Återgivet här från Hans L Zetterberg's manuskript lämnat till
Moderata samlingspartiet den 1 september 2005. Ett seminarium om denna text
hålls i Riksdagshuset den 28 september 2005, kl 11:30-13:30.
PowerPoint SlideShow kräver
att du har PowerPoint eller PowerPointViewer. Om inte se
Overheadbilder.
Delrapport 1 från moderaternas familjepolitiska grupp, augusti 2005
Staten, familjen och hushållet
INNEHÅLL
1. Perspektiv på svensk familjepolitik
Mjuka och hårda frågor
Ansvaret för sociala frågor övergår till stat och kommun, men inte helt
Den hjälpande klassen
Mellan ämbete och profession
Stat och samhälle
Familj och hushåll
2. Familjepolitik
Konstituerande normer
Familjen i historiskt perspektiv
Frihet i familjebildning
Vänskap, kärlek och sex
Sexuellt självbestämmande
Sexuella läggningar
Sexuell tolerans
HUNDRA ÅR AV FAMILJEMORAL
1900: patriarkal kärnfamilj och restriktiv moral
Viktoriansk moral
1950: Den individualistiska familjen gör entré
Övergången till ett kontraceptivt samhälle
Nya idéer om samlevnad
En historisk gränslinje
2000: den jämställda två-försörjarfamiljen
Jämställdhet på alla livsområden
Sambon blir legio och reglerad i lag
Skilsmässan är enkel och vanlig
Befolkningsfrågan
Barnens nya situation
Typer av barnfamiljer
Familjens livscykel
Statsmakterna och familjens integritet
3. Hushållspolitik
My home is my castle
Oikos och deras användning i svensk socialpolitik
Hushållens produktion
Arbetsfördelningen i hushållen och jämställdheten
4. Politiken för familj och hushåll i livets olika stadier
Stadium 1. Spädbarn
Stadium 2. Barn
Stadium 3. Ungdom
Stadium 4. Unga vuxna
Stadium 5. Medelålders
Stadium 6. Unga äldre
Stadium 7. Äldre äldre
5. Tre problem av den svårare sorten
Mycket att fundera över
1. ”De desperata åren”
2. Arbetet lockar allt mindre
3. Medelåldern blir välfärdspopulation
Den moderata partistyrelsen tillsatte i början av 2005 en arbetsgrupp med uppgiften att göra en samlad översyn av den moderata familjepolitiken.
Arbetsgruppen ”har som syfte att arbeta fram ett familjepolitiskt underlag för en regeringsbildning 2006”. Inriktningen är alltså att lägga fram familjepolitiska förslag som är fullt genomförbara av en ny borgerlig regering.
Arbetsgruppen kommer söka sådana praktiska lösningar på familjepolitiska problem som har goda möjligheter att samla en bred borgerlig enighet efter en valseger. Vi gör den enkla bedömningen att det bästa inte får bli det godas fiende. Kan inte alliansen enas om bra familjepolitiska reformer som löser problem för hundratusentals svenska barnfamiljer, kommer dagens familjepolitik förbli oförändrad. Här vilar ett stort ansvar.
Få ”institutioner” har förändrats så mycket de senaste decennierna som just familjen, och få politiska områden är i alla partier så fyllda av en blandning av ideologiska övertygelser och personliga upplevelser.
Skyttegravarna har därför ofta blivit djupa i den svenska familjepolitiken. Debatten domineras av förutsägbara signalord där ”jämställdhet” egentligen betyder kvotering, medan ”valfrihet” lika ofta bara betyder vårdnadsbidrag till hemmavarande mammor.
All politik måste vara förankrad i den verklighet som är nutidens. Målen kan vara beständiga, men verklighetsbeskrivningen och de praktiska lösningarna måste förändras och följa med sin tid. På familjepolitikens område torde större oenigheter finnas, inte bara mellan olika ideologiska utgångspunkter eller mellan olika partiers väljare, utan ibland snarare mellan generationerna, mellan män och kvinnor och mellan olika delar av landet. Den stora svårigheten är att familjen har förändrats så snabbt att långt ifrån alla i alla partier hunnit inse vad som hänt.
Föreliggande rapport – delrapport 1 i vårt arbete - syftar till att lägga en analytisk och historisk fond bakom de kommande mer konkreta förslagen.
