Föreläsning
av Hans L Zetterberg
på City-universitetet 1999-09-24
Det tre-eniga samhället
Det
tre-eniga samhället
Figur
1. Treenigheten av stat, civilsamhälle och marknad
Olika
villkor i lilla och stora världen
Den
stora världens livsområden
De mönsterbildande
variablerna
Sex livsområden
i den stora världen
Tablå
1. Livsområdenas värden och friheter
Framväxten
av Västeuropas liberala samhälle
Figur
2. Västeuropa differentierar sina livsområden
Den
organiska solidariteten
Figur
3. Livsområdenas organiska solidaritet
En
förenkling: Det treeniga samhället
Det
civila samhällets revolution
Myndigheternas
karaktär idag
Företagens
karaktär idag
Figur 1. Treenigheten av stat, civilsamhälle och marknad
Primärgrupper
I primärgrupperna skapas den mänskliga naturen.
Så förkunnade en tidig amerikansk sociolog, Charles Hooton Cooley (1909) i boken Social Organization. Primärgrupperna är de små gemenskaper, till exempel familjen och hushållet, grannarna, vänkretsen, som är först på plan (“primära”) i vårt biologiska liv. I dem lever vi ansikte mot ansikte i förbund med varandra. Dessa grupper är inte nödvändigtvis särskilt demokratiska. Många är patriarkaliska, några är matriarkaliska. Oavsett form ger dessa barndomens innerliga gemenskaper oss inte bara födan utan också språket, de lär oss hantera våra aggressioner, definierar verkligheten, ger oss de första föreställningarna om rätt och orätt, utvecklar vårt samvete, ger oss nycklar till kreativa lekar. Primärgrupperna, kort sagt, gör oss till det vi inte var när vi föddes, nämligen människor. Dessa gruppers verksamheter kan bara med svårighet delegeras till opersonliga instanser som staten eller marknaden.
I ett av tio Guds bud kan man ana Cooleys hypotes att det är något unikt med fader, moder och/eller de andra nyckelfigurerna i den lilla värld i vilken vi växer upp. Man måste värna om den för att "du må länge leva och att dig må väl gå" (5 Mos 5:16). Om primärgrupperna inte klarat av uppgiften att ge barnen språket, lära dem att hantera sina aggressioner, och att definiera verkligheten på ett realistiskt sätt blir vad som senare händer dem mer problemfyllt. Alltför många kan få värstingens handikapp i det vuxna gemenskapslivet. Detta är trosvisshet för de konservativa, men också vishet för kännare av människor och deras samhällen, oavsett politisk färg. Det har under 1900-talet blivit psykologiskt allmängods att tro på barndomens betydelse för utformningen av vuxenlivet. Först när familjen, grannarna och barndomsvärldens vuxna fungerar för de nyblivna samhällsmedlemmarna kan man, åtminstone för det stora flertalet, räkna med att också deras senare liv på dagis, fritis, skola, och i arbetsliv och föreningsliv skall fungera utan större problem.
I praktiken blev upptäckten av primärgruppernas roll i samhället en korrigering till franska och amerikanska revolutionernas föreställning att alla människor är födda att delta i samhällslivet på lika villkor. Om vi utan fungerande primärgrupper föds till olika grader av värstingar snarare än till civiliserade medborgare har vi inte jämlika utgångspunkter för senare deltagande i samhällslivet. Det är tveksamt om alla sådana skillnader kan kompenseras senare i åldrarna.
De finns många små grupper förutom de primära. Etableringen som vuxen innebär ett uppbrott från primärgrupper, dvs. från familjen eller dess motsvarigheter och från barndomens umgängeskrets, till nya små grupper främst skolkamraterna, gängen, arbetskamraterna, klubbkamraterna, och den egna parbildningen. Alla dessa, liksom primärgrupperna, kan kallas ”den lilla världen”, men de är ej som primärgrupperna först på plan att lära oss bli samhällsmedlemmar.
I uppbrottet från primärgrupperna ligger ett dilemma som alla måste lösa.: Vi vill gärna ha primärgruppernas stöd men vi vill inte att de skall hämma och inskränka vår utveckling till vuxna. Ett lyckat uppbrott från primärgrupperna är lika viktigt för tonåringen som fungerande primärgrupper är för barnet. Med ett framgångsrikt uppbrott kommer fötterna stadigt i vuxenlivet. Då, men inte förr, kan vi göra anspråk på den rösträtt som tillkommer medborgare i en demokrati.
Olika
villkor i lilla och stora världen
Vid förra sekelskiftet kom upptäckten att den lilla världen (Gemeinschaft) följde andra sociologiska lagar än den stora världen (Gesellschaft).Vad som gäller för Gemeinschaft gäller inte för Gesellschaft, sade den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1897).
Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den lilla världen är homogen, odifferentierad. Primärgrupperna är en del av den lilla världen. Samarbete, lojalitet, solidaritet, gemensamma ägodelar behövs för att den lilla världen skall fungera.
