è Bakgrunden i statskunskap
è Bakgrunden i matematisk samplingteori
è Frågornas konstruktion
è Grundforskning av opinioner
è — Farfarsgenerationen
è — Farsgenerationen
è — Nugenerationen
è Tillämpad opinionsforskning
è Opinionsjournalistik
è — Amerikansk opinionsjournalistik
è — Europeisk opinionsjournalistik
è Opinionsundersökningar i Sverige
è Villkor för opinionsjournalistik
è Regelsystem
è Opinionsundersökningar i icke-demokratiska samhällen
è Opinionsundersökningar kring den politiska processen
è — Väljarbarometrar
è — Undersökning av allmänhetens kunskaper och attityder i politiska frågor
è — Undersökningar av åsiktsöverensstämmelser mellan ledare och ledda
è Slutord

Opinionsundersökningarna är ett livaktigt numera fullvuxet barn av två omaka föräldrar: statskunskap och matematisk statistik. Vi skall här kasta en hastig blick på detta barns tillkomst och uppväxt, de regler man ställt upp för det, vad man kan förvänta sig från det i den politiska processen, och hur sociologin tolkar dess bidrag till mänskligheten.

De samhällsvetenskapliga klassikerna från Platon till Rousseau, Hegel och Marx liksom sekelskiftets europeiska sociologer och statsvetare använder begreppet "den allmänna opinionen" i en ganska annorlunda mening än den som är vanlig idag. Den allmänna opinionen är för dem en egenskap hos ett kollektiv, ett uttryck för kollektivets uppfattning av omvärlden och viljeinriktning i historien. Den enskilde kunde ha en mer eller mindre korrekt uppfattning om denna volonté génèrale (för att använda Rousseaus term). Men om hans uppfattning avvek alltför mycket betraktades han som dum, omedveten, falskt medveten, sjuk, sinnessjuk eller i värsta fall samhällsfarlig eller brottslig. När Sovjet idag i den allmänna opinionens namn ger psykiatrisk behandling åt vetenskapsmän och konstnärer, som inte är följsamma mot sovjetstatens uppfattning av omvärlden och viljeinriktning i historien, har vi ett sentida uttryck för denna uppfattning.

Nu kunde redan Rousseau visa på en annan mening av den allmänna opinionen, volonté de tous, allas vilja. Opinionen är här ett attribut hos individen, inte kollektivet, och den kan summeras till majoriteter och minoriteter. Det är i denna mening vi vanligen talar om allmän opinion idag. Rousseau slår an tonen för den sociologiska och socialpsykologiska opinionsforskningen. Han delar opinionerna i två kategorier:

1. de opinioner vi måste uttrycka för att visa att vi tillhör en gemenskap, och
2. de övriga opinioner vi får uttrycka utan att utstötas ur gemenskapen.

Den första kategorin ger oss ett underlag att bestämma värdegemenskapen och den andra ger oss ett underlag att bestämma värdedifferentieringen. Båda utgör centrala data för förståelsen av samhället och dess delar.

I förlängningen av den intellektuella traditionen från Rousseau ligger två av den moderna tidens fenomen, dels det beslutsmakeri genom omröstning som utbildats i parlamentariska församlingar och allmänna val dels de opinionsmätningar och den opinionsjournalistik som vi här skall behandla. Skillnaden mellan dessa fenomen är att de förra har bindande beslut som resultat, de senare har som resultat kunskap om hur medmänniskor tycker och tänker. Det är viktigt att inte sammanblanda de två fenomenen; de som gör detta hamnar i en variant av populism som brukar kallas "gallupdemokrati".

Demokratins teoretiker och politiker blev inte enbart intresserade av att pröva den demokratiska mekanismen för omröstning i allmänna val och i parlament. Man ville också låta allmänheten rösta i specifika frågor. Så utvecklades dels lokalsamhällenas stormöten (town meetings) och dels systemet med folkomröstningar. Städernas tillväxt slog sönder förutsättningarna för lokalsamhällens stormöten. Folkomröstningar blev däremot en bestående institution och den blomstrar särskilt i de äldsta demokratierna, USA och Schweiz.

Under vårt århundrade har matematiken hjälpt till att förenkla pejlingar av allmänhetens opinioner. Dess bidrag, samplingsteorin, ligger till grund för de nu så vanliga opinionsundersökningarna. Den statistiska samplingteorins allmänna tes är denna: Utifrån studium av ett slumpmässigt urval av den populationen kan man med känd säkerhet skatta hur hela populationen ser ur. I det vardagliga livet använder vi ofta ett likartat tillvägagångssätt. Kocken behöver t ex inte äta upp hela såsen för att veta hur den smakar. Det räcker om han sticker ned en sked och rör om och tar ett slumpmässigt smakprov. Är smakprovet för salt så är hela såsen för salt.

Den moderne opinionsforskaren tar också ett urval av befolkningen som är slumpmässigt i alla steg för sina undersökningar. I dessa urval (som kallas sannolikhetsurval) har varje person en känd chans att bli uttagen för en intervju.

För att nedbringa reskostnader för intervjuarbetet och lättare kunna övervaka det brukar man koncentrera det till vissa speciellt utvalda orter. Urvalet görs då i steg. Sifo har i Sverige följande rutin:

1. Ett antal orter eller grannskap utväljs. Dessa bildar ett basurval (populärt kallat miniatyr-Sverige). Basurvalet består av ca 300 postnummer utvalda på basis av region, ortstyp, sin åldersstruktur och inkomststruktur ¹⁾. Inom dessa områden anställs och arbetar intervjuarna.
2. Inom basurvalens grannskap uttages helt slumpmässigt en korrekt andel personer för intervju. Urvalet görs ur länsstyrelsernas register. Innan intervjun görs erhåller den utvalde ett brev från Sifo som aviserar att han eller hon blivit uttagen för en intervju. Sedan ringer intervjuaren och bokar tid för en intervju vanligen vid besök i den utvaldes hem. Den intervjuade får ingen ersättning för utfrågningen.

Om man gör intervjuerna per telefon behöver man inte använda ett flerstegsurval utan kan istället ta slumpurvalet direkt ur befolkningsregistret, som om det vore en stor telefonkatalog.

I alla urvalsundersökningar måste avvikelser från urvalsplanen redovisas. En viktig avvikelse är det s k bortfallet, d v s andelen intervjuade som vägrade intervjuas eller av annat skäl, som resa, sjukdom, tidsbrist etc, inte kunde intervjuas. Vissa av avvikelserna från urvalsplanen kan i någon mån kompenseras med s k poststratifiering, en vägning som söker återställa ett avvikande urval till urvalsplanens ideal.

Postenkäter till allmänheten ger för stora avvikelser för att kunna användas i seriösa opinionsundersökningar. Efter påminnelser och löften om belöning för insända formulär återstår ändå vanligen ett bortfall av 40 à 50 procent. Man brukar säga att postenkäter visar opinionen hos "korsordsfolket", alltså de människor som tycker om att fylla i rutor och skicka in lösningar. Korsordsfolk tänker och tycker annorlunda än andra och inga vägningar eller poststratifieringar i världen kan göra dem lika andra.

De svar man får från korrekt gjorda urval gäller för hela befolkningen, med reservation för vissa felmarginaler. Felmarginalen som alltid finns i dessa generaliseringar innebär inte att opinionsundersökaren gör fel. Förekomsten av en felmarginal innebär snarare att det är en feltolkning från läsarens sida att tro att siffrorna är alldeles exakta. Det riktiga svaret ligger med viss sannolikhet — vanligen anger man 95 procents sannolikhet — inom de givna marginalerna. Med andra ord, om undersökningen upprepades ett stort antal gånger tills hela befolkningen intervjuats skulle i 95 fall av 100 resultatet falla inom marginalerna. Man får aldrig glömma att siffrorna i en opinionsundersökning är närmevärden, aldrig exakta tal.

Urvalen i opinionsundersökningar kan vara ganska små oftast är det mellan 1000 och 2000 personer som intervjuas. Att systemet, om det används rätt, ger resultat inom angivna felmarginaler visas dramatiskt i de fall då ett facit från hela allmänheten föreligger med vilket man kan jämföra urvalets svar. Som exempel kan man ta Sifos undersökningar före valdagen. Överensstämmelse mellan valresultatet och svaren på frågan: "Vilket parti skall Ni rösta på i valet?" är helt förbluffande för lekmannen.

