Inledning av Hans L Zetterberg till Heimdals
seminarium i Sal IX, Uppsala universitet, den 10 maj 2003 på temat -.
Den svenska partistrukturen har sällan
sett regeringsskiften. Socialdemokratin har en 70-årig inteckning av
statsministerposten. Bondeförbundaren Bramstorp var
statsminister en sommar på 1930-talet. Under
hela efterkrigstiden fick Fälldin drygt fem år, Ullsten nio månader, och Bildt
tre år posten. Det är korta parenteser i det socialdemokratiska styret.
Av dessa avbrott är det bara
Bildt-regeringen som markerar en långsiktig ändring i svensk politik. Carl
Bildt gjorde upp med den självgoda randstat – Palmes moraliska stormakt – som
sosseriet skapat. Hans regering anpassade Sverige till att fungera i en
internationaliserad ekonomi, med en ny utrikespolitik i form av EU-medlemskap
och närhet till, om inte fullt medlemskap, i nya NATO. Det var stora och av
allt att döma bestående framgångar.
Socialdemokratins dominans i Sverige har många samverkande orsaker. Jag
skall nämna sex stycken. Några är mycket gamla.
1. Olaus Petri och Gustav Vasa kastar sin
skugga över vår tids kamp om väljarna. Reformationen hindrade uppkomsten av
katolska anti-socialistiska partier i Nordeuropa. En hel del av
socialdemokratins starka ställning i Norden beror på att oppositionen inte
lyckats organisera det kristna motståndet mot partier på marxistisk grund på
samma självklara sätt som i andra delar av världen. De kristdemokratiska
partier vi fått på senare tid i Norden har inte samma ursprung som sina
kontinentala bröder, och kd i Sverige har först de allra senaste åren haft
program som ansluter sig till den kontinentala traditionen.
2. Till våra stolta traditioner i Sverige,
Norge och Finland hör att bönderna aldrig varit livegna. Därför har det tidigt
funnits grogrund för bondepartier. De nu överlevande bondepartierna har
organiserat den agrara delen av borgerligheten, andra partier fick organisera
handelns, industrins och städernas borgerlighet. Därav
den nordiska politiska sjukan: den borgerliga splittringen. Denna splittring
har gjort valkampanjer lättare för nordisk socialdemokrati. Den har också gjort
det lättare för socialdemokratin att regera när den är i minoritet. Det har
varit möjligt för arbetarpartier att tid efter annan gå i koalition med
bondepartier och därmed få regeringsmakten eller behålla den.
3. Den korta och svaga svenska liberala
traditionen är en tredje faktor bakom socialdemokratins dominans i Sverige. Av
alla centraleuropeiska och nordeuropeiska länder hade Sverige (som Stein Rokkan visat) den kortaste liberala perioden. Ett drygt
årtionde i Sverige, mot flera årtionden i grannländerna, varade den liberala
perioden mellan konservativ och socialistisk hegemoni. T o m Tyskland, vars öde
(enligt Ralf Dahrendorf) är att sakna ett liberalt
arv, kan sägas ha haft en både längre och intensivare liberal period än
Sverige. I den liberala rättsstaten fanns familjen, kyrkan och försvaret som
konservativa arv. Liberalismens institutioner – marknad, företag, rättsväsen,
humanistisk högre utbildning, familjeföretag med ansvar för sköna konster och
välgörenhet, Geist und Geld – fick alltså dåligt fotfäste i 1900-talets
Sverige. Den exceptionella kortheten i den liberala perioden i Sverige har också
inneburit att det stora flertalet av vår tids svenskar saknar erfarenhet av
borgerlig livsstil och samhällssyn.
4. Socialdemokraterna har varit skickliga och
haft tur i några omvälvande omständigheter. På 1930-talet styrde de
framgångsrikt landet genom den stora världsdepressionen.
På 1940-talet ledde de samlingsregeringen som höll Sverige utanför det andra
världskriget. Efter kriget och långt in på 1950-talet satt de i ledningen under
en ekonomisk uppgång som i sällsynt takt ökade folkets levnadsstandard. Statsfinanserna
räckte till att genomföra en stor expansion av den modell för välfärdsstat som
de borgerliga hade utvecklat på 1910-talet med generella bidrag (folkpensionen
1913) och kompensation för inkomstbortfall (arbetsskadeförsäkringen 1919). Allt
detta gav den svenska socialdemokratin stor legitimitet. Andra
socialdemokratiska partier har inte varit lika lyckligt lottade. De har till exempel
långt oftare än det svenska dragits in i utrikespolitiska kontroverser. I
Tyskland var det de borgerliga, inte socialdemokrater, som både införde och
expanderade välfärdsstaten.
