Ur anförande på TCOs förbundsordförandekonferens  4 maj 1984

FRAMTIDSBILDER

Hans L Zetterberg
 
 
- - -

Apparaternas Värld i Sverige innehåller fyra system för hantering av förändringar och ändrade omvärldsvillkor. 

  Det politiska systemet är det enda av de fyra som står beskrivet i grundlagen. (Det kallas också det "konstitutionella" systemet.) Här finns regering, ämbetsverk, riksdag, kommuner, partier. Mekanismen för framtidspåverkan är lagstiftning. Systemet har sin egen inneboende anpassningsrutin i något som kallas valrörelser.

 Det korporativa systemet är kanske lika utslagsgivande för framtiden som det konstitutionella, men har ingen plats i grundlagen. Här finns arbetsmarknadens parter, storföretagen för export och rörelseföretagen för hemmaplan. Mekanismerna för framtidspåverkan är i huvudsak förhandling. Systemet har en egen viktig inneboende anpassningsform i något som kallas avtalsrörelser.

 Vi har också ett media system; det är svagt och därför finns en grundslagsgaranti i form av tryckfriheten. Mekanismen för framtidspåverkan är information och underhållning.

 Slutligen finns marknadens system. Här heter mekanismen för framtidspåverkan entrepreneurskap.

 De fyra system är sammanvävda. Banden mellan det konstitutionella och det korporativa systemet är många. SAP och LO bildar ett välkänt maktblock, Centern och RLF ett annat.

 Man får fyra olika framtider genom att anta att något av systemen breder ut sig i Apparaternas Värld på de övrigas bekostnad. 

 Om marknadssystemet breder ut sig får vi ett samhälle med nyliberala inslag. På 70-talet sade man ofta att allt ont kom från marknadskrafterna som därför borde kontrolleras och regleras. På 80-talet har opinionen vänt och nu heter det att allt ont kommer från statliga regleringar. F n seglar marknadsekonomiska idéer i medvind. Det innebär inte nödvändigtvis att moderaterna vinner valet 1985, men det innebär att den socialdemokrati, som eventuellt vinner, håller  respekt för marknadslösningar.

 Om media breder ut sig får vi ett s.k. "show business society" i vilket makten över sinnen – och därmed över framtiden – finns i studios och på redaktioner. Det är en osannolik utveckling i dagsläget. Tendensen för medierna har varit att absorberas av de övriga systemen. Aftonbladets chefredaktör blir statssekreterare, Svenska Dagbladets vd blir SAF-chef, DNs vd blir riksbankschef, de goda journalisterna blir informationssekreterare eller informationschefer, och en redaktör för TCO-tidningen skriver på fullt allvar med adress till DN att endast medlemsorganisationer bör få ge ut dagstidningar. Statsmakterna svälter ut Sveriges Radio. Men denna utveckling mot medias osjälvständighet och maktlöshet kan brytas, framför allt om det sker en parallell utveckling mot marknadsekonomi.

 Det politiska systemets ökade dominans har karakteriserat Sverige under 1900-talets mellersta decennier. Det utgjorde under efterkrigstiden en oövervinnelig frestelse för alla partier – mest socialdemokraterna – att erbjuda välfärd i form av institutioner för omsorg om sjuka, äldre, barn, arbetslösa etc. Det fyllde behov och det skapade jobb. Först idag börjar man allvarligt ifrågasätta om de storslagna offentliga monopolen eller nästan-monopolen på vård, hyresbostäder, utbildning, pensioner, arbetsförmedling etc. är effektiva och värda sitt höga pris. Man har sökt upprätthålla detta system med stora utländska lån.

 De senaste åren har en kraftig förskjutning ägt rum mellan industrisektorn och den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn som tidigare var resursrik är nu fattig och skuldsatt. Industrisektorn som tidigare gick på knä är idag stadd vid god kassa. Liksom staten hjälpte industrin under 70-talets dåliga år måste nu industrin hjälpa staten. Det sker givetvis inte utan villkor.