Ett viktigt grepp i delrapporten, är att peka på skillnaden mellan ”familj” och ”hushåll”. Det handlar bl a om den viktiga skillnaden mellan vuxna människors fria val av partners att dela livet med, och föräldrars ansvar för sina gemensamma barn.
Delrapporten är författad av professor Hans L Zetterberg och därefter ventilerad i den familjepolitiska arbetsgruppen. Iakttagelserna och analyserna är därmed ofta antingen personliga, eller tvärtom vetenskapliga, snarare än automatiskt delar av ett slutligt moderat familjepolitiskt program. Det har inte heller varit meningen. Vi hoppas istället att Hans med denna delrapport ska stimulera till en bra diskussion, främst inom den borgerliga alliansen och bland andra aktörer som ser stora behov av en borgerlig familjepolitisk reform.
Den familjepolitiska arbetsgruppen består av Hillevi Engström, Susanna Haby, Gunilla Sjöberg, och Hans L Zetterberg. Som sekreterare har arbetsgruppen knutit till sig Charlotte Broberg och Pär Henriksson.
De följande delrapporterna kommer handlar om 1) Barn som far illa; om 2) Ett livscykelperspektiv på familjepolitiken och om 3) Flexibilitet och lärande i förskolan. Arbetsgruppens slutrapport lämnas till partistyrelsen vid årsskiftet 2005/2006.
Ulf Kristersson
Ordförande
"The family is the natural and fundamental group unit of society
and is entitled to protection by society and the State".
Universal Declaration of Human Rights
Sekler tillbaka hade Sverige två överheter, nämligen kyrkan, som svarade för religion, familj, skola, sjuk- och fattigvård, samt staten (kungamakten), som svarade för förvaltning, krigsmakt, rättsväsen, polis, kommunikationer, utrikeshandel. Man kan säga att kyrkan svarade för de ”mjuka” frågorna och staten för de ”hårda”. Familjen var då ett ämne mer intressant för kyrkan än för staten. Numera har vi bara en överhet i Sverige, staten. Statens hårda rutiner fick ta över också de mjuka frågorna. Det har inte alltid gått så bra, men nu är vi vana vid det. Familjepolitik är dock en av statens svåraste grenar.
När vi betraktar den svenska statens historia det senaste halvseklet kan vi se att den prioriterat de mjuka frågorna på de hårdas bekostnad. Det har blivit stora eller ökande satsningar på välfärd, begränsade eller minskande satsningar på domstolar, polis och tull. Försvaret och den inhemska försvarsindustrin hade en mycket stor budget när neutralitetspolitiken krävde det. Efter Berlinmurens fall har också försvaret bantats drastiskt. Den svenska staten på 2000-talet sådan den speglas i budgeten är de mjuka frågornas stat.
En speciell inriktning fick den svenska välfärdsstaten genom de familjepolitiska idéer som makarna Alva och Gunnar Myrdal (1934) presenterade i samband med befolkningskrisen på 1930-talet. Familjepolitiken skulle vara rationell, dvs. styras av förnuft snarare än känsla och tradition. Och förnuftets inkaration skulle vara vetenskapen och politiken. Här har man hittat en nyckel till flera av våra svenska särdrag (Carlson 1990), till exempel:
· att stat/kommun fick en roll att främja befolkningsutvecklingen, dvs. att föda barn eller ej blev inte familjens ensak,
· att stat/kommun trädde in som en extra familjeförsörjare genom olika bidrag,
· att stat/kommun i svårare fall tog över barnuppfostran, och då hellre gjorde sina insatser i form av terapi än i form av moraliserande,
· att flertalet svenska familjer som flyttade till städerna eller bildades där fick bo i hyreshus snarare än i småhus i förstäderna,
· att vi föredrar lagstiftning och reformer som på basis av utredningar och beredningar snarare än genom hänvisning till tradition eller politikers intuition och omdöme.
I stämningarna efter stora studentrevolter i västvärlden skrev Alva Myrdal en socialdemokratisk programskrift 1969 som förespråkade ökad jämlikhet. Den fick stort genomslag och signalerar ett annat svenskt särdrag. Välfärdsforskaren Sven E. O. Hort delar t ex in sin historieskrivning i ”före jämlikheten” och ”efter jämlikheten”.
