Göran Therborn är en sociolog från Lund som har blivit känd som en lärd, klartänkt och välskrivande marxist-leninist och han är politiskt engagerad i vänsterpartiet kommunisterna. I förordet till sin doktorsavhandling, Science, Class and Society (1974) talar han om sitt "engagemang för arbetarklassen och arbetarrörelsen . . . vars erfarenheter och kamp har bildat den utslagsgivande sociala utformningen för mitt eget arbete, även vad gäller ganska abstrakt social teori" (s. 7-8). Avhandlingen är en av de första marxistiska avhandlingar i sociologi som lagts fram vid ett svenskt universitet. Analyskategorierna och de metodologiska angreppssätten är marxistiska. Även ämnet för avhandlingen är till stor del marxismen.

Till bakgrunden hör att Therborns är den sista svenska disputationen av gammaldags slag; hädanefter kommer vi i Sverige inte att ha någon motsvarighet till den tyska dr habil eller franska docteur l'état, erhållna genom offentliga disputationer. Kvar blir bara skriftliga bedömningar av docentkompetens.

Den sista avhandlingen i sociologi av den gamla typen har underrubriken "On the Formation of Sociology and Historical Materialism". Det är underrubriken som anger ämnet. Boken är en genomgång av betingelserna för tillkomsten och utvecklingen av sociologi och historisk materialism.

Författaren hävdar att endast den senare har en fruktbar framtid. Det är en händelse som ser ut som en ironisk tanke att den siste licentiat som sökte äran att bli gammaldags filosofie doktor i sociologi gjorde det med en avhandling vars centrala slutsats är att sociologin bör överflyglas av och inkorporeras i historisk materialism.

Avsikten med arbetet säger författaren är "inte i första hand en historisk undersökning utan snarare ett bidrag, om än blygsamt, till utvecklingen av social teori och samhällsvetenskap" (s. 10). Mer specifikt bantas ämnet ned till två problemområden vilka båda öppnades av Louis Althusser: (1) att göra en historisk materialistisk studie av den historiska materialismen och (2) att göra en historisk materialistisk studie av de traditionella socialvetenskaperna. Det första anser författaren att Althusser inte bara har öppnat utan också gett bidrag till. Det andra betraktas som Therborns egen inmutning för originella insatser. I avhandlingen tar Therborn först upp det andra ämnesområdet.

Therborn ägnar över hälften av sitt arbete (kap. 3, 4 och 5) till en bred genomgång av sociologins historia mot bakgrund av produktionsförhållanden och klasskamp. Sociologin betraktas som ett helt borgerligt fenomen som uppstod efter den franska revolutionen och som varar och blomstrar tills den av Marx förutsagda och av Lenin inledda kommunistiska revolutionen segrar. Sociologins tidsålder ligger "efter den borgerliga revolutionen och före den proletära revolutionen" (s. 103).

Sociologin blev universitetsämne när universiteten anpassat sig till det borgerliga samhället. Som ämne har sociologin framför allt ägnat sig åt studiet av värdegemenskap (eller "ideologisk gemenskap" som författaren föredrar att säga) med avsikt att stärka denna gemenskap. Den sociologiska verksamhetens udd har därvid riktats dels mot utilitär, individualistisk liberalism dels mot revolutionär socialism. Det senare är särskilt viktigt för Therborn: "Det finns inte en enda framstående sociolog i den kapitalistiska världen som i egenskap av sociolog har formats av och varit medlem av en militant arbetarrörelse" (s. 256).

Av övriga ämnen i samhällsvetenskapliga fakulteten tar Therborn helt kort och ytligt upp nationalekonomin (kapitel 2). Dess studium av marknadsmekanismer ger, menar han, ett alldeles för snävt underlag för att adekvat förstå kapitalismen. Statskunskapen aviserar han att han tänker ta upp i en kommande bok. Men redan i den föreliggande hävdar han slutsatsen att statskunskapen sådan vi känner den inte har något eget ämne; den lånar sina ledande idéer antingen från ekonomin eller sociologin.

Utvecklingen av den historiska materialismen ägnas ett kapitel (kap. 6). Therborn lägger stor vikt vid att faktiska uttryck fanns för en proletär klasskamp innan Marx och Engels formulerade sina slutgiltiga teorier. Marx lärde sig något väsentligt av kontakten med revolutionärer och först därefter kan han formulera teorin om arbetarklassens organiserade revolutionära kamp, eller vad Engels (som genomgick samma utveckling) kallar "doktrinen om villkoren för proletariatets befrielse". Therborn omfattar alltså Althussers tes att en vattendelare finns i Marx intellektuella biografi omkring 1845, alltså mellan skrivningen av Den heliga familjen och Den tyska ideologin och vill leda denna tes i bevis.

