Intelligentian, organisationerna
och opinionsbildningen

Av Hans L Zetterberg

Inlägg på symposiet "Kapitalism, kultur och yttrandefrihet"
i Saltsjöbaden den 14-15 april: 1982

 

Åsiktsfrihet är intelligentians livsluft och genomtänkta opinioner dess kännemärke. Vem är då intelligentian och vem förorenar dess livsluft och förfalskar dess hallstämpel i opinionsbildningen? Svaret är enkelt, men knappast lättfattligt. Intelligentian är teknokrater och intellektuella. Deras åsiktsfrihet hotas av stalinism. Intresseorganisationernas förvaltningsbyråkrater styr samhällets opinionsbildning mot omogna opinioner: dom-tänkande och julklapps-tänkande.

 

De tre aktörerna

Man bör skilja på de tre nämnda aktörerna i studiet av åsiktsfrihet: förvaltningsbyråkraterna, teknokraterna och de intellektuella.

Förvaltningsbyråkraterna är agenter för ledningens allestädes närvarande önskan att styra och kontrollera. Hit hör statens ämbetsmän, organisationernas ombudsmän och företagens linjetjänstemän.

Förvaltningsbyråkrater argumenterar utifrån de mål som överordnade instanser, ställt upp och tycker egentligen att åsiktsfrihet är en störningsfaktor i arbetet. I många länder kan de hota med eller utnyttja domstolsväsende, polis eller militär för de som tredskas.

Teknokraterna är en annan slags byråkrater. De behärskar specialiteter av kunskap och har i vårt århundrade blivit den grupp i samhället som administrerar produktion, vård och kommunikation. Karakteristiskt för dem är att de gärna effektiviserar de apparater de administrerar och omvandlar dem så att de får mer att säga till om än förvaltningsbyråkraterna. De har sällan något ägarbevis till apparaterna men de har dem ändå under en slags kontroll. Ingenjörerna i Vattenfallsverket, Kärnkraftsinspektionen och Strålskyddsinspektionen äger inte kärnkraftsverken, men med sin professionella kompetens bestämmer de i praktiken över hur verken skall skötas.

I motsats till förvaltningsbyråkraterna motiverar professionella teknokrater sina ställningstaganden inte enbart med hänvisning till makthavares anvisningar eller till beslut på kongresser utan också med hänvisning till förnuft och fakta. En teknokrat vill vara i stånd att attackera det han anser vara vidskepelse i fråga om skogsbesprutningens faror, tillgången på investeringskapital, preventivmedlens hälsorisker et cetera, och då blir han en förkämpe för åsiktsfrihet. Teknokraterna är m a o beroende av en viss typ av åsiktsfrihet, nämligen frihet för rationaliteten. Med dess hjälp kan de i någon mån frigöra sig från överhet och förvaltningsbyråkrater. Denna frigörelse har varit ganska framgångsrik i moderna stater. Inom Sovjetsfären hotas emellertid processen periodvis av stalinism, vilken enkelt uttryckt innebär att teknokraterna tvingas underordna sig förvaltningsbyråkraterna. Jag vill använda ordet stalinism som beskrivning på detta fenomen oavsett var det uppträder.

Intellektuella är kritiker, emancipatörer och konstnärer, helt beroende av kulturell frihet i alla dess former: vetenskaplig, konstnärlig, politisk.

Tillsammans bildar teknokraterna och de intellektuella vad man kallar intelligentian. Intellektuella ser dock vanligen ned på teknokraterna som en slags ofullgångna intellektuella foster, och både intellektuella och teknokrater ser ner på förvaltningsbyråkratin. Det är betecknande att en intellektuell i en bok om teknokraterna kallar förvaltningsbyråkratin för organisationernas "reptilhjärna" 1). Men intelligentians gemensamma front mot förvaltningsbyråkratin kan ofta utsträckas till ett försvar för åsiktsfrihet.