5. Den gamla svenska konstitutionen gynnade
socialdemokratin. Om inte första kammaren – vars sammansättning berodde på val
förrättade i en annan fas av konjunkturcykeln – hade funnits hade det varit
borgerligt regeringsunderlag i riksdagen ett par gånger till under
efterkrigsdecennierna, och Sverige hade etablerat den vanliga rytmen av
maktskiften som andra demokratier. Men sedan 70-talets ändring av
riksdagsordningen är socialdemokratin ute på osäkrare vatten och har två gånger
förlorat regeringsmakten till de borgerliga.
6. Till sist skall nämnas att Sveriges stora
offentliga sektor med en offentligförsörjd majoritet i väljarkåren gynnat den
svenska socialdemokratin. Socialdemokraterna får ökat väljarstöd från de
offentliganställda, och ökningen kompenserar mer än väl minskningen av
industriarbetare. Partiet utvecklade när Sten Andersson var partisekreterare (1963-1982) en nära-nog oslagbar
valstrategi. Utåt presenteras socialdemokratin som garanten för omsorg
i offentlig regi för alla och för bidragens bestånd och vidareutveckling. Inåt,
mot den offentligförsörjda majoriteten i partiet, presenteras partiet som
garanten för jobben i den offentliga sektorn. Detta är en stark, nästan
oslagbar position i debatten: att ohämmat bry sig om den egna försörjningen och
arbetsplatsen (egoism) och samtidigt framstå som om man bryr sig om alla
medmänniskors välfärd (altruism).
Det går inte att hitta motsvarigheter till
den svenska socialdemokratins 70-åriga dominans bland andra partier i Europa.
Kristdemokraterna i Italien, som kommer närmast, klarade att dominera
regeringsmakten ungefär hälften så länge. Man får gå till Mexixo
för att hitta ett 70-årigt regeringsinnehav av ett och samma parti. PRI, Partido de la Revolucionario Institucional, kom
att dominera i Mexico under 71 år ända tills PAN, Partido Accion
Nacional, tog över år 2000. Under hela sju decennier
vid regeringsmakten behöll PRI sin revolutionära retorik och fullföljde
jordreformer, utbildningsreformer, och andra reformer som skulle gynna
underklassen. Men dess faktiska politik blev mer och mer konserverande. Den
gick allt mer ut på att få nationalrikedomen i händerna på partibossarna och
deras kompisar. Partiet engagerade sig i
röstköp, kontroll av massmedier, korruption, utpressning och rena bedrägerier.
Därmed har ni kanske en signal
om hur det kommer att gå i Sverige. Det går inte för oppositionen att bryta
enpartidominansen förrän regeringspartiet korrumperat sig till döds. Det skedde
i Italien när dess kristdemokrater till sist förlorade, det skedde i Japan när
dess liberala parti nått vägs ände. Frågan är om oppositionen i Sverige är redo
när den tiden kommer och stark nog med ett vinnande alternativ. Det var den i
Mexico.
Min uppfattning är att
problemet som vårt seminarium skall lösa är långt större än vad som brukar diskuteras
under rubriken politik. Glöm därför för ett ögonblick val och riksdagens
sammansättning. (Carl-Johan Westholm kommer strax att visa hur vi kan hantera
sådant.) Ta först en titt på hela samhällsorganisationen.
Utvecklingen i Sverige drivs inte bara av
socialdemokratiska regeringar utan ett komplex och nätverk av partifolk,
fackföreningsfunktionärer, bostadsdirektörer, undervisnings- och vårdbyråkrater och AMS-tjänstemän
och intresseorganisationer. Deras gemensamma mål är att socialdemokratin skall
överleva som statsbärande parti och försörja de sina med en generös budget av
skattemedel. Ett allt överskuggande faktum under de senaste 50-60 åren är att denna
apparat har genomfört en fullständig omvandling av Sverige: en efter en har de
gamla borgerliga eliterna neutraliserats och ibland inkorporerats i apparaten.
