Mitt förelagda ämne är ”den starka individen”. Arrangörerna av programmet tror tydligen att det alternativ som finns till ”det starka samhället” är de starka individerna. Eller kanske de tror att jag företräder idén att den starka staten kan ersättas av starka individer. Men så är det inte. Vad jag tänker tala om är ”de starka små gemenskaperna”. De är sega, kan uthärda olyckor och till och med misslyckade statliga åtgärder. De som lever i små gemenskaper lever bevisligen längre än de som lever i ensamhet.
Staten är samhällets ordningsmakt och tvångsmakt. Statens innersta ansikte visades nyligen i Åsele när samhällets våldsmakt avförde flyktingar som rotat sig i de små lokala gemenskaperna. Statens kärna är lagstiftare, polis och fogde. Bilden av staten i Åsele blev ändå bara halv, en bild av polisär tvångsmakt som verkställer regeringens beslut. Bilden hade varit fullbordad om den också innehållit en taxeringintendent som krävt flyktingarna på gåvoskatt för de insamlingar som gjorts för dem i de små gemenskaperna. För sådan är staten.
Flyktingar vet det bättre än svenskar; de känner till statens sanna natur från sina hemländer. I de flesta länder − alltid i auktoritära men även i demokratiska länder − är människorna rädda för statsmakten och har goda historiska skäl för det. Sverige är ovanligt i att vi vanligen ser staten som en välvillig storebror, och i vår historia har inte staten plågat bönder och andra undersåtar lika mycket som i flertalet andra länder.
Nu vet jag lika väl som alla andra att svenska staten också är en välfärdsstat med andra funktionärer än militärer, poliser och kronofogdar. De flesta av er arbetar i den offentliga sektorn och det har jag också tidvis gjort. Vi vet att stat och kommun är hyggliga arbetsgivare som vanligen ger oss meningsfulla jobb. Men statsmaktens kärna är också hos oss ordningsmakt. Och utan denna kärna av tvångsmakt skulle det inte finnas någon stabilitet i den offentliga välfärden och inte heller några resurser till offentlig välfärd. Ett av de stora vetenskapliga mysterierna i vår tid är just att staten av alla institutioner tog hand om välfärden för barn, sjuka, handikappade, äldre, arbetslösa och utblottade. För den oförvillade betraktaren är det egendomligt att statsmakten sysslar med dessa mjuka frågor som ligger så långt bort från dess hårda kärna. Varför blev det inte istället det civila samhället med dess nära gemenskaper, eller marknaden med dess frivilliga överenskommelser? Det finns politiska svar på den frågan men knappast några vetenskapliga. Det finns historiska beskrivningar hur det gick till, men knappast några sociologiska förklaringar.
På det hela taget har de sociala skyddsnäten i Sverige fungerat under 1990-talets djupa kris då arbetslösheten är rekordhög. De arbetslösa har sällan blivit vräkta eller själva ansett att behöver byta till en enklare bostad. I 60 djupintervjuer med arbetslösa i projektet ”Den dolda världen” om alla aspekter av deras situation fann Sifo endast en som tvingats byta till en billigare bostad. Med en miljon människor utanför arbetsmarknaden blev det 7500 vräkningar förra året. Visst drar man ned på konsumtion som arbetslös. Visst känner Stadsmissionen fler utslagna än under 1980-talets högkonjunktur. Men trots att vi har en miljon människor utanför den reguljära arbetsmarknaden har vi inga rapporter om massvält. Fall av hunger och nedkylning har nu liksom tidigare vanligen sin omedelbara orsak i knark eller alkoholmissbruk. De rör inte i någon massiv skala de vanliga arbetslösa. Det är ett gott betyg åt svensk välfärd.
Nu beror detta goda utfall inte enbart på arbetsmarknadspolitiken med a-kassa och KAS och arbetsmarknadsutbildning. Alla utan arbete har inte a-kassa eller KAS. Studiemedel är den vanligaste försörjningskällan för de arbetssökande utan jobb som inte har arbetslöshetskassa eller KAS; vissa har dessutom socialbidrag, och många har bostadsbidrag. Att arbetslösa byter tjänster eller har udda svartjobb är inte heller ovanligt. En del får också ekonomisk hjälp av föräldrar eller andra släktingar.
