Ett inlägg på seminariet "Verklighet, värderingar och illusioner" arrangerat av Ekonomifakta och Ratio, Yxtaholm den 20-21 maj 1985.

SVERIGE - EN KOMEDI UTAN HUMOR: 
Människosynen hos folket

Av Hans L Zetterberg
 

En sidobelysning, snett underifrån

 Vad har vår tids människor för uppfattning om historiens drivkrafter, livets mönster, människans natur och egenskaper? Vanligen vänder man sig till idéhistoria, litteratur- och konstkritik för besked. Det är ovanligt för opinionsforskare att ta upp sådana ämnen.

 På många sätt har opinionsforskarna ett mer lätthanterligt råmaterial än humanisterna när de ger sig i kast med problem av detta slag. De kan analysera källmaterial i form av intervjuer som de själva låtit skapa i standardiserade former, och de kan utnyttja representativa urval med hela befolkningen från tonåren och upp i alla levande generationer. Å andra sidan är deras källmaterial torftigare: enstaviga svar på enkla frågor dominerar. Det senare är en klar begränsning jämfört med litterära texter, bildkonst och filosofiska verk när man skall behandla svåra ämnen. Vad  opinionsundersökningarna kommer fram till i de fundamentala frågorna om människan är god eller ond, om livet är tragiskt eller komiskt, om förnuft slump eller öde styr vårt samhälle är en sidobelysning snett underifrån. Resultatet blir i bästa fall ett komplement till kulturhistorien, inte på något sätt en ersättning för kulturhistorisk kunskap.

 Visst får man svar från svenskar också när man ställer de stora frågorna om historiens drivkrafter, livsdramats karaktär och människans natur. Förbluffande få svarar "vet inte". Svaren från allmänheten ges utan mycket funderande med en viss självklarhet, nästan som om svaren var självklara. Det är något rörande omedvetet över svenskarnas sätt att närma sig de stora livsfrågorna.

Samtidshistoriens drivkrafter 

Det första ämne vi skall ta upp gäller samtidshistoriens drivkrafter. Vi frågade allmänheten, närmare bestämt 1074 personer mellan 16 och 74 år: "På det hela taget, vad tror du mest styr utvecklingen i Sverige - förnuftet, känslorna, slumpen eller försynen?"

 
Förnuftet           56%

Slumpen             14 

Känslorna            8

Försynen             6

 Femton procent svarade "vet inte", de övriga svaren visas i tabellen och pekar på en överväldigande dominans av åsikten att förnuftet styr i Sverige (56%). Här finns en tro på rationaliteten som skulle glädja Voltaire och Diderot. Mot 1900-talets slut tror svenskarna på upplysningsidéer som om romantiken aldrig funnits och Freud aldrig existerat. Det verkar också som om irrationaliteten och känslotänkandet hos Hitler och Mussolini inte lämnat någon bestående avlagring i allmänhetens medvetande.

 Stefan Dagler skickade mig ett brev om hur Curt Nicolin slogs mot löntagarfonder vid ett massmöte i Lund:

 
 Fondmotståndarmöte i Stadsparken i Lund. Facklor, regn, mycket folk. Tetrapakchefen är värd för mötet och hälsar välkommen. ... Så är det dags för huvudtalaren: Curt Nicolin.

 Han börjar aggressivt, men minskar trycket något när han får mer kontakt med publiken. Nicolin har värme, det är ingen slump att han leder motståndet mot fonderna, han talar kraftfullt, inte ett ord för mycket. Han läser upp sitt tal från ett manuskript, det gör de tydligen allihop. Sänker tonhöjden mot slutet av varje mening. Citerar Palme och Feldt. Efterlyser intellektuellt begripliga argument för kollektiva löntagarfonder. Socialdemokraterna har mist sin trovärdighet. Näringslivet säger: Avskaffa fonderna.

 Curt Nicolin efterlyser "intellektuellt begripliga argument" för fonderna. Han erkänner resonemangets, förnuftets överhöghet. "Gott, jag ser ingen fördel med fonderna, men lägg fram era argument. Är de hållfasta, så ändrar jag mej."

 Mot detta kan som en kontrast uppsättas socialdemokraternas sätt att agera: "Vi ger sjutton i argument. Vi har partikongressbeslut på att fonder ska genomföras. Och då ska fonder genomföras." För Palme behövs inga resonemang, inga argument, inga sakskäl. Han lyder partikongressen.

 Alexander Solzjenitsyn har påpekat att härskarna i Sovjetunionen inte kommer med några argument. De bara omröstar och administrerar. Det människomaterial som numera behärskar det socialdemokratiska partiet i Sverige är av liknande sort. De är gudar. En gud argumenterar inte. Själva argumenterandet förutsätter att partnern är jämbördig, att det är tvunget att övertyga honom. Men om man själv är en gud, då är ju partnern inte jämbördig. Då har han bara att rätta sig efter gudomlig majestäts nådiga beslut. 

 Även i det svenska näringslivets ödesfråga gäller rationalitetens höga visa. Svensken möter sitt grymma öde med orden: "Du har ju fel i sak!"

 Rationalitetens baksida är avmystifieringen av livet. Rationaliteten sätter "en järnbur i livets förtrollade trädgård" för att använda Max Webers outslitliga metafor. Det är inte bara att gudstron ersätts av förnuftstron. Livet i det rationella Sverige verkar torrt och ytligt: förtrollningen saknas.

