Anförande på moderata riksdagsgruppens internat på Silja Line den 24  februari 1994

 

Hans L Zetterberg

Sverige, människorna och framtiden

 

Vi människor ser nutiden med gårdagens förväntningar på framtiden. Vi tolkar läget idag med de glasögon vi skaffade oss igår. När mandattiden nu lider mot sitt slut tolkar vi gärna läget genom att falla tillbaka på “Ny start för Sverige“ och på regeringsförklaringen. Valkampanjen tvingar oss att försvara vår vision från 1991 mot de versioner av vad som hänt sen dess som finns hos oppositionen, i medierna och i väljarnas samtal.

Som utomstående märker man under valåret att regeringens ton i samhällsdebatten blir mer defensiv. Men den är inte alls defaitistisk. Den moderatledda regeringen och den borgerligt dominerade riksdagen har åstadkommit den utlovade strömkantringen i svensk politik. Det utgår också oppositionen ifrån. Dess huvudkritik gäller inte minoritetsregeringens oförmåga utan att regeringen står för och genomför sitt program. Och regeringspartierna har använt så mycket av sin politiska energi på att åstadkomma strömkantringen att programmet för nästa mandatperiod riskerar att enbart bli “Mer av samma sak“ snarare än nya idéer för Sverige. Det vore emellertid ett säkert recept att förlora. För även om politiken varit bra har den genomförts under exceptionellt dåliga tider. Väljarna minns de dåliga tiderna, inte de goda politiska besluten.

Nu skall jag inte tala om valet utan om framtiden på litet längre sikt. Det blir som vanligt i framtidsbedömningar nedslag  om (1) teknologisk utveckling, (2) befolkningsutveckling, (3) den sociala strukturens utveckling, och (4) värderingsutvecklingen.

 

1. Kommunikationsteknologin

Förra året skaffade sig Compuserve, världens mest framgångsrika datanätverk, en node i Stockholm (08/140500). Sådana noder finns idag i ett fåtal europeiska huvudstäder. Det är roligt att Sverige i detta avseende ligger före många större europeiska länder. Att ha en node till ett världsomspännande datanätverk är en händelse med konsekvenser för ett land. Men det finns inget politiskt beslut att Sverige skall ha en sådan node. Lika litet som det en gång fanns ett politiskt beslut att Sverige skall industrialiseras eller införa bilism eller äta flingor till frukost. Tekniken i samarbete med marknaden går sin egen väg.

Jag har varit medlem i Compuserve i flera år. Det gick att komma åt det genom Infonet redan innan den egna noden kom till Stockholm. Genom detta amerikanska nätverk (som har bryggor till alla andra väsentliga nätverk och till fax-systemet för de som inte har datorer) kommunicerar jag med den utlandsboende delen av min familj, med många av mina vänner i Sverige och utlandet, och med mina kollegor i sociologi, både sådana jag träffat och sådana jag aldrig sett. Det går också att skicka muntliga meddelanden, sk voicegrams, om mottagarens dator har uppspelningsutrustning. Genom nätverket kan jag i sk forums utbyta åsikter med personer i hela världen i nästan alla ämnen som roar mig. Forums finns för yrkesverksamheter, livsstilar och hobbys. Ett nytt forum har nyligen öppnats av Republican National Committee i vilket partiets gräsrötter kan diskutera aktuell republikansk politik. Genom nätverket får jag världsnyheterna (AP t ex) omgående som på en tidningsredaktion, recensioner av nya böcker, några kolumnister, börsanalyser, väderleksutsikterna i Stockholm. Genom nätverket söker jag i de databaser som behövs för mitt arbete. Genom nätverket köper jag utländska böcker som sedan leveras med kurirpost; det är enklare och  lång snabbare än Hedengrens utmärkta bokhandel. Vissa böcker och manualer kan jag ladda ner direkt till min dator, bl a CIAs statistik över alla länder. Genom nätverket kan jag ta del av konstutställningar med datakonst. Naturligtvis laddar jag ner nya dataprogram närhelst det går  via nätverket snarare än genom disketter. Och för de problem som uppstår med program har leverantörerna kundservice genom nätverket -- eller jag skickar en fråga till andra användare jorden runt av programmet och får reda på inom något dygn hur de löst problemen. Genom nätverket sänder jag presenter från Metropolitan Museums butik i New York; ja det finns hundratals andra butiker att välja på i Compuserves shopping centrum. Jag kan t ex denna vecka få upp priser och bild av en ny Pontiac Neon, Honda Passport, Ford Aspire eller Buick Riviera på skärmen om jag funderar på bil. Betalningarna för inköp sker vanligen genom kreditkort liksom den månatliga avgiften till nätverket.

Allt detta äger rum genom den telefonledning som går till mitt hem, mitt sommarställe, mitt hotellrum. Nu finns det till dessa ställen också en ledning som levererar kabeltelevision. Datorn och TV-n håller på att gifta sig; äktenskapet kallas “multimedia“. När det är klart kommer kabel-tv-ledningen och telefonledningen att bli en och samma bredbandsledning. Det jag praktiserar i dag som glad data-amatör blir rutin, och multimediastationer (TV-datorer) blir hushållens och många arbetsplatsers medelpunkter.

Det gäller att privatisera Telia med det snaraste så att bolaget lättare kan vara med i multimediabranschen..

 

2. Befolkningsutvecklingen

De demografiska bedömningarna har vanligen visat sig goda. 1958 förutspådde demograferna vid Förenta Nationerna en total världsbefolkning på 6.3 miljarder vid århundradets slut. Detta står fast även idag. Modern demografi har mycket gemensamt med matematisk biologi och har nått den fascinerande punkt där den kan uppskatta med relativt god precision både tidigare och framtida populationer och även befolkningen i alternativa förflutna epoker och alternativa framtida sådana.

Demografer var bland de första (och få) att förutspå Sovjetunionens sammanbrott. De hade upptäck att medellivslängden i landet sjönk påtagligt, ett tecken på att samhället var sjukt. Tidigare hade de också ställt rätta diagnoser av tillståndet i Sovjet. Landet hade vid sammanbrottet en befolkning på 291 miljoner människor. Det kunde ha haft ytterligare 130 miljoner. Anledningen till detta är sviterna efter förlusterna under första världskriget på 1910- talet, kollektiviseringen av bondgårdarna på 1920- talet, på utrensningar på 1930-talet och förlusterna under andra världskriget. Diktaturregimers framfart kan avslöjas av demografer.

Europa, allt väster om Ural och med hela Turkiet, hade 1993 en total befolkning på 761 miljoner människor. Detta är ca 110 miljoner mindre än Indiens befolkning.

År 1993 omfattar befolkningen inom Europeiska Unionen 45 procent av Europa. Det är orätt mot många miljoner människor att tala om EU som "Europa". Det är förresten lika orätt att tala om USA som “Amerika“.

I Sverige bodde 8.7 miljoner människor 1993. Det är 1.14 procent av Europas befolkning och 0.16 procent av världens befolkning. För varje svensk finns det en hel aula full av andra här på jorden, 633 stycken för att vara exakt. Snart blir vi ännu ensammare. För tillfället fördubblas världens befolkning på 42 år medan Sverige fördubblar sin på 210 år. Något år in på 2000-talet är det en svensk på 1000 andra i aulan.

I en marknadsekonomi kan man, grovt sagt, betrakta fertiliteten som stabiliserad när en kvinna föder två barn under sin livstid. Födelsetalet går sedan upp eller ned allt efter marknadspreferenser och resurstillgångar. Större delen av Europa har redan uppnått den stabila nivån på två barn per kvinnlig livstid. De flesta europeiska länder befinner sig faktiskt under denna nivå.

Den världsomspännande övergången till marknadsekonomi banar väg för en mer hanterlig befolkningstillväxt. Det ger anledning till stor demografisk optimism. Det är inte alls så att vi närmar oss en värld där det bara kommer finnas ståplatser kvar. Dödstalen har sjunkit i alla världsdelar under de senaste två generationerna. Det råder föga tvivel om att i och med den nu levande generationen, har också världens genomsnittliga födelsetal börjat att sjunka.

Marknadsekonomin är inte den enda möjligheten att uppnå befolkningsstabilitet, men det är den mest frivilliga vägen om man har tålamod att låta processen ha sin gång. Kina har sökt skynda på processen genom lagstiftning om barnbegränsning. När 1990 års folkräkning i Kina, blir tillgänglig, kommer den troligen att visa att denna lagstiftning fungerat bäst i områden som har mest av urban marknadsekonomi.. I Kina finns idag en medelklass omfattande ca 200 miljoner människor med europeisk levnadsnivå. Folktätheten i Kina som helhet är för närvarande på samma nivå som i Portugal

Uppskattningsvis blir en befolkning i stort sett stationär 35 à 50 år efter att nivån två barn per kvinna registrerats. På denna nivå kommer par enbart att ersätta sig själva och inte öka efterföljande generationer. Om resten av världen följer Europas exempel så att ett medeltal på två överlevande barn per kvinna uppnås omkring år 2040, kommer jordens slutliga befolkning bli 11 miljarder. Denna nivå kommer att finnas på 2100-talet.

