Föreläsning av Hans L Zetterberg
på City-universitetet 1999-09-24

 

Det tre-eniga samhället

 

Det tre-eniga samhället
  Figur 1. Treenigheten av stat, civilsamhälle och marknad
Primärgrupper
Olika villkor i lilla och stora världen
Den stora världens livsområden
De mönsterbildande variablerna
Sex livsområden i den stora världen
 
Tablå 1. Livsområdenas värden och friheter
Framväxten av Västeuropas liberala samhälle
  Figur 2. Västeuropa differentierar sina livsområden
Den organiska solidariteten
  Figur 3. Livsområdenas organiska solidaritet
En förenkling: Det treeniga samhället
Det civila samhällets revolution
Myndigheternas karaktär idag
Företagens karaktär idag
 

Figur 1. Treenigheten av stat, civilsamhälle och marknad

Primärgrupper

I primärgrupperna skapas den mänskliga naturen.

Så förkunnade en tidig amerikansk sociolog, Charles Hooton Cooley (1909) i boken Social Organization. Primärgrupperna är de små gemenskaper, till exempel familjen och hushållet, grannarna, vänkretsen, som är först på plan (“primära”) i vårt biologiska liv. I dem lever vi ansikte mot ansikte i förbund med varandra. Dessa grupper är inte nödvändigtvis särskilt demokratiska. Många är patriarkaliska, några är matriarkaliska. Oavsett form ger dessa barndomens innerliga gemenskaper oss inte bara födan utan också språket, de lär oss hantera våra aggressioner, definierar verkligheten, ger oss de första föreställningarna om rätt och orätt, utvecklar vårt samvete, ger oss nycklar till kreativa lekar. Primärgrupperna, kort sagt, gör oss till det vi inte var när vi föddes, nämligen människor. Dessa gruppers verksamheter kan bara med svårighet delegeras till opersonliga instanser som staten eller marknaden.

I ett av tio Guds bud kan man ana Cooleys hypotes att det är något unikt med fader, moder och/eller de andra nyckelfigurerna i den lilla värld i vilken vi växer upp. Man måste värna om den för att "du må länge leva och att dig må väl gå" (5 Mos 5:16). Om primärgrupperna inte klarat av uppgiften att ge barnen språket, lära dem att hantera sina aggressioner, och att definiera verkligheten på ett realistiskt sätt blir vad som senare händer dem mer problemfyllt. Alltför många kan få värstingens handikapp i det vuxna gemenskapslivet. Detta är trosvisshet för de konservativa, men också vishet för kännare av människor och deras samhällen, oavsett politisk färg. Det har under 1900-talet blivit psykologiskt allmängods att tro på barndomens betydelse för utformningen av vuxenlivet. Först när familjen, grannarna och barndomsvärldens vuxna fungerar för de nyblivna samhällsmedlemmarna kan man, åtminstone för det stora flertalet, räkna med att också deras senare liv på dagis, fritis, skola, och i arbetsliv och föreningsliv skall fungera utan större problem.

I praktiken blev upptäckten av primärgruppernas roll i samhället en korrigering till franska och amerikanska revolutionernas föreställning att alla människor är födda att delta i samhällslivet på lika villkor. Om vi utan fungerande primärgrupper föds till olika grader av värstingar snarare än till civiliserade medborgare har vi inte jämlika utgångspunkter för senare deltagande i samhällslivet. Det är tveksamt om alla sådana skillnader kan kompenseras senare i åldrarna.

De finns många små grupper förutom de primära. Etableringen som vuxen innebär ett uppbrott från primärgrupper, dvs. från familjen eller dess motsvarigheter och från barndomens umgängeskrets, till nya små grupper främst skolkamraterna, gängen, arbetskamraterna, klubbkamraterna, och den egna parbildningen. Alla dessa, liksom primärgrupperna, kan kallas ”den lilla världen”, men de är ej som primärgrupperna först på plan att lära oss bli samhällsmedlemmar.

I uppbrottet från primärgrupperna ligger ett dilemma som alla måste lösa.: Vi vill gärna ha primärgruppernas stöd men vi vill inte att de skall hämma och inskränka vår utveckling till vuxna. Ett lyckat uppbrott från primärgrupperna är lika viktigt för tonåringen som fungerande primärgrupper är för barnet. Med ett framgångsrikt uppbrott kommer fötterna stadigt i vuxenlivet. Då, men inte förr, kan vi göra anspråk på den rösträtt som tillkommer medborgare i en demokrati.

Olika villkor i lilla och stora världen

Vid förra sekelskiftet kom upptäckten att den lilla världen (Gemeinschaft) följde andra sociologiska lagar än den stora världen (Gesellschaft).Vad som gäller för Gemeinschaft gäller inte för Gesellschaft, sade den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1897).

Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den lilla världen är homogen, odifferentierad. Primärgrupperna är en del av den lilla världen. Samarbete, lojalitet, solidaritet, gemensamma ägodelar behövs för att den lilla världen skall fungera. 