Den
stora världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna,
medierna. Den politiska demokratin och marknadsekonomin är delar av den stora
världen. Den stora värden är heterogen, differentierad. Konkurrens om utnämningar,
förtroendeposter eller marknadsandelar behövs för att den större världen
skall fungera. Likaså kräver den stora världen en separation av olika äganderätter;
det gäller både offentliga och privata.
Tankegångar av detta slag var vanliga hos förra sekelskiftets sociologer och har aldrig motbevisats. Försöken att ge den stora världen samma karaktär som den lilla världen tycks dömda att misslyckas. Det gäller också försöken att göra ett modernt totalsamhälle till ett folkhem med betoning på det som liknar hemmets gemenskap. Antingen byråkratiseras folkhemmet och dess välfärdsinstitutioner och myndigheter, eller också kommersialiseras det av IKEA-möbler och annat. Det svenska folkhemmets öde blev att det både byråkratiseras och kommersialiseras.
Vi
rör oss här bokstavligen med ”olika världar”. Det är helt rimligt för
enskilda att bete sig olika i dem. Man kan till exempel, som 1968 års vänster,
vara liberal i den lilla världen och socialist i den stora, eller som många
i 1990-talets höger, konservativ i den lilla världen och liberal i den stora.
Den stora världens livsområden
Ett barn med många legobitar kan bygga ett mycket stort antal olika legolandskap trots att antalet typer av legobitar är synnerligen begränsat. Samhällets byggstenar är många, men de olika slagen av byggstenar är få.
De mönsterbildande variablerna
När man skall söka samhällets byggstenar gör man klokt i att leta bland sådant som vi människor är bättre på än djuren, nämligen användning av symboler, framför allt av språk, och användning av verktyg. Det är med andra ord i kommunikativt handlande och i teknik som man finner sortimentskatalogen för samhällets byggstenar, de s k mönsterbildande variablerna.
Katalogen visar förutom våra fysiska handlingar och våra verktyg sex typer av kommunikativt handlande som är samhällskonstruktionens vanligaste legobitar. Här finns för det första tre olika språkliga uttryck, nämligen utsagor som är värderande, utsagor som är föreskrivande, och utsagor som är beskrivande. Vi värderar t ex östersjölaxen till ett högt pris, föreskriver att den ska säljas datummärkt, och beskriver den som fylld av rom, fångad innan den leker.
För det andra, kan de värderande, föreskrivande och beskrivande utsagorna, som utgör samhällets symbolmiljö, ha sin huvudsakliga referens antingen i människans yttrevärld eller i människans inrevärld. Om jag säger "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att se bättre ut i andras ögon, är min utsaga förankrad i yttrevärlden. Men säger jag "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att må bättre och få bättre hälsa, är min utsaga förankrad i min inrevärld.
Yttrevärldsutsagor är exekutiva. De kartlägger, styr och ställer, och utvärderar vår omvärld. De dominerar i västerländsk naturvetenskap och utmynnar i krav på förklaringar och förutsägelser. Inrevärldsutsagor är expressiva. De dominerar i humaniora och utmynnar i tolkning och förståelse. Vi kan här tala om båda typerna av utsagor utan att söka uppamma någon dualism eller prioritering mellan dem. Så är det också i vardagslivet när mogna människor använder språket. Vi kan sålunda tala exekutivt om östersjölaxen som ett fenomen som debiteras hushållskassan, räcker till två personer, och skall avätas klockan 19. Eller vi kan tala om laxen som en expressiv måltid i solnedgången tillsammans med goda vänner – ett uttryck för svårformulerade känslor, tankar och livssammanhang.
De indelningar vi gjort är den stora världens mönsterbildande variabler. De definierar också många av våra fysiska handlingar. Att spela fotboll, till exempel, är inte enbart en fysisk aktivitet. Spelet innehåller värderande utsagor som visar hur bra ett lag är jämfört med ett annat genom att räkna mål. Det är också regler, dvs. föreskrivande utsagor. Det är en verklighet i form av spelare i visst antal, en boll av viss diameter, en plan av viss storlek, ett bestämt avstånd mellan målstolparna, dvs. beskrivande utsagor.
Våra förfäder har med detta begränsade sortiment av byggstenar utvecklat de mest skilda samhällstyper. Vi har sett militärdiktaturer, prästvälden, domarvälden, fogdevälden, aristokratier, plutokratier, kungadömen, republiker, organisationsvälden, demokratier. Det har blivit krigiska, fredliga, skönhetsälskande, penningälskande, kunskapsälskande eller ordningsälskande samhällen. Vi har haft grymma riken och välfärdsstater. Allt i mer eller mindre komplicerade kombinationer.
