade sällan att politikerna överlät frågan till väljarkåren och hade en tendens att tycka att folkomröstningen var onödig. För fackföreningsmedlemmar bland tillhörarna blev det viktigt att följa sina ledare. LOs vice ordförande, Rune Molin, var en aktiv och effektiv kärnkraftsanhängare som stod modell för många medlemmar – tillhörare.

Vi intervjuade 58 tillhörare efter folkomröstningen: 72 procent hade röstat. Av dessa hade 66 procent röstat för Ja-linjerna, 31 procent för Nej-linjen och 2 procent blankt.

  Vi skall nu övergå till några typer bland dem som hyllar reproduktionens värderingar.

Skärskådarna bland våra svarspersoner säger att det viktigaste i livet är att man skall leva med socialt ansvar. De är övertygade om riktigheten i sina värderingar och vill hellre förändra samhället så att det passar deras värderingar än anpassa sig själva till samhället. De är reformatörer som vill reformera livsstilar. De gör sig till talesmän för enkelhet och för en moral som varken exploaterar naturen eller medmänniskorna. De vill höja kvaliteten i sitt dagliga liv. De rusar inte genom dagen, utan kör livet med frivillig hastighetsbegränsning och trivs med det.

Skärskådarna är misstrogna mot reklam och kritiska mot kommersialism. I politiska frågor understryker de ett globalt synsätt och de hade aktivt stött många moderna sociala och politiska rörelser: Vietnamrörelsen, miljörörelsen, nedrustning, kvinnosaken, alternativrörelsen.

Låt oss citera en ung kvinna som studerar pedagogik vid universitetet och som arbetar deltid på hemtjänst. Liksom många andra skärskådare trodde hon på de alternativa energikällornas förmåga att möta landets energibehov. Hon oroas över miljöproblemen och har en enkel livsstil, som inte är bränslekonsumerande. Hon är bekymrad över mänsklighetens framtida öde, över livet på planeten Jorden:

Efter folkomröstningen frågade vi 31 skärskådare i intervjuer hur de hade röstat, men åtta vägrade att tala om det eller hade inte röstat. Av de som svarade hade 34 procent röstat för Ja-linjerna och 66 procent för Nej-linjen.

Vi hade väntat oss flera nej-röster här.

Det råder föga tvivel om att ledarskapet i rörelsen mot kärnkraft utgjordes av skärskådare. Många var tränade från andra strider och hade goda förbindelser med massmedia. Ändå kan man inte säga att de gav antikärnkraftsrörelsen en fast organisation och ett väl definierat ledarskap. Ledarskapet fanns överallt och ingenstans. Det fanns ingen hierarki på riksplanet, ingen enskild person var nödvändig för ansträngningen. Nej-rörelsens formelle (och effektive) ledare, Lennart Daléus, kom till ordförandeposten från en relativt obemärkthet som informationssekreterare i Vetenskapsakademien och efter valkampanjen gick han tillbaka in i obemärktheten i ett annat tjänstemannajobb inom miljövården. Antikärnkraftsrörelsen är – utan att det planerats – organiserad så att den är osårbar inför en attack på eller ett utbyte av ledarna.

Sökarnas mål är att utveckla sitt innersta väsen genom direkta omedelbara erfarenheter, ett intensivt engagemang i förhållandet till andra människor och/eller med naturen. De vill ha ett rikt inre liv. Känsla och intuition är meningsfyllda ord för dem. De ser inte snett på astrologi eller Zen-buddhism och skulle gärna försöka med litet meditation: de är kort sagt mottagliga för allting som kan bana nya vägar till den inre världen. Sökarna utgör därför en ganska heterogen grupp. Några av dem söker intensiva sensationer genom spänning och äventyr. Liksom skärskådarna blir sökarna gärna anhängare av jämlikhet och miljöskydd. De har en tendens att betrakta rikspolitik som ytlig och är mera intresserade i lokala frågor. Kärnkraftsfrågan blev ett undantag och den engagerade dem väldigt mycket.

En sökare, en 23-årig musiker, sade:

För de flesta sökarna skulle ett kärnkraftsamhälle snarare vara ett hinder än en hjälp i deras strävanden. Bl a var de mer bekymrade än andra över att kärnkraftteknologin skulle uppamma en polisstat i vilken de oavsiktligt skulle komma att bli lidande. T o m bland sökare av mycket konventionellt slag, sådana som yngre medlemmar av religiösa grupper, var kärnkraftsmotståndarna dubbelt så vanliga som i befolkningen i sin helhet.

Vi intervjuade 58 sökare efter folkomröstningen och fann att 82 procent hade röstat. Därav hade 33 procent röstat på Ja-linjerna, 65 procent på Nej-linjen och 2 procent blankt.

Självuttryckarens motto är "Jag är Jag". Självuttryckarna är flamboyanta och experimentlystna, men de är trogna det de gillar så länge som deras entusiasm räcker. De har ingenting emot att dra på sig uppmärksamhet och deras kläder är ofta iögonenfallande. (På 1970-talet blev självuttryckarna i USA så påfallande att perioden har kallats "the Me-Decade".) I svensk politik känner sig självuttryckarna dragna till aktionsgrupper hellre än till partier. De tycks föredra att fullfölja en fråga åt gången och att göra det med total hängivelse. Det betyder inte att de saknade analys när kärnkraftsfrågan engagerade dem. En självuttryckande kvinna på 19 år, konststuderande, argumenterade så här:

Självuttryckarna bar kampanjknappar mycket mer än andra: "Atomkraft – Nej tack". De var förtjusta i pop och rockmusik och dominerade de många möten mot kärnkraft där det framträdde konstnärer och poeter. Gunnar Sträng, som själv är en stark förespråkare för kärnkraften, påpekade träffande att "varenda djävul med en gitarr verkar vara kärnkraftsmotståndare".

Vi intervjuade 24 självuttryckare efter folkomröstningen och 20 hade röstat. Av dessa hade 38 procent röstat för Ja-linjerna och 58 procent för Nej-linjen samt 4 procent blankt.

Så långt företrädare för reproduktionens värderingar.

  Vi har också två olika typer av människor som styrs av försörjningens värderingar. Det finns ingenting i deras värderingssystem som predestinerar dem att rösta för eller emot kärnkraften.

Hankarna har det knapert men håller näsan över vattnet. De ser vanligtvis världen omkring sig som hotande och fientlig och de är själva ganska misstänksamma mot andra. De hoppas inte så mycket av framtiden. De har ett mer förstrött intresse för samhälleliga frågor och de använder inte sin rösträtt så ofta som andra grupper. En manlig pensionär kan illustrera denna tveksamhet när han ställdes inför folkomröstningen om kärnkraften:

Hankarna var de som var mest ointresserade av valkampanjen. Bland 26 intervjuade personer efter folkomröstningen var det 9 (dvs 37%) som tillstod att de inte hade röstat. I den mån de levde av åkerbruk, fiske eller skogsbruk så hade de gemensamt en viss motvilja mot industri och storskalig produktion och var emot kärnkraften. I den mån de var för kärnkraften och var stadsbor blev de mest påverkade av argumentet att kärnkraften var den billigaste tillgängliga energikällan. Av de som hade röstat hade 52 procent röstat för Ja-linjerna, 45 procent för Nej-linjen och 3 procent blankt.

