"Nästan alla idéer i den senare socialismen som inte är rent ekonomiska finns på fosterstadiet hos honom", sade Friedrich Engels om den franske samhällstänkaren Claude-Henri Saint-Simon. Denne dog 1825, tjugotre år innan Marx och Engels publicerade Kommunistiska manifestet.

Saint-Simon är sociologins portalfigur. Han borde kallas sociologins fader men lärdomshistorikerna har fallit för den positivistiska systematiken hos hans landsman August Comte som också lanserade ordet "sociologi", och denne tilldelas vanligen faderskapet. Idémässigt har dock Saint-Simon varit sociologins förste och störste inspiratör. Han skrev om social utveckling och differentiering så att Comte och Spencer fick en flygande start. Han analyserade hur eliter måste anpassa sig till samhällsutvecklingen och öppnade den väg som Mosca och Pareto sedan gick. Han skriver om klassernas roll i historien – om de arbetande som skapar välstånd och de lata som exploaterar de arbetandes mödor – och ökade alltså mottagligheten för Marx långt skarpare och preciserade klasskampslära. I teori och praktik tar han upp de gemensamma värderingarna (främst de religiösa) och deras konsekvenser för samhället och lägger alltså upp ämnet för Durkheims stora bidrag till sociologin. Han skiljer på stabila strukturer och ännu icke kristalliserade strukturer och förebådar alltså den sociologiska funktionalismens analytiska grepp kring latenta funktioner och emanerande sociala strukturer, dvs. sökandet efter vad som egentligen sker i det som synes ske med samhället. Han insåg vad överhet, politiker, vetenskapsmän och maktmänniskor sällan vill medge: att samhället och dess problem till stor del består av de oplanerade konsekvenserna av deras planerade handlingar.

Saint-Simon är också – som Engels påpekar – en socialismens portalfigur. Man brukar kalla den socialism han företräder för den etiska socialismen. Denna folkrörelse växte fram när Västeuropa började moderniseras. Den hör till en period då fabriken kom som en ny dominerande institution, hushåll och arbetsplats åtskiljdes, städerna och deras slum blev vardagsmiljö för en generation som tidigare levt i lantbyns gemenskap, en överklass baserad på börd eller kapital hade arbetsfria inkomster medan det stora flertalet endast under sina bästa arbetsföra år kunde hålla rimlig levnadsstandard och god vigör. Den etiska socialismen hävdade naturliga rättigheter hos människan, till exempel rätten till arbete och eget val av arbete, rätten för de arbetande att få alla sitt arbetes frukter (vinsten tillhör de som arbetar; kroppsarbetare, yrkeskunniga arbetare, tjänstemän, ingenjörer och direktörer), rätten till en hygglig levnadsnivå för alla, rätten till mänskliga relationer i det framväxande stads- och industrisamhället. Dylika föreställningar om att människans natur gav henne rättigheter av det här slaget frodades i alla förmarxistiska tankebyggnader och försökssamhällen. De fanns också i den krets av hegelianer som den unge Karl Marx tillhörde; bland dem har framför allt Moses Hess förespråkat den etiska socialismens mänskliga rättigheter. Hos hegelianerna liksom inom den etiska socialismen fanns också föreställningar om människans inneboende möjligheter och om varje människas rättighet att få förverkliga sig själv.

Den etiska socialismens idéer om vissa naturliga rättigheter för den arbetande människan är långt ifrån döda. Den omvälvning mot demokratisering av arbetslivet som nu är så aktuell på 1970-talet stod främst på programmet för Allmänna tyska arbetarbroderskapet (Allgemeine deutsche Arbeitverbrüderung) grundat månaderna innan kommunistiska manifestet utkom. Man krävde arbetares rätt till "val av närmaste överordnad" och andra begränsningar av "arbetsgivarnas despotism". Studentrevolterna på 1960-talet innebar likaså en enorm renässans för den etiska socialismens tankegångar kring de mänskliga rättigheterna. Här kom en reaktion mot industrisamhällets orättvisa ekonomiska fördelning, omänskliga byråkrati och hejdlösa tillväxtdyrkan som hotar livet på jorden. Intresset hos samtida sociologer och politiker för att mäta och utveckla "livskvalitéer" kan likaså föras tillbaka till den etiska socialismens tradition.