Sex livsområden i den stora världen
Den språkliga differentieringen i mönsterbildande variabler har (eller får) en parallell i differentieringen av samhället. Komplicerade processer – som jag inte skall diskutera och inte heller till fullo utforskat – bygger av de sex mönsterbildande variablerna fundamentala sfärer i samhället, livsområden (Lebensordnungen) enligt terminologin från Max Weber, den lysande tyske samhällsvetaren vid vårt sekels början. I den stora världen får vi livsområden för näringsliv, statskonst, vetenskap, religion, etik och konst. (Tablå 1)
För att antyda sambanden räcker det att säga att näringsliv
och ekonomi hänger ihop med exekutiva värderingsutsagor, t ex priser och
kostnader. Det
ekonomiska livsområdet är inställt på att söka och bevara rikedom. Det
finns olika vägar till rikedom och konkurrens är stoff för affärslivet. I
modern tid innefattar affärssed bokförda byten av äganderätter och
standardiserade mått på vinst och eget kapital. Den frihet man söker inom
denna sfär är näringsfrihet, rätten att etablera sig var man vill och
handla med alla slags varor och tjänster.
Statskonstens livsområde hör samman med exekutiva föreskrifter
t ex lagar och bestämmelser. Denna
i bred mening politiska sfär är inställd på att söka ordning. Ordnung
muss sein. Men
det finns alltid alternativa versioner av ordning och konflikterna mellan dem
är stoff för det politiska livet. Statskonstens seder innefattar spelregler
för rättsväsende, byråkrati, diplomati och krigskonst samt system för de
styrdas samtycke till (ny)ordningen. I vårt århundrade har spelreglerna
kristalliserats och ganska allmänt accepterats som demokratins spelregler.
Med dem har kommit stärkta garantier för medborgerlig frihet.
Vetandets livsområde hör samman med exekutiva
beskrivningar, t ex fakta och generaliseringar. Vetenskapen
är inställd på att söka sanning. Det finns alltid gamla och nya versioner
av sanning och konflikterna mellan dem är stoff för det intellektuella livet.
Akademisk sed innefattar spelregler för vetenskaplig metod och publicerad lärdom.
Akademisk frihet är livsluften inom denna sfär.
Det religiösa livsområdet hör samman med utsagor om
människans yttersta värde och livets mening, och bygger på expressiva värderingar.
Det är inställt
på att söka något heligt (dvs. avskilt) som ger mening åt tillvaron och
ett yttersta värde åt livet. Här finns olika ansatser, djupt allvarliga.
Religionsfrihet garanterar att de olika religösa yttringarna kan leva sida
vid sida.
Det etiska livsområdet har expressiva föreskrifter t
ex om plikt och barmhärtighet.
De kan vara olika utvecklade hos olika människor och för att de skall få
fritt uttryck måste rätten att följa det egna samvetet garanteras. En
central del i verksamheten i denna sfär gäller ett antal återkommande
problem som finns i alla samhällen och som i vår tid brukar kallas välfärdsfrågor:
Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta
hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta
hand om de sjuka och handikappade som inte kan arbeta eller göra annat som är
normalt för en vuxen i sina bästa år?
Det etiska livsområdet är inställt på att söka humanitära och andra
dygder.
Det
konstnärliga livsområdet har visioner och versioner som är
expressiva, målande eller gestaltande. Konsten söker
genuin skönhet. Här finns olika uppfattningar och metoder. Konstnärlig
praxis innebär en utveckling av olika smakriktningar. Konstnärlig frihet ger
rätten att fritt välja olika former och innehåll.
Tablå 1. Livsområdenas värden och friheter
|
Livsområde |
Värde |
Typ
av frihet |
|
Statskonst |
Ordning |
Medborgerlig frihet |
|
Näringsliv |
Rikedom |
Näringsfrihet |
|
Vetenskap |
Kunskap |
Akademisk frihet |
|
|
|
|
|
Religion |
Helighet |
Trosfrihet |
|
Etik |
Dygd |
Samvetsfrihet |
|
Konst |
Skönhet |
Konstnärlig frihet |
I var och en av de sex olika livsområdena skapas som synes en väsentlig produkt, nämligen rikedom i näringslivet, ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen, helighet i religionen, dygd i etiken och skönhet i konsten. Här är med andra ord en sammanställning av det väsentliga som går att skapa och leva för i ett mänskligt samhälle.
Samhällsbygget kan tryggt utgå från att vi här har mänsklighetens positiva värden. Det är faktiskt bättre med rikedom än fattigdom, bättre med ordning än kaos, bättre med kunskap än okunnighet, bättre med helighet än världslighet, bättre med dygd än odygd, bättre med skönhet än fulhet. Det finns i dessa fall ingen grund för föreställningen att alla värden är godtyckliga; värdenihilism får det svårt på denna nivå av tänkande.
Det finns en inbyggd motsättning mellan de olika livsområdena. Sökandet efter världslig rikedom och makt kan hämma sökandet efter andlig helgelse och djupa konstnärliga upplevelser. Sökandet efter politisk ordning kommer i sin tur lätt i konflikt med marknadens spontana ordning som skapar rikedom.
Det mänskliga samhällets grundläggande konstruktionsproblem är att finna en optimal balans mellan institutionerna för ordning, rikedom, kunskap, helighet, dygd och skönhet. Det är lätt att skapa samhällen med stabil ordning som stryper de rikedomsproducerande krafterna, eller att skapa en ordning som går på tvärs med rättrådighetens dygd, eller en ordning som håller folket i okunnighet. Det är lätt att skapa samhällen som utvecklar stor rikedom, men till priset av orättvisor och fulhet. Vi kan ha politikervälden, plutokratier, prästvälden, filosofer som kungar, system som alla premierar en samhällssfärs verksamhet på bekostnad av andras.
