Anförande på konferensen "Att bry sig om – Normer och värden i allsidighetens samhälle" arrangerad av moderata samlingspartiets kyrkliga råd i Jönköping den 9 mars 1991

Hans L Zetterberg:

Allsidighetens samhälle

Det finns förutom den lilla världens släkt, vänner och grannar, sex fundamentala livsområden – kardialinstitutioner – i varje existerande mänskligt samhälle, nämligen system för ekonomi, politik, vetenskap, religion, etik och konst.  De två ämnen vi samlas kring här i dag, etik och politik, täcker två av dessa sex.

I var och en av de sex livsområdena skapas något unikt, nämligen rikedom i ekonomin, ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen, mening i religionen, dygd i etiken och skönhet i konsten.

Vi kan tryggt utgå från att vi här har mänsklighetens positiva värden. Det är faktiskt bättre med rikedom än fattigdom, bättre med ordning än kaos, bättre med kunskap än okunnighet, bättre med meningsfullhet än meningslöshet, bättre med dygd än odygd, bättre med skönhet än fulhet. Det finns i dessa fall ingen grund för föreställningen att alla värden är godtyckliga; värdenihilism kan avvisas på denna nivå av tänkande.

Det allsidiga samhället är ett begrepp som används att konkretisera

ett frihetens samhälle.  I det allsidiga samhället får de sex kardinalinstitutionerna – näringsliv, statskonst, vetenskap, religion, etik och konst – var och en ett stort mått av självständighet.  Därmed erbjuds individerna att skapa egna, självvalda livshistorier i sökandet efter rikedom, ordning, sanning, frälsning, dygd och skönhet.

Låt oss illustrera  hur det allsidiga samhället vuxit fram med några nedslag i Europas historia.

Allsidighetens utveckling i Europa

Religionen sökte under medeltiden frigöra sig från all inblandning av världslig makt.  Påven Gregorius VII (1021-1085) etablerade Roms auktoritet och ledarskap som en realitet i högmedeltidens Västerland. Hans program hade som en viktig punkt att "påven är den enda person vars fötter prinsar kyssa".  Hans motståndare, Kejsar Henrik IV, som själv ville att hans statsmakt skulle utnämna biskopar fick en gång vandra barfota till Gregorius i Canossa för att få sin bannlysning hävd.  Det var en av de många episoderna när kyrkan frigjordes från staten.

Den medeltida kyrkan ville gärna styra över alla andra institutioner. Ekonomi, vetenskap, konst och etik skulle vara underordnade kyrkan, helst också statskonsten.  I våra dagar skulle vi kalla en sådan religionens hegemoni över samhällets övriga institutioner för "teokrati" och "fundamentalism".  Fundamentalister tror att lösningen på politikens, näringslivets, vetenskapens, konstens och etikens problem finns i religionen.  (På hemmaplan känner vi igen detta som en ganska vanlig åsikt inom KDS, men dess partiledning har varit angelägen att påpeka att Bibeln inte är något partiprogram.)  Teokratier begränsar de religiösa ambitionerna till statskonsten och kräver att präster skall styra staten, men inte nödvändigtvis affärsliv och akademier, mm.  Vi brukar associera sådant till några varianter av islam.  Men på medeltiden talade man om Gudsstaten.

Livet på medeltiden var en trosbekännelse: Credo in unum Deum, Patrem omnipotentem. Förvisso var man också verksam i det världsliga: i jordbruk och boskapsskötsel, i hantverk och handel, i administration av skatter och tullar, i riddarens plikter och spel.  Men det var som pilgrim gick man genom allt detta världsliga för att nå gudomliga mål. Kyrkoåret var tidens rytm.  Arkitektur och skulptur var "biblar i sten". Litteraturen var from, musiken var Gloria och Kyrie eleison, etiken och lagarna ett broderi kring tio Guds bud, filosofin var teologi, målningarna visade Maria och Jesusbarnet och andra motiv ur Bibels och kyrkans värld.  Krigen var heliga krig till Guds ära.  Den stora katedralen omslöt alla: den hade högt i tak och rymde inte bara prästerna och det himmelska utan inbjöd och avbildade i sina skepp och kor också böndernas, borgarnas, adelns och konungarnas värld.  Kyrkan hade hegemoni.