Man skall inte tro att makarna Myrdals idéer dominerat i den svenska arbetarklassen; där har opinionerna i familjefrågor varit mer konservativa än bland arbetarrörelsens aktivister och bland intellektuella med hjärtat till vänster. Flera av idéerna är som synes del av allmän modernisering. Den sista punkten i listan har blivit särskilt viktig i det nuvarande mediesamhället där frestelsen blivit stor att politiska beslut utan ordentlig beredning fattas snabbt på basis av vad som uppmärksammats i massamedia.
Mycket av svensk familjepolitik har som synes socialdemokratiska förtecken. Dess bottenackord har varit "Ge oss din röst och vi skall ge dig trygghet!" Men det finns också i vår historia en hel del familje- och socialpolitik i andra tonarter. När vi går igenom dem är det lätt att få intrycket att borgerlighetens bottenackord är likadant; i väsentliga delar har det rått enighet om socialpolitiken i riksdagen. Men den som är lyhörd finner inom borgerligheten också ett tillägg som går utöver tryggheten: "Ge oss din röst och vi skall ge dig möjligheter!"
Allt sedan medeltiden till 1900-talets början var prästen sammankallande när de fattigas problem skulle lösas. Diakoner kallades fattig- och sjukvårdare i de äldsta kristna församlingarna. I den katolska och anglikanska traditionen blev diakonen en beteckning för biskopens medhjälpare. I de lutherska länderna har dock diakonerna och diakonissorna kvar sin ursprungliga uppgift att utöva praktisk kärleksverksamhet i församlingarna. I Sverige fick diakonissor (och diakoner) hög värdighet inom svenska kyrkan. Genom sin vigning blev de en del av den apostoliska successionen, och i detta avseende likställda med kyrkans präster. Deras utbildning har sedan 1850 funnits vid Ersta i Stockholm. 1925 fanns det ca 500 aktiva diakonissor inom svenska kyrkan; år 2005 är antalet ca 1100 anställda av Svenska Kyrkan och 200 som innehar tjänst hos andra.
Inom protestantiska frikyrkor, katolska kyrkan, mosaiska och muslimska församlingar finns ett stort antal personer engagerade i socialt arbete och i insamlingar för sociala ändamål. De är ignorerade i offentliga utredningar och är en blind fläck när politiska beslut tas i sociala frågor.
Nästan lika ignorerade är också de avtalsbundna sociala förmåner som fackföreningar förhandlat fram för sina medlemmar. De ger medlemmarna tillskott till pension utöver det statliga pensionssystemet, tillskott av arbetslöshetsersättning utöver a-kassan, tillskott av sjukpenningar utöver den statliga sjuklönen, tillskott till föräldrapenning under barnledighet. I avtalen mellan fack och arbetsgivare kan också ingå studiestöd för vidareutbildningen. När den officiella bilden av den svenska välfärdstaten presenteras är dessa icke-statliga avtalsförsäkringar glömda.
När Bengt Westerberg var socialminister i den borgerliga regeringen 1991-94 inleddes utredningar och initierades forskning om de frivilliga föreningarnas roll i välfärden. Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt heter pionjärarbetet (SOU 1993:82). Bidragen från Jeppson och Swedberg öppnade ögonen på många välfärdsbyråkrater. Området har vidgats av en annan utredning med rötter i den borgerliga regeringen, Erik Amnås Handlingsprogram för forskning. Ideell verksamhet. DS 1995:30. Den uppmärksamhet som gavs till detta område var en del av en europeisk trend. Vi fick dock ingen statlig utredning om familjens bidrag till välfärden.
Frivilliga ideella organisationer med social agenda som Frälsningsarmén, Röda Korset, Rädda Barnen, Bris, Jourhavande medmänniska utgör en levande del av svensk välfärd. De flesta har numera kommunala bidrag, några har statliga. Forum för frivilligt socialt arbete är en överorganisation, Rainbow, en annan samarbetsorganisation för frivilligorganisationer mot missbruk och kriminalitet, SIOS är ett samarbetsorgan för etniska gruppers välfärd i Sverige. Dessa organisationer anser att de har goda relationer till kommunerna men dåliga till staten (Edlund m.fl. 2005). Våren 2005 samlade sig dessa organisationer till ett upprop till regeringen och begärde en dialog om ansvar, rollfördelning och finansiering.
Även efter en inventering av alla dessa civilsamhällets insatser kvarstår bilden av ett statligt-kommunalt välfärdskomplex som dominerande i Sverige. Dess två grundläggande modeller, generell välfärdspolitik och kompensation för inkomstbortfall, uppfanns inte under den socialdemokratiska perioden utan sjösattes redan på det borgerliga 1910-talet.