I Sverige är nästan alla arbetslösa är inbäddade i ett flertal marknadsmässiga, offentliga och civila sammanhang, som ger inkomst eller försörjning. Det är denna mångfald av stöd som förklarar att massarbetslösheten inte lett till mass-svält, mass-vräkningar, mass-konkurser.
Alternativet till den starka staten är inte den starka individen. Visst finns det starka individer. Men starka individer dominerar inte i de arbetslösas led, lika litet som i de arbetandes led. Vi har för det mesta att göra med vanliga människor. Det som ger dem styrka är den mångfald av hjälpande händer som omger dem. En del av dessa händer tillhör TCO-anslutna funktionärer i välfärdsstatens tjänst: arbetsförmedlare, barnstugeföreståndare, fritidspedagoger, försäkringskassetjänstemän, handikapassistenter, hemsamariter, konsumentsekreterare, socialsekreterare, sjukhuskuratorer, skolkuratorer, ungdomskonsulenter etc. Andra hjälpande händer tillhör LO-anslutna vårdarbetare. Och andra tillhör personer som inte är fackligt anslutna välfärdsfunktionärer eller välfärdsarbetare. De är inte ens anställda av välfärdsapparaterna i stat, landsting och kommun. De är bara medmänniskor.
De små gemenskaperna är inte myndigheter i stat eller kommun, de är heller inte företag på marknaden. De hör till vad vi sociologer kallar ”det civila samhället”. Till det civila samhället räknas familjeliv, grannskapets gemenskapsliv, sällskapsliv, föreningsliv, religionsliv och kulturliv. Om vi bara hade staten att lita till och marknaden att köpa från skulle vår välfärd vara långt torftigare än vad den är. Det civila samhällets roll i välfärden är det få som talar om, ämnet är försummat av välfärdsforskningen, ointressant för fackföreningarna. Men det civila samhällets frivilliga insats för välfärden är massiv.
När Bengt Westerberg var socialminister inleddes utredningar och forskning om de frivilliga föreningarnas roll i välfärden. SOU 1993:82. Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av Socialtjänstkommittén, Stockholm. Bidragen från Jeppson (1993) och Swedberg (1993) öppnade ögonen på många välfärdsbyråkrater. Området har vidgats av en annan utredning med rötter i den borgerliga regeringen, Erik Amnås Handlingsprogram för forskning. Ideell verksamhet. Förutsättningar, organisering och betydelse. DS 1995:30. Stockholm. Den uppmärksamhet som ges till detta område är en del av en europeisk trend (Gaskin, & Smith 1995) .
Amnå har koncentrerat sin uppmärksamhet på föreningslivet. Så här beskriver han en kväll i Sverige.
”En vardagskväll i Sverige samlas...
