Sociologisk Forskning, vol 3, 1966, pp 1-21

Professor Hans L. Zetterberg,
Stiftelsen Riksbankens Jubileums fond, Stockholm

 

Traditioner och möjligheter
i nordisk sociologi


I.

Sociologin är en gammal vetenskap på den internationella akademiska skådebanan; få vetenskaper idag kan ståta med en historia som innefattar ett århundrade av kumulativ forskning samt professurer inrättade för sextio eller sjuttio år sedan. Men sociologin vid de nordiska universiteten räknar sin ålder, om den vill vara exakt (och som vi skall se har den en lidelse för det exakta räknandet), inte i årtionden eller århundraden, utan i år. Naturligtvis har det funnits föregångare till sociologin, såsom Gunnar Suolahti i Finland eller Eilert Sundt i Norge. Men de utövade inget bestående inflytande och upprättade inga akademiska lärostolar eller undervisningsprogram. Eilert Sundt är för den nordiska sociologin vad Ibn Kaldhun är för världens sociologi: ett tidigt lysande ljus i mörkret, men utan konsekvenser för utvecklingen av detta fält.

Så tidigt som på 1880-talet bedrev C. Wilkins vid universitetet i Köpenhamn undervisning och examination i sociologi. Han var en social darwinist i Spencers efterföljd, men hans lärostol i filosofi och sociologi förvandlades till en lärostol i enbart filosofi efter hans död år 1918. Den i Tyskland utbildade (och pro-tyska) socialisten Gustaf Steffen upprätthöll en tjänst i ekonomi och sociologi vid Göteborgs universitet under årtiondena kring första världskriget. Han samlade inga välkända elever eller forskare i sociologi omkring sig och undervisningen i sociologi i Göteborg upphörde efter hans död år 1929. Endast Finland har en betydande sociologisk tradition som begynner före andra världskriget. Edvard Westermarck var den första sociologen från de nordiska länderna som blev internationellt uppmärksammad. Hans akademiska hemorter, universitetet i Helsingfors och senare universitetet i Åbo, var kloka nog att tillåta honom att dela sin tid med en internationellt sett viktigare institution – i detta fall London School of Economics – sålunda utvisande ett sätt på vilket nordiska universitet kan behålla sina framstående vetenskapsmän trots konkurrensen med den internationella akademiska arbetsmarknaden. Under en kort period före och efter andra världskriget innehade den tyska sociologen Theodore Geiger en lärostol i Århus i Danmark. De flesta av själva krigsåren tillbringade han i Uppsala. Vid hans död år 1962 bröts den viktigaste förbindelse som någonsin utbildats mellan nordisk och kontinental sociologi. I konkurrenserna om de nordiska professurer som inrättades efter kriget deltog mycket få sökanden med kontinental utbildning och de hade ingen framgång.

Det geigerska mellanspelet symboliserar ett försummat tillfälle för skandinavisk sociologi. Den för honom naturliga ämneskombinationen, sociologi och historia, blev påfallande ovanlig i Skandinavien när ämnet utbyggdes under 50-talet. Geiger var en makrosociolog som behärskade de bästa teorierna om samhället som utvecklats inom den västerländska humanismen och han använde sig av såväl historiska data som av samtida statistik i de empiriska faserna av sitt arbete. Detta är en värdefull sociologisk tradition som i stort sett ännu inte återupptäckts i Skandinavien. De stora europeiska sociologerna, såsom Max Weber, Werner Sombart, Vilfredo Pareto, Robert Michels och Emile Durkheim, har naturligtvis länge varit kända vid skandinaviska universitet, men de har lästs och debatterats i första hand av filosofer, ekonomer, jurister och statsvetare. Filosofen Gunnar Aspelins bok från 1937, Tankelinjer och trosformer, är ett förnämligt uttryck för den svenska kontakten med sociologins klassiker. Men när sociologin senare bröts ut ur den praktiska filosofin, markerade man gärna sitt avstånd från modervetenskapen, bl. a. genom att nedvärdera de äldre, "filosofiska" sociologerna.

De sociologiska klassikerna har – såtillvida som de alls diskuteras vid de nuvarande nordiska institutionerna – kommit hit via USA. Det är ett stycke historisk ironi att den kontinentala sociologin, särskilt den tyska, fann en fristad i Amerika under Hitler-åren och så småningom växte sig tillräckligt stark där för att omkring 1960 kunna exporteras tillbaka till det Europa som en gång fördömt eller ignorerat den. Även det ökande intresset för Karl Marx, som för närvarande återfinns vid flera nordiska institutioner, kan spåras tillbaka till amerikanska förpackningar av marxistiska sociologiska idéer; detta intresse är inte, som man kanske kunde tro, ett direkt utslag av ett kontinuerligt studium av Marx inom de stora socialistiska partierna i Norden. Det faktum att de samtida nordiska professorer i sociologi, vilka är socialister, inte behandlade Marx som sociolog med respekt, förrän deras kollegor i Amerika började göra det, bekräftar det beroendeförhållande till amerikansk sociologi i vilket nordisk sociologi befinner sig.

Amerikansk sociologi har emellertid uppvisat en mångfald och rikedom som inte har kunnat importeras till de nordiska universiteten. I USA finns det många professorer vid varje institution; en Parsons kompletteras sålunda av en Stouffer, en Merton av en Lazarsfeld, en Goffman av en Bendix, en Martindale av en Rose, en Hughes av en Hauser, och så vidare. Den europeiska universitetsstrukturen kunde inte importera denna rikedom och dessa varandra balanserande krafter. Det förhärskande systemet med "ett ämne – en institution – en professor" gjorde varje import från Amerika ensidig. Det närmaste man kommit till amerikansk variationsrikedom var under 40- och 50-talen i Oslo, när en rad framstående Fulbright-professorer från Amerika – för vilka Instituttet for Samfunnsforskning vanligen var värd – etablerade en intellektuell dragkamp. Naturligtvis drog de inte alla samtidigt i olika riktningar, men de tilläts att under ett år i taget förföra de inhemska sociologerna i olikartade och varandra motsägande riktningar. Konsekvenserna av detta system är bestickande, ty norsk sociologi har haft stora framgångar och Norge har i större utsträckning än andra nordiska länder exporterat såväl sociologer som sociologiska idéer. Det är intressant att spekulera om vad slags forskarmiljö, som detta sekventiella korstryck ger upphov till, jämfört med den som frambringas av det simultana korstrycket vid en amerikansk institution. Universiteten i Köpenhamn och Oslo har nyligen lyckats med att införa större variationsrikedom bland fakultetsledamöterna i sociologi; men även där återstår en lång väg att gå innan man närmar sig den sociologiska variationsrikedomen vid ett typiskt amerikanskt universitet. Insikten att ingen enskild person kan företräda det mångskiftande ting som kallas sociologi är fortfarande ovanlig i de nordiska länderna.