Den stora världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, medierna. Den politiska demokratin och marknadsekonomin är delar av den stora världen. Den stora värden är heterogen, differentierad. Konkurrens om utnämningar, förtroendeposter eller marknadsandelar behövs för att den större världen skall fungera. Likaså kräver den stora världen en separation av olika äganderätter; det gäller både offentliga och privata.

Tankegångar av detta slag var vanliga hos förra sekelskiftets sociologer och har aldrig motbevisats. Försöken att ge den stora världen samma karaktär som den lilla världen tycks dömda att misslyckas. Det gäller också försöken att göra ett modernt totalsamhälle till ett folkhem med betoning på det som liknar hemmets gemenskap. Antingen byråkratiseras folkhemmet och dess välfärdsinstitutioner och myndigheter, eller också kommersialiseras det av IKEA-möbler och annat. Det svenska folkhemmets öde blev att det både byråkratiseras och kommersialiseras. 

Vi rör oss här bokstavligen med ”olika världar”. Det är helt rimligt för enskilda att bete sig olika i dem. Man kan till exempel, som 1968 års vänster, vara liberal i den lilla världen och socialist i den stora, eller som många i 1990-talets höger, konservativ i den lilla världen och liberal i den stora.

Den stora världens livsområden

Ett barn med många legobitar kan bygga ett mycket stort antal olika legolandskap trots att antalet typer av legobitar är synnerligen begränsat. Samhällets byggstenar är många, men de olika slagen av byggstenar är få.

De mönsterbildande variablerna

När man skall söka samhällets byggstenar gör man klokt i att leta bland sådant som vi människor är bättre på än djuren, nämligen användning av symboler, framför allt av språk, och användning av verktyg. Det är med andra ord i kommunikativt handlande och i teknik som man finner sortimentskatalogen för samhällets byggstenar, de s k mönsterbildande variablerna.

Katalogen visar förutom våra fysiska handlingar och våra verktyg sex typer av kommunikativt handlande som är samhällskonstruktionens vanligaste legobitar. Här finns för det första tre olika språkliga uttryck, nämligen utsagor som är värderande, utsagor som är föreskrivande, och utsagor som är beskrivande. Vi värderar t ex östersjölaxen till ett högt pris, föreskriver att den ska säljas datummärkt, och beskriver den som fylld av rom, fångad innan den leker.

För det andra, kan de värderande, föreskrivande och beskrivande utsagorna, som utgör samhällets symbolmiljö, ha sin huvudsakliga referens antingen i människans yttrevärld eller i människans inrevärld. Om jag säger "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att se bättre ut i andras ögon, är min utsaga förankrad i yttrevärlden. Men säger jag "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att må bättre och få bättre hälsa, är min utsaga förankrad i min inrevärld.

Yttrevärldsutsagor är exekutiva. De kartlägger, styr och ställer, och utvärderar vår omvärld. De dominerar i västerländsk naturvetenskap och utmynnar i krav på förklaringar och förutsägelser. Inrevärldsutsagor är expressiva. De dominerar i humaniora och utmynnar i tolkning och förståelse. Vi kan här tala om båda typerna av utsagor utan att söka uppamma någon dualism eller prioritering mellan dem. Så är det också i vardagslivet när mogna människor använder språket. Vi kan sålunda tala exekutivt om östersjölaxen som ett fenomen som debiteras hushållskassan, räcker till två personer, och skall avätas klockan 19. Eller vi kan tala om laxen som en expressiv måltid i solnedgången tillsammans med goda vänner – ett uttryck för svårformulerade känslor, tankar och livssammanhang.

De indelningar vi gjort är den stora världens mönsterbildande variabler. De definierar också många av våra fysiska handlingar. Att spela fotboll, till exempel, är inte enbart en fysisk aktivitet. Spelet innehåller värderande utsagor som visar hur bra ett lag är jämfört med ett annat genom att räkna mål. Det är också regler, dvs. föreskrivande utsagor. Det är en verklighet i form av spelare i visst antal, en boll av viss diameter, en plan av viss storlek, ett bestämt avstånd mellan målstolparna, dvs. beskrivande utsagor.

Våra förfäder har med detta begränsade sortiment av byggstenar utvecklat de mest skilda samhällstyper. Vi har sett militärdiktaturer, prästvälden, domarvälden, fogdevälden, aristokratier, plutokratier, kungadömen, republiker, organisationsvälden, demokratier. Det har blivit krigiska, fredliga, skönhetsälskande, penningälskande, kunskapsälskande eller ordningsälskande samhällen. Vi har haft grymma riken och välfärdsstater. Allt i mer eller mindre komplicerade kombinationer.

