Diskussionsinledning av Hans L Zetterberg at the Association of Conservative Editors

Den centrala zonen har ingenting med geometri att göra och ligger alltså inte mitt i landet. Den centrala zonen har inte nödvändigtvis särskilt mycket med geografi att göra. I USA finns kommersen och finansväsendet mest i New York och Chicago, men politiken finns i Washington. I England finns både politiken och kommersen i samma stad, London, men lärdomens centrum har traditionellt lokaliserats till Cambridge och Oxford och religionens centrum till Canterbury.

I Sverige ligger huvuddelen av den centrala zonen i huvudstadsregionen. Informationsteknologins framväxt kan i sinom tid minska denna geografiska koncentration hos vår centrala zon, men har ännu inte gjort det.

I min programförklaring 1987 som chefredaktör för Svenska Dagbladet skrev jag:

”I Sverige skapas de flesta nyheterna i Stockholm. Här finns regeringen och departementen. Här finns arbetsmarknadens organisationer. Här finns flertalet av de stora bolagens huvudkontor. Här finns börsen, den svenska kapitalismens hjärta. Här ligger försvarsstaben. Här finns ett rikt kulturliv, bokförlagen och de kungliga teatrarna. Här finns Råsunda och Hovet. De många egna nyheter Svenska Dagbladet har är mest huvudstadsnyheter av det slag som också är riksnyheter. Drevet i nyhetsjakten går genom Stockholm.”

Detta oroade en del av landsortens läsare som trodde sig övergivna och det retade medlemmarna i Högerpressens förening som aldrig gillat Svenskans berättigade högfärdighet över försprånget i nyhetsjakten. Men Shils tes är korrekt: den centrala zonen sätter tonen. Ingen ledarskribent, partisekreterare, pr-agent eller idéförfattare kan ändra på detta faktum. Ett parti kunde en gång byta namn till ”centern” men ingen trodde annat än att det representerar landets periferi, en i och för sig hedervärd uppgift. Förväxla inte heller den centrala zonen i Sverige med Stor-Stockholms väljare. ”Den centrala zonen” är ett namn på eliter och deras nätverk, inte vanliga medborgare. Lejonparten finns i Stockholm och Mälardalen. Men inte alla; några finns i Göteborg och Malmö, några i andra universitetsstäder och i självvalda utposter.

Förr i världen var zonens värderingar begränsade till dess närmaste omgivning. Genom statskyrkan kungjordes dock dessa värderingar i hela landet. Man kan inte säga att folk utanför huvudstaden var oberörda. Med landets modernisering fick zonen ett helt annat genomslag. Det började med folkskolans obligatoriska ämnen och betyg i uppförande och ordning. Detta har utvecklats till vår tids paket kring ”skolans värdegrund”, ett täckord för den centrala zonens värderingar. Den centrala zonens genomslag har fått skjuts av marknadens utvidgning och dess effektiva kommersiella budskap för massproducerade varor och tjänster, inklusive populärkultur. Statlig radio och television blev huvudgator när zonens värderingar spreds. När deras monopol upphävdes hade den centrala zonen så långa tentakler ut i landet att de nya privata massmedierna i allt väsentligt spred zonens värderingar, inte alternativa värderingar. Överhuvud har massmedier gett zonen ett genomslag som jag inte behöver utveckla för er.

Opinionsforskning lär oss att de opinioner och värderingar som normalt råder i ett land är de värderingar som kommit att dominera i den centrala zonen. (Det finns revolutionära situationer där ordningen är en annan, men de kan vi för ögonblicket glömma för Sveriges del.) Den historiska erfarenheten av Europas största och mycket intensiva kamp om själarna, den protestantiska reformationen och den katolska motreformationen, gav belägg för detta. Resultatet av den kampen sammanfattades i formeln cuius regio, eius religio, den som har statsmakten bestämmer religionen. Den centrala zonen, furstens hov, satte tonen också i kyrkorglar och predikstolar i hela landet. Observera att det inte fanns någon bred rörelse bland den svenska allmogen att överge katolicismen. Det hände ändå.

Vi lever nu i en tid då socialdemokratin sätter tonen i den centrala zonen i Sverige. Den har erövrat ämbetsverken genom sina utnämningar. Och varje ny ordförande eller direktör i SAF, LRF, SNS, SACO, Läkarförbundet, Skattebetalarna, m fl. har blivit mer försagd än sin företrädare och mer tillmötesgående mot socialdemokratins opinioner.