· vägföreningens styrelse for att besluta om vem som ska få anbudet att ordna ny beläggning
· kyrkokören för att öva söndagens sånger
· MC‑klubbens styrelse för att utvärdera den gångna helgens distriktsmästerskap
· de frivilliga för kvinnohärbärgets jourmottagning
· föräldrarna till barnen på den skola som ska läggas ned för att bilda en friskoleförening
· tonårskillarnas rockband för att repa
· farsor och morsor för att nattvandra på stan
· volontärerna på hospice för sitt nattskift
· ledarna av helgens rollspel för att gå igenom ansvarsfördelningen
· kattföreningens grupp för utvärdering av kastreringskampanjen
· kommunens A‑lag på nykterhetsorganisationens kafelokal
· församlingens bönegrupp till bibelstudium
· skinnhuvuden för att klistra invandrarfientliga affischer på elskåpen
· omitologer for att spika ihop nya fågelholkar
· ungdomspolitiker för att lära kommunal ABC
· bostadsrättsföreningens medlemmar för att rensa takrännor och städa soprum
· butiksrådet kring den kooperativa affären för att testa nya ekologiska produkter
· bouleklubbens styrelse för att fastställa verksamhetsberättelsen
· stadens affärsmän för att planera gymnasistutbyte med Lettland
· scouterna och bakar bröd för att finansiera sommarens europeiska läger
· äldre damer för att packa och skicka barnkläder de sytt av gamla lakan till Rwanda
· abortmotståndare för att skriva insändare i lokaltidningen
· teaterentusiaster för att boka in höstens barnföreställningar
· assyrianska kvinnor för att lära sig svenska
· unga tjejer för att lära sig knyppla av äldre kvinnor
· människor av olika kön, yrken, ideologier och åldrar för att bilda ett utvecklingsråd för sin avfolkade kommundel
· småbarnsföräldrar för att diskutera babysimningens behov av bättre tider på det kommunala badet
· männen i hamnföreningen för att laga bryggorna
· föräldrarna till tjejfotbollslaget för att städa lokalen och laga dräkter
· en fanclub för Eurythmics för att träffa kompisar i Kiev via Internet.”
· (Amnå 1995, s 7)
Amnås beskrivning är stiliserad; namn och kommun för ett bestämt lokalsamhälle där allt detta skett på samma kväll kan han inte ange. Men totalbilden verkar ändå verklighetstrogen. I mångt och mycket är denna föreningsverksamhet helt oberoende av stat och kommun. I vissa fall är den en samarbetspartner för något av kommunens välfärdsprogram. Ytterst få av dessa föreningar har betalda funktionärer anslutna till TCO.
I Sverige i motsats till många andra länder får man inte göra avdrag på skatten för bidrag till ideella föreningar. Det civila samhällets föreningar tycks klara sig ändå och en del har blivit duktiga på att söka bidrag hos kommunerna.. Deras roll för välfärd och livskvalitet idag är ännu till stor del outforskad. Men vi vet vad de betytt i det förflutna genom folkrörelseforskningen.
”Transferering” är en term från den offentliga sektorn. I det civila samhällets vokabulär finns inte detta ord. Här talar man om gåvor och gengåvor, tjänster och gentjänster, omtanke, hjälp och omsorg. Det finns en mångfald och en variation av detta. Här är några exempel från en intervjuundersökning från 1994 av Karin Busch Zetterberg (1996).
Av landets vuxna har 79 procent hjälpt andra in natura det senaste året nämligen tagit emot nattgäster eller bott över hos andra eller visat frikostighet mot släkt och vänner genom att ge bort trädgårdsprodukter, fisk eller jaktbyte.
Sammanlagt har 81 procent av alla givit penninghjälp under året på så sätt att de bidragit ekonomiskt till barn, föräldrar, svärföräldrar, make, maka, sambo eller givit pengar i insamlingar till välgörande ändamål. Många hjälper sina barn och barnbarn med pengar. Och var tredje förälder med utflyttade barn har gått i borgen för dem. Yngre hjälper andra signifikant mer med tid, och äldre hjälper andra signifikant mer med pengar.
Intressant nog inverkar inte arbetstiden så mycket på hur man hjälper andra. Personer med kort arbetstid har mer tid för trädgård, fiske och jakt och kan hjälpa in natura mer än andra men har mindre möjligheter att hjälpa med pengar. De som har långa arbetsdagar satsar även mycket tid på närstående, mer än genomsnittet.
På mindre orter och landsbygden är ligger indextalet för hjälp in natura 6 procent över genomsnittet. Hjälpsamhet med tid visar i övrigt inte några skillnader mellan bostadsorter av olika urbaniseringsgrad. Småföretagare är en grupp med moral och stort samhällsansvar — både i fråga om omsorgsvård och privata transfereringar ligger de i topp.
Personer med de lägsta hushållsinkomsterna har mindre möjlighet att hjälpa andra med pengar. Deras index ligger emellertid under genomsnittet även när det gäller hjälp i form av tid och in natura. Det finns många äldre i denna inkomstgrupp.