De gamla eliternas maktbas var kompetens
definierad av kolleger, inte av staten och politikerna, kapital, ärvt eller förvärvat, eller offentliga sinekurer med en god, permanent lön och små krav på
motprestationer. Jurister, professorer, präster, militärer, godsägare, affärs-
och banksläkter med en eller flera av dessa resurser var tidigare självständiga
centra för makt och kultur.
Den socialdemokratiska apparaten har i
demokratins namn undanryckt de gamla eliternas maktbaser. Det finns idag inga
generaldirektörer som inte är s-apparatens tjänare. De höga jurister som inte
gått vägen via ett socialdemokratiskt regeringskansli blir allt färre.
Apotekarna har förstatligats. Läkarna är i den offentliga vårdbyråkratins
garn. Alla dessa eliter liksom professorer, präster, lärare och militärer har
löner och skatter som inte medger ett rejält självständigt kulturliv eller
storartat politiskt egensinne. Om våra eliter krossats som på Karl XI's tid genom drastiska indragningar av förläningar och
halshuggning av några motsträviga, hade vi förstått vad som hänt. Nu har
omvandlingen varit drönig och folket vet ännu inte vad som skett, knappt
eliterna själva.
Vi lever sedan flera årtionden i en tid då
socialdemokratin sätter tonen i samhällets centrala zon. Den centrala zonen i
Sverige är inte bara Rosenbad, riksdagen och ämbetsverken som statsvetarna
brukar anta. Den centrala zonen är hela den del av samhället där makten,
rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns, och där deras eliter kan
umgås.
Socialdemokratin har erövrat ämbetsverken
genom sina utnämningar. Men varje ny ordförande eller
direktör i SAF, LRF, SNS, SACO, Läkarförbundet, Skattebetalarna, olika
idrottsförbund m fl. har blivit mer försagd än sin företrädare och mer
tillmötesgående mot socialdemokratins opinioner. Detta sker trots att s-regeringar
inte har någon formell makt att utse dessa ordförande och direktörer. Socialdemokratins
ökande och långa kontroll av den centrala zonen har också lett till att alla
svenska partier är socialdemokratiska; det finns bara gradskillnader i deras sosseri, ingen artskillnad.
Under processens gång har olika delar av
den centrala zonen börjat följa med i den socialdemokratiska kören.
Biskopsstolar ger sitt stöd, universiteten tar sig an zonens prioriteringar i
sin undervisning och forskning, regeringsrätt och högsta domstol använder
zonens värderingar i pläderingar och motiveringar. Författare och deras
förläggare, artister och teaterdirektörer, massmediernas nyckelredaktioner ger
den centrala zonens värderingar sitt stora intresse och utrymme. Skolans
värdegrund blir den socialdemokratiska ideologin. Ingen kommenderas till detta;
det upplevs som självvalt och spontant.
Vid sekelskiftet år 2000 var
lejonparten av rektorerna vid de svenska universiteten och högskolorna
socialdemokrater. Detsamma gäller lejonparten av landets ambassadörer,
generaler, biskopar, generaldirektörer. Dessutom gäller det för ledningen av
socialbyråer, skolor, museer och teatrar. Kort sagt all topp-positioner
i landet utom de stora företagens ledningar där bara en minoritet är
socialdemokrater. Graden av stöd för socialdemokratin i de allmänna valen
varierar något mellan dessa grupper; det är till exempel högre bland biskopar
än generaler. Jag skattar den genomsnittliga andelen i de hela de svenska eliterna
till så där en sjuttio á åttio procent. Det torde bara vara hälften av dessa socialdemokrater
som blivit utnämnda av regering eller kommunstyrelse med öppen eller dold
motivering att de är socialdemokrater.
Resten är ”medlöpare”. De har helt normalt och
hederligt insett att det parti som dominerar i landets centrala zon är det mest
kongeniala partiet. För så fungerar livet i en central zon.
Den omedelbara uppgiften för borgerligheten i detta läge är inte att vinna
riksdag och regeringsmakt. De olika s-följsamma eliterna i landet kan i
praktiken fördärva Sverige långt mer än en riksdag full av socialdemokrater.
Vi kan för ögonblicket bortse från dem som faktiskt blivit utnämnda på
grund av sin socialdemokratiska partibok, och koncentrera oss på de många
tusentals medlöparna. Den första och enklare prioriteten,
som jag ser det, är att vinna tillbaka socialdemokratins medlöpare
bland landets eliter för borgerligheten.