Ett försök att ta över den centrala zonen

Sture Eskilsson heter en märklig person som redan på 1960-talet såg den centrala zonens betydelse för värderingarna i landet.

Tesen är denna: För att vinna idéernas kamp i Sverige måste oppositionen mot socialdemokratin inte bara vinna högkvarteren för företag, banker och handel utan också vinna resten av den centrala zonen, dvs. de stora ämbetsverken, de kungliga akademierna och gärna några fackliga centralorganisationer. En efter en omvänds de till den nya frihetens idéer och värderingar. Det behövs inte ett flertal att ta över den centrala zonen. Den minoritet som gör jobbet skapar en snöbollseffekt i opinionsklimatet. Denna i sin tur gör det lättare att vinna val, dvs. majoritet i riksdagen och kontroll över regeringskansliet. Under processens gång, nästan i förbifarten, upptäcker man att resten av den centrala zonen följer med. Biskopsstolar ger sitt stöd, universiteten tar sig an zonens nya prioriteringar i sin undervisning och forskning, regeringsrätt och högsta domstol använder zonens värderingar i pläderingar och motiveringar. Författare och deras förläggare, artister och teaterdirektörer, massmediernas nyckelredaktioner ger den centrala zonens nya värderingar sitt intresse och utrymme. Ingen kommenderas till detta; det upplevs som självvalt och spontant.

Eskilsson sökte få ledande direktörer att förstå SAFs självklara plats i den centrala zonens opinionsbildning. När Curt Nicolin blev ordförande 1976 lossnade det. Nicolin hade varit ordförande i Skattebetalarnas förening, skrivit boken Makt och ansvar[2] och förstod till fullo problemet. Med KREABs hjälp och Nicolins välsignelse genomförde Eskilsson en rad kampanjer för marknadsekonomi. Han arrangerade tillsammans med Carl-Johan Westholm SAFs kongresser vars mål inte var beslut utan opinionsbildning. Han inspirerade till en organiserad kampanj mot löntagarfonder som Gunnar Randholm ledde. På Nicolins och Eskilssons initiativ inför kärnkraftsomröstningen skapades informationscentralen Energifakta. Näringslivets Ekonomifakta som ägdes gemensamt av Industriförbundet och SAF var en långsiktigare satsning och Eskilsson hade ansvaret för SAFs andel; han stannade i styrelsen även sedan han lämnat SAF-kansliet. Eskilsson grundade en marknadsekonomisk think tank som hette Timbro. Han lät professorer arrangera seminarier i samhällsvetenskapliga ämnen under ett paraply som kallades Ratio (icke att förväxla med Ratio-institutet i dessa lokaler) och såg till att de fick förlägga ett par böcker om året. Den första var en fransk bok, I morgon kapitalism, med förord av Erik Dahmén. Den presenterade en del nya ekonomiska teorier, flera senare Nobelprisbelönta. Utgivningen därefter bestod av samhällsvetenskapliga klassiker som de Tocqueville, Montesquieu, Weber och Hayek plus en årlig seminariebok. Olof Palme kallade oss i Ratio för ”hatets och illviljans kolportörer”, vilket säger en del, inte bara om det dåtida stämningsläget i landet, utan också om Palmes vilsenhet när han fört Sverige vid sidan om den europeiska huvudgata som Ratio på den tiden representerade. Eskilsson startade också en kulturtidskrift som med tiden fick namnet Smedjan. Han stod fadder för begynnelsen av ett universitet med samhällsvetenskaplig och humanistisk orientering. Det finns ännu avlagringar i det nuvarande svenska opinionsklimatet från hans aktiva tid. Men det mesta av hans organisatoriska verk ligger i spillror. Vi samlas idag i lokaler som tillhör en överlevande spillra, Timbro.

Direktörerna som stod för Eskilssons fioler är inte längre intresserade. På sin fritid talar de hellre med varandra om älgjakt eller golf och om fördelarna hos olika corporate jets än de pratar politik, kultur och vetenskap. De håller inga opinionsbildande kongresser. De genomför inga upplysningskampanjer om marknadsekonomins välsignelser. Nya män på SAF, Ulf Laurin och Göran Tunhammar, sparkade Nicolin och Eskilsson från Ekonomifakta och efter en tid lade de ner dess verksamhet. Laurin har också lagt ned Cityuniversitetet. Carl-Johan Westholm från Svensk Handel har stötts ut. Han var en av de få direktörerna inom den centrala zonen som suveränt analyserade och informerade om marknadsekonomi; inte för inte är han på sin fritid sekreterare i Mont Pelerin Society, värnaren av det fria samhället i Fredricks Hayeks anda.