Stöd till familjeplanering för att påskynda nedgången antas i alla beräkningar av detta slag. Det är emellertid svårt att förutsäga den exakta framtida nivån på födelsebegränsning, speciellt i den muslimska världen. Man räknar med att i slutet på 80-talet använde 49 procent av all världens kvinnor någon form av modern preventivteknik. Värt att notera är att även den bästa tillgång på effektiva preventivmedel i de mest högutbildade och sekulariserade nationerna inte är tillräckligt för att göra varje graviditet välkommen. Många aborter utförs i europeiska länder, speciellt i de östra.

Den nuvarande europeiska befolkningssiffran på 761 miljoner människor låter mycket. Men det är endast 12 procent av världens befolkning. Europas del av världsbefolkningen var 21 procent år 1800. Den ökade till 27 procent år 1900 när Europa stod på toppen av sin makt. År 2100 kommer Europas befolkning vara 7 procent av världens totala. Och Sveriges andel av Europa kommer att bli mindre än en procent. Vilka förväntningar som vi än kan ha inför det kommande tusentalet är de en liten minoritets förväntningar. Europas litenhet i världen och Sveriges litenhet i Europa kommer att äta sig allt mer in i vårt medvetande. Världens bild av oss kommer samtidigt med nödvändighet att vara en av exklusivitet.

Ryssland är och förblir det befolkningsmässigt största landet i Europa, man dess tillväxt har avstannat. Turkiets befolkning har under en tioårsperiod passerat Frankrikes, Italiens, Englands och Englands. Vid sekelskiftet blir den större än Tysklands befolkning och bli den största i Europa i Europa efter Ryssland. Turkiet vill gärna in i EU och har de ekonomiska förutsättningarna. Man hänvisar till problem med mänskliga rättigheter som skäl att hålla landet utanför. Det egentliga skälet är att man vill inte att Turkiets snabba befolkningsöverskott skatt spridas till EUs städer; erfarenheten i Berlin förskräcker.

Bland de förväntade förändringarna i tio-i-top listan mellan 1993 och 2025 är en nedgång för Italien från fjärde till sjunde plats.

 

1993

2025

 

Ryssland väst om Ural *

110

105

Tyskland

81

73

Turkiet

61

99

Italien

58

52

Frankrike

58

59

England (UK)

58

61

Ukraina

52

51

Spanien

39

36

Polen

39

42

Rumänien

23

22

*skattning

 

Europa har tre områden med förökningstal som ännu ligger nära dubbelt över världens genomsnitt: Albanien, Turkiet, och Azarbaijan, alla muslimska. Armenien (som inte är muslimskt) har en naturlig tillväxt som ligger precis på världsgenomsnittet. Resten av Europa ligger långt under. Det är inte bara och Tyskland, Italien, Spanien och Rumänien som drabbas av sjunkande befolkning. Så blir sannolikt fallet också i Danmark, Finland, Belgien och Bulgarien.

En befolkningen med ingen eller låg tillväxt får en topptung ålderspyramid, det vill säga, den består mest av äldre personer. Sverige har en högre andel över 65 år än något annat europeiskt land, nästan var femte svensk (18 procent) är 65 eller över.. Tyskland, England, Frankrike och Italien har också hög andel äldre. I Öst- och Centraleuropa är proportionen av personer över 65 mycket mindre, vanligtvis mellan 5 och 10 procent av den totala befolkningen

Den stora andelen äldre personer är av mindre betydelse för belastningen på sjukvården än de flesta vill tro. Sjukvårdskostnaderna ökar inte linjärt i takt med antalet år vi lever som äldre medborgare. Till största delen är det endast det sista levnadsåret som innebär höga sjukvårdskostnader. Och ett sådant år har ju varje individ bara ett av.

En utbukting av antalet pensionärer kommer ske på befolkningspyramiden omkring år 2010, då babyboomen från andra världskriget går i pension. Detta kommer att sätta enorm press på Europas ofinansierade pensionssystem..

De unga i Europa är mest framträdande i Albanien och i Turkiet, där mer än en tredjedel av befolkningen är under 15 år. På Island är en fjärdedel ungdomar. Nationerna i östra Europa har annars de yngre befolkningarna. I övergången till demokrati och marknadsekonomi behöver dessa länder all sin ungdoms anpassningsförmåga. Statistiken över åldrar är den enda optimistiska jag känner från f d kommunistblocket. All annan statistik är fortfarande pessimistisk.

Tyskland; så rikt och framgångsrikt på andra sätt, har väldigt få unga. Endast 16 procent av tyskarna är under 15 år. Det förefaller som om tyskarna inte riktigt har trott att deras ekonomiska mirakel skulle räcka att inkludera barn och barnbarn. De tysktalande länderna har också hög åldersprofil, här finns en unik marknad av 15 miljoner personer över 65, de flesta relativt välsituerade och vid god hälsa och med aktiv livsstil. Här är den verkliga arenan för generationskriget i Europa.. De unga vill naturligtvis inte arbeta mer än de lyckliga, friska och sexuellt aktiva pensionärerna. Idén med en pensionsålder har blivit förryckt och sänder fel signaler i de demografiskt mogna länderna.

.Statistik över spädbarnsdödlighet är lättillgänglig i de flesta länder. Det har visat sig ha hög korrelation med mer sofistikerade mått på välstånd. Europa är ledande vad beträffar barns välfärd. Det finns anmärkningsvärda variationer i detta välfärdsmått mellan de europeiska länderna. Det lägsta siffrorna finns i Finland och Sverige. Finland var till nyligen ett av Europas lågskatteländer medan Sverige länge befunnit sig i skattetoppen. Finnarnas imponerande framgångar i att hålla spädbarnsdödligheten nere, visar att stora offentliga transfereringar mellan rik och fattig och höga nivåer av offentliga utgifter till sociala ändamål inte nödvändigtvis har en direkt koppling till barns överlevnad. I Finland kommer för resten det första barnbidraget in natura: ett paket från staten med det nödvändigaste av babyns utrustning och förbrukningsartiklar.

Migration

Balansen mellan födelsetal och dödssiffror har historiskt sett varit mer utslagsgivande för befolkningens storlek i Europa än emigration och migration.. Under kommande decennier kommer dock migrationen ha större effekt på befolkningsstorleken i europeiska länder än den egna, naturliga tillväxten. Idag är 11 procent av Frankrikes befolkning är utlandskfödd, 8 procent av Storbritanniens. Det är höga siffror för internationella mått. Det traditionella immigrationslandet, USA, har numera 6 procent födda utomlands.

Det finns olika faktorer som påverkar vilka länder som är attraktiva, respektive mindre attraktiva länder att flytta till. Europas attraktion är inte bara dess kultur utan dess rikedomar. BNP per capita i Europa är sex gånger så hög som i Latinamerika, åtta gånger så hög som i Asien, tjugo gånger så hög som i Afrika.

De ekonomiska krafter som driver den illegala immigration över Medelhavet in i Europa är praktiskt taget lika starka som de krafter som driver den illegala migrationen över Rio Grande till USA. Genomsnittsamerikanen är 7.8 gånger rikare än genomsnittsmexikanen. Spanjoren är 12.1 gånger rikare än araben i Marocko. Fransmannen är 10.2 gånger rikare än algeriern, italienaren 12.3 gånger rikare än tunisiern. Söder om Sahara ligger Afrikas folkrikaste nation, Nigeria med 95.1 miljoner invånare, men med en förutspådd befolkning på 246 miljoner år 2025, nästan lika många som nuvarande EU, siffror som påminner om att i ett längre perspektiv, måste Europa vara berett på ett mycket högre immigrationstryck från den svarta delen av Afrika.

En muslimsk värld med hög fertilitet omger större delen av den europeiska halvön med sin låga fertilitet. Immigrationen till Europa kommer ske i en allt ökande takt från de islamiska områdena Världens muslimer räknas nu som en miljard människor. Deras fördubblingstakt är 25 år jämfört med Europas 382 år. De flesta muslimer lever i Östasien. Europa är ingalunda det enda målet för befolkningstrycket från den islamiska världen.

Den ekonomiska kartan över Europa visar på många fattiga regioner, något som uppmuntrar intern migration. Omställningen till marknadsekonomi har lett till betydande omflyttning.