Felmarginalen i Sifos väljarbarometer om antalet intervjuer är 1000 anges genomsnittlig 2 procent för de större partierna och 1,5 procent för de mindre. I själva verket varierar den något kring dessa tal för olika partier, men eftersom procentsiffrorna i väljarbarometern är avrundade till närmaste hela eller halva tal är det föga meningsfullt att ange felmarginalerna mer exakt.

Att avvikelsen från valresultatet kan hållas låg i förvalsundersökningar beror dels på att Sifo använder ett speciellt stratifierat urval, och dels på att den sista undersökningen görs fem, sex dagar före valet så att det finns föga tid för väljarna att ändra sig. Felmarginalerna utan stratifiering, alltså i ett helt obundet slumpmässigt urval av 1000 personer kan från befolkningsregistret anges som ett intervall (±) och några typiska siffror är:

Tvärtemot vad folk i allmänhet tror är urvalsfelen störst vid fördelningens mittpunkt (omkring 50%) och minst för de största (och för de minsta) procenttalen. De f n tillgängliga formlerna för beräkning av felmarginal gäller endast om bortfallet i undersökningen är inget eller obetydligt, d v s endast om praktiskt taget alla de utlottade kunde utfrågas. Det är en uppgift för matematisk statistik att utarbeta formler för felmarginaler som inte har detta stränga antagande.

Bortfallet brukar anges som ett procenttal. Det är summan av de som vägrar, är bortresta, är för sjuka för att intervjuas, är för upptagna, eller av andra skäl är oanträffbara. Bortfallsprocenten är dock inte någon direkt guide till bortfallsfelens storlek. Bortfallsfelen kan bäst anges som en rektangel där ena sidan representeras av bortfallsprocenten. Den andra sidan representeras av en variabel som utgör skillnaden mellan de svar som erhålls från det faktiskt intervjuade urvalet och de svar som skulle ha erhållits från bortfallet.

Diagram 1 nedan visar det stora bortfallsfelet A, när bortfallet är litet men diskrepansen mellan "bortfallsstratum" och övriga strata i urvalet är stor. Ett stort bortfallsfel av detta slag skulle erhållas på frågan "Är Ni ofta, sällan eller nästan aldrig bortrest?" De som reser mycket blir nämligen ofta oanträffbara, d v s blir bortfall. Ett mindre bortfallsfel, B, skulle erhållas med frågan "Vilket skonummer har Ni?" I detta fall finns det mindre anledning att tro att de utvalda som inte intervjuas ger andra svar än de som intervjuas. I diagrammet är bortfallsfelet B hälften så stort som A trots att bortfallsprocenten är dubbelt så stor. Hur stort bortfallsfelet är i en intervjuundersökning anges alltså inte av bortfallsprocenten utan beror på en kombination av bortfallsfrekvensen och ämnet för utfrågningen.

Diagram 1: Differens mellan värde i bortfallsstratum och övriga strata

Efter denna exkursion i statistik är det angeläget att framhålla att opinionsforskning är en vetenskap som står på egna ben och inte är en del av statistiken. Opinionsforskare är sammanslutna i lärda sällskap — det finns t ex en World Association for Public Opinion Research. Det finns läroböcker i ämnet och professorer som utnämnts för att forska och undervisa i det. Däremot finns ämnet inte som särskild institution vid något universitet utan undervisningen brukar hamna i ämnen som sociologi, statskunskap, socialpsykologi och journalistik. Opinionsforskningen har också sina egna vetenskapliga tidskrifter; en av de bästa heter Sondages och utkommer i Paris. En annan tidskrift heter Public Opinion Quarterly och utkommer i New York.

Statistiken är en hjälpvetenskap till opinionsforskningen, ungefär på samma sätt som den är det för cancerforskare och astrofysiker. Riksdagen har nog inte detta helt klart för sig när den på 1970-talet gett årliga miljonanslag till Statistiska Centralbyrån för att utveckla och göra politiska opinionsundersökningar.

Statistikerna på SCB har visserligen gjort ett hedervärt arbete av sina anslag, men de har också missat mycket som är standardkunskaper bland opinionsforskare. T ex att man bör använda en utfrågningsmetod med hemlig omröstning om frågor efter partisympatier så att intervjuaren inte får reda på hur den utfrågade röstar, eller att svaren på frågor hur man röstade i tidigare val är påverkade både av ens nuvarande politiska åsikt och det dagsaktuella politiska klimatet. Dessa svar kan därför inte naivt användas till att balansera (poststratifiera) erhållna urval på det sätt som SCB gjort på 70-talet. SCB har därför fått stora avvikelser från valresultatet, mycket större avvikelser än Sifo, trots att Sifo använt långt mindre urval.

Universiteten har, som sagts, inte etablerat organisationer eller institut för opinionsforskning. (Undantag är vissa amerikanska universitet vars antal kan räknas på ena handens fingrar.) Det är helt enkelt för dyrt. Opinionsforskningen har fått sitt huvudsakliga stöd från privata institut som mest sysslar med marknadsforskning, från statliga byråer som mest sysslar med demografi och någon enstaka gång från ett radio/TV-bolag som mest sysslar med publikforskning. Detta har medfört att ackumulation av kunskap om opinionsundersökningar — både deras metod och teori — skett huvudsakligen utanför universiteten. Det är angeläget att finna mekanismer som gör denna kunskap tillgänglig för de akademiskt verksamma samhällsforskarna.

Formuleringen av frågor till opinionsundersökningar är ett jobb för experter. Lekmannen kan t ex föreslå frågan "Tycker Ni som Astrid Lindgren och Ingmar Bergman att skatter och myndigheter är orättvisa?" Frågan verkar kanske bestickande enkel och rättfram — särskilt för en konservativ svensk år 1976 — men experten ser genast att frågan är mångtydig och värdeladdad. Dess svar blir mångtydiga därför att frågan handlar om två helt olika saker: skatter och myndigheter. Den är ledande därför att den lägger ett svar, "orättvisa", i den tillfrågades mun i stället för att ange också möjligheten av "rättvisa". Dessutom blir frågan värdeladdad genom att nämna två s k kändisar. Med minimum korrigering blir frågan två:

• "Tycker Ni att skatterna på det hela taget är rättvisa eller orättvisa?"
• "Tycker Ni att myndigheterna på det hela taget behandlar människorna rättvist eller orättvist?"

Men med svaren på dessa frågor i handen vet vi ändå föga om vad allmänheten menat. Till de som svarat "orättvisa" eller "orättvist" ställer vi därför tilläggsfrågor:

• "Kan Ni ge ett exempel på skatter som Ni tycker är orättvisa?"
• "Kan Ni ge ett exempel på orättvis behandling från myndigheternas sida?"

Dessa frågor blir "öppna" d v s intervjuaren får skriva ner svaren ordagrant och vi får sedan klassificera och analysera dem.

De fundamentala reglerna för frågekonstruktion i opinionsundersökningar är alltså (1) fråga om en sak i sänder, (2) låt alla svarsmöjligheter få en lika chans att nämnas av den svarande och (3) undvik värdeladdade ord. (Det senare gäller de fall då man vill att de svarande skall säga något om saken snarare än ge sin reaktion på själva ordet.) Till sist, (4) gör svarsalternativen sådana att de intervjuade inte kan missförstås av uttolkare av resultaten.

I intervjuer kan man helt visst använda komplicerade frågebatterier. Tryckt bakgrundsmaterial kan lämnas för studium innan frågorna besvaras, illustrationer kan visas, modeller demonstreras. Texter med svarsalternativ kan överlämnas till den svarande för att underlätta intervjun. Frågespel kan ordnas så att den svarande sorterar kort med olika alternativ, allokerar resurser till alternativ etc. Svar kan nyanseras och redovisas ordagrant. Men självklart kan man inte räkna med att den typ av beslutsunderlag som ledarskribenter, politiker, ämbetsmän och vetenskapsmän använder skall kunna absorberas av slumpmässigt utvalda personer. Och självklart kan inte deras svar bli som en ledande artikel eller ett remissyttrande. Opinionsundersökningarnas intervjuer är och förblir vanligen konversationer i vilka vi får enkla svar på enkla frågor. Opinionsundersökningar kan m a o inte på något sätt ersätta den seriösa samhällsdebatten.