Svenskt Näringsliv, som näringslivets topporganisation nu heter, är i praktiken inte en organisation för ägare av företag som gamla SAF ursprungligen var. Det är en organisation i vilken makten koncentreras hos anställda stordirektörer, en del i statliga företag, som vill bjuda varandra på ett gott och konfliktfritt liv. De har tappat förståelsen för det ansvar för landets värderingar som ligger i att tillhöra den centrala zonen som en tidigare generation storägare hade och som småföretagare fortfarande förväntar och som den senaste generationen av nyrika företagare också tycks förvänta. De anställda stordirektörerna vill inte ta strid med socialdemokratin, utan vill samarbeta med den, till exempel för att komma in i EMU och för att få aktier med 1000 röster accepterade i EUs regelverk. Med sina arbetsgivarförbund upprätthåller de i praktiken arbetsmarknadens centrala avtal, och befäster därmed LOs existensberättigande och makt, trots att nyorganisationen avsåg det motsatta.

Tjugo år av opinionsforskning lärde mig att Shils teori om den centrala zonens roll för värderingarna i ett land stämmer för Sveriges del. Men teorin bör i den ökade medieglobaliserings tid utvidgas med en ring som pekar på genomslaget i hela världen av värderingar som dominerar i stormakter, nu för tiden USA i ensamt majestät.

Flera tillämpningar av teorin kan vi formulera idag. Den första är denna: För våra värderingars framtid i Sverige är det långt viktigare att byta ut Sören Gyll på Svenskt Näringsliv än Bo Lundgren i Moderata Samlingspartiet.

Moderaternas kris

”Det framtidsuppdrag som nu vilar på moderaterna handlar om att återupprätta idépartiet.... Moderaterna bör därför avblåsa alla ambitioner att samverka med övriga mer eller mindre socialdemokratiska partier i borgerlig förklädnad.” Så skrev MUFs Tove Lifvendahl i DN den 20 september. Hon har förödande rätt i att socialdemokratins långa kontroll av den centrala zonen har lett till att alla svenska partier är socialdemokratiska; det finns bara gradskillnader i deras sosseri, ingen artskillnad. Att göra moderaterna till ett artskilt parti är nödvändigt för att få ett vitalt alternativ i Sverige.

Det finns inom partiet en samspelt grupp av begåvade och erfarna politiker redo att i morgon ta majoriteten i partistyrelsen, och i sinom tid även presidiet och partiets verkliga maktcentrum, riksdagsgruppen. De kan spela i en ny tonart. Därmed fullbordas en partirevolt mot Bildts generation som verkar lika genomgripande som Bohmans revolt mot Holmberg.

Bildts krets av moderatpolitiker, som är dagens förlorare, hade fostrats i studentförbundet och väcks till politisk medvetenhet i motståndet mot 68-rörelsen. Motståndet blev så engagerande för dem att de akademiska studierna ofta blev lidande. Dagens segrare kommer från Moderata ungdomsförbundet. De var gymnasister som väcktes till politisk medvetenhet av Eskilsson-aktiviternas genomslag och det internationella opinionsklimatet efter Thatchers och Reagans framgångar. Genomslaget var tydligast bland landets unga. Muf blev enormt stort. Det fanns alltför få platser i partiet och dess synnerligen outvecklade patronagesystem för de många nya politiska begåvningarna från Muf. Och Carl Bildt verkade ovillig att sätta av tid som mentor till Muf-förmågorna.

Flera Muf-politiker som inte släpptes in i Bildts kanslier allierade sig med Janerik Larsson, Eskilssons efterträdare på SAF, som inte heller var särskilt välkommen i regeringskansliet. Larsson markerade mot Eskilsson och pacificerade SAF i den politiska debatten med ideologin ”Bortom partismen”. Den föll i god jord. SAF började avvecklingen av det opinionsstöd som så när erövrat den centrala zonen. Arbetsgivarna ville för övrigt inte heller störa socialdemokratin inför EU-omröstningen, ett ställningstagande som nu upprepar sig inför EMU-valet.