Tyvärr kan vi inte säga att demokratin har en helt garanterad lösning på den inbyggda motsättningen mellan livsområden. Dess fördel ligger i att den ger röst åt alla livsområden och en metod att fredligt och öppet diskutera olika prioriteringar. En begränsning ligger i att den ohämmat rekommenderar politiska lösningar, till exempel lagstiftning och beskattning, för problem som i allt väsentligt ligger utanför statskonstens livsområde. Förvisso har politiska problem demokratiska lösningar. Men i allt väsentligt har affärslivets problem ekonomiska lösningar, kunskapsproblem har vetenskapliga lösningar, andliga problem har religiösa lösningar, konstens och skönlitteraturens problem har estetiska lösningar, och moralfrågor har etiska lösningar. Ibland kan demokratin bidra till dessa lösningar, men så snart man kommer utanför den politiska sfären ger demokratin sällan de väsentliga delarna av lösningen.
Framväxten av Västeuropas liberala samhälle
Livsområden kan bli mycket autonoma och ingen av dem behöver nödvändigtvis underordna sig något annat livsområde. Då får vi ett allsidigt, öppet samhälle, det som många kallar ”det liberala samhället”. Det är en prekär skapelse, en produkt av Västeuropas speciella historia i vilken de olika livsområdena successivt har differentierats från varandra och fått sina speciella former av frihet.
De olika livsområdena och deras olika värdena har ett mått av oförenlighet som i gammalgrekisk mytologi representerades de av olika gudar eller gudinnor som inte alltid var sams. I gamla Rom blev statskonsten en suverän konst, viktigare än religion, filosofi, konst, etik och näringsliv. Det romerska imperiet, som byggde på statsmaktens kontroll av övriga livsområden, antog kristendomens monoteistiska religion enligt formeln ”en kejsare, en gud”. Förvaltning, polisprocedurer, domstolar, allt blev ordentligt genomarbetade. Staten tog ansvar för medborgarna, deras bröd och deras underhållning. Välorganiserade arméer garanterade den romerska freden.
Men riket splittrades i två, ett i öst och ett i väst: Öst-Rom överlevde i tusen år men Väst-Rom föll sönder. Det frankiska kungadömet (484‑814) var det första i en lång rad försök att återuppväcka det romerska imperiet i Västeuropa. Karl den Store kallade sig själv ”kung och präst”, ett tecken på att en gemensam auktoritet skulle styra. Det var samma lösning som gällde i Öst-Rom.
Påven Gregorius VII (1021-1085) befäste under högmedeltiden romerska kyrkans auktoritet och ledarskap i Västeuropa. Kyrkan ville gärna styra över alla andra livsområden. Ekonomi, vetenskap, konst och etik skulle vara underordnade kyrkan, helst borde också statskonsten vara det. I hans programförklaring läser vi: ”Påven är den ende vars fot furstar måste kyssa”. Hans motståndare, kejsar Henrik IV, ville att han själv skulle ha rätten att utnämna biskopar. I en välkänd episod i kampen mellan kyrka och stat tvangs Henrik vandra barfota till Gregorius i Canossa för att få en bannlysning upphävd. Kampen mellan kyrka och stat slutade oavgjort, ett oerhört viktigt faktum i Västeuropas utveckling. Vi fick två egenrådiga livsområden: det världsliga och det andliga. Har man väl etablerat sådan egenrådighet kan mer följa.
Figur 2. Västeuropa differentierar sina livsområden
I några medeltida städer som Genua, Venedig och
Florens balanserade statskonstens och religionens och näringslivets företrädare
varandra så att ingen av dem fick hegemoni. Ur bokföringskonsten utvecklade
näringslivet ett eget belöningssystem skilt från statens och kyrkans.