Påverkar intervjuarna svaren på opinionsfrågor? Jo, enstaka fall av påverkan har dokumenterats. Man använder därför många intervjuare i varje undersökning — Sifo brukar använda ca. 150 för att göra 500 riksomfattande intervjuer — för att minimera risken att en intervjuare obehörigt påverkar svaren.

Opinionsundersökningar kan göras som grundforskning, som tillämpad forskning och som opinionsjournalistik.

Grundforskaren i opinionsundersökningar söker finna en teori som förklarar opinionsklimatens uppkomst, utbredning och försvinnande.

I opinionsundersökningarnas tvärsnitt av befolkningen ligger opinionerna som geologiska avlagringar i tabellerna. Opinionerna är klustrade främst på basis av fyra determinanter. De är:

1. opinionsbärarnas livscykelchanser, sannolikheten att uppleva en full livscykel, d v s överleva och utbildas under uppväxtåren, gifta sig, uppfostra barn och idka yrkesliv som vuxen, leva till mogen ålder;
2. de strukturella arrangemang i samhället som omger opinionsbärarnas livscykel: t ex stånd, marknad, byråkrati, projekt;
3. den samhällsklass i vilken opinionsbärarnas 1ivscykel huvudsakligen är lokaliserad;
4. opinionsbärarnas centralitet. Den centralt placerade har fler kontakter med andra än den perifert placerade. Den mest centralt placerade bor i en stor stad, arbetar i ett serviceyrke som ger många tillfällen till kontakter med andra, har hushåll med tonåriga barn och förvärvsarbetande make/maka, vilket medför stor exponering för vad som rör sig i samhället. Den extremt perifert placerade bor på landet, har ett yrke i vilket man arbetar med materia snarare än människor och är ensamboende.

Dessa fyra faktorer har vissa grova motsvarigheter i de standardiserade bakgrundskategorier i vilka opinionsmätningar brukar redovisas.

• Ålder/civilstånd m m ger en indikation till livscykelchanser.
• Yrkesverksamhet/egen företagare/anställd ger en indikation till dominerade strukturella arrangemang.
• Socialgrupp/inkomst/fackföreningsmedlemskap/parti ger en indikation till klasstillhörighet.
• Hemort/förvärvsarbete/utbildning mm ger en indikation till centralitet.

Alla dessa indikatorer är approximativa, men de har fördelen att de är lätt igenkännliga också utanför experternas led. Hur de fyra faktorerna differentierar opinioner skulle vara ämne som fyller en hel avhandling, men antydningsvis gäller dessa samband:

1. Ökade livscykelchanser tycks leda till mer sekulariserade opinioner. Människors medvetande fylls med det alldagliga och det finns föga rum för opinioner kring det heliga, kring döden och kring livets mening. När livschanserna ökar krymps paradoxalt nog många tidsperspektiv: opinionerna blir kortsiktiga.
2. De strukturella arrangemangen stämplar människorna med mycket typiska opinioner. Där feodala stånd dominerar finns en dominering av idéer kring plikten och familjens heder och skråprivilegier. Där marknader dominerar finns starka opinioner kring företagsamhet, förvärv av ägodelar, frihandel och yttrandefrihet. Där organisationer dominerar finns de starka opinionerna kring lojalitet och solidaritet, trygghet, positioner och titlar.
3. Klasstillhörighet reflekteras i opinionernas placering på höger-vänster-skalan. Högre klasser trivs vanligen med det rådande samhällssystemet, lägre klasser har oftare opinioner som visar vantrivsel och som vill förändra systemet
4. De centralt placerade i samhället visar vanligen en högre kunskapsnivå om samhället än de perifert placerade. De centrala har kosmopolitiska opinioner, de perifera håller sig mer till en lokal tradition. De centralt placerade är vidare vanligen mer öppna för innovationer än de perifera.

Kombinationen av de fyra determinanterna ger ett oerhört varierande opinionsutbud. Vi har sökt att ytterligare förenkla vår orientering i mångfalden av opinioner genom att ta fasta på att de fyra determinanterna i de nordiska länderna råkar sammanfalla i historisk utveckling. Som en första guide till de opinioner som f n finns i Norden har vi gjort vidstående diagram av nyckelord. Det används för att hjälpa oss bryta ut ur opinionstabellernas siffror fyra huvudkluster av opinioner. Vi har betecknat dem som förfädersopinioner, farfarsopinioner, farsopinioner och nuopinioner.

Men märk väl att de kan samexistera i en och samma opinionsmätning, ty opinionsmätningen är, som sagt, ett snitt genom avlagringar av material med olika ursprung.

Det är inte så att varje tonåring, far eller farfar har en helt förutsägbar attityd — de enskilda svaren är påverkade av hur isolerat från eller nära man levt med i sin tids strömningar och samhällsstruktur, och hur mottaglig man varit för det nya. Men sett i stora drag blir det tydliga kluster av attityder. Farföräldrarna håller på produktion, ägodelar, företagsamhet och liberalism; farsgenerationen håller på konsumtion, titlar, anställningstrygghet, välfärd och socialdemokrati. I hela denna utveckling minskar på det hela taget klasskillnaderna i opinionerna.

Farfarsgenerationen
ersatte förfädernas stånd, skrå och privilegier med marknadshushållning. Plikten att förbli vid sin läst byttes mot företagsamheten att bli sin egen lyckas smed. Tidens dominerande människotyper är sina egna — bonde, handlare, fabrikör, utövare av fria yrken. Man konkurrerar med varandra. Man tror att den bäste i intelligens, flit och karaktär vinner och får det bäst. Naturen är något som man skall besegra och ur den utvinner man nyttigheter. De initiativrika som bygger upp produktion och samhällen eller gör uppfinningar är tidens hjältar. Fädernas gud får inte riktigt samma uppmärksamhet som förr men står ändå som garant för en borgerlig världsordning. Tidsperspektivet sträcker sig helt visst bortom döden: det är angeläget bl a att lämna ett arv till nästa generation.

Farsgenerationen
bemöter entreprenörernas hårda marknadssituation med att organisera sig och att organisera större enheter att agera på marknaderna. Tidens dominerande människotyp är den anställde och medlemmen. Man är löntagare i ett företag eller i offentlig tjänst, man går in i en folkrörelse, ansluter sig till ett parti på valdagen. Man får trygghet, blir en del av något större, blir lojal; individuella känslor och målsättningar får underordnas företaget, verket, organisationen, folkrörelsen, partiet. Planering, teknik, ordning blir honnörsord. Mycken frihet förvisso, men ingen frihet att störa apparaten i dess arbete. Välfärden blir utbyggd. De flesta kan nu räkna med en full livscykel. Religionen förlorar sitt grepp och sekularisering börjar råda. Kosmopolitisk smak breder ut sig.

Naturen blir något man söker sig till för vila och rekreation, för att kunna ge ny energi åt arbetet, saken, apparaten. Belöningar kommer inte bara i form av titlar och status utan också i form av konsumtion.

Nugenerationens
livssituation är på en väsentlig punkt annorlunda än de tidigare generationernas. Fars- och farfars- och förfädernas generationer är lika varandra i ett utslagsgivande avseende: yrket ett livstidsengagemang. Nugenerationen har fått höra att de måste räkna med att omskolas då och då; var och en får flera jobb, många karriärer. "Adhocratier", snabbt föränderliga sociala system håller på att ersätta farsgenerationens stabila privata och statliga byråkratier. De korta tidsperspektiven dominerar nu för alla insatser. Man startar projekt i stället för företag, aktionsgrupper istället för föreningar. Framväxten av stora folkrörelser och stora statliga organ och av storföretagen i farsgenerationen har inneburit att de enheter som agerar på scenen är så stora och tunga att individen ofta upplever dem som allenarådande monoliter. Det är framför allt mot dessa stora apparater som de nya opinionerna reagerar. I denna reaktion finner man det mest distinkt nya i deras politiska värderingar: decentralisering och personlig frihet. De unga upplever de största konflikterna i samhället som konflikter, inte mellan kapital och arbete, utan mellan gemenskap och stororganisation. En strid mot storstaten, storfinansen, statsföretaget, den mäktiga landsorganisationen, krigsmakten, storkommunen, stormarknaden kan upplevas som relevant. Väl värt alltså ett av de "korta ryck" som utgör den nya generationens livsmönster. De nya hjältarna är gerillahjältar. Attityden till naturen är ny: naturen får ej exploateras på det hänsynslösa sätt farföräldrarna började. Människorna är en detalj i ett ekologiskt system och måste underordna sig ekosystemet.