En syntes av sociologi och marxism är ej möjlig menar Therborn. Som slutsats hävdar han i stället att sociologin bör uppgå i den historiska materialismen. Han vill bidra till detta genom att utveckla historisk materialism som den enda vetenskapen om samhället, "as the science of society" (s. 313).

Marxismen av idag brukar grovt sett indelas i en "tysk" skola som ibland kallas hegeliansk marxism och en "fransk" skola som ibland brukar kallas strukturell marxism. Företrädare för den tyska varianten är Lukács, Horkheimer, Adorno, Habermas, Altvater, Schmidt med flera. Företrädare för den franska varianten är Althusser, Balibar med flera.

I botten på den tyska varianten ligger en kunskapsteoretisk distinktion mellan (samhällsfenomenens) väsen och framträdande. I botten på den franska skolan ligger en distinktion mellan tänkande och verklighet. Den tyska skolan har en genuin dialektik och ser samhället som en totalitet i rörelse i vilken begreppen strukturerar verkligheten till en helhet; från grundläggande distinktioner mellan tingens bruksvärde och bytesvärde når man begrepp som pengar, kapital, mervärde och ackumulation. Den franska skolan har ingen egentlig dialektik (vad Lukács kallade "totalitetens kategori" saknas och därmed försvinner dialektiken); den dialektiska materialismen betyder i den franska versionen rätt och slätt historisk framväxt. Arbetares och icke-arbetares relation till produktionsmedlen leder till en samhällsorganisation som har en ekonomisk, en politisk, en ideologisk och en teoretisk nivå i olika grader av autonomi. Den "tyska" hegelianska marxismen har f.ö. en kusin i Jugoslavien, den s.k. Praxisgruppen, som blivit mycket uppmärksammad och inflytelserik. Någon avläggare till den "franska" strukturella marxismen känner jag inte till. Kanske Therborn kommer att skapa en sådan i Sverige.

De två svenska sociologiprofessorer som oftast brukar citera marxistisk litteratur, alltså Edmund Dahlström i Göteborg och Joachim Israel i Lund, brukar ta upp skrifter från den "tyska" skolan. Therborn är den förste svenske sociolog som i stor skala tagit upp den franska. Det har f.ö. lett till att en annan sociolog, Kaj Håkansson, i boken Socialism som självstyre (1973) gjort en mycket kritisk genomgång av Althussers kunskapsteoretiska antaganden. (Se särskilt sid 290 ff vilken är en polemik mot både Althusser och Therborn.)

Under alla förhållanden gäller att vad som här kallats den tyska och franska marxismen för en livlig och hjärtlös debatt och agitation, inte bara mot företrädare för en socialdemokratisk-borgerlig åskådning utan även mot varandra.

I denna stora kontrovers anammar alltså Therborn den franska sidan. Therborn medger ingen annan kritik av sin utgångspunkt än att det stormat kring Althusser, ja att denne varit "ett stormcentrum av kontrovers" (s. 33). Att medge att stormande kritik existerar mot en tolkning men sedan låtsas som det regnar och anamma tolkningen, är dock ett övertalningstrick som knappast hör hemma i ett lärdomsarbete. Jag kritiserar här inte valet av Althusser som sådant, endast att det görs utan motivering. Therborn tycks närmast vägra att betrakta kollegerna i Frankfurt som riktiga marxister. Han nämner dem endast två gånger i avhandlingen. Första gången talar han om dem som "en intellektuell skola som hävdar att de har marxistiskt arv" (s. 33-34). Andra gången talar han om dem inte som marxister alls utan som "en radikal, intellektuell strömning" (s. 247). Det verkar som Therborn beslutat att tiga ihjäl dem snarare än att diskutera sakfrågorna. Det är inte juste. Om marxismen skall ha en plats vid universiteten – och självklart skall den finnas där som en av flera levande intellektuella traditioner – så skall det finnas en öppen diskussion om olika traditioner inspirerade av marxismen.

Det finns många åsiktsbrytningar inom den samlade marxismen och man måste fråga sig om marxismens kris inte är minst lika allvarlig som sociologins. Någon egentlig anledning att tro att framtidens samhällsstudium skulle bli mer solitt grundat på basis av någon variant av samtida marxism än på basis av någon variant av samtida sociologi tycker jag inte vi har.

