Published in Sociologisk Forskning no. 2, 1966, pp 131-149

 

Professor Hans L. Zetterberg,
Stiftelsen Riksbankens Jubileums fond, Stockholm

 

Fördelning av forskningsmedel


Forskningsråd och forskningsstiftelser erhåller varje år en tilldelning eller avkastning som skall användas att stödja forskning inom ett på förhand givet ämnesområde. De beviljande donatorerna eller politikerna har därmed gjort sitt: de har sett till att en viss sektor av forskning fått stöd. Resten av uppgiften vilar nu på en grupp personer som skämtsamt brukar kallas "filantropoider", det vill säga sådana som ger bort andras pengar. Deras uppgift är ingalunda lätt. Vilka vetenskapsmän inom det angivna området skall få forskningsanslag? Vilka konkreta forskningsproblem skall anslagen gå till? Finns det någon optimal metod att portionera ut forskningspengar så att vårt vetande ökar så fort som möjligt – och så billigt som möjligt?

Ur den rika floran av lösningsförsök till dessa problem som amerikanska och europeiska stiftelser experimenterat fram skall jag göra ett urval. Urvalet är gjort så att dess detaljer bildar en konsekvent helhet. Ingen detalj är ny och oprövad – jag har själv sett alla praktiseras – men kombinationen av dem är unik i den meningen att man inte kan peka på en viss stiftelse och säga att den gör precis så här. Kombinationen är avpassad för det svenska forskningsstödets nuvarande storleksordning och för de svenska vetenskapliga traditionerna.


I.

De attityder, som färgar den samtida diskussionen om forskningsanslag, uppstod en gång inom det lärda skrået och spreds sedan till samhället i övrigt. De har på det hela taget försvårat umgänget mellan vetenskapsmän och de medelfördelande instanserna. I det lovvärda syftet att undanröja dessa hinder skall jag tillåta mig att karikera attityderna en smula.

Det är uppenbart att vetenskapen ökar vårt välstånd och vårt välbefinnande. Det är lika uppenbart att i västerlandet har vetenskapsmän och idésökare på det hela taget varit fattiga personer. Det är också givet att vetenskapsmän och idésökare gett vår kultur dess egentliga innehåll. Och det är lika givet, att de personligen vanligen varit utan egentligt inflytande i de församlingar, som har makt att bestämma över samhällets utformning.

Kunskapssökarna har reagerat på denna sin situation med att hävda att de lever det verkligt goda livet. Att söka sanningen är livets värdefulla del. De som söker pengar och makt satsar däremot på chimärer. Och till syvende och sist kommer den vetenskapliga sanningen fram ändå oavsett vad dagens rike och mäktige gör. Denna ideologiska självständighetsförklaring gentemot den världsliga överheten utvecklades samtidigt med vetenskapens långa strid mot kyrkans auktoritet. Resultatet blev att doktrinen om "forskningens frihet" från yttre inblandning fick en del ovidkommande inslag.

En "yrkesideologi" av ovannämnda slag är en normal reaktion på att vara fattig och maktlös och hunsad. Liknande föreställningar utvecklas lätt bland särlingar som viger sitt liv åt att söka det sköna eller det heliga. Ideologin har vårdats med förnäm omsorg vid universiteten men torde numera tillhöra de döda eller döende ideologierna. Ekon av den finns förvisso. Den professor, som får stora anslag, kan än idag kallas för något så nedlåtande som "forskningsdirektör" av sina anslagsfattigare kollegor, som ogärna medger, att han verkligen forskar: "han sitter ju bara där och administrerar forskning".

Men det är främst i kontakten med utomstående som yrkesideologin ställer till trassel. I sin kontakt med affärsmän och politiker har vetenskapsmännen av hävd varit mycket förbryllande varelser. Å ena sidan uppträder de som om de besatt det meningsfulla livets hemlighet. Å andra sidan kräver de löner och anslag så att de kan få del av det goda liv som deras yrkesideologi fördömer. Donatorer har länge vetat, att stöd åt forskare har varit en form av välgörenhet för vilken man inte kunde påräkna någon djupare tacksamhet. Vetenskapsmännen har inte gjort sin begäran om forskningsmedel lättare genom att framhäva vad deras yrkesideologi också säger, nämligen att ingenting kan undertrycka att sanningen till slut kommer fram. De begär alltså att de rike och mäktige skall skyndsamt ge dem stora forskningssubsidier för att betala för något som oemotståndligt växer fram ändå! Hur dumma tror egentligen vetenskaparna att affärsfolk och politiker är? Och om världens herrar ändå faller till föga och ger forskarna de begärda subsidierna krönes deras förlöjligande när de får klart besked att de inte får vara med och bestämma vilka ämnen och problem, som forskningen skall avse. Detta förbehåller sig ju vetenskaparna att välja själva under hänvisning till forskningens frihet.

Det är inte förvånande, att samhället har svårt att hitta en vettig inställning till forskningsbidragen, när de som söker dem har odlat så konstiga idéer om sig själva och sådan exklusivitet kring sin verksamhet. Även om den nya generationen av vetenskapsmän har en annan inställning och en mindre patetisk yrkesideologi, så har den nuvarande generationen av politiker och affärsmän vuxit upp med den äldre uppfattningen. Svårigheterna är därför stora just nu. Den omfattning, med vilken näringslivets och statsmakternas årliga forskningsstöd har ökat, gör dessa svårigheter till en offentlig angelägenhet. Ironiskt nog tycks den gamla yrkesideologin för forskare vara mer utbredd bland nutida företrädare för statsmakterna och näringslivet än bland forskarna själva. Forskningens prestige är så stor att dess bergtagna bland allmänheten även tror på forskarnas yrkesideologi av anno dazumal.