Så kan man alltså i mycket grova drag skissera opinionernas utveckling och differentiering i Norden. En viktig slutsats från detta resonemang är att de opinionsströmningar som kommer att dominera i framtiden redan finns mitt ibland oss. De är idag minoritetsopinioner som finns i vissa fickor hos nugenerationen. Att hitta och beskriva fickor med framtidens dominerande opinioner är en av de mest fascinerande delarna för opinionsforskningen. Grundforskning kring opinioner borde vara ett högt prioriterat forskningsområde.

Diagram 2: Opinionernas bakgrund i Sverige. 

 

Vårt samhälle är idag pluralistiskt. Ingen myndighet, organisation, företag eller intressegrupp kan fungera väl utan att ha stöd eller åtminstone förståelse från vissa andra grupper. Ingen ledande ställning kan räkna med att hålla personlig kontakt med alla som betyder något för utvecklingen av detta stöd och denna förståelse. För att utröna det stöd man har och för att få det rätta beslutsunderlaget görs en hel del tillämpad opinionsforskning. De ger beställama kunskap om medlemmar, marknader, intressenter, väljare, motståndare, konkurrenter. Denna kunskap är beställarnas egendom. Sålunda gör t ex partier opinionsundersökningar före valkampanjer för att få underlag för en bra kampanjuppläggning. Resultaten hålls konfidentiella hos partiledningen som sällan ens låter de egna riksdagsmännen ta del av dem.

Det är helt klart att konfidentiella opinionsundersökningar av detta slag är redskap i maktens arsenal. Rika, välorganiserade intressen kan med opinionsundersökningar skaffa sig ett visst övertag över fattiga, mindre väl organiserade grupperingar samhället.

Det finns naturligtvis också tillämpad opinionsforskning vars resultat publiceras. Offentliga utredningar kring sexualundervisning, abort, u-hjälp, skolans relationer, avbetalningsköp, pendeltrafik, bostadsförhållanden och många andra ämnen har innehållit opinionsundersökningar. Resultaten har ingått i beslutsunderlaget för lagstiftning och andra åtgärder.

De förutsättningar som rått i Sverige för tillämpad opinionsforskning, ändrades drastiskt 1976 genom ett beslut av regeringen som i en förordning (SFS 1975:1429 §2) ger Statistiska Centralbyrån monopol på intervjuundersökningar med besöks- och telefonintervjuer för statliga myndigheter, institutioner och utredningar.

Genom förordningen utestängs intervjuproducerande forskargrupper vid universiteten, liksom vid fristående institut som PUB och Sifo från arbete för statsmyndigheter. Endast de samhällsvetare som tar anställning vid SCB kommer att få göra intervjuer åt staten och dess utredningar.

På SCB kan man nu i kraft av sin monopolställning sätta vad kostnader man vill på intervjuundersökningar för staten och vara hur ineffektiva som helst i utförandet av dessa undersökningar. Forskningsmiljön på SCB som redan karakteriseras av stor liknöjdhet torde bli slapp och innovationsfri under dessa omständigheter.

I det långa loppet innebär SCBs intervjuarmonopol för statsmyndigheter en intellektuell utarmning som försämrar samhällsplaneringen och innehållet i de politiska besluten. Varför skall SCB få detta övertag i att avgöra vilka data som är möjliga att insamla och detta speciella inflytande över de analytiska och matematiska grepp som skall användas i samhällets socialforskning?

Inom all samhällsvetenskap har man det senaste årtiondet börjat se mer kritiskt på uppdragsforskning. Visst ger uppdragsforskning ibland mycket av vetenskapligt värde, men vilka intressen tjänar ett uppdragsprojekt egentligen förutom vetenskapens? Och vilka intressen skadas av uppdragsforskningen? I stället för att berika uppdragsgivare med makt och resurser vill många samhällsvetare berika de stora massorna med en ökad medvetenhet och ökade kunskapsresurser.

Att intervjua i ett u-land och ta alla data till presentation för hemlandets akademikerkolleger eller att intervjua i arbetarklassen och presentera resultaten enbart för byråkrater eller företagare har med rätta kommit att framstå som varianter av imperialism, utsugning och repression.

De första opinionsforskarna var populister och blev därför tidigare än andra samhällsvetare på det klara med detta. De utvecklade ett väl fungerande system — den s k opinionsjournalistiken — att återföra sin kunskap om allmänhetens opinioner till allmänheten. Den fungerar därför att massmedia bedömer kvantifierad opinion som nyheter.

Amerikansk opinionsjournalistik.
USA är opinionsundersökningarnas hemland. Det gäller både akademisk opinionsforskning och attitydmätning och popular s k opinionsjournalistik. I synnerhet den senare. Dr George H Gallup började 1935 att systematiskt följa den allmänna opinionen i USA genom en organisation som formellt heter American Institute of Public Opinion men som alltid brukar kallas "Gallup Poll". Den är organiserad som ett aktiebolag och arbetar med ett enda syfte: att kartlägga opinionen med maximal opartiskhet. Det innebär att institutet inte får driva någon egen åsiktslinje och måste vara partipolitiskt obundet. Dr Gallup har uppmuntrat bildandet av liknande institut i ett 30-tal andra länder och dessa har sammanslutit sig till en förening som heter Gallup International Research Institutes (GIRl). I den föreningen upptas endast ett institut från varje land; stadgarna uttrycker kravet på opartisk kartläggning av opinionen och understryker detta genom regeln att ett medlemsinstitut som köps upp av en tidning, ett politiskt parti, en annons- eller PR-byrå omedelbart och permanent utesluts ur gemenskapen och förlorar rätten att använda beteckningen "Gallup". (I Sverige har socialdemokratiska partistyrelsen köpt namnet "Svenska Gallupinstitutet AB", men det är Sifo som är svensk representant i Gallup International Research Institutes.)

Gallup Poll i USA finansieras huvudsakligen genom att tidningar prenumererar på institutets undersökningsrapporter. F n använder ca 100 tidningar institutet som nyhetsbyrå för sin opinionsjournalistik. Institutet levererar färdiga artiklar till redaktörerna; text, bilder, diagram, layout för tabeller etc. Detta innebär att man alltid kan särskilja vad som är institutets skrivning och vad som är tidningarnas egna kommentarer.

Den ökade metologiska säkerheten hos Gallup Poll speglas i de allt mindre avvikelser man erhållit mellan vinnarens procenttal i de amerikanska presidentvalen och den senaste undersökningen före valet. Den genomsnittliga avvikelsen var

Sedan starten 1935 har Gallup Poll ställt ungefär 20.000 frågor till amerikanska allmänheten. ämnenas mångfald är överväldigande: attityder till allt från kyrkliga syföreningars lotterier till skattesystemets utformning, från favoritefterrätten till regler för alkoholförsäljningen, från matprisernas höjd till fackföreningarnas politik, från amerikanska nationens militärbaser runt jorden till motståndet mot Vietnamkriget, från de sjukdomar man fruktar mest till otryggheten i amerikanska städer. Och naturligtvis opinionen kring politiska personligheter, politiska sakfrågor och partisympatier etc. etc. Allt detta redovisas som totalsiffror för nationen som helhet och som delsiffror för dess regioner, klasser, åldrar, män, kvinnor, stadsbor och landsbor. Många frågor har upprepats år från år och man kan därför följa opinionernas skiftningar och utveckling ²⁾.

Tidningsläsarna har visat sig gilla denna form av journalistik. De vill inte bara ha uttalanden av intervjuer med samhällets höjdare eller reportage kring göromålen av dess skurkar. De vill också veta hur personer som liknar dem själva tycker och tänker.

År 1970 gjordes den första amerikanska undersökningen i vad man kan kalla den andra generationen av opinionsundersökningar. Daniel Yankelowich startade en årlig "monitor" av värderingsförändringar, ett systematiskt sätt att beskriva utbredningen av den gröna vågen, konsumerismen och andra av det post-industriella samhällets hastigt skiftande värderingar. Dessa undersökningar publicerades bara till en trängre krets av beslutsfattare, ofta med kommersiella intressen att förstå samtiden och förutsäga framtiden.

