Diskussionsinledning av Hans L Zetterberg om valresultatet 2006
på privat möte arrangerat av Peter Stein och Carl-Johan Westholm
i Lilla Sällskapets lokaler i Stockholm 2006-09-29.

 

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

W.B.Yeats, The Second Coming

 

Mittfältet håller

Centrums betydelse i politiken

Inrikespolitik formuleras kring befolkningars klyftor. De är olika i olika länder. Klyftorna kan vara mellan borgare och arbetare, stad och land, infödd och invandrare, landsmål och riksmål, svart och vit, protestanter och katoliker, sunni- och shiamuslimer, och numera också mellan kvinnor och män. Den irländska poeten William Butler Yeats klagade på sin tid över att konflikterna alltför lätt går över styr, och hans bevingade ord gäller ofta i dagens värld "Things fall apart; the centre cannot hold.”

I politiska konflikter kan man vanligen urskilja tre delar av befolkningens opinioner: en i ena ytterkanten ”full of passionate intensity” med Yeats’ ord, en i mitten där det finns människor som gör gott men ”lack all conviction”, och en del i andra ytterkanten, också ”full of passionate intensity”. Under 1900-talets stora kriser och stora segrar för demokratin i världen blev det vanligt bland politiska analytiker att säga ”the center holds” – centrum håller – när partierna med rötter i mittfältet vann. Och man sa ”the center does not hold” – centrum faller samman – när partierna med rötter i den ena eller andra yttern blev stora vinnare.

Flera gånger under 1900-talet var det förödande för demokratin när ytterkanternas kommunistpartier eller fascistpartier vann i Europa och Sydamerika. Den största tragedin för europeisk demokrati var när politikens liberala mittfält i Weimarrepubliken krackelerade i tre olika val under 1932 och Hitler kunde ta över makten och snart suspenderade demokratin.

Kan demokratin överleva när centrum klappar ihop och radikala partier från höger eller vänster tar makten? Radikalism har inte alltid tonats ner av maktinnehav: Hitler i Tyskland och Mugabe i Zimbabwe illustrerar det. De regerande politiska yttrarna blir emellertid vanligen en del av den centrala zonen i samhället och möter på jämställd fot andra eliter som kommer från förvaltning, rättsväsende, försvarsmakt, näringsliv, vetenskap, konst och religion. De påverkas av dem. Tuffa radikaler kan dock sätta i system att avsätta, utvisa, ja avrätta, högtstående medborgare, avvikande eller ej, och på så sätt bevara sin renhet och bilda en ny nomenklatura. Sådan var som bekant Sovjetunionens stalinism.

I Sverige har ansatserna till socialistisk enpartistat varit helt fredliga. Socialdemokratin underminerade borgerlighetens ekonomiska bas genom beskattning, och de tystade, isolerade eller uteslöt dess idéer och företrädare genom monopol, utnämningsmakt, statlig kontroll av etermedier och de nya generationernas skolgång. Fälldinregeringens tillkomst stoppade många av socialdemokratins socialiseringsplaner, t ex de ursprungliga Meidnerfonderna, Stålverk 80, statliga representanter i industriföretagens styrelser, förstatligande av läkemedelindustrin. Bildtregeringen vred senare flera vapen ur socialdemokratins händer, t ex monopol-tv och monopol-skolan. Men den sociala välfärden har aldrig hotats av de icke-socialistiska regeringarna.

Analyser kring temat ”The Center Holds” or ”The Center Does not Hold” är sällsynta i Sverige. Men i övriga välden är de ett vanligt grepp av statsvetare och journalister. Ett exempel finns årets val i Tyskland och Italien. The Globalist  (2006-04-19) sätter rubriken “German Center Holds but Italy Has None”. Roger Cohen’s text förklarar: “Communist gains and the divisiveness of Sylvio Berlusconi make his suggested German-style grand coalition a bad fit for Italy.”

Triangulering

Opinioner om de klyftor som ligger bakom inrikespolitik har den generella egenheten att de två ytterkvartilerna brukar ha lika många förespråkare tillsammans som de två mittenkvartilerna, dvs. vad vi kallat centrum. Ytterkvartilernas minoritetsstatus kompenseras endast delvis av Yeats observation att de nästan alltid känner starkare för sina idéer och driver dem hårdare än vad mittenkvartilerna gör för sina. I mitten hittar man lättast majoriteterna, låt vara att de ofta som Yeats säger ”lack conviction.”