Den typiska fabriksstaden på kommunisttiden med, låt oss säga; 60.000 invånare och ett "kombinat" av 4.000 till 10.000 anställda brukade skeppa två tredjedelar av sin produktion till Sovjetunionen. Fabrikscheferna hade föga uppfattning om de riktiga priserna på sitt råmaterial och sin energi, och de levde i okunskap om hur slutkonsumentera bedömde deras färdiga produkter. De hade torftig kunskap i ekonomiska frågor. Ett ministerium i huvudstaden handlade allting förutom själva produktionen. Dessa kombinat förlorade de flesta av sina order från sin huvudavnämaren, Sovjetunionen. Deras produkter hade inte den modernitet och kvalitet som krävs för att hävda sig på västmarknaderna. Det blev katastrofalt, inte bara för fabriken utan för hela staden. Flera hundratal sådana städer fanns i Östeuropa, mest i Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern. De hade ingen rik onkel som sina motsvarigheter i östra Tyskland. Här skapades ett starkt tryck för intern migration inom Europa. De unga och de välutbildade är de första som flyttar. Sedan Berlinmuren föll har mellan en och två miljoner européer per år flyttat från öst till väst.

Vi kan inte helt utesluta att desperation och storskalig hungersnöd kommer drabba rubelområdet om (eller när) hyperinflationen kommer . Sådana katastrofer kommer att generera en mer elementär form av ekonomisk migration; sökandet efter livsuppehälle snarare än efter rikedom.

Hur grönt är då gräset på andra sidan? Hur mycket rikare är folket på andra sidan en inomeuropeisk gränsen? En medelfinsk person tjänar varje år 7.6 gånger mer än sin ryska granne, en genomsnittssvensk blir 6.7 gånger rikare än medborgaren i Estland. En västtysk blir 12.9 gånger rikare än en polack; på mindre än en månad tar han in en polacks hela årsinkomst. En österrikare blir 7.6 gånger rikare än en ungrare och en italienare är åtminstone 30 gånger rikare än en genomsnittlig alban. Man kan se detta som framgången för europeisk marknadsekonomi, men det är en seger med ett demografiskt pris i form av omflyttningar inom Europa.

Europa kan inte stänga sina dörrar för alla fattiga människor, ej heller kan vi uppmuntra rasism och nationalism genom ohämmad immigration. Folks rörelsefrihet över de inre EU- gränserna är en hörnsten i unionen. En liberalare intern migration inom Europa är möjlig och sannolik. Tanken på en liberal extern immigration från andra världsdelar är inte aktuell för Europas regeringar.

Här  finns en aktuell befolknings- och BNP-tabell för kalenderbitare.


Europas befolkningar                                                                  

 

 

                                Unga        Medellivs-               För-

                                Befolk-                                    dubb-       Befolk-    &             längd        Stads-     BNP

                                ning                                         lings-       ning         äldre        födseln    be-          per capita

                                1993        Födda      Döda       tid            2025    <15  65+     alla/m/kv folkning                   

                                milj          /1000       /1000       år             milj          %   %      år             %            $

Norra Europa                                                                                                                                        

Danmark                 5,2           13            12            722          4,9           17 16       75/72/78    85          23.660

England (UK)          58            14            11            267          61.0         19 16       76/73/78  90            16.750

Estland                    1,6           12            13                            1,9           22 12       70/65/75    71          3.830

Finland                    5,1           13            10            210          4,8           19 14       75/72/79  62            24.400

Irland                       3,6           15            9              114          4,1           27 11       75/72/77    56          10.780

Island                      0,3           18            7              65            0,3           25 11       78/75/81    91          22.580

Lettland                   2,6           12            14                            3,1           21 12       70/64/75    71         

Litauern                   3,8           15            11            173          4,6           23 11       71/65/76    69          2.710

Norge                      4,3           14            11            187          4,7           20 16       77/73/80    72          24.160

Sverige                   8,7           14            11            210          9,5           19 18       78/75/80    83          25.490

                                                                                                                                               

Västra Europa                                                                                                                                       

Belgien                    10,1         13            11            330          9,9           18 15       76/73/79    97          19.300

Frankrike                 57,7         13            9              169          58.7        20 14       77/73/81    73          20.600

Liechtenstein           0,03         14            6              89            00.03       16 10       69/66/73                 

Luxemburg              0,4           13            10            217          0,4           17 13       76/72/79    86          31.080

Nederländerna         15,2         13            9              151          17,2         18 13       77/74/80    89          18.560

Schweiz                   7              13            9              204          7,8           17 15       77/74/81    60          33.510

Tyskland                 81.1         10            11                            73.2         16 15       75/72/78    85          23.650

Österrike                 7,9           12            10            347          8,2           18 15       76/73/79    54          20.380

                                                                                                                                               

Centraleuropa                                                                                                                                        

Bulgarien                  9             11            12                            8,7           20 13       71/68/75    68          1.840

Tjeckien                  10,3         13            12            1386        10,9         21 13       72/68/76                 

Ungern                    10,3         12            14                            10,4         20 13       70/65/74   62           2.690

Polen                       38.5         13            10            224          42.7         25 10       71/67/76    62          1.830

Rumänien                23,2         12            11            693          24.4         23 11       70/67/73    54          1.340

Slovakien 5,3           15            10            154          6,1           25 10       71/67/75                 

                                                                                                                                               

Sydöstra Europa                                                                                                                                    

Albanien                  3,3           25            6              35            4,5           33  5        72/69/75    36         

Bosnien-H-vina       4              14            6              90            4,3           28  6        72/69/75    34         

Grekland                 10,5         10            9              990          10,5         19 14       76/74/79    58          6.230

Kroatien                  4,4           12            11            990          4,7           22 12       72/68/76    51         

Makedonien            2              17            7              70            2,4           29  7        72/70/73    54         

Serbien,Monten      9,8           14            9              141          10,9         23 11       72/69/75    47         

Slavonien                 2              13            10            267          2,3           21 11       73/69/77    49         

Turkiet, hela            60,7         29            7              32            98,7         35  4        66/64/69    59          1.820

                                                                                                                                               

Sydvästra Europa                                                                                                                                  

Italien                      57.8         10            10            3466        51.9         17 14       77/73/80    68          18.580

Malta                      0,4           15            8              95            0,4           23 11       76/74/78    85          6.850

Portugal                   9,8           12            11            533          9,8           21 13       74/70/77    30          5.620

San Marino             0,02         12            7              144          0,03         16 14       76/73/79    90         

Spanien                   39.1         10            9              578          36.4         19 14       77/73/80    78          12.460

                                                                                                                                               

Forna europeiska Sovjet                                                                                                                                        

Armenien                3,6           23            7              43            4,1           30  5        72/68/75    68          2.150

Azerbaijan               7,2           27            6              33            9,4           35  5        71/67/75    53          1.670

Georgien                  5,5           15            8              94            6,4           25  9        73/69/76    56          1.640

Moldavien               4,4           17            11            112          4,8           28  8        69/65/72    47          2.170

Ryssland, hela         149          12            11            990          152.3       23 11       69/64/74    74          3.220

Ryssland, europ      110                                                          109                                                         

Ukraina                   51.9         12            13                            51.5         22 12       71/66/75    68          2.340

Vitryssland             10,3         13            11            385          11            23 10       71/66/76    67          3.110

 

Europeiska nationaliteter.

Europa assimilerar inte sina nationaliteter som USA gör. Det finns ingen gemensam europeisk ideologi som kräver respekt av de olika européerna som "the American Creed" kräver lojalitet av USA medborgarna av olika etnisk bakgrund. All vara "oeuropeisk" är helt enkelt vara att vara annorlunda, att vara "oamerikansk" är att förråda det land som bygger på frihet och jämlikhet.

Kartan över de större europeiska folkslagen har inte förändrats så mycket de senaste 100 åren. Stalin lät förflytta flera folkgrupper. Några mindre grupper har assimilerats eller flyttat, t. ex svenskarna i Estland. Många har flyttat hem, senast tyskar i Östeuropa. Men i stort har vi inga svårigheter att känna igen dagens folk på en karta från som visar deras spridning runt sekelskiftet. Så till exempel finns turkarna ännu i Bulgarien och ungrarna i Rumänien, baskerna i Spanien.

Kan multi-etniska stater överleva i Europa i våra dagar?. Sovjetunionen och Jugoslavien, Europas två mest multi-etniska stater, har spruckit i sina beståndsdelar. I det forna Jugoslavien råder krig och etnisk rensning. Många, framför allt kroater och serber, bor utanför sina hemländer vilket gör freden avlägsen. Många ryssar lever likaså utanför Ryssland vilket skapar en situation i forna Sovjetunionen som liknar den i forna Jugoslavien. Tjeckoslovakien har spruckit under fredliga former. Belgien kanske snart gör det. I Finland går den ganska bra och i Schweiz mycket bra.