När marxistisk diskussion flyttas från partitidskrifterna och idétidskrifterna till den akademiska arenan får man göra vissa anpassningar. En sådan är att visa respekt för pionjärer och föregångare, beskriva vad de gjort och ange hur den egna insatsen skiljer sig från föregångarnas. I den internationella litteraturen finns även flera paralleller till marxistiska analyser av uppkomsten av marxism och sociologi. Den mest kända finns i del II av Herbert Marcuse Reason and Revolution: Hegel and the Rise of Social Theory (1971). Den boken nämns aldrig av Therborn. Är det illvilja mot de marxister som uppfattas som icke helt renläriga som gör att författaren inte vill nämna sin stora föregångare?

Therborns framställning av marxismen är vanligen rätlinjig och ortodox i den meningen att den unge Marx aldrig är auktoritet, endast Marx efter 1845. Man frågar sig dock åtminstone på ett ställe om Therborn har en alldeles egen variant av den mogna marxismen. I första stycket på sid. 256 står denna förbryllande mening: "The classes and their struggles are the bearers of the forces of and relations of production, their development, contradiction and transformation." Är inte klasskampen längre ett resultat av produktionskrafter och produktionsrelationer?

Oavsett vad man tycker om Althussers kunskapsteori och explikation av marxismen kan man respektera hans slutsats som idéhistoriker, nämligen att helt nya element förs in i Marx tänkande i mitten av 1840-talet. I sitt val att belysa orsakerna till Marx föreställning om organiserad klasskamp och först nu kan han formulera teorin som gör den proletära revolutionen till en vetenskaplig nödvändighet. I sitt val att belysa orsakerna till detta intellektuella genombrott har Therborn ett bra ämne. Marx bryter upp från sin tidigare inställning som unghegelian, bryter med den etiska socialismen, utvecklar en ny social teori i vilken den organiserade klasskampen har central plats. Att detta stora kliv i hans intellektuella utveckling sker är uppenbart från en analys av Marx skrifter. Det har varit välkänt för forskningen långt före Althusser, något som jag tycker Therborn borde ha angett. Det väsentliga i Althussers uppfattning är emellertid att detta skedde som ett resultat av kontakt med och praktiskt arbete bland proletära revolutionärer.

Marx for till Paris hösten 1843 och där började alltså omorienteringen. Therborn missar här en given chans att ge ett definitivt bidrag till forskningen genom att inte i detalj redogöra för Marx liv, resor, kontakter och läsning under några månader vinterhalvåret 1844-45. Vilka källor finns? Hur trovärdiga är de? Vad skriver tidningarna om under denna period? Vad kan man veta om de proletära upplopp och revolutionsungar som ägde rum vid denna tid? I vilka situationer ägde de rum? Vilka var de militanta och deras ledare? Med vilka hade Karl Marx personlig kontakt? Vad kände han inför dem? Vad tyckte de militanta om den besökande sympatisören Marx?

Här behövs vanlig hederlig historisk forskning. Therborn ger föga av detta, endast en ganska ytlig bakgrund till 1840-talet, en upprepning av välkända bitar ur Marx och Engels biografi före och efter det kritiska året, några paralleller till Lenin, några citat ur Marx skrifter som visar att en nyorientering skett men inte hur eller varför den ägt rum.

Det närmaste Therborn kommer till pudelns kärna är en fras han plockar upp från ett brev Marx skrev till Feuerbach: "Endast genom att delta i ett av de franska arbetarnas möten kan man förstå den oskuldsfulla friskhet, den ädelhet, som råder bland dessa arbetstyngda män" (s. 252). Vad bevisar detta? Möjligen att Marx varit med på ett arbetarmöte. Det är alltid något, men inte den spik på vilken man kan hänga upp Althussers hypotes.

Givetvis är källorna ett problem för en dylik genomgång. Marx korrespondens med Engels är bränd. Men det finns andra brev. Och om det förekom intensiva kontakter med revolutionärt inställda arbetsledare så torde väl de senare ha lämnat några spår efter sig om kontakterna med Marx, om Marx nu haft signifikanta kontakter. Tills vi får fram bevis från Marx kontakter bland de militanta arbetarna och deras ledare får nog Althussers påstående betraktas som en rimlig men overifierad hypotes. Under inga förhållanden kan Therborns avhandling sägas innehålla bevis att Althusser har rätt. Minerva är en sträng gudinna, och övertygelse och vältalighet är ingen ersättning för en vanlig historisk undersökning.

