Hans L Zetterberg

I

Opinionsundersökningar har ingen annan funktion än att ge oss kunskap om vad allmänheten (eller någon del av allmänheten) tycker och tänker i en viss fråga. I motsats till voteringar i demokratiskt valda församlingar har opinionsundersökningar inte några bindande konsekvenser. Politiker och ämbetsmän är på intet sätt tvingade att handla på ett särskilt sätt på grund av resultaten i opinionsundersökningar. Om man hävdar att ansvariga politiker och ämbetsmän skall följa opinionsundersökningarnas anvisningar hamnar man i en helt omöjlig och oansvarig variant av populism som brukar kallas “gallupdemokrati”. Opinionsundersökningarnas enda resultat är kunskap; det är andra slags voteringar som resulterar i beslut.

Av opinionsundersökningar intar partisympatiundersökningar en särställning ty de ger kunskap om sannolika förändringar i sammansättningen av beslutande församlingar. Massmedia ger därför stor uppmärksamhet åt väljarbarometrar. En annan typ av opinionsundersökningar som intar en särställning är legitimitetsundersökningar av maktförhållanden. De ger kunskap huruvida makt kan utövas utan polis- och straffinsatser. Det är en sådan vi skall uppmärksamma här.

För att makt i det långa loppet skall kunna utövas effektivt krävs att makten är “legitim”. Med legitim menas inte enbart att den är formellt legitim, dvs att beslutet om maktutövning fattas enligt gällande bestämmelser, eller “i laga ordning”. Med legitim makt menas snarare auktoritet som kan utövas med de berördas godkännande (Max Weber). Jag kanske inte alls tycker om att bli inkallad till militärtjänst, men jag accepterar ändå att värnpliktsmyndigheterna har rätt att inkalla mig; deras makt är legitim. Makt som inte är legitim kräver en stor insats av övervakning, polis, och sanktioner för att förverkligas i handlingar. Legitim makt behöver föga av detta: maktutövaren och de som är föremål för hans makt är i stället eniga om maktutövningen. Samhället kan fungera endast om lejonparten av dess makt är legitim.

Legitimiteten hos makten är som synes en opinion hos de berörda. Det är därför som opinionsundersökningar om maktens legitimitet är så intressanta. De måste tas på särskilt allvar av alla som vill utöva makt i en annan inramning än polisstatens.

De opinionsundersökningar som gjorts sedan den stora diskussionen började 1975 om nya former för makten över näringsliv och kapitalbildning är ingalunda uttömmande. Flertalet frågor ställda i dessa undersökningar är föreslagna av partsintressen, t ex Aktiespararnas riksförbund och svaren har publicerats i Aktiespararen (nr 7, 1975, nr 1 och 3, 1976). Sifos roll i problemanalysen har mest varit att se till att frågorna tekniskt sett inte blivit ledande, dvs att alla rimliga svarsalternativ har samma chans att komma till uttryck och att värdeladdade ord undviks eller balanseras. (En ny opinionsundersökning av detaljer i Meidners och Waldenströms alternativ kan förväntas i september 1976 och kommer att publiceras i Veckans Affärer.)

Bland de frågor som ställdes vintern 1975—76 finns ett frågebatteri som ligger närmare problemets kärna än de övriga, och som också kan användas att belysa det väsentliga problemet om legitim makt över företagen. Frågebatteriet består av fem frågor med likartad lydelse som rör fem gruppers makt över företagen. Sifo frågade: “Hur skulle ni vilja se ägandet inom de större aktiebolagen? Vill ni att (staten/fack föreningsrörelsen/kapitalstarka familjer/de anställda/aktiespararna bland allmänheten) skall äga mer än nu, mindre än nu, eller ungefär som nu?” Frågorna ställdes vid besöksintervjuer med sannolikhetsurval av 2 000 personer i december 1975 och mars 1976. Bortfallet av svarande p g a vägran, tidsbrist, resa, oanträffbarhet etc är 19 procent.