Det heter att vården är socialiserad i Sverige, dvs bedrivs i den offentliga sektorns regi. Men många privatpersoner vårdar någon sjuk, handikappad eller äldre. Att inte svika de närstående behövande är en av civilsamhällets grundläggande normer. Vi har nu en del forskning om detta (till exempel Johansson 1991, Szebehely 1995)
I internationell vårdforskning talas om både nursing och caring. Heyman (1995) föreslår termen sjukskötsel och omsorg. Civilsamhällets vårdare är omsorgsvårdare, inte sjukskötare.
Av alla vuxna i åldern 16 - 89 år är drygt var femte (22%) omsorgsvårdare i civilsamhällets regi: fem procent av alla vuxna i landet ser till någon i det egna hushållet som är sjuk, handikappad eller äldre och 18 procent går bort och hjälper regelbundet någon som inte bor hos dem; en procent vårdar både någon hemma och någon utanför hushållet. Uppskattningsvis motsvarar detta 1.6 miljoner personer. Dessa siffror från Busch Zetterberg (1996) visar att vår andelen är något högre än i Storbritannien där den för några år sedan var 15 procent − fyra procent vårdade någon i samma hushåll och 12 procent såg efter någon som inte bodde i hushållet (OPCS, 1992).
Kommunal hjälp förekommer i vissa fall parallellt med civilsamhällets omsorgsvård: vissa är anhörigvårdare och en del vårdade har kommunal hemhjälp. Som vi såg är 22 procent av alla vuxna omsorgsvårdare: delar man upp siffran blir det 8 procent som hjälper någon och har kommunalt bistånd och 14 procent av alla vuxna är omsorgsvårdare helt utan kommunalt stöd. Siffrorna tyder på att det skulle finnas omkring 450.000 män och 560.000 kvinnor som är omsorgsvårdare helt utan kommunalt bistånd till den vårdade i form av hemtjänst eller betalning till vårdaren som anhörigvårdare I åtta av tio fall är den vårdades problem kroniska, bot är inte i sikte, och omsorgsvården behövs resten av livet.
Omsorgsvård har alltid funnits i civilsamhället och är något normalt i varje civilsamhälle. Att omsorgsvård förekommer i vårt civilsamhället skall inte ses som ett bevis för att landsting och kommuner har misslyckats eller inte är resursstarka nog. Inte heller skall det ses som ett bevis för att den svenska kommersiella marknaden för vård är outvecklad eller har misslyckats. Det finns givetvis många fall som civilsamhället inte kan ta hand om, och då är vård genom offentlig försorg eller vård köpt på marknaden nödvändiga optioner.
Genomgången av privata transfereringar och privat omsorgsvård i Sverige visar att de är massiva.
Den enkla slutsats som Karin Busch undersökning skriver i stor skrift är att välfärd i Sverige inte på långa vägar är synonymt med välfärd i offentlig regi. Civilsamhällets nätverk av ömsesidig hjälp finns i alla samhällets sektorer. Hon ställer viktiga framtida forskningsfrågor om hur den mångomtalade framgången för svensk välfärd egentligen skall tolkas. I vad mån har de offentliga välfärdsåtagandena i själva verket civilsamhällets privata verksamhet som tyst och dold förutsättning? I vad mån har de privata transfereringarna blivit möjliga genom att de offentliga finns i botten? Och det allra viktigaste forskningsprojektet: har välfärdslagstiftningen varit konform med civilsamhällets transfereringar eller har den hämmat civilsamhällets hjälpsamhet?
Det civila samhället har i flera århundraden varit starkt i Sverige. Vi har haft byalag och socknar och släktgårdar som gett oss namn. Under 1800-talets senare del kom folkrörelserna. De såg indusrialiseringens problem och åtog sig att själva lösa dem.
Nittonhundratalet har varit det civila samhällets förlorade århundrade. De stora folkrörelserna blev påtryckningsgrupper som bad att staten skulle lösa problemen åt dem. Många blev ett slags socialfall som klarar sig bara genom offentliga bidrag. Men, som Amnå gjort troligt, har de små gemenskaperna som inte blivit så politiserade överlevt.