Men striden mellan kyrka och stat böljade fram och tillbaka och slutade oavgjord.  Därmed undvek Västeuropa både teokrati i vilken översteprästerna också skulle vara politiska härskare, och s k cecaropapism i vilken kejsaren också är överstepräst.  I Östeuropa kom emellertid cesaropapismen att gälla: den ryske tsaren var t ex inte bara världslig utan också kyrklig auktoritet.  Detta historiska förhållande kastar än i dag en skugga över Östeuropas möjligheter att utvecklas till ett allsidigt, frihetligt samhälle.

I några medeltida städer som Venedig och Florens balanserade statskonstens och religionens och näringslivets företrädare varandra och ingendera fick hegemoni.  I Florens kunde en radikal humanism växa fram. Giovanni Pica della Mirandola (1463-1494) drev tesen att människan inte skall begränsas av något; hon är sig själv nog, sin egen herre, frigjord från "naturens skala".  Därmed signaleras en frigörelseprocess med oförutsägbart slut.

Ur bokföringskonsten i Norditalien utvecklade näringslivet ett eget belöningssystem skilt från statens och kyrkans.  Hedersbetygelserna knöts helt enkelt till goda bokslut.  Man visste vem som skulle äras utan att kyrkan eller staten bestämde det.  Näringslivet började få självständighet.

Machiavelli (1469-1527) lärde bort hur man gör politiska kalkyler utan att blanda in moraliska överväganden. Statskonsten började ses som något som var skilt från etiken.

Vetenskapen hade en besvärlig frigörelseprocess.  Kopernikus (1473-1543) fick sina idéer om solen snarare än jorden som världsalltets mittpunkt bannlysta av kyrkan efter sin död.  Den store fysikern och matematikern Galilei (1564-1642) pressades av kyrkan att ta avstånd från sina instruments vittnesbörd.  Bruno (1548-1600) fick bestiga kättarbålet efter en sjuårig fängelsevistelse för sina filosofiska id‚ers skull.

Ett intressant steg mot vetenskaplig autonomi togs när sekreteraren i The Royal Society i London (formellt grundat 1660) började föra anteckningar över person och datum när upptäckter och teorier formulerades och insändes till the Society.  Newtons Principia registrerades t ex till den 5 juli 1686.  Prioriteten till upptäckten blev basen för vetenskapens sätt att hedra de sina: man ärade den som först publicerade det nya.  De som ville använda en annans upptäckt för egna resonemang måste omnämna upphovsmannen i ett citat eller fotnot. Så fick vetenskapen ett eget belöningssystem skilt från statens, kyrkans och näringslivets.

Rembrandt (1606-1669) tillhörde en tidig generation målare som inte var kyrkomålare och inte heller hovmålare. Han kunde fritt välja motiv utan hänsyn till kyrka och statsmakt. Hans berömda genombrottsmålning när han var 25 år gammal, "Dr Tulps anatomilektion" demonstrerar inte bara konstnärens frihet utan också vetenskapens nya frihet. Kyrkan hade länge motsatt sig offentliga dissektioner; de ansågs vara ingrepp i dödens helgd och ibland även i gravfriden. Rembrandt målar sin vän Dr Tulp med beundran. Målningen är realistisk med det syresatta blodets klarröda färg. Rembrandt är inte ensam om motivet; att andra målare valde samma motiv visar att frigörelseprocessen hade brett stöd.

Lång senare frigjordes konsten också från vetenskapen.  Karl Philipp Moritz (1756-1793), en av Goethes vänner och professor i de sköna konsternas teori, bröt med den konventionella principen att konstverket är en avbildning av verkligheten.  "Sann skönhet består i det faktum att att en sak endast betyder sig själv, endast betecknar sig själv, endast innehåller sig själv, att den är ett helt, förverkligat i sig självt." Skönheten börjar med andra ord att skiljas från varje extern beskrivning och förklaring; konsten skiljs från vetenskapen.