En ensidig nordisk sociologi är sålunda en naturlig följd av historiska omständigheter och av den nordiska universitetsstrukturen. På det hela taget lutar sociologin åt samma håll i alla nordiska länder. Importen av idéer från amerikansk sociologi förnekade inte den socialpsykologiska lag, som förutsäger att man gör ett urval som favoriserar redan förefintliga tänkesätt. Den redan förefintliga nordiska inställningen till vetenskapliga undersökningar befäste sålunda sig själv under efterkrigstiden genom ett sållat urval av idéer och aktiviteter från amerikansk sociologi. Vissa filosofer hade formulerat sållningsprinciperna: Hägerström i Sverige, Jørgensen i Danmark, Kaila och von Wright i Finland, och Naess i Norge. Naess' inflytande har varit både personligt och intellektuellt: han länkade in flera medlemmar av sin begåvade grupp av filosofistudenter på sociologi och med inspiration, entusiasm och skicklighet handledde och understödde han personligen deras första sociologiska forskningsprojekt. Det finns skillnader mellan de nämnda filosoferna, men de är alla analytiska och ganska stränga vetenskapsteoretiker. Den sociologi som de skulle acceptera borde vara fri från värdeomdömen, betona begreppslig klarhet, vara formell snarare än informell till framställningssättet, pröva alla viktiga argument mot data och säkerställa att samma data kunde granskas av andra. De ställer sig tveksamma inför introspektion, intuitiv historisk förståelse, litterära eller personliga belägg. De avvisar gärna teoretiska begrepp som inte är förknippade (åtminstone indirekt) med mätinstrument, liksom mätinstrument som inte är förknippade med begrepp. Detta nätverk av kognitiva kriterier genomsläppte till de nordiska länderna ett speciellt urval av amerikansk sociologi. Av ett vidsträckt sociologiskt spektrum släppte de nordiska länderna in endast ett ganska smalt band: en sträng positivistisk-operationalistisk variant som man kunde kalla för "hårddata-sociologi". I skandinaviska diskussioner om den moderna sociologins natur under uppbyggnadsåren efter kriget var George A. Lundberg den auktoritet man oftast citerade. De flesta amerikanska sociologerna vid den tiden skulle ha sagt att Lundberg representerade en respekterad riktning, men definitivt en ytterlighetsriktning.

Det lilla som fanns kvar av den fina mjukdata-tradition som en gång etablerades i Sverige med Linnés resor och observationer kring folkets vanor i olika landsändar och näringsgrenar fick sålunda en dödsstöt. Dess siste sociologiske företrädare var E. H. Törnberg, ofta kallad folkrörelsernas sociolog. Den rigida modell som istället uppställdes var lättare att uppfylla inom mikrosociologi än inom makrosociologi. Skandinaverna blev särskilt väl bevandrade i socialpsykologi. Av makrosociologiska ämnesområden har nordisk sociologi utmärkt sig endast sådana som lätt låter sig kvantifieras. Så till exempel är undersökningarna om social mobilitet av Kaare Svalastoga i Danmark och Gösta Carlsson i Sverige bättre än de parallella underökningar som under 50-talet växte fram inom ramen för arbetet i International Sociological Associations kommitté för social mobilitet. Den politiska sociologi, baserad på valstatistik, som företräds av Erik Allardt vid Helsingfors universitet, är en annan makrosociologisk bedrift; den förtjänar att högaktas lika mycket som den sociologi som företräds av den moderne mästaren inom detta område, S. M. Lipset.

Under sitt nordiska fadderskap förfinades sålunda den amerikanska hårddata-skolans forskningsmetoder och precisionen hos dess teoretiska modeller. Valet av denna speciella linje i spektrumet har besparat den nordiska sociologin mycken futilitet och irrationalitet. När dess röst hörs i internationella sociologiska sammanhang kan man kanske klaga över att den uttalar ganska banala sanningar, men man kan inte klaga över att den talar oförnuftigt eller ovetenskapligt. Och tidvis uppträder bland de nordiska sociologerna sådana som vill göra något mera än att förbättra sina amerikanska läromästares insatser, dvs. man finner personliga röster som klart skiljer sig från kören av amerikanska dialekter. Sålunda företräder Torgny T. Segerstedt, vars 1947 inrättade professur vid Uppsala universitet representerar inledningen till efterkrigstidens befästande av sociologins ställning i Sverige, en version av sociologin som uppenbart är hans egen.

Själva det faktum att sociologin i de nordiska länderna ganska enstämmigt upptog hårddata-metoden har starkt underlättat dess administrativa expansion. Ty detta urval av bedömningsgrunder implicerade en enhällighet om vem som är kompetent nog att befordras eller erhålla forskningsanslag. Om statens och universitetens myndigheter, i stället för denna kriteriernas likformighet, hade mötts av hela världsarenans förvirrande mångfald av olikartade forskningstyper så skulle de – i enlighet med en välkänd sociologisk princip om korstryck – ha uppskjutit sina beslut om etablerandet och utvidgningen av sociologin. I Danmark inträffade faktiskt någonting i stil med detta. Här kom en Lundberg-elev, som nominerats till professuren i Köpenhamn av sina skandinaviska hårddata-kollegor, att granskas av representanter för de något annorlunda kriterier som kom till uttryck i Geigers tidigare undervisning. De diskussioner som följde fördröjde hans utnämning till fast tjänsteställning med flera år. I grunden var det en diskussion, inte om hans personliga kompetens, utan om kriterierna enligt vilka man bedömer sociologisk kompetens, och bristen på enhällighet i detta avseende i Danmark är förmodligen ett skäl till att sociologin där släpar efter jämfört med andra nordiska länder.