Livsdramats natur

 Det är vanligt i västvärlden att tolka livet som ett drama. Den dramaturgiska tolkningen har också gjort sitt insteg i psykologi, psykiatri, socialpsykologi och sociologi. Den slår ut de mekaniska modellerna, t ex behaviorismen.

 Sedan antiken har man talat om dramats två huvudformer: tragedi och komedi.

 I vissa länder - t ex Irland, Ryssland, Israel - tycks det falla sig naturligt att se livet som övervägande tragiskt. Här finns ett vardagslivets lidande som saknar förklaring och förlösning: den älskade väljer en annan och man påminns hela livet om detta; barn växer upp och fyller föräldrar med förhoppning men dör på tröskeln till vuxenlivet; modern offrar allt för sin familj men familjen hamnar i vanära och misär. Livet i dessa samhällen är i grunden en tragedi, uthärdlig endast därför att den är oändligt gripande, och därför att de onda kan utstötas ur gemenskapen och frälsare kan uppträda som offrar sig för de utsatta.

 I Sverige ser man inte på livet på detta sätt. Vi frågade allmänheten så här: "En del säger att livet på det hela taget är en tragedi, och andra säger att livet på det hela taget är en komedi. Vad tycker du? Är livet mest tragiskt eller mest komiskt?" Var fjärde (27%) svarar "vet inte". Det helt dominerande svaret i Sverige är att livet är mest komiskt (62%), ungefär var tionde (11%) tycker att livet är mest tragiskt.

 Den svenska samhällskomedin är inget glatt lustspel. När vi ber svenskarna att säga tre ting som beskriver svenskarna så väljer de i första hand att säga att svenskarna är avundsjuka (49%), stela (33%), arbetsamma (24%), naturälskande (19%), tysta (14%). Nästan ingen säger att svenskarna är lyckliga (3%), sexiga (0.4%), och ingen säger att svenskarna har humor. Detta svenska folk som älskar naturen mer än varandra ser alltså livet som en komedi, men det är uppenbarligen en komedi utan humor. Kanske är det en absurd komedi vi spelar upp i Sverige.

 En samhällsstruktur baserad på en komisk modell blir givetvis annorlunda än en som är baserad på en tragisk modell. Det hemliga har t ex en annan funktion i tragedin än i komedin. I tragedin bärs hemligheten med värdighet, den får inte avslöjas, den personliga integriteten är total. Att invigas i hemligheten förändrar livet. I komedin är hemligheten skamlös, den personliga integriteten är tunn. Att inviga någon i hemligheten är en inbjudan till hyckleri. Sorgemusiken för frimurare är lättsam.

 I länder där livsdramat ses som en komedi får man en annan syn på avvikare och normöverträdare än där den tragiska visionen av livet dominerar. I komedin gör avvikaren bort sig, blir utskrattad, gör avbön och återintegreras i gemenskapen. I tragedin blir avvikaren utfryst, stenad, dödad eller landsförvisad. Det är min hypotes att den humana behandling av brottslingar som utmärker Sverige har sin tysta förutsättning i en komisk syn på tillvaron.

 (Tro nu inte att man kan få anslag från Samhällsvetenskapliga forskningsrådet för att pröva en sådan hypotes. Rådet är ju svenskt och saknar humor, dvs. självinsikt i sådana sammanhang. Ansökan om anslag skulle följdriktigt betraktas som något - ja, absurt.)

De onda och de goda

 P O Enquist har hävdat att bakom den socialdemokratiska människosynen ligger den lutheranska föreställningen att människan är ond, ett vilddjur i samhällets djungel som förtär de svaga och bara tar tillvara sina egna intressen. Samhället måste därför sätta gränser och stoppljus och bygga regelverk så att de onda människorna kan skapa ett gott samhälle. Alltså får vi det svenska socialdemokratiska förbudssamhället.

 Jag tror inte sammanhangen är så enkla. Den förnuftstro som genomsyrar det svenska samhället har sopat undan den lutherska föreställningen att människan är ond och måste förbli ond. Den komiska grundtonen i samhällsbygget som växt sig stark innebär att man faktiskt kan börja ta ganska lätt på regelverken. Enquist kan mycket väl ha rätt om vi enbart talar om socialdemokratins pionjärgeneration, men dagens socialdemokrater är annorlunda. Dagens konservativa är inte heller tyngda av en alltför pessimistisk människosyn. (Till ledare har de valt en glad fyr, Ulf Adelsohn.) Vi är som nation redo för en helt annan syn på människonaturen och de regler som människan behöver.

 I en opinionsundersökning införde vi allmänheten i en dialog med denna lydelse:

 Här är två personer som samtalar om människors natur.
 A säger: Människor utan regler och lagar är onda och utnyttjar varandra för själviska ändamål.
 B säger: Människan är i grunden god och hon behöver inte mycket lagar och regler.
 Vem håller du mest med?

       Person A            30%

       Person B            59

       Vet inte            11

 
 Om Enquist hade rätt skulle svenskarna  - särskilt socialdemokraterna - hålla med personen A. Men det gör man inte: 59 procent av alla tillfrågade håller på B's åsikt att människan är i grunden god och hon behöver inte mycket lagar och regler, 30 procent håller med A och 11 procent har ingen åsikt. Bland socialdemokrater är siffrorna inte annorlunda: 60, 30, resp. 10 procent.

 Den slutsats jag vill dra av detta är att vår människosyn i Sverige nu är sådan att vi har de kognitiva förutsättningarna för att med förtroende avreglera en hel del.