Europeisk opinionsjournalistik.
Den franska opinionsjournalistiken tillhör de mest avancerade i Europa. Det går sällan en vecka utan att opinionssiffror av olika slag förekommer i massmedia. Rikedomen på data har gjort det möj1igt att skriva en helt ny typ av politisk biografi i Frankrike: "Fransmännen och de Gaulle" som handlar om det franska folkets gensvar på de Gaulles olika politiska handlingar och beslut, och hur händelser utanför de Gaulles kontroll påverkade folkets uppfattning om honom och hans politik ³⁾.

Efter andra världskriget blev det mycket populärt med opinionsundersökningar i Västtyskland (liksom i Japan, den andra stora förloraren i kriget). År 1959 kunde en tysk opinionsforskare utge en bok med den betecknande titeln "Den utfrågade nationen" ⁴⁾. Adenauers regering började prenumerera på undersökningar av opinionsläget (vilka vanligen inte publicerades) och följande västtyska regeringar har fortsatt med denna praxis. Pressinformationskontoret i Bonn handlägger detta.

Det är inte troligt att en västtysk regering skulle överraskas av en opinionssvängning på det sätt som den svenska blev tagen på sängen av LKAB-strejken 1969, då en stor del av allmänheten befanns stödja strejker som formellt var avtalsvidriga och oviljan mot centralstyrning av företag och fackföreningar från huvudstaden blev uppenbar.

I England har opinionsundersökningar förekommit sedan 30-talet. Det finns en rik flora av undersökningsinstitut i London vars kvalité dock visat sig variera. Ändå har opinionsundersökningar en speciell politisk roll i Storbritannien. En engelsk premiärminister kan utan att fråga någon när som helst utlysa nyval av vilka skäl som helst. Därför har de engelska opinionsundersökningarna fått speciell betydelse för den demokratiska processen. Jämte fyllnadsvalens utfall utgör de en nyckel till parlamentens sannolika livslängd. Det kan därför vara av visst intresse att notera hur förre premiärministern, labourledaren Harold Wilson, ser på sitt lands opinionsundersökningar. Han anser att en statsman bör ställa sig så här till opinionsundersökningarna:

"Statsmannens slutsats kan bli följande:
Var intresserad av opinionsundersökningarna men förfall inte till avgudadyrkan. Försök inte förbjuda att de publiceras, varken på valdagen eller vid någon annan tidpunkt. Betrakta dem som ett hederligt försök att registrera läget i den allmänna opinionen vid ett visst tillfälle kring något som är av politisk betydelse. Eller, mindre tillförlitligt, som en mätning inte av opinionen utan av det odefinierbara fenomen, som utgörs av allmänhetens stämning inför den allmänna politiska situationen. Detta är en faktor bland många i politiken, inte något som bestämmer politiken. Betrakta noga en frågas formulering och alla detaljer i svaret. Insistera på att publicering av resultat skall vara öppen och ärlig. Förutfattade meningar hos redaktörer, eller ägare som kontrollerar publicering får inte heller påverka dessa, varken utvälja, undertrycka eller vinkla data. Opinionsundersökningar är nämligen en service åt allmänheten och service innebär att de skall vara tjänare, inte en självutnämnd härskare i den demokratiska bes1utsprocessen . Behandla dem därför med 1ika stor respekt som andra sammanställningar av fakta som Du tar med i beräkningen från hederliga yrkesmänniskor och experter. Och kom sedan ihåg att Du valdes för att använda Ditt goda omdöme när Du lagstiftar och verkställer beslut — inte för att bedöma vad som är opportunt eller ger omedelbar utdelning i röster utan för att använda Ditt goda omdöme om vad som är rätt." ⁵⁾

Denna sofistikerade och mogna syn på opinionsundersökningar saknar uttalad motsvarighet bland svenska politiker. "Man skall bara tro på opinionsundersökningar när de är fördelaktiga för det egna partiet". Detta vishetsord, formulerat av Sten Andersson, partisekreterare hos socialdemokraterna, anger en ofta citerad svensk ståndpunkt.

I Norden är det Norge som ligger i första ledet i fråga om opinionsundersökning. Flertalet äldre undersökningar finns samlade med kommentarer från samhällsvetare ⁶⁾. Under 60-talets stora strid om Norge skulle inträda i EEC eller ej betydde opinionsundersökningarna en hel del att hålla modet uppe inom motståndsrörelsen. Flertalet partiledningar, tidningar och löntagarorganisationer var för inträde. Men de regelbundet publicerade opinionsundersökningarna visade att det ändå fanns möjlighet att skapa en majoritet mot inträde i den folkomröstning som skulle avgöra frågan. Så skedde också.

Till Sverige kom opinionsundersökningarna 1941 med Svenska Gallupinstitutet AB som grundades av annonsbyråmannen, direktör Sven O Blomqvist. De första frågorna i december 1941 gällde kriget och dyrtiden. Dagens Nyheter och andra tidningar abonnerade på materialet. En förteckning av alla publicerade undersökningar 1941-48 utgavs av Elis Håstad som också svarade för att opinionsundersökningarnas data införlivades med svensk akademisk statskunskap ⁷⁾.

Svenska Gallupinstitutet ägnade sig även åt marknadsundersökningar, bl a butiksinventeringar. Det köptes 1951 av A C Nielsen, ett internationellt bolag med butiksinventering som specialitet. Nielsen lade ned opinionsundersökningarna och fortsatte butiksundersökningarna i eget namn. Från 50-talets första hälft finns det därför få opinionsundersökningar i Sverige. Vid denna tidpunkt hade emellertid sociologin fått säte i Sverige och den första generationen sociologer ägnade sig ofta åt att ställa opinionsfrågor som del av sina projekt. Det första stora projektet organiserades av professor Torgny Segerstedt med intervjuer i en äldre industristad (Jönköping) och en nyare industriort (Katrineholm) ⁸⁾.

Mot slutet av 50-talet kom den unga sociologin Sverige att förväxlas med opinionsundersökningar. Detta var djupt olyckligt för sociologin som ju är ett stort, underbart tält, vilket rymmer långt mycket mera än opinioner, attityder och intervjumetodik. Sociologin har idétraditioner som identifierar många begrepp och fenomen vilka är mer utslagsgivande för samhällsutvecklingen än "den allmänna opinionen". I Sverige blev dessa sociologins centrala budskap tillfälligt skymda av den kull av sociologer som tyckte att sociologi och opinionsforskning var ungefär samma sak. Numera vet de svenska sociologerna bättre.

Svenska Institutet för Opinionsundersökningar (SIFO) AB startades 1955 av konsultfirman Lindberg & Neuman i Stockholm, d v s civilekonomerna Börje Lindberg och Bertil Neuman. Initiativtagare och förste verkställande direktör var Sten Hultgren, som hade varit medarbetare i Gallupinstitutet. Hultgren, som på ett tidigt stadium övertog företaget gjorde en betydande insats för opinionsjournalistiken. Under sin tid som Sifos verkställande direktör 1955-66 skrev han 257 releaser vilka distribuerades genom TT till alla dagstidningar. De är korta uppsatser vilka lärde svenskarna en hel del om sig själva. De honorar TT betalade räckte emellertid inte mot 60-talets slut att betala kostnaderna för opinionsjournalistiken. Sedan 1967 har opinionsjournalistiken i Sverige varit mer sporadisk. Man får söka den i Sifos nyhetsbrev, Indikator, och i vissa valbärgade tidningar som Veckans Affärer. Den enda helt regelbundna svenska opinionsjournalistiken de senaste tio åren har varit en väljarbarometer som publicerats av Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.

När svensk opinionsjournalistik sköttes av Gallup och DN på 40-talet och av Sifo och TT på 50-talet stod den nära det nyhetsmässiga och det som brukar betecknas som "human interest". Sedan har beställningssituationen förändrats. Journalistiska värderingar svarar fortfarande för urvalet av flertalet ämnen. Men påtryckningsgrupper och organiserade intressen har börjat beställa opinionsjournalistik i allt större utsträckning. Här finns påtagliga risker för att opinionsinstitutet förlorar sin själ. Ett institut kan ha en del beställningsarbeten för specialintressen liksom en tidning kan ha en del annonser. Men om all opinionsjournalistik är beställd och finansierad genom partsintressen blir opinionsundersökningarna lätt en megafon för de rikaste och smartaste beställarna.

Mot en sådan utveckling måste ett opinionsinstitut sätta sin egen integritet och stötta upp den med goda finanser, stark ledning, personal av varierande politisk åskådning, och med klara regler för urval av ämnen och publicering av resultat. Det hjälper också att i tveksamma fall fråga sig: är den här opinionsmätningen något som kommer att intressera framtidens historiker?