De trygghetssinnade, som vi kallar gnetarna, skiljer sig klart från hankarna genom sin mer aktiva livsstil. Tryggheten är deras ledstjärna. De lever försiktigt och bevakar den trygghet som de lyckats åstadkomma. Den mogna välfärdsstaten är deras idealsamhälle. De trivs med nätverket av social trygghet som den svenska välfärdsstaten förser dem med. De skulle aldrig drömma om "att rösta bort tryggheten". Gnetarna är plikttrogna och lojala. "Man måste" och "Man får inte" är vanliga fraser i deras intervjuer. De är litet ängsliga inför experiment och som konsumenter är de först och främst försiktiga. De ser på priset, men de är också intresserade av garantier. "Köptrygghet" är en idé som tilltalar dem.

En kvinnlig gnetare som arbetar som montör vid ASEA i Västerås och har två barn oroar sig för kärnkraftsalternativens dubbla ekonomiska och fysiska hot:

Gnetarna var bekymrade över det ekonomiska trångmål som ett avslag till kärnkraften skulle förorsaka. Skulle landet då kunna ha råd med sitt välfärdssystem, den sociala tryggheten från vaggan till graven? De hade också bekymmer angående den rena fysiska säkerheten vid kärnkraftverken. Detta gnetarnas dilemma kom att dominera politiken när det gällde att formulera frågorna inför folkomröstningen och att leda valkampanjen.

Efter folkomröstningen intervjuades 37 gnetare av vilka 34 hade röstat. Deras siffror visade att de till slut hade blivit påtagligt kärnkraftsvänliga – 69 procent hade röstat på Ja-linjerna, 22 procent på Nej-linjen och 9 procent blankt.

Den kärnkraftsvänliga sidan vann över denna viktiga målgrupp. Ekonomisk trygghet i välfärdssamhället tycks ha blivit viktigare för dem än fysisk trygghet i kärnkraftssamhället.

De åtta typer vi här sökt porträttera hade som synes olika åsikter i kärnkraftsfrågan, men framför allt gav de olika skäl för att motivera sina åsikter.

Kärnkraftsdebatten avslöjade en klar skillnad mellan företrädare för produktionens och reproduktionens värderingar; kvinnorna företrädde oftare än männen reproduktionens värderingar. Medan männen röstade 70 mot 30 för att ta kärnkraftverken i bruk både i opinionsundersökningarna och i själva folkomröstningen röstade kvinnorna ungefär 50-50. Men debatten blev också i en striktare mening en strid mellan könen.

Sambandet mellan kön och ålder och kärnkraftsattityd kan belysas med följande siffror från tre undersökningar som Sifo genomförde sista kvartalet 1979. Samtliga fick frågan: "I folkomröstningen skall vi troligen välja mellan två alternativ: att använda eller avveckla kärnkraften. Använda-linjen innebär att vi bygger ut till tolv reaktorer som används hela sin livstid. Avveckla-linjen innebär att vi utnyttjar sex reaktorer och avvecklar dem inom tio år. Om folkomröstningen vore idag – skulle Ni rösta med använda- eller avveckla-linjen?"

Tabell 3: Kärnkraftsattityder hos män och kvinnor i olika åldersgrupper, hösten 1979.

I högre ålder var motståndet mot kärnkraften mindre. Skillnaderna mellan de äldre och övriga i samhället i kärnkraftsfrågan kan till en del hänföras till de äldre kvinnorna som var mer kärnkraftsvänliga än sina yngre systrar. Kärnkraftsmotståndet var störst bland yngre kvinnor.

Kvinnorörelsen färgade kärnkraftsdebatten med sitt missnöje. Feminister anklagade det svenska samhället för att vara mansdominerat (utan tvivel i hög grad med rätta) och en fraktion av dessa feminister fann i kärnkraften en måltavla för åtskilliga av sina klagomål.

I 753 intervjuer med kvinnor i oktober 1979 försökte vi särskilja feminister och andra. Som feminister räknade vi:

Inalles kunde vi utpeka 11 procent av alla svenska kvinnor mellan 18 och 70 år som feminister genom att använda dessa kriterier sammantagna.

Bland feministerna fann vi en koncentration av kärkraftsmotstånd:

Tabell 4: Kvinnors inställning till kärnkraften i oktober 1979.

Feministerna såg det manligt dominerade kärnkraftsfältet som ett exempel på att manlig teknologi pressas på en försvarslös befolkning och på kvinnorna i synnerhet. De menade att männen dominerade de yrken som hade med kärnkraft att göra och att de hade ett personligt intresse i att bevara sina karriärer inom teknologi eller industri. De hävdade vidare att sådana män hade en fördel i debatten såvitt som de behärskade en arsenal av teknisk information som många kvinnor kände att de var dåligt rustade att bemöta. När männen pekade på fakta från yttervärlden att stötta sina argument för kärnkraft kunde kvinnorna ofta bara ge uttryck åt en stark känsla mot kärnkraft – signaler från deras inre värld.

I en av de djupintervjuer som vi gjorde under hösten 1979 uttryckte en ung kvinna sin skepsis att känslor i kärnkraftsdebatten skulle kunna bli respekterade:

I denna intervju fann vi också inrevärldsmänniskornas vanliga yrkande: "Känslor är fakta!".

När vissa feminister allierades med vänstergrupper antog den kärnkraftsvänliga sidan en mer massiv skepnad. Den drake som skulle dödas hade nu två huvuden: ett var en mansdominerad teknokrati som var okänslig för ett personorienterat samhälles reproduktiva värderingar, det andra var en mandominerad kapitalism som var fientlig till den socialistiska solidariteten.

För att förena alla kvinnor mot detta hot appellerades en del aktivister inom kvinnorörelsen mot kärnkraft till kvinnans unika funktion: hennes reproduktiva förmåga som bärare av det mänskliga livet. Striden mellan lägren för och mot kärnkraft tillspetsades då ibland till en debatt "för eller emot livet".

I opinionsundersökningen i oktober bland 753 kvinnor ville vi ha konkreta belägg för kvinnornas rädsla och vi ställde den öppna frågan: "Vilka skador tror Ni kan uppstå bland dem som bodde i närheten av kärnkraftsverket i Harrisburg efter olyckan där?". Samma fråga ställdes runt årsskiftet 1979/80.

Tabell 5: Möjliga skador efter Harrisburg-olyckan enligt svenska kvinnor, intervjuade i oktober 1979 och december 1979/januari 1980.

De flesta nämnde olika skador på reproduktionssystemet och hälften nämnde cancer.