Resultaten av utfrågningen framgår av diagram på s 26. Det råder stor enighet om att de kapitalstarka familjernas ägarandel bör minskas. Men det finns intet utslag i opinionen att fackföreningsrörelsen skall öka sin ägarandel. Inte heller tycker man att statens andel bör öka: om något bör den minskas. Det är företagens anställda och aktiespararna bland allmänheten som skall öka sina ägoandelar av näringslivet. Mest vill man öka de anställdas ägande.

Uppdelat på politiska partier får vi följande svarsbild.

Grovt sagt kan man säga att frågorna avdelar det socialistiska blocket i svensk politik från det borgerliga. Men bilden är inte fullt så enkel. 1 inställningen att de anställda bör äga mera råder sålunda en avsevärd enighet mellan alla partiers sympatisörer. Kommunisterna har sin radikala och mer enhetliga opinion i alla varianter av vår fråga utom vad gäller aktiespararnas roll. Gapet mellan kommunister och socialdemokrater är genomgående stort. Bland de borgerliga är frågorna mindre partiskiljande. Dock skiljer sig moderaterna bl a genom att vara mycket mer negativa till fackföreningsägda företag. Det kan vara värt att notera även vad de närmast berörda kategorierna i befolkningen har svarat.

Att anställda tycker att anställda bör ha mer ägande och att ägare till börsnoterade aktier tycker att aktiesparare skall äga mer torde väl inte förvåna. Arbetare och tjänstemän skiljer sig i svarsmönstren; det ligger viss sanning i att arbetare är mer socialistiska än tjänstemän. Men denna skillnad är långt mindre än mellan socialistiska och borgerliga partisympatisörer. Skillnaderna mellan de anställda i privat och statlig tjänst är helt obetydliga.

Det första av vikt som vi kan utläsa ur våra tabeller är att en överväldigande opinion vill minska finansfamiljernas ägande av de stora bolagen. Denna opinion dominerar alla partier och anställningskategorier. Bakgrunden till denna opinion skulle vara värd en hel avhandling. För det är samma familjer som i mångt och mycket är det svenska, välståndets arkitekter. Nu har finansfamiljerna förlorat legitimiteten hos sin makt.

År 1959 publicerades C H Hermanssons bok Koncentration och storföretag. Den visar — i allt väsentligt helt korrekt — hur ägandet av det svenska näringslivets större enheter är koncentrerat till ett fåtal finansfamiljer. Den akademiska samhällskunskapen inkorporerade inte boken i sin litteratur trots att den utsäger något mycket väsentligt om Sverige. (Först mot slutet av 60- talet blev marxistiska analyser accepterade vid svenska universitet.) Det socialdemokratiska etablissemanget accepterade inte heller att en kommunist kunde utsäga något väsentligt om samhället. (Det gör man inte idag heller.) För att ändå tillgodogöra sig bokens kunskap i samhällsarbetet tillsattes efter visst motstånd Koncentrationsutredningen vars betänkande 1966 bekräftade Hermanssons beskrivning och kompletterade den med nya detaljer och bättre statistik.

Koncentrationsutredningen ledde inte till någon ny politik. Regeringen beslöt att hålla reda på utvecklingen men inte att vidta åtgärder att ändra den. Initiativ till åtgärder har därför fallit i andra händer. Men Koncentrationsutredningen fick mycket stor publicitet. Vid vissa universitetsinstitutioner blev den kursbok. Dess fakta blev flitigt använda i den politiska agitationen.

Ett resultat har blivit att stora delar av 1970-talets allmänhet inte upplever finansfamiljernas makt som legitim. Detta innebär inte alls att finansfamiljerna skaffat sig makten på olaglig väg. Det innebär snarare att samhällsutveckling och värdesystem förändrats så att stora delar av allmänheten inte längre anser det självklart och rättvist att denna makt över företagen finns hos finansfamiljerna. Framför allt reagerar man mot att under det nuvarande systemet en oproportionerligt stor andel av samhällets tillväxt i rikedom tillfaller en liten krets av stora aktieägare. Att aktieägarna inte tar ut vinsterna ur företagen i reda utdelningspengar ändrar inte legitimitetsproblemet: den lilla gruppen av stora aktieägare får en stark förmögenhetsökning även om pengarna stannar i företagen.