Nu kan man hävda att den nordiska sociologins rättrogenhet mot hårddata-idealen har gått för långt och att somliga av dess diskussioner kännetecknas av en metodologisk puritanism, vilken påminner en utanförstående mera om moralismen i stränga religiösa sekter än om konversationen i ett lärt seminarium. En rättrogenhet som mer än en gång försatt sociologerna i motsättning till deras lysande vänner i statskunskap, ekonomi och juridik – Herbert Tingsten, Gunnar Myrdal, Alf Ross – är naturligtvis oresonlig och ohållbar; den hindrar snarare än underlättar framsteg. Det är också betecknande att när den utmärkte Vilhelm Aubert från Oslo universitet under titeln The Hidden Society samlar sina bästa uppsatser, så tillfogar han en inledning som försvarar en fenomenologisk inriktning och som underförstått ifrågasätter oundvikligheten av hårddata-metodologin. (Men kanske är detta inget mera än ytterligare ett eko från andra sidan Atlanten, där den mjukdata-sociologi som representeras av Hugh Duncan, Erving Goffman och David Riesman nyligen har varit på modet.)

Ingen har gått frågan om mjukdata-sociologins villkor in på livet. Problemets kärna är inte de gamla frågorna om kvantifiering av sociologiska data och matematisering av sociologiska teorier; vi vet med säkerhet att dessa är möjliga och mycket nyttiga sätt att arbeta. Inte heller är det fråga om huruvida introspektion, deltagande observation och läsning av skönlitteratur förser oss med goda hypoteser som vi kan testa med de gängse forskningsmetoder som tillhandahåller hårddata; vi vet med säkerhet att så är fallet. Problemets kärna är huruvida den sociala verklighetens natur tillåter riskfria genvägar till kunskap som är så hållbar att endast en dåre skulle förneka den och endast en som på ett iögonenfallande sätt förslösar tid och pengar skulle utsätta den för fortsatt forskning. Närmare bestämt är det en fråga om vilken kunskapsteoretisk status sådan vetskap har som erhålles genom att man fördjupar sig i ett socialt drama vilket som helst, må det sedan vara självbiografiskt, historiskt, skönlitterärt eller icke-litterärt. Detta är ett känsligt problem för nordisk sociologi, eftersom det också inbegriper frågan om hur pass adekvata dess grundares och filosofers kognitiva sållningsprinciper är. Segerstedts The Nature of Social Reality tillhandahåller en kunskapsteoretisk åskådning som kanske kunde bli grundläggande både för ett humanistiskt och naturvetenskapligt sätt att närma sig sociologin, men tills vidare har Segerstedt valt att stanna inom hårddata-traditionen.


II.

Professorerna och de intellektuella traditioner de företräder och formar utgör naturligtvis inte hela sanningen om nordisk sociologi. De sätt på vilka sociologin har blivit institutionaliserad utanför universitetens institutioner måste också diskuteras. Vissa forskningsgrupper utan formella – men ofta med informella – förbindelser med universiteten har spelat en framträdande roll. Några exempel är Instituttet for Samfunnsforskning i Oslo, Socialforskningsinstitutet i Köpenhamn och Alkohol-politiska forskningsinstitutet i Helsingfors. Sådana institut understödjer universitetsstudenterna genom att förse dem med resurser och service för avfattandet av avhandlingar och monografier, men de kan också utgöra centra med intellektuella betoningar som avviker från universitetsprofessorernas. Undervisningsinstitutionerna med sina fasta tjänster och säkerställda stater har på lång sikt en fördel jämfört med forskningsinstituten, vilka är beroende av en jämn ström av väl finansierade uppdrag. Men när undervisningsinstitutionerna är svaga, blir forskningsinstituten fästen för den sociologiska företagsamheten. Och forskningsinstitutet där vissa tjänster är fasta (åtminstone i praktiken) är den bästa garanti vi för närvarande känner till för skapande forskning.

I Oslo har Instituttet for Samfunnsforskning uppenbarligen varit referensgruppen för de flesta sociologerna. Forskarna arbetar här i trevliga lokaler som upprätthåller deras självkänsla och understödjer deras föreställning om att de är moderna och dristiga. Vad Instituttets ledare, Eric Rinde, i praktiken investerar i är vetenskaplig interaktion. Forskningsanslagen (av vilka de flesta kommer från Norges samhällsvetenskapliga forskningsråd), utrustningen för bearbetning av data, biblioteket, sekreterarservicen, arbetsrummen för forskarna skulle alla ha haft mindre effekt om de hade spritts på projekt och lokaler över hela staden eller, ännu värre, över hela landet. Huset på Munthesgate med de gemensamma aktiviteterna innebär konversation mellan forskarna, en interaktion med många fruktbara följder. Ty idéer föds vanligen under konversation, och även om de föds i splendid isolation behöver de konversationens förstående gensvar för att växa sig starka. Svenska sociologer, som arbetar relativt isolerade från varandra, producerar sociologiska rapporter som innehåller medelmåttiga (dvs. tråkiga) idéer, medan medelmåttigt begåvade norska sociologer, om de ingår i Instituttets interaktionssfär, producerar idéer över det medelmåttiga (dvs. diskutabla idéer). Vidare blir forskningens hantverk – rutinen för tvättning av provrören, så att säga – fast etablerat i ett institut och en stab som är väl övad i detta hantverk frigör de professionellas skapande energi. Av stor betydelse är också att interaktionsstrukturen på ett forskningsinstitut gör det lätt att öva upp en ny generation av forskare: novisen erhåller det mesta han behöver av stöd och råd helt enkelt genom att vara där. Satsningen på sociologisk interaktion i Oslo ger sålunda en vacker avkastning, vilket framgår av nästan varje nummer av Tidskrift for Samfunnsforskning och av Instituttets imponerande bibliografi. Sverige skulle göra klokt i att följa Norges exempel och inrätta liknande forskningsinstitut.