Dessa upptäckter, tidigt dokumenterade också inom matematisk opinionsforskning av Louis Guttman (1954), har fått stora konsekvenser i de mogna demokratierna. De politiska partierna har fått ett övergripande intresse av att vara vänliga mot centrum. Och en del nöjer sig inte med vänlighet; de vill ta över motparternas bästa frågor och modifiera dem så att de appellerar till centrum. Processen har fått namnet ”triangulering”. Den ser fientlig ut på ytan men är i botten en stabiliserande process för hela samhället eftersom den ger samling i mitten. Triangulering motverkar Yeats’ ”blood-dimmed tide.”

Vår tids partistrateger kan vinna över partiideologer i uppläggningen av valkampanjer även när de föreslår så drastiska metoder som triangulering. I Europa har vi sett Tony Blair skapa New Labour med en triangulering som innebar att flera av Margaret Thatcher’s radikala reformer övertogs och utvecklades av Labour. Det gav Blair’s regering frihet från fackets närsynta kontroll, en förankring i mitten och två återval.

Clinton’s triangulering i USA visar man måste akta sig för bakslag. Demokraten Bill Clinton tog över Republikanernas välfärdspolitik. Avsikten var ”not to end but to mend welfare”. Det betydde att Clinton dels flyttade ansvaret från federala till delstatliga och lokala myndigheter och dels ändrade politiken till en arbetslinje i stället för en bidragslinje, båda åtgärderna föreslagna i något skärptare former av Republikaner. Det fungerade bra i hans första presidentval, men höll på att brista när mer radikala Demokrater (”liberaler” i amerikansk terminologi) skulle verkställa politiken. Under den typiska rubriken ”The Center Holds - Clinton Administration Becomes more Conservative”, skrev Rich Lowry i National Review (1997-03-10) om ett av de senares misslyckade försök “to undermine the intent of the welfare bill sub rosa.” Mittfältet höll den gången, men exemplet visar en typisk fara som hotar efter varje politisk seger byggd på triangulering. Här hemma skulle vi notera att det finns andra än nya moderater i partiets nyvalda riksdagsgrupp.

I både USA och England kom trianguleringarna från vänster. I Sverige har vi med ”de nya moderaterna” fått en triangulering från höger. Den är signerad Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, och Sven-Otto Littorin som planerat den sen moderaternas stora valförlust 2002. I valet 2006 tog den framgångsrikt över socialdemokratins traditionellt bästa gren, bekämpningen av arbetslösheten. Trion Reinfeldt-Borg-Littorin var kunniga. De tre genomskådade siffror och slutsatser, inte bara från SCB, utan från det stora och mäktiga etablissemanget av s-märkta arbetsmarknadsforskare, som också under intryck av sitt partis hegemoni hade definierat bort utanförskapet. De tre var modiga att ändra politiken. De tre visste att motståndarna hade ökande andelar av sina röster att hämta från de stora utanförgrupperna. De tre visste att det alltid är stora risker att föra valkampanjen på motståndarnas planhalva. Men de tre gjorde det ändå, för fakta och förnuft och medmänsklighet var på deras sida. De tre är de nya underbarnen i svensk politik.

Svensk medborgarlön i vardande

Det är bara miljöpartiet som på sitt program har ”medborgarlön”. Under Perssons regeringstid öppnade Anna Hedborgs AMS för vad jag en smula fräckt brukar kalla ”medborgarlön i vardande” i form av låg men arbetsfri förtidspension, långtidssjukskrivning eller a-kassa. Den senare gällde inte bara för en kort omställningsperiod mellan jobb, utan kan i delar av landet få en varaktighet till pensionsåldern; vanligare är dock att bli omkodad till handikappad eller långtidssjuk och bli kvalificerad som förtidspensionär. Med tiden kom, som vi nu vet, hundratusentals svenskar i arbetsför ålder in i dessa system och livsstilar utvecklades kring de arbetsfria inkomsterna. Statistiken över den öppna arbetslösheten som alltid är politiskt känslig för ett regeringsparti (och särskilt för ett arbetareparti) kunde därmed hållas nere. Men statistiken över utanförskapet exploderade.

Personer med ”medborgarlön i vardande” har i Sverige blivit så många att de kan avgöra val. De är i praktiken socialdemokratins senast förvärvade stabila väljarbas. De är numera en minst lika viktig stödgrupp för vänsterblocket som tjänstemännen blev i ATP-striden på 1950-talet och de offentliganställdas snabba expansion från 1970-talet. Göran Person hade nog räknat att denna nya bas av väljare med ”medborgarlön i vardande” skulle ge honom fortsatt maktinnehav 2006. Han höjde a-kassans tak månaderna före valet och lovade att höjda förtidspensioner skulle komma efter valsegern.