Sex livsområden i den stora världen

Den språkliga differentieringen i mönsterbildande variabler har (eller får) en parallell i differentieringen av samhället. Komplicerade processer – som jag inte skall diskutera och inte heller till fullo utforskat – bygger av de sex mönsterbildande variablerna fundamentala sfärer i samhället, livsområden (Lebensordnungen) enligt terminologin från Max Weber, den lysande tyske samhällsvetaren vid vårt sekels början. I den stora världen får vi livsområden för näringsliv, statskonst, vetenskap, religion, etik och konst. (Tablå 1)

För att antyda sambanden räcker det att säga att näringsliv och ekonomi hänger ihop med exekutiva värderingsutsagor, t ex priser och kostnader. Det ekonomiska livsområdet är inställt på att söka och bevara rikedom. Det finns olika vägar till rikedom och konkurrens är stoff för affärslivet. I modern tid innefattar affärssed bokförda byten av äganderätter och standardiserade mått på vinst och eget kapital. Den frihet man söker inom denna sfär är näringsfrihet, rätten att etablera sig var man vill och handla med alla slags varor och tjänster.

Statskonstens livsområde hör samman med exekutiva föreskrifter t ex lagar och bestämmelser. Denna i bred mening politiska sfär är inställd på att söka ordning. Ordnung muss sein. Men det finns alltid alternativa versioner av ordning och konflikterna mellan dem är stoff för det politiska livet. Statskonstens seder innefattar spelregler för rättsväsende, byråkrati, diplomati och krigskonst samt system för de styrdas samtycke till (ny)ordningen. I vårt århundrade har spelreglerna kristalliserats och ganska allmänt accepterats som demokratins spelregler. Med dem har kommit stärkta garantier för medborgerlig frihet.

Vetandets livsområde hör samman med exekutiva beskrivningar, t ex fakta och generaliseringar. Vetenskapen är inställd på att söka sanning. Det finns alltid gamla och nya versioner av sanning och konflikterna mellan dem är stoff för det intellektuella livet. Akademisk sed innefattar spelregler för vetenskaplig metod och publicerad lärdom. Akademisk frihet är livsluften inom denna sfär.

Det religiösa livsområdet hör samman med utsagor om människans yttersta värde och livets mening, och bygger på expressiva värderingar. Det är inställt på att söka något heligt (dvs. avskilt) som ger mening åt tillvaron och ett yttersta värde åt livet. Här finns olika ansatser, djupt allvarliga. Religionsfrihet garanterar att de olika religösa yttringarna kan leva sida vid sida.

Det etiska livsområdet har expressiva föreskrifter t ex om plikt och barmhärtighet. De kan vara olika utvecklade hos olika människor och för att de skall få fritt uttryck måste rätten att följa det egna samvetet garanteras. En central del i verksamheten i denna sfär gäller ett antal återkommande problem som finns i alla samhällen och som i vår tid brukar kallas välfärdsfrågor: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år? Det etiska livsområdet är inställt på att söka humanitära och andra dygder.

Det konstnärliga livsområdet har visioner och versioner som är expressiva, målande eller gestaltande. Konsten söker genuin skönhet. Här finns olika uppfattningar och metoder. Konstnärlig praxis innebär en utveckling av olika smakriktningar. Konstnärlig frihet ger rätten att fritt välja olika former och innehåll.

Tablå 1. Livsområdenas värden och friheter

Livsområde

Värde

Typ av frihet

 

Statskonst

Ordning

Medborgerlig frihet

Näringsliv

Rikedom

Näringsfrihet

Vetenskap

Kunskap

Akademisk frihet

 

 

 

Religion

Helighet

Trosfrihet

Etik

Dygd

Samvetsfrihet

Konst

Skönhet

Konstnärlig frihet

 

I var och en av de sex olika livsområdena skapas som synes en väsentlig produkt, nämligen rikedom i näringslivet, ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen, helighet i religionen, dygd i etiken och skönhet i konsten. Här är med andra ord en sammanställning av det väsentliga som går att skapa och leva för i ett mänskligt samhälle.

Samhällsbygget kan tryggt utgå från att vi här har mänsklighetens positiva värden. Det är faktiskt bättre med rikedom än fattigdom, bättre med ordning än kaos, bättre med kunskap än okunnighet, bättre med helighet än världslighet, bättre med dygd än odygd, bättre med skönhet än fulhet. Det finns i dessa fall ingen grund för föreställningen att alla värden är godtyckliga; värdenihilism får det svårt på denna nivå av tänkande.

Det finns en inbyggd motsättning mellan de olika livsområdena. Sökandet efter världslig rikedom och makt kan hämma sökandet efter andlig helgelse och djupa konstnärliga upplevelser. Sökandet efter politisk ordning kommer i sin tur lätt i konflikt med marknadens spontana ordning som skapar rikedom.

Det mänskliga samhällets grundläggande konstruktionsproblem är att finna en optimal balans mellan institutionerna för ordning, rikedom, kunskap, helighet, dygd och skönhet. Det är lätt att skapa samhällen med stabil ordning som stryper de rikedomsproducerande krafterna, eller att skapa en ordning som går på tvärs med rättrådighetens dygd, eller en ordning som håller folket i okunnighet. Det är lätt att skapa samhällen som utvecklar stor rikedom, men till priset av orättvisor och fulhet. Vi kan ha politikervälden, plutokratier, prästvälden, filosofer som kungar, system som alla premierar en samhällssfärs verksamhet på bekostnad av andras.