Henry Steele Commager, den amerikanska historikern, vidhåller att ingen statsform är så svår som en federation. Han ser framgången med federationen i USA som en större framgång än Pax Americana. Han anser att den amerikanska federation innebär en mycket mer komplicerad process än skapandet av det amerikanska välståndet. Men även på amerikansk mark har federationen varit problematisk. Unionen sprack p.g.a. slaveriet och hamnade i inbördeskrig. Federationen skapad av sydstaterna överlevde inte.

Kanske kan resten av Europa lära något från Schweiz. Inom den schweiziska staten kan tyskarna, fransmän, italienare och rätoromaner förbli separata folk. Tyskarna utgör över 70 procent av schweiziska befolkningen. Om landet hade varit en enkelspårig demokrati, skulle denna tyska majoritet alltid styra. Etniska konflikter skulle vara vardagsmat. Fransmännen skulle begära utträde och förklara sig oavhängiga och kanske även italienarna.

Det finns en inbyggd konflikt mellan ett demokratiskt majoritetsstyre och i förväntningarna hos de icke-assimilerade etniska minoriteterna. Lösningen på denna konflikt finns inte i minoriteternas attityd mot staten, utan måste sökas hos majoritetens uppfattning av staten. Brutalt uttryckt; majoriteten bör inte utöva sina demokratiska rättigheter till fullo! Subsidiaritet måste råda så att de demokratiska omröstningarna aldrig tas på högre nivå än nödvändigt. Men med undantag för subsidiaritetsregeln bör den federala staten vara etniskt färgblind. De som vill fira sin etnicitet får göra det i den privata sektorn, i det civila samhället.

Vi måste utveckla den europeiska demokratin så att den kan fungera i multi-etniska stater. Idag är demokrati majoriteternas rätt att regera över en etnisk minoritet. I morgon måste det bli rätten för den etniska minoriteten att skyddas från majoritetsstyre. Då kommer möjligheten av en alleuropeisk federation att bli verklighet.

 

3. Avkoloniseringen av det civila samhället

Det som utmärker efterkrigstidens svenska samhällsstruktur är att staten ingripit i det civila samhället i högre grad än i andra västländer. Det är och har alltid varit fel att tala om Sverige som ett socialiserat land. Vi har inget socialiserat näringsliv; privatiseringskandidaterna är faktiskt ovanligt få. Med små undantag är näringslivet i Sverige fritt. I vissa andra branscher dominerar visserligen statliga och kommunala företag, t ex i elproduktion, järnvägstraffik, postbefordran, bostäder och teletraffik. Men det finns privata alternativ, ibland stora privata alternativ. Däremot är det inte fel att säga att vi i Sverige har socialiserat mycket inom det civila samhällets traditionella uppgifter: barnomsorg, utbildning, sjukvård, och äldreomsorg. De institutioner som sköter sådant är till överväldigande del skattefinansierade och personalen är offentliganställd.

Men socialiseringen av delar av det civila samhällets traditionella produktion är inte det enda särdraget. Det är kolonisering snarare än socialisering som är det stora problemet. Ett omfattande transfereringssystem har i grunden påverkat de beslut som brukar tas inom det civila samhället men som i nutidens Sverige måste tas på de offentliga försäkrings- och bidragssystems och ledighetslagstiftningens benhårda villkor. Det kan gälla utbildningens omfattning, antalet barn, tidsintervallen mellan barn, bostadens kostnad, och mönstret i alternering mellan perioder av utbildning, jobb, sjukskrivning, barnledighet, arbetslöshet, pension. Vi har fått en ungdomsgeneration som lärt sig, inte marknadsekonomi, men bidragsekonomi. Den kan med stor kunskap om sannolikt utfall hoppa tuva mellan olika bidrag och förmåner. En svensk socialminister kan också sitta på sitt ämbetsrum och använda sin lagstifning att räkna ut hur landets unga par i en viss situation väljer att ha samlag utan prentivmedel för att nästa barn skall komma så att det blir maximal utdelning. Även den lilla världens mest intima beslut är i Sverige genomborrade av statsmaktens regelverk.

Det är detta förhållande att statsmakterna så genomgripande koloniserat det civila samhället som gör Sverige internationellt unik och intressant för oss sociologer. Livet i det civila samhället sker sällan på kolonialmaktens diktat; staten bestämmer inte vem vi skall gifta oss med, eller vem vi skall umgås med, eller vilken förening vi skall delta i, eller var vi skall bo. Men livet i det svenska civila samhället sker i oanad och enorm utsträckning på kolonialmaktens villkor. Socialförsäkringarna, bidragsystemen, stödåtgärderna sätter villkoren.

De stora målen för moderat inrikespolitik är avsocialisering av näringsliv och avkolonalisering av civilsamhälle. Privatiseringen har gjort framsteg under denna regeringsperiod. Avkoloniseringen av civilsamhället har inte gjort framsteg. De folkpartistiska och centerpartistiska statsråden har varit duktiga kolonialhärskare.

Om det går illa i valet kommer, socialdemokraterna, de gamla koloniala erövrarna av civilsamhället, tillbaka. Deras partikongress i höstas applåderade  vilt när partiets unge företrädare för folkets egenmakt, Karl Petter Thorwaldsson, hånades av kolonialmaktens hovpoet, Göran Greider.

Civilsamhällets universella välfärdspopulationer

 Civilsamhällets roll i lösningen av välfärdsproblem är av gammalt datum . Civilsamhällets organisationer, främst folkrörelserna, har emellertid i allt mindre grad inriktat sig på att själva lösa problemen, och i allt högre grad att påverka politikerna så att de löser problemen åt dem. I Sverige tycks forskarna till och med ha glömt att studera hur civilsamhället är kapabelt att själv lösa problem. Nästan alla intervjufrågor i låginkomstutredningar och maktutredningar om utvecklingen av medborgarskapets talanger gäller medborgarnas kapacitet att påverka statsmakterna. Frågekomplex som gäller medborgarnas kapacitet att på egen hand lösa problem lyser med sin frånvaro.

Vi kan skilja på de universella och speciella välfärdsproblemen.

Välfärd handlar i första hand om ett antal återkommande problem som finns i alla samhällen: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år? Dessa tre universella välfärdspopulationer återkommer gång på gång när vi spaltar upp välfärdens problemen för analys: (1) de unga, (2) de äldre, (3) de sjuka och handikappade.

De institutioner som olika samhällen skapar för att lösa välfärdspolulationernas problem är samhällets etiska institutioner. Visst kan det vara ekonomiskt lönsamt att hjälpa sjuka att bli friska så att de kan göra nytta igen. Men det finns få rent ekonomiska skäl att ta hand om de kroniskt sjuka, de handikappade, de deformerade småbarnen, eller de senildementa äldre. Vi gör det av etiska skäl, inte av ekonomiska. Visst kan det vara politiskt fördelaktigt att ordna generella försäkringar som utfaller vid föräldraskap, sjukdom eller ålderdom; det är populära beslut som ger röster från breda folklager. Men småbarn med inkapaciterande hjärnskador eller senildementa äldre deltar inte i val. Åtgärderna för dem har en etisk motivering snarare än en politisk. Människovärdet är en klenod som varken har marknadspris eller kan ingå i politiska kalkyler. Barn, äldre, handikappade och sjuka skall leva ett värdigt liv.

Ansvaret för omsorg och vård har i västerlandets historia legat på än den ena, än den andra: på släkten, bygemenskapen, skrået, kyrkan och klostren, feodalfurstens hushåll, den enväldige kungen, brödraskapen, ordnarna, industriledarens (eller hans hustrus) välgörenhetinsrättning.

I allmänhet har hushållet eller familjen varit välfärdens enhet. Ända in på 50-talet hade svenska barn juridisk försörjningsplikt gentemot sina åldrade föräldrar. Även sedan Sverige fått mer individualistisk lagstiftning har föräldrar kvar försörjningsplikt mot sina barn, både inom och utomäktenskapliga.

I vårt samhälle har statsmakterna gjort anspråk på att ta civilsamhällets ansvar för omsorg och vård. Därav namnet välfärdsstat. En levande beskrivning av hur välfärdsstaten växte i ett lokalsamhälle har getts av Bo Gustafsson[1]. Han behandlar välfärdskommunens pragmatiska och ganska oideologiska framväxt i Örebro 1945-82. Ett antal av civilsamhällets initiativ och välfärdsprojekt övertogs, vanligen i stort samförstånd, av kommunen.