Vi frågade också om radioaktivitet: "Vad tycker Ni är den mest otäcka egenskapen hos radioaktiv strålning?"

Tabell 6: Egenskaper hos radioaktivitet som skrämde kvinnor mest i oktober 1979.

De otäckaste egenskaperna hos strålningen är de som är svårast att kontrollera och urskilja: man vet inte om och när en möjlig skada utvecklas (man vet inte ens i vilken generation den visar sig); man blir skadad utan att man ser eller känner det.

Djupintervjuer visade också att kvinnor – i synnerhet unga kvinnor – i avsevärt högre grad än män var bekymrade över möjliga strålskador vid graviditeter och på arvsanlag. Att strålning var omöjlig att se, känna och ta på (till skillnad från oljefläckar och luftföroreningar t ex) gjorde hotet ännu mer avskräckande.

Kvinnans eget produktiva centrum, hennes reproduktionsorgan, har beskrivits av psykoanalytikern Erik Homburger Erikson som hennes "inre rum" (1969:225-252). Erikson antydde att detta inre rum är fundamentalt för kvinnornas uppfattning av sig själva och för deras sätt att reagera på omvärlden för deras personlighet. Ett hot mot deras fysiologiska integritet genom radioaktiv strålning som kunde skada deras inre rum kunde därför representera en attack på deras psykologiska integritet. Det är kanske därför som skräcken för strålning var speciellt hotfull för många kvinnor. Kärnkraften var som en våldtäkt: den oönskade strålningen som åstadkoms av manlig teknologi trängde in i kvinnans inre rum och förstörde hennes reproduktionsförmåga. I varje fall sågs kärnkraften alldeles bestämt av många kvinnor som männens sätt att behålla eller öka den materiella produktionen genom att riskera själva kärnan i reproduktionen, idag och för kommande generationer. Litteraturkritikern Maria Bergom-Larsson skrev i Dagens Nyheter den 26 augusti 1979: "det vi gör här och nu kommer att drabba framtida generationer . . . Medan männen bara lever sitt liv i nuet så drabbas kvinnornas reproduktionsförmåga. Föroreningar och radioaktiv strålning hotar vår fysiologiska integritet . . .".

I Sverige har vi inte noterat någon signifikant ökning i reproduktionens värderingar sedan 1978. Det skulle föra oss för långt in i trendforskning att dokumentera detta i detalj. Ur Sifos frågebatteri om värderingar väljer vi ut de två frågor som har ställts under längst tid, dvs sedan 1967. Båda är besvarade enligt en fempunktsskala: "Det är viktigare att ha ett rikt känsloliv än att ha framgång i livet" och "Man skall inte gräva ned sig i sina svårigheter utan skjuta dem ifrån sig och tänka på något annat". Svar som instämmer i det första påståendet och icke instämmer i det senare påståendet kan hjälpa oss att identifiera de personer som omfattar de inrevärldsorienterade reproduktiva värderingarna. Vi får de indexvärden som visas i Diagram 4 hos populationen mellan 18 och 60 år.

Diagram 4: Indexvärden för reproduktiva värderingar.

Vi vet ännu inte om ökningen i reproduktionens värderingar har avstannat mera permanent eller om den har hejdats mera temporört. Det finns antydningar om omslag i värderingarna också i Tabell 1 som visar att miljöaspekter prioriterades lägre 1980 än 1977 och i Diagram 9 som visar att andelen som föredrar ett högenergisamhälle ökade under hösten och vintern 1979-80. Förändringen inträffade vid en mycket läglig tidpunkt för förespråkarna för kärnkraften Sverige.

En allt överskuggande fruktan inför kärnkraftsverkets haveri kan ha sin bakgrund i en annan fruktan i en realistisk skräck att jorden ödeläggs av ett kärnvapenkrig som fundamentalt ändrar livets och arternas betingelser.

En udda infallsvinkel till studiet av sambandet mellan kärnvapen och kärnenergi gavs av en intervjuomgång med 35-åriga svenskar som var födda den 6 augusti 1945, dagen då USA släppte atombomben över Hiroshima. Det fanns 353 med denna födelsedag i befolkningsregistret och vi fick kontakt med 229 per telefon under tiden 29 januari - 5 februari 1980. Dessa atomålderns årsbarn hade på alla sina födelsedagar påmints av massmedia om att de levde i atomåldern. Som kontrollgrupp tar vi de 632 personer mellan 30 och 39 år som intervjuats i våra reguljära mätningar med besöksintervjuer mellan 9 januari och 11 mars.

Tabell 7: Röstning bland atomålderns årsbarn och närliggande årskullar.

En del av skillnaden mellan dessa grupper kan bero på bortfall, kontrollgruppens större åldersspridning och på tidpunkterna för intervjuerna och en annan del av skillnaden kan bero på att den ena gruppen intervjuades per telefon och den andra vid besök i hemmet. Skillnaden med sin svaga signifikans går åt det håll vi förväntade: den grupp som haft större anledning att på sina födelsedagar fundera över atombomben uppvisar flera kärnkraftsmotståndare än den grupp som inte mötts av bilder av svampmolnet på sina födelsedagar. Replikationer av ett dylikt resultat från andra länder bör inväntas innan det läggs till grund för de vidlyftiga resonemang det osökt inbjuder till. Att militära kärnvapen kastar någon slags skugga över den fredliga användningen av kärnkraft torde emellertid vara sannolikt.

Folkomröstningens bakgrund

Flertalet folkomröstningar i världen gäller konstitutionella eller kvasikonstitutionella frågor. Skall den nya författningen antas eller förkastas, skall självstyre ges provinsen X, skall landet förena sig med den ekonomiska gemenskapen Y, skall området Z höra till A eller B? Sådana är lejonparten av de frågor som fyller katalogerna över världens folkomröstningar (Butler & Ranney 1978).

Folkomröstningar i Sverige har inte gällt dylika frågor. Frågan om Åland skulle höra till Sverige eller Finland avgjordes 1921 av den internationella domstolen i Haag, inte av en folkomröstning. Vi antog en ny författning 1970 utan folkomröstning, vi beslöt 1971 utan folkomröstning att avstå från ett fullvärdigt medlemskap i EG. De folkomröstningar vi har haft har gällt politiska sakfrågor: förbud mot alkoholförsäljning (1921), höger- eller vänstertrafik (1955), allmän tilläggspension (1957) och kärnkraften (1980). Dessa frågor hade det gemensamt att de inte var lättlösta för det vanliga politiska beslutsmaskineriet. De engagerade stora medborgargrupper men inte enligt den höger–vänster-dimension som det svenska partisystemet är konstruerat att hantera. Förbudsomröstningen delade nationen alltefter den moraliska inställningen till alkohol. Högertrafiken delade nationen mellan etnocentriker och internationalister. I ATP-frågan fanns en skiljelinje mellan generationerna i att de yngre skulle tvingas arbeta för de äldres pension. Som vi har sett, delade kärnkraftsfrågan landet på ett nytt sätt: företrädare för produktion och reproduktion stod emot varandra. Det vanliga sättet att skapa majoriteter för beslut fungerade inte och folkomröstningen blev politikernas utväg.