Det är ingalunda alla opinioner som undersöks och publiceras. Opinionsjournalistiken är tämligen ointresserad av att behandla opinioner som delas av praktiskt taget alla bland allmänheten. Man väljer helst frågor som klyver allmänheten. Liksom för annat nyhetsmaterial i massmedia finns för opinionsjournalistiken "grindvakter" som släpper fram visst material och utesluter annat.

Ett studium av opinionsjournalistikens villkor kan börja med att peka på de typer av kontrakt som finns mellan leverantörer, distributörer och mottagare av opinionsjournalistik.

1. Nyhetsbrev.
   Opinionsinstitutet publicerar till prenumeranter resultat av undersökningar. Denna form av förmedling dominerar där pressmedia inte har råd att betala för opinionsjournalistik, t ex i Uruguay. I rika länder finns exempel på samma kontraktstyp, t ex i Yankelowich monitor, en mycket grundlig årlig genomgång av opinionsförändringar som storindustrier m fl kan prenumerera på och använda som underlag för sin planering.
2. Kolumnist.
   Opinionsinstitutet gör ett kontrakt med en eller flera tidningar om att regelbundet leverera en spalt av typ "veckans gallup". Detta arrangemang finns sedan länge t ex mellan danska Gallup-institutet och Berlingske Tidende.
3. Nyhetsbyrå.
   Opinionsinstitutet kan etablera sig själv som en "wire service" och sända regelbundna releaser till pressen som vanligen betalar dels en anslutningskostnad, dels en avgift om de väljer att publicera materialet. Alternativt (och vanligare) kan institutet samarbeta med en nyhetsbyrå om denna service. Detta är den modell för opinionsjournalistik som Gallup utvecklat i USA.
4. Frilans.
   Opinionsinstitutet uppträder som frilansare, arrangerar sina opinionsundersökningar och tar kontakt med tidningar för att sälja (första) publiceringsrätt. Förfarandet är ganska vanligt i Frankrike.
5. Statistisk serie.
   Opinionsinstitutet gör ett kontrakt med en eller flera media om att regelbundet uppdatera en viss statistisk serie, t ex en väljarbarometer eller en mätning av hushållens ekonomiska klimat. Institutet överlåter åt media att kommentera mätningen. Denna typ av kontrakt har Sifo haft under 70-talet med tre stora morgontidningar för publicering av en väljarbarometer.
6. Artikelbeställning.
   En tidning vill belysa ett ämne och beställer en opinionsundersökning som blir element i en artikel eller artikelserie. Vanligen skrivs artikeln på redaktionen, ibland på institutet eller av en frilans, som engageras för uppdraget.
7. Allmänt kommunikationsmedel.
   Intressegrupper i samhället beställer opinionsundersökningar som de sedan söker publicera till allmänheten genom olika kanaler. Opinionsinstitutet fungerar som ett allmänt kommunikationsmedel vilket vem som helst som betalar biljetten kan utnyttja och från vilket ingen intressegrupp är utestängd. Som exempel kan nämnas att en grupp som kallade sig Svenska Tymusföreningen, och utgjorde en patientförening kring den kvacksalveriåtalade dr Elis Sandberg, år 1975 gjorde en opinionsundersökning om allmänhetens inställning till undermedicinen THX.
8. Publiceringsmonopol.
   Ett exklusivt kontrakt förekom på 60- och 70-talen i England mellan Social Surveys (Gallup Poll) Ltd. och The Daily Telegraph. Parterna hade inte bara ett kontrakt om en kolumn, om artiklar och om en väljarbarometer, utan också en klausul enligt vilken tidningen hade första publiceringsrätt till allt annat opinionsmaterial som institutet producerade. Därmed erhöll institutet en journalistisk bedömning av nyhetsvärdet i alla sina undersökningar, oavsett deras uppdragsgivare; skulle något från en undersökning offentliggöras hade tidningen rätten att göra det, eller att avböja och därmed göra det fritt fram för andra media att publicera.

Det är svårt att avgöra vad som ur samhällets synpunkt är det bästa arrangemanget av opinionsjournalistikens villkor. De kontrakt som upprättas måste inte bara vara kostnadstäckande. De bör också innebära (a) att opinionsjournalistiken når så stor del av allmänheten som möjligt och (b) att opinionsjournalistiken täcker ett så brett spektrum av opinioner som möjligt. Att kunna opinionsläget skall inte vara ett privilegium för de få, och att bli kända skall inte vara förbehållet vissa opinioner. Det privata nyhetsbrevet kan därför aldrig få bli den enda källan för opinionsjournalistik, och undersökningar beställda av speciella intressegrupper som utnyttjar opinionsinstituten som allmänna kommunikationsmedel kan inte heller tillåtas dominera.

Det är väsentligt att ha en löpande översikt över de ämnen som tas upp för behandling som opinionsjournalistik. Alla som är engagerade i den opinionsjournalistiska processen bör begrunda sina avväganden och svara på dessa frågor:

• "Vilka samhällsinstitutioner får för liten uppmärksamhet?"
  Är det månne så att vissa institutioner, t ex konst och skönhetsliv, inte får uppmärksamhet i opinionsjournalistiken därför att de är svaga? Eller att vissa institutioner, t ex det militära, inte får uppmärksamhet utom när de själva vill, därför att de är så starka?
• "Vilka klassintressen får för liten uppmärksamhet?"
  Är det månne så att det finns oproportionerligt få opinionsundersökningar kring arbetarklassens problem, t ex kring säkerheten på jobbet, anställningstryggheten etc.?
• "Vilka livsstilar får för liten uppmärksamhet?"
  Är det månne så att de som är svaga på marknaden, äldre och fattiga får föga utrymme i opinionsjournalistiken.
• "Vilka politiska grupper får för liten uppmärksamhet?"
  Här undrar man om minoriteter, invandrare och separatister får sina opinioner belysta.
• "Vilka maktblock i världen får för liten uppmärksamhet?"
  Man undrar ibland om de frågor som reses av kommunistiska länder eller av tredje världens länder får samma uppmärksamhet som frågor som intresserar västmakterna. Framför allt efterlyser man opinionsundersökningar kring nedrustning och kring bannlysning av omänskliga vapen, vilket är frågor som torde gå mot en lösning endast om en världsopinion driver på.

I demokratierna är inte opinionsundersökningar som sådana omnämnda eller reglerade i lag. De betraktas som skyddade av bestämmelserna för informations- och pressfrihet. Kring opinionsundersökningarna har emellertid ett regelsystem uppstått som innefattar också andra normer än de rent tekniska och vetenskapliga.

Flera av de normer som kommit att omgärda opinionsundersökningar gäller allt slags intervjuarbete med stickprov. Marknadsundersökarna har varit först med att formalisera dem i Internationella Handelskammarens (ICC) "Regler för Marknadsundersökningar". Följande förhållningsregler från denna hederskodex torde omfattas av alla seriösa opinionsundersökare:

Artikel 1: Alla rimliga försiktighetsmått skall vidtas för att uppgiftslämnarnas anonymitet skall vara tryggad. Uppgiftslämnares identitet får röjas endast för person som behöver känna den för att kunna handlägga och kontrollera intervjuer samt bearbeta data, förutsatt att personen i fråga uttryckligen förbundit sig att icke obehörigen utnyttja sådan kännedom.

Artikel 2: Alla rimliga försiktighetsmått skall vidtas för att skydda uppgiftslämnare mot varje slag av obehag till följd av lämnade upplysningar eller på grund av själva intervjun. Syftet med undersökningen skall uppges när det kan befaras att uppgiftslämnaren, om han ej kände till detta syfte, skulle lämna upplysningar som kunde strida mot hans egna berättigade intressen.

Artikel 3: Uppgiftslämnarens rätt att avbryta en intervju eller att när som helst vägra svara, eller att kräva att redan lämnade upplysningar utgår, skall respekteras.

Artikel 4: ... undersökarens namn och adress skall finnas tillgängliga för uppgiftslämnaren.

Koden framhåller också att försäljning, åsiktspåverkan, och underrättelseverksamhet under inga omständigheter får kopplas samman med undersökningar.

