Hans L Zetterberg till den moderata riksdagsgruppen
1990-05-02
Historieskrivningen följer inte de jämna årtalen i vår
tidräkning hur gärna vi än vill tala om 70-tal, 90-tal, och 2000-tal.
Den stolta och optimistiska utveckling som var typisk för 1800-talet
slutade inte år 1900 utan fortsatte till 1914, det första världskrigets
utbrott. Och det egentliga 1900-tal
som då började fick av allt att döma sitt faktiska slut redan 1989.
Nu har en ny tidsålder inträtt som karakteriseras av
marknadsekonomins nära nog universella seger över planekonomin,
flerpartidemokratins genomslag i alla viktiga länder utom Kina, och USA:s seger
i det kalla kriget.
Den politiska jordbävningen i Östeuropa 1989 visade
kommandoekonomins och enpartistatens svagheter: låg levnadsstandard, ofrihet,
brist på engagemang hos medborgarna. Jordbävningen
får nu utlöpare och efterskalv. Det finns föga som skiljer efterkrigstidens östeuropeiska
oförmåga från oförmågan hos de socialistiska ekonomierna i den tredje världen
och oförmågan hos de socialiserade sektorerna i de västerländska samhällena.
Denna insikt kommer under de närmaste årtiondena att driva den
politiska utvecklingen i många länder. Också
Sverige berörs. Här hade
politikerna lovat oss ett folkhem, men vi fick landstingens och kommunernas
kommandoekonomi.
Den politiska historieskrivningen ser vi så här:
1932-1989
Den socialdemokratiska eran
1990-2000
Den stökiga tiden
2001-
Den liberalkonservativa eran
Den svenska politiken befinner sig nu i den omställningsperiod
som vi kallar den stökiga tiden. När moderaternas två framtidsgrupper: en för framtidens
partiorganisation och en för framtidens politiska idéer bildades vintern 1989
satte vi år 2001 som tidpunkten då vi röstmässigt och idémässigt är det
dominerande partiet i Sverige. Sedan
dess har händelserna i Östeuropa visat att politiska förändringar för
statsbärande socialistiska partier kan gå mycket fort.
Senast år 2001 säger vi nu. Vi
skall givetvis se till att den stökiga tiden blir så kort som möjligt; men
det kommer att ta tid för nu det gäller något mycket mer genomgripande än
att få en borgerlig regering som på 70-talet.
Östeuropas politiska jordbävning har redan ställt till
oreda i svensk politik. Vi kommer många
gånger under de närmaste åren att samlas framför TV-apparaterna för att se
hur den nya politiska krisen skall lösas, ungefär som vi gjorde i februari
1990.
Inget block, det må vara rött eller blått eller grönt,
har idag kontroll i riksdagen trots att s+vpk har majoritet.
Stora SAP som varit den stabila apparaten i svensk politik i ett
halvsekel är nu varken stort eller stabilt.
Centern tar över dess fördelningspolitik, och folkpartiet tar över
dess socialpolitik och högskattepolitik. Alla
vill ta över dess väljare, men de sitter för det mesta modstulna på
soffkanten. Moderaterna går som så
ofta förr i egna tankar utan behov att tänka socialdemokratiska idéer.
Det finns idag mer optimism än enighet bland de
borgerliga. Till optimismen bidrar att kds antagligen får ta plats i riksdagen
för egen maskin denna gång. Men vad är egentligen det borgerliga uppdraget?
Det ligger en slags förrevolutionär stämning över
landet, en stämning som nyhetsredaktionerna i landet kommer att vara de sista
att upptäcka. Ett folk är i antågande. Med
sig har det framtidens idéer och det enda stora oprövade regeringsalternativet
i svensk politik, en moderatledd regering.
Mot sig har de antågande inte bara socialdemokratins trötta idéer utan
också av socialdemokratin färgade partier, massmedier och institutioner.
Vi har alla svårt att frigöra oss från den långa perioden av
socialdemokratisk dominans.
På kort sikt kan det mesta hända, men på längre sikt
blir framtiden klarare.