Saint-Simon skapade detta enorma tankearv utan systematik och utan att utreda dess inre konsekvenser. En levnadstecknare säger om honom i desperation men med stor rätt: "Il apprend toujours et ne sait rien." (Han ser allt och vet ingenting.) Naturligtvis är han inte ensam om att formulera den etiska socialismens ideologi. Alla de tidiga socialisterna har bidragit: Pierre Joseph Proudhon, Charles Fourier och Louis Blanc i Frankrike, Robert Owen i England och Wilhelm Weitling i Tyskland.

Karl Marx är en samhällstänkare med långt större stringens i argumentationen och bättre dokumentation av slutsatserna. Han lyckas med vad Saint-Simon aldrig klarade av: att skapa en sammanhängande dynamisk teori av samhällets historiska utveckling.

Vinterhalvåret 1844-45 utgör en vattendelare i den intellektuella utveckling som vännerna Karl Marx och Friedrich Engels genomgick. Vad som hände är svårt att veta. Korrespondensen mellan dem donerades av Engels efter Marx död till partiarkivet i Berlin. En tid därefter kom Marx dotter Laura Lafargue dit, läste breven och beslöt att bränna dem, tyvärr inte bara de som rörde känsliga personliga förhållanden i faderns liv och hushåll utan också brevväxling med rent idéutbyte.

Marx befann sig i Paris. Det var ett slags exil sedan hans tyska tidning definitivt dragits in av myndigheterna. Valet av Paris som tillflyktsort var förmodligen influerat av en strålande reportagebok om de radikala sociala rörelserna i Frankrike (inspirerad bl.a. av Saint-Simon) som en ung dansk, Lorenz Stein, skrivit för tysk publik. En inflytelserik samtida marxforskare, Louis Althusser, menar också att faktiska uttryck fanns för en proletär klasskamp i Paris vid denna tid och han tror att Marx tog djupa intryck av dem. Först efter kontakter med eller observationer av de militanta arbetarna är Marx redo att formulera teorin om arbetarklassens organiserade revolutionära kamp. Althussers tes är spekulativ. Vi vet alltså inte med säkerhet vad som inspirerade Marx. Men vi vet att från och med denna tidpunkt får klasskampen sin centrala plats i hans tänkande. Han har nu skapat vad Engels kallade "doktrinen om villkoren för proletariatets befrielse". Det är en doktrin som söker leda i vetenskapligt bevis att historiens och ekonomins lagar förutser utvecklingen mot kapitalismens expansion och den organiserade arbetarklassens segerrika revolution mot kapitalet. När Marx och Engels hade konturerna till denna teori klara för sig började de friskt mygla för att få beställningar på programskriften "Det kommunistiska manifestet". Beställare var Rättsförbundet (Bund der Gerechten), ett sällskap av tyska invandrararbetare i London som hade förgreningar i flera städer på kontinenter. Marx är inte längre en skribent som nöjer sig med att ha en tidning som operationsbas. Han är nu en intellektuell som aktivt söker en rörelse som han tror sig veta har framtiden för sig. Brytningen med det förflutna som ung hegelian markeras av att han förlorar intresset att ge ut sina tidigare skrivna manuskript av trycket. Först i vår tid blev de tryckta. Studenterna som gjorde revolt på 1960-talet tillhörde faktiskt den första generation som i större utsträckning läst dessa böcker som Marx skrev innan han formulerat sin doktrin om villkoren för arbetarklassens frigörelse.

Flera marxistiska intellektuella har förklarat fördelarna med att Marx och Engels som ju inte kom från arbetarklassen, fick skriva arbetarnas kommunistiska manifest. Så här skriver t.ex. Göran Therborn: "Sedan Marx och Engels lärt sig av med sin tyska ideologi kunde de bidra någonting till den proletära rörelsen som även den bästa av teoretikerna från själva proletariatet, till exempel den tyske skräddaren Wilhelm Weitling, inte kunde bidra med: en vetenskaplig teori om historien och en revolutionär strategi baserad på den". Therborn har rätt i den meningen att mäster Weitling satt fast i föreställningar om arbetarnas naturliga rättigheter och inneboende möjligheter som de skulle förverkliga.

Den "riktiga" marxismen formulerad efter Marx intellektuella omorientering 1845 underminerade den etiska socialismen. Ungefär så här löd den mogne Marx budskap till den samtida arbetarklassen: Kamrater, ni säger att ni har naturliga rättigheter att få arbete, att vinsten från arbetet skulle tillhöra er, att ni har rätt till en hygglig levnadsstandard, och till mänskliga förhållanden inom industrin. Jag förstår era känslor. Ändå är dessa känslor egentligen bara metafysik och vidskepelse. Nu finns det emellertid en korrekt teori om produktionsrelationer och klasskamp. Den förutsätter vetenskapligt att arbetarklassen snart skall resa sig i revolution och att efter den revolutionen kommer det goda samhället.