II.

I USA och i Sovjet har en mycket rationell inställning till forskningsmedel kommit att dominera i ansvariga kretsar. Den amerikanska pragmatismen och den ryska marxismen är rörande eniga på en punkt: endast de vetenskapliga ämnen, till vilka forskningsmedel slussas, utvecklas i någon meningsfull utsträckning. Vetenskapliga idéer blommar inte av sig själva; endast de idéer, som har resurser, organisation och kontanter bakom sig, har en realistisk chans. Att utbilda vetenskapsmän är inte nog; de måste också kontinuerligt stödjas med forskningsanslag. De instanser, som sköter distributionen av forskningsmedel, har därför skapat en rad flexibla anordningar för fortlöpande, effektiv forskning. Låt oss kort nämna de vanligaste varianterna.

Anläggningsanslag och utrustningsbidrag ges till nya forskningsorganisationer eller till utbyggnad av existerande sådana. Basorganisationsanslag ger ett laboratorium eller forskningsbyrå dess chefstjänster och servicepersonal samt viss förbrukningsmateriel. Ett projektanslag ger medel till en undersökning av ett vetenskapligt problem som är så klart definierat och så nära sin lösning att den kan förutses om viss personal och utrustning ställs till förfogande under en begränsad tidsperiod. Exploreringsbidrag ges till forskningsområden i vilka projekt ännu ej kan formuleras. Kontinuitetsbidrag ges till forskningsinstitutioner och laboratorier så att de kan avdela tid och personal för långtidsplanering. Forskare kan få utvecklingsbidrag, dvs. betalt för att planera sitt nästa projekt upp till det stadium då en genomarbetad ansökan om ett projekt är färdig. Vidare ställs utryckningsanslag till villkorlig disposition för vissa forskare så att medel omedelbart finns tillgängliga för undersökning av astronomiska, geologiska, meteorologiska, ekonomiska och sociala händelser eller katastrofer vars inträffande inte kan förutses, t.ex. en supernova, en jordbävning, en orkan, en börspanik eller ett rasupplopp (forskaren skall så att säga nyfiket följa i den utryckande brandkårens kölvatten, därav namnet). Man tar forskningsoptioner på lovande undersökningar och på forskarlag så att projekten och dessas personal skall finnas kvar vid tillfällen då större forskningsmedel kan utdelas. Till de livaktigaste forskningscentra ger man institutionsförstärkande anslag, ett slags premier utöver de basanslag som vanligen erhålles från offentliga medel. Anslag från offentliga medel har fördelats enligt likartade principer mellan olika universitet och olika institutioner inom universiteten och sålunda gett lika resurser till dåliga och goda forskargrupper. De institutionsförstärkande anslagen utgör tillägg, som ger de för tillfället lovande institutionerna extra resurser. För att sprida forskningsresultat till andra forskare och till avnämare står man redo för att ge publiceringsbidrag. Av betydelse är konferensanslagen som ger vetenskapsmän möjlighet att deltaga i kongresser och symposier där de lägger fram sina resultat för diskussion. En del forskningsresultat kan utnyttjas i praktisk verksamhet och för att inte fördröja detta i onödan ger man tillämpningsanslag. De senare är av de mest varierande slag och kan täcka kostnaden för en prototyp av en ny maskin till kostnaden för en TV-film som lär allmänheten något nytt.

Forskningsfonderna stöder alltså hela forskningsprocessen, från de första idéuppslagen till den praktiska tillämpningen. Man håller det dyrbara forskningsmaskineriet i ständig drift, undviker att slösa månader och år mellan anslagen, eggar och lockar forskarna till nya insatser. Man tror nämligen inte att vetenskaplig sanning växer fram av sig själv.

Flexibilitet och snabbt forskningsstöd av dessa slag kräver en stab av kompetenta filantropoider med rätt stora befogenheter. En underdirektör i en större amerikansk stiftelse kan vanligen på egen hand anvisa USD 5.000 i utvecklingsbidrag, kontinuitetsanslag, optioner på forskningsprojekt, et cetera. Anslag upp till c:a USD 25.000 (i de federala forskningsfonderna USD 40.000) kan vanligen arrangeras av honom med styrelseordförandens godkännande. Större anslagsyrkanden måste gå genom styrelsen eller någon av dess arbetskommittéer. Även där är filantropoidens bedömning i praktiken mycket inflytelserik: det är han som ägnat tid åt problemet, konsulterat experter och skaffat kännedom om alternativa forskningsförslag, medan styrelseledamöterna mestadels är lekmän som ger stiftelsen någon dag i månaden av sin tid, sitt kunnande och sin energi.


III.

Sverige förefaller mycket outvecklat ifråga om rutiner för flertalet i utlandet vanliga stödformer för forskning. Exploreringsbidrag, kontinuitetsbidrag, utvecklingsbidrag, utryckningsanslag, forskningsoptioner och institutionsförstärkande anslag är praktiskt taget okända. Nästan alla svenska forskningsanslag är projektanslag. Forskningsrådens standardkontrakt är formulerade så att de passar projekt. I och för sig är detta naturligt ty projektanslag är satsningar på forskningsresultat som ligger så nära i den vetenskapliga utvecklingen att de kan förutses i ansökningshandlingar.