Spridningen av sociologin utanför universiteten och forskningsinstituten uppvisar olikartade drag i de nordiska länderna. Skillnaderna är klarast mellan Sverige och Norge. För tjugo år sedan fanns i Sverige ingen heltidslärare i sociologi och knappt någon person som hade kunnat klara av motsvarigheten till en muntlig tentamen i ämnet för en amerikansk doktorsgrad i sociologi vid något av de bättre amerikanska universiteten. Vid mitten av 60-ralet står det klart att sociologin trängt igenom mycket väl. Den är valfritt ämne i pol.mag.-examen; den ingår obligatoriskt i utbildningen av socialarbetare och journalister; snart kommer den att vara obligatorisk i urbildningen av sjuksköterskor; den kommer att krävas i psykologutbildningen; den har föreslagits som ett nödvändigt inslag i utbildningen av lärare för grundskolan, eftersom man kommer att undervisa alla skolbarn i sociologi. På tjugo år har alltså ämnet sociologi i Sverige gått från en splittrad deltidssysselsättning till en beståndsdel i den obligatoriska utbildningen! Man skulle vara en dålig sociolog om man inte väntade sig att denna fantastiska expansion skulle möta motstånd av äldre etablerade intressen. Det förekommer klagomål bland svenska sociologer över att många auktoritetspersoner inte uppskattar sociologin. Men dessa negativa anmärkningar om sociologin är ett tecken, inte på dess misslyckande, utan på dess framgång.

När man gör en uppskattning av de faktorer som förklarar den svenska situationen måste flera förhållanden nämnas utöver svenska sociologers vetenskapliga kompetens. Den inflytelserika ställning, som nestorn i deras krets, Torgny Segerstedt, har intagit vid utformningen av landets utbildningsväsende, måste noteras. På senare år har Sveriges Sociologförbund börjat spela en nyckelroll. Det är mera än ett lärt samfund, det är en akademisk fackförening, bildad för att främja sociologernas spridning till den civila förvaltningen, industrierna och urbildningsväsendet och för att underlätta sociologernas karriärmöjligheter. Härvidlag skiljer sig svensk samhällsstruktur från de flesta andra länders såtillvida som akademiska fackföreningar verkligen har makt. Förmodligen kan Sveriges Sociologförbund redan utöva större inflytande över statsmaktens beslut än vad den mycket äldre och större American Sociological Association någonsin har utövat på Förenta Staternas beslutande organ.

De organisatoriska ansträngningar som ligger bakom spridningen av svensk sociologi till väsentliga delar av det sociala systemet har hårt beskattat den administrativa energin. När svenska sociologer tillfälligtvis träffas, så är det sannolikt att de talar, inte om sin vetenskaps stora intellektuella problematik, utan om organisatoriska frågor. Om sociologerna i de andra nordiska länderna avundas den svenska situationen – och att fälla avundsjuka anmärkningar om svenskarna är som bekant ingen synd i de nordiska länderna – så kunde de kanske finna en källa till tröst och stolthet i det faktum att deras egen sociologi är intellektuellt mera intressant än den svenska. Särskilt i Norge är sociologin ett levande ämne. Norska sociologers misslyckande med att i samma utsträckning som de svenska sprida sig till samhällets nyckelorgan bör i första hand tillskrivas frånvaron av effektiv akademisk fackföreningsverksamhet i Norge. Det faktum att majoriteten av de norska sociologerna ger sitt stöd till ett och samma vänsterparti och att detta parti saknar inflytande i departementskorridorerna kan också vara en del av förklaringen.

Norsk sociologi har i allmänhet valt forskningsproblem från de underlägsnas värld. Listan på forskningsrapporter från Instituttet for Samfunnsforskning sägs vara en lista på vad som är fel i det norska samhället och på frågeställningar som kan väckas från en radikal politisk ståndpunkt. Norska sociologer har skrivit pamfletter och de norska tidningarnas kultursidor innehåller, i högre grad än andra nordiska tidningar, artiklar av sociologer. Placeringen av norska sociologer i samhällets väsentliga organ har fortskridit som om den dirigerades, inte av en akademisk fackförening, utan från en effektiv underjordisk rörelse. Under en mångfald av täckmantlar, varierande från kriminologi till fredsforskning, har sociologerna börjat infiltrera byråer och organisationer.

Av detta vill jag inte ge intrycket att allt är väl beställt i frågan om sociologins avnämare i Sverige. Dess plats i den offentliga planeringsverksamheten inbjuder till ett flertal frågetecken som måste förstås utifrån historiska synpunkter. Å ena sidan har forskning knuten till de offentliga utredningarna varit några av den svenska socialvetenskapens höjdpunkter. Man tänker på forskningsavsnitten i Emigrationsutredningen (Gustaf Sundbärg), Arbetslöshetsutredningen (Dag Hammarskjöld), Familjeberedningen (Tage Erlander), universitetsutredningen (Torgny Segerstedt) och så vidare. Å andra sidan är det uppenbart att den i utlandet så vanliga uppfattningen att sociologer haft en nyckelroll i utformningen av det svenska välfärdssamhället är helt missvisande.

Någon genomgripande analys av det svenska välfärdssamhällets framväxt på 1930-talet har ännu inte gjorts. Man kan emellertid föreställa sig att ett huvudresultat av en dylik analys skulle ge vid handen att de välfärdsprogram som uppgjordes av de första socialdemokratiska politiker som uppnådde verkställande makt (Per Albin Hansson, Gustav Möller och deras medarbetare) formulerades mot bakgrunden av deras egna erfarenheter under barn- och ungdomsår. Deras önskan var att skapa för var och en av "de sina", vad varje framgångsrik familjemedlem skapar för sina anhöriga: trygghet för de gamla, framtidsmöjligheter för de unga och välstånd för samtliga. Deras familjehumanitära värderingar är uppenbara i att socialbidrag ges vid extra påfrestningar i individens livscykel; staten träder in, som den rike och mäktige onkeln, med stöd när familjen bildas, när barnen föds, vid arbetslöshet, när änkeståndet inträder eller pensionsåldern uppnås. När bidrag lagfästes som hjälp i sådana familjekriser motiverades de inte av socialistiska eller marxistiska tankegångar; ej heller med hjälp av social forskning. Dessa politiker visste av personlig erfarenhet vad som behövdes, och när den politiska demokratien gav dem medlen var der naturligt för dem att ombesörja vad som var nödvändigt. Som bekant kallade de inte sin skapelse "det socialistiska paradiset" ej heller "det socialvetenskapliga samhället" utan "folkhemmet", en adekvat benämning på ett samhälle i vilket staten handlar i enlighet med de värderingar som urmärker en humanitär storfamilj.