Finansfamiljerna har glidit in i en process som liknar den som adeln råkade in i under mitten av 1800- talet. Makten hos riddarståndets herrar byggde ursprungligen på belöningar — adelskap, förläningar och privilegier — för samhällsnyttiga gärningar. Men med tiden fann andra grupper det stötande att adelns makt gick i arv, att dess maktutövning var svår att kontrollera, och att en ny medelklass som skapade mycket välstånd utestängdes från makten.

Det tog samhället lång tid att komma tillrätta med adelns legitimitetskris. Man sökte först modifiera ståndsriksdagen så att de nya välståndsskapande grupperna fick representation i riksdagen. Så fick t ex universiteten säte i prästerståndet och bruken säte i borgarståndet. Detta motsvaras väl av experimenten idag med att ha samhällsrepresentanter och fackföreningsrepresentanter i de stora bolagens styrelser. Men till sist blev trycket från den nya medelklassen för stort och vi fick en riksdagsreform 1866. Efter hetsiga och lysande debatter avskaffade adeln sig själv som statsbärande stånd. Man accepterade i stället tvåkammarriksdagen.

Krisen löstes alltså den gången genom att riddarhuset gick med på att avsäga sig sina maktprivilegier. Förmögenheter och prestige fick man behålla men den ärftliga rätten till den politiska makten fick man ge upp.

Det är osannolikt att finansfamiljerna gör något liknande. De är inte sammanslutna i något riddarhus och saknar mekanismer att fatta beslut som grupp. Fast egentligen har de allt att vinna på att bilda en delegation för förhandling och beslutsfattande. De kan nämligen inte räkna med att något parti eller någon näringslivsorganisation helhjärtat skall föra deras talan. Partier och väljarorganisationer har alltför många intressentgrupper för att helt och fullt stödja finansfamiljer. För blandekonomins framtid vore det likaså angeläget att finansfamiljerna följde adelns exempel från 1860-talet. Nu hotas hela det ekonomiska systemet av en socialistisk omvälvning med svårförutsägbara konsekvenser på grund av finansfamiljernas olösta legitimitetskris. 

Tecken på finansfamiljernas legitimitetskris finns i många länder. Det är en kombination av omständigheter som gjort att den utlösts på 1970-talet i Sverige. Socialdemokratins långa innehav av och tillvänjning till den politiska makten har skapat en stark irritation bland en ny generation socialdemokrater över att inte kunna bestämma också i bolagen. Den stora jämlikhetssatsningen med vilken Olof Palme inledde sin period som statsminister bidrog till opinionsbildningen. Hörnstenen i svenskt löneväsen — den solidariska lönepolitiken — leder till spänningar när enstaka företag visar “över- vinster” som indirekt krediteras dess aktieägare.

Men de svenska kapitalisterna själva har också påskyndat utvecklingen. Det märks mest om man jämför dem med hur de amerikanska finansfamiljerna hanterat motsvarande utveckling. Frederick Gates hade redan omkring 1910 helt klart för sig vad som måste göras med framgångsrik kapitalistisk ackumulation: “Din förmögenhet växer och ökar som en lavin”, sade han till sin arbetsgivare och vän John D Rockefeller. “Du måste distribuera den snabbare än den växer! Om du inte gör det kommer den att krossa dig, dina barn och dina barnbarn.” Så skapades ett system av organiserad välgörenhet, stiftelser och donationer för sjukvård, välfärd, själavård, undervisning och forskning. Och man började distribuera inte bara inkomster utan även kapital. Utan detta system skulle de stora amerikanska finansfamiljerna använt stiftelser för allmännyttiga ändamål mest för att genom stiftelserna kunna behålla kontrollen över sitt kapital.