Hedersbetygelserna knöts helt enkelt till goda bokslut. Man viste vem som
skulle äras utan att kyrkan eller staten bestämde det. Näringslivet fick
autonomi. Snart förlorade staten och kyrkan också greppet om konsten; konstnärerna
behövde, till exempel, varken vara hovmålare eller kyrkomålare. Machiavelli (1469‑1527) lärde bort hur man gör
politiska kalkyler utan att blanda in moraliska överväganden. Det var unikt
och intellektuellt krävande att se statskonsten som något skilt från
etiken, en chockerande idé för sin tid, ja även för många i vår tid. Vetenskapens frigörelse från religionen var en lång
process. Kopernikus fick efter sin död 1543 sina idéer om solen snarare än
jorden som världsalltets mittpunk bannlysta av kyrkan. Bruno
(1548‑1600) fick bestiga kättarbålet efter en sjuårig fängelsevistelse
för sina filosofiska idéers skull. Den store fysikern och matematikern
Galilei (1564‑1642) pressades av kyrkan att ta avstånd från sina
instruments vittnesbörd. Kyrkan förlorade dock med tiden kampen mot
vetenskapen. Därmed är konturerna klara för det moderna västeuropeiska
samhället, både i teori och praktik. En monolitisk flerfunktionsstruktur
dominerad av staten har differentierats till ett allsidigt samhälle i form av
sex specialiserade livsområden, var och en med sitt belöningssystem, sina
speciella friheter, sina speciella varianter av rationalitet. Detta nya samhälle
konsoliderades i den ärorika revolutionen i England i vilken den ekonomiska
och konstitutionella liberalismen stadfästes. Inget
livsområde är en isolerad ö; alla påverkar de varann. De behöver också
varandra. Den franske sociologen Émile Durkheim (1893) betecknade den typ av
sammanhållning de har med begreppet solidarité
organique, organisk solidaritet. Det är en arbetsfördelning i vilken
olika områden i samhället växer åt olika håll men hela tiden ändå är
beroende av varandra. Varje konkret del av ett livsområde – en firma inom
ekonomin, en myndighet inom staten, en kyrka inom religionen, ett institut
inom vetenskapen – innehåller smärre element från andra livsområden. Det
kan inte fungera väl utan dem. Inget i samhället fungerar riktigt bra utan
att få del av ekonomins pengar, politikens regleringar, etikens bud,
vetenskapens kunskap, religionens välsignelse, och konstnärliga inslag. Politisk
verksamhet har t ex alltid ett behov att beskatta ekonomisk verksamhet.
Politiker behöver kunskap och beställer utredningar där sakkunniga och
vetenskapsmän kan medverka. Numera behöver affärsverksamhet också en
myckenhet av akademisk kunskap. Företagen köper in kunskap som vilken annan
service eller vara som helst. De ger sina kontor och sin marknadsföring
konstnärlig utformning. De är pådrivande på utbildningspolitiken så att
alla skattebetalare skall få vara med och betala deras behov av välutbildade
medarbetare. Ibland går beroendena i flera led: akademisk grundforskning kan
till exempel, finansieras genom att politiker av skattemedel från ekonomin
ger anslag till universitet och forskningsråd. Källa:
City-universitetets internetkurs ”The European Origin”,
www.cityuniv.se Systematiken i vårt resonemang leder till en allsidig
samhällssyn. I det kommunikativa handlandets förlängning ligger sex
fundamentala livsområden, varken mer eller mindre. När man väl arbetat sig
igenom denna härledning tror man aldrig mer att den stora världen bara är
ekonomi eller bara är politik. Visst är det sant att de ekonomiska och de
politiska systemen är dominerande i moderna samhällen. Men vetenskap har en
icke obetydlig roll. De expressiva institutionerna – religion, etik och
konst – har för närvarande inte så framträdande roller. Men de finns där.
Och mycket tyder på att både etik och konst i våra dagar får allt större
utrymme i totalsamhället. Under 1970- och 80-talet diskuterade och skrev man i
Sverige som om hela samhället bestod av statsmakten och näringslivet och
just inget mera, och samhällskunskapen bestod av statskunskap och ekonomi. Möjligen
tog man med massmedierna som en betydelseful del av samhället. Att den lilla
världen, de frivilliga sammanslutningarna, och de mindre samhällssfärerna
som konst, religion, etik och vetenskap också hörde till totalsamhället
hade praktiskt taget sjunkit bortom tankehorisonten i den allmänna debatten. I detta läge började några av oss använda begreppet
”det civila samhället” som en sammanfattande term för allt som inte var
stat eller marknad. Det är ett internationellt gångbart begrepp. Ibland används
i Sverige ”gemenskaperna” eller ”frivilligsektorn” att beteckna samma
sak. Men gemenskaperna förväxlas lätt med den ”gemensamma sektorn” som
är ett ord för staten, och frivilligsektorn är missvisande eftersom
marknaden också består av frivilliga transaktioner. Civilsamhället var,
menade vi, lika viktigt som statsmakt och näringsliv, och det anknöt till