På 50- och 60-talen hörde kärnkraften till samförståndspolitiken i Sverige. Den första allvarliga politiska motsättningen i kärnkraftsfrågan inträffade 1973 när en minoritet inom centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna röstade för ett förslag att uppskjuta vidare utbyggnad av kärnkraften under minst ett år. Sedan följde oljekrisen: energikostnaderna sköt i höjden och Sveriges oljeberoende fick en dramatisk illustration. Socialdemokraterna föreslog, stödda av moderaterna, byggandet av 13 reaktorer. Folkpartiet ville ha 11 reaktorer. I maj 1975 röstade riksdagen för 13 reaktorblock.

Kärnkraften var en av de viktigaste frågorna i valkampanjen 1976. Bland annat genom sitt kraftfulla motstånd mot kärnkraften i valkampanjen 1976 lyckades Thorbjörn Fälldin bryta socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Moderaterna, folkpartiet och industriledare som ville ha kärnkraft protesterade inte mot Fälldins attacker mot kärnkraften 1976. Att rösta bort Palme och socialdemokraterna ansågs just då viktigare än att försvara kärnkraften. För första gången på 44 år förlorade socialdemokraterna regeringsmakten, och centerpartiet bildade en koalitionsregering tillsammans med de båda andra icke-socialistiska partierna, folkpartiet och moderaterna. En kommission om kärnkraftsfrågan tillsattes för att arbeta fram ett nytt samförstånd om energipolitiken men den kunde inte enas. Koalitionen sprack 1978 på meningsskiljaktigheter beträffande förvaringen av kärnkraftsavfallet, och Fälldins regering avgick. Den folkpartiregering som följde efter honom stöddes av socialdemokraterna när den lade fram ett förslag att begränsa utbyggnaden av Sveriges kärnkraftskapacitet till 12 reaktorer.

Så här dags hade kärnkraftsmotståndarna enats i en "Folkkampanj" omfattande ett 40-tal organisationer, som samlade namnunderskrifter med en begäran om folkomröstning. Sedan följde olyckan vid kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg, vilken förmodligen hade ett större inflytande på Sverige än på staten Pennsylvania där den inträffade. Olof Palme ändrade kurs och förenade sig med folkkampanjen, kommunisterna och centerpartiet i en begäran om omröstning; kravet fick därmed parlamentarisk majoritet. Man skall inte säga att TMI-olyckan "orsakade" folkomröstningen; den utlöste en process som länge hade byggts upp av andra orsaker.

Vi kan se att det politiska systemet prövade följande åtgärder innan man tog till folkomröstning:

1. ett allmänt val (1976) i vilket kärnkraften var en huvudfråga och vilket resulterade i en regering som var splittrad i frågan;
2. en kommission (1977-78) under Ove Rainer bestående av riksdagsledamöter och experter som var nära att nå samförstånd men som i slutomgången misslyckades med att komma överens;
3. en ny giv i regeringsfrågan (1978) i vilken det parti som var mest emot kärnkraften uteslöts från regeringen, som emellertid tog tillbaka sitt förslag i kärnkraftsfrågan efter Harrisburg-olyckan.

Det är tydligt att folkomröstningen 1980 var den sista utvägen, när andra politiska mekanismer hade misslyckats.

Innan folkomröstningen hade Sverige 1979 lagtima val och det blev ett omspel av 1976 års valmatch. Fälldins koalition slog återigen socialdemokraterna och återvände till makten, men med en riksdagsmajoritet av endast en röst. Kärnkraften var inte någon huvudfråga i valet eftersom beslut om en särskild folkomröstning hade fattats. Liksom i Österrike hade politikerna lyft ut kärnkraftsfrågan ur valrörelsen.

Trots att de politiska partierna hade misslyckats med att lösa kärnkraftsfrågan genom sina normala mekanismer stod de ingalunda neutrala i folkomröstningen, långt därifrån. Folkomröstningen innebar inte en brytning med partipolitiken, utan bara en brytning med de vanliga skiljelinjerna och allianserna mellan partierna.

Ett borgerligt parti, centern, stod för "nej" till kärnkraft liksom ett socialistiskt parti, vänsterpartiet kommunisterna. Två borgerliga partier, moderaterna och folkpartiet, ville utnyttja den redan gjorda och den pågående kärnkraftssatsningen och detsamma gällde socialdemokraterna. Socialdemokraterna ville inte ställa väljarna utan de vanliga partipolitiska markeringarna och drev igenom två olika sätt att rösta för kärnkraftsinvesteringens användning: den moderata Linje 1 och den socialdemokratiska Linje 2. Till den senare anslöt sig folkpartiledningen.

Vid tiden för omröstningen var sex reaktorer i bruk, fyra var färdiga att tas i användning och två var under byggnad. De tre alternativen för folkomröstningen formulerades av partiledarna den 15 december 1979 och godtogs senare av riksdagen. De betecknades som linjerna 1, 2 och 3. En kort påminnelse om deras innebörd – den faktiska formuleringen var så mycket mer komplicerad att man undrar hur ofta politiker talar med sina väljare:

Linje 1: Fortsätt att använda de sex reaktorer som redan är igång, sätt igång de fyra reaktorer som är färdigbyggda och bygg färdigt de återstående 2 som är på gång. Ingen utbyggnad av kärnkraften sedan dessa 12 reaktorer tagits i bruk.

Linje 2: Samma som Linje 1, men med tillägget att huvudansvaret för produktion och distribution av elektrisk kraft skall socialiseras, dvs överlämnas till stat och kommun.

Linje 3: De sex reaktorer som nu är i bruk skall läggas ned under en tioårsperiod. De fyra som är färdigbyggda skall aldrig tas i burk och byggandet av de två återstående skall stoppas.

De som ville rösta blankt fick en särskild valsedel.

Linje 1 och 2 kallades "Ja-linjerna", Linje 3 kallades "Nej-linjen". Den politiska semantiken grep in i formuleringarna. De som ville använda de gjorda investeringarna i kärnkraft sade ändå på röstsedeln att de med tiden ville avskaffa kärnkraften. De som sade nej till kärnkraften gick fortfarande med på att använda en viss del av kärnkraften under tio år. Dessa luddigheter var eftergifter åt de minoriteter inom varje parti som man visste avvek från partiledningens linje. De gav också linjerna ett drag av olika trumslagare med samma basrytm. Alla accepterade en begränsning av kärnkraftens expansion och var överens om att inget nybygge av kärnreaktorer skulle äga rum utöver de som var på gång. Om man tar ordalydelsen på allvar, bokstavligt och formellt, så skulle kärnkraften, oavsett vilket alternativ som vann, förbli en parentes i energiförsörjningens historia i Sverige. Detta nederlag för kärnkraftsindustrin förorsakades inte av de röstberättigade utan av de politiker som formulerade alternativen för väljarna.