Det stora intellektuella genombrottet för Marx 1845 ledde till att han började förlöjliga och underminera den bas för arbetarklassens politik som den etiska socialismen lagt. Han söker ersätta den med en vetenskaplig prognos om klasskamp och segerrik proletär revolution.

Marx och hans lärjungar var måttligt framgångsrika i denna förkunnelse. De var tillräckligt framgångsrika för att skapa tvivel i arbetarleden på att man hade några naturliga rättigheter. De var inte framgångsrika nog att ersätta glöden i den gamla rättighetskänslan med en ny revolutionär glöd. Som konsekvens blev arbetarnas politiska mobilisering och politiska effektivitet inte vad den kunde ha blivit.

Max Weber, en samhällsvetenskaplig bjässe som kan tävla med Marx i skarpsinne och lärdom, har sammanfattat vad som hände:

Weber tillägger att akademikerna också gjorde sitt för att bidra till undermineringen av naturrättigheterna genom utvecklingsläror och teorier om organisk samhällstillväxt.

Men det var de marxistiska agitatorerna på arbetsplatserna som gav de bedövande slagen mot den etiska socialismens föreställningar om arbetares rättigheter.

Det är intressant att spekulera över vilket slags samhälle vi skulle ha haft i dag om den etiska socialismen vid 1800-talets mitt inte bromsats av den framväxande marxismen. Det är vanligen lättare att modifiera en utveckling på tidigare stadier än i senare. Hur väl accepterat den etiska socialismens krav om arbetslivets demokratisering var 1847, året innan Marx och Engels publicerade sin klasskampsdoktrin i Kommunistiska manifestet, illustreras av ett uttalande av sidenfabrikören Carl Mez i Badens parlament: "Det förefaller mig" , sade han, "som om de stora industrierna måste gå igenom samma utvecklingsfaser som staterna fått erfara. Nu råder despotism inom industrin, snart kommer en tid då industrin blir ett slags konstitutionell monarki, och i sinom tid kommer nog industrin att anta karaktären av en republik." Om den etiska socialismen fått sin chans att tämja den tidigare kapitalismen hade vårt samhälle fortfarande haft kapitalistiska drag i den meningen att privatpersoner skulle kunna äga ett bolag, förutsatt att de arbetar i det och att direktörer och ingenjörer skulle räknas till arbetarkollektivet. Men de råaste aspekterna av kapitalismen – t.ex. utslagningen av många arbetare – och de orättvisaste aspekterna av kapitalismen – t.ex. de arbetsfria inkomster och maktpositioner om kapitalister kan låta gå i arv till barn som inte utför produktivt arbete – hade förmodligen aldrig fått utvecklas om den etiska socialismen fått sin chans.

Man kan tillägga att konflikten mellan marxism och etisk socialism inte bara tillhör 1800-talet. Tysklands, Frankrikes och Italiens senare historia visar en del incidenter då företrädarna för extremt "vetenskaplig" och renlärig marxism fungerat som broms på arbetares och studenters proteströrelser med naturrättslig inspiration. Händelserna i Frankrike 1968 är ett aktuellt exempel. Helt korrekt diagnostiserade den kommunistiska fackföreningsrörelsen studentrevolten som inspirerad av något annat än den marxistiska doktrinen om arbetarklassens frigörelse och vägrade ge den sitt stöd i försöket att störta de Gaulle. Efter den kommunistiska revolutionen i Ryssland har f.ö. ett utrikespolitiskt element tillkommit – hänsynen till Sovjetunionen – i marxisternas ansträngningar att tämja revolutionsrörelser som alltför påtagligt bygger på icke-marxistiska motiv.

Marx hade rätt i att vetenskapen säger att det finns inga "naturliga" rättigheter, varken för arbetare eller andra. Rättigheter tas, utövas och ges i konflikter och förhandlingar och befästs, utvecklas och undermineras i lagstiftning och sedvanor. Men vår egen tids samhällsvetenskap medger att människor i olika livssituationer utvecklar gemensamma behov och värderingar som bl.a. kan ta sig uttryck som politiska krav. Dessa krav kan mycket väl klädas i ett språk som liknar den etiska socialismens rättighetskataloger. Här har den modena politiska sociologin en mer nyanserad syn än Marx hade. Det finns mycket mer politisk dynamit i den etiska socialismen än vad Marx trodde.