Historien slutar emellertid inte i lokalsamhället. Ganska snart länkades de lokala välfärdsarrangemangen till beslut i Stockholm. Lokala välfärdsprogram blir genomborrade av centrala direktiv från regering och riksdag och ofta finansierade och styrda av statsbidrag. Det är en historia som tyvärr faller utanför Gustafssons studie. Vi har emellertid en redogörelse för hur ett av välfärdssystemen, sjukförsäkringen, genomgick denna process i en avhandling av Rafael Lindquist med den talande titeln Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati[2].

Det är inte bara regering och riksdag som blir inblandade i välfärdens organisation. Därtill kommer kommun- och landstingsförbundens råd, socialstyrelsens bestämmelser, riksförsäkringsverkets och AMS regler, arbetsmarknadsparternas avtal, osv. Välfärdspolitiken i Sverige blev styrd från många håll i Stockholm. Det blir mer "rättvist" på det sättet, sade man. (Man menade kanske oftast "jämlikt"; svenskar kan sällan skilja på rättvisa och jämlikhet när de diskuterar socialpolitik.) Det karakteristiska för svensk socialpolitik blev dess centralstyrning och skattefinansiering.

I den välfärdspolitik som utvecklats i väst- och Sydeuropa är annorlunda. Den formar en trappa. Trappan börjar, liksom välfärden i Örebro en gång började, i det civila samhället. Det första trappsteget är den lilla världens grannskap, vänner och familj, kyrkoförsamlingen, föreningar etc som först får söka lösa problemen. Ett andra trappsteg kan vara privata försäkringar. Om de inte räcker kommer ett tredje trappsteg med avtalade arrangemang mellan arbetsmarknadens parter, först på det lokala planet, sedan i nästa trappsteg på riksplanet. De sista trappstegen ligger i den offentliga sektorn och är kommunens och statens hjälp. Man går trappan nedifrån och upp. Denna typ av välfärdsstat byggd på subsidiaritet är inte nödvändigtvis billigare än den skandinaviska i vilken man går uppifrån och ner. Men den är möjligen effektivare.

Hos oss bygger välfärden på storslagna system beslutade av regering och riksdag. Ambitionen har varit att flytta problemen från det civila samhället till statsmakterna. Lösningarna antas ligga inom den offentliga sektorn. Vår välfärdstrappa börjar uppifrån och söker sig ned mot samhällets botten. Men den officiella trappan når sällan samhällets botten: Frälsningsarmén och Stadmissionen känner fler uteliggare än socialförvaltningen.

På den vanliga välfärdspolitiken språk är ”karensdagar” det begrepp som visar hur mycket den offentliga välfärden räknar med civilsamhället. Utan karens är ansvaret helt och hållet statsmakterna. Med karens får civilsamhället ett ansvar. För att lära upp civilsamhället till ökat ansvar bör man så snart som möjligt säga ifrån att antalet karensdagar för sjukförsäkringen kommer att ökas med en per år till år 2000, och antalet karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen bör ökas med en vecka om året till år 2000. Då införs subsidiaritet i systemet. 

Det är min långsiktiga prognos för de europeiska samhällena att de etiska institutionerna ¾ i första hand de som tar ansvar för barn, sjuka och äldre i sinom tid kommer att frigöras från staten ungefär som samfunden, näringslivet, konsten och vetenskapen redan frigjort sig från statens styrning. Statsmakternas roll i dessa autonoma institutioners liv blir att underlätta, inte att styra.

Offentliga och privata transfereringar

En sådan omstrukturering är inte ogenomförbar för de allmänna välfärdspopulationerna. I allt väsentligt innebär omhändertagandet av barn, åldringar, sjuka och handikappade en omfördelning av resurser mellan livscykelns olika stadier. De små får hjälp av de stora, när de stora blir äldre får de hjälp av de små som nu vuxit upp.

I Sverige sköter statsmakterna en del av denna omfördelning. Statistiska Centralbyrån sammanställde på 80-talet en mönstergill översikt av hur skatter, inkomstöverföringar och sociala förmåner fördelade sig över livscykeln[3].

 

 

Diagrammet ovan har citerats i många publikationer som den mest representativa bilden av svensk välfärd av idag. Över livscykeln går det jämt ut: ytan ovanför mittlinjen visar när vi får vad för slags välfärd, och ytan under mittlinjen visar när och vilka skatter som betalar välfärden. De två ytorna är i princip lika stora; diagrammet visar inte transaktionskostnaderna för detta system.

Tyvärr är diagrammet totalt enögt. Det säger ingenting om privata transfereringar, bara de offentliga. Vi har helt enkelt inte motsvarande statistik för de resurser som omfördelas inom livscykeln av det civila samhället. Vi vet inte hur mycket föräldrar hjälper sina barn, hur mycket barn hjälper föräldrar, vi vet ingenting om tjänster och gentjänster mellan syskon och vänner, hur folk gått i borgen för släktingar, etc.

Det är typiskt för svensk socialforskning att den koncentreras på vad det offentliga sektorn gör och försummar vad den privata sektorn gör i samma ämne. Vi har därför en bra bild av den offentliga välfärden men ingen bild alls av den totala välfärden. I svenska medier får man f ö lätt föreställningen att all välfärd är offentlig. Den som tror att s k familjeekonomer, vanliga i TV, sitter inne med kunskap om privata transfereringar inom familjer misstar sig. De borde kanske kallas bidragsekonomer för allt de räknar på i sin typiskt svenska enögdhet är offentliga bidrag och avtalsenliga löner.

Civilsamhällets ansvar

Sverige har förlorat en hel del av sitt civilsamhälles kapacitet att lösa välfärdsproblem. I en ny bok Molnstoden låter Patrik Engelau oss möta Asta och Nisse:

Nisse, 56, och Asta, 82, är grannar i ett hyreshus. Asta är ensamboende, gammal och svag i benen och orkar inte gå och handla. Hon måste ha hjälp. Hennes enda släktingar i livet är hennes tre barn. Närmaste barn bor tre timmar bort med bil. En bilfärd på totalt sex timmar för att köpa mjölk till mamma är mer än barnet har lust att ställa upp med och Asta ens vågar be om.

En möjlighet hade varit att Nisse handlade åt Asta. Han bor också ensam och måste köpa mat åt sig själv. Det lilla Asta behöver skulle han lätt orka bära. Det är inte otänkbart att han rentav skulle gilla att hjälpa den snälla, vithåriga, lilla gumman om det bara varit så att tanken överhuvudtaget slagit honom - eller slagit Asta.

I vilket fall som helst arbetar vårt samhälle inte i första hand med detta slags kostnadsfria, direkta hjälp människor emellan. Ansvaret för Asta faller på kommunen. Nisse betalar kommunalskatt, kommunpolitiker anställer ett vårdbiträde och vårdbiträdet handlar mjölk åt Asta.

Det civila samhället vill ge direkthjälp. Statskonsten vill visa frikostighet i och ge indirekt hjälp via en välfärdsbyråkrati.

Det är ingen tvekan om att civilsamhällets direkta väg är billigare. Det är antagligen också den som mest ligger mest i linje med våra moraliska traditioner såsom de uttrycks i kärleksbudet. Den är också i linje med folkrörelsernas ursprungliga medborgaranda som såg civilsamhället som verksamhet av typen låt-oss-gå-samman-och-göra-det-själva. De tre argumenten för civilsamhällets roll i välfärden är alltså ekonomiska, moraliska, och medborgerliga.

Men socialstatens indirekta väg är den som i Sverige förklaras som den rätta: hellre hjälp från det offentliga än från släktingar, vänner och grannar. Den inställningen kan f ö dokumenteras från 1980-talets opinionsundersökningar. Det ingår därför knappast i Astas och Nisses nuvarande föreställningsvärld att civilsamhällets direktväg finns.

Asta och Nisse är grannar i ett av (miljonprogrammets?) hyreshus men de känner inte varann. Nisse sitter framför sin tv och svär hjälplöst när reportagen om neddragning i hemtjänsten till de äldre visas. Han kvider också lika hjälplöst när han ser att en tredjedel av hans inkomst går till kommunalskatt. Och om han besökte kommunalhuset skulle han höra hur politiker och förvaltningspersonal kvider hjälplöst över bristen på skattemedel.

Det etiska ansvaret för välfärden har förvandlats till ett skattebetalningsansvar. Skattesmitning har blivit synonymt med att smita från den lidande vid vägkanten, och skattebetalning har blivit synonymt med att vara den barmhärtige samariten. Vår skattemoralism är en oplanerad konsekvens av välfärdsstaten.

”Men en sak är sannolik”, säger Patrik Engelau, ”och det är att Nisse hellre skulle handla själv åt Asta när han upptäcker vad det kostar honom att låta bli.” Rätt hanterat är denna potentiella insikt en uppmaning att organisera och mobilisera civilsamhället i välfärdens tjänst.