Denna översikt av framväxten av kardinalinstitutionernas autonomi i Europa är givetvis ofullständig, men den vore helt otillständig om vi inte kompletterade den med liberalismens konsolidering i England under andra hälften av 1600-talet.  Det var en tid då England var turbulent och våldsamt.  Under ett halvsekel genomgick landet två revolutioner, två inbördeskrig, en kung avrättades, en annan landsförvisades, en parlamentariskt styrd republik prövades, likaså ett militärt protektorat.  Men mot slutet av seklet var liberalismens id‚er stadfästa i form av ett skyddsnät för den enskilde mot statsmakterna. Kungen kunde inte stå över lagen. Skatter kunde inte utkrävas och lagar kunde inte stiftas utan parlamentets medgivande

Skyddsnätet innebar att inga fick berövas sin rörelsefrihet och/eller egendom utan rättsligt förfarande enligt lagen.  Inga frihetsberövanden fick överhuvud ske för att kväsa fredlig opposition.  Pressfrihet och religiös tolerans skulle råda.  Vissa principer skulle vara okränkbara även om kränkningar av dem från andra synpunkter föreföll nyttiga. Myndigheternas och domstolarnas regler skulle sålunda upprätthållas även i de fall de gynnade kronans motståndare och de anklagade.  Udden var med andra ord riktad mot alla former av statsmakternas godtycke. Den nya engelska liberalismen stod för vad vi idag kallar rättsstaten och medborgerliga fri- och rättigheter.

Denna konstitutionella liberalism i den restaurererade engelska monarkin beredde vägen för en ekonomisk liberalism.  Här är udden riktad mot statsmakternas ingripanden i det ekonomiska livet och mot privata monopol i form av skrån, eller företag med exklusiva kungliga privilegier.  Den framväxande engelska liberalism stod med andra ord för vad vi idag kallar marknadsekonomi och näringsfrihet.

Därmed är konturerna klara för det moderna europeiska samhället. En monolitisk flerfunktionsstruktur dominerad av staten eller kyrkan har differentierats till ett allsidigt samhälle i form av sex enfunktionsstrukturer, var och en med sitt belöningssystem, sina speciella friheter, sina speciella varianter av rationalitet:

Ingen annan civilisation än den europeiska har vågat sig på en så långtgående differentiering.  Kardinalinstitutionerna – statskonst, ekonomi, vetenskap, religion, etik och konst – är höggradigt självreglerande och autonoma.  Varje kardinalinstitution behandlar de andra som en omgivning eller miljö till vilken man aktivt måste anpassa sig.  Men ingen styr över någon annan.  Detta är det unikt europeiska. När vi talar om att utveckla vårt europeiska arv så gäller det främst det allsidiga samhället.

Det allsidiga samhället med långtgående diffentiering i autonoma institutioner och klart definierade friheter är Europas lysande experiment i världshistorien, ett experiment vars framgång vi ännu inte kan garantera.

Genomtänkt motstånd mot den europeiska frihetliga ordningen kom redan på 1800-talet.  Den nya ordningen ansågs förstöra all traditionell solidaritet och leda till samhällets disorganisation i brottslighet, familjeupplösning och misär.  På 1900-talet trodde många att endast en stark centralstyrd stat – fascistisk eller kommunistisk – skulle kunna återställa och garantera gemensamma intressen.

Också organisationer är allsidiga

När företag i aktiebolagsform började bildas i stor skala på 1700-talet betraktades de (i Newtons anda) som mekaniska fenomen i stil med urverk; de var maskiner, vinstmaskiner.  De hade en självständig existens från människor och institutioner, de skulle helt enkelt rulla på och generera överskott.  På 1800-talet ändrades synen på företagen.  I Darwins anda började man se dem som organismer.  Som sådana kunde de kämpa med varandra för överlevnad; de kunde växa, utvecklas och dö.  Vid mitten av 1900-talet utvecklades denna syn på företagen och man blev medveten om att dessa organismer hade sin egen ekologi.  De förstörde ibland naturen i sin exploatering av råvaror, de skapade avfallsprodukter och påverkade miljön.  I vår tid växer en tredje syn på företagen fram som antagligen kommer att dominera nästa århundrade.  De börjar nu ses som "sociala system", d v s allsidiga samfälligheter, integrerade i alla samhällssfärer och med ansvar för sitt bidrag inte bara till livets rikedom utan också till dess ordning, vetande, skönhet, etik och meningsfullhet.