Socialiseringsfrågan utgjorde en skiljelinje mellan linjerna 1 och 2, men i realiteten var denna skiljelinje av mindre betydelse, eftersom 80 procent av Sveriges kärnkraftsreaktorer redan ägdes av stat eller kommun. Den allmänna hållningen i Linje 1 i broschyrer och framträdanden i TV och i andra massmedia framstod som litet mera kärnkraftsvänlig än Linje 2. Faktum kvarstår emellertid att den svenska väljarkåren fick två sätt att säga "ja", men bara ett sätt att säga "nej".

Allmänheten gillade inte att få tre alternativ att välja mellan. Veckan efter att alternativen hade fastställts frågade Sifo i en opinionsundersökning: "Tycker Ni att det är bra eller dåligt att ha tre alternativ?" . "Bra", sade 18 procent, "dåligt" sade 66 procent och 16 procent hade ingen åsikt.

Men dubbla ja-alternativ fungerade som man hade tänkt sig. Mellan augusti och mitten av december 1979 använde Sifo en frågeställning med två alternativ i sina intervjuer och efter mitten av december användes de tre alternativ som politikerna hade bestämt. Gapet mellan "ja" och "nej" fördubblades, från 11 procentenheter i intervjuer som gjorts mellan den 28 november och 11 december, till 22 procentenheter i intervjuer som gjordes den 18 och 19 december. Denna stora förskjutning berodde primärt på den tekniska faktor som antalet alternativ utgör. 3) Ja-sidan hade fått en klar favör när alternativen fastställdes.

Uppdelningen av ja-sidan på en moderat och en socialdemokratisk röstsedel, räddade också politikerna i dessa två motsatta partier från den generande upplevelsen att synas stå på samma plattform. På det hela taget bidrog uppdelningen troligen till en något effektivare ja-kampanj än man annars skulle ha haft och gav alltså den kärnkraftsvänliga sidan fortsatt draghjälp.

Diagram 5: Opinionsförändringar i kärnkraftsfrågan, augusti 1979 - mars 1980.

I augusti-december 1979 frågade Sifo:
"I folkomröstningen skall vi troligen välja mellan två alternativ: att använda eller avveckla kärnkraften. Använda-linjen innebär att vi bygger ut till tolv reaktorer som används hela sin livstid. Avveckla-linjen innebär att vi utnyttjar sex reaktorer och avvecklar dem inom tio år. Om folkomröstningen vore idag – skulle Ni rösta med använda- eller avveckla-linjen?"

I december 1979 - mars 1980 frågade Sifo:
"Om folkomröstningen hölls idag, vilket alternativ skulle Ni välja: 1, 2 eller 3?"

Centerpartiet, som stod på samma plattform som kommunistpartiet mot kärnkraften, förlorade en del av sin väljarkår i den processen. Kommunisterna drog emellertid nytta av kampanjen genom att de lyftes ur sin vanliga politiska isolering. Den utsträckning i vilken partierna kunde mobilisera sina anhängare när valdagen närmade sig framgår av tabell 8.

Tabell 8: Andel sympatisörer med det egna partiets linje i folkomröstningen.

Vi ser att partilojaliteten var betydande, i synnerhet inom centerpartiet och vpk – och den växte i allmänhet under kampanjen, särskilt inom det socialdemokratiska partiet. Folkpartiet förblev emellertid delat med bara en minoritet som stödde partiledningens linje.

Det är lärorikt att jämföra rösterna i det allmänna valet i september 1979 med rösterna i folkomröstningen i mars 1980 (tabell 9).

Tabell 9: Andel sympatisörer med det egna partiets linje i folkomröstningen

Linje 3 lockade fler röster än de partier som stödde den. Linje 1 lockade ungefär samma antal röster som sitt sponsorparti, och Linje 2 fick avsevärt mindre antal röster än de partier som stödde linjen.

Om kärnkraftsfrågan hade ingått i ett allmänt val i stället för att hänvisas till en folkomröstning skulle alltså socialdemokraterna (och kanske folkpartisterna) ha fått sämre valresultat och centerpartister och kommunister bättre valresultat. Det visar sig alltså att det var politiskt skickligt av Olof Palme att acceptera centerns och kommunisternas begäran om en folkomröstning. Beslutet räckte dock inte till för att ge honom seger i valet 1979.

Kampanjens yttre drag

Väljarna överöstes med information som skulle hjälpa dem att ta ställning i folkomröstningen och påverka deras val. För att vara säker på att inte intressegruppernas ekonomi styrde utfallet av folkomröstningen beviljade regeringen, som brukligt är i Sverige, pengar till ledningen för de olika linjerna. Linjerna 1 och 2 fick 8 miljoner vardera, Linje 3 fick 16 miljoner kronor. Resultaten av två offentliga utredningar, den ena angående säkerheten vid landets kärnkraftsaggregat, den andra om de ekonomiska konsekvenserna av avskaffandet av kärnkraft, gjordes tillgängliga för väljarna, och massmedia spred deras innehåll. Dagstidningar och veckotidningar innehöll kampanjannonser, broschyrer strömmade in i brevlådorna, plakat och affischer överflödade i kollektivtrafiken, på byggnader, vid vägkorsningar. Den statsunderstödda tidningen för immigranter spred information på tolv språk till den halva miljon väljare som inte talar svenska. (Invandrarna hade rösträtt; de var mer positiva till kärnkraften än de infödda.) Inte en dag förflöt utan ett radio- eller TV-program som behandlade kärnkraftsfrågan, ofta i form av debatt. Informationscentra upprättades av olika grupper, studiecirklar bildades på arbetsplatserna, torgmöten och demonstrationer blomstrade. Sjukhus och vårdhem gjorde särskilda arrangemang för att låta sina patienter få rösta. Det var praktiskt taget omöjligt för någon som bodde i Sverige mellan januari och mars 1980 att vara omedveten om folkomröstningen.

En speciell kampanj för kärnkraften utfördes av industrin genom en väl finansierad arbetsgrupp, IFO. Den startade sin aktivitet i oktober 1979 medan kampanjen för de tre officiella linjerna startade i januari 1980. Ja-sidan kunde alltså sprida annonser och affischer utan påtaglig konkurrens från motsidan under det sista kvartalet 1979. En blick på Diagram 5 visar att ja-sidan under hösten vann – från 41 procent i september till 48 procent i december – och att nej-sidan gick tillbaka från 44 procent till 37 procent under samma period. De tre linjernas ställning bland väljarna under den officiella kampanjen visas i Diagram 6. Dess kurvor slutar med intervjuer som utfördes den 18 och 19 mars och som publicerades den 20 mars. Folkomröstningsresultaten från den 23 mars visas i de understrukna siffrorna i Diagram 6. Valdeltagandet blev 75,7 procent.