Marx hade också rätt i sin uppfattning att klasskamp ger en allestädes närvarande dynamik åt samhällslivet. Det medger även borgerliga sociologer nuförtiden. Men sociologerna har åtminstone sedan Webers tid blivit medvetna om att andra konflikter som i form av krig, nationalism och sammanstötningar mellan byråkratier är lika potentiella som klasskonflikterna. På empiriska grunder har man därför avvisat Marx tanke att det skulle ligga något särskilt vetenskapligt i att studera klasskonflikter snarare än alla sorters konflikter. Det ligger något verklighetsfrämmande över tanken att vår egen tids största konflikt, det andra världskriget, väsentligen skulle vara ett uttryck för klasskamp.

De socialistiska pionjärerna – både de som utgick från den etiska socialismen och de som utgått från marxismen – lämnade en politisk idé av utomordentlig betydelse i arv för senare generationer socialister: Solidariteten. Den etiska socialismens idé om solidaritet har drag av brukssamhällets sammanhållning mot sin slottsherre och mot utomstående. Marxismens solidaritet gäller hela arbetarklassen: lokalt, nationellt och internationellt.

Solidariteten blir socialismens stora reservoar av politisk styrka. Den gör arbetarrörelsens politik slagkraftig oavsett innehållet i dess politik. Innehållet i arbetarpolitiken – i den mån det inte är lokalt och tillfälligt bestämt – kan klassificeras som etiskt eller marxistiskt.

Inte minst i Sverige är detta angeläget eftersom den svenska socialdemokratin i stor utsträckning byggt på och förverkligat den etiska socialismens ideal. Herbert Tingsten leder oss snett i sitt stora arbete Den svenska socialdemokratins idéhistoria genom att öppna arbetet med en genomgång av Marx läror för att sedan visa hur litet partiet utnyttjat dem och förverkligat dem. En genomgång av den etiska socialismens läror hade varit en bättre utgångspunkt. Då hade man fått en rättvisare bild av en genomtänkt ideologi förverkligad i politisk praxis. Bland dagens uttolkare av socialdemokratins idéer söker flertalet vanligen omvärdera partiets förflutna och tar fram förstoringsapparaten så snart de finner en tankegång som verkar vara ett eko av Karl Marx. Det vore bättre om man medgav sakernas rätta tillstånd: den svenska socialdemokratin är i allt väsentligt en inkarnation av den etiska socialismen. Även de bärande idéerna idag inom socialdemokratin tillhör denna tradition. Den programrapport om jämlikhet som partiet och LO presenterade 1969 är t.ex. en rättighetskatalog i den etiska socialismens tradition.

Distinktionen mellan etisk och marxistisk socialism kan kompletteras med den vanliga distinktionen mellan reformistisk och revolutionär socialism. Vi får då fyra huvudtyper:

I industriellt underutvecklade länder har revolutionära metoder fungerat bäst för socialisterna. Revolutionärerna i Ryssland, Jugoslavien, Kina, Kuba, Nordkorea och Nordvietnam har i det väsentliga burits upp av en jordbrukande underklass. De industriellt högt utvecklade länderna har aldrig sett industriarbetare genomföra en revolution av marxistisk typ. I dessa länder har revolter, våldsamma protester, vilda strejker och upplopp fört fram den etiska socialismens krav. Men revolterna har varit kortlivade och fungerat mest som markeringar av de punkter i samhället där förhållandena upplevs som olidliga och måste ändras. En genomgång av opinionsundersökningar från ett stort antal valrörelser i de industriellt avancerade demokratierna visar att den etiska socialismens rättighetskataloger hos reformpartier utgjort de mest attraktiva elementen. Grovt talat kan man sluta att ju mer arbetarpartiernas valrörelser och politiska maktutövning i de avancerade industriländerna rört löften om dessa rättigheter snarare än löften om revolution, ju framgångsrikare har de varit bland väljarna.

*) Man måste naturligtvis göra sådana här tilldelningar på basis av rörelsernas idéinnehåll inte på basis av vilka döda eller levande tänkare som de hyllar och tar av sig hatten för. Det är också viktigt att skilja på de etablerade ledarna, aktivisterna och den stora massan när man tillämpar denna typologi. Massan håller vanligen mer på det etiska innehållet än aktivister och ledare. Ledare håller vanligen mer på reformistisk metodik än aktivister.