Som medborgare uppmanas Nisse delta i en demonstration för bibehållen eller ökad kommunal hemhjälp. I Sverige skall civilsamhället inte själv lösa problemen, det skall be statsmakterna att lösa problemen åt sig. I vårt en gång så blomstrande civilsamhälle av gör-det-själv folkrörelser; nu har vi kravmaskiner och undervisning i skolan hur man påverkar politiker.

Vägar för privata transfereringar

Det går att återföra en hel del av ansvaret för omfördelningen mellan livscykelns stadier till civilsamhället. Det kräver dock betydande omläggningar om medborgarna i diskussioner hemmavid efter maten skall kunna fatta beslut om omfördelningar som politiska församlingar nu tar i deras ställe i sina sammanträdesrum.

En för privata transfereringar underlättande lagstiftningen bör innehålla möjligheter för allmänheten att skattefritt få spara till barnomsorg och utbildning och att med skatteavdrag få bidra till andras barnomsorg och utbildning. Trust funds av anglosaxisk typ (arvskattefria stiftelser, vanligen upprättade av välbärgade) bör tillåtas för familjer och släkter för medlemmarnas behov i olika generationer.

Lagstiftningen måste ge rum för hälsobevarande organisationer. I USA finns de i form av Health Maintanence Organizations, (HMOs), en slags privata, ibland börsnoterade, landsting.

Avsättning till egna pensionskonton (IPS) har nyligen blivit möjlig i Sverige. Tack för det! Pensionsparande i form av konstsamlingar, fastigheter, egenföretag mm bör få samma ställning som pensionsparande i bank eller försäkringsbolag. Låt medborgarna peka ut ett konto knutet till vilken verksamhet som helst och säga ”detta är mitt sätt att ordna pension” och skattebefira det kontot. Sådana konton kan lämpligen kallas civilkonton. Om det inte vore blasfemiskt skulle jag vilja kalla dem ”heliga konton”; helig betyder avskild. De måste nämligen skyddas så att inte regeringar i penningknipa tar ut ”engångsskatt” på dem. Ingvar Carlssons regering tog som bekant av sparmedel som låg i försäkringar som avtalats individuellt och av den privata arbetsmarknadens parter, ett svårslagbart rekord i svensk politisk omoral.

Den svenska försäkrings- och bankbranschen har börjat anpassa sig till privata transfereringar över livscykeln. Civilsamhället har fått nya beslutsmöjligheter, t ex genom unit link försäkringar och privata pensionskonton. Men branschen är diskrediterad av sitt agerande i 80-talets boom, och behöver visa större öppenhet och rejäla förtroendeskapande åtgärder. Lika lite som vi vill lägga våra ägg i statens trasiga korg vill vi ha dem i försäkringsbolagens och bankernas smutsiga korg. En ökad roll för civilsamhället i stödet till de allmänna välfärdspopulationerna kräver många anpassningar och kan bara ses som ett långsiktigt program.

Det svåraste hindret kanske ligger i att vi inte har ett rent språk välfärdsdebatten.

Det språk som svenska myndigheter och politiker tillhandahåller för att diskutera välfärd är ytterst torftigt och döljer mer än det avslöjar. Välfärd betyder ingalunda alltid ansvar för de svaga. Ordet betyder istället en strävan mot jämlikhet, till exempel att hyrorna skall hållas låga för alla, att låginkomsttagare skall få ut mer i ATP och höginkomsttagare skall få ut mindre än de bidragit till systemet. I andra fall är välfärd detsamma som att få betalning utan att arbeta, till exempel rätten att ta ut delpension eller rätten till sjukdagar utan inblandning av läkare.

Speciella välfärdspopulationer

Till de tre universella välfärdspopulationerna ¾ barn, sjuka/handikappade och äldre ¾ måste olika samhällen lägga andra grupper som är särskilt utsatta i just det samhället.

Krigsveteraner och krigsänkor blir t ex en speciell välfärdspopulation i krigförande samhällen. I Paris pekar guiden ut Hôtel des Invalides, ett bostadsprojekt som hedrar de som lemlästats i nationens krig och låter dem bo mitt inne i stan.

USA har en fullvärdig mini-välfärdstat för sina krigsveteraner i Veterans' Administration med skattefinansierad utbildning, bostadsfinansiering, sjuk- och hälsovård, pensioner, mm. (Jag har ofta funnit det lättast att förklara europeiska välfärdsstater för amerikanare genom att säga att de ger varje medborgare, inte bara krigsveteranerna, typiska VA-rättigheter.)

Ansvaret för krigsveteranernas och deras familjers välfärd faller direkt på statsmakten. Det är stater som går i krig och det är stater som är ansvariga för krigets offer. Här har varken civilsamhället eller näringslivet något direkt ansvar.

Det torde vara vanligt att krig och avmobiliseringar lärt upp stater att i stor skala hantera välfärdsproblem. Vi saknar dock ännu en studie som visar i vilken utsträckning vår välfärdsstat är ett krigets barn. Det är dock troligt att Sveriges goda erfarenheter av beredskapsbyråkratin under 40-talet underminerade ansträngningarna från vissa socialdemokrater (t ex Anders Örne) att organisera välfärden kring det civilsamhällets kooperativa föreningar, sparbanker, egnahemskassor, lokala sjukkassor, a-kassor, arbetarrörelsens ömsesidiga försäkringsbolag etc. Det blev istället den offentliga sektorn som fick välfärdsuppgifterna på sin lott.

Arbetslösa

Den vanligaste av de speciella välfärdspopulationerna i de moderna marknadsekonomierna är de arbetslösa. Friska och duktiga personer i arbetsför ålder kan rutinmässigt förlora jobben i en dynamisk marknadsekonomi. Det är som man säger inte deras eget fel utan systemets.

Marknadsekonomin innebär att äganderätter erbjuds och byter mottagare tills de hamnar hos den som värderar dem högst i den meningen att han betalar mest. Företag kan lättast göra en rationell anpassning till långsiktig lönsamhet om de verkar i en marknadsekonomi i vilken olika produktionsfaktorer kan köpas och säljas och i vilken producerade varor och tjänster kan säljas på en marknad. Företagen skall alltså kunna köpa och sälja på marknader för fastigheter, insatsvaror, råvaror, färdigvaror, mm. De skall kunna handla med patenträtter, upphovsrätter och licenser av olika slag. De skall kunna handla på värdepappersbörser, ja själva vara handelsvara på aktiebörsen. I alla dessa fall köper och säljer man äganderätter.

På arbetsmarknaden är situationen annorlunda. Här tillåts inga äganderätter: slaveriet är avskaffat. Ändå är det givet att ett företags framgång beror också av dess möjlighet att fritt anställa och avskeda personal. Där en sådan arbetsmarknad finns, där finns också arbetslöshet och en allestädes närvarande risk för alla att bli arbetslösa.

Arbetslösheten är kapitalismens eget inbyggda välfärdsproblem. Näringslivet (det privata, men också det kommunala och det statliga så länge sådant finns) i ett kapitalistiskt samhälle bör rimligtvis ensamt stå för hela kostnaden av arbetslösheten. Det är bara företagen som har ett generellt överlevnads- och utvecklingsbehov av att avskeda och anställa; civilsamhället och staten har inte detta behov, åtminstone inte i tillnärmelsevis samma utsträckning. Därför bör näringslivet ansvara för de arbetslösa med samma självklarhet som staten ansvarar för sina krigsveteraner och civilsamhället ansvarar för älskade barn, åldringar och sjuka. Statens skatteverk behöver inte ha något med arbetslöshetsförsäkringen att göra, men statens lagstiftare och övervakningsmyndigheter måste se till att företagen sköter sina åligganden.

Företagens premier för arbetslöshetsförsäkringen kan lämpligen balanseras mot graden av anställningstrygghet. Det företag som vill ha full rätt att avskeda av enkla skäl och med kort varsel bör betala en högre premie till den anställdes a-kassa än ett företag som lovar permanent anställning, dvs med fulla eller utvidgade ”LAS-villkor”. Arbetsgivaravgiften för arbetslöshetsförsäkringen och trygghetsnivån i anställningen bör sålunda kunna bli föremål för trade-offs.

Men inget tvivel bör råda om att den som har glädjen av att anställa och avskeda för lönsamhetens skull skall betala hela avgiften för arbetslöshetsförsäkringen.

Med rätt lagstiftning tror jag att en mycket stor del av hanteringen av arbetslösheten kan läggas, inte på det civila samhället, men på marknaden. Ingen kan veta exakt hur näringslivet och dess fackföreningar kommer att organisera lösningarna. Marknadslösningar är inte planlösningar. Möjligen utvecklas a-kassorna till ett antal konkurrerande arbetsbevarande organisationer, dvs privata AMS med arbetsförmedling, arbetsutbildning, beredskapsarbeten, Samhall-enheter, mm på programmet. De kan fungera på samma sätt som de hälsobevarande organisationerna. Till och med börsnoteras!