Ett framgångsrikt och pålitligt högerparti i dagens
Europa fylls framför allt av människor som förenar liberalism och
konservatism. En liberalkonservativ
samhällssyn blir tongivande också i Sverige när den stökiga tiden är över.
Liberalkonservatismen är ingen godtycklig blandning
av liberalism och konservatism. Den
är konservativ i den lilla världens frågor och liberal i den stora världens.
Det ger moderata samlingspartiet en ideologisk särställning bland de
svenska partierna, en slagkraftig vägvisare in i framtiden.
Det är precis vad som behövs i en tid då vi oroas både för den lilla
världen -- till exempel att barn och äldre far illa -- och för vårt läge i
den stora världen -- till exempel att vårt land tappar konkurrenskraft och
blir isolerat i det nya Europa.
Även på det personliga planet innebär det en sällsam
styrka att vara liberal i den stora världen och konservativ i den lilla.
Med den lilla världens trygghet i ryggen behöver varken kvinnor eller män
ängslas för den stora världens frihet.
Under efterkrigstiden fram till 1989 kändes det naturligt
för många politiker att vilja bygga välfärden, efter 1989 vill de bästa
politikerna underlätta för välfärd, men inte bygga den.
Vi har hört hur det sades i den gångna eran: "Låt samhället
(alltså, låt staten) göra det". Vi
kommer att få höra hur det sägs i den nya eran: "Låt det civila samhället
göra det".
I Östeuropa gjorde det civila samhället en fredlig
revolution mot den kommunistiska statsapparaten. Tron på det civila samhället har länge funnits i
europeiskt tänkande och i västeuropeisk praxis.
Denna tro förenar nu Östeuropa med Västeuropa. Det är vår övertygelse att också länderna i Nordeuropa
vill gå samman med resten av Europa i tron på det civila samhällets möjligheter.
Vi har en gång haft en kort period med ett vitalt civilt
samhälle i Sverige: då var bönderna kungar på sina hemman, då grundades vad
som nu är våra stora företag, då uppförde borgare vackra stadshotell och
planterade alléer i sina städer, då byggde de kulturintresserade teatrar och
de fromma kyrkor, då levde och sjöng folkrörelserna.
Tillväxten i ekonomin hade vad vi nu skulle kalla japansk fart.
Sedan dess har flertalet bönder försvunnit, deras oinskränkta äganderätt
till mark och skog har reglerats bort, deras ekonomi är subventionerad.
Storföretagen har alltmer förlagt sin verksamhet utomlands.
Borgarnas alléer har huggits ned på order av kommunala planerare.
Stadens torg domineras inte av statshotellets snidade veranda utan av Försäkringskassans,
Arbetsförmedlingens och Domus brutala betongfasader. Folkrörelserna har blivit socialfall som inte klarar sig
utan statliga bidrag.
Det nya civila samhälle som skall ta över kommer inte
att bli som gamla tiders. Men det
liknar det gamla i att det bygger på frivilliga projekt, både små och stora,
både svenska och internationella. Det
liknar det gamla civila samhället också i att det bygger på äganderätt och
frihet. I det nya civila samhället
är emellertid medvetandet större än i det gamla civila samhället om att
varje ingrepp från statsmakternas sida i medborgarnas liv, varje skatt, varje
reglering, försvårar planer, dödar projekt, dämpar livslust och engagemang.
Vi har nämligen en erfarenhet som inte våra förfäder hade: högskattesamhället
med massiva byråkratier i den offentliga sektorn.
För att nå det civila samhällets renässans och
dominans måste vi bekämpa socialdemokraternas vana att sätta likhetstecken
mellan "samhället" och statsmakterna. Som motgift vill vi vänja det svenska folket att med självklarhet
tala om det "civila samhället".
När vi säger det civila samhället så avser vi allt som
inte skall vara styrt av statsmakterna och inte en del av den offentliga
sektorn. Det civila samhället är
alltså inte motsatsen till det militära, utan motsatsen till det
politikerstyrda. Till det civila
samhället skall räknas hela "den lilla världen" dvs. familj,
grannskap, hembygd, nätverk, föreningar mm och av de delar av "den stora
världen" som inte skall styras av politiker, nämligen kyrkor,
universitet, företag, kulturlivets institutioner, etiska kommittéer, konstnärlig
verksamhet, fria yrken, etc.