Portalen till den moderna välfärdstaten öppnades 1913 när liberalen Carl Staaf var statsminister och folkpensionen infördes. Den var inte bara en ”arbetarförsäkring” av det slag som Bismarcks välfärdsstat i Tyskland hade infört på 1800-talet. Den svenska folkpensionen omfattade bönder och arbetare, ja, alla som fyllt 67 år, och den betalades ut lika till rika och fattiga. Modellen var generellt grundstöd, generell därför att den inte krävde individuell prövning, grundstöd därför att den utgick med lika belopp till alla inom samma åldersgrupp.
Den andra modellen, generell kompensation för inkomstbortfall, sjösattes 1916 i en obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbetet. Vid olycksfall skulle ett belopp utfalla som motsvarade 67 procent av den skadades dagliga arbetsförtjänst. Den skadade verkmästaren skulle få mer än den skadade arbetaren och yrkesarbetaren mer än kroppsarbetaren. Här avvisade man tanken på ett bidrag lika för alla och stannade inför principen om kompensation för inkomstbortfall, oavsett om inkomsten var hög eller låg. Lagen togs under en ämbetsmannaregering ledd av högermannen Hjalmar Hammarskjöld. Socialdemokraterna hade blivit det största partiet i andra kammaren och liberalerna det näst största; båda stödde lagen om skadeersättning enligt inkomstbortfallsprincipen. Ordförande i utskottet som beredde lagen var högerns Arvid Lindman och vice ordförande var socialdemokraternas Hjalmar Branting.
Under perioder av stark vänsterdominas i opinionsklimatet har funnits en tendens att välja grundtrygghet och att ge socialförsäkringar med inkomstbortfall ett högt ”golv” och ett lågt ”tak” för utbetalningar, så att dessa försäkringar närmar sig ren grundtrygghet eller medborgarlön.
Också på den offentliga välfärdens administrativa sida var de borgerliga aktiva i socialstatens uppbyggnad. Under första hälften av 1900-talet blev det alltmer uppenbart att kyrkan inte räckte till för socialvården. Alltfler utanför dess krets drogs in i socialt arbete och fick andra chefer än prästerna.
Den sekulariserade socialarbetaren blev ett yrke som formaliserades först på 1940-talet. Socialdemokrater, liberaler, agrarer och högersinnade var alla överens om det ökade behovet av socialarbetare. Det blev en högerpolitiker, partiledaren Gösta Bagge, som fick tillfälle att genomföra en rikslikare av högre utbildning av socialarbetare och därmed en bas för behöriga tjänstemän i den offentliga sektorns engagemang i social service. Som professor intresserade han sig för det nya området “socialt arbete” och skaffade amerikanska forskningsanslag till Stockholm och sitt projekt att skapa en skola för socialt arbete, ett socialinstitut.
När Bagge var ecklesiastikminister (kyrko- och skolminister) i andra världskrigets samlingsregering tog han initiativ till en utredning om sekulär utbildning i socialt arbete (SOU 1944:29). Till sekreterare i utredningen utsågs Gunnar Heckscher, som var föreståndare för det nya socialinstitutet i Stockholm, och som sedermera liksom Bagge skulle bli professor och högerns partiledare.
De kommunala tjänsterna med anknytning till sociala problem (fattigdom, lösdriveri, alkoholism, föräldralösa barns placering i fosterhem med mera) var vid den tiden rekryterade “med personal utan särskild utbildning men med betydande praktisk erfarenhet” (SOU 1944:29, s 22). Vad de båda högerpolitikerna och deras kommitté tänkt sig i amatörernas ställe var en ny typ av kommunal tjänsteman för den växande sociala sektorn. De såg den nya socialarbetaren i första hand som en ämbetsman.
Med behörighet från utbildningen blev man vad som senare benämndes ”socionom”. Sverige har 2005 cirka 26 000 aktiva socionomer.