Tyvärr kan vi inte säga att demokratin har en helt garanterad lösning på den inbyggda motsättningen mellan livsområden. Dess fördel ligger i att den ger röst åt alla livsområden och en metod att fredligt och öppet diskutera olika prioriteringar. En begränsning ligger i att den ohämmat rekommenderar politiska lösningar, till exempel lagstiftning och beskattning, för problem som i allt väsentligt ligger utanför statskonstens livsområde. Förvisso har politiska problem demokratiska lösningar. Men i allt väsentligt har affärslivets problem ekonomiska lösningar, kunskapsproblem har vetenskapliga lösningar, andliga problem har religiösa lösningar, konstens och skönlitteraturens problem har estetiska lösningar, och moralfrågor har etiska lösningar. Ibland kan demokratin bidra till dessa lösningar, men så snart man kommer utanför den politiska sfären ger demokratin sällan de väsentliga delarna av lösningen.

Framväxten av Västeuropas liberala samhälle

Livsområden kan bli mycket autonoma och ingen av dem behöver nödvändigtvis underordna sig något annat livsområde. Då får vi ett allsidigt, öppet samhälle, det som många kallar ”det liberala samhället”. Det är en prekär skapelse, en produkt av Västeuropas speciella historia i vilken de olika livsområdena successivt har differentierats från varandra och fått sina speciella former av frihet.

De olika livsområdena och deras olika värdena har ett mått av oförenlighet som i gammalgrekisk mytologi representerades de av olika gudar eller gudinnor som inte alltid var sams. I gamla Rom blev statskonsten en suverän konst, viktigare än religion, filosofi, konst, etik och näringsliv. Det romerska imperiet, som byggde på statsmaktens kontroll av övriga livsområden, antog kristendomens monoteistiska religion enligt formeln ”en kejsare, en gud”. Förvaltning, polisprocedurer, domstolar, allt blev ordentligt genomarbetade. Staten tog ansvar för medborgarna, deras bröd och deras underhållning. Välorganiserade arméer garanterade den romerska freden.

Men riket splittrades i två, ett i öst och ett i väst: Öst-Rom överlevde i tusen år men Väst-Rom föll sönder. Det frankiska kungadömet (484‑814) var det första i en lång rad försök att återuppväcka det romerska imperiet i Västeuropa. Karl den Store kallade sig själv ”kung och präst”, ett tecken på att en gemensam auktoritet skulle styra. Det var samma lösning som gällde i Öst-Rom.

Påven Gregorius VII (1021-1085) befäste under högmedeltiden romerska kyrkans auktoritet och ledarskap i Västeuropa. Kyrkan ville gärna styra över alla andra livsområden. Ekonomi, vetenskap, konst och etik skulle vara underordnade kyrkan, helst borde också statskonsten vara det. I hans programförklaring läser vi: ”Påven är den ende vars fot furstar måste kyssa”. Hans motståndare, kejsar Henrik IV, ville att han själv skulle ha rätten att utnämna biskopar. I en välkänd episod i kampen mellan kyrka och stat tvangs Henrik vandra barfota till Gregorius i Canossa för att få en bannlysning upphävd. Kampen mellan kyrka och stat slutade oavgjort, ett oerhört viktigt faktum i Västeuropas utveckling. Vi fick två egenrådiga livsområden: det världsliga och det andliga. Har man väl etablerat sådan egenrådighet kan mer följa.

 

Figur 2. Västeuropa differentierar sina livsområden

 

  Källa: City-universitetets internetkurs ”The European Origin”, www.cityuniv.se

I några medeltida städer som Genua, Venedig och Florens balanserade statskonstens och religionens och näringslivets företrädare varandra så att ingen av dem fick hegemoni. Ur bokföringskonsten utvecklade näringslivet ett eget belöningssystem skilt från statens och kyrkans. Hedersbetygelserna knöts helt enkelt till goda bokslut. Man viste vem som skulle äras utan att kyrkan eller staten bestämde det. Näringslivet fick autonomi. Snart förlorade staten och kyrkan också greppet om konsten; konstnärerna behövde, till exempel, varken vara hovmålare eller kyrkomålare.

Machiavelli (1469‑1527) lärde bort hur man gör politiska kalkyler utan att blanda in moraliska överväganden. Det var unikt och intellektuellt krävande att se statskonsten som något skilt från etiken, en chockerande idé för sin tid, ja även för många i vår tid.

Vetenskapens frigörelse från religionen var en lång process. Kopernikus fick efter sin död 1543 sina idéer om solen snarare än jorden som världsalltets mittpunk bannlysta av kyrkan. Bruno (1548‑1600) fick bestiga kättarbålet efter en sjuårig fängelsevistelse för sina filosofiska idéers skull. Den store fysikern och matematikern Galilei (1564‑1642) pressades av kyrkan att ta avstånd från sina instruments vittnesbörd. Kyrkan förlorade dock med tiden kampen mot vetenskapen.