De svenska ansökningar om projektanslag som råkat hamna på mitt skrivbord har inte samma utförlighet som de amerikanska. Sverige är ett litet land och forskningsråden har ofta personlig kännedom om de sökande och kan fylla i luckorna i den bild av projekt och forskare som ansökningshandlingen ger. Antalet forskare ökar emellertid så snabbt att de svenska ansökningshandlingarna – även från professorer som anser att alla bör känna till deras forskning – kräver utförligare upplysningar. En trist kvarleva av det feodala välde som svenska professorer haft på sina institutioner är vanan att söka alla institutionens anslag i eget namn, medan den som skall sköta forskningsarbetet och som vanligen har formulerat forskningsproblemets detaljer och valt metodiken, får ett undanskymt omnämnande i ansökningshandlingen.

Projekten uppdelas på delprojekt – vart och ett med sitt forskningsproblem och sin budget fördelade på olika forskare. På det sättet får man ett "forskningsprogram" som belyser olika aspekter av ett och samma problemområde. Ett projekt kan också uppdelas i delprojekt för en och samma forskare som han tar itu med i tur och ordning. På så sätt stöder man en del av en "forskarkarriär". För en yngre forskare är uppdelning av en ambitiös, stor forskningsuppgift på delprojekt en vanlig procedur. Hans forskningserfarenheter är inte omfattande nog för att kvalificera honom för ett stort engångsanslag. Den medelbeviljande instansen ger honom anslag till ett första delprojekt och kan sedan ge honom medel till nästa delprojekt om det första gått bra, osv. (Mer om hur man etappvis ökar och minskar anslagstaket för forskares projekt nedan.) Delprojekt är en gångbar myntfot för forskarstöd som ger de anslagsbeviljande instanserna förutsägbara resultat samt viss kontroll över stora och långsiktiga forskningsuppgifter.

Att ge pengar till projekt har varit populärt bland stiftelser inte bara av dessa skäl. Projektanslag innebär att många dolda kostnader för forskning absorberas av andra än stiftelsen. Projektanslag – särskilt för stora projekt – kostar ibland universiteten mer än de smakar. De skapar en rad tillfälliga arrangemang med lokaler och personal som ofta nog ligger som kräftsvulster kring universitetens permanenta organisation och de kräver fri service av olika slag från universiteten: de belastar dess bibliotek, datamaskiner, bokföringsmaskineri, etc. En uppfattning om kostnaden att skapa hemvist för projekt ges av den praxis som finns vid amerikanska universitet att automatiskt dra mellan 20 och 40 procent från alla forskningsanslag till universitetets allmänna förvaltningskontor. I USA har man också observerat att projektpersonalens lojalitet mot universitet störs av dess lojalitet mot stiftelsen som bekostar dess forskning; om lojalitetskonflikter uppstår är det naturligt för dem att sälla sig till den organisation som betalar levebrödet. När jätteprojektet är avslutat ställs universitetet vidare inför besvärliga frågor om vilka bland projektpersonalen man är skyldig att hålla kvar, och hur de skall inpassas i den ordinarie universitetsstaten, osv.

Det ligger sålunda ingen större vishet i att låta alla forskningsmedel gå till projektanslag. Bland de amerikanska forskningsstiftelser som vanligen lett den forskningspolitiska utvecklingen (t.ex. Rockefeller Foundation) kan man idag spåra en ökning av de institutionsförstärkande anslagen på bekostnad av de tidigare dominerande projektanslagen. Att universiteten föredrar de institutionsförstärkande anslagen är givet. Projektanslagens negativa följdverkningar blir dock mindre om de kompletteras med kontinuitetsbidrag, utvecklingsbidrag och forskningsoptioner, ty dessa undanröjer en del av problemen och slöseriet kring ad hoc-organisationen för ett projekt. Men de anslagsformerna används, som sagt, inte i Sverige.


IV.

Till ingredienserna i de nya metoderna för stöd åt forskning hör en ny attityd från samhällets sida: forskningsmedel betraktas som en forskares rättighet, inte som en favör från en idealistisk, tålmodig, välgörenhetsinrättning. Detta hänger samman dels med den rikliga tillgången på forskningsmedel, dels med upptäckten av rationella sätt att fördela dem.

Förr var sökandet av forskningsmedel ett slags lotteri. Man kunde kallas till donatorer för att bocka och buga och med handen på hjärtat svära att här förelåg något genialt. Eller man skaffade sig intyg från professorer, i vilka de glatt gissade att man var en framtidsman på sitt valda forskningsgebit. Nu vet man bättre. Granskning av alla ansökningshandlingar sker dels av budgetexperter dels av sakexperter på det område på vilket sökande tidigare har forskat och det område som hans ansökan avser. Granskningen går ut på att fastställa vad man kan kalla "anslagsvärdighet".

Budgetgranskningen ser till att de forskningsmoment som avses kostar ungefär detsamma som vad liknande forskningsmoment – om de tidigare utförts – bevisligen kostat i tidigare undersökningar. (Detta är viktigt, särskilt för en stor och rik forskningsfond, för det ligger mycket i filantropoidernas Parkinsonska lag att "forskningsbehoven stiger i takt med tillgängliga forskningsmedel".) Dessutom ser budgetgranskningen till att vissa tumregler använda av den medeldistribuerande instanser har följts rörande löneersättning, konsultarvodens storlek, lokalkostnader, instrumentköp, försäkringar m.m. Manualen för anslag från National Institute of Health utanför Washington innehåller över 100 sidor av specialbestämmelser av dessa slag. De är publicerade så att de sökande själva kan tillämpa dem och slippa bli tillrättavisade. Några större skillnader mellan svenska och amerikanska forskningsråd i fråga om det slags poster som får finnas i en forskningsbudget har jag inte upptäckt. En liten men mycket betecknande skillnad är dock att i Amerika kan en akademisk lärare få lönetillägg (vanligen 30% av årslönen) om han använder sitt sommarlov till forskning. I Sverige får den professor eller lektor som forskar under ferierna precis samma lön som den som fiskar hela sommaren.