I Sverige har vi haft en debatt och en begynnande lagstiftning kring skyddet av den personliga integriteten i dataregister och kring åsiktsregistrering. Sedan 1974 måste tillstånd inhämtas hos Datainspektionen för att få upprätta och hålla en datafil i vilken svar på frågeformulär kan knytas till identifierbara personer. Tillstånd ges rutinmässigt till all seriös opinionsforskning. För opinionsforskaren är det emellertid lättast att avidentifiera sina maskinläsbara data. Detta är t ex praxis på Sifo. Endast i sällsynta fall när undersökningsproblemet så kräver finns det anledning att bibehålla identifikationsnummer för de svarande i en opinionsundersökning.

Sifo har funnit det angeläget att i sina interna procedurer ge ett integritetsskydd som går utöver det som föreskrivs i datalagen. Följande passus är sedan 1976 intagen i arbetsordningen:

• Aldrig personnummer
  Du får inte begära personnummer när Du beställer ett urval av namn på intervjupersoner vare sig från myndighet eller bolag.
  Du får aldrig i ett frågeformulär fråga efter den intervjuades personnummer.
• Aldrig namn där det inte behövs
  - Namn på intervjuade får aldrig stansas till de data som insamlats med ett formulär.
  - Namn på intervjuade får aldrig förekomma i Sifos rapporter till uppdragsgivare: endast statistik och anonyma citat.
  - Namn på intervjuade får inte heller på annat sätt utlämnas till en uppdragsgivare som beställer en undersökning.
  - Namn på personer som skall intervjuas får normalt klistras eller skrivas på frågeformulär endast om de kan avlägsnas som första steg i Sifos hantering av formuläret.
  - Identifikationsnumret skall ersättas med ett slumpnummer när intervjuer inläses till datamaskin. (Undantag kräver tillstånd från Sifos styrelse och från Datainspektionen.)
  - Namnlistor till intervjupersoner skall förstöras när fältkontrollerna är avslutade.
• Postgång i förslutna kuvert
  Ifyllda frågeformulär vilka sänds från intervjuare till Sifo och innehåller namnuppgifter eller annan information som kan göra att formuläret kan identifieras av utomstående måste alltid sändas förslutna till Sifo.
• Aldrig avslöja valhemligheter för intervjuare
  Frågor om politisk tillhörighet får inte ställas så att valhemligheten avslöjas för intervjuaren.
• Återintervju endast med tillstånd
  Förnyad kontakt med en intervjuperson får tas endast om han/hon gav tillåtelse till sådan i den ursprungliga intervjun.

För publicering av opinionsjournalistik har också ett regelsystem utvecklats. Sifos publiceringsregler innefattar de normer som utarbetats av det amerikanska National Council on Published Polls plus flera andra. I Sifos publiceringsregler står bl a:

• Undersökningsresultat som publiceras till allmänheten skall normalt ej vara baserade på mindre än ca 1000 intervjuer.
• Följande information skall alltid medtagas i all publicering till allmänheten:
  - frågornas exakta lydelse,
  - den intervjuform som använts i undersökningen, t ex besök i hemmet, telefon, post
  - undersökningspopulation, t ex intervjupersonernas ålder
  - antal intervjupersoner
  - tiden för fältarbetet
  - urvalsmetod om annan metod använts än en som är slumpmässig i alla steg
  - undersökningens uppdragsgivare om detta ej framgår på annat sätt eller om undersökningen gjorts på Sifos eget initiativ och bekostnad.
• När en uppdragsgivare publicerar resultat från en Sifo-undersökning, skall den information som ges i första hand gälla hans egna program, produkter och/eller tjänster. Information om undersökningsresultat rörande konkurrenters produkter och tjänster kan innefattas, men skall komma i andra hand vid presentationen.
• När en uppdragsgivare vill publicera resultat från en opinionsundersökning till allmänheten skall Sifos skriftliga samtycke till publicering av undersökningsresultat först inhämtas. Samtycke lämnas rutinmässigt om ej särskilda motskäl förefinns. I Sifos intresse ligger att förhindra felaktigheter i faktaredovisningen och missledande tolkningar av undersökningsresultaten. Om en klient publicerar felaktiga siffror eller ett urval av resultat som kan leda till missuppfattningar eller en felaktig tolkning av resultat, förbehåller sig Sifo rätten att publicera andra delar av samma undersökning för att uppmuntra en mer korrekt och avvägd tolkning.
• Om publicering sker i vetenskaplig tidskrift eller på annat sätt med vetenskapliga ambitioner skall urvalsplanen och avvikelserna från den fullständigt redovisas. I övriga fall skall Sifo på begäran lämna ut denna information.

Avsikten med dessa regler är att göra det möjligt för envar att dra sina egna slutsatser av en opinionsundersökning och inte vara beroende av de slutsatser, som författaren drar i den ursprungliga presentationen. Detta är särskilt angeläget när ämnet för undersökningen är kontroversiellt. Publiceringsreglerna i Sverige har växt fram mot bakgrund av de missbruk av konfidentiella opinionsundersökningar beställda av partier för att ge valtaktisk information som förekom särskilt i valet 1968.

Opinionsundersökningar förekommer även i icke-demokratiska länder men då gäller särskilda inskränkningar. En genomgång vid en GIRI-konferens våren 1976 visade att vid den tidpunkten förekom formella restriktioner bl a i Brasilien, Chile, Uruguay, Filippinerna och Indien. Den vanligaste restriktionen var

• förbud att ställa politiska frågor,
• förbud att publicera politiska opinionsundersökningar.

Där totalförbud inte råder gäller istället

• förhandscensur av frågeformulär,
• förhandscensur av artiklar med opinionsdata.

De lokala variationerna är många. I Brasilien, till exempel, fick opinionsundersökningar göras kring lokala frågor men inte kring rikspolitiska frågor; ingen publicering fick dock göras 15 dagar före ett lokalt val.

I Iran rådde ingen formell kontroll av opinionsundersökningarna, men polisen hade 1975 en vana att arrestera en av intervjuarna i varje undersökning och studera det använda formuläret. När institutet började skicka förhandsexemplar av formuläret till polisen upphörde denna praxis.

Påfallande vanligt är dock att även inom diktaturerna och under undantagstillstånd förekommer opinionsundersökningar. Resultaten blir kända enbart av en trängre krets affärsmän, militärer, politiker, ämbetsmän. Tidningar i diktaturer återger vanligen inte opinionsundersökningarna men kan vara medvetna om dem vid utformningen av andra artiklar.

Inom öststaterna finns en relativt omfattande verksamhet med intervjuundersökningar. I Moskva finns ett Institut för Allmänna Opinionen. Villkoren för denna verksamhet har inte offentliggjorts.

Opinionsundersökningarna är en ovanlig samhällsvetenskaplig aktivitet genom det faktum att de fått en kontinuerlig relevans för staten och den politiska processen.

Den position som opinionsundersökningarna fått är helt annorlunda den vision som deras populistiska pionjärer hade. De trodde att allmänhetens önskemål uttryckta i opinionsundersökningar skulle effektueras av det politiska systemet, av politiker och ämbetsmän. Detta var en naiv föreställning. Allmänhetens idéer om samhället kan inte tävla med politikens och utredares och samhällsvetenskapliga analyser. Opinionsundersökarna lärde sig snabbt att allmänheten är mycket bättre på att uttrycka klagomål än önskemål. Dokumentation av vanliga människors klagomål och vantrivsel är ofta det mest värdefulla som kommer fram i en opinionsundersökning, inte konkreta idéer om vad folket vill ha.

Det finns ett mycket stort antal typer av opinionsundersökningar. Vi skall avsluta vår genomgång av opinionsforskning med illustrationer av tre varianter av politiska undersökningar. De är

• undersökningar av partisympatier mellan val,
• undersökningar av allmänhetens politiska kunskaper och attityder,
• undersökningar av åsiktsöverensstämmelser mellan väljare och parti.

Väljarbarometrar.
I opinionsundersökningar kan man ställa alla sorts frågor även samma frågor som i allmänna val och i folkomröstningar. Av opinionsundersökningarna intar partisympatiundersökningar, s k väljarbarometrar en särställning. Liksom andra opinionsmätningar på urvalsbasis har de inga juridiska konsekvenser: de ger enbart information om partiernas andel av väljarkåren mellan de allmänna valen. Men just därför att de speglar väljarströmmarna blir de underlag för bedömningar hur kommande val kan utfalla. Och eftersom valen har stora konsekvenser enligt demokratiska konstitutioner blir väljarbarometrarnas utslag speciellt intressanta för den demokratiska processen.