Ett annat förhållande som kapitalistfamiljerna utomlands infört för att inte skadas av en legitimitetskris är benhårda regler mot nepotism. Endast de familjemedlemmar som på grund av egna meriter och kompetens med säker marginal skulle nå direktion och styrelse får arbete i familjens företag. De som ej möter dessa krav får inget arbete alls i företaget, ej ens i underordnad position. Dessa regler som på 10-talet oberoende av varandra hamrades fram av familjerna du Pont i USA och Siemens i Tyskland har inte alltid observerats i Sverige, och detta förhållande kan ha påskyndat legitimitetskrisen.

Finansfamiljernas legitimitetskris i Sverige är ett faktum oavsett om det ovan sagda är dess orsaker eller ej. Det innebär att Sverige som första avancerade industriland får chansen att arbeta fram en historiskt sett intressant lösning. Jag tror inte den lösningen blir någon av de socialistiska schablonerna. Inte heller tror jag att lösningen är given i Rudolf Meidners förslag att fackföreningarna tar över makten över företag och kapital.

Fackföreningarnas anspråk på de kontrollerade aktie- posterna i bolagen är en form av socialism. Med socialism menar man då — 

(1) att ett brett kollektiv äger produktionsmedlen, och
(2) att kollektivets ledare är valda och ansvariga i demokratisk ordning. 

När en demokratisk stat är det ägande kollektivet talar man om konventionell socialism, när mindre kollektiv med demokratisk konstitution är ägare brukar man tala om gillesocialism. Skillnaden mot kapitalistiskt ägande är närmast att äganderätten under socialism inte går i arv och att den tillkommer kollektiv snarare än individer.

Vår opinionsundersökning visar att fackets maktövertagande inte betraktas som en legitim utveckling. Andelen av hela allmänheten som tycker att fackföreningsrörelsen skall öka sitt ägande av företagen är 20 procent, andelen som tycker att det bör minska är

18 procent och 46 procent tycker att man nu äger lagom mycket; 16 procent har ingen åsikt i frågan. På Volvos bolagsstämma i maj 1976 förekom epitetet “LO- gangsters” i samband med omnämnande av förslaget att facket skulle öka sin ägarandel av företagen, en förlöpning från en aktieägare som onekligen antyder svårigheter att se förslaget som något legitimt. Men även inom LO är det bara 29 procent som tycker att facket borde öka sitt ägande av företaget. Inom tjänstemannarörelsen är siffran ännu lägre, 18 procent.

1 retoriken sätts ofta likhetstecken mellan löntagarna och fackföreningsrörelsen. Det kan man inte göra när det gäller ägandet av företagsandelar. Det ger helt annorlunda förmögenhets- och maktsituationer när aktier är skrivna på fackföreningen än på de anställda. Sifo frågade: “Om de anställda fick ett större ägande i företagen, anser ni att det bör ske genom att enskilda anställda får egna aktier eller andelar i det företag där de arbetar eller genom att fackföreningsrörelsen får aktier eller andelar i företagen?”

Svaren ger besked om att man föredrar individuellt ägande:

Man kan sammanfatta opinionen så att den är kritisk mot storfinansens makt över företagen men inte vill ersätta den med fackets makt.

Allmänheten är negativt inställd till ökat statligt ägande av de stora företagen. Statsägda industrier svarar idag för ca 8 å 9 procent av landets industriproduktion. (Det är en lägre siffra än i kapitalistiska stater som Italien och Frankrike!) Men allmänheten vill inte att statens företagsägande skall ökas: 28 procent vill att den skall minskas, 16 procent att den ökas, 45 procent att den skall vara som nu, och 11 procent har ingen åsikt.

Klassisk socialism har inget gehör bland allmänheten i dagens Sverige. Ingenting är klarare i opinionen än detta.