Det är givet att forskarna ombeds komma med rätt precisa besked vad de behöver pengar till. Det har därför utarbetats en praxis att stöd ges till planeringen, dvs. de kontinuitets- och utvecklingsbidrag vi nämnde. Planeringen av ett större projekt tar sådan tid att den icke gärna kan utföras på den sökandes fritid, och han får alltså betalt också för denna fas av sitt arbete. Han behöver ibland konsultera forskare i in- och utland för att få fram bästa undersökningsplan, och det är rimligt att de senare blir betalda för sina tjänster; han behöver ibland medel för att göra provundersökningar för att veta, huruvida ett planerat forskningsmoment överhuvud kan genomföras; sökande behöver slutligen hjälp till utskrivning och stencilering av den färdiga forskningsplanen, vilken med bilagor kan omfatta ett hundratal sidor. Att ha fått hjälp att utveckla en idé till en färdig ansökan binder inte den medelfördelande instansen på något sätt att bevilja denna ansökan, ett förhållande som nogsamt framhålles för alla parter. (Forskningsfonden kan ge eftertryck åt detta genom att framhålla, att man beviljat, låt oss säga, endast var fjärde eller femte färdig ansökan, vars forskningsidé man hjälp till att utarbeta.) Att i många fall förlora den lilla summa – c:a 2.000 à 15.000 kronor – som det kostar att utveckla en ansökan med genomtänkt forskningsplan och realistisk budget är i det långa loppet mycket billigare än att ha satsat hundratusentals kronor på illa genomtänkta forskningsplaner med budget, som kräver upprepade tilläggsanslag. En genomtänkt forskningsplan med korrekt budget är emellertid också en förutsättning för att fördelningen skall ske rättvist och rationellt enligt sökandes anslagsvärdighet.

En sakgranskning av vetenskapliga experter göres som en andra rutin i bestämningen av anslagsvärdighet. Det är viktigt att veta om det föreslagna projektet innehåller något originellt, att det inte bara kommer att mala fram vad som redan är känt. Nu är detta inte alltid möjligt att fastställa i förväg. Även erfarna professorers förhandsbedömningar om utgången av ett projekt kan slå fel. I Amerika, där professorsintyg skrivs på lösare boliner än i Sverige, har en skepsis utbildats mot sakkunnigutlåtanden om ansökningshandlingar. De används dock, och deras funktion är att sortera bort de värsta ansökningarna från vidare konkurrens om forskningsmedel. (Endast när det gäller ansökningar från nybörjare på forskarbanan är dessa intyg helt utslagsgivande, men nybörjarnas anslag är alltid blygsamma oavsett superlativen i professorsintygen. En doktorand i USA kan t.ex. sällan få mer än 30.000:- per år under en tvåårsperiod; olika amerikanska fonder har dock helt olika regler om ingångsstödet till forskarbanan.) De mest framgångsrika instanser, som beviljar forskningsmedel, litar i huvudsak på de fingervisningar man får från de sökandes tidigare anslagshistoria: vilka anslag har han haft tidigare och vad blev det av dem? Man etablerar alltså anslagsvärdighet ungefär som en bank etablerar kreditvärdighet. Om det ligger konkurser i den lånesökandes bakgrund eller om stora lån i förhållande till hans tillgångar ännu löper är hans möjlighet att få ett nytt lån liten. Men om banken ser att ett företag ordentligt har skött amorteringar av tidigare lån och företaget också kan visa att det skördat framgångar med tidigare lånade medel, då är chanserna att få ett nytt lån stora. Det kan visserligen hända att den kreditinstitution som lånar ut pengarna vill veta vad de skall användas till, men man avstår från att göra utredningar om framtidsutsikterna för de investeringar som den sökande tänker göra med sitt lån. Man går efter vad som är säkert och fastställbart, dvs. hans tidigare lånehistoria, och man avstår från det osäkra och obedömbara, dvs. gissningar om framtiden. Parallellen mellan denna bankpraxis och modern anslagspolitik för vetenskapliga projekt är slående.