I praktiken torde publicerade väljarbarometrar bidra till att hålla det politiska intresset levande också mellan valkampanjerna. Detta är i synnerhet fallet i länder där väljarbarometrar publiceras regelbundet och blir föremål för kommentarer från företrädare för de politiska partierna. En regelbunden publicering ger en viss rytm åt den politiska debatten: väljarbarometerns siffror ger olika partiers skribenter och företrädare stimulans att sammanfatta det aktuella politiska läget och framföra sina synpunkter på den närmast föregående tidens politiska aktivitet och sina förhoppningar om framtiden. De flesta ledarkommentarerna i Sverige kring väljarbarometrar är partitaktiska och argumentativa snarare än analytiska och förklarande. Publiceringen av en väljarbarometer tas ofta som ett tillfälle att upprepa eller understryka det egna partiets ståndpunkter, oavsett vad barometern visar. Eftersom pressen i Sverige (på ledarsidorna) har en stark borgerlig dominans får man ibland intrycket att Sifo är borgerligt och att opinionsundersökningar alltid stöder de borgerliga. I verkligheten är Sifo partipolitiskt neutralt och institutets siffror stöder ingalunda systematiskt varken den ena eller den andra. Tyvärr handlar kommentarerna ofta om små skillnader som ligger inom felmarginalen. Det vore bättre om kommentarerna rörde allmänna trender snarare än enstaka fluktuationer.

Under det 44-åriga socialdemokratiska regeringsinnehavet i Sverige under mitten av 1900-talet intresserade väljarbarometern mest de borgerliga. Diagrammet över gapet mellan borgerliga och socialistiska riksdagspartier 1967-76 visar att de borgerliga varit i majoritet i väljarkåren vissa perioder under den långa socialdemokratiska regeringstiden. Detta torde ha betytt en del för moralen i det borgerliga lägret och även påverkat rekryteringen till funktionärsposter bland de borgerliga. Man kan säga att väljarbarometern bidragit till att hålla hoppet vid liv bland de borgerliga Sverige om att de en gång skall få överta regeringsansvaret.

Diagram 3: De alternativa regeringsblockens ställning i svenska väljarkåren 1967-78 (utjämnade värden).

 

De regerande socialdemokraterna i Sverige har varit mer ointresserade av väljarbarometrar. Men vid två tillfällen har de gjort ansträngningar att underminera trovärdigheten hos väljarbarometrar. 1969 sände partistyrelsen över Tage Erlanders signatur en reklambroschyr från Sifo samt en promemoria om Sifos urval författad på partistyrelsen till några statistiker för bedömning med försäkran att materialet visade Sifos metoder. Sifo fick inte själv lägga fram något material och inga oväldiga instanser fick föreslå sakkunniga. Det var en parodi på akademiskt sakkunnigeförfarande som visade mer om socialdemokraternas attityder till Sifos väljarbarometer än om tillförlitligheten i Sifos metoder. År 1970 blev det PUBs väljarbarometer som blev föremål för ledande socialdemokraters ilska. Den anmäldes till radionämnden som emellertid friade den från anklagelserna.

1970 motionerade socialdemokrater i riksdagen om att ge Statistiska Centralbyrån anslag att göra partisympatiundersökningar — SCB utförde vissa metodstudier som kom till det internationellt sett sensationella resultatet att partisympatiundersökningar bör göras per telefon. SCBs partisympatiundersökningar har haft en budget som är långt större än alla andra politiska opinionsundersökningar sammantagna, inklusive all opinionsjournalistik i Sverige.

Tidsserier av väljarbarometerns typ kan analyseras med ekonometrisk teknik och det är troligt att korttidsprognoser av partiställningar så småningom blir verklighet. F n är väljarbarometern inte en prognos utan enbart en avläsning av partisympatierna en viss intervjuperiod.

Undersökning av allmänhetens kunskaper och attityder i politiska frågor.
Den vanligaste typen av politisk opinionsundersökning tar reda på de kunskaper och attityder som väljarna har i några politiska frågor. Ett exempel på nordisk bas ges av en opinionsundersökning som Nordiska Rådet lät göra 1973 i Danmark, Finland, Norge och Sverige och i vilken första frågan löd:

• "Vilka länder tycker Ni det är viktigast att vårt land samarbetar med?"

Frågan var helt öppen och de intervjuade visste inte att de följande frågorna skulle handla om Norden. Flertalet svarande nämnde två till fyra länder; medeltalet i Danmark var 2,1 svar, i Finland 3,1 svar, i Norge 2,5 svar och i Sverige 4,2 svar.

Att de centrifugala krafterna är starkare än vad som ofta antas av de som talar om Norden som en enhet antyds av den prioritering man ger samarbetet med EG-länderna, Sovjet, USA och u-länderna. I Diagram 4 har vi räknat procenttal på basis av totala antalet nämnda länder i varje population snarare än på basis av totala antalet svarande.

Diagram 4: Den danska, finska, norska och svenska allmänhetens prioritering av samarbete med andra länder.
(Siffrorna och pilarnas tjocklek anger procent omnämnanden av ett land räknat på totala antalet nämnda land.

Vartannat omnämnt land i Danmark (50%) och Sverige (50%) är ett annat nordiskt land. Av länder nämnda i Norge är 44% nordiska och i Finland är 36% nordiska. Totalt svarar de inom-nordiska länderna för nästan precis lika många omnämnanden som viktigaste samarbetsland som de utom-nordiska länderna, Norge 12 och Sverige 6%. Av de senare utgörs 28% av EG-länderna, 11% av Sovjet och 10% av USA. U-länderna nämns till 1,0% i Danmark, 1,4% i Finland, 2,0% i Norge och 3,0% i Sverige.

Svaren på vår fråga visar att den nordiska regionen blickar i lika mått inåt och utåt i dagens läge. Kommer samma ekvilibrium att finnas kvar om vår undersökning görs om tio år? Eller kommer då t ex EG-samarbetet att utdistansera det nordiska samarbetet? En blick på den yngre generationens svar ger få antydningar om hur framtida svar ser ut. Däremot pekar de yngres svar — särskilt i Sverige — på att man orienterar sig något mer mot samarbete med Sovjetunionen än vad de äldre gör.

Undersökningar av åsiktsöverensstämmelser mellan ledare och ledda.
Opinionsundersökningar av kunskaper och attityder i en viss fråga blir intressantare om jämförelser kan göras mellan vanliga väljare eller medlemmar, aktivister och funktionärer. Som exempel kan tas en mätning (i en längre serie) av svenska väljares inställning till kärnkraftens uppbyggnad som utfördes veckorna innan riksdagen i maj 1975 fattade ett beslut i frågan. Här visade det sig att en majoritet av alla partiernas väljare var motståndare till vidare utbyggnad men att endast centern och vänsterpartiet kommunisternas riksdagsmän röstade mot vidare utbyggnad. Se tabellen nedan.

Kärnkraften tenderar bland väljarna att bli en vanlig höger-vänster-fråga. Moderatema som representerar "farfarsopinionerna" kring exploatering av naturtillgångar är mest positiva till kärnkraftens utbyggnad och vänsterpartiet kommunisterna som representerar "nuopinioner" om ekologin är emot vidare utbyggnad. Men bland partiledningarna har socialdemokraterna bundit sig för en linje — åtminstone för några årtionden framåt — som ligger till höger om mittpartiernas opinioner och i linje med moderaternas. Sådana "åsiktsrockader" är påfrestande för partilojaliteten. Men givetvis har en partiledning all rätt att söka leda och skapa en opinion snarare än att följa en existerande opinion.

En nackdel med opinionsundersökningar om överensstämmelse mellan ledare och ledda ligger i att de uppmuntrar "gallup-demokrati". En fördel är att de ger partierna upplysning om var de brustit i sin folkbildningsverksamhet.

Några studier av opinionsundersökningarnas plats i den samhälleliga medvetandeprocessen finns inte. Man har antagit att allmänhetens opinioner är viktiga och grundlagar har (i demokratierna) givit valda ombud och en fri press rätt att tala i folkopinionens namn. Vill medborgarna dessutom bli representerad av opinionsundersökningar? Därom vet vi intet. Om vi förmodar att så är fallet måste opinionsundersökningarnas villkor regleras i lag.