Balansen

Parallellt med den ökade kommunaliseringen av svensk välfärden har vi en motsatt trend som ger större ansvar till civilsamhället.

En avinstitutionaliseringen inom välfärden har i stor skala pågått sedan slutet av 60-talet. Långvårdspatienter, förståndshandikappade barn, mentalsjuka, alkoholister, fängelsedömda fördes ut från sina institutioner och in i lokalsamhället, ibland på heltid, ibland på deltid. Avsikten var att de skulle få regelbunden kontakt med familj och hembygd, barndomsvänner och kamrater. Det civila samhället fick mer ansvar och välfärdsinstitutionerna fick mindre ansvar.

Någon definitiv utvärdering av 1970 och 80-talet program för avinsitutionalisering har inte gjorts. För de mentalsjuka finns dock inga planer på återgång till omfattande institutionalisering; psykofarmaka har revolutionerat behandlingen. Den ökning av uteliggare som man tror har skett under 80- och 90-talet kan antagligen till dels hänföras till misslyckad utskrivning eller utebliven intagning. I stort tycks dock civilsamhället ha klarat uppgiften.

Fängelsekunderna har däremot mött en hårdare reaktion. Här dras frigång in. Bakgrunden till denna återgång till institutionalisering ligger inte kriminologiska utvärderingar utan i nya politiska bedömningar. Vi  på högerkanten ömmar för brottsoffren och tror inte att civilsamhället vill åta sig ansvaret att på nuvarande lösa boliner leva med risken för brottslingarnas återfall.

Fördelningen av ansvar i välfärdsfrågor mellan staten och civilsamhället och marknaden är aldrig definitiv. Det var hybris av 60- och 70-talets starka-samhället-anhängare att tro att stat och löntagarfonder kunde sköta allt. Det var hybris av 80-talets nyliberaler att tro att marknaden löser alla välfärdsproblem. Det vore hybris av mig att säga att det civila samhället ensamt klarar dessa problem. Stat, civilsamhälle och marknad formar en pall på tre ben på vilken vår välfärd vilar.

Jag försökt antyda en rimlig arbetsfördelning. I den allmänna debatten blir jag nöjd när man erkänner att det civila samhället finns och har en roll i demokratin och välfärden. I går kunde vi svenskar ju inte se annat än stat och marknad. Av moderaterna kan man kräva mera. Vi ligger långt före. Vi  är ännu det enda parti som har ordet civilsamhälle i partiprogrammet.

Men det är meningslöst att säga att ett visst ben på en trebent pall är viktigare än ett annat. Nu gäller det att få balans mellan de tre: staten, marknaden och civilsamhället.

 

4. Från jämlikhet till värdighet

Vi har i Sverige ett samförstånd om institutionaliserad jämlikhet. Jämlikhet fanns som Marciej Zaremba visat i sin uppsats "Byalagets diskreta charm eller Folkhemmets demokratiuppfattning"[4]  som kulturell kod i vårt samhälle långt innan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet var påtänkta. Nu är det inte den personliga värderingen av jämlikhet utan den institutionaliserade jämlikheten, som måste hamna i fokus.

 

Samförstånd är i sig inte något problem. Det är normalt sett en tillgång för ett samhälle. Risken med samförstånd finns bara om samförståndets innehåll är dåligt. Då ser man inte hur dåraktig politiken är eftersom alla omfattar den. Det kan ju tänkas att vi marscherar i takt mot fördärvet. Så var det när vi med näbbar och klor till enorma kostnader och 500 procents marginalränta försvarade illusionen om den dyra kronan. Detta samförstånd uppstod i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) där folkpartistiska och socialdemokratiska ekonomer snackade sig samman i slutet på 80-talet om den olycksaliga valutapolitiken[5].

Det är heller inget fel med institutioner, även om vi med rätta kan klaga över stelheten och detaljrikedomen i deras regelverk och trögheten hos de cementhäckar som sköter reglernas tillämpning. Institutionerna är samhällskroppens skelett.

Det är heller inget fel med jämlikhet. Jämlikhetens värderingar underlättar trivsamt umgänge. Så är det även bland oss som tycker att både effektiva hierarkier och skapande individualism är helt nödvändiga. Så här löd ett budskap jag hade till den första SAF-kongressen 1977:

När vi träffar en arbetskamrat gör vi det som överordnad, likställd eller underordnad. Vårt utbyte, rent socialt, av detta beror delvis på vår ställning. Som kompetent chef möts vi med viss hänsyn och respekt nerifrån, och den underordnade får samti­digt omsorg av sin chef. (Det är fel att tro att en underordnad bara lider av att vara underordnad.) Både respekt och omsorg bygger på en positiv värdering av den andre. Samspelet mellan överordnad och underordnad är en väl utredd fråga. Mindre ut­rett är vad som händer i samspelet mellan likställda.

Det är kanske så att bara jämlikar har "skoj" tillsammans. Noggrannare: endast jämlikar leker tillsammans. När en över­ordnad och en underordnad träffas, så arbetar de på ett eller an­nat sätt. Lek är bara möjlig mellan jämlikar och fungerar därför upphävande på rangstrukturen. Ibland lägger cheferna av sin värdighet och leker jämlikar med sina underordnade. På mot­svarande sätt förvandlas det som skulle vara arbete lätt till lek och skoj om cheferna är frånvarande. Det ligger en del i Sigfrid Siwertz påstående att det första villkoret för trivsel i jobbet är chefens frånvaro. Leken kan dock inte pågå för alltid. Den upphör så snart någon slutar att uppföra sig som en likställd eller så snart någon genom en taktlös replik gör lekens deltagare med­vetna om föreliggande skillnader i rang.[6]

Institutionaliserad jämlikhet är emellertid något annat. Det är en egenskap hos en struktur, inte en personlig värdering. Även de personer i Sverige som håller mer på hierarki eller individualism än på jämlikhet bemannar nämligen samhällsstrukturer med institutionaliserad jämlikhet. Därför blir deras gärningar inte en konsekvens av deras respekt för hierarki eller förtjusning i individualism. De är tjänstemän i försäkringskassan, arbetsförmedlingen, kommun eller landsting, de är journalister på de stora redaktionerna, de är lärare (eller föräldrar) till skolbarn, de är förkunnare i kyrkoförsamlingen, de är konstnärer i systemet med museer, gallerier och akademier, eller författare med författarstöd. Som medspelare i sådana samhällsinstitutioner stöder de och uppbär den svenska jämlikheten, oavsett vad de själva tycker.

Ingen av våra stora institutioner förmår vara jämlik i sina interna relationer. De är alla hierarkiskt organiserade, även om många medarbetare privat är individualister eller jämlikar. Institutionerna är i praktiken oligarkier, även om några har demokratiska konstitutioner och ideal. Men i sina externa relationer driver alla en jämlikhetspolitik. Sverige är, kort sagt, fullt av ojämlika instanser som predikar jämlikhet och administrerar åtgärder och åsikter i jämlikhetens namn.

Samförstånd om institutionell jämlikhet bland de tunga svenska institutionerna blockerar effektivt alla ojämlika problemlösningar på gemensamma problem. I praktiken blockeras därmed nästan alla problemlösningar.

Institutionaliserad jämlikhet i den fackliga hierarkin

Betrakta de svenska avtalen om ungdomslöner.

Den fackliga rörelsen låter inte en 18-åring vara klubbordförande, en 19-åring sänds inte som delegat till kongressen. Och en 20-åring är inte bland dem som bestämmer om en strejk skall sanktioneras av centralorganisationen. Men dessa ungdomar skall ha samma löner hos sina arbetsgivare som de medarbetare som är vuxna sådana uppdrag. Jämlikheten gäller alltså inte i fackets inrikespolitik (interna förhållanden), bara i dess utrikespolitik (förhandlingar med motparten). Här skymtar den svenska blockeringen.

Samma fackföreningsrörelse som driver jämlikheten hårdare än någon annan i Sverige är i verkligheten en av världens mest ojämlika institutioner av sitt slag. Dess ledning har ensam makten att förhandla om medlemmarnas ekonomiska villkor. Och förhandlingsresultaten sänds inte ut till medlemmarna för omröstning. Värre ändå är att LO (och de andra centralorganisaionerna fast med mindre effektivitet) låser in medlemmarnas strejkvapen i sitt centrala högkvarter. Utan centralorganisations beslut kan inga strejker av verksam storleksordning genomföras. Men kraven från denna ojämlika organisation på resten av samhället är mycket egalitära: solidarisk lönepolitik och låglönesatsningar är nyckelorden. Den institutionella jämlikheten befordras alltså av en toppstyrd, hierarkisk organisation.