I full enighet har den moderata framtidsgruppen valt att säga
att framtidens uppgifter i huvudsak faller på det civila samhället.
Vi säger inte som nyliberalerna att företagen och marknaden skall ta över
allt, vi säger att det civila samhället skall ta över, överallt där det går.
Gruppens skrift innehåller idéer, inte i första hand för
den stökiga politiska tiden som nu råder, utan idéer som kan räkna med förverkligande
i en kommande moderat era. Ett genomgående tema är att moderaterna inte
skall utnyttja sin blivande maktställning att stärka stat och kommun och därmed
sin egen makt. Stat och kommun har
väsentligare uppgifter än att vara ett byråkratiskt centrallager av allsköns
skattefinansierade tjänster och varor till medborgarna.
"Om något behöver göras och det kan göras av det civila samhället,
så skall det göras av det civila samhället, inte av stat och kommun",
lyder vår tumregel. Vi hoppas att den kommer att sättas upp inom glas och ram
i alla de många kontor som moderata förtroendevalde kommer att ta i besittning
efter 90-talets val.
Nu invänder ni att moderaternas politiska framtidsgrupp
ägnar sig åt önsketänkande. Åh nej. Vi har baserat slutsatserna, inte på
önsketänkande (fast alla skall veta att vi innerligt vill det), utan på en
rejäl analys av omvärlden och Sverige. Och
vi ger rader av konkreta exempel på hur politiken ändras med vårt synsätt.
Genom denna konkretion skiljer vi oss också helt från
folkpartiets framtidsgrupp. Man kan
rycka ut många sidor ur folkpartiets nya idérapport och lägga in dem i vår
rapport och ingen skulle upptäcka skillnaden.
Men man kan inte lägga in Westerbergspartiets faktiska politiska beslut
och åtgärder bland våra utan att märka hur illa det skär sig.
Idéhistoriskt är det en parodi på liberalism (också på
socialliberalism) att som folkpartiet behålla och effektivisera det svenska
skattetrycket som ger statsmakterna rätt till merparten av medborgarnas
inkomster. En parodi, ett hyckleri,
ett bevis på inkompetens; kalla folkpartiets klyfta mellan idé och handling
vad ni vill. Den tillhör onekligen
den stökiga tidens bekymmer.
Avsnitt 1 i vår rapport heter "Greppet
om framtiden" och sammanfattar några av framtidsforskningens resultat som
kan vara av intresse för ett politiskt parti.
Det börjar med en periodisering av framtiden och en begränsning av
uppgiften till att gälla den framtiden på kort och medellång sikt.
Vi håller oss till de krafter som redan finns och kan studeras, men som
kommer att uppträda i andra proportioner och kombinationer framöver än idag.
De krafter vi tar upp i detta kapitel är världskapitalismens
utveckling, befolkningsutvecklingen, teknikutvecklingen, värderingsutvecklingen.
Vi får fortsatta strukturomvandlingar och de kommer att innefatta inte bara
strukturomvandlingar i näringslivet utan också av den offentliga sektorn och
av arbetsmarknadens parter.
Befolkningsutvecklingen som ger oss många friska seniorer
och antagligen många invandrare har stor relevans för pensionssystemen och
arbetslivets utformning. Den
tekniska utvecklingen ("alltings digitalisering") ger oss en rejäl förnyelse
och effektivisering av marknaderna.
Värderingsutvecklingen spelar också marknadsekonomin i händerna
genom den ökade individualiseringen av livsstilar och preferenser.
Vi noterar framväxten av s k postmateriella värderingar; miljöomsorg börjar,
som bekant, bli en universell västerländsk värdering nästan i nivå med
klassiska värderingar som det rätta, det sköna, det sanna.
Kapitlet avslutas med några observationer om de regioner
i världen och i vårt närområde där utvecklingen går snabbast.
