Hans L Zetterberg, Lidingö Rotary 1990-12-06

Vad kommer efter socialismen?

I sin mäktiga och märkliga teori om historien hävdade Karl Marx att utvecklingen med vetenskaplig nödvändighet gick från feodalism till kapitalism och från kapitalism till socialism.

Det har inte blivit så.  I många länder kom kommunistiska styren direkt efter de feodala.  Och nu går stora delar av världen från socialistiska system till kapitalistiska.  Det finns ingen bra teoretisk förebild för den senare utvecklingen.  Men vi kan stanna inför fem idéer som tillsammans definierar den nya tiden:

·       det civila samhället,
·       flerpartidemokratin,
·       marknadsekonomin,
·       subsidiaritet och
·       personalism.

Dessa fem idéer segrar i Europa.

Det civila samhällets seger

Det civila samhället är den del av samhället som  inte styrs av politiker och inte  finansieras av skattemedel. Dit hör den lilla världen, fri företagsamhet, fria konster, fri vetenskap, fria kyrkor, fria fackföreningar och fristående organisationer.

I Östeuropa gjorde det civila samhället en fredlig revolution mot den kommunistiska statsapparaten.

Tron på det civila samhället har länge funnits i europeiskt tänkande och i västeuropeisk praxis.  Denna tro förenar nu Östeuropa med Västeuropa. Det är vår övertygelse att också länderna i Nordeuropa vill gå samman med resten av Europa i tron på det civila samhällets möjligheter.

Vi har en gång haft en kort period med ett vitalt civilt samhälle i Sverige.  Man brukade kalla det för "det borgerliga samhället".  Då var bönderna kungar på sina hemman, då grundades vad som nu är våra stora företag, då uppförde borgare vackra stadshotell och planterade alléer i sina städer, då byggde de kulturintresserade teatrar och de fromma kyrkor, då levde och sjöng folkrörelserna.  Tillväxten i ekonomin hade vad vi nu skulle kalla japansk fart.

Sedan dess har flertalet bönder försvunnit, deras oinskränkta äganderätt till mark och skog har reglerats bort, deras ekonomi är subventionerad. Storföretagen har alltmer förlagt sin verksamhet utomlands.  Borgarnas alléer har huggits ned på order av kommunala planerare.  Stadens torg domineras inte av statshotellets snidade träveranda utan av Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och Domus brutala betongfasader. Folkrörelserna har blivit socialfall som inte klarar sig utan statliga bidrag.

Ett bra index på hur det civila samhällets roll i Sverige minskat under 1900-talet är skattetrycket. Det var 10 procent av BNP när seklet var ungt och det civila samhället stort och är 57 procent idag när det civila samhället sitter trångt.

Det nya civila samhället kommer inte att bli som gamla tiders.  Vi är rikare nu och det är inte orimligt att räkna med att praktiskt taget alla hushåll kan ha en egen förmögenhet på en kvarts eller till och med en halv miljon kronor. Det ger en trygghet och frihet som inga politiska utfästelser kan överträffa.

Det nya civila samhället liknar det gamla i att det bygger på frivilliga projekt, både små och stora, både svenska och internationella.  Det liknar det gamla civila samhället också i att det bygger på äganderätt och frihet.  I det nya civila samhället är emellertid medvetandet större än i det gamla borgerliga samhället om att varje ingrepp från statsmakternas sida i medborgarnas liv, varje skatt, varje reglering, försvårar planer, dödar projekt, dämpar livslust och engagemang.  Vi har nämligen en erfarenhet som inte våra förfäder hade: högskattesamhället med massiva byråkratier i den offentliga sektorn.

En gång, efter ett tal om det civila samhället kom en politiker fram och frågade vilka anslag det civila samhället skulle behöva för att fungera och växa.

Sanningen är att anslag till det civila samhället heter skattesänkning.

När vi moderater på vårt lite teknokratiska sätt tjatar om skattesänkning så är det inte för att vi är egoister som våra motståndare säger utanför att vi älskar det goda civila samhället.

För att nå det civila samhällets renässans och dominans måste vi bekämpa socialdemokraternas vana att sätta likhetstecken mellan "samhället" och statsmakterna.  Som motgift vill vi vänja det svenska folket att med självklarhet tala om det "civila samhället".

Vi har hört hur det sades i den gångna eran: "Låt samhället (alltså, låt staten) göra det.”  Vi kommer att få höra hur det sägs i den nya eran: "Låt det civila samhället göra det.”  Det betyder ständig beredskap att förkorta dagordningarna för våra politiska sammanträden.  Det måste bli många fler yrkanden av typen: "Stryk denna punkt på dagordningen för det är inte en kommunal angelägenhet!"

Vad är riskerna med det civila samhällets seger?