Det finns, så vitt jag vet, ingen enda arbetare i England som hade långvarig kontakt med Marx. Däremot finns det många uttryck för att arbetarrörelsen hade besvärligt att förstå Marx som person och lätt tröttnade på honom. Han talade inte deras språk. Det är ju också välkänt att under en lång period när proletärerna organiserade sig för kamp mot arbetsgivare och kapitalistiskt samhälle arbetade Karl Marx i relativ isolering för en borgerlig tidning. Jag säger inte att detta bevisar någonting fult om Marx, men det gör kravet på bevis så mycket större att hans stora intellektuella omorientering skedde i nära kontakt med en militant proletär rörelse i Paris.

Therborns framställning av sociologin avser inte att vara den vanliga biografiska presentationen av stora sociologer och deras tankar. Han vill göra en analytisk framställning, dra fram dels den teoretiska problematik som leder till de sociologiska teorierna dels den praktiska problemtik som ligger i de politiska frågor i vilka teorierna utvecklas och tillämpas. Det är ett ambitiöst och vällovligt syfte, men svårt att leva upp till, och Therborn återfaller gång efter annan i rena exposén. Avhandlingen fylls så att säga ut med föreläsningar i sociologins historia.

Man skall kanske inte kritisera Therborn biografier och översikter av klassiska sociologiska tänkare eftersom syftet inte är att skriva sådana. Här är ändå några randanmärkningar:

Lorenz Stein (som kallas tysk av Therborn) får inte sitt huvudverk behandlat. Paretos residuer kallas slentrianmässigt för "instinkter" trots att Pareto själv i en välkänd fotnot tar avstånd från alla sådana tolkningar. Han ville minsann inte göra någon psykolog arbetslös och hänskjuter alla frågor om residuernas uppkomst, i vad mån de är ärftliga eller förvärvade etc, till psykologerna. Pareto nöjer sig med att ha identifierat dem och studerat deras konsekvenser för samhället.

Therborns behandling av Durkheim är ojämn. Boken om arbetsfördelning är bra refererad. Det väsentliga kapitlet i boken om självmordet som gäller anomiskt självmord är ytligt refererat: att se anomi som "för lite värdegemenskap" är inte precist nog; anomi har att göra med behovstillfredsställelsens och belöningssystemens dynamik. Durkheims bok om de elementära formerna för religiöst liv presenteras, men med en stor lucka. I detta verk finns en utredning och teori om det sociala tänkandets grundläggande kategorier, en halsbrytande och vansinnigt spännande teori som ger samma reaktion hos en sociolog som läsningen av Freud brukar ge till dem som sysslat med akademisk psykologi. Varför tar inte Therborn upp Durkheims epistemologi som ett alternativ till den marxistiska?

Max Weber blir vanligen den svåraste stötestenen för marxistisk samhällssyn och Therborn är inget undantag.

Therborn skriver, helt i Althussers anda, att Marx "öppnade variationerna i mänsklig historia och samhälle för systematisk empirisk undersökning" (s. 42). Att studera dessa variationer var nu inte bara målsättningen för Marx utan också målsättningen för Weber. Therborn hävdar att Weber inte klarar av denna uppgift. Weber har, menar Therborn, en handlingsteori som är lånad från ekonomiska uppfattningar av marginell nytta och den leder fel; Marx förödande kritik av utilitära teorier drabbar Weber i lika hög grad som de klassiska ekonomerna.

Marx vill att vi skall utreda variationerna i historia och samhällen med hjälp av begrepp som produktionskrafter, produktionsrelationer och klasser. Therborn ägnar stor uppmärksamhet åt dessa (särskilt sid. 272 ff). Weber sätter upp i sitt huvudarbete Ekonomi och samhälle (Wirtschaft und Gesellschaft), patrimonialism, feodalism, hierokrati, den antika staden, den medeltida staden, absolutistisk patrimoniell byråkrati, kollegiestyre och den moderna staten som de modeller (eller typer) med vars hjälp variationer i västerländska och icke-västerländska samhällen och deras historia kan belysas och förstås. Therborn ägnar ingen uppmärksamhet åt dessa begrepp. I Ekonomi och samhälle utgör dessa begrepp och de historiska variationer de förklarar omkring 85 procent av framställningen. I Reinhard Bendix intellektuella porträtt av Max Weber dominerar likaså dessa begrepp. Hur kan man bedöma Webers alternativ till Marx utan att ta upp de begrepp som han faktiskt använder i sina historiska analyser?