Systemet med anslagsvärdighet bygger på en sakkunnig eftergranskning av de tidigare projekt, som sökanden utfört, snarare än en sakkunnig förhandsgissning om utgången av det aktuella projektet. Denna eftergranskning stöder sig inte bara på vad en eller två tillkallade sakkunniga säger i ett kort utlåtande utan påverkas av fackpressens recensioner och det förhållandet att tidigare projekt citeras av andra forskare eller omsatts i praktiska handlingsprogram. Det blir alltså det samlade omdömet från kollegor om hur tidigare projekt skötts som avgör anslagsvärdigheten och därmed chanserna för att få ett nytt projekt. Den som misslyckats i tidigare projekt får inte anslag eller får anslag, som är mindre än vad han tidigare hade. Den som lyckats bra kan få anslag upp till samma storleksordning eller större. (Permanent utrustning och liknande engångskostnader behöver man inte ta med i beräkningen av taket till anslag under detta system.) När nya ansökningar under årens lopp kommer från en forskare, kan man steg för steg öka hans forskningsmedel när han levererar fina resultat och lär sig administrera en växande forskningsgrupp. Eller minska anslagen, om resultaten blir svaga. Viss vikt läggs vid ren organisationsförmåga ifråga om de stora anslagen. Har tidigare projekt visat att sökande drar till sig kvalificerad personal och får den att trivas? Har han hållit tidsplaner och budgetramar för olika forskningsfaser? Om anslagsmyndigheten är sofistikerad tas hänsyn också till vissa andra faktorer än vad som blev av sökandes egna tidigare anslag. Av särskild vikt är då den forskningsmiljö i vilken han tänker förlägga sitt projekt. Kontakt med idérika, farmgångsrika forskarkamrater i närliggande forskningsämnen bådar gott för sökandes egen framgång. (Detta är inte nödvändigtvis detsamma som att ha en berömd professor som chef; en del institutionschefer med personlig berömmelse lyckas inte med att skapa en förmånlig forskarmiljö.)

Det mesta man kan förlora, när man använder anslagsvärdighet som grund för medelsfördelning är en summa som är lika stor eller något större än vad forskaren använde till ett bevisligen framgångsrikt, tidigare projekt. Sådana förluster är inte vanliga, och systemet är en mycket god garanti mot att forskningsmedel går till fel forskare. Politiker som anslår medel till forskning och privata donatorer, som sätter upp forskningsfonder, kan alltså numera göra det med avsevärd tillit till fördelningssystemet. Forskarna sporras också av systemet att göra det bästa av sina pågående projekt och därmed öka sin anslagsvärdighet för kommande projekt. Den gamla yrkesideologin, som skröt med att forskarna vigt sitt liv åt något högre kall, förlorar i denna situation all mening. Om forskarna är självbelåtna, är det därför att deras projekt går bra, och sålunda kan de med självförtroende fortsätta sin forskarkarriär. Stabiliteten i systemet tryggar arbetsmoralen.

Användningen av anslagsvärdighet som utslagsgivande för fördelning av forskningsmedel gör den fortlöpande kontrollen av ett beviljat projekt mycket trevligare, och det kan försvaras, att den görs med mycket stor vidsynthet. Det händer ofta att projekt omdefinieras under arbetets gång. Forskarnas frihet att följa oväntade och lovande linjer, som ej anteciperats i ansökningshandlingarna anses given. Vetenskapsmannen, som dagligen håller på med sitt problemområde, vet naturligtvis bäst vad som är intressant och vad som är återvändsgränder. Den medelbeviljande instansen begär visserligen att få veta när en undersökning ändrar inriktning och får tillfälle att diskutera implikationerna av detta. Men den egentliga utvärderingen sker, när forskaren lämnar in sin slutrapport, och de påföljder avvikelsen kan ha gäller forskarens anslagsvärdighet, dvs. hans chanser till nya forskningsmedel. Ofta nog blir en slutprodukt bättre genom de utvikningar, som gjorts från den ursprungliga planen, och det är inte nödvändigtvis en merit att ha för vana att följa den i anslagshandlingen utstakade planen till punkt och pricka. Detta är en aspekt av "forskarens frihet" som finns tillgodosedd med detta system, en frihet som inte på något sätt behöver inskränkas även om anslagen blir mycket stora.

Investering i forskning kräver naturligtvis samma fasthet som privat och offentlig investering, man satsar på det som går bra och stryper penningflödet till det som går dåligt. Det är en trist uppgift för forskningsråds och stiftelsers representanter att fara och inspektera projekt som man misstänker håller på att rinna ut i sanden. (Så trist är uppgiften att den sällan utförs.) Systemet med anslagsvärdighet gör att forskaren får ett starkt intresse att fatta det nödvändiga beslutet. Han är den förste som vet att det går dåligt, och om han vill behålla sin dyrt förvärvade anslagsvärdighet, måste han avbryta sitt projekt och återställa icke förbrukade medel. Det är inte demeriterande att göra så. Däremot blir det demeriterande att fullfölja ett hopplöst projekt till sista anslagskronan; då sjunker anslagsvärdigheten katastrofalt.

Systemet kan alltså innebära ganska automatiska kostnadsbesparingar för misslyckade projekt. Dock har det ännu ej fulländats så att det kan göra automatiska besparingar i framgångsrika projekt. Även forskningsuppgifter som projekteras med normal budget kan ibland bli färdiga långt innan den anslagna tiden och penningsumman är slut. I kunskapens utmarker hittar man ibland oväntade genvägar och möter aha-upplevelser då pusslets bitar helt plötsligt passar ihop. Sådant tillhör spänningen och glädjen i forskning. Dessa tillfällen dramatiseras gärna för allmänheten men är i realiteten tyvärr rätt ovanliga. Det vanliga är att forskning går framåt genom envis, systematisk prövning. De beviljande instanserna kräver nästan aldrig tillbaka de medel som finns oförbrukade när ett projekt framgångsrikt slutförts i förtid; det tas som en del av forskarens belöning att få behålla överskottet för vidareutveckling av närliggande problem. Men en dylik generositet är mindre berättigad när det rör sig om mångmiljonanslag och besparingar av motsvarande storleksordning. Det är sålunda typiskt att både inom den amerikanska rymdforskningen och försvarsforskningen har man sökt sig till fastare former av budgetkontroll och till nya sätt att premiera de forskargrupper som levererar resultat snabbare och billigare än vad kontraktet anteciperade.