I Avsnitt 2 heter "En värld i
omvandling". Det diskuterar
framför allt den omvandlig som gjorts tydlig genom revolutionerna i Östeuropa. Dess konsekvenser för politiken i Sverige har redan nämnts.
Det är värt att tillägga att den också ger en ny och tragisk
belysning till vårt ulandsbistånd. Till detta avsnitt hör vidare diskussionen av EG:s
utveckling -– den har en avgörande betydelse för hela Europas framtid. Vi måste
oförbehållsamt vara med i EG, inte bara av ekonomiska utan också av
kulturella och politiska skäl. De
senare innefattar bland annat att motverka en överstatlighet på det kulturella
och sociala området som Europas socialdemokrater gärna vill tilldela Bryssel.
Till avsnittet hör också en översikt av det nya säkerhetspolitiska
läget i Europa och en genomgång av miljöpåverkan och välståndsutveckling.
Vår miljöanalys har inga inslag av populism.
Avsnitt 3, "Sverige i återvändsgränden",
öppnar med en lovsång till det välsignade landet Sverige och till de samförståndsglada
svenskarna. Men vårt land har på
flera punkter avvikit från välsignelsens väg och här bör vi moderater vara
beredda att ta konflikt. Det gäller
välfärdens förstatligade (eller kommunaliserade) organisation, med
skattetryck, monopol och dålig leveranstrygghet.
Det gäller pensionssystemet, skolan, universiteten, radio och tv.
Om trenderna får fortsätta till sekelskiftet är vi en randstat på
nedgång, ja Nordens fattigaste land med stor utlandsskuld, varannan är
offentliganställd, var sjunde är utslagen från arbetslivet, duktighet i mygel
krävs för att få kvalificerad vård, gamla och barn far illa.
Avsnitt 4, "Våra värderingar",
presenterar vår människosyn. Vi sjunger frihetens och frivillighetens höga
visa, bekänner oss till människans värde, erkänner människan gåta,
respekterar människans rättigheter. Ett
kanske kontroversiellt inslag är vår markering mot den numera vanliga
uppfattningen att människa bör nöja sig att var en kugge i det ekologiska
samspelet. Den inställningen anser vi farlig eftersom den gör människovärdet
till något relativt som kan offras för ekologiska mål.
Avsnitt 5 heter "Framtidens samhälle"
och handlar om ett avpolitiserat Sverige, öppet för nya idéer om välfärd
med ett mänskligt ansikte. Här
kommer vårt glädjebudskap om "det allsidiga samhället": Politik är
inte allt, staten är inte samhället. Näringsliv,
vetenskap, konst, religion och etik har rätt att leva sina egna liv.
Statsmakterna skall inte styra dem, inte heller tvinga på sig som
partners i deras verksamheter. Stora landvinningar i den europeiska
civilisationen har gjorts genom de staket som satts upp att skydda dessa områden
från ingrepp utifrån: näringsfrihet, akademisk frihet, konstnärlig frihet,
religionsfrihet, och den samvetsfrihet som innebär att ingen skall tvingas att
handla mot sin etiska övertygelse. Dessa
friheter utgör det allsidiga samhällets konstitution.
Inför dem måste även demokratiskt konstituerad makt, baserad på åsiktsfrihet och fria val, göra halt.
En annan väsentlig gräns skyddar den lilla världens
integritet. Den lilla världen familj,
släkt, grannar, vänner, hembygden, föreningen där man är bror och syster
har egenskaper och värden som inte kan ersättas av den stora världens
byråkratier och marknader.
En välfärdsmarknad är smidigare än en välfärdsbyråkrati.
Men ingendera kan ersätta den lilla världens kärlek och omsorg. Välfärdsmarknaden
har dock ett försteg genom att den tillåter den lilla världen att vara med
och bestämma vilken barnomsorg, vård, eller arrangemang för ålderns dar man
skall få. Besluten sker vid köksborden, inte i statsmakternas kontor.
Om Avsnitt 5 gick in på ett av socialdemokratins
heligaste områden, välfärdspolitiken, gäller detsamma om Avsnitt 6 som heter
"Arbetslivets villkor". Här
diskuteras behovet av mer humanistiska värden på arbetsplatserna.