En risk heter maffiavälde.  Maffian växer fram om det civila samhället underminerar statens väsentliga delar.  En maffia använder våld trots att staten måste ha monopol på våld.  En maffia sätter upp sitt eget rättsväsende trots att staten skall ha monopol på rättsväsendet.  En maffia brandskattar företag trots att staten har monopol på beskattning.

Flerpartidemokratins seger

Revolutionen i Östeuropa var en demokratins seger över enpartistaten.

De kommunistiska grundlagarna hade, vanligen redan i sin första paragraf, regeln att kommunistpartiet skulle vara det ledande partiet. Med ledande parti menade man en bestämmande elit.  Detta har nu ändrats. Det skall inte finnas något ledande parti i en demokrati.

I Sverige har socialdemokraterna på sitt sätt varit "ett ledande parti", och ofta kallats ledande, men inte i kraft av en odemokratisk grundlag, utan helt juste i kraft att sin storlek i valen. Det som är ett bekymmer i Sverige är ett annat särdrag hos socialdemokratin som bidragit till att befästa dess ställning som "ledande parti".

Socialdemokraterna blev under efterkrigstiden en paraplyorganisation för olika intressegrupper.  Till närstående organisationer räknas hela LO, TCO:s offentliganställda grupper, Hyresgästernas riksförbund, SABO, HSB, KF, Folksam, Folkets Hus rörelsen, ABF, PRO, Arbetarrörelsens fredsforum m fl.  Inget annat parti är en sådan apparat.

Partiets beslut är kompromisser mellan dessa gruppers krav. (Partiledningen har ibland till och med tvingats att i efterhand förhandla med organisationerna om innebörden i givna vallöftena till väljarna.)  På partiets förslag bidrar riksdagen och kommunfullmäktige med stora anslag av skattemedel till dessa gruppers verksamhet.

Vi har i socialdemokratins Sverige gått från folkvälde med väljarpartier till organisationsvälde med ett paraplyparti.

Denna svenska variant av ett ledande parti, dvs. systemet med organisationer och ett paraplyparti, har emellertid lett Sverige in i en ekonomisk kris.  Organisationerna blockerar nödvändig förnyelse, inte minst av den offentliga sektorn.  De har gett oss en monstruös lönebildning.  De förlamar regeringen. De driver bort goda statsråd.

Och för allt detta får organisationerna privilegier och bidrag. Socialdemokraternas Sverige är det enda land i världen som ger statsbidrag till att sabotera statsfinanserna.

Dessa bidrag måste bort.  Inte främst för att de spar någon miljard åt staten, även om varje krona idag måste räknas.  Utan därför att de driver hela landet in i ett förlamande och förnedrande sjukdomstillstånd.

Sverige blir sunt den dag LO & kompani tvingas leva på sina medlemsavgifter.

Marknadsekonomins seger

Den nya tidsålder som inträtt karakteriseras av marknadsekonomins nära nog universella seger över planekonomin.

Marknadsekonomi är fri handel med äganderätter tills de hamnar hos dem som värderar dem högst. Alla vet att marknader är bra för de rika. Vi måste också kunna förklara att marknaden är bra för de som inte är rika.

Den politiska jordbävningen i Östeuropa 1989 visade kommandoekonomins svagheter: låg levnadsstandard, ofrihet, brist på engagemang hos medborgarna.  Jordbävningen får nu utlöpare och efterskalv.  Det finns föga som skiljer efterkrigstidens östeuropeiska oförmåga från oförmågan hos de socialistiska ekonomierna i den tredje världen och oförmågan hos de socialiserade sektorerna i de västerländska samhällena.  Denna insikt kommer under de närmaste årtiondena att driva den politiska utvecklingen i många länder. 

Också Sverige berörs.  För vi har landstingens och kommunernas stora kommandoekonomi. Här står vi ännu på ett ben: med demokrati men utan marknadsekonomi. Den nya tidens signatur är att stå stadigt på två ben: demokrati och marknadsekonomi.

Vi har länge argumenterat för valfrihet. Valfrihet innebär att det finns många som konkurrerar om att ge medborgaren välfärd. Vi måste öppna marknader för välfärd, även för den offentligt finansierade välfärden.

Inget hindrar att medborgaren handlar på välfärdsmarknaden för pengar som kommit in skattevägen. Det är det vi menar när vi säger att finansieringen skall följa medborgaren.  I ett sådant system blir medborgaren – fattig som rik – viktig för den som driver barnomsorg, skola, vård och hemtjänst. Köerna försvinner, hämmande regler tas bort, resurserna utnyttjas, allt blir effektivare.