Första offret var Bildt-regeringen. Den föll efter en enda mandatperiod. Situationen blev nu ännu mer akut för Muf-politikerna. Bildt-generationen, ännu medelålders, höll sig kvar vid de få poster som fanns i ett oppositionsparti. Majoriteten av Muf-politikerna tvingades ut till andra verksamheter. Lars Christianson kallar dem träffande för ”konsultgenerationen”. De gör come back idag.

Den demografiska obalansen mellan Bildt-generationen och konsult-generationen har skapat grogrunden för den revolt som nu utspelas inom moderata samlingspartiet. Ideologiska och politiska skillnader finns där men är inte särskilt stora. Per Unckel har sett till att partiprogrammet är sådant att det stöds av båda generationerna.

De nya toppolitikerna inom moderaterna kommer att verka i ett Europa där vänsterns en gång så stolta paroller börjat koka ihop till en brygd av anti-amerikanism och högerns stolta traditioner börjat koka ihop till en brygd av främlingsfientlighet. Det finns faktiskt risk för en dubbel rockad på Europas politiska scen så att vänsterfalangens fackföreningsfolk och högerfalangens kulturandar båda blir både anti-amerikaniska och främlingsfientliga. Korridoren för anständig politik krymper. Här har ni redaktörer ett stort jobb: Se till att ledarsidor och nyhetsbevakning ger orientering att segla mellan Skylla och Karybdis.

Som ledstjärna vill jag föreslå "värdighet". När staten, samhällets tvångsmakt, utmäter straff och skatter och utdelar kontantförmåner måste alla behandlas lika. Staten skall naturligtvis vara färgblind när den betraktar medborgaren och inte ta hänsyn till kön, sexuell läggning, etnicitet, börd, samhällsklass, invandrare/infödda, ålder efter myndighetsdagen, et cetera. Men på övriga livsområden hoppas jag att det artskilda partiet sätter mänsklig värdighet som hela samhällets övergripande mål, inte jämlikhet som all retorik gör idag. När värdighet är ledstjärnan ser vi i första hand till det bästa hos varje medmänniska, inte bara det som är lika.

Att renlärigt odla vad man tror är framtidens idéer i ett brödra- och systerskap med en missionerande roll ger dock inte en enkel seger för värderingarna. Med Tove Lifvendahls strategi att "avblåsa alla ambitioner att samverka med övriga mer eller mindre socialdemokratiska partier i borgerlig förklädnad" får moderaterna mycket svårt att vinna den centrala zonen och genomföra en ”marsch genom institutionerna” för att använda marxisternas terminologi. Paradoxalt nog är pragmatism, inte dogmatism, vägen till framgång, också för dogmer. Ta Die Grünen i Tyskland som ett samtida exempel.

Att slå sig fram till kontroll av den centrala zonen är den säkraste vägen till idéernas seger. Du vinner inte framtiden för dina idéer om du bara håller på idéernas renhet och avstår från allt som luktar halvhjärtade koalitioner och tveksamma kompromisser. I idéernas kamp skall alla fredliga och hederliga medel vara tillåtna om syftet är att vinna eller behålla den centrala zonen. Språkröret och kommunalrådet Peter Erikssons framgångsrika utmaning av den socialdemokratiska hegemonin i Kalix illustrerar en stark strategi. Likaså var Lejonborgs försök att bilda en koalitionsregering med miljöpartiet en ansats i rätt riktning: att tänja på allt och alla för att söka ockupera den centrala zonen.

Min andra slutsats från teorin om den centrala zonens roll för värderingarna i landet är: Lifvendahls analys är riktig, men tro inte att man därför måste avblåsa samverkan. Arbeta istället ekumeniskt (à la Ulf Kristersson för några år sedan) med alla demokratiska krafter som vill minska socialdemokratins dominans i den centrala zonen.

Det finns inbyggda spänningar i denna segrande strategi, särskilt när den drabbas av motgångar. För renlärighet och kompromissanda är svårförenliga, särskilt för idealistiska tonåringar. Kombinationen ger en grogrund för mobbning, uteslutningskrav, ja, partisprängningar, något som vi sett i massor på vänsterkanten under det demokratiska partiväsendets korta historia. Att häxjakt drabbat också moderaterna efter årets valnederlag visar att detta är ett generellt fenomen, inte bara ett problem för vänstern.