På 1960-talet fick socialdepartementet ansvar även för sjukvården och medicinalstyrelsen lades samman med socialstyrelsen. Boskillnaden från 1600-talet mellan sjukvård och socialvård upphörde alltså. Den medicinska modellen att det är läkaren och inte politikerna eller sjukhusdirektören som bestämmer behandlingen, skulle nu tillämpas också inom socialt arbete. Därmed bröt man med uppfattningen att socialhögskolorna skulle utbilda ämbetsmän. De skulle utbilda till en professionell roll, alltså personer som tar sina signaler från kompetenta kollegor och bedömer behandling från fall till fall enligt yrkets egen kunskapsbas. De föredrar i denna roll att hellre hänvisa till terapi än till moral.
1980-talets socialtjänstlagar var ramlagar som gav socionomerna en räjong för egendefinierad verksamhet vilken i någon mån motsvarar den som läkarna alltid haft i sjukvården. Ramlagar låter alltså socialtjänstens innehåll i stor utsträckning bestämmas av socialtjänsten själv. Ingripanden skall ske när den som tillämpar lagen bedömer att ett ingripande bör ske. Detta kan bli en osäker grund för rättssäkerhet.
Delegeringen av beslut om åtgärder som finansieras av stat och kommun till socionomer rymmer fler problem än delegeringen av sjukvård till läkare. Problemets kärna är att socionomerna förväntas göra utredningar med syfte att ge socialnämnd och domstolar underlag för beslut också på områden där det inte finns en etablerad akademisk kunskap som stödjer dem. Detta är tydligt i fall av tvångsomhändertagande av barn. LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga säger att "vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas" (SFS 1990:52, §2).
Nu är varken psykologi eller sociologi utvecklade prediktiva vetenskaper; den förutsägbarhet de ibland kan utveckla gäller statistiska aggregat, inte enskilda individer. Dessa vetenskaper ger dessutom bra översikt och en hel del förståelse. Men kan helt enkelt inte ställa en säker prognos om ett enskilt barns utveckling; undantagen är för många, en del till och med spektakulära som ”maskrosbarn” och ”isprinsessor” som vuxit upp till samhällets stöttepelare.
Lagstiftarna har alltså delegerat till de offentliganställda socionomerna uppgifter som i många fall är omöjliga att genomföra med bibehållet professionellt ansvar. Svårigheterna har allmänt uppmärksammats till exempel i socialtjänstens behandling av värstingar med oceansegling, och inte minst i publiciteten kring några misslyckade omplaceringar av barn. Lägg därtill att politiker, både på kommunal och på riksnivå, gärna ser att socialarbetarna städar undan stökiga problem så att samhällets fasad blir fin. Samtidigt kan de skylla misslyckan på socialtjänsten. Man kan inte annat än tycka synd om socialarbetarna som skall vara både övermänskligt kunniga och tåliga syndabockar. Det är en stor uppgift att se över och specificera vad som är ämbete och vad som är profession i deras roll och att ge socialtjänstlagen mindre av vaga ramar och mer av riktigt innehåll. I Norge handläggs problem med barn i särskild ordning och därmed reduceras socialarbetarnas kunskapskrav till mer rimliga proportioner.
Socialstyrelsen är kontrollmyndighet för socialtjänstens verksamhet. Skall fall gå till domstol blir bilden splittrad. Tvister rörande socialtjänstens agerande avgörs av förvaltningsdomstolarna. Dessa instanser – läns- och kammarrätter med Regeringsrätten som högsta instans – handhar tvister mellan enskilda och myndigheter. De dömer till exempel i tvister om barnen bästa mellan föräldrar och sociala myndigheter. Tvister mellan två föräldrar i vårdnadsfrågor är däremot civilmål och avgörs av allmänna domstolar, dvs. av tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen. Man kan fråga sig om det ger upphov till onödiga problem eller obegripligheter för målsägarna och allmänheten att låta två olika domstolsordningar handlägga så nära relaterade tvister om barns bästa.
När Socialstyrelsen skriver en utmärkt rapport med titeln Ungdomars behov av samhällets stöd handlar den om ungdomars behov av stöd från stat och kommun, inte om stöd från föräldrar och syskon, dvs. familjen. Inget förslag finns om att stärka familjen, trots att författarna är väl medvetna om att om ungdomarnas familjer hade fungerat bättre så hade många problem varit mindre.
Sverige är ett land där enskilda och myndigheter inte följer pedagogikprofessorn Ulf P Lundgrens exempel att konsekvent skilja ”stat” från ”samhälle”. Även på universitetens institutioner i samhällsvetenskap används de två begreppen ofta urskillningslöst. Många politiker är ovilliga och omotiverade att se distinktionen mellan stat och samhälle. 1970-talets grundlagar ger dem för övrigt demokratiskt mandat att styra och ställa med hela samhället, inte bara att sköta statsmakten.