Efter att ha sagt nej till finansfamiljernas existerande makt över företagen och nej till fackföreningsrörelsens anspråk på ökat ägande av företagen och nej till ökat statligt ägande, säger allmänheten ja till de anställdas och till de små aktiespararnas ökade ägande. Vår inledande tabell visade att 55 procent vill att de anställdas ägande ökar och att 35 procent vill att aktiespararna bland allmänheten får ett ökat ägande av företagen. Och den fråga vi senast redovisade antyder klart — liksom andra frågor som Sifo ställt — att flertalet föredrar individuellt framför kollektivt ägande.

Man kan säga att svensk opinion 1975—76 i fråga om företagsägande är småborgerlig, snarare än storkapitalistisk eller socialistisk.

Det företag vars ägarstruktur ligger mest i opinionens huvudfåra är AB Volvo som är exceptionellt bland svenska storföretag i att det inte domineras av någon finansfamilj. Av de över 120 000 aktieägarna är det 23 procent som har eller har haft anställning i eller annan anknytning till Volvo som återförsäljare, leverantör e d. Men tilläggas bör att Volvo inte har berett plats för de mindre aktieägarna i sin styrelse. Makten i ett företag med denna ägarstruktur tenderar — åtminstone med nuvarande aktiebolagspraxis — att ligga hos top management, dvs en professionell styrelse som utnämner varandra och en anställd direktion.

Av de olika förslag som finns i debatten torde Waldenströmsgruppens idéer om ett av staten subsidierat lönsparande i aktier ligga nära den dominerande småborgerliga opinionsfåran. Men Waldenström har föga att säga om den reduktion av finansfamiljernas makt

som opinionen likaså kräver. Rent allmänt tycks många dock räkna med att fonder i framtiden skall ersätta finansfamiljer som ägare av näringslivets riskkapital.

I botten är frågan om makten över företag och kapital en politisk fråga som måste avgöras i politiska församlingar. Deras beslut kommer att visa hur fortsättningen blir på Sveriges långa flirt med socialismen: ett beslut om äktenskap eller fortsatt prat och tveksamhet och experiment med samlevnadsformer. Det kan vara värt att sluta vår betraktelse med att påminna om historien om Sveriges relation till socialismen, särskilt socialdemokratins förhållande till socialism.

1 mars 1920 fick Sverige sin första rent socialdemokratiska regering. Den koalition av liberaler och socialdemokrater som genomdrivit den allmänna rösträtten föll på en skattefråga och en socialdemokratisk ministär under Hjalmar Branting bildades. Valet 1917 hade gett socialdemokraterna 31 procent av rösterna och kommunisterna hade 8, så regeringen var en minoritetsregering.

Den nya regeringen tillsatte den s k socialiseringsnämnden som skulle utreda vilka industrier och naturtillgångar som skulle socialiseras och hur detta i praktiken skulle gå till. 1 nämnden ingick bl a Rickard Sandler och Gustav Möller.

Nämnden hade bara arbetat några månader när det var dags att gå till val hösten 1920. Branting framhöll i sina valtal att socialiseringsnämnden ännu inte gjort definitiva rekommendationer, men socialiseringsfrågan kom ändå att dominera valrörelsen som aldrig varken 

förr eller senare i Sverige. Socialdemokraterna förlorade valet och regeringsmakten.

Valförlusten 1920 satte djupa spår i en hel generation socialdemokrater. Per Albin Hanssons generation gick sedan aldrig till val på en socialiseringsfråga. När man återvann regeringsmakten 1924 och 1932 fann man i andra aspekter av det socialdemokratiska idéarvet än industrins socialisering sina styrande föreställningar i politiken.