 

Exkurs om fonderna

Löntagarfonderna är ett mäktigt försök av fackföreningarnas förvaltningsbyråkrater att flytta fram positionerna. Många i intelligentian säger att fonderna riktar sig bara mot näringslivets kapitalister och dem unnar man gärna all världens nederlag. Men inför hotet om en ny, tuff elit av fackliga förvaltningsbyråkrater i kontroll av rikets ekonomiska resursskapande känner sig också en hel del teknokrater hotade. Faktum är ju att teknokraterna i stor utsträckning idag tagit över kontrollen av näringslivet från ägarna och deras handgångna förvaltare. Det är osäkert om de kan räkna med att behålla denna kontroll när de fackliga ombudsmännen utövar ägarmakten. Man är m  o rädd för en inhemsk variant av stalinism i vilken företagens teknokrater underordnas fackets förvaltningsbyråkrater.

Sifo har frågat 234 socialdemokrater i privat tjänst anslutna till TCO: "Är Du för eller emot löntagarfonder utformade enligt socialdemokraternas och LOs modell?" Här växer en skillnad fram mellan teknokratmedlemmar och övriga medlemmar. Som teknokrat räknar vi de som har universitetsutbildning.

 

 

Teknokrater

TCO-are med
universitets-utbildning,som är
s-sympatisörer,
i privat tjänst
%

Icke-teknokrater

TCO-are med
grundskola el gymnasium, som är
s-sympatisörer,
i privat tjänst
%

Emot löntagarfonder

39

25

För löntagarfonder

30

32

Vet inte

31

43

Källa: Sifo 81035-82013

De socialdemokratiska TCO-organiserade teknokraterna i näringslivet är oftare motståndare till partiets fondförslag än icke-teknokrater.

Man bör vara medveten om att staliniseringsprocessen redan äger rum och att den fortgår oavsett hur det går med fonderna. Det finns idag en väl etablerad ordning i Sverige som kallas "förankring". (Intellektuella som använder skönare språk än byråkrater och teknokrater skulle kanske säga "ankring".) Teknokraternas förslag och beslut skall förankras hos LO och TCO. Det innebär att förvaltningsbyråkrater förhandscensurerar teknokraternas planerade projekt och förändringar. Processen gäller utnämningar, politiska beslut, forskningsanslag och offentliga anslag till konstnärlig verksamhet. Utan förankring har de mindre chans att förverkligas.

 

Opinionsbildningens teori 2)

Allmän opinion bildas i tre olika slags kommunikationsstrukturer. Vi kan kalla dem organisation (group), publik (audience) och allmänhet (public). Det som särskiljer dem är dels kontakternas ömsesidighet, dels förekomsten av en gemensam opinionskälla (eller ledning). Man kan grafiskt framställa den så här:





Följande attribut definierar kommunikationsstrukturerna:

Gemensam ledning

Ömsesidiga kontaktkanaler

 

Ja

Ja

Organisation

Ja

Nej

Publik

Nej

Ja

Allmänhet

Nej

Nej

Massa

En "organisation" har en gemensam ledning och medlemmarna har möjlighet till kontakt med varandra. Typiska exempel är folkrörelser och föreningar. En "publik" saknar det ömsesidiga samtalet medlemmar emellan och kommunikationen från källan är vanligen enkelriktad: TVs tittare, tidningens läsare, tennismatchens åskådare är typiska exempel. En "allmänhet" (i vår tekniska mening) håller kontakt med varann som en informell diskussionsklubb men saknar gemensam ledare. Väljarna blir en sådan allmänhet under en valrörelse, resenärerna i tågkupén kan bli det om de börjar tala med varann.

Om individerna är atomiserade utan social kontakt varken med varandra eller med någon ledning så talar man inte om "organisation", "publik" eller "allmänhet" utan om en massa (mass). Tunnelbaneresenärerna som ej samtalar med varandra är enbart en massa. En massa kan ge medlemmarna upplevelser, men dess roll i opinionsbildningen är obetydlig jämfört med organisationens, publikens och allmänhetens.

En och samma människa deltar i alla dessa strukturer. Här avbildar vi medborgare X som medlem av "organisation", "publik" och "allmänhet".