Den nya synen på företag är en tillämpning av en sociologisk upptäckt som gäller alla långlivade organisationer.  Upptäckten är att varje organisation innehåller element från olika samhällssfärer och på sitt sätt bidrar till dem.

En organisation som arbetar inom en viss sfär engagerar sig i första hand för dess värden: ett företags huvudfunktion är att skapa rikedom, en offentlig förvaltning skall skapa ordning, ett forskningsinstitut skall skapa kunskap, etc.  Man måste på var sitt håll vara framgångsrik mätt med sin sfärs mått.  Vi vet alltför väl att utan bra affärer är ett företag dött och bilan faller.  Det gäller faktiskt i både kapitalistiska och socialistiska ekonomier; skillnaden är att bilan faller omgående i marknadsekonomi och med viss fördröjning efter en period av socialiserade förluster som hämmar tillväxten av rikedom inom den politikerstyrda ekonomin.  Ingenting i tanken på företag som sociala system utgör en mildring av det absoluta lönsamhetskravet: ett företag kan ha den bästa organisationsplan, de bästa utredningarna om teknik och marknad, personal utbildad vid de bästa skolor och vidareutbildad vid de bästa kurser, den skönaste logo en reklambyrå kan skapa – utan lönsamhet är du intet.  Men därmed är inte sagt att lönsamhet är allt. LO-ekonomerna har fel när de driver tesen att företagens uppgift är att tjäna pengar, pengar som sedan facket och staten skall ta hand om till allas bästa.  Och nyliberalerna har lika fel när de driver tesen att alla beslut i samhället skall underordnas marknadens lönsamhetskrav. Sociala system ställs även inför andra krav.

För att förstå dessa krav måste man inse att företagets sociala system är allsidigt.  Ekonomiska sfären dominerar givetvis, men också inom ett företag i näringslivet finns ett utvecklat "politiskt" system -- ledning, administration, arbetsordning, juridik.  Här finns också ett mycket utvecklat kunskapssystem.  Företagen förvaltar och utvecklar ett stort vetande om teknik och marknader.  De multinationella har ofta en bättre framtidsbedömning än regeringarna och en bättre känsla för utvecklingen i utlandet.  I företagen finns också en estetik -- den visar sig i design av produkter, i huvudkontorets och produktionslokalernas arkitektur, i lunchmatsalarnas stil, i årsberättelsernas layout et cetera.  I företagen finns också reservoarer av moraliska värden, god affärssed, börsetik och hederskodex för olika yrken.  När man på Skandia säger "det där är inte Skandia" och menar att så där skall man inte hantera saker och ting, uttrycks bolagets oskrivna etiska värden.  Nordens största företag, Volvo, försökte i början på 80-talet skriva ned sina etiska värderingar.  De handlade om integritet, kompetens, engagemang, omtanke och öppen kommunikation.  Många andra företag och organisationer har följt efter och sökt formulera och fastställa sin etik.

Motsvarande resonemang vi fört om företag kan föras om offentliga förvaltningar.  Det är mer eller mindre fullgångna sociala system med sin egen ekonomi, kunskap, etik vid sidan av de stora regelverk som de förvaltar och utvecklar.

Resonemanget kan likaså föras för forskningsinstitut, skolor, konsertföreningar, teatersällskap, kyrkoförsamlingar och alla andra organisationer.  De har alla sin speciella ekonomi, sin speciella politik, sin vetenskap.  En liten del av världens skönhet finns i dem. Där finns en moralisk fiber.  Och om de är fullgångna finns i dem också tonen från himlen som aldrig förstummas och som ger mening åt mödan.