I valet 2002, då frågan om antalet med arbetsfri försörjning inte var en stor fråga, röstade 68 procent av de arbetslösa, 63 procent av de långtidssjuka och 59 procent av förtidspensionärerna på socialdemokraterna eller deras stödpartier. I årets val har VALU (Sveriges Televisions exit poll) inte publicerat något om röstningen bland de långtidssjukskrivna och de förtidspensionerade. Om de (öppet) arbetslösa visar VALU att socialdemokratin fick 13 procentandelar fler bland arbetslösa än bland förvärvsarbetande. Hur som helst blev röststödet från dem som har ”medborgarlön i vardande” inte tillräckligt för valseger för vänsterblocket. De nya moderaterna blev arbetarpartiet – partiet för arbetande tjänstemän, arbetare och företagare – och besegrade arbetarepartiet som tyckte höjda bidrag och a-kasseersättningar för de som stod utanför var bättre än åtgärder för fler jobb att gå till.

Reinfeldts två innovationer i triangulering

Trianguleringar är knepigare i flerpartisystem än i tvåpartisystem som i USA och Storbritannien. Ett par svenska innovationer är värda att lyftas fram. För det första, här gick de fyra borgerliga partierna fram med ett gemensamt valprogram, Allians för Sverige. Koalitionsregeringars program brukar annars komma till stånd genom förhandlingar efter valen, och detta tar veckor eller månader som vi senast vet från Tyskland och Nederländerna. I årets val hade Alliansen enats om programmet före valet, något ganska unikt i Europa.

I förhandlingar före valet täcktes alla viktiga politikområden och alla fyra partier fick bidra med programpunkter och avstå från programpunkter. Alla allianspartierna ägnade sig med gott humör åt social ingenjörskonst. Skatterabatt blev socialingenjörernas nya patentmedicin. Ingen krävde en stor bred skattesänkning á la Bo Lundgrens 130 miljarder från 2002. I stället utnyttjade Allianspartierna gärna högskattesamhällets öppning att ge skatterabatter som har stor effekt utan att underminera statsfinanserna. Det viktigaste exemplet är förvärvsavdraget som gynnar arbetande men inte bidragstagare och pensionärer.

Enighet skapades vidare om att ändra systemet för fastighetsbeskattning, men detaljerna inväntar utredningar. Man kom också överens om möjlig utförsäljning av statens aktier i alla dess bolag utom två, Vattenfall och LKAB. Det blir vidare tillåtet att privatisera åtminstone mindre sjukhus och delar av stora forskningssjukhus och en uppmuntran att starta mer vård och omsorg i privat regi. Föräldrar får mer valfrihet i subsidierad barnomsorg, inklusive ett litet vårdnadsbidrag om deras kommun inför det.  Universiteten får mer självstyre. Skolorna får högre krav på kunskap och utökat juridiskt stöd för disciplin i klassrummen. Många andra små steg, men ingen ändring i den svenska välfärdsmodellen i riktning mot den amerikanska marknadsstyrningen eller den tyska arbetsfördelningen mellan civilsamhälle, stat och marknad. Inte heller någon märkbar ändring av regelverket för arbetsmarknaden, där alla parter avvaktar ett utslag från EU-domstolen om gästarbetares kollektivavtal.

Innan valet blev Alliansens kompromisser klara på alla viktiga politikområden. Denna enighet kontrasterade bjärt i valduellerna till motståndarpartiernas olika plattformar som på traditionellt sätt skulle jämkas efter valsegern. Förhandskunskapen om vad som skulle hände gjorde det enklare för väljare att gå över blockgränsen på valdagen; en direkt överströmning från socialdemokrater till moderater blev helt utslagsgivande för regimskiftet.

Reinfeldts andra innovation i triangulering har ännu inte allmänt uppmärksammats. Moderaterna hade ledarrollen och gick till val enbart på Alliansens valplattform, inte det egna partiprogrammet. Moderaterna gick med andra ord med på att de övriga allianspartierna, folkpartiet, centern, kristdemokraterna, hade egna valplattformar i tillägg till Alliansens gemensamma. Kristdemokraterna kunde till exempel driva en populär fråga som sänkt bensinskatt som inte alls är aktuell allianspolitik.