Därmed är konturerna klara för det moderna västeuropeiska samhället, både i teori och praktik. En monolitisk flerfunktionsstruktur dominerad av staten har differentierats till ett allsidigt samhälle i form av sex specialiserade livsområden, var och en med sitt belöningssystem, sina speciella friheter, sina speciella varianter av rationalitet. Detta nya samhälle konsoliderades i den ärorika revolutionen i England i vilken den ekonomiska och konstitutionella liberalismen stadfästes.

Den organiska solidariteten

Inget livsområde är en isolerad ö; alla påverkar de varann. De behöver också varandra. Den franske sociologen Émile Durkheim (1893) betecknade den typ av sammanhållning de har med begreppet solidarité organique, organisk solidaritet. Det är en arbetsfördelning i vilken olika områden i samhället växer åt olika håll men hela tiden ändå är beroende av varandra.

Varje konkret del av ett livsområde – en firma inom ekonomin, en myndighet inom staten, en kyrka inom religionen, ett institut inom vetenskapen – innehåller smärre element från andra livsområden. Det kan inte fungera väl utan dem. Inget i samhället fungerar riktigt bra utan att få del av ekonomins pengar, politikens regleringar, etikens bud, vetenskapens kunskap, religionens välsignelse, och konstnärliga inslag.

Politisk verksamhet har t ex alltid ett behov att beskatta ekonomisk verksamhet. Politiker behöver kunskap och beställer utredningar där sakkunniga och vetenskapsmän kan medverka. Numera behöver affärsverksamhet också en myckenhet av akademisk kunskap. Företagen köper in kunskap som vilken annan service eller vara som helst. De ger sina kontor och sin marknadsföring konstnärlig utformning. De är pådrivande på utbildningspolitiken så att alla skattebetalare skall få vara med och betala deras behov av välutbildade medarbetare. Ibland går beroendena i flera led: akademisk grundforskning kan till exempel, finansieras genom att politiker av skattemedel från ekonomin ger anslag till universitet och forskningsråd.

Figur 3. Livsområdenas organiska solidaritet

 

 Källa: City-universitetets internetkurs ”The European Origin”, www.cityuniv.se   

Systematiken i vårt resonemang leder till en allsidig samhällssyn. I det kommunikativa handlandets förlängning ligger sex fundamentala livsområden, varken mer eller mindre. När man väl arbetat sig igenom denna härledning tror man aldrig mer att den stora världen bara är ekonomi eller bara är politik. Visst är det sant att de ekonomiska och de politiska systemen är dominerande i moderna samhällen. Men vetenskap har en icke obetydlig roll. De expressiva institutionerna – religion, etik och konst – har för närvarande inte så framträdande roller. Men de finns där. Och mycket tyder på att både etik och konst i våra dagar får allt större utrymme i totalsamhället.

En förenkling: Det treeniga samhället

Under 1970- och 80-talet diskuterade och skrev man i Sverige som om hela samhället bestod av statsmakten och näringslivet och just inget mera, och samhällskunskapen bestod av statskunskap och ekonomi. Möjligen tog man med massmedierna som en betydelseful del av samhället. Att den lilla världen, de frivilliga sammanslutningarna, och de mindre samhällssfärerna som konst, religion, etik och vetenskap också hörde till totalsamhället hade praktiskt taget sjunkit bortom tankehorisonten i den allmänna debatten.

I detta läge började några av oss använda begreppet ”det civila samhället” som en sammanfattande term för allt som inte var stat eller marknad. Det är ett internationellt gångbart begrepp. Ibland används i Sverige ”gemenskaperna” eller ”frivilligsektorn” att beteckna samma sak. Men gemenskaperna förväxlas lätt med den ”gemensamma sektorn” som är ett ord för staten, och frivilligsektorn är missvisande eftersom marknaden också består av frivilliga transaktioner. Civilsamhället var, menade vi, lika viktigt som statsmakt och näringsliv, och det anknöt till folkrörelsernas skede i svensk historia. Ett trängt civilsamhälle hade gjort framgångsrik revolt mot kommunistdiktaturerna i Östeuropa; begreppet hade därför ett särskilt skimmer. Det började ingå i både vänsterns och högerns utopier.

”Civilsamhälle” är också ett användbart vetenskapligt begrepp, men man måste komma ihåg att det täcker olika fenomen med olika karaktär, till exempel alla den lilla världens små grupperingar och nätverk men också några av en stora världens livsområden, nämligen vetenskap, konst, religion och etik.