Opinioner hos medborgare X är sällan en enkel återspegling av vad hans organisation, hans massmedier förmedlar eller av hur hans allmänhet diskuterar. Han bearbetar mer eller mindre aktivt information från alla dessa kommunikationsstrukturer: resultatet blir att hans åsikter faktiskt är hans "egna". Ju mer han själv har tillfälle att bearbeta — arbeta sig igenom, tänka på, överväga, diskutera — åsikterna ju mer hans egna blir de. Eftersom deltagande i "allmänheter" vanligen ger flest tillfällen till att arbeta sig igenom åsiktsmaterial gäller att stabila, genomtänkta opinioner är vanligast i "allmänheter".

Man känner igen de mogna opinionerna på att de är genomresonerade och avvägda. Det märks när de framförs att man arbetat med dem och nått fram till en övertygelse. Man anar ett eget arbete när man hör opinioner som dessa: att tillväxt med alla dess problem trots allt är nödvändig för livskvaliteten; att finansieringen genom marknaden trots avarterna på marknaden är bättre än finansiering via skattsedeln; att kundens och allmänhetens behov kommer i första hand och den egna organisationens behov i andra hand; att export och utlandssatsningar faktiskt ger oss ett bättre hemland och rikare liv i lokalsamhället även om mycket krims-krams följer med på köpet; att ett atomkrig är ohyggligt bortom allt förnuft men att vi ändå måste satsa på den krigsmakt vi har; att vi lättare möter våra problem genom ny teknik än att överge tekniken trots att den synes oss farlig et cetera, et cetera.

I opinionsbildning har de intellektuella en helt central roll. Genom sitt skärskåderi och sin konst ger de allmänheten hjälp till självhjälp i jobbet att utarbeta en egen syn på verkligheten. Litteratur- och konstkritikerna gör bokstavligen de inledande anförandena i form av recensioner för den stora informella diskussionsgruppen som allmänheten utgör. Allmänheten tar upp ämnet och formar gemensamma övertygelser som gör att den kan bedöma sina ledare och sin situation, sin historia och sin framtid.

 

I praktiken: omogna opinioner

Av kända skäl bildas inga opinioner i Sverige på kaféer och pubar. Röda rummet riskerar att förlora sitt utskänkningstillstånd om gästerna vandrar från bord till bord med glaset i hand och öppnar samtal.

I praktiken fick vi opinionsbildning i stor skala genom folkrörelserna. Vi fick alltså "allmän opinion" i Sverige först på 1800-talet när organisationer uppstod mellan hushållen och staten; när den offentliga makten verkar direkt på hushållen har opinionen sällan någon chans.

Organisationerna (föreningar, partier etc) har emellertid blivit sämre på att samla upp och leda opinioner under senare år. Delvis beror detta på att de har färre medlemmar. På 50-talet sade ca 80 procent av alla vuxna svenskar att de var med i en förening. På 80-talet är siffran 50 procent. (Siffrorna anger hur många som talar om sig själva som medlemmar.) Delvis beror dessa gruppers minskade roll i opinionsbildningen på att de centraliserats och byråkratiserats. Fackföreningarnas avgifter samlas t ex numera upp som löneavdrag och ej längre av en lokal kassör som varje månad måste gå runt och byta några ord med medlemmarna och bilda opinion för sin organisation.

De organisationer vi kallar partier har också förlorat i opinionsskapande. Orsakerna till partiernas förfall som opinionsskapande nätverk är många: kommunreformen gjorde de många deltidspolitikerna onödiga, det statliga partistödet gjorde hela partimedlemmarnas penninginsamlingar onödiga och därmed blev det färre skäl och färre tillfällen att träffas och jobba tillsammans och diskutera politik, TVs utbyggnad gav dödsstöten åt partiernas föreläsnings- och diskussionsverksamhet.

Partiernas minskade roll som opinionsbildare på basplanet har uppvägts av de stora intresseorganisationerna.

En intresseorganisation är i praktiken ett mellanting mellan våra första två kommunkationsstrukturer, en slags organiserad publik med ett gemensamt intresse i vilken medlemmarna har dålig direktkontakt med ledningen. Många folkrörelser har degenererat till intresseorganisationer. För medlemmarna räcker det då med en medlemstidning och serviceerbjudanden: rabatt på vandrarhem i STF, återbäring i KF, avtals- och MBL-förhandlingar i facket, billiga försäkringar i MHF och övriga nykterhetsorganisationer. Utöver detta nöjer sig tydligen flertalet medlemmar med att veta att de är företrädda av någon i olika TV-program, i vissa av statsmakternas beslutsprocesser o d.