Framgångsrik utrikespolitik, misslyckad inrikespolitik

Carl Bildt gjorde upp med den självgoda randstat – Palmes moraliska stormakt – som sosseriet skapat. Han anpassade Sverige till att fungera i en internationaliserad ekonomi, med en ny utrikespolitik i form av EU-medlemskap och närhet till, om inte fullt medlemskap, i nya NATO. Det var stora och bestående framgångar. Men hans inrikespolitiska uppgörelse med sosseriet förblev ofullgången. Vad man gärna minns från hans regeringsförklaring är att ”samhället är större än staten”. Tyvärr utplånar inte politiska deklarationer centralzonens totalitära språkvana att kalla staten för ”samhället”.

Moderaternas inrikespolitik gick snett också i årets val. Socialdemokraterna vann trots att under deras styre sjukförsäkringen är föremål för skenande missbruk, sjukvården är generande likt ett planekonomiskt fiasko från sovjettiden, äldrevården saknar valfrihet och kör rovdrift med outbildad personal, flyktingar är utestängda från arbetsmarknaden, småföretagare är tiofalt mer reglerade än anställda, ordningen och kunskapen oacceptabel i många skolor. Ja ni vet, ”världen högsta skatter men …”.

Varför uppskattas inte moderaternas inrikespolitiska budskap av väljarna?

Låt mig svara på den frågan med ett idéhistoriskt och sociologiskt perspektiv. Tänk alltså bort partiledarens mekaniska framtoning i tv, hans anklagelser att regeringen skönmålade styrkan i statens finanser samtidigt som han hävdade att finanserna räckte till stora skattesänkningar, tänk bort den inbyggda svårigheten för ett högerparti att attackera sosseriet också från vänster, tänk bort det faktum att väljarna för det mesta är offentligtförsörjda, tänk bort de svårbegripliga affischerna att man skall ”rösta på sin son”, ja, tänk bort också alla andra handikapp som nämns i eftervalssnacket. Fanns det något djupare fel i moderaternas förkunnelse? Svaret är ja.

Marknadsekonomi var och är moderaternas mest centrala budskap. Men partiprogrammet och partiledningen är tyvärr ganska okunniga om det marknadsekonomiska idéarvet. Det gäller f ö också flera skribenter som verkat här på Timbro. Jag har ibland undrat hur många svenska idégivare som läst och förstått marknadsekonomins bibel, författad av Adam Smith och publicerad den 9 mars 1776. Den heter The Wealth of Nations, "Nationernas välstånd". Den heter inte "Individernas välstånd", som Gösta Bohman och hans talskrivare Olof Ehrenkrona tycks ha uppfattat innehållet.

Om man bortser från röveri och utsugning av ockuperade områden finns det bara ett sätt för ett land att bli riktigt rikt. Detta fredliga sätt heter marknadsekonomi. Upptäckten att marknadsekonomin är rikedomens hemlighet är samhällsvetenskapens största upptäckt någonsin. De fattiga behöver inte alltid finnas bland oss som aposteln Paulus och alla med honom hade tagit för givet. Med viss rätt kunde Palme, ja redan Erlander mot slutet av sin regeringsperiod, säga att Sverige hade vunnit kriget mot fattigdomen. Men de predikade aldrig för de sina att det var marknadsekonomin som stått för resurserna.

The Wealth of Nations såldes ut inom ett halvår och omtrycktes fyra gånger i författarens livstid. Adam Smith gav självförtroende till den ekonomiska ordning som redan etablerats i England. Han hyllades av Englands brilliantaste tänkare i sin samtid: Edmund Burke, Edward Gibbon, David Hume, William Pitt och många andra.

Lägg gärna märke till att Edmund Burke, konservatismens fader, hyllade Adam Smith. Burke hade försvarat hinduerna mot brittiska ostindiska kompaniet, och Irland mot Englands ockupation. Han tog på sin sida de amerikanska upprorsmännen, som älskade sitt Amerika såsom det faktiskt existerade i den Nya världen, och kritiserade den engelska regeringens strukturering och skatteutsugning av kolonin. Han försvarade också det historiska Frankrike mot jakobinerna som inte älskade Frankrike, men älskade sin ritning av det Frankrike de vill skapa. Burke menade att en historisk tradition har förtur både mot främmande makter och mot oprövade, radikala inhemska idéer. Med samma självklarhet och konsekvens försvarade Burke den faktiskt existerande marknadsekonomin i England.