Den engelska upplagan av Ekonomi och samhälle som Therborn använder innehåller närmare 1.500 sidor. Therborn har gjort citat eller hänvisningar till den i sin avhandling. Fördelningen av citat är följande:

De långa avsnitt från vilka nästan inga citat finns är de som innehåller begrepp för att studera variationerna i historia och samhället och illustrationer till hur de används.

Det är riktigt att Weber tar avstånd från och gör en markering mot en organistisk uppfattning genom att i botten på sitt begreppssystem lägga termen "socialt handlande". Utifrån detta bygger han snabbt upp en imponerande taxonomi som via begreppet social grupp snabbt antar alltmer makrosociologisk karaktär och blir en typologi av hushåll, religiösa grupper och politiska organisationsformer, maktrelationer och aktivitetsformer. Denna "kategorilära" blev f.ö. aldrig riktigt färdig innan Weber dog och integrerades aldrig helt med huvuddelen av Ekonomi och samhälle. Man kan inte argumentera utifrån antagandet att den representerar allt vad som finns i Webers uppfattning av ekonomi och samhälle; det vore obildning.

Vi har behandlat Therborns tes om den militanta klasskampens roll i utformningen av marxismen. Vi kom till slutsatsen att det är en rimlig men obevisad hypotes att kontakt med konkret klasskamp bidragit till formuleringen av den mogna marxismen efter 1845. Therborn använder nu klasskampshypotesen också i sin förklaring av sociologins utveckling. Sociologin får sitt innehåll genom att stå på borgarnas sida i klasskampen.

Till stöd för detta antagande anför Therborn bland annat att inte en enda framstående sociolog har formats av och varit medlem av en militant arbetarrörelse (s. 256). Siffran noll gör väl en del sociologer i Frankfurt och på andra ställen – kanske t.o.m. Joachim Israel vid Therborns egen institution – en smula ledsna; några av dem är och har varit engagerade i militant arbetarrörelse; de är alltså inte framstående.

Men detta åsido. Therborn har ändå rätt på denna punkt. Man måste acceptera att det överväldigande flertalet sociologer inte rekryteras från en militant arbetarrörelse. Det kan bero på tre saker –

1. att den militanta arbetarrörelsen är så liten jämfört med resten av samhället att den inte får mer än någon enstaka representant bland sociologerna, även om rekryteringen av sociologer är helt proportionell mot rekryteringsgruppens storlek;
2. att sociologi är ett universitetsämne och att rekryteringen till universiteten från den militanta arbetarrörelsen har varit minimal; m.a.o. så länge arbetarklassen var diskriminerad och utestängd från universitetsutbildning rekryterades den inte till några universitetsämnen, det må vara sociologi, mikrobiologi, matematik, anatomi eller vad som helst som står i universitetskatalogen;
3. att sociologin utformats i fruktan för den militanta arbetarrörelsen, som ett medel att stärka borgerlighetens värdegemenskap.

Therborn accepterar den tredje tolkningen utan att göra något som helst försök att avvisa de två första. Själv tror jag det är ganska säkert att den andra tolkningen är korrekt för Europa och den första tolkningen är rätt för USA.

Arbetarklassen har tills helt nyligen hållits utanför de europeiska universiteten. I det vilhelminska Tyskland kunde man inte bli professor om man var socialdemokrat (inte heller om man var kvinna eller jude). Sedan andra världskriget har rekryteringen breddats. Marxismen har samtidigt fått en plats vid akademin.

I USA har inte rått samma diskriminering. Men där har det inte funnits stora stabila politiska masspartier för arbetare som fostrat blivande sociologer till uppskattning av marxismen. Vi brukade påpeka på senator Joseph McCarthys tid att alla medlemmar i amerikanska kommunistpartiet i hela landet skulle inte ens kunna fylla stadion vid ett av de större universiteten. Vi hade ändå marxistiska lärare i denna proportion eller mera. Vid Columbia-universitetets sociologiska institution fanns t.ex. under den tid på 50- och 60-talen då jag undervisade där, universitetslektorn Bernard Stern, mycket lärd och uppskattad. Han var redaktör för den marxistiska tidskriften Science and Society och universitetet höll kontor åt redaktionen. Som deltidsföreläsare hade vi även Herbert Marcuse.