Samhällsvetenskapliga inspirationer till välfärdsprogrammen utformades främst inom den s.k. stockholmsskolan av nationalekonomi. Ett i vida kretsar diskuterat bidrag kom från Gunnar och Alva Myrdal med deras bok Kris i befolkningsfrågan. Genom att sätta samman kraven på välfärdsåtgärder med det starka behovet på 1930-talet att öka födelsetalet gav de en legitimationsgrund för vad socialdemokraterna önskade och försäkrade sig samtidigt om liberalt och konservativt stöd. Även den mest konservative kunde stödja åtgärder som skulle sörja för att en tillräckligt stor befolkning fanns för industrins och krigsmaktens behov! Bl. a. av denna anledning lanserades den svenska välfärdsstaten på basis av politisk enighet. På grund av denna samstämmighet mellan politiska vänster- och högerriktningar reducerades behovet av social forskning; politisk aktion kunde vidtagas utan fördröjande enighetsskapande forskning.

Efter kriget, när arbetet på skapandet av den svenska välfärdsstaten återupptogs, sökte man en roll för social forskning vid planerandet av de nya välfärdsprogrammen. Den första generationen sociologer hade utbildats i början på 50-talet och var beredda att arbeta för statliga utredningar engagerade i planeringsuppgifter. Välfärdsplanerarna hade då specialiserats så att endast ett fåtal politiker längre kunde ha en förstahandskunskap om de behov som skulle tillgodoses: hur många riksdagsmän och departementstjänstemän har personligen kännedom om zigenarna, om spridningen av VS, om ungdomsgäng, om immigranter? Behovet av socialforskning var därmed uppenbart. Mot slutet av 1950-talet bröts dessutom den politiska samstämmigheten kring välfärdsprogrammen i och med pensionsfrågan. Åtskilliga utredningar anställer nu sociologer för att samla fakta och sammanställa och tolka dessa fakta i en opartisk vetenskaplig anda, så att enighet kan skapas åtminstone kring diagnosen av problemen. I allmänhet gör socialforskarna sina uppdragskartläggningar samtidigt som utredningen sitter och värderar gammal praxis och formulerar ny politik. Det finns ännu endast få exempel på att socialforskningen påverkar de politiska rekommendationerna. I ett par fall antyder informerat skvaller att de politiska rekommendationerna var klara före eller vid samma tidpunkt som forskningsresultaten. Man söker alltså fortfarande efter hur man bäst skall anpassa den sociala forskningen till svenskt planerings- och beslutsmaskineri.

Sociologins bidrag till den framtida välfärdspolitiken är emellertid ingalunda något självklart. Den svenska socialpolitiken har hittills bibehållit det konventionella sambandet mellan å ena sidan en persons levnadsstandard och å andra sidan de pengar han får från sitt arbete. Bidrag utbetalas sålunda när förmågan att tjäna av olika anledningar är nedsatt. Detta anses så självklart att det är svårt för en svensk att tänka sig alternativ. Om man emellertid slutar att betrakta det som en naturnödvändighet att pengar till konsumtion normalt skall komma från lön från arbete, så blir en annan utformning av socialpolitiken möjlig. I det automationens samhälle, som av allt att döma står för dörren, blir tillfällena till arbete mot lön mindre, medan kraven på konsumtion bibehålls eller ökas. (En ökning i konsumtionen torde – jämte en ökning av exporten – vara nödvändig för näringslivets utveckling mot större produktion och nationalrikedom). I ett sådant samhälle blir kanalen mellan medel från lön och medel till konsumtion förmodligen alltför trång. I den situationen kan sociala bidrag inte längre effektivt slussas ut via de gamla värderingsgrunderna. Socialbidragen blir då konsumtionsbidrag, och som sådana blir de medel i konjunkturpolitiken. Socialpolitiken i ett sådant samhälle blir i stor utsträckning ett problem vars optimala lösning blir en uppgift för ekonomer snarare än sociologer.


III.

Olika städer runtom i världen liknar i mångt och mycket varandra. Hotellen, palatsen, varuhusen, katedralerna, de zoologiska trädgårdarna och nattklubbarna kunde flyttas från en stad till en annan, utan att resenärerna skulle lägga märke till någon större skillnad. Det tillkommer emellertid den ambitiöse turisten att finna en stads egenheter, att finna det som är unikt för den: somliga florentinska byggnadsverk i sten liknar ingenting annat; det gamla spanska slottet i Santo Domingo, basen varifrån conquistadorerna erövrade Sydamerika, har ingen motsvarighet någon annanstans. Omständigheterna har gjort det lätt för mig att se på min hemstad både med en främlings kritiska och nyfikna ögon och med den inföddes tillgivenhet. Som utländsk turist vill jag veta vad som är anmärkningsvärt och unikt hos denna plats. Som infödd vill jag känna stolthet över den. Mot bakgrunden av denna kritiska tillgivenhet är jag inte nöjd med att den nordiska sociologin liknar just ett hotell i den internationella stilen. Dess enda särmärke är att den förlitar sig på en ren och sval Scandinavian design, på det filosofiska hårddata-programmet för samhällsvetenskaperna. Ändå uppvisar det nordiska samhället ett flertal egenskaper som på ett unikt sätt är i takt med viktiga sociala utvecklingstendenser i samtiden. En prövosten för vår sociologi är helt enkelt hur många sådana speciella egenskaper den finner och hur väl den undersöker dem. Så kan man formulera en uppfordran till nordisk sociologi, när man ser den från internationell sociologisk synvinkel.

I västvärldens historia har ibland händelser i ett land signalerat vad som skulle komma att hända i andra länder många år senare. Så till exempel förebådade upprättandet av oberoende och demokrati i Förenta Staterna vad som skulle ske mer än hundra år senare i Europa och i Europas kolonier. Såsom Lipset har visat i sin bok The First New Nation kan de första 30 eller 40 åren av amerikanskt oberoende, sedda från detta speciella perspektiv, betraktas som ett slags guide till de nya nationernas historia i Afrika och Asien idag. En nationell karismatisk hjälte – en Washington – framträder och binder folket till sig genom personlig lojalitet, så stark att lagen kan brytas och den koloniala ordningen förkastas. En demokratisk konstitution upprättas, men medborgarrätten är inte fullständig och medborgarnas frihet är kringskuren. En neutral utrikespolitik utvecklas, vilken spelar ut stormakterna mot varandra. Stora ansträngningar görs för att trygga hjälpen från utlandet. Regeringsorgan omhändertar den ekonomiska utvecklingen genom offentliga anslag och investeringar. Den gamla samhällsordningen, vari en persons ställning bestämdes av familj och jordinnehav, ersätts av en ny som baserar sig på människornas prestationer och på industriella varor. Riskerna för politisk splittring, instabilitet och inbördeskrig är överhängande. Vid större mognad uppkommer – åtminstone i Nordamerika – en stabil demokrati och stora intresseorganisationer, enskilda och allmänna, uppnår ett obestridligt inflytande.