Institutionaliserd jämlikhet i välfärdslagstiftningen

Jämlikheten institutionaliseras lättast i lagstiftningen. Och "fördelningspolitik" är något flertalet svenska politiker älskar.

"Välfärd" handlar om ett antal återkommande problem som finns i alla samhällen: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade och andra som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år?

När man studerar svensk socialpolitik finner man emellertid att behovet att hjälpa ingalunda är det enda som styr. Det finns två andra krafter som också styr: önskan om jämlikhet och önskan att göra sig oberoende av marknaden. Drömmen om utjämning och drömmen om ett marknadsfrälse har format den svenska socialpolitiken i minst lika hög grad som önskan att hjälpa.

Det utjämningspolitiska inslaget i välfärdspolitiken är välkänt. Anders Borg har gett oss flera exempel.[7] Sålunda skall bostadspolitiken inte bara hjälpa de hemlösa och uteliggarna. Den skall ge "hela befolkningen" sunda, rimliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder (SOU 1974:17, s. 70). Familjepolitiken skall inte bara ge hjälp till problemfamiljerna. Den är "ett led i en allmän strävan att minska skillnaderna i levnadsstandard" (SOU 1972:34, s. 8). Hälso- och sjukvården skall inte bara bota sjuka. Den avser att förhindra att vården blir beroende av "nationalitet, kön, ålder utbildning, betalningsförmåga" (SOU 1979:78, s 22). Och så vidare om pensioner, arbetslöshetsersättning, dagis, färdtjänst, och allt möjligt annat. Det är jämlikhet det går ut på. Talet om välfärd har fungerat mycket bra när borgare (särskilt folkpartister) skall övertalas att acceptera utjämningspolitiken.

Såvitt jag kan förstå så ligger kostnaden för jämlikheten i de sociala programmen helt i nivå med kostnaden för hjälpen och vården till barn, till sjuka och handikappade, och till äldre. Många får idag otillräcklig hjälp. Vi låter tydligen människor i nöd fara illa och använder istället resurserna till de stora jämlikhetsskapande inslagen i välfärdslagstiftningen.

På marknaden jagar företagen mycket medvetet en slutrad i bokföringen som visar hög vinst före skatt. Men inom statsmakterna jagar svenskarna halvt omedvetet ett undflyende och okänt mått, nämligen låga gini-koefficienter. Det är sociologernas och ekonomernas mått på klass- och inkomstskillnader.

Institutionaliserad jämlikhet i medierna

Journalist är ett härligare och friare yrke än de flesta. Det är skapande. Två journalister är aldrig lika. I ordval, ämnesval och stil finns de individuella skillnaderna. De goda redaktionerna är fulla av kreativa individualister.

Redaktionerna har emellertid också en hierarki. När tiden närmar sig pressläggning eller sändning är redaktionschefen en enväldig kapten som ensam bestämmer om vad som skall tas med och vad som skall stå över av journalisternas kreativa alster.

Det egendomliga är nu att budskapen från denna hierarki bemannad av individualister är egalitärt.

Nyhetsmaterial som uttrycker auktoritetstro eller sympati för ojämlikhet förvisas till små notiser eller till insändarsidans skamvrå. Detsamma gäller ofta nyhetsmaterial som uttrycker häftig och glad individualism; sådant kan dessutom lätt sataniseras som egoism. Socialstatens grymhet mot sina klienter, det biologiska arvets roll i beteendet, det statliga litteraturstödets lysande förmåga att skapa makulatur, sådant kan man inte skriva om; det vore att förtala jämlikheten. I journalistens yrkesideologi finns egalitär politik inskriven: avslöja de dolda makthierarkierna, rapportera de stora klyftorna i levnadsstandard! Medialedningarna som är angelägna om stora upplagor och höga lyssnar- och tittarsiffror håller med. De tror att massornas har egalitära värderingar och att vägen till framgång är att underblåsa dem.

Våra massmedier är hierarkiska organisationer, bemannade av individualister, som förkunnar jämlikhet.

Det omöjliga uppdraget

Från den privata och offentliga sektorn har jag tagit exempel för att illustrera problemet med samförstånd om institutionaliserad jämlikhet. Finns det lösningar på de stora samhällsproblemen som tillfredsställer jämlikhetens krav?

Jag tror att de är synnerligen sällsynta. Hur skall vi kunna bota Sveriges problem med en medicin som ingen doktor kan eller vill tillämpa på sig själv?. När institutionerna inte kan ordna sina interna förhållanden på jämlikhetens basis är det väl för mycket begärt att ordna hela samhällets problem på jämlikhetens basis? Den institutionaliserade jämlikheten blockerar alla andra lösningar än dem som på förhand är omöjliga.

Alternativ till jämlikhet: värdighet

Det enda alternativ jag kan tänka mig till jämlikhet är värdighet. Med värdighet som ledstjärna bekräftar man det bästa i de medmänniskor man möter.

Ingen har mer än en röst i de allmänna valen och ingen skall heller ha det. Men det innebär inte att en ann är lika god som en ann. Den hövlige är fortfarande bättre än den ohövlige. En god uppfostran är inte bara något man som person bör vara tacksam för. Alla i samhället ser upp till (och bör se upp till) dem som lärt sig artighet och hövlighet. Kampen att uppnå rikedom eller makt eller en egen livstil blir uthärdligt endast om den förenas med värdighet.

När jämlikheten blev dominerande kraft i skolpolitiken avskaffades helt följdriktigt betygen i uppförande och ordning. Jämlikhet är kärnan i socialismens samhällsordning. Jämlikhetens förespråkare säger att fattigdomen föredras lättare om den delas lika av alla.

Det är naturligtvis inte ovärdigt att vara jämlik. Men värdighet har fördelen att den kan kombineras också med annat än jämlikhet.

Stabilitet, gärna i form av hierarki, är kärnan i konservatismens samhällsordning. Värdighetens förespråkare säger att rikedomen föredras lättare om de rika behandlar de fattiga med värdighet. Utan tillskott av värdighet är hierarkier olidliga. I en hierarki utan värdighet tvingas de lägre rangerna att acceptera en sämre självuppfattning än de högre. Och i de högre rangerna får man en förmäten självuppfattning som förnämare än andra. Men med värdighet i kommunikationen mellan rangerna håller alla på människovärdet. Trots att hierarkins medlemmar ingalunda är jämlika behandlar man då varandra med artighet och respekt.

Individualismen är kärnan i liberalismens samhällsordning. Den formella gränsen för individens fria framfart går där andra skadas. Men när individualismen kombineras med värdighet blir gränsen snävare. Redan när en person börjar bli okänslig för andras integritet uppnås individualismens gräns. Individualisten måste respektera andras värdighet när han tar ut sina svängar; annars blir han olidlig i samvaron trots att han inte skadar någon medmänniska.

Med jämlikheten som ledstjärna blockerar vi lösningar på våra problem därför att den inte kan tolerera individualism och hierarki. Med värdighet som ledstjärna kan vi tolerera att individualism och hierarki blir delar av lösningarna. Låt oss därför börja den långa processen att skapa ett samförstånd om institutionaliserad värdighet.

Värdigheten vi fodrar tillbaka!

Utan värdighet blir vi brutala typer som saknar moralisk fantasi i umgänget med medmänniskor. Och vad värre är, utan känsla för värdighet blir vi både i vardagslivet och i politiken all vår demokrati till trots -- lätta offer för brutala tyranner som saknar moralisk föreställningsvärld.



[1]Bo Gustafsson, Den tysta revolutionen, Gidlunds, Hedemora, 1988

[2]Rafael Lindqvist, Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati. Det svenska sjukförsäkringssystemet 1900-1990, Arkiv, Lund, 1990.

[3]SCB, Offentliga sektorn - utveckling och nuläge. Stockholm 1985.

[4]Maceij Zaremba, "Byalagets diskreta charm eller Folkhemmets demokratiuppfattning" i Ingemar Karlsson (red), Du sköna gamla värld. Den europeiska traditionens framtid, Sekretariatet för framtidsstudier, Stockholm, 1987, ss 85-137. 

[5]Samförståndet kallades "normpolitik". Tidiga skriftliga uttryck för samförståndet publicerades i form av rapporter från SNS Konjunkturråd: Vägen till ett stabilare Sverige (1985), Nya spelregler för tillväxt (1986) och Hur skall välfärden fördelas? (1988).  

[6]Hans L Zetterberg, Arbete, livsstil och motivation, SAF, 1997, s 48. 

[7]Anders E Borg, Generell välfärdspolitik bara magiska ord?, Socialstatsprojektet 1992:2, City University Press, Stockholm, 1992.