folkrörelsernas skede i svensk historia. Ett trängt civilsamhälle hade
gjort framgångsrik revolt mot kommunistdiktaturerna i Östeuropa; begreppet
hade därför ett särskilt skimmer. Det började ingå i både vänsterns och
högerns utopier. ”Civilsamhälle” är också ett användbart
vetenskapligt begrepp, men man måste komma ihåg att det täcker olika
fenomen med olika karaktär, till exempel alla den lilla världens små
grupperingar och nätverk men också några av en stora världens livsområden,
nämligen vetenskap, konst, religion och etik. Statsmakt, affärsliv och civilsamhälle har olika och
ibland motstridiga normer. En sammanfattning från Zetterberg (1994) i Platons
och Jane Jacobs (1992) efterföljd ger denna skiss: Utveckla
moral, sanning, skönhet och det gudomliga i tillvaron Var
sällskaplig, dra dig inte undan Ta
ansvar för de dina Älska
dina närmaste som dig själv Utveckla
dig själv, utveckla andra Hedra
dina föräldrar Ljug
inte Stjäl
inte Döda
inte Skapa
ordning Använd
maktmedel effektivt Upprätthåll
disciplin Respektera
beslutsordningen Var
lojal, utveckla andras lojalitet Gör
inte affärer Var
selektiv med information Använd
frikostighet för att nå mål Njut
av pompa och ståt Visa
mod Skapa
rikedom Gör
frivilliga fördelaktiga avslut Konkurrera Respektera
kontrakt Använd
aldrig våldsmedel Samarbeta
med främlingar Var
initiativrik och företagsam Sök
nyheter och uppfinningar Investera
i effektiv produktion Var
flitig Olikheterna mellan dessa tre normsystem är många. I
civilsamhället skall man inte ljuga och dräpa, men i statens tjänst skall
dock soldaten kunna lura och döda sin fiende. Här föreligger motsättningar,
lika välkända som olösliga, som alltid plågat känsliga unga människor i
differentierade samhällen. Ett lysande uttryck av konflikten mellan civilsamhällets
och statens moraliska syndrom finns i Sofokles drama Antigones. Oidipus dotter
Antigone lyder civilsamhällets bud och vill ge sin stupade upproriske broder
Polyneikes en värdig begravning. Den härskande Kreon följer statskonstens
bud att radera all ära från statens fiender och vill kasta hans lik till
hundarna. Konflikten är olöslig; tragedin är inbyggd i det differentierade
samhällets struktur. Parterna stat och civilsamhälle är i konflikt, men
parterna behöver också varandra. Trots den inbyggda motsättningen mellan
civilsamhälle och stat är det givet att civilsamhället fungerar dåligt om
inte staten upprätthåller fred och ordning. Men staten kan heller inte
fungera effektivt om den saknar civilsamhällets förtroende och stöd. Hela
statskonstens livsområde behöver det förtroende för medmänniskor som bara
ett vitalt civilsamhälle kan skapa.(Putnam 1993). Det har länge varit självklart att det är ogörligt
för staten att byta den civila lydnadens förbud för lögn, stöld och dråp
mot polis- och fogdevälde. Så många poliser finns inte ens i polisstater.
En insikt växer också fram att det är ogörligt att ersätta civilsamhällets
bud om att ta ansvar för de sina med statsmaktens åtaganden. Så många välfärdsfunktionärer
finns inte ens i maximalistiska välfärdsstater. Liknande mönster
av konflikt och ömsesidigt beroende gäller för parterna stat och näringsliv.
Motsättningarna mellan statskonstens och affärslivets sedliga regler har oöverkomliga
inslag. Myndigheter skall inte konkurrera. Man kan möjligen få sin rätt prövad
av en högre domstol, men inte av konkurrerande domstol. Statstjänstemän
skall inte göra affärer, inte ta mutor. Om de söker tjäna pengar med hjälp
av statsmaktens våldsmedel blir staten ett rövarband. Politiker och ämbetsmän kan däremot med oväld se
till att andra kan göra affärer och konkurrera. För att marknader skall
fungera behövs lagstiftning om äganderätt och rättsregler för hur
kontrakt skall tolkas. Affärslivet behöver dessutom det förtroende för
medmänniskor som ett vitalt civilsamhälle kan skapa. Affärsföretag å andra sidan skall enbart göra
frivilliga avslut, inte själva använda tvångsmedel. Absolut inte fysiskt våld
eller vapenmakt, men inte heller det tvång som ligger i att ha monopol. Ett företag
som med våldsmetoder gör affärer är en gangsterliga, en “maffia“. Ett
privat monopol är exploatering, precis som ett statligt monopol. Öst- och centraleuropa har betydligt längre erfarenhet
av kommunism än av demokrati. Kommunistpartierna besatte inte bara staten och
socialiserade företagen och kollektiviserade jordbruken. De tillät inte
heller några självständiga grupper mellan staten och hushållen, det vi
kallar "det civila samhället". Fackföreningar blev organ för
enpartiväldet. Även en lokal idrottsförening måste göra sin nominering av
ordförande i samråd med det statliga riksidrottsförbundet. De godkända
personer som fick leda myndigheter, företag och sammanslutningar blev en härskarklass,
"nomenklaturan". I Polen kollektiviserades inte bönderna och partiet fick
aldrig full kontroll över kyrkan; en del av civilsamhället överlevde.