På senare tid har dock många svenskar lärt sig att ”samhället är större än staten”, som det hette i Carl Bildts regeringsförklaring. Traditionen av folkrörelser i opposition mot staten har återupplivats i miljörörelsen, antiglobaliseringsrörelsen och feminismen. Man har lärt sig tala om ”det civila samhället” som man gör i OECD-länderna och om NGO (non-governmental organizations) som man gör i Förenta Nationerna. Det är idag lättare också för en svensk att räkna föreningar, familj och hushåll till den del av samhället som är skild från stat och kommun. Det är synd att denna insikt från svensk vardag har så svårt att tränga sig in i det offentliga samtalet.
Precision i språkvanor, hur viktiga de än är för en bra diskussion, innebär inte att den svenska lagstiftningen förändras. I praktiken är inte ens ”den lilla världen” särskilt oberoende av staten. Hos oss sköter inte familjer och hushåll sig själva som förr i tiden och inte heller i samma utsträckning som i andra länder. Familjen och hushållen är därför ett stort politiskt ämne i Sverige.
En viktig politisk insikt sedan ett par decennier är alltså den att staten inte är detsamma som samhället. Och att samhället är större än staten. På motsvarande vis kan vi idag tänka mycket nytt och få nya insikter inom familjelagstiftning och välfärdspolitik om vi lär oss att skilja på familj och hushåll.
Vår grundlag nämner endast en familj, kungafamiljen. Den har en alldeles bestämd relation till staten: ur den skall statsöverhuvudet rekryteras enligt speciella regler. I övrigt regleras alla svenska familjer över en kam av äktenskapsbalken.
Kungahuset är en familj med kung och drottning, prinsar och prinsessor. Hovet är ett hushåll med slott att disponera. Det är möjligt att skilja på familj och hushåll också i resten av samhället. Vi kan då renodla kärlek (familj) från ekonomi (hushåll), plikter (familj) från bekvämligheter (hushåll), det livslånga (familj och föräldraskap) från det mindre långsiktiga (hushåll och hushållsmedlemskap), fasta värden (familj) från pragmatiska (hushåll), klenoder (familj) från varor (hushåll), singel (vad avser familjerelationer) från ensamboende (hushåll).
Distinktion mellan familj och hushåll är minst lika svår för politiker och väljare som åtskillnaden mellan stat och samhälle. Visst har vi familjepolitik; barnbidrag, till exempel. Men en hel del av det som i Sverige kallas familjepolitik är i själva verket hushållspolitik. Det gäller till exempel kommunernas bostadsbidrag och hemtjänst. Och mer tycks det bli. Systemet med rotavdrag för reparation av villan visar att hushållens medlemmar kan få skatteprivilegier av slag som vanligen tillkommer firmor.
Trenden under de senare decennierna tycks vara att stat och kommun ökar sina regelstyrda (ofta ekonomiska) relationer med hushållen, men minskar sin regelstyrning av familjelivet och lägger mindre vikt än förr vid ungdomens förberedelse för familjeliv. Statsmakten i Sverige har det senaste halvseklet varit mer intresserad av hushållens situation än familjens.
Utan sex hade vi inte fötts i en familj, och utan sex är det inte sannolikt att vi själva skulle bilda familj. Familjens sociala normer handlar bland annat om sex. Det politiska parti som inte vill tala om sex kan nog inte ha mycket av familjepolitik.
Det kanske förefaller konstigt och motvilligt att börja vår genomgång av med att tala om incest. De två incestförbuden är emellertid familjens konstituerande normer. Det ena förbjuder sexuella relationer mellan bröder och systrar och det andra mellan föräldrar och barn. Få eller inga sociala normer överträffar dem i styrka och allmängiltighet. Här finns familjens grundläggande normer. Lagrum finns också som straffbelägger samlag med avkomma och samlag med syskon (BrB 6 kap 6 §, första och andra stycket; SFS:192:147).
Med tillfredsställelse kan vi notera att alla – från de radikalaste vänsterkvinnor till de mest stockkonservativa män – är eniga om denna del av familjepolitiken. Om eller när incestförbuden löses upp kommer vi inte att ha någon egentlig familjepolitik för då har vi inga entydiga släktrelationer, bara olika medlemmar i olika hushåll.