Sådan var Förenta Staternas historia under dess första årtionden och sådan är de nya nationernas historia idag. I begynnelsen var Förenta Staterna ett avlägset och rätt betydelselöst land på världskartan; icke desto mindre föregick den med ett exempel som skulle upprepas på många andra håll. Det unga Amerika var ganska isolerat från europeiska krig och det var välmående och välutbildat. Idéer och tendenser, som i Europa och dess kolonier gång på gång motverkades av andra krafter, fick här fritt spelrum. Sålunda föregick Amerika, långt innan det blev en världsmakt, med att utveckla en samhällsstruktur som för resten av världen föreföll radikal och främmande, men som i sinom tid i sina huvuddrag skulle avbildas i ett stort antal andra länder. Hegel kallade det unga Amerika för "morgondagens land" och åtminstone i denna fråga fick han rätt (fastän, som vi vet, på felaktiga grunder). Det unga Amerika var verkligen en modell för den övriga världen, och Amerika visste det och var stolt över det. Den sociolog som förstod något av detta och som skrev om det, Alexis de Tocqueville, räknas med rätta till de stora.

När man ser sig omkring i världen idag efter ett morgondagens land, dras en uppmärksamhet omedelbart till de nordiska länderna, särskilt till Sverige. Här har en kombination av omständigheter, vilken också innefattar isolering från världskrig, relativt välstånd och stor kunnighet i vetenskap, frambringat drag i samhällsstrukturen, vilka förebådar vad som komma skall i andra utvecklade länder. Tendenserna finns förvisso också i andra länder, men i Skandinavien har de funnits längre och under mera gynnsamma omständigheter. Nordisk sociologi kommer att bedömas som fullgod, om den undersöker och förklarar dess tendenser, och den kommer att bedömas som ett misslyckande – trots dess stora formellt vetenskapliga förtjänster – om den underlåter att dra fördel av sin unika ställning. Så är utmaningen beskaffad, det eldprov som vår sociologi ännu inte genomgått.

Två problemkomplex må illustrera uppgiften.


IV.

Den västerländska civilisationen har två framträdande teman, vilka båda grundligt genomsyrar Skandinavien: det rationalistiska temat och det humanitära temat. Nazisternas nederlag avgjorde igen deras överlägsenhet, ty Hitler inkarnerade oförnuftet och föraktet för mänsklig värdighet. Rationalisterna (som i Sverige ibland kallas för "kulturradikaler") har uppnått en viss dominans i åsiktsklimatet. En gudfruktig svensk skäms ofta över att erkänna sin tro på Gud, medan en rationalistisk svensk inte skäms ett dugg över att erkänna sin tro på Förnuftet. Uttryck för irrationalitet, varierande från Kyrkans officiella doktrin om helvetet till den privata mystiken i Hammarskjölds dagböcker, betraktas ofta med misstänksamhet. Rationalisterna har mycket att säga till om beträffande innehållet i radions och televisionens program och de kontrollerar ledaravdelningarna och kultursidorna i de stora dagstidningarna. Rationalisterna har förvandlat politiska debatter till seminarier i ekonomi, statskunskap och sociologi, debatter mellan rationella experter. De lösningar som föreslås utgör tillämpad samhällsvetenskap. Den typen av politiker som engagerar sig i folkliga och tumultuariska valkampanjer har försvunnit; in träder rationalisten med sin portfölj med statistik och forskningsrapporter och med sin akademiska examen. På samma sätt blir den djärva, intuitivt handlande affärsföretagaren ersatt av experter på planerad programmerad expansion. Och Kyrkans män som hänger sig åt den heliga mystiken ersätts av sådana Kyrkans män som behandlar Kristendomen som en rationell, eller åtminstone förståndig, arbetsritning för det goda livet i det goda samhället. I denna situation förekommer naturligtvis många appeller till den sociologiska vetenskapen.

Det andra stora temat i den västerländska civilisationen, för vilket Skandinavien går i spetsen, är det humanitära temat. Dess rötter återfinns inte bara i antikens Grekland utan också i antikens Palestina. Det är en oberoende tradition i vår civilisation; det är inte en följd av vår rationalism. Det finns litet eller ingenting i rationalismen som nödvändigtvis föranleder oss att ta hand om de själsligt sjuka, de missbildade och invaliderna, ingenting som talar för medicinsk hjälp åt de gamla och förlängning av de senilas liv, ingenting som tvingar oss att säkerställa att ett barn som fötts av olämpliga, imbecilla föräldrar skall ges lika mycket vård som andra barn.

Det finns, naturligtvis, varianter av barmhärtighet i alla kända samhällen, men endast den västerländska civilisationen har utvecklat en konsekvent omsorg om varje människas värdighet och en konsekvent omvårdnad av alla och envar. Det sägs att det humanitära draget i västvärldens historia står i stor skuld till Kristendomen. Men dess mest genomförda manifestation har åstadkommits av vänstersinnade i en sekulariserad stat, vilka ofta arbetat i opposition mot Kyrkans ämbetsmän. Kanske är det så att en välfärdsstat inte kan blomstra annorstädes än i en civilisation där värdet av kärlek till nästan och av välgörenhet har predikats under generationer. Likväl är det främst de ljumma troende som i Skandinavien har befäst det humanitära temat.

De humanitära dragen i de skandinaviska samhällena är välkända. Vi har, särskilt i Sverige, en situation där kriget mot fattigdomen har vunnits, där städernas rehabilitering är ett faktum, medborgarnas frihet är garanterad i lagen och de facto, medicinsk vård för de gamla, ja för alla, kan erhållas mot endast nominella arvoden, utbildningen är kostnadsfri upp till doktorsgraden, och varje duglig ungdom får underhåll för högre utbildning, mindre bemedlade nygifta beviljas statliga lån för sin bosättning, varje havande mor får vård och familjerna automatiskt erhåller barnbidrag, husmödrar beviljas semester på avstånd från det dagliga hushållsarbetet och barnen, ingen lider nöd på grund av förlust av arbetsförmågan, och så vidare, och så vidare. Denna vård och hjälp är inte beroende av barmhärtiga rika mäns och kvinnors nycker, inte beroende av övertalningsförmågan hos hans anhållan om hjälp. Vården och hjälpen ges honom som en rättighet, en rättighet som är lika fast som hans rättighet att rösta eller hans rättighet till ägodelar. De ges utan åtskillnad till goda och dåliga, till vänskapliga och anstötliga, enligt förutbestämda sätt och förutbestämda mängder. Mycket återstår naturligtvis att göra: det finns minoriteter med ouppfyllda behov av ett välfärdsminimum och den olösta bostadsfrågan irriterar majoriteten. Men från internationell synvinkel är bilden klar. Sverige har organiserat det humanitära programmet uppifrån och ned såsom ingen annan del av världen.