Andra belägg som Therborn använder för att visa sociologins beroende av klasskampen och partiskhet i klasskampen är sociologers reaktioner på proletära uppror, faktiska eller hotande. Therborn t.ex. visar att Weber var orolig över Liebknechts revolt 1918 och att Pareto hälsade Mussolini som "sociologins man". Sådana hänvisningar till sociologers reaktioner i krissituationer bevisar emellertid föga om de krafter som bestämmer över deras sociologiska tankeinnehåll. Webers oro delades av många tyskar, från socialdemokrater och fackföreningsledare till liberala och konservativa politiker. Det är absurt att tänka sig att denna oro skulle determinera hans vetenskapliga arbeten de föregående 25 åren. Paretos reaktion inför Mussolini är mest ett uttryck för vetenskaplig fåfänga över att ha förutsagt Mussolinis framväxt. Pareto hälsar Mussolini helt enkelt som den man han förutspått.

Sociologerna har nog inte varit mer rädda för en proletär revolution än andra tänkande, förståndiga människor, snarare mindre rädda. Det är en grov historieförfalskning att säga att sociologerna utformat sina teorier som motvikt mot den proletära revolutionen. Denna revolution är inte och har inte varit tillräckligt aktuell för sociologer i gemen för att väsentligt påverka deras resonemang. Särskilt gäller detta USA, sociologins förlovade land.

Therborn har rätt i att marxismen sällan inspirerat sociologer. Lika sällan tycker jag de varit inspirerade av kapitalismen. Om någon generalisering skall göras om sociologernas relation till "arbetarklassens frigörelse" så har sociologerna i gemen varit mer motiverade av den etiska socialismens ideal än av kapitalismens ideal. Man har mycket ofta satt sina resurser i de arbetandes tjänst och undersökt fattigdomens utbredning och orsaker, arbetslöshetens konsekvenser, föreningsväsendet, bostadsförhållanden, levnadsnivån, arbetsmiljö, arbetarnas delaktighet i kulturliv och rekrytering till högre utbildning och politisk maktställning, etc. etc. Studiet av livskvaliteter som nu är så populärt bland sociologer är helt i linje med denna tradition.

Klasskampen har sociologerna vanligen betraktat som ett empiriskt problem och varit tacksamma för att Marx strök under Saint-Simons uppfattning att det finns en potentiell konflikt mellan kapitalister och arbetare. Men de har (åtminstone sedan Webers tid) varit lika medvetna om att andra konflikter i form av krig, nationalism och konflikter mellan byråkratier är lika potentiella som klasskonflikterna. På empiriska grunder har man därför avvisat Marx tanke att det skulle ligga något särskilt vetenskapligt i att studera klasskonflikter snarare än alla sorters konflikter.

Göran Therborn har satt sig in i ett imponerande stort antal sociologiska arbeten av historisk karaktär och refererat dessa äldre verk som ofta nog är torra och svårtillgängliga i en rapp och medryckande stil och utan att någonsin tappa entusiasmen. Han är en god pedagog och stilist.

Många har efterlyst ett intensivare umgänge mellan svenska sociologer och sociologins klassiker. Therborn har inte bara kastat sig in i detta umgänge utan också skrivit ned sina reaktioner inför vår nedärvda intellektuella historia och gjort en mycket seriös ansträngning att sätta in vårt ämnes historia i samhällsutvecklingens perspektiv. Det är min övertygelse att endast ett nära umgänge med sociologins klassiker kan rädda ämnet från att bli en lättviktsvetenskap som kastas än hit än dit beroende på modeväxlingar vid tongivande utländska sociologiinstitutioner, den lynniga utnämningspolitiken till sociologins universitetstjänster, och de anslagsgivande instansernas och sociologiska avnämarnas skiftande värderingar. Therborns avhandling bör inspirera många att ta upp sociologins klassiker till behandling. Flertalet kommer säkert ifrån sin konfrontation med sociologins klassiker med andra slutsatser än dem Therborn fick fram. Det tillhör ju klassikernas natur att man får något nytt eller speciellt vid varje läsning, och att varje generation gör sitt speciella uttag från klassikernas rika förråd.

Therborns krav på klarhet och enkelhet och vetenskaplighet kan ingen missta sig på. Han kan gratuleras för uthållighet och konsekvens. Jag medger med andra ord allt möjligt positivt om detta arbete utom riktigheter i dess slutsatser vilket jag inte medger! Det allra bästa med Göran Therborn är emellertid att man hela tiden vet var han står. Han har gjort en rejält marxistisk framställning som står sig väl mot den förvirrande eklektik av marxistisk sociologi som nu är så vanlig både i Sverige och utomlands.