Diagram 6: Opinionens växlingar inför kärnkraftsomröstningen i mars 1980.

Under den officiella kampanjen sjönk antalet ovissa och blankröstande. Linje 1 fick en nedåtgående trend; huvudintresset koncentrerade sig på linjerna 2 och 3. I slutfasen fick Linje 2 övervikt, vilket gjorde det lättare att tolka folkomröstningens resultat som en seger för ja-sidan. Om Linje 3 hade behållit sin ledning skulle den kombinerade styrkan av Linjerna 1 och 2 ha måst tillkallas för att kunna hävda en ja-seger, en procedur som säkerligen skulle ha ifrågasatts av en del Linje 3-anhängare.

Redan i studiet av valet 1976 ansåg en del statsvetare – dock utan dokumentation – att den svenska väljarkåren var välinformerad om kärnkraften och alltså i stånd att fatta ett vettigt beslut i ett val (Holmberg 1977). En majoritet ville dock veta mer när folkomröstningen utlystes. Vi frågade upprepade gånger: "Tycker Ni att Ni vet tillräckligt mycket om kärnkraften inför folkomröstningen eller vill Ni veta mer för att kunna rösta?" Andelen som ansåg att de inte visste tillräckligt sjönk under det halvår som föregick folkomröstningen. Diagram 7 visar andelen personer som svarade att de behövde mera information för att kunna rösta.

Diagram 7: Andelen personer som svarat att de behövde mera information för att kunna delta i folkomröstningen.

Ungefär halva väljarkåren ansåg att de visste tillräckligt om kärnkraftsfrågan för att kunna rösta om den. Den siffran avfärdar tanken på att allmänheten skulle misströsta inför en så komplex fråga. Men diagrammet visar också att det tar mycket längre tid för allmänheten att "arbeta sig igenom" en komplex fråga som kärnkraften än den tid som vanligtvis står andra beslutsfattare, t ex riksdagen, till buds.

Opinionsbildning inför en folkomröstning eller ett val är en verksamhet på sikt och kan knappast jämföras med en annonskampanj för lansering av en produkt och uppmuntran till provköp. Allmänheten behöver mycket längre tid att uppfatta och värdera argumenten och pröva dem i samtal med andra innan de är beredda att ta politisk ställning.

I allt väsentligt kom ställningstagandet till kärnkraften våren 1980 att avgöras av de argument som redan hösten 1979 var någorlunda spridda inom väljarkåren. Avvecklarna hade här ett försprång genom Fälldins välpublicerade argumentering 1976 och 1978 om den olösta frågan om atomsopor och genom det stora genomslaget av publiciteten kring kärnkraftens driftsproblem i samband med Harrisburg-olyckan på senvintern 1979.

I tre omgångar – oktober 1979, november 1979 och januari 1980 – ställde Sifo följande frågor till allmänheten:

"Vilka argument, dvs vad har Ni hört, läst eller sett, som talar för kärnkraften?"

"Vilket av det Ni nu nämnt tycker Ni är det starkaste argumentet för kärnkraft?"

"Vilka argument Ni nämnt kan Ni själv instämma i?"

"Vilka argument, dvs vad har Ni hört, läst eller sett, som talar mot kärnkraften?"

"Vilket av det Ni nu har nämnt tycker Ni är det starkaste argumentet mot kärnkraft?"

"Vilka argument kan Ni själv instämma i?"

I oktober 1979 kunde 83 procent av landets vuxna (18-70 år) nämna ett eller flera argument de hört för kärnkraften och 91 procent kunde nämna argument mot kärnkraften utan att någon hjälp gavs av intervjuaren. Som jämförelse kan nämnas att argument för olja som energikälla kunde citeras av 47 procent och argument mot olja kunde alla (100%) nämna. Andelen som kunde något argument om kärnkraft var alltså mycket stor.

De vanligaste skälen för kärnkraft var att med den får vi behålla vår levnadsstandard och med kärnkraften får vi minskat oljeberoende. Därnäst kom argument av typen att kärnkraften är billig och ren. Här är listan över de argument man hört om kärnkraften vid de tre mättillfällena:

Tabell 10: Argument om kärnkraften man hört.

Vi kan notera att inget argument citeras av mer än en fjärdedel av allmänheten.

Att ha hört ett argument är en sak, att instämma i det är en annan sak, och att tycka att argument är det starkaste är en tredje. Argumenten för kärnkraften fick under den period som föregick kärnkraftsomröstningen en fastare förankring hos allmänheten. De som kände till olika argument anammade dessa starkare. Någon ökad spridning av olika argument till en bredare allmänhet kunde vi däremot inte notera.

Tabell 11: Allmänhetens kännedom om och inställning till olika argument för kärnkraften.

Sammanställningen visar att det under kampanjperioden blev allt fler som både instämde i och som tyckte att argument som "minskat oljeberoende", "ren energi utan miljöförstöring" och "behövs för sysselsättningen" var starka argument.

Argumenten mot kärnkraften var mer kända hos allmänheten.

Tabell 12: Allmänhetens kännedom om och inställning till olika argument mot kärnkraften.

Avfallsfrågan, sedan länge diskuterad i svensk inrikespolitik, och strålningsrisken som blev dramatiskt aktuell genom Harrisburg-olyckan var kända av mer än hälften av allmänheten. Steget från dessa välkända argument till övriga var mycket långt och någon större förändring kunde inte konstateras under kampanjen som föregick folkomröstningen.

Trots att kärnkraftsfrågan för allmänheten rörde sig mer allmänt om miljö och om olika risker snarare än om rent ekonomiska och tekniska frågor var det vetenskapsmännen och teknikerna som för allmänheten framstod som de ojämförligt mest trovärdiga som informationsspridare i kärnkraftsfrågan.

Förtroendet för teknikerna och myndigheterna ökade något under kampanjperioden. Sifo frågade följande vi tre olika tillfällen: "Det är många grupper som ger information i energifrågan, t ex miljögrupper, industrin, tekniker och vetenskapsmän, myndigheter, politiker, journalister, författare, kvinnorörelsen och fackföreningarna. Vill Ni nämna en eller två som Ni tycker är mest trovärdiga?"
 

Tabell 13: Förtroendet för informationskällor i kärnkraftsfrågan.

Teknikernas trovärdighet var större bland anhängare av samtliga tre linjer.

Tabell 14: Teknikernas trovärdighet bland anhängare av samtliga tre linjer (januari 1979).

Miljögrupperna hade stor trovärdighet inom Linje 3, men även bland Linje 3-anhängare framstod teknikerna som lika eller mer trovärdiga. Kampanjen visade på många sätt det enorma förtroende som fanns för teknikerna. Ja-sidan trodde att teknikerna skulle lösa de återstående problemen med kärnkraften, och Nej-sidan trodde att teknikerna snabbt skulle ge landet alternativ baserade på sol och vind.