På 40-talet var det dags för generationsskifte i socialdemokratins ledande kretsar. Den nya generationen aktualiserade igen socialiseringsfrågan. 1 arbetarrörelsens efterkrigsprogram — författat av Ernst Wigforss, Alva Myrdal och andra — skisserades en socialistisk skördetid som skulle omfatta bland annat affärsbankerna och försäkringsbolagen. Detta rönte ett våldsamt motstånd inom oppositionen. Inför valet 1948 retirera- de Tage Erlander och hans kolleger och tog avstånd från praktiskt taget alla efterkrigsprogrammets socialiseringspropåer. Men socialiseringsfrågan blev i alla fall en av valets mest framträdande frågor och den kopplades lätt till frågor om vanstyre i efterkrigsekonomin. Överströmningen till folkpartiet från socialdemokratin blev stor. Regeringen räddades på ett hår när av kommunister som efter Pragkuppen sökte sig till socialdemokratin och av tidigare soffliggare vars politiska intresse vaknat i den heta valrörelsen. Erlander- generationen hade emellertid upplevt en valrörelse som de aldrig skulle glömma; aldrig mera skulle de gå till val om socialisering. När mot slutet av sin karriär Tage Erlander på en partikongress 1967 hörde en ny generation vilt applådera ett näringslivsprogram framfört av Krister Wickman med många socialistiska inslag föreföll han reserverad och besvärad.

Bränt barn skyr elden, men barnbarn och barnbarns barn måste bränna fingrarna igen för att förstå detta med elden. 1 valet 1976 är socialiseringsfrågan åter en av de centrala, denna gång mest i form av fackföreningsägda företag. När historikerna behandlar denna intressanta episod tror jag att de kommer att dra slutsatsen att den socialdemokratiska partistyrelsen och regeringen egentligen inte ville ha Meidnerplanen. Man var positiv till en löntagarandel i företagens vinst men skeptisk mot att ta denna åtgärd som förevändning att göra en omvälvning av hela det ekonomiska systemet. Men socialdemokratins ledare var inte herrar i eget hus. En grupp inom LO som varit mycket framgångsrik i sitt agerande mot motparten SAF använde sina talanger till att agera mot partiledningen. Denna grupp tycker det är viktigare att ha förankring för sina handlingar i en socialistisk ,ideologi än bland medlemmarnas opinioner. Det till synes oskyldiga beslutet att låta Meidners skrift gå ut till rådslag med en särskilt preparerad studiehandledning blev vändpunkten i en process som sedan inte kunde styras åt annat håll. Regering och partiledning måste hädanefter hålla god min. Socialdemokratin råkade i Meidnerkrisen därför att den inte hade vad som är grunden för all politisk makt, nämligen makten att reglera sina egna affärer och de egnas agerande. Liksom 1920 och 1948 söker statsministern hålla socialiseringen borta från debatten. Utredningarna är inte klara; ytterligare ett riksdagsval skall hållas innan frågan avgörs. Nu är det LO som driver på; ingen socialdemokratisk regeringsmedlem rör frågan i sina 1-maj tal men LO-chefen gör det. Liksom 1948 kopplar oppositionen sitt motstånd till fall av ekonomiskt vanstyre, t ex Stålverk 80. Valet 1976 som normalt borde bli en socialdemokratisk promenadseger p g a regeringens lyckade konjunkturpolitik, väljarkårens snabba välståndsökning, det stigande inhemska och utländska förtroendet för statsminister Palme och oppositionens splittring i kärnkraftsfrågan blir i stället en gastkramning. Om det blir förlust för socialdemokratin eller ej är inte klart när detta skrivs i maj 1976, men det är kanske av mindre betydelse. Sifo:s väljarbarometer visar 38,5 procent för socialdemokraterna, en siffra på 30-talsnivå. Det väsentliga är att ytterligare en generation socialdemokrater får klart för sig att socialisering i stor skala är något som väcker oppositionens motstånd och väljarnas motvilja i de mest olikartade situationer. 1976 får Palmes generation på sitt sätt lära vad Brantings, Hanssons och Erlanders tidigare lärt på andra sätt. Man brukar säga att valrörelserna är uppfostrande och bildande för väljarkåren. De är också uppfostrande och bildande för politikerna.