Landet hade därför en förutsättning att bli det första att kasta av sig
kommunismen. Kommunisterna kunde inte undertrycka alla människors
integritet. Systemet baserades på lögner. Officiellt stödde kommuniststaten
mänskliga rättigheter och frihet och ställde upp för arbetarna. I
praktiken brydde man sig inte om mänskliga rättigheter, undertryckte
friheten och sög ut arbetarna. Sådant visste medlemmarna i Solidaritet, och
de kunde i sina gemenskaper utveckla ett eget sätt att tala om dessa ting som
genomskådade nomenklaturans klichéer. Även enstaka intellektuella kunde, som Vaclav Havel
beskriver det, "leva i sanning". De behövde då stöd i små
gemenskaper, "ett andra samhälle" baserat på "antipolitik"
(Adam Michnik), "öar av positiv avvikelse" (Jan Carnogursky), eller
"en parallell samhällsordning" (Vaclav Benda). De nya gemenskaperna
innefattade ambulerande universitet, egna informationsnätverk ("samzidat"),
eget fromhetsliv, eget konstliv, självständiga fackföreningar, etc. Det
blev detta nya civilsamhälle som genomförde den fredliga revolutionen mot
kommuniststyret. Vi vet från västeuropas historia att ett vitalt
civilsamhälle är en förutsättning för demokratin. Varför gick demokratin
under tre gånger i Frankrike och ersattes av en diktatur medan demokratin i
England fortsatte att fredligt utvecklas? Den franske historikern Eli Halévy
fann svaret. Frankrike var fattigt på självständiga organisationer mellan
staten och hushållen. I England var man rikt utrustad med självständiga
klubbar, affärsorganisationer, privata välgörenheter, religiösa församlingar,
etc. Här lärde man sig möteskultur, omröstningar, och att leda under
demokratiskt ansvar. I dessa grupper bildades handfasta opinioner. Några av
dessa opinioner kunde vara kritiska mot staten, men man vågade ändå
uttrycka dem eftersom det fanns stöd från en grupp likatänkande. Tidigt
bildades partier som kunde samla civilsamhällets problem och åsikter och föra
in dem i den politiska processen. Vi fick senare samma erfarenhet i Sverige.
Folkrörelserna, vårt civilsamhälles stoltaste skapelser, blev en skola för
den politiska demokratin. I dagens öst- och centraleuropa ¾
framför allt i Ryssland ¾
finns en stor paradox: det framgångsrika civila samhälle som kunde störta
kommunismen är ännu otillräckligt för att upprätthålla demokratin. Det
byggde på en negation av kommuniststyret anti-politik var ordet och dunstade
praktiskt tsaget bort när kommunistisk politik dunstade bort. Den gamla ämbetsmannen med juridisk bakgrund har i
Sverige överflyglats av den nya typen av välfärdsfunktionärer med samhällsvetenskaplig
och psykologisk utbildning. Det lagtekniska språket i ärendena ersätts allt
oftare med ett terapeutiskt språk. I välfärdsstatens ”byråkratier på
trottoarnivå” (en term från Lipsky 1980), det vill säga försäkringskassor,
arbetsförmedlingar och socialtjänstkontor och dylikt, har förvaltningsprocedurer
och ansvar har blivit annorlunda än i de etablerade verken. Makten i de gamla förvaltningarna ligger på de högsta
nivåerna. Besluten är föredragningsbeslut:
en underordnad tjänsteman bereder ärendet och föredrar det för sin närmaste
chef. Om chefen finner medhjälparens bedömning korrekt undertecknar han
eller hon beslutet och den föredragande kontrasignerar med sin namnteckning.
Annars återgår ärendet för ytterligare beredning. De två signaturerna
innebär ett byråkratiskt ansvarstagande och en viss garanti för medborgaren
mot godtycklig behandling. I socialtjänstens nya byråkratier på trottoarnivå
överväger handläggarbeslut (eller
som man ibland säger “enrådighetsbeslut”). Här ligger stor makt på den
lägsta nivån i byråkratin, den som har den direkta kontakten med
medborgaren. I det typiska fallet utreder socialarbetaren eller arbetsförmedlaren
själv och fattar sedan själv beslutet. Kostnadsansvaret för användning av
skattemedel, rättssäkerheten och likheten inför lagar och bestämmelser är
mindre väl tillgodosedda i de nya socialbyråkratierna med handläggarbeslut
än i de gamla förvaltningarna med föredragningsbeslut. Det viktigaste som händer i världen just nu är
marknadsekonomins fortsatta globalisering. Praktiskt taget allting kan nu
tillverkas var som helst i världen och säljas var som helst i världen.
Varorna blir billigare, världshandeln blomstrar och världen blir rikare.
Kommunismens fall innebar att ytterligare en tredjedel av mänskligheten kröp
in i marknadsekonomins stora tält och tar för sig av dess varor och rikedom. Den internationella konkurrensen
beskrivs inte längre som livlig och hård utan som brutal och stentuff. Överallt
i världen har företagen på 90-talet blivit vad man kallar "leaner and
meaner", alltså magrare och
vassare. Det bantas och effektiviseras på alla håll. Västvärldens stora företag tar
idag mest hänsyn till sina aktieägare och långivare. Aldrig har väl de
finansiella marknaderna haft en större roll i företagens liv. Därefter
kommer kunder; allting måste ligga nära kunden och kundens behov. Sen kommer
intresset för de anställda, numera koncentrerat till de kunskapsrika
nyckelpersonerna som omhuldas med höga löner. Längre ner på listan kommer
leverantörerna; de är ju utbytbara. Och allra längst ned kommer
befolkningen i de lokalsamhällen där företagen har sina anläggningar. Om
inte kostnaden för löner och arbetsgivaravgifter i företagen motsvaras av
vinster, så måste jobb bort och hela anläggningar kan läggas ned eller
flyttas. I talen på bolagsstämmorna
kallas det ideala företaget inte längre "den goda samhällsmedborgaren".