Centerpartiet utnyttjade det politiska utrymme som moderaterna övergivit i sin marsch mot mitten. Partiet tog snabbt över flera idéer från moderaternas tidigare mer nyliberala politik kring företagande och arbetsmarknad. Deras valplattform låg närmare det program som Svensk Näringsliv publicerat än något annat partis. De gick fram i valet och fick 7.9 procent. De är ungefär lika mycket som andelen företagare i väljarkåren. Är man ett renodlat företagarparti slår man huvudet i taket ungefär där. Men om Alliansen lyckas i sin jobbpolitik blir det naturligtvis fler småföretagare, och jag är den siste att kritisera centerns modernisering.

Folkpartiet, centern och kristdemokraterna vann publicitet och antagligen också röster från moderaterna på Reinfeldts arrangemang att moderaterna gick till val på allianspolitiken, inte sin partipolitik. Men moderaterna låg väl till i opinionsmätningarna och hade råd att vara generösa.

Utan Reinfeldts två innovationer i trianguleringens teknik tror jag inte att alliansen hade segrat.

The Center Holds?

Valets resultat är alltså att vi fått ett nytt politiskt centrum i Sverige. Vi kan resa den stående frågan i internationell politisk analys: Håller detta centrum?

Mitt svar är Ja.

Konjunkturen torde bli god ytterligare några kvartal. Och huvudmotståndarna är upptagna med att välja en ny ledare efter Göran Persson. På kort sikt finns inga andra problem än Alliansens ovana att sköta departement, något som bland annat kräver att man jobbar inåt och håller käft utåt och inte springer till medierna hela tiden som en ivrig oppositionspolitiker. (F.ö. kan man väl stillsamt påpeka inom en parantes vad varje headhunter vet, nämligen att valkampanjer via publikknipande TV-utfrågningar är ett idiotiskt sätt att rekrytera kompetenta chefer till institutioner med komplicerade uppdrag och med hundratals anställda. Slut på parentesen.)

Valet av socialdemokratisk partiledare ger en antydan om hur partiet vill återvinna makten. Om socialdemokratin vill kopiera Reinfeldts strategi att erövra mittfältet väljer man en pragmatisk partiledare som har lösare band till LO och som bryter med Ingvar Carlssons linje att hellre samarbeta med vänsterpartiet än med folkpartiet. Vill man utveckla och fördjupa sin vänsterprofil väljer socialdemokraterna en mer ideologisk partiledare som binder medborgarnas personliga utveckling till socialstatens utbyggnad mot rött, grönt och feministiskt folkhem.

Om folkpartiet i och efter denna valrörelse har jag ingenting att säga utom vad Yeats redan sa: ”The ceremony of innocence is drowned”. Folkpartiets förestående val av ny partisekreterare blir en antydan om öppningen för ett av de få oprövade alternativen i svensk politik, en koalition s+fp. Den konstellationen är inte aktuell under Alliansens storhetstid men kan bli det senare.

På lite sikt tror jag att fastighetsskatten blir Alliansens svåra fråga. Att ersätta den med en låg kommunal avgift låter i mina öron som Margaret Thatcher’s ”community charge”. Det var en enhetlig, låg avgift för alla som bodde i en kommun skulle betala. Den blev början till Mrs. Thatchers nedgång och fall. Till och med ärkebiskopen av Canterbury förkunnade att avgiften stred mot kristen etik enligt vilken de rika bör betala mer än de fattiga. Jag vet inte vad Göran Hägglunds religiösa förkunnare tycker, men jag kan försäkra att i det svenska opinionsklimatet är det självklart för flertalet att den som bor i en stor fin villa synlig för alla skall betala mer till lokalsamhällets gemensamma utgifter än den som bor i ett litet massproducerat radhus. Och därmed är fastighetstaxering och allt vad därmed följer en nödvändighet. Fastighetskatten är inte bara en fråga om budget och nationalekonomi utan också en fråga om moral. Som läget nu är, verkar Alliansen vara på väg att byta landets mest hatade skatt mot landets mest orättvisa skatt. Jag vågar tro att Fredrik Reinfeldt som är väldigt intresserad av människors psykologi är rätte mannen att leda Alliansen på rätt väg också i denna fråga.

För att summera: vi ha fått ett nytt centrum i svensk politik med Fredrik Reinfeldt som en integrerande och innovativ ledare,  och detta centrum kommer av allt att döma att hålla under överskådlig tid både mot Sverigedemokrater och mot ett marknadsfientligt vänsterblock.

 

Guttman, Louis A. (1954), “The Principle Components of Scalable Attitudes”, i Paul F. Lazarsfeld, red., Mathematical Thinking in the Social Sciences.  Glencoe: Free Press, kapitel 8.