Det är lätt att peka ut torftigheten i socialdemokratins tänkande för dessa
begåvade och framgångsrika kvinnor och män. Väldigt många är redan mätta på
socialdemokrati och lyssnar gärna på något fräschare. Det är lätt att visa dem att
partiet fortfarande är en sekt som inte litar på utomstående; alla viktiga jobb
skall ändå gå till dem som är födda i ett socialdemokratiskt arbetarhem. Men
det väsentliga är att ge dem en varm och välkommen intellektuell borgerlig
miljö. Ett slags Heimdal där fria tankar frodas för
folk i karriären, en informell samtalskrets i
varje lokalsamhälle, ett embryo till den framtida centrala zonen i landet.
Den största framgången för borgerligheten under senare decennier var segern
över löntagarfonderna. De besegrades tidigt av den allmänna opinionen, och
segern stadfästes av Bildt-regeringen. Den fackliga eliten fick inte ta över
företagsstyrelserna. På många andra sätt har marknadsekonomin befästs i Sverige
under de senaste decennierna..
Den
borgerliga ordningen måste dock vara mer än ett marknadsekonomiskt projekt. Som sociolog brukar
jag säga att marknadsekonomi är ett rationellt system för näringslivets livsområde.
På samma sätt är diplomatin och demokratin rationella system för verksamheten
på politikens livsområde, och den vetenskapliga metoden är ett rationellt
system på forskningens livsområde. Vad som är livsviktigt och rationellt för
ett livsområde är emellertid inte nödvändigtvis väsentligt eller ens bra inom
ett annat.
Marknadsekonomin
ger hög BNP i länder där den tillämpas, men löser ingalunda alla problem med
individuell fattigdom och elände i dessa länder. Inte heller förlöser den
kulturens olika yttringar. Den skapar större ekonomiska resurser att hantera
problem och utveckla projekt. Det skall vi vara enormt tacksamma för, men det
är inte hela lösningen på välfärdens, civilitetens
och kulturens problem. Marknadsekonomin kan varken ersätta eller organisera det
civila samhällets mångfald, politiken, vetenskapen, religionen, konsten och
etiken.
Jag
har sagt det förr och säger det igen: tre angelägna uppgifter finns för oss som
är intresserade av ett allsidigt samhälle:
För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids
utanför näringslivet. Här finns en läxa för svenska marknadsliberaler och här
ligger den djupaste orsaken till att borgerligheten stannat i växten. Fler
nederlag kommer när den svenska borgerligheten uppmuntrar marknadsekonomins köp-och-sälj metoder och organisationsformer i
statskonsten, vetenskapen, konsten, religionen, välfärden, områden till vilka
den inte är särskilt väl anpassad.
För det andra måste vi se till att demokratins ideal och organisationsformer
inte sprids utanför politiken. Detta är en svår läxa för socialdemokrater och
vänsterpartister. Det finns till exempel ingen som helt vinst i att
universiteten förlorat sitt självstyre och måste lyda politiskt tillsatta
lekmannastyrelser. Och det är orimligt att uttolkarna av den kristna läran
skall underställas ett demokratiskt vald lekmannarepresentantskap, vilket var
socialdemokraternas pris för att skilja Svenska kyrkan från staten. Demokratin
tillhör det politiska livsområdet inte affärslivets, vetenskapens, eller
religionens.
För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion, etik,
välfärd, idrott och den lilla världen får reell möjlighet att utvecklas på egna
villkor, så ostörda som möjligt av affärer och politik. Dessa livsområden i samhället
som inte har egna marknads- eller skatteinkomster bör få sin beskärda del av
pengar utan vidare inblandning i hur pengarna används. Och utan att politiker
och donatorer bestämmer styrelsernas sammansättning. Privata donatorernas
belöning skall vara skatteavdrag, inte makt.
Jag
tror att ett parti som utstrålar en vision av ett allsidigt samhälle med
autonoma livsområden har segrande idéer som överensstämmer med verkligheten, och
överensstämmer med de bästa ambitionerna i de civiliserade samhällenas
utveckling.
Vår
vision av ett allsidigt samhälle skall vara som en molnstod om dagen och
eldstod om natten i kampen om den centrala zonen. Vi kan i pragmatisk anda föra
in dess idéer i den centrala zonen och uppleva glädjen av att de får en egen
kraft och sprids och utvecklas till en ny mentalitet i vårt samhälle.