Politikerna har under hela 70-talet fått vidkännas ett minskat förtroende bland väljarna. Många tyckte att teknikerna snarare än politikerna skulle ha huvudrollen i besluten om kärnkraften. Vi frågade: "Vem tycker Ni skall fatta de slutgiltiga besluten om det svenska kärnkraftsprogrammet – politikerna eller teknikerna?"

Tabell 15: Allmänhetens inställning till vem som skall fatta slutgiltigt beslut om kärnkraftsprogrammet.

I slutet av kampanjperioden då de tre alternativen i kärnkraftsomröstningen fastställts av politikerna var man emellertid mer benägen än tidigare att låta dem bli utslagsgivande i kärnkraftsfrågan.

Nej-sidans huvudargument kan sammanfattas i dess stora affisch "Kärnkraften är livsfarlig". Den innehöll också texten "En reaktorolycka kan döda tusentals människor i strålsjuka och tiotusentals i cancer". Som källa för denna information nämnde affischen Strålskyddsinstitutet. En märkbar våg av oro drog genom nationen när denna affisch syntes över hela landet i februari 1980.

Genomslaget kan belysas i svaren på Sifos fråga: "Händer det att Ni blir orolig när Ni tänker på kärnkraften?" Diagram 8 sammanfattar de båda svaren "mycket ofta" och "ganska ofta".

Diagram 8: Andelen män och kvinnor som över huvud taget känner oro inför kärnkraften som upplever oron som mycket eller ganska djup.

Antalet män som uttryckte oro över kärnkraften varierade mellan 10 och 17 procent och antalet kvinnor mellan 31 och 40 procent. Oron avtog under det sista kvartalet 1979 men ett brott i trenden inträffade i februari 1980 när affischen och dess budskap – varierat på hundratals sätt i kampanjen och i nyhetsflödet – kom i blickfånget. Vid denna tidpunkt minskade gapet mellan ja- och nej-linjerna (diagram 9) och Linje 3 hade sin största chans att vända opinionen. Denna möjlighet stoppades av att partilojaliteten kom in i bilden (tabell 8) och av en ny frispråkighet från ja-anhängarna (tabell 17).

Ja-sidans huvudargument kan sammanfattas i slagord som "Sverige behöver energi" (Linje 1) och "Gör inte 80-talet svårare" (Linje 2). Argumentet syftade i huvudsak till att behålla den nuvarande modellen av samhälle med en hög nivå på energikonsumtion som ryggraden i välstånd och välfärd. Vi följde det genomslag som detta argument hade genom att ställa våra intervjuade inför följande val i våra månatliga undersökningar:

Den andel av väljarkåren som föredrog ett högenergisamhälle visas nedan.

Diagram 9: Andel män och kvinnor som väljer ett högenergisamhälle.

Andelen män som valde ett högenergisamhälle steg från 35 procent i september 1979 till 52 procent i mars 1980. Ökningen var särskilt stark under den officiella kampanjen. Andelen kvinnor som föredrog högenergisamhället växte sakta från 21 procent i september till 28 procent i mars. Det fanns inget brott i trenden när det gällde denna ja-sidans underliggande dragningskraft.

Det finns två slags allmän opinion; de som vi måste uttrycka för att visa att vi tillhör en viss grupp och de åsikter som vi får uttrycka utan att stötas ut ur den gruppen. Man kan ha en åsikt men hålla tyst med den för att inte avvika från majoriteten. När man gör så tillhör man den s k tysta opinionen. När man betraktar kärnkraftsfrågan är det viktigt att man kommer ihåg den här tysta opinionen. Sverige fick bevittna en stor skillnad i sättet att uttrycka åsikter mellan en tyst majoritet som var för kärnkraften och en minoritet som var emot den.

I intervjuer som gjordes mellan den 20 februari och den 11 mars 1980 frågade Sifo: "Känner Ni stark eller svag övertygelse i kärnkraftsfrågan?". Svaren visade att Linje 2 hade signifikant färre starkt övertygade anhängare och att anhängarna till Linje 3 hade den starkaste övertygelsen.

Tabell 16: Allmänhetens övertygelse i kärnkraftsfrågan (20 februari - 11 mars 1980).

Den starkare övertygelsen bland gräsrötterna på nej-sidan påverkade kampanjen, i synnerhet i dess tidigare skeden. Det fanns också erfarenhet på nej-sidan. Den politiska dynamiken hade under hela 70-talet legat hos skärskådarna i den unga välutbildade medelklassen. Den har burit upp miljörörelsen, konsumerismen, kvinnorörelsen och bemannat flertalet av vänstergrupperna. Vpk hade växt sig starkt ur samma samhällsskikt. Som gemensam nämnare för alla dessa rörelser finner man en slags civiliserad motvilja mot det etablerade samhället. De unga välutbildade skärskådarna hade länge talat aggressivt, kategoriskt och övertygande om hur man bör leva, och hur vrångt föräldrarnas samhälle varit och är. De hade orden – och stora delar av media – i sin makt. De ingick allians med grupper i samhällets periferi – mest skogs- och lantbrukare som har en annan slags motvilja mot centralstyrd teknokrati. (Thorbjörn Fälldins bakgrund finns i denna grupp.) Alliansen bildade basen för det aktiva kärnkraftsmotståndet i Sverige. En liknande allians av välutbildade medelklass- och vänstergrupper i huvudstaden och perifera grupper som fiskare och dalgångsbefolkning långt från Oslo bildade den majoritet som i folkomröstningen 1972 höll Norge utanför EG. Aktivisterna inom kärnkraftsmotståndet hade övertygelsen om en liknande seger i Sverige. De var medvetna om att det socialdemokratiska etablissemangets och kapitalets resurser var emot dem, men de räknade med att balansera detta med flera aktiva kampanjarbetare.

Linje 3 åtnjöt också aktiv hjälp av många frivilliga valarbetare och uttalade sympatier från kändisar. Det är sannolikt att socialt tryck i denna situationen gjorde förespråkarna för kärnkraften tveksamma att yttra sig offentligt. Men publicerade opinionsmätningar underlättade de senares uttryck av sina privata åsikter. Anhängare till Linjerna 1 och 2 uttalade sig klarare och högre när de upptäckte att deras åsikt låg väl framme i opinionsundersökningarna. Ett annat slags stöd när det gällde att tala ut fick anhängarna till Linje 2 av de politiska fadersfigurer som ställde upp i debatten när den drog mot sitt slut. Den förre statsministern Tage Erlander och hans hustru Aina, lärare i naturvetenskapliga ämnen, gick ut effektivt för Linje 2. Den moderate partiledaren Gösta Bohman, enligt opinionsundersökningar den mest förtroendeingivande av de svenska politikerna år 1980, talade kraftfullt för Linje 1.

Under kampanjens förlopp förändrades ja-opinionen från blyg och tillbakadragen till att bli mer uttalad och djärv. Som en indikation på detta kan vi ange antalet människor som bar kampanjknappar:

Tabell 17: Andel personer som bar kampanjknappar.