Men sociologer och andra samhällsvetare har, som sagt, haft litet att göra med skapandet av dessa välfärdsprogram. Inte heller har de studerat hur programmen fungerar i praktiken. De innehar inte några högre ställningar i administrationen för programmen. Till yttermera visso har inte det fascinerande problemområde där rationalismen och det humanitära temat korsar varandra, strider med och/eller understödjer varandra blivit studerat; ingen sociolog har ens börjat formulera de problemen. Var i världen skulle detta kunna studeras bättre än i Sverige? Om inte en förändring snart inträffar, så kommer framtidens historiker att känna sig i hög grad svikna av de samtida skandinaviska sociologerna, vilka underlät att uppteckna de stora utvecklingstendenser som pågick under näsan på dem medan de kopierade amerikanska attitydskalor och läste böcker om social struktur i Afrika.


V.

Det finns många sätt på vilka Skandinavien är unikt, sätt som är av intresse inte enbart för den framtida historikern utan också för den samtida sociologiska teoretikern. För tillfället är det tillräckligt att illustrera endast ett förhållande, vilket är ett verkligt kännetecken för det överutvecklade samhället och värt allvarlig sociologisk uppmärksamhet.

En av de tidigaste och bästa sociologiska avhandlingarna om samhällets modernisering är Henry Summer Maines Ancient Law, publicerad år 1861. Den beskriver moderniseringens huvudlinje som en utveckling "från status till kontrakt". I underutvecklade samhällen är människans upplevelser och öde förutbestämda av tillskrivna status: hennes födelse och andra händelser som ligger utanför hennes kontroll. Folkstammarnas Afrika, det kastdominerade Indien, lika väl som det feodala Europa, beskrivs sålunda som statusdominerade, dvs. underutvecklade, samhällen. Dessa tillskrivna status bestämmer nästan alla aktiviteter och medlemskap, vare sig religiösa eller sekulära, innefattande yrkesarbete, affärsförbindelser, äktenskapspartner, hem, livsstil och makt och inflytande i det större samfundet. Moderniseringen av ett samhälle består, enligt Maine, i att man låter ett ständigt ökande antal handlingar och livsförlopp vara beroende av fritt ingångna kontrakt snarare än av förutbestämda status. I ett utvecklat samhälle kan individen själv bestämma och träffa överenskommelser om sitt inträde i en kyrka, i ett yrke, i ett handelsavtal, i ett äktenskap i ett grannskap, i en politisk rörelse, och så vidare. Moderniseringen består sålunda i att man lättar på statusrestriktionerna och öppnar möjligheter för kontrakt.

Skandinaviens historia från napoleonkrigen till nutiden är i stor utsträckning en historia om utvecklingen från status till kontrakt, i likhet med vilket som helst annat avancerat lands historia. Utvecklingen började ganska sent och släpade i själva verket efter utvecklingen i många utvecklade länder, särskilt i Förenta Staterna, om man mäter denna med sådana indikationer som fria handelslagar, utvidgning av rösträtten, kvinnornas rättighet att inneha och ärva egendom, och så vidare. När förvandlingen en gång begynt var den emellertid snabb. Visst är det ett faktum att vissa drag av den gamla statusordningen fortfarande kvarstår: i Danmark, Norge och Sverige har man hov och kungar och i Sverige finns det rentav ett fåtal fideikommisser som grundar sig på förstfödslorätt. Och vissa former av socialt umgänge visar tydliga rester av den gamla statusordningen; personligt tilltal, formella hälsningar och avskedstaganden visar ännu ekon från ett feodalt förflutet. Egendomligt nog förekommer detta också i Norge, ett land som aldrig haft en egen adel. Men detta är bara yttre sken. Därunder igenkänner vi ett kontraktssamhälle.

I många avseenden har avskaffandet av statusberoendet gått längre i Skandinavien än i Förenta Staterna: rätten att upplösa äktenskap genom mannens och hustruns ömsesidiga överenskommelse har förelegat i flera årtionden, en nyinstiftad lag garanterar kvinnorna rätten att bibehålla sitt flicknamn som gifta. Äktenskapskontraktet avkläds, med andra ord. Kvarlevorna av patriarkaliska statushänsyn och det kan, i likhet med andra kontrakt, förklaras ogiltigt genom ömsesidigt samtycke av parterna. Även den omtalade sexuella friheten kan ses som en illustration till hur statusinskränkningar ger vika till förmån för mera fritt ingångna förbindelser.

Skandinavien har löpt linan ut från status till kontrakt och uppvisar nu några mycket intressanta symptom på ett post-kontraktsenligt eller överutvecklat samhälle.

I sin bok Legal Values in Modern Sweden har Folke Schmidt och Stig Strömholm visat hur svensk avtalsrätt har brutit både med den anglosaxiska och den kontinentala traditionen. I dessa länder är ett kontraktsanbud giltigt, generellt sett, endast under särskilda omständigheter; om det förses med sigill, om det inbegriper utväxlandet av en symbolisk avgift vid undertecknandet, och så vidare. Enligt svensk lag kan man inte återta ett kontraktsanbud. Detta ger, naturligtvis, köparen av varor och tjänster ett extra skydd. Vidare anser sig svenska domstolar fullt berättigade att ändra hårda och till synes orättmätiga avtal, även om de har undertecknats och verkställts på erforderligt sätt. Om kontraktsbrott förorsakar skada för en av parterna, tillåtes domstolarna av lagen om skadestånd att fördela ansvaret mellan alla parter och att fördela skadorna mellan dem; de behöver inte döma ena parten skyldig och den andra parten oskyldig. På en mångfald smärre sätt säkerställer man sålunda att kontraktsfriheten begränsas av humanitära överväganden. Även på områden där ingen lagstiftning existerar har det uppstått informella normer som hindrar avtal att förorsaka oskäliga lidanden.