Detta är ett viktigt resonemang.  Det innebär att alla slags grupper om de får utvecklas fritt och inte faller i händerna på klåfingriga politiker som använder samhällets tvångsmakt i skattefrågor att dränerar deras resurser har en potential att erbjuda ett rikt och fullt liv till sina medlemmar.  De är allsidiga samfälldheter, precis som totalsamhället.

Det faktum att alla sociala system har en ekonomi har lett till ett av 1900-talets stora missförstånd, nämligen att ekonomerna har huvudnyckeln till kunskap om samhället.  Vår tid tror att ekonomer är speciellt skickade att vara rådgivare till nationernas ledare och att endast ekonomer bland samhällsvetare skall erhålla nobelpris.  Förvisso är ekonomin en metodologiskt, empiriskt och teoretiskt väl utvecklad samhällsvetenskap.  Men det faktum att alla problem har ekonomiska symptom – sådana finns ju i alla sociala system – innebär ingalunda att alla problem har ekonomiska orsaker.  Problemens orsaker kan mycket väl vara t ex politiska eller moraliska eller t o m estetiska, dvs finnas i någon helt annan samhällssfär än den ekonomiska.

Sveriges ekonomi lider t ex idag av ett etiskt problem: den höga sjukfrånvaron.  Socialstaten lider också av ett etiskt problem: att solidaritet numera betyder kravet att få något från samhället snarare än kravet att ge något till samhället.

Allsidigheten idag

Under 1900-talet har de ekonomiska och de politiska systemen varit dominerande i de västerländska samhällena.  Att besitta rikedom och maktpositioner har premierats.  Den vetenskapliga sfären har emellertid också vuxit och blivit betydande.  Att ha utbildning och kompetens har blivit lika högt prioriterat som att ha kapital och makt, något som kommer att bli ännu tydligare på 2000-talet.

Under 1900-talet har religion, etik och konst har haft obetydliga roller i det västerländska samhällsdramat, pinsamt obetydliga skulle de historiskt bevandrade säga.  Detta håller på att ändras.  Inför 2000-talet räknar vi framför allt med ett stort uppsving för konsten.  Hungern efter skönhetsupplevelser ökar.  Redan nu torde besökarna på konstnärliga engagemang – museer, teatrar, konserter etc. – vara flera än deltagarna i förstamajtåg och politiska möten, ja kanske också flera än de närvarande åskådarna vid sportevenemang.

Också för etiken kan man räkna med ett uppsving. Men här är vi hämmade av bristen på etiska institutioner.

I våra dagar tror många att en etik som skyddar barn och äldre, sjuka och handikappade bara kan administreras och upprätthållas av en välfärdsstat, som kontrollerar lejonparten av alla samhällets resurser och därmed ger statsmakterna faktisk hegemoni, vad svenskar kallat "det starka samhället".  Det är angeläget att påpeka att välfärdsstaten inte ligger i huvudfåran av den europeiska utvecklingen mot allsidighet.  I välfärdsstaten har politiken tagit över etikens uppgifter att värna om de svaga.

Hur stympad dagens etik är som en av samhällets kardinalfunktioner framgår om man jämför med de andra kardinalinstitutionerna.

Vi skapar, förmedlar eller mottar de värden som hanteras i samhällets olika sfärer.  De olika formerna av samhällets rikedom skapas av entrepreneurer, förmedlas av distributörer, och når i slutsteget konsumenter.  Samhällets ordning formuleras av våra ledare och laggivare, förmedlas av administratörer till underlydande.  Kunskapen skapas av vetenskapsmän och lärde män, förmedlas av lärare och mottas av elever och studenter.  Religionernas heliga mening skapas av profeter, förmedlas av präster, och mottas av menigheten.  Konstens skönhet kommer från de skapande konstnärerna, tolkas för oss av andra konstnärer och mottas av oss som publik.  På detta sätt fyller vi ut den samhälleliga arbetsfördelningens "periodiska system".