För att bli fullt rättvist måste ett fördelningssystem byggt på anslagsvärdighet kombineras med publikationsverksamhet. Här brister det mycket hos amerikanska forskningsstiftelser, vilka sällan ger tryckningsbidrag eller håller sig med skriftserier. En snabb publicering ger recensioner, och framför allt ger den möjlighet att se hur en stor grupp kollegor bedömer ett projekts resultat, citerar det och arbetar vidare från det. Utvärderingen blir därför inte helt beroende av vad en eller annan sakkunnig som läser den stencilerade slutrapporten säger om dess värde. Det är den stora gruppen av mer eller mindre anonyma kollegor som fäller utslaget. Forskningens frihet är också i den meningen bevarad att en vetenskapsmans anslagsvärdighet ytterst bestäms, inte av politiker eller affärsmän eller andra utanförstående, utan av forskarna själva.

Både i de fall, då jag själv stått på mottagarsidan och de fall, då jag suttit på utdelningssidan, har jag funnit, att de beslut om forskningsmedel som bygger på etablerad anslagsvärdighet är lättast att fatta och upplevs som mest rättvisa. Visst kan systemet kritiseras därför att det inte ger unga genier stora anslag med detsamma och för att det ger relativt utbrända äldre forskare för stora möjligheter att dra växlar på den forskning de gjorde under sina bästa år. Men det är ett system som i görligaste mån är utan godtycke och slöseri. Det vore förvånande om Sverige anser sig ha så gott om forskningspengar att man har råd att undvara det.

V.

Medelfördelning byggd på anslagsvärdighet är ingen radikal innovation utan bygger på vad stora forskningsstiftelser och forskningsråd världen över utvecklat som sin arbetspraxis. Det som saknats har inte varit detta arbetssätt men möjligen en explicit diskussion av det faktum att anslagsvärdigheten är det normala övervägande som görs när forskningsmedel fördelas. De beviljande instanserna i Amerika har ej alltid publicerat spelreglerna om anslagsvärdighet. Kanske man tyckt att det är att inbjuda till argument om deras tillämpning med de forskare som fått avslag. Men den tradition av offentlighet, som finns i Sverige, gör publicering av fördelningsprinciperna helt naturlig.

Ingen vet exakt i vilken utsträckning bedömning av anslagsvärdighet används i de svenska forskningsråden och forskningsfonderna för att fördela de medel, som avsatts för dessas respektive ämnesområden. Det finns säkert en hel del kvar av donators och styrelsemedlemmars personliga aversioner och älsklingsidéer. Godtycket har dock en mycket stark motvikt i det vördade svenska professorsintyget. Eftersom dessa intyg och utlåtanden ofta rör just sökandes anslagsvärdighet, skall man inte se dem som något som nödvändigtvis avviker från det system som ovan skisserats. Även i de fall då professorsintygen innehåller förhandsgissningar om utgången av det projekt för vilket man söker pengar så får man anta att dessa bygger i huvudsak på bedömning av hur sökande utfört tidigare projekt. Vad som emellertid saknas i den nuvarande svenska situationen är en tillämpning av anslagsvärdighetens princip när det gäller anslagens storlek. Ingen svensk fond och inget forskningsråd tillämpar tumregeln, att en forskare kan få ett anslag som, räknat per år, är högst, låt oss säga, 35% större än det han använda i ett tidigare, bevisligen lyckat projekt.

En sådan regel – om den fanns – måste tillämpas med rum för undantag. Under alla omständigheter är det nog bra att fördelningen inte blir alldeles mekanisk och slaviskt följer det ena eller andra systemet. Visst utrymme måste ges åt personliga satsningar. Men när Sverige i år investerar en och en halv miljard i forskning bör alla försäkras om att dessa pengar i huvudsak kommer att fördelas bland forskarna på grundval av deras etablerade anslagsvärdigheter, alltså med mycket litet utrymme för godtycke från de instanser, som skall sköta fördelningen, och med maximal garanti mot slöseri.

VI.

Om samhällets investering i forskning, trots att den följer anslagsvärdighet, ändå misslyckas, beror det inte på att fel forskare får anslagsmedlen. Det svenska systemet ger tyvärr ingen garanti för att de mest givande forskningsprojekten utförs. Forskningsråden, de halvstatliga fonderna (Malmfonden, Kungafonderna, etc.), och de privata donationsfonderna fungerar på det hela taget som expeditionskanslier, som tar emot ansökningshandlingar. De ägnar ingen eller liten tid åt att utreda forskningsbehov, uppmuntra ansökningar från vissa problemområden, och de beställer aldrig den forskning som kan behövas. Initiativen skall komma från forskarna själva. Det synes vara ett tilltalande system sett från forskningsfrihetens synpunkt. Men det är inte särskilt effektiv forskningspolitik.

De stora amerikanska forskningsstiftelserna har här sedan länge slagit in på en annan väg, och detsamma gäller vetenskapsakademierna i öststaterna. Man nöjer sig inte med att sitta och vänta och hoppas att en ansökan från ett givande men underutvecklat forskningsområde skall komma in. Man utreder i stället var forskning bäst behövs och initierar själv de projekt man anser värdefulla. Den illustration till denna form av forskningsstöd som antagligen är mest känd i Sverige, är professor Gunnar Myrdals arbete om den amerikanska negerfrågan. Den insatsen väckte ett sovande samvete, inbokade ett nytt forskningsområde, gjorde kurser i rasfrågor inom högre undervisning möjliga, och inspirerade många av de reformkrav, som nu förverkligas. Myrdal skrev en ansökan om att få göra denna forskning. Valet av forskningsuppgift och erbjudandet till honom gjordes av en stiftelsestyrelse på grundval av utredningar om strategiska forskningsbehov gjorda av dess kansli; en illustration av egentlig stiftelseverksamhet, det arbete som är differentia specifica för en forskningsstiftelse.