En välfärdsmarknad är smidigare än en välfärdsbyråkrati.  Men ingendera kan ersätta den lilla världens kärlek och omsorg.  Välfärdsmarknaden har dock ett försteg genom att den tillåter den lilla världen att vara med och bestämma vilken barnomsorg, vård, eller arrangemang för ålderns dar man skall få.  Besluten sker vid köksborden, inte i statsmakternas kontor. Välfärdsmarknaden samspelar bättre med den lilla världen än vad välfärdsbyråkratin kan göra.

Subsidiaritetens seger

Hittills har vi talat om segrande id‚er i vår tid som förts fram av den segerrika revolutionen 1989: det civila samhället, flerpartidemokratin, marknadsekonomin.  Låt oss nu vända blicken åt ett annat håll på kontinenten och fånga idéer som segrar i kraft av att vara företrädda av de mest framgångsrika partierna i Västeuropa.  De partierna är givetvis konservativa.

Det vore fel att tro att dessa partier är exceptionellt ideologiskt vitala; det har alldeles för mycket regerande att ägna sig åt för att utveckla sin ideologi.  Men i botten på kontinentens stora, framgångsrika konservativa partier finns ett par id‚er som jag tror kommer att bli segrande också hos oss.  De går under rätt okända namn: subsidiaritet och personalism.

Vi skall inte vara rädda för svåra nya ord om de uttrycker något väsentligt.  När Gunnar Hedlund började tala om "decentralisering" var det nästan ingen som visste vad det ordet betydde.  Nu är det ett av politikens självklara stapelord.  Detsamma kommer att hända med subsidiaritet och personalism.

Subsidiaritet är en maktfördelningsprincip som säger att beslut skallfattas på lägsta möjliga effektiva nivå.

Det låter som en gammal visa om decentralisering, men det är det inte.  För lägsta effektiva nivå kan också vara övernationell.  Med vår internationaliserade handel är lagstiftning i och domstolar för kontraktsrätt effektivast om de finns på EG-nivå, inte nationell nivå. Detsamma kan sägas gälla miljöpolitik och invandringspolitik, ja kanske till och med säkerhetspolitik.

I dessa fall är nationen en för liten ram för effektiv lagstiftning. Vår erfarenhet av riksomfattande välfärdssystem visar emellertid att nationen i andra fall är en för stor enhet för effektiva beslut.  Då säger subsidiariteten att vi behöver en lokal modell, t ex en Uppsala-modell i stället för riksmodellen.

Subsidiaritetens företrädare kan utan att blinka argumentera både för federalism och decentralisering.  De kan acceptera Europas Förenta Stater med en konstitution som ger betydande lands- och lokalrättigheter att besluta om egen kultur, skola, socialvård, medbestämmande, och så vidare.

Det är den konservativa subsidiaritetsprincipen som skall styra i EG. En socialistisk centraliseringsprincip skall inte styra i Bryssel.

Centerledningen har inte accepterat subsidiariteten. Det har däremot kds gjort. Gissa nu vilket av dessa två partier som har framtiden för sig!

Personalismens seger

Moderaternas framtidsrapport – liksom folkpartiets – sjunger individualismens höga visa.  Individens självutveckling är samhällets mål.

Men hur når medborgarna den bästa självutvecklingen?  Här går svaren något isär i den anglosaxiska traditionen av individualism och den kontinentala traditionen av personalism.  Personalismen utgår från att samhället inte kan byggas på egoism. Den förespråkar självutveckling genom ansvarstagande för andra.  Genom att utveckla sin familj, sittgrannskap, sitt företag, sin förening, sitt parti o s v utvecklar man sig själv.

Det räcker inte med att myndigheterna gör vad riksdag och regeringå lagt dem.

I det nya civila samhället är ansvar ett generellt nyckelord.

Medborgare tar ansvar för sina egna liv. Man tar ansvar för sin egenutveckling. Och man utvecklar sig själv genom att utveckla sin lillavärld och de uppgifter man kan få i den stora världen.

Föreningar tar ansvar.

Företag tar ansvar.

Föräldrar tar ansvar för sina barn.

Barn tar ansvar för sina åldrade föräldrar.

Grannar tar ansvar.

Vänner tar ansvar.

Arbetskamrater tar ansvar.

Man tecknar försäkringar. 

Man äger sitt hem. 

Givetvis skall det vara full avdragsrätt för de lån man måste ta för att få äga ett hem.  Vid pensionsåldern, om inte förr, så skall hemmet vara skuldfritt. Det är en skön känsla som vi skall unna alla, även allmännyttans nuvarande hyresgäster.

Alltså - Vad kommer efter socialismen?

Självutveckling genom ansvarstagande för andra i ett civilt samhälle med en marknadsekonomi som välkomnar integration i EG i internationella frågor och självstyre i nationella och lokala frågor.  Allt detta vill vi ha utan något ledande parti på samhällets topp.