Konservatismen är yngre än liberalismen. Den inkorporerade lätt den ekonomiska liberalismen. Den engelska konservatismen var, om du så vill, en slags ”liberalkonservativism” redan från början. Sådant är bra att veta också i dagens debatt, inte minst när man skall kommentera partistrukturen.

Pragmatisk och ideologisk ekumenik

Den nuvarande borgerliga partistrukturen – c, kd, m, och fp – är inte är den bästa i kampen om den centrala zonen. Själva beteckningen ”borgerlig” hör hemma i en tidigare samhällsordning. Ett nytt paraply behövs. Och under paraplyet en viss ideologisk renodling och en omorganisation så att nätverk blir bärande, inte bara partihierarkier. Personval behöver få en mer framträdande plats så vi kan rösta fram de nätverk av kandidater som står oss närmast.

Den politiska ekumeniken kan lära en del av den religiösa. Den senare har utvecklats enligt två linjer. Den ena linjen är pragmatisk och representeras av Natan Söderbloms rörelse Life and Works vars uppgift är ”att ena kyrkorna i praktiskt arbete”, som det hette vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Den har lett till att olika kyrkor enats i bland annat en omfattande humanitär verksamhet. Inom politiken betyder den pragmatiska linjen att man arbetar tillsammans i beslutsförsamlingarna och når enighet om kompromisser; alla ger upp något av sitt för att få genomslag av något gemensamt. Det borgerliga samarbetet på kommunal nivå under årtionden av socialdemokratisk dominans i riket visar hur långt praktisk politisk ekumenik kan komma. Den andra linjen är ideologisk och representeras inom den kristna ekumeniken av rörelsen Faith and Order. Vid sin första kongress (Lausanne 1927) deklarerade den: ”Vårt huvudsyfte är att föra kyrkor ur deras isolering från varandra till överläggning med varandra i vilken ingen skall kompromissa med sin övertygelse utan söka förklara den för andra och söka förstå deras synpunkter”. Denna ideologiska ekumenik söker en integration av parterna genom finna och framhålla en gemensam urgrund som alla, trots olika formuleringar, står på. Denna form av ekumenik behöver utvecklas inom den svenska borgerligheten.

Låt oss vara öppna för seriösa analyser av ansatserna till ny partistruktur med ett nytt paraply för den opposition som vill erövra den centrala zonen från socialdemokratin. Vi behöver idéhistorisk klarhet om de nuvarande partierna för att delta i sökande efter gemensamma nämnare och efter skiljelinjer i partiprogrammen. Det är givet att i kampen om den centrala zonen behöver vi stöd från en slugger som Mats Johansson i Svenskan. Men i analysen av de egna gemensamma tillgångarna skall vi inte argumentera med invektiv och pestflaggor. Erik Ullenhags inlägg (DN 2002-10-02) bemöttes med nedsättande ord som ”fnatt” och ”halmhatt”. Efter min egen jämförelse av kristdemokraternas och moderaternas program (DN 2001-03-04) gjorde Svenskan mig till ”kristdemokrat”, så att inga i mitt parti skulle bry sig om vad jag skrivit. När Svenskans ledarsida på detta sätt abdikerar som forum för seriös politisk idédebatt står hoppet till DN, Sydsvenskan och Expressen och till er i de moderata landsortstidningarna som är här denna eftertankens eftermiddag. En god ledarsida ger läsarna aha-upplevelser, inte bara underhållande fäktstick.

Den ideologiska korruptionen av marknadsliberalismen

Den spontana marknadsordning som Adam Smith kallade "natural freedom" kom med tiden att kallas "laissez-faire” (låt-gå). Idéerna korrumperades så att det krävs numera viss ansträngning att använda dem på det ursprungliga sättet.

· Darwin’s tankar om överlevnaden av de starkaste och anpassningsbaraste i naturen översattes mot slutet av 1800-talet till det mänskliga samhället och dess marknader. Under inflytande av Darwin kastade laissez-faire loss från det okränkbara människovärdet och började hylla en inhuman utslagningsfilosofi. Den korrumperade versionen sipprade in i Herbert Hoover's amerikanska laissez-faire och Margaret Thatcher's brittiska laissez-faire. Adam Smith hade varit professor i "moral philosophy" vid University of Glasgow. De etiska överväganden och mänsklig medkänsla som var självklara ingredienser i hans syn på samhället försvann ur marknadsliberalismen och in kom socialdarwinismen.
Den svenska Thatcher-inspirerade nyliberalismen sökte också tänka bort dem.
Bo Lundgren verkar vara argsint, småsint och långsint – egenskaper som jag tycker är farliga hos en statsminister – men han är inte alls ondsint. Tvärtom, under sin korta tid som partiledare har han sökt föra moderaterna bort från att vara ett parti som automatiskt hamnar på de rikas och duktigas sida, en hedersam och nödvändig bedrift att föra partiet närmare den etiska kärna som fanns hos både Adam Smith and Edmund Burke.