Statsmakt, affärsliv och civilsamhälle har olika och ibland motstridiga normer. En sammanfattning från Zetterberg (1994) i Platons och Jane Jacobs (1992) efterföljd ger denna skiss:

CIVILSAMHÄLLET:

Utveckla moral, sanning, skönhet och det gudomliga i tillvaron

Var sällskaplig, dra dig inte undan

Ta ansvar för de dina

Älska dina närmaste som dig själv

Utveckla dig själv, utveckla andra

Hedra dina föräldrar

Ljug inte

Stjäl inte

Döda inte

 

STATSKONSTEN:

Skapa ordning

Använd maktmedel effektivt

Upprätthåll disciplin

Respektera beslutsordningen

Var lojal, utveckla andras lojalitet

Gör inte affärer

Var selektiv med information

Använd frikostighet för att nå mål

Njut av pompa och ståt

Visa mod

 

NÄRINGSLIVET:

Skapa rikedom

Gör frivilliga fördelaktiga avslut

Konkurrera

Respektera kontrakt

Använd aldrig våldsmedel

Samarbeta med främlingar

Var initiativrik och företagsam

Sök nyheter och uppfinningar

Investera i effektiv produktion

Var flitig

 

Olikheterna mellan dessa tre normsystem är många. I civilsamhället skall man inte ljuga och dräpa, men i statens tjänst skall dock soldaten kunna lura och döda sin fiende. Här föreligger motsättningar, lika välkända som olösliga, som alltid plågat känsliga unga människor i differentierade samhällen.

Ett lysande uttryck av konflikten mellan civilsamhällets och statens moraliska syndrom finns i Sofokles drama Antigones. Oidipus dotter Antigone lyder civilsamhällets bud och vill ge sin stupade upproriske broder Polyneikes en värdig begravning. Den härskande Kreon följer statskonstens bud att radera all ära från statens fiender och vill kasta hans lik till hundarna. Konflikten är olöslig; tragedin är inbyggd i det differentierade samhällets struktur.

Parterna stat och civilsamhälle är i konflikt, men parterna behöver också varandra. Trots den inbyggda motsättningen mellan civilsamhälle och stat är det givet att civilsamhället fungerar dåligt om inte staten upprätthåller fred och ordning. Men staten kan heller inte fungera effektivt om den saknar civilsamhällets förtroende och stöd. Hela statskonstens livsområde behöver det förtroende för medmänniskor som bara ett vitalt civilsamhälle kan skapa.(Putnam 1993).

Det har länge varit självklart att det är ogörligt för staten att byta den civila lydnadens förbud för lögn, stöld och dråp mot polis- och fogdevälde. Så många poliser finns inte ens i polisstater. En insikt växer också fram att det är ogörligt att ersätta civilsamhällets bud om att ta ansvar för de sina med statsmaktens åtaganden. Så många välfärdsfunktionärer finns inte ens i maximalistiska välfärdsstater.

Liknande mönster av konflikt och ömsesidigt beroende gäller för parterna stat och näringsliv. Motsättningarna mellan statskonstens och affärslivets sedliga regler har oöverkomliga inslag. Myndigheter skall inte konkurrera. Man kan möjligen få sin rätt prövad av en högre domstol, men inte av konkurrerande domstol. Statstjänstemän skall inte göra affärer, inte ta mutor. Om de söker tjäna pengar med hjälp av statsmaktens våldsmedel blir staten ett rövarband.

Politiker och ämbetsmän kan däremot med oväld se till att andra kan göra affärer och konkurrera. För att marknader skall fungera behövs lagstiftning om äganderätt och rättsregler för hur kontrakt skall tolkas. Affärslivet behöver dessutom det förtroende för medmänniskor som ett vitalt civilsamhälle kan skapa.

Affärsföretag å andra sidan skall enbart göra frivilliga avslut, inte själva använda tvångsmedel. Absolut inte fysiskt våld eller vapenmakt, men inte heller det tvång som ligger i att ha monopol. Ett företag som med våldsmetoder gör affärer är en gangsterliga, en “maffia“. Ett privat monopol är exploatering, precis som ett statligt monopol.

Det civila samhällets revolution

Öst- och centraleuropa har betydligt längre erfarenhet av kommunism än av demokrati. Kommunistpartierna besatte inte bara staten och socialiserade företagen och kollektiviserade jordbruken. De tillät inte heller några självständiga grupper mellan staten och hushållen, det vi kallar "det civila samhället". Fackföreningar blev organ för enpartiväldet. Även en lokal idrottsförening måste göra sin nominering av ordförande i samråd med det statliga riksidrottsförbundet. De godkända personer som fick leda myndigheter, företag och sammanslutningar blev en härskarklass, "nomenklaturan".

I Polen kollektiviserades inte bönderna och partiet fick aldrig full kontroll över kyrkan; en del av civilsamhället överlevde. Landet hade därför en förutsättning att bli det första att kasta av sig kommunismen.

Kommunisterna kunde inte undertrycka alla människors integritet. Systemet baserades på lögner. Officiellt stödde kommuniststaten mänskliga rättigheter och frihet och ställde upp för arbetarna. I praktiken brydde man sig inte om mänskliga rättigheter, undertryckte friheten och sög ut arbetarna. Sådant visste medlemmarna i Solidaritet, och de kunde i sina gemenskaper utveckla ett eget sätt att tala om dessa ting som genomskådade nomenklaturans klichéer.