I den ”lilla världen” nivå civilsamhället också i vårt århundrade, och det har stora välfärdsfunktioner. Det är en seg och långlivad struktur. I Putnams firade studie av Italien möter vi ett vitalt civilt samhälle i norra Italien och ett torftigt i södra Italien. Det mest slående i hans studie är att denna skillnad funnits i över tusen år!
Det svenska civilsamhället av små gemenskaper kan också räkna sin ålder i århundraden. Idag ser vi en situation i vilket ”det starka samhällets” välfärdsmodell i Sverige retirerar medan det civila samhällets modell överlever intakt. Kanske blir det så att ”det starka samhället” blir en kort episod i vår historia, främst några årtionden under 1900-talets andra hälft när Walter Korpi var professor i välfärdsforskning.
Civilsamhället och dess omsorg lever och överlever vår välfärdsstat. Dess normer är i huvudsak partikulära och dess hjälp ges mest till nära och kära, inte till alla och envar som i den offentliga välfärden, där normerna i princip är universalistiska. Universalistiska normer är generella och neutrala (Parsons 1951 s 101-112 och 180-200). I det partikulära är förhållandet mellan individer allomfattande (Parsons säger ”diffusa”) − man hjälper varandra oavsett vad det gäller.
Det mest värdefulla arv som perioden av den starka staten lämnar efter sig är ett arv av universalistiska normer. Hjälp från det allmänna skall ges oavsett den hjälptes relation till hjälparen. Civilsamhällets ofta mer partikulära hjälp är stark och nödvändig. Det officiella Sverige har hittills ogärna samspelat med den för den är ”ojämlik”. Det är en oklokt, ja kanske till och med en grym inställning.
En intressant forskningsfråga är hur de olika moderna välfärdsländerna fördelar ansvaret mellan partikulära och unversalistiska institutioner. Sverige har antagligen inte funnit den optimala fördelningen. Vi har alltför ofta trott att vi kan leverera välfärd utan att lita till civilsamhällets familjemedlemmar, vänner, grannar, arbetskamrater och föreningskamrater. Det är hybris. Det har varit skönt att på denna idékongress höra ödmjukare toner från TCO som organiserar de flesta av välfärdstatens funktionärer.
Det gäller att utnyttja alla resurser vi har för välfärd: statsmakens, marknadens och det civila samhällets, och att hitta bättre former för deras samspel.
Amnå, Erik 1995. Handlingsprogram för forskning. Idéell verksamhet. Förutsättningar,
organisering och betydelse. DS 1995:30.
Busch Zetterberg, Karin 1996. Civilsamhället i socialstaten, City
University Press, 1996
Gaskin,
Katharine and Justin Davis Smith 1995. A New Civic
Heyman, Ingrid 1995. Gånge hatt till.Omvårdnadsforskningens
framväxt i Sverige—sjuksköterskors avhandlingar 1974-1991. Daidalos, Göteborg.
Jeppsson Grassman, E 1993. ”Frivilliga
insatser i Sverige—en befolkningsstudie”, Frivilligt socialt arbete, Kartläggning och
kunskapsöversikt, SOU 1993:82 .
Johansson, Lennarth 1991. The Caring of the Next of Kin, Almquist
& Wiksell International,
Parsons, Talcott 1951. The Social System. The Free Press,
OPCS, 1992. General Household Survey: Carers in 1990, Monitor 17, Office of Population
Censuses and Surveys, The Government Statistical Service,
SOU 1993:82. Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av Socialtjänstkommittén, Stockholm.
Svedberg, Lena, 1993. ”Socialt inriktade frivilligorganisationer - några grundläggande karaktäristika”, Frivilligt socialt arbete, SOU 1993:82.
Szebehely, Marta 1995. Vardagens organisering: Om vårdbiträden och gamla i hemtjänsten, Arkiv förlag, Lund.