· Karl Marx tanke om kapitalismens inbyggda utnyttjande av arbetare smög också in i marknadsekonomins tankegods. Arbetsgivare trodde att det var rätt att betala så låga löner som möjligt, arbetstagare lärde sig uppfatta sin situation som exploatering. Båda parter hamnade i en korrumperad version av Adam Smiths marknadsekonomi. Hans tes var – hör och häpna – "when wages are high we shall always find the workmen more active, diligent, and expeditious than when they are low".
Adam Smiths marknadsekonomi tolererar inte utsugning av anställda. Den torde inte heller tolerera chefer som ser det stora penningflödet i verksamheten och beter sig som småbarn och skakar sparbössan till fantastiska ”kompensationspaket” åt sig själva – som Percy Barnevik och Göran Lindahl gjorde.

· Ett tredje missförstånd har uppstått kring relationen mellan marknaden och staten vilket korrumperat den ursprungliga visionen och versionen av marknadsekonomi. Smith kallade sin tids stat ”the sovereign". Den var mest sysselsatt med lag och ordning och med krig, men också med en hel del begärliga privilegier. Det var inte en stat sysselsatt med sjukvård, skolor och socialvård, inte en stat som hjälpte medborgarna tillrätta i alla ekonomiska kriser från vaggan till graven, sådant var inte dåtidens uppgifter för ”the sovereign”. Adam Smiths marknadsekonomi var aldrig tänkt som en modell för skolor, kyrkor, sjukhus, äldreomsorg, välfärdssystem, fackföreningar. Däremot förordar den upplösning av kronans handelsmonopol, avskaffande av kungliga tillstånd och privilegier för affärsverksamhet, utförsäljning av affärsdrivande verk, och firmor i den offentliga sektorn. Att hänvisa till Adam Smiths marknadsekonomi för att avskaffa välfärdsstaten är en smula ohistoriskt, ja obildat.

Det skedde omfångsrika omdaningar inom Stockholms moderatledda landsting under den gångna mandatperioden. Men tro för all del inte att landstinget övergått till marknadsekonomi. Det är inte marknadsekonomi att ha en rad privata vårdgivare som i praktiken bara har en enda betalande kund, landstinget, och som saknar fri prissättning på sina tjänster. Inte heller är det marknadsekonomi att landstinget kvoterar fördelningen mellan offentliga och privata vårdgivare. Vad vi fått i Stockholms landsting är en ny planekonomisk organisation, inte en välfärdsmarknad. Och det kanske är lika bra, för det är högst osäkert om marknadsekonomi passar en verksamhet gjord också för dem som inte kan betala för sig.

Om privata vårdgivare får fritt konkurrera inte bara om patienter utan om service till olika landsting och till många försäkringsbolag och HMOs får vi en någorlunda riktig marknad på nivån ovanför patienterna. Men då måste man ge upp programpunkten att skattemedel betalar en jämlik sjukvård för alla.

Marknadsekonomin ger hög BNP i länder där den tillämpas, men löser ingalunda alla problem med individuell fattigdom och elände i dessa länder. Inte heller förlöser den kulturens olika yttringar. Den skapar större ekonomiska resurser att hantera problem och utveckla projekt. Det skall vi vara enormt tacksamma för, men det är inte hela lösningen på välfärdens, civilitetens och kulturens problem. Marknadsekonomin kan varken ersätta eller organisera det civila samhällets mångfald, politiken, religionen, konsten och etiken.

Visionen: Det allsidiga samhället

Ingen modern människa behöver förstå särskilt mycket av andra samhällsområden än sitt eget. Våra ord och meningar beror ju av det sammanhang som olika livssituationerna utgör och kan inte förstås ordentligt utanför dem. Forskningen, politiken, ekonomin, sporten, konsten och litteraturen har sina egna symboler och språk. Inget livsområde besitter överspråket. Vårt samhälle är som en modern dagstidning med sina sektioner och skilda redaktörer. Alla har de sina bedömningsgrunder. Ingen har kriterierna som gäller för de andra.