Även enstaka intellektuella kunde, som Vaclav Havel beskriver det, "leva i sanning". De behövde då stöd i små gemenskaper, "ett andra samhälle" baserat på "antipolitik" (Adam Michnik), "öar av positiv avvikelse" (Jan Carnogursky), eller "en parallell samhällsordning" (Vaclav Benda). De nya gemenskaperna innefattade ambulerande universitet, egna informationsnätverk ("samzidat"), eget fromhetsliv, eget konstliv, självständiga fackföreningar, etc. Det blev detta nya civilsamhälle som genomförde den fredliga revolutionen mot kommuniststyret.

Vi vet från västeuropas historia att ett vitalt civilsamhälle är en förutsättning för demokratin. Varför gick demokratin under tre gånger i Frankrike och ersattes av en diktatur medan demokratin i England fortsatte att fredligt utvecklas? Den franske historikern Eli Halévy fann svaret. Frankrike var fattigt på självständiga organisationer mellan staten och hushållen. I England var man rikt utrustad med självständiga klubbar, affärsorganisationer, privata välgörenheter, religiösa församlingar, etc. Här lärde man sig möteskultur, omröstningar, och att leda under demokratiskt ansvar. I dessa grupper bildades handfasta opinioner. Några av dessa opinioner kunde vara kritiska mot staten, men man vågade ändå uttrycka dem eftersom det fanns stöd från en grupp likatänkande. Tidigt bildades partier som kunde samla civilsamhällets problem och åsikter och föra in dem i den politiska processen. Vi fick senare samma erfarenhet i Sverige. Folkrörelserna, vårt civilsamhälles stoltaste skapelser, blev en skola för den politiska demokratin.

I dagens öst- och centraleuropa ¾ framför allt i Ryssland ¾ finns en stor paradox: det framgångsrika civila samhälle som kunde störta kommunismen är ännu otillräckligt för att upprätthålla demokratin. Det byggde på en negation av kommuniststyret anti-politik var ordet och dunstade praktiskt tsaget bort när kommunistisk politik dunstade bort.

Myndigheternas karaktär idag

Den gamla ämbetsmannen med juridisk bakgrund har i Sverige överflyglats av den nya typen av välfärdsfunktionärer med samhällsvetenskaplig och psykologisk utbildning. Det lagtekniska språket i ärendena ersätts allt oftare med ett terapeutiskt språk. I välfärdsstatens ”byråkratier på trottoarnivå” (en term från Lipsky 1980), det vill säga försäkringskassor, arbetsförmedlingar och socialtjänstkontor och dylikt, har förvaltningsprocedurer och ansvar har blivit annorlunda än i de etablerade verken.

Makten i de gamla förvaltningarna ligger på de högsta nivåerna. Besluten är föredragningsbeslut: en underordnad tjänsteman bereder ärendet och föredrar det för sin närmaste chef. Om chefen finner medhjälparens bedömning korrekt undertecknar han eller hon beslutet och den föredragande kontrasignerar med sin namnteckning. Annars återgår ärendet för ytterligare beredning. De två signaturerna innebär ett byråkratiskt ansvarstagande och en viss garanti för medborgaren mot godtycklig behandling.

I socialtjänstens nya byråkratier på trottoarnivå överväger handläggarbeslut (eller som man ibland säger “enrådighetsbeslut”). Här ligger stor makt på den lägsta nivån i byråkratin, den som har den direkta kontakten med medborgaren. I det typiska fallet utreder socialarbetaren eller arbetsförmedlaren själv och fattar sedan själv beslutet. Kostnadsansvaret för användning av skattemedel, rättssäkerheten och likheten inför lagar och bestämmelser är mindre väl tillgodosedda i de nya socialbyråkratierna med handläggarbeslut än i de gamla förvaltningarna med föredragningsbeslut.

 

 Företagens karaktär idag

Det viktigaste som händer i världen just nu är marknadsekonomins fortsatta globalisering. Praktiskt taget allting kan nu tillverkas var som helst i världen och säljas var som helst i världen. Varorna blir billigare, världshandeln blomstrar och världen blir rikare. Kommunismens fall innebar att ytterligare en tredjedel av mänskligheten kröp in i marknadsekonomins stora tält och tar för sig av dess varor och rikedom.

Den internationella konkurrensen beskrivs inte längre som livlig och hård utan som brutal och stentuff. Överallt i världen har företagen på 90-talet blivit vad man kallar "leaner and meaner", alltså magrare och vassare. Det bantas och effektiviseras på alla håll.

Västvärldens stora företag tar idag mest hänsyn till sina aktieägare och långivare. Aldrig har väl de finansiella marknaderna haft en större roll i företagens liv. Därefter kommer kunder; allting måste ligga nära kunden och kundens behov. Sen kommer intresset för de anställda, numera koncentrerat till de kunskapsrika nyckelpersonerna som omhuldas med höga löner. Längre ner på listan kommer leverantörerna; de är ju utbytbara. Och allra längst ned kommer befolkningen i de lokalsamhällen där företagen har sina anläggningar. Om inte kostnaden för löner och arbetsgivaravgifter i företagen motsvaras av vinster, så måste jobb bort och hela anläggningar kan läggas ned eller flyttas.