Många lever i föreställningen att familjen är samhällets grundsten. Det faktum att de flesta barn börjar sitt liv i en familj och först senare lär sig ekonomi, politik, religion och konst har förvirrat oss att tro att samhällets historia också börjar med familjen. I själva verket pekar samhällsforskningen på att någon form av ekonomi, politisk ordning och religion finns med från början överallt där familjesystem växt fram.
Familjen är något avskilt – de gamle kallade den ibland helig som ett sakrament. I en modern diskussion behöver vi inte dra in det heliga; vi kan vi hålla oss till det enkla och vardagliga, nämligen att vår egen familj inte är någon annans familj. I vår familj gäller de banden som vi knyter mellan maka och make, och band av födsel eller adoption mellan föräldrar och barn, och band mellan syskon. I en familj – i kontrast till de flesta föreningar, grannskap, arbetsgemenskaper och vänkretsar – finns ett självklart rum för dem som en gång råkat födas in i familjen: unga och gamla, kvinnor och män, rika och fattiga medlemmar, arbetande och arbetslösa, utbildade och oskolade, begåvade och obegåvade. Även den som är ”familjens svarta får” räknas in. Vår lagstiftning har förstått denna familjens särart genom att ge alla barn laglott; ingen kan göras arvlös i Sverige. (Ärvdabalken 7 kap, 1 §; SFS:1981:359). Du tillhör familjen för livet så snart du är född eller adopterad i familjen. Din “ursprungsfamilj” kallar man ofta den familjen i den samhällsvetenskapliga diskussionen.
En familj behöver inte vara stor. En ensamstående mamma och ett barn är en familj, liksom en ensamstående pappa och ett barn. I denna uppsats kallar vi dem ”minimifamiljer” för de är naturligtvis en liten familj i jämförelse med en mor, far, syskonskara, mor- och farföräldrar. Familjestorleken har sjunkit kraftigt de senaste hundra åren. Antalet släktingar ”som räknas” och är aktiva i familjens inre liv har av allt att döma också minskat.
De som vill kan bilda egen ny familj när de är vuxna. Det blir då en “destinationsfamilj” enligt den tekniska terminologin. Man gör det genom att skaffa en make eller maka, antingen i äktenskap eller genom att leva i äktenskapslika förhållanden. Förr användes orden make/maka mest i betydelsen äkta makar, dvs. för dem som ingått äktenskap. Sedan 1970-talet används de ganska fritt också om alla som lever i äktenskapsliknande förhållanden, som i titeln på Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976 antyder. Det vanliga ordet är numera ”sambo”. Mer om det senare.
I vår tid och i vår del av världen är valet av partner fritt och det är makans och makens val, inte föräldrarnas eller någon annan instans. Individens ursprungsfamilj var inte hans eget val, men destinationsfamiljen är det. Denna frihet bör gälla också de som invandrat från kulturer i vilka föräldrarna styr barnens, särskilt döttrarnas, val av partner. Ingen skall bli bortgift i Sverige. Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet. (SFS:2004:142) Ett tidigt äktenskap som ingås i ett annat land godkänns inte i Sverige.
Med invandringen har det kommit familjer från kulturer i vilka kvinnor har begränsad rörlighet utanför familjen och dessutom måste bära skylande klädsel när de utnyttjar den begränsade rörligheten. Vår lagstiftning kan ingripa om fysiskt tvång eller olaga frihetsberövande används för att verkställa lydnad för sådana familjeseder. Privat administrerade dödsstraff (kallade ”hedersmord” i media efter dålig förebild från en del samhällsvetare) utdöms och verkställs inom vissa klaner i världen för kvinnor som avviker från klanens umgänges- eller sexualmoral. Även ett multikulturellt samhälle måste ha vissa regler som gäller för alla; annars kan det inte förbli ett samhälle. Förbud mot privatadministrerade dödsstraff och förbud mot könsstympning är sådana regler i varje civiliserat multikulturellt samhälle.
När par bildas i vår kultur spelar vänskap, kärlek och sexualitet huvudroller, inte föräldrars direktiv. Vänskap visas, som Aristoteles observerade, genom att man oombett gör något gott och trevligt för vännen (han var mindre intresserad av väninnors vänskap), inte talar om i förväg att man tänker göra det, och inte efteråt stryker under att man gjort det. Vänskapen är spontan och söker leva vidare också i motvind; i nöden prövas vännen.