 Statsmakternas företrädare har ännu ej anpassat sig till detta. De är i praktiken de nyfattiga kusinerna som ännu talar som om de vore familjens rika överhuvud och kassaförvaltare. Men alla vet att statsmakterna är hungriga efter pengar till dagliga och nödvändiga utgifter och att de pantsatt barnens framtid. Politikerna står lågt i kurs. Deras huvudsakliga yrkeskunskaper – att beskatta och reglera – är inte uppskattade som tidigare. Det starka samhället – etatismen-- är på defensiven.

 Det korporativa systemet har utvecklats delvis i samarbete med det politiska systemet. Man har varit idégivare och utredningsinstans åt politikerna, man har blivit partner i administrationen av en hel del välfärdsprogram.

 Det korporativa systemet i Sverige har relativt självständigt skött samhällets lönebildning. Man har förhandlat och bundit upp alla aktörer till varandras fångar genom en serie följsamhets– och prisgarantiklausuler. Den processen har emellertid gått överstyr, och vi har hamnat i en devalverings– och inflationsutveckling.

 Det politiska systemet i Sverige tål inte arbetslöshet (som t ex Storbritannien) och därför saknas marknadspåföljder av för höga avtal. Det politiska systemet har inte heller utvecklat administrativa kontroller eller skattemässiga sanktioner av för höga avtal (som t ex i Österrike). De fackliga organisationerna är f ö en slags centrala nämnder som inte har någon säker mekanism att samla sina medlemmar och göra åtaganden gentemot regeringen. Facket är i praktiken en statskyrka; risken för lokala frikyrkor kan bli överhängande om facket engagerar sig för hårt i att hålla lönerna nere snarare än uppe. De olika facken har inte ens ett bra forum att förhandla med varandra om relativa löner. De starka avtalsuppgörelserna på 60-talet som avlöstes av de medlade avtalen på 70-talet förbyts i de kaotiska avtalen på 80-talet.

 För aktörerna i avtalsrörelserna är situationen onekligen ganska prekär. Man kommer heller inte ifrån att hela det tillkrånglade systemet är avsett att lösa ett relativt enkelt problem: vad skall A ge B i lön? Frestelsen att låta marknaden lösa detta problem direkt växer sig allt starkare. På den privata sidan växer t ex vinstandelssysten som svampar ur jorden och löneglidningen ökar i takt med att tiderna blir bättre – helt oavsett vad parter och statsmakter säger.

 Samtidigt som de skrivna avtalen blir alltmer komplicerade och vanryktade växer de osynliga kontrakten på arbetsplatserna i betydelse.

 Vad finns det för möjliga framtider för det korporativa systemet och dess avtalsrörelse?

•      Rädda den nuvarande modellen genom ett större mått av förnuft och genomlysning av dess problem. Denna framtid förordas av det korporativa systemets talesmän. Visionen är ett decentraliserat system under ett absolut hållbart centralt paraply. Detta kan kräva att LO och kartellerna får ett forum att förhandla med varandra om relativa löner, innan de förhandlar med staten och SAF om absoluta löner. Denna modell förutsätter en sådan myckenhet av förnuft hos fackföreningsrörelsen att den är osannolik.

•       Utveckla en statlig inkomstpolitik. För en inrikespolitisk "finlandisering" av avtalsrörelsen så att den styrs av en stark statsmakt. Sådan är den faktiska ambitionen för framtid hos många företrädare för det politiska systemet. Utvecklingen i Norge och Finland har gått mot denna modell av statlig styrning av lönerörelsen. Denna modell förutsätter en stark stat och en stark regering och är därför osannolik. Vi kommer att leva med svaga regeringar; det sköter valrörelserna om.

•        Låt marknaden sätta lokala löner. Fack och SAF börjar SALT-förhandlingar om nedrustning av sina förhandlings-, utrednings– och propagandaresurser. De fördelningspolitiska målen överges av det korporativa systemet och placeras i det politiska systemet som prompt säger att inflationen är den enda väsentliga fördelningspolitiska boven och därför ser genom fingrarna med ökade inkomstklyftor. Denna modell har vi vare sig vi vill eller inte ty den har starka marknadskrafter som allierade.

 Det paradoxala är att den tredje framtiden också på sikt garanterar facklig aktivitet. För facket är som Anders Leion brukar säga "marknadens barn". Där marknaden är stark känns behovet av facket störst och i den miljön växer facket sig starkt.