I talen på bolagsstämmorna kallas det ideala företaget inte längre "den goda samhällsmedborgaren". Pehr Gyllenhammar kunde på sin tid tala om aktieägarna som en av många av företagets likvärdiga intressentgrupper (eller "stakeholders"). Nu hörs inte sådant tal. Det goda företaget är istället den goda intjänaren där allt går ut på att vårda aktieägare och kunder.

Innan vi säger att det var bättre på Gyllenhammars tid är det värt att påpeka att idén om företaget som den goda samhällsmedborgaren som tar full hänsyn till alla sina intressenter fick kritik både från vänster och höger. Med brett politiskt stöd har det skett en renodling av företagens roll till att bara tjäna aktieägare och kunder. Från vänstern sa man nämligen att företagsledare som inte är demokratiskt valda ska inte bestämma varken över det positiva eller negativa för människor och bygder. Och från högern kom kritiken att företagen faktiskt är ägarnas egendom och ska sätta deras intresse i första hand. Den senare kritiken från aktieägarna ledde till Gyllenhammars fall och renodlarna vann.

I Asien har prioriteringarna inom bolagen länge varit annorlunda än i Nordamerika och Europa. Michael Maccoby har sammanfattat skillnaden så här: "I Japan är den ideala bolagsorganisationen ... en storfamilj som kan växa och förbättras så länge den upprätthåller lojalitet och öppna samtal. Syftet med organisationen är att tillfredsställa kunder, upprätthålla sysselsättningen, öka marknadsandelar och vinst, ungefär i den prioritetsordningen." Lön i ett japanskt storbolag sätts med en kombination av tre faktorer: anställningstidens längd, vinstdelning, och en bedömning av hur den anställde fungerar som lärare och föredöme för arbetskamraterna och skapare av harmoni i arbetsgruppen.

Den japanska ekonomin har sedan några år tappat farten. Under 70- och 80-talet försökte emellertid många västerländska företag lära av Japan. Det som föll bäst ut var själva produktionsteknologin med snabba omställningar och korta ledtider och kvalitetskontroll under resans gång istället för vid slutstationen. Konsulterna gav detta olika etiketter som Time Based Management, Just in Time, Reenginering, Total Quality Management, och dylikt. Den uppenbara produktivitetsökning som USA och Europa upplevt under senare år bygger i mångt och mycket på detta.

Vad som däremot varit oaptitligt för västvärlden i den östasiatiska läxan och som förkastats av våra direktörer och anställda är den patriarkaliska humanismen i företagandet. I Skandinavien vill vi mer än någon annanstans vara oberoende av våra chefer. Vi lutar oss vanligen hellre mot staten än mot företagen.

Så länge vår välfärdsstat fungerade gick det bra. Den globala marknaden har emellertid också börjat bryta sönder efterkrigstidens välfärdskontrakt som politikerna ingått med sina väljare.. Dessa kontrakt lovade full sysselsättning, först till män och sedan också till kvinnor. De lovade utbildning till de unga  och pension till de gamla. De lovade stöd vid barnens ankomst, vid sjukdom, handikapp och arbetslöshet. Och Sverige lovade mest av alla. Regeringarna i alla välfärdsstater finner nu att dessa kontrakt varit för generösa och drar överallt ner förmånerna. Reträtten presenteras i Europa som en anpassning till kriterierna från Maastricht och i USA som ett krav på en balanserad budget. Men den verkliga orsaken är globaliseringens krav.

Befolkningarna protesterade på 1990-talet, inte minst i Sverige, Frankrike och Tyskland. De blev arga över att arbetslösheten ökar och att de gamla välfärdskontrakten inte längre levererar vad de lovat. Besvikelserna är verkliga, inte inbillade. Globaliseringens välsignelser hotas av populistiska, nationalistiska och fascistiska rörelser som ser internationaliseringen som en bov. Diplomater varnar för nya Weimar i kontinental skala.

Vad kan företagen göra? De har många anställda som i takt med välfärdsstatens reträtt köper pensionsförsäkringar och längtar efter ett bättre osynligt kontrakt med sina arbetsgivare. Om de inte längre kan lita på välfärdsstaten vill de luta sig mot företaget. "Om du ställer upp mer för mig ska jag ställa upp mer för dig", är det många medarbetare som vill säga idag. I det läget är det trist att företagsledningarna mest ställer upp för aktieägarna och kunderna.

Företagens kan bidra till att rädda globaliseringens välsignelser genom att igen vårda medarbetare lika högt som aktieägare och kunder. Min tes i nästa föreläsning är att det civila samhällets kontrakt också utvecklas inom myndigheter och företag som osynliga kontrakt vid sidan om statens och marknadens synliga kontrakt.