Den mildaste formen av initiering är att uppmuntra forskarna själva till den. Det kan man göra genom att låta en expert utreda ett ämnesområde från historiska, internationella och personliga synpunkter och sedan låta ämnesföreträdarna diskutera hans utredning. Man håller med andra ord upp den som en spegel för forskarna som vidgar deras perspektiv, karikerar en smula, tvingar dem till utblickar över vad de gjort bra och vad de försummat och hoppas att detta skall förlösa några signifikanta forskningsuppgifter som man är redo att stödja. I ett litet land som Sverige där professorerna av tradition utnämner varandra uppstår lätt i valet av forskningsuppgifter vissa apostoliska successioner som bör ifrågasättas med jämna mellanrum. Här har en aktiv stiftelse en naturlig uppgift.

Man riskerar inte forskningens frihet, om var tionde eller ens varannan forskningsuppgift är utbjuden snarare än självvald. En forskare kan alltid säga "nej tack" till en inbjudan att forska om ett visst ämne. Och om han väljer att utföra arbete så sker ingen inblandning i hans sätt att sköta det. Det väsentliga i forskningens frihet hotas inte om forskningsråd och stiftelser tar initiativ. Men samhällets stöd till den allt dyrbarare forskningen kan bli besvärligt att få om man insisterar på den förlegade yrkesideologi som menar att endast forskarens åsikt skall höras när ämnen för forskning väljs. Att alla forskningsmedel reserveras för av forskarna i splendid isolation självvalda ämnen är en lyx, som samhället kunde överse med när de summor det rörde sig om var obetydliga. Men när den totala forskningsbeviljningen nu är så stor, ter det sig lätt som en utmaning mot dem som finansierar forskningen att deras organ – forskningsråd och stiftelser – ej skall kunna initiera ett enda projekt.

Varför skall inte en stiftelse eller ett forskningsråd idag kunna beställa en allsidig undersökning av frågan om utlänningar i Sverige? Liksom Myrdals amerikanska undersökning skulle den ge en totalbild av problemet som ligger tio år före de offentliga utredningarna. Varför skall inte en stiftelse eller ett forskningsråd kunna förlösa forskning inom, låt oss säga, den underutvecklade svenska socialantropologin, miljöforskningen eller kriminologin genom en utredning av dessa vetenskapers behov, som sedan skulle diskuteras med dem som vill göra en forskarinsats på dessa områden? Varför skulle inte den explosionsartade utvecklingen av den svenska sociologin under de sista femton åren ge skäl till en omprövning av vart det bär hän – arrangerad av en stiftelse eller ett forskningsråd?

Om man går under ytan så har initiativ naturligtvis tagits underhand av medlemmar i råd och stiftelser under alla de år som de varit verksamma. Vad som nu behövs är att den initierande verksamheten blir explicit och offentlig, så att alla känner dess existens och dess spelregler.

VII.

Hur stor andel av tillgängliga forskningsmedel skall gå till anslag som initieras av forskningsfonder och hur mycket skall falla på anslag som söks utifrån? Bland de välkända amerikanska donationsstiftelserna finns en klar tendens till att låta lejonparten av tillgängliga medel gå till den initierande verksamheten. Styrelsen för The Twentieth Century Fund (grundad 1919) började år 1929 med att initiera projekt kring samhällsekonomiska problem och år 1937 beslöt man att all expediering av ansökningar inkomna utifrån skulle upphöra och alla medel användas till självinitierande verksamhet. Russel Sage Foundation (grundad 1907) fattade ett liknande beslut för räkenskapsåret 1947-48. Utvecklingen inom de största fonderna går helt i samma riktning, men man behåller vanligen en mindre andel av tillgängliga medel för ansökningar utifrån fältet. Inom de avdelningar av Rockefeller Foundation som jag känner bäst – The Equal Opportunity Program och The University Development Program – går 95% av medlen till av stiftelsen initierade projekt och 5% kvarstår som tillgängliga för ansökningar utifrån. Carnegie Corporation har utarbetat en praxis att genom egna utredningar definiera mycket begränsade problemområden där stiftelsen vill göra utslagsgivande insatser. På de amerikanska fakultetsklubbarna skvallrar man naturligtvis gärna om de stiftelseutredningar som görs och en professor med närliggande forskningsintressen kan anse det mödan värt att sända in en ansökan som anteciperar stiftelsens intressen. Hans ansökan kommer formellt sett utifrån fältet men har i praktiken – om hans informationer varit riktiga – uppmuntrats av stiftelsen. Direktörerna på Carnegiestiftelsen fann det därför svårt att svara på frågan om hur mycket som initieras inifrån och hur mycket som expedieras på initiativ utifrån, men de höll med om att minst tre fjärdedelar av tillgängliga medel gick till projekt som direkt eller indirekt hade initierats av dem. För Fordstiftelsen kompliceras bilden av dess storlek – den är lika stor som alla andra amerikanska donationsfonder tillsammans – och av dess praxis att dela ut även en del av kapitalet. Om man räknar in alla dess anslag så står det emellertid klart att den ligger någonstans emellan Rockefellers och Carnegies andelar av initierande verksamhet. Vissa federala forskningsmedel som består av årsanslag till National Institute of Health och National Science Foundation går i långt mindre utsträckning till initierande verksamhet och distribueras mera i likhet med de system som används i de svenska forskningsråden.