Som sociolog brukar jag säga att marknadsekonomi är ett rationellt system för näringslivets livsområde. På samma sätt är demokratin ett rationellt system för verksamheten på politikens livsområde, och den vetenskapliga metoden är ett rationellt system på forskningens livsområde. Vad som är centralt och rationellt för ett livsområde är emellertid inte nödvändigtvis väsentligt eller ens bra inom ett annat.

Jag har sagt det förr och säger det igen: tre angelägna uppgifter finns för oss som är intresserade av ett allsidigt samhälle:

· För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet. Här finns en läxa för alla marknadsliberaler och här ligger den djupaste orsaken till att moderaterna stannat i växten.
Fältropet ”Tillbaka till Bohman” är ambivalent. Vilken Bohman? Den stridbare direktören i Stockholms handelskammare, verksam i och för näringslivet, varken mer eller mindre? Bohman som lanserade valfrihet inom den offentliga sektorns planekonomiska program? Nationalisten som sörjde att vi glömt hövlighet och glömt bort den svenska flaggan? Ehrenkronas socialdarwinist? Eller helt enkelt Bohman som vinnare från underläge i val? Det är möjligt att Bohman var den siste högerledare som förstod var marknadsekonomin hörde hemma. Men sedan hans tid har moderata ledningarna inte läst på läxan, och ekonomiprofessorerna, Industrins utredningsinstitut, SNS, Timbro, Den Nya Välfärden har för övrigt sällan stått för någon läxhjälp om marknadsekonomins gränser.
Ett är säkert: fler nederlag kommer när moderaterna uppmuntrar marknadsekonomins köp-och-sälj metoder och organisationsformer i statskonsten, vetenskapen, konsten, religionen, välfärden, områden till vilka den inte är särskilt väl anpassad. Folkpartiets framgång 2002 må ha utlösts av tuffa uttalanden om språktest för medborgarskap, men det underliggande förtroendet för folkpartiet är uppbyggt kring dess långa motvilja att låta välfärden bero på köpkraft.

· För det andra måste vi se till att demokratins ideal och organisationsformer inte sprids utanför politiken. Här finns en läxa för socialdemokrater och vänsterpartister som jag gärna skall utveckla om jag får träffa deras redaktörer.

· För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion, etik, välfärd, idrott och den lilla världen får reell möjlighet att utvecklas på egna villkor, så ostörda som möjligt av affärer och politik. Här finns bakläxa för hela den svenska centrala zonen. Dessa livsområden i samhället som inte har egna marknads- eller skatteinkomster bör få sin beskärda del utan vidare inblandning i hur pengarna används. Och utan att politiker och donatorer bestämmer styrelsernas sammansättning. Donatorernas belöning skall vara skatteavdrag, inte makt.

Jag tror att ett parti som utstrålar en vision av ett allsidigt samhälle har segrande idéer som överensstämmer med verkligheten, med de bästa ambitionerna i de civiliserade samhällenas utveckling. En bättre ekumenik eller partistruktur kan konkretisera visionen som nästa ideal för det svenska samhället. När man vet vilket samhälle man vill ha kan man också räkna ut ungefär hur höga skatterna blir. Det är opraktiskt att sätta kärran (skatterna) före hästen (visionen) som moderaterna har för vana att göra.

Vår vision av ett allsidigt samhälle skall vara som en molnstod om dagen och eldstod om natten i kampen om den centrala zonen. Vi kan i pragmatisk anda föra in dess idéer i den centrala zonen och uppleva glädjen av att de därav får en egen kraft och sprids och utvecklas till en ny mentalitet i vårt samhälle.

Tack för ordet!

[1] Edward Shils, The Constitution of Society, University of Chicago Press, Chicago, 1982, kapitel 4. (Kapitlet var först publicerat 1961 i en festkrift tillägnad Michael Polanyi.)

[2] Curt Nicolin, Makt och ansvar, Askild & Kärnekull, Solna, 1973

Se också "Den centrala zonen sätter tonen", Marknadsekonomiska klubben, Stockholm, 2002-12-03 för en diskussion om den centrala zonen och demokratin, och "Borgerlighetens framtid – Kan krisen leda till utveckling?", Heimdals seminarium 2003-05-10 för en diskussion om orsakernas till socialdemokratins dominans i Sverige.