Intresseorganisationerna har fått en hel del privilegier och rättigheter fastställda i lag. Men de kan sällan mobilisera sina medlemmar i den utsträckning lagstiftarna förespeglats och lagarna förutsatt. Om facket är ett socialförsäkringsbolag och ett serviceorgan för förhandlingar blir medlemsaktiviteten låg. Idag har fackföreningsrörelsen svårt att få medlemmar att ställa upp och utbilda sig i den omfattning som krävs för att arbetslivslagstiftningen skall fungera. Så får de heltidsanställda ombudsmännen, förvaltningsbyråkraterna, ta över det mesta.

Konsumentkooperationen, bonderörelsen, arbetar- och tjänstemannarörelsen gav sig en efter en under 50- och 60-talen in i aktiv opinionspåverkan. SAF dröjde till 70-talet att engagera sig långsiktigt i opinionsbildning.

Teknokrater som kallas informationschefer eller informationssekreterare och som vanligen hålls ganska kort av förvaltningsbyråkraterna svarar för opinionsbildningen i intresseorganisationerna. De är mer intresserade av att övertyga än av att resonera. Vad kommer framtidens historiker att säga om LO-tidningen, TCO-tidningen, SAF-tidningen som monument över opinionsbildningen i vår tid? Ensidigheten i intresseorganisationernas medlemstidningar är påtaglig. Man är mer angelägen om kampanjer än om konversationer, och opinionsbildningen blir därefter.

Intresseorganisationerna liksom partierna ställer krav på samhället. Men till skillnad från partier som alltid måste räkna med att ta ansvar för regeringsmakten vägs ej intresseorganisationernas krav mot andra krav. Den ene vill återinföra karensdagar, den andre vill ha en löntagarfond; den ene vill ha flera daghem, den andre vill ha fulla livsmedelssubventioner, et cetera. Opinionsbildningen från intresseorganisationernas sida är uttryck för maktanspråken hos deras förvaltningsbyråkrater. .

På basplanet resulterar detta i en opinionsbildning som kan karakteriseras som "dom"-tänkande och "julklapps"-tänkande. Typiska uttryck är:

Dessa opinioner är omogna: ytliga, motsägelsefulla, föga genomresonerade och saknar ansvarstagande. Utan att egentligen avse det uppmuntrar intresseorganisationerna sådana opinioner.

Bristen på genuin opinionsbildning i olika allmänheter leder till en situation i vilken en stor låsning lätt skapas. Man säger om nästan allting som är viktigt men svårt, att "det är politiskt omöjligt". Man vågar inte längre begära det rationella från allmänheten, man vågar inte begära några offer för att uppnå väsentliga mål. Inte ens organisationerna själva torde i det långa loppet ha någon glädje av denna ordning.

Riktigt genomresonerade opinioner och beslut finns idag mest inom privatsfären, inte i den offentliga sfären. När en ung människa börjar tänka på att flytta hemifrån så dras frågan vanligen i långbänk — långbänk är nämligen karakteristiskt för all viktig opinionsbildning. Hon vänjer sig själv och föräldrarna vid tanken på flyttning, diskuterar fördelar och nackdelar, väger bekvämligheten att bo kvar hemma mot friheten att ha egen bostad, resonerar igenom ekonomin. Resultatet blir en mogen åsikt. Så borde det vara också inom offentlig opinionsbildning.

 

 


1) Alvin W Gouldner, The Future of lntellectuals and the Rise of the New Class, Macmillan, London, 1979, s 50.

2) Jag bygger här mest på den sociologiska teori om opinionsbildning, som den s k Chicago-skolan utvecklat. Det finns en konkurrerande teori uppställd av Frankfurt-skolan som kanske är mer tilltalande för kulturhistorikern. För en kort introduktion till Chicago-tänkandet, se Arnold M Rose, Theory and Method in the Social Sciences, University of Minnesota Press, Minneapolis 1954, kap 2. Frankfurt-idéerna finns i Jürgen Habermas, Strukturwandel der Öffentlichkeit, 2:a upplagan, Berlin och Neuwied 1965.

* * * * * * *