Dominansen för "nej" i januari beredde väg för ökningen av nej-röster i februari, och att ja-opinionen blev mer synlig på rockslagen i februari beredde vägen för ökningen av ja-röster i mars.

Ovanstående utveckling i opinionsbildningen är välkänd i opinionsforskningen. Om man inte kan göra sina åsikter synliga inför allmänheten tynar de bort i en "spiral av tystnad" för att använda Elisabeth Noelle-Neumanns term (1974; 1979).

När facit förelåg visade det sig att nej-sidan inte varit så aktiv som man föresatt sig. Sålunda hade man haft den offentliga målsättningen att göra ett hembesök med Linje 3:s budskap i varje hem. När Sifo intervjuade 1.010 personer mellan den 5 och 25 mars var det 19 procent i storstäderna som fått besök av Linje 3, 11 procent i övriga städer och 4 procent utanför städerna.

En slags sammanfattning

Det finns inget enkelt sätt att sammanfatta vår diskussion av den svenska kärnkraftsomröstningen. Diagram 10 kan tjäna som en påminnelse om de viktigaste krafterna och deras vikt. Den härstammar från en analys enligt ECTA-metoden och baseras på de tidigare citerade intervjuerna med personer i åldern 18-70 år, i vilka vi klassificerar värderingstyper. Korrelationen mellan nej-röster till kärnkraft och klasstillhörighet är obefintlig. I stället återfinner vi sambandet mellan reproduktionens värderingar och nej-röster till kärnkraften. Det är likaså tydligt att denna relation förstärks av kvinnor under 40 år, den barnafödande gruppen. Det starkaste sambandet skapades av partilojaliteten.

Diagram 10: De viktigaste faktorerna och deras vikt – ECTA-analys.
(Koefficienterna har gjorts jämförbara enligt den metod som föreslås av J A Davis (1972).)

De konflikter som skapas av att inrevärldsmänniskor bedömer verkligheten annorlunda än yttrevärldsmänniskor kan ibland avgöras genom något som liknar en besvärjelse. Yttrevärldsmänniskor är vanligen opåverkade av besvärjelser eftersom besvärjelser sällan ändrar de externa signaler som styr deras tänkande. Inrevärldsmänniskorna däremot bedömer situationer och problem utifrån sina interna signaler och dessa kan påverkas av besvärjelser.

Folkomröstningen var en slags besvärjelse av rädslan för kärnkraft. Det är en påtaglig skillnad före och efter folkomröstningen i svaren på den öppna frågan: "Vad tror Ni det är för risk med kärnkraftverk?". Andelen som ger svar av typen "radioaktivt material läcker ut som sprider sjukdom, död eller arvsskador" visas i tabell 18.

Tabell 18: Andel av allmänheten som nämner att läckage av radioaktivt material är en risk med kärnkraftverk.

Ingenting hade ändrats om kärnkraften mellan januari och april. Men vi har fått veta i den högtidliga valritualen att en stor majoritet accepterar kärnkraft. De sjunker uppenbarligen folkets fruktan. Thorbjörn Fälldin som våndats så mycket över kärnkraften våndas mindre – och regerar vidare över kärnkraftssamhället. Reaktor tas i bruk utan protester. Luften går ur den nyss så kraftfulla motståndsrörelsen.

Men ingen vet hur länge besvärjelsen varar.

Den svenska folkomröstningen om kärnkraften inträffade när atomåldern – räknat från Hiroshima-bomben i andra världskriget – varat i 35 år. Detta är en mycket kort tid att integrera en ny faktor i en kultur. Som jämförelse kan nämnas att elden har mänskligheten haft i cirka 500.000 år: vi har lärt oss alltmer tillfredsställande metoder att skilja den från allt levande, lärt oss att transportera den, lärt oss att hålla den under ständig uppsikt och kontroll. I många religioner blev elden en budbärare mellan människor och gudar. Prometeus som enligt den mest lärorika myten gav mänskligheten elden straffades för sin djärvhet och bands fast vid en klippa; med tiden blev han en mäktig symbol för den västerländska anden. I det praktiska livet blev elden mänsklighetens tjänare i matlagning, i röjning av jordbruksland, för uppvärmning, för belysning i grottor och efter mörkrets inbrott, för lergodsbränning, för metallframställning och för transporter. Elden förstörde givetvis också: år 64 brann Rom i åtta dagar och 70 procent av staden förstördes, 1106 brann Venedig ned, 1660 brann London i "The Great Fire" och 1751 brann Stockholm. Nästan alla människors boningsorter kan erinra sig förödande eldsvådor. Alla orter har därför brandvärn och lagstiftningen har blivit detaljerad om elden; det har också utbildats (sedan London-branden 1660) ett system av brandförsäkringar. Elden var oproblemtisk 1980, kärnkraften var det inte och är det inte heller i den förutsebara framtiden.

Vi skall inte spekulera över vad en folkomröstning för cirka 500.000 år sedan om eldens användning skulle ha visat efter det att elden varit i bruk i 35 år. Men att våra attityder till kärnkraften på något sätt skulle vara "färdiga" 1980 förefaller orimligt.

Samtliga författare arbetar på Sifo.

1. Denna artikel är grundad på och begränsad av data från de olika undersökningar som gjorts av Sifo om folkomröstningen om kärnkraft. En serie undersökningar understöddes ekonomiskt av IFO ("Inför FolkOmröstningen"), en samarbetsgrupp inom industrin som ville främja utnyttjande av kärnkraften och de svenska investeringarna i den. En annan serie opinionsundersökningar gjordes på uppdrag av TV-Aktuellt, ett nyhetsprogram som skall vara neutralt, objektivt och opartiskt. Ytterligare undersökningar gjordes på uppdrag av Reportage, en kortlivad veckotidning vars redaktion var kärnkraftsmotståndare. Den översikt av värderingsförändringar som utgör första delen av artikeln tillkom på vårt eget initiativ och har bekostats av Sifos interna fonder. Författarna utgjorde Sifos undersökningsteam i kärnkraftsfrågan.
   Om ej annat anges kommer de opinionssiffror som citeras i denna uppsats från Sifos löpande undersökningsserie, veckobussen, i vilken 1.000 personer mellan 18 och 70 år intervjuas; de är slumpmässigt nyutvalda för varje intervjuomgång i ett basurval med optimal stratifiering, och intervjuerna sker vid besök i de utvaldas hem. Bortfallet varierar obetydligt från undersökning till undersökning och ligger på nivån 18-20 procent.
2. Utförligare beskrivning av värderingsförändringen och hur den kan mätas kommer att redovisas inom ramen för projektet "Jobs in the 80s" vilket utförs vid Sifo.
3. Denna slutsats har stöd i den flödestabell mellan två och tre alternativ som ingick i Sifos pressrelease "Utgångsläget är jämnt mellan linjerna", 1979-12-21.