Vi noterar med viss förskräckelse att vår kultur inte har termer för hanteringen av motsvarande processer inom etiksfären.  Här väntar västerländska samhällen ännu på upptäckten av nödvändiga "grundämnen", innovationer av etiska arrangemang.  Det brådskar.  Kring vår tids stora moraliska frågor -- miljön, atomkapprustningen, den nya biologiska tekniken -- har vi ännu bara opinionsstormar, inga sedeläror eller etiska institutioner.

Varför har etiken kommit på undantag?  Ett möjligt svar finns i vår historiska översikt av det allsidiga samhällets uppkomst i Europa.  Den medeltida kyrkan gjorde anspråk på världslig egendom, kejsaren fick gå till Canossa, kyrkan var etikens, konstens och vetenskapens hem.  Den katolska kyrkan var m a o fiende till självständig allsidighet. Renässansen och reformationen frigjorde politik, vetenskap och konst från kyrkans grepp.  Men kyrkan behöll etiken.  Det är därför som vi inte har en stor sekulariserad etisk tradition i vår civilisation.  Vi måste nu vända oss till kyrkan för att lära oss etik.  Men allsidigheten kräver att lärdomen omsätts i en självständig etisk sfär.

Långsamt utvecklas också självständiga etiska institutioner.  Ett tjugotal tidskrifter för "bioetik" finns bara i USA.  Deras många diskussioner om livets villkor har lett till att många länder nu definierar döden som hjärnans död snarare än hjärtats död.  Vi har etikkommittéer för forskning och börsverksamhet.  Vi har etiska regler för de fria yrkena: läkare, advokater, journalister, marknadsundersökare m fl.  De söker besvara den svåra frågan: "Bör jag verkligen göra det jag kan göra?"

I USA börjar företagen inrätta tjänster som "etisk ombudsman".  Deras huvudsakliga uppgift är att hålla den etiska diskussionen levande inom företagen.  Här väntar vi en snabb utveckling på 2000-talet.  De medvetna etiska värderingarna har stor plats i framtidens samhälle och de har egna institutioner.

Att styra sin egen sfär och underlätta för de andra

Hittills har vi talat som om kardinalinstitutionerna bara skall odla sin egen kål, och vi har klagat på att i Sverige breder politikens kål ut sig i hela det svenska trädgårdslandet.  Låt oss nu till sist nyansera bilden och tala om samspel.

I den tid som är – 1900-talets Sverige med politikens dominans – reglerar lagarna människors och institutioners handlingar.  I den tid som kommer -- 2000-talet då allsidigheten dominerar -- reglerar lagarna människors och institutioners samspel, inte enstaka handlingar.  I den tid som är finns ett centrum som ger lagar och direktiv.  I den tid som kommer finns politiska, ekonomiska, religiösa, vetenskapliga, konstnärliga och etiska subsystem, men inget har permanent hegemoni över något annat.  Subsystem som kardinalinstitutionerna kan inte förtryckas bara därför att de utgör mindre än 50 procent av helheten.  Alla samhällets sex kardinalinstitutioner skall f ö utgöra mindre än hälften av helheten.  Det är sjukt att som i Sverige låta politiken lägga större delen av BNP under sin kontroll; vi betalar som bekant 56 procent av BNP i skatt.

Frälsningens mysterium och folkets spirande andlighet i det mångkulturella Sverige på 2000-talet är givetvis inte politikens sak. Men lagstiftning om religionsfrihet och kyrkofrid är det.  Helt säkert kommer också skolchecker i finansiering av samfundsdrivna skolor, entreprenader för samfundsdriven äldrevård eller rehabilitering av narkotikamissbrukare, kyrkornas invandrarservice, mm att stå på den politiska dagordningen.

Mönstret börjar nu få konturer: Politikens jobb – åtminstone den moderata politikens jobb – på 2000-talet är inte att styra samhällets andra sfärer; näringsliv, vetenskap, religion, konst och etik styr bäst sig själva.  Politikens jobb är att med lagstiftning underlätta deras självstyre.