Pehr Gyllenhammar kunde på sin tid tala om aktieägarna som en av många av företagets
likvärdiga intressentgrupper (eller "stakeholders"). Nu hörs inte
sådant tal. Det goda företaget är istället den goda intjänaren där allt
går ut på att vårda aktieägare och kunder. Innan vi säger att det var bättre
på Gyllenhammars tid är det värt att påpeka att idén om företaget som
den goda samhällsmedborgaren som tar full hänsyn till alla sina intressenter
fick kritik både från vänster och höger. Med brett politiskt stöd har det
skett en renodling av företagens
roll till att bara tjäna aktieägare och kunder. Från vänstern sa man nämligen
att företagsledare som inte är demokratiskt valda ska inte bestämma varken
över det positiva eller negativa för människor och bygder. Och från högern
kom kritiken att företagen faktiskt är ägarnas egendom och ska sätta deras
intresse i första hand. Den senare kritiken från aktieägarna ledde till
Gyllenhammars fall och renodlarna vann. I Asien har prioriteringarna inom
bolagen länge varit annorlunda än i Nordamerika och Europa. Michael Maccoby
har sammanfattat skillnaden så här: "I Japan är den ideala
bolagsorganisationen ... en storfamilj som kan växa och förbättras så länge
den upprätthåller lojalitet och öppna samtal. Syftet med organisationen är
att tillfredsställa kunder, upprätthålla sysselsättningen, öka
marknadsandelar och vinst, ungefär i den prioritetsordningen." Lön i
ett japanskt storbolag sätts med en kombination av tre faktorer: anställningstidens
längd, vinstdelning, och en bedömning av hur den anställde fungerar som lärare
och föredöme för arbetskamraterna och skapare av harmoni i arbetsgruppen. Den japanska ekonomin har sedan några
år tappat farten. Under 70- och 80-talet försökte emellertid många västerländska
företag lära av Japan. Det som föll bäst ut var själva
produktionsteknologin med snabba omställningar och korta ledtider och
kvalitetskontroll under resans gång istället för vid slutstationen.
Konsulterna gav detta olika etiketter som Time Based Management, Just in Time,
Reenginering, Total Quality Management, och dylikt. Den uppenbara
produktivitetsökning som USA och Europa upplevt under senare år bygger i mångt
och mycket på detta. Vad som däremot varit oaptitligt
för västvärlden i den östasiatiska läxan och som förkastats av våra
direktörer och anställda är den patriarkaliska humanismen i företagandet.
I Skandinavien vill vi mer än någon annanstans vara oberoende av våra
chefer. Vi lutar oss vanligen hellre mot staten än mot företagen. Så länge vår välfärdsstat
fungerade gick det bra. Den globala marknaden har emellertid också börjat
bryta sönder efterkrigstidens välfärdskontrakt som politikerna ingått med
sina väljare.. Dessa kontrakt lovade full sysselsättning, först till män
och sedan också till kvinnor. De lovade utbildning till de unga
och pension till de gamla. De lovade stöd vid barnens ankomst, vid
sjukdom, handikapp och arbetslöshet. Och Sverige lovade mest av alla.
Regeringarna i alla välfärdsstater finner nu att dessa kontrakt varit för
generösa och drar överallt ner förmånerna. Reträtten presenteras i Europa
som en anpassning till kriterierna från Maastricht och i USA som ett krav på
en balanserad budget. Men den verkliga orsaken är globaliseringens krav. Befolkningarna protesterade på
1990-talet, inte minst i Sverige, Frankrike och Tyskland. De blev arga över
att arbetslösheten ökar och att de gamla välfärdskontrakten inte längre
levererar vad de lovat. Besvikelserna är verkliga, inte inbillade.
Globaliseringens välsignelser hotas av populistiska, nationalistiska och
fascistiska rörelser som ser internationaliseringen som en bov. Diplomater
varnar för nya Weimar i kontinental skala. Vad kan företagen göra? De har
många anställda som i takt med välfärdsstatens reträtt köper pensionsförsäkringar
och längtar efter ett bättre osynligt kontrakt med sina arbetsgivare. Om de
inte längre kan lita på välfärdsstaten vill de luta sig mot företaget.
"Om du ställer upp mer för mig ska jag ställa upp mer för dig",
är det många medarbetare som vill säga idag. I det läget är det trist att
företagsledningarna mest ställer upp för aktieägarna och kunderna. Företagens kan bidra till att rädda globaliseringens
välsignelser genom att igen vårda medarbetare lika högt som aktieägare och
kunder. Min tes i nästa föreläsning är att det civila samhällets kontrakt
också utvecklas inom myndigheter och företag som osynliga kontrakt vid sidan
om statens och marknadens synliga kontrakt. 
Den
organiska solidariteten
Figur
3. Livsområdenas organiska solidaritet
En
förenkling: Det treeniga samhället
Det civila samhällets revolution
Myndigheternas karaktär idag
Företagens
karaktär idag