Men de viktigaste jämkningarna av kontraktsbestämmelserna har gett frivilliga sammanslutningar rätten att sluta avtal som är bindande för deras medlemmar. Före och efter första världskriget erkände och genomdrev svenska domstolar kollektiva avtal och 1929 inledde en särskild Arbetsdomstol sin verksamhet med att tolka och genomdriva kollektiva överenskommelser. Den svenska arbetsmarknaden är självstyrande; hela landet omfattande kollektivavtal ingås mellan LO och SAF och dessa kan genomdrivas i Arbetsdomstolen. Frånsett att den tillhandahåller domstolstjänster och medlarservice håller sig staten ur vägen. Den enskilde arbetaren och den enskilde arbetsgivaren måste foga sig efter det ingångna avtalet. Vissa effektiva rättigheter att förhandla om och kontrollera sitt eget öde har sålunda fråntagits individen och tillfaller istället de organisationer han tillhör. Likartade tendenser, ehuru mindre formella och kodifierade, kan iakttas beträffande jordbrukargrupper, konsumentkooperativa sammanslutningar och för andra frivilliga organisationer, till och med för så esoteriska samfund som för en författarförening, ett akademikerförbund, ett kyrkosamfund. Även dessa grupper ingår bindande avtal på sina medlemmars vägnar. Ibland är den andra kontraktsparten en arbetsgivare, ibland är det staten själv som uppträder som medborgenär för något välfärdsprogram.

Ett gammaldags avtal åstadkoms genom att man gick runt och hörde sig för om den bästa given och genom konkurrens mellan olika anbud. Avtal som ingås av stora mäktiga organisationer, vilka handlar på sina medlemmars vägnar, kan inte vara beskaffade på det sättet: inbördes solidaritet mellan köpslående parter begränsar konkurrensen. En situation, där den segrande tar allt och förloraren ingenting får, är orimlig för både vinnare och förlorare. Vinster som skördats av organisatoriska avtal tenderar sålunda att fördelas tämligen lika, oberoende av vad en enskilde gjort sig förtjänt av och oberoende av hans ansträngningar.

Organisationer som besitter dylika rättigheter har ett beaktansvärt inflytande. I mycket stor utsträckning beror medborgarens politiska inflytande och ekonomiska möjligheter på vilka sammanslutningar han tillhör. Denna nya samhällsordning är emellertid inte riktigt densamma som det förflutnas feodala ordning, vari en människas status såsom adelsman, bonde eller borgare bestämde hennes livscykel; utvecklingen från status till kontrakt har inte omkastats. Även om starka krafter verkar för kollektiv och obligatorisk anslutning till de stora organisationerna, så är medborgaren ändå fri att lämna dem, någonting som inte var möjlighet beträffande de feodala stånden.

Viktigare är att företagsamhet och konkurrens inte har gått förlorade vid denna omvandling. Det förekommer mycket konkurrens i skolväsendet, mellan stålverken, pappersfabrikerna och de andra industrierna och inom detaljhandlarnas, akademikernas och politikernas kretsar. Förändringen ligger i detta: konkurrenterna behöver inte riskera att stå för de allra värsta följderna av ett nederlag. Ett system har utvecklats vari man ännu kan förvänta både stora och små vinster, men vari man kan göra endast små förluster. Den svenska pensionsreformen som genomfördes för några år sedan betecknar den förhärskande andan: Varje medborgare garanteras en årlig ålderspension som belöper sig till omkring sextio procent av hans genomsnittliga inkomster under hans tio bästa arbetsår. Genom att dra sig tillbaka från arbetsmarknaden förlorar han visserligen en del av sin inkomst, men aldrig mera än fyrtio procent av vad han förtjänade under sina bästa år. Man tillhandahåller sålunda en grund genom vilken han inte kan falla. En grund av ett annat slag utgörs av det stora antal befattningar, både statliga och privata, som är på livstid. I dessa befattningar är en anställning säkerställd, men avancemanget beror på hur man sköter sig. Båda dessa exempel uppvisar en egendomlig blandning av status och kontrakt: en människas ställning är tryggad, såsom i det feodala samhället, men han kan tävla om bättre kontrakt, såsom i det utvecklade samhället. Detta slag av "återförsäkrat kontrakt" kommer, tror jag, att vara mycket karakteristiskt för morgondagens samhälle.

När det unga Amerika var framtidens samhälle förkunnade det människans oförytterliga rätt att eftersträva lycka. Detta var en verkligt revolutionär princip, när den förhärskande övertygelsen i världen var att människan måste förbli vid den läst som tilldelats henne. De nordiska nationerna bekräftar rätten att eftersträva lycka men tillfogar en andra lika revolutionär föreställning; den lycka vi vinner skall aldrig få tagas ifrån oss. Men var dröjer den skandinaviska de Tocqueville, som skall genomtränga detta tema och klargöra det för världen?

 

Sammanfattningsvis kan sägas att nordisk sociologi verkar ganska likriktad mot hårddata, när man jämför den med det breda intellektuella spektrum som internationell sociologi uppvisar. Sociologin i Sverige har emellertid spritts på institutionella vägar, genom statsmakternas beslut och genom lagligt fackföreningstryck. Sociologin i Norge har spritts på publicitetens vägar, genom en intellektuell subkultur och genom politisk radikalism. Finsk sociologi har seglat längs en behaglig kurs mellan dessa alternativ och i Danmark har man kanske inte bedrivit tillräckligt mycket sociologi för att ha något allvarligare bekymmer för frågan. Även om sociologerna i de nordiska länderna har ett likartat intellektuellt sätt att närma sig sitt fält, så har de sålunda dock inpassat sina egna roller i det större samhället på helt olikartade sätt. Rent allmänt har de emellertid varit onödigt beroende av utländska, särskilt amerikanska, förebilder och de har underlåtit att studera de unika och långt framskridna aspekterna av deras egna samhällen.


* * * * * * *

Denna uppsats kombinerar tre föredrag om nordisk sociologi och om det nordiska samhället,
ett hållet vid Columbia University i april 1963,
ett vid ett nordiskt sociologmöte i Oslo i maj 1965 och
ett vid Washington State University i oktober 1965.

* * * * * * *