Vi vill minska skillnaden mellan arbetets rättigheter
fackets specialitet och
medborgarrättigheterna. Arbetet är
numera en så viktig del av vår sociala tillvaro att all politik för arbetslöshet
är oacceptabel. Alla har rätt
till sådan utbildning och sådana erfarenheter att man är anställningsbar. Den omöjliga politiska uppgiften att reglera fram ett
"heltidsarbete" åt alla mellan 18 och 65 ersätts med ett flexiblare
system med individualiserade lösningar med arbetstidsmoduler.
I goda tider finns flera arbetsmoduler än i dåliga, men inga långtidsarbetslösa.
Slagordet "arbete åt alla" får en ny innebörd.
Alla skall har principiell rätt till åtminstone en arbetsmodul, också
i dåliga konjunkturer och efter 65-årsåldern.
Varje modul beskattas för sig så att det alltid finns incitament att ta
en modul till. Den lilla världen får
sin företagsform; vi kallar den AL, arbetslaget, och den skall ha betydligt
enklare juridiska villkor än aktiebolaget, AB.
I det sista kapitlet presenterar vi "Det
borgerliga uppdraget", en serie förslag till politiska beslut.
De kan läsas som illustrationer till den samhällssyn vi presenterat.
För att bättre kunna kontrollera den offentliga makten föreslås
personval, folkomröstningar på enskildas initiativ, ökad grundlagskydd av mänskliga
rättigheter. Den lilla världen stärks
genom att den offentliga finansieringen kommer huvudsakligen via medborgarnas
beslut att vända sig till en viss vårdgivare, inte genom ett direkt anslag från
en politisk församlig till vårdgivaren. Landstingen
avskaffas. ATP omvandlar sig självt
till en rejäl extra folkpension; därutöver skall försäkringssystem med
premiereserver verka under konkurrens. Man
får fritt välja skola, och det offentliga stödet till skolan följer eleven.
Universitet får möjlighet att bryta sig ur statens kontroll genom att
omvandlas till stiftelser. Utrikesförvaltningen
får en ny karriärväg: miljöattachéer utbildas och sänds till viktigare
ambassader. Som en av världens
nordligaste befolkningar tar Sverige ett särskilt ansvar för forskningen och
de internationella förhandlingarna om ozonhålet.
Sverige ansluts till det europeiska snabbtågsnätet.
---
Den politiska framtidgruppen har bestått av följande
personer:
Bo Berggren, Staffan Burenstam-Linder, Ulla Ericsson
(sekreterare 1990), Susanne Hellberg, Gunnar Hökmark, Göte Jonsson, Göran
Lennmarker, J P Anders Linder, Inger Ren‚, Cecilia Stegö (sekreterare 1989),
Per Unckel och Hans L Zetterberg. Vi har sammanträtt xx gånger. Ericsson, Hökmark
och Linder har utgjort redaktionskommittén för vår text.
Vi har kallat på hjälp från ett antal fristående
experter som skrivit uppsatser som vi intensivt diskuterat; en lista finns i
Appendix. Vi har också haft stor glädje av det arbete som utförs i de olika
tankesmedjor som står relativt fria från statsmakt och socialdemokrati:
Ekonomifakta, FA-Rådet, Industrins utredningsinstitut, Nya Välfärden, SACO,
SAF, SNS, Timbro, m fl. Från universitetsforskningen har vi givetvis också lärt
oss mycket, dock kanske inte så mycket som kunde ha varit fallet om dess
problemformuleringar varit friare från de värderingar som dominerat under den
socialdemokratiska eran.
1900-talet började med att högern accepterade demokratin
och det slutade med att vänstern accepterade marknadsekonomin. Det är en god
grund för framtiden. Det har gått en optimistisk ton genom våra diskussioner.
Den socialdemokratiska eran är slut, den stökiga tiden kommer att ta slut. Nu
ser vi fram mot att moderaten blir den vanligaste svensken och moderata idéer
bli självklara i svenskarnas politiska samtal.