I ett land med många forskningsstiftelser är det naturligt att en del av dem reserverar alla eller nästan alla medel för egna initiativ. De kan därmed göra strategiska punktinsatser som blir av avgörande betydelse. De ovannämnda stiftelserna med 100% initierande verksamhet är mindre än den svenska Malmfonden och har nått berömmelse och betydenhet genom att göra koncentrerade satsningar på ett fåtal problemområden. I USA har detta ej lett till någon likriktning av forskningen, ty en forskare med andra intressen har dels andra stiftelser att vända sig till, dels finns en tillräcklig andel av de federala forskningsmedlen tillgänglig för ansökningar av alla slag från alla håll.

Ett litet land som Sverige har varken pengar eller personal att upparbeta alla vetenskapliga specialområden till toppnivå. Det är därför nödvändigt att styra forskningsinsatserna. Mitt förslag är (1) att forskningsråden – som hittills – blir de instanser som mottar alla slags ansökningar utifrån de vetenskapliga fälten, (2) att de halvstatliga fonderna – främst Malmfonden och Riksbankens Jubileumsfond – blir huvudsakligen initierade och (3) att de större privata fonderna – främst Johnsonstiftelsen och Wallenbergstiftelsen – övertalas att bli helt initierade i sin fördelning av forskningsmedel.

VIII.

Införandet av ett initierande forskningsstöd i Sverige kan ske i den takt kompetenta filantropoider utbildas. Här är ett yrke som måste skapas från grunden i Sverige och som endast kan skapas om forskningsfonderna är villiga att betala vissa lärpengar.

Den egenskap man helst ser hos en filantropoid är förmåga att lyssna. Han är lyhörd för namn och idéer. På sina resor och besök vid universitet och forskningscentra finner han snart att vissa namn nämns om och om igen som de unga lovande forskarna eller som de äldre experterna med sunda oneurotiska omdömen. Hans närvaro uppmuntrar forskarna att formulera sina framtida forskningsproblem. Han får inte säga "vore det inte bättre att göra så här" även om han tror sig veta bättre på en eller annan punkt. Men han får säga "vad skulle ni egentligen vilja göra när det pågående projektet är färdigt " och han måste vara den receptive lyssnaren som med bildning och beläsenhet uttrycker sin uppskattning över att forskaren vill ta honom med till sin kunskaps gränsområden.

Om filantropoiden i sina kontakter med forskare tvingas säga "jag har inte en aning om hur min styrelse kommer att ställa sig till detta projekt" så kan man lätt föreställa sig att forskaren slår upp styrelsens namn och adresser och föredrar att ta direkt kontakt med dem – eller att forskaren tycker det är helt meningslöst att alls diskutera projektet. Det måste med andra ord finnas en viss enighet inom styrelsen kring vad man vill göra; filantropoiden måste bättre än någon annan kunna förutse styrelsens beslut. Om styrelsemedlemmar och deras filantropoider kan enas om anslagsvärdighetens princip (eller någon liknande princip som gör det möjligt att bedöma chanserna för ett projekt) är mycket vunnet; då vet alla parter, att oavsett om någon har politiska, moraliska eller andra reservationer mot ett visst ämne, så kommer dokumenterade vetenskapliga meriter ändå att vara utslagsgivande. Om fondstyrelsens anslagsbeslut däremot är ryckiga, godtyckliga eller försenade, förlorar filantropoiden forskarnas förtroende, ty det är han som har den dagliga kontakten med forskarna och som i praktiken representerar forskningsfonden i vetenskapssamhället. Det blir då svårt för honom att solidarisera sig med styrelsens anslagsbeslut.

Det svenska forskningsstödet behöver alltså både högklassig servicepersonal av filantropoider och framsynta fondstyrelser som förstår att utnyttja dem i initiativ som möter forskarna på halva vägen. En fungerande organisation för det initierande forskningsstödet behövs för närvarande mer än en ökning av antalet kronor anslagna till forskning.

* * * * * * *

 

Ett urval av böcker om stiftelser och fördelning av forskningsmedel

Andrews, F.E. (red.), Foundations: 20 Viewpoints, New York 1965

Andrews, F.E., Philantropic Foundations, New York 1956

Eberee, E.R. och Waxman, J., Investment in People: The Story of the Julins Rosenwald Fund, New York 1949

Flexner, A., Funds and Foundations, New York 1952

Ford Foundation, Report of the Study for the Ford Foundation on Policy and Program, Detroit 1949

Fosdick, R.B., The Story of the Rockefeller Foundation, New York 1952

Keppel, F.P., The Foundation, New York 1930

Keppel, F.P., Philantropy and Learning, New York 1936

MacDonald, D., The Ford Foundation, New York 1956

National Institute of Health, Grants Manual, Washington 1964 (controlled distribution).

En bibliografi på 43 sidor finns i Report of Princeton Conference on the History of Philantropy in the United States, New York 1965.

Den största samlingen av litteratur, tidningsurklipp och årsberättelser från stiftelser finns i The Foundation Library Center, 444 Madison Avenue, New York


* * * * * * *