Kärlek mellan makar är mer än vänskap, den rymmer beundran för den andres framtoning och karaktär, den har ett samstämt framtidsperspektiv där en tvåsamhet söker och strävar för det bästa och mest lovande för varandra. Dessutom är den, om än inte varje dag, en förtjusning, som saknar ord. Lövverket av känsloupplevelser bärs av en stam av ömsesidiga plikter som svarar för varaktigheten i säsonger då förtjusningen tonats ned.
Kärleken mellan makar är helt partisk och är inte alls densamma som den ideella eller religiösa kärleken till hela mänskligheten. Man älskar sin egen maka eller make mer än man älskar alla andra makar i hela världen. De två formerna av kärlek är förmodligen inte helt oberoende a varandra; det finns skäl att tro att de som utvecklat kärlek i den lilla världen lättare kan utveckla en allomfattande humanitet i den stora världen.
Den erotiska kärleken, hoppet och möjligheten att dela det intima livet, är inte detsamma som kärleken till en person. Men som bekant är den också stark och omtumlande. Som kanske inget annat kan den binda par till varandra.
Den erotiska kärleken och den sexuella spontaniteten hos människan har konsekvenser också utanför familjelivet. Långt före Freud noterade Schopenhauer att den genomsyrar nästan alla mänskliga företag. Han menade att den ”utövar ett menligt inflytande på de viktigaste angelägenheter, avbryter när som helst de allvarligaste företag, förvirrar understundom det snillrikaste huvud, drar sig inte för att med sitt strunt störa statsmäns förhandlingar och lärdes forskning, har egenheten att smussla in sina kärleksbrev och hårlockar till och med i ministerportföljer och filosofiska manuskript”.
I Europa skall gälla att varje individs rätt till sexuellt självbestämmande skyddas av staten. Utgångspunkten är Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som den är uttolkad i avseende på sexuella övergrepp av Europadomstolens dom den 4 december 2003 (M.C. mot Bulgarien; nr 39272/98). Här återfinns den civiliserade människans sexualmoral i ett nötskal: Varje sexuell handling som kräver en partner, och som inte bygger på partners samtycke, skall vara straffbar. Samtycket skall vara explicit och ges när partnern är vid sina sinnens fulla bruk och inte befinner sig i någon nöd- eller beroendesituation.
Övergrepp och våldtäkt mot berusade, knarkpåverkade eller sovande personer är lika straffbara som övergrepp mot vakna och medvetna. Svensk lagstiftning, polis- och domstolsarbete kring våldtäkt och sexuellt ofredande har under senare år anpassats till principen om sexuellt självbestämmande. Anpassningen kunde ha gått fortare och kan nog bli mer djupgående.
I förlängningen av Europadomstolens dom ligger att alla sexuella övergrepp mot barn och mentalt handikappade är straffbara oavsett om de senare tycks ha ge sitt samtycke.
Det går inte att tänka bort alla de sexuella läggningar som inte är barnalstrande. De finns i samhället och tillhör människans biologi, människans skapelse och utveckling. Den heterosexuella barnalstrande familjen är förvisso den vanligaste. I ett demokratiskt land med majoritetsstyre kan denna den största befolkningsgruppen inte diskrimineras. Men det är inte rimligt att den har monopol. Inget land kan trycka in alla sexuella läggningar i samma mall. Sexuell läggning är vad det är, något individuellt.
Sexuell tolerans i 2000-talets terminologi är inte alls detsamma som 1960-talets frigjordhet. När man säger sexuell tolerans idag avser man frihet för olika sexuella läggningar.
Denna frihet är väldigt lika religiös frihet i det multikulturella samhället. I det privata råder tron, även djup gudstro, och i det offentliga möts samma tro med tolerans, även respekt. Att nå fram till den religiösa friheten är ett stort framsteg för mänskligheten. Det är intressant att notera att i ett samhälle som nått dit känns det inte civiliserat att vara exhibitionist om sin tro. I det offentliga rummet bär man därför diskreta religiösa symboler, inte utmanande. Man förnekar inte missionsbefallningen, men man är diplomatisk i ansträngningen att sprida sin tro. Och vissa civiliserade religioner är, som bekant, inte alls missionerande, till exempel, de judiska församlingarna.
Den sexuella toleransen har inte samma långa historia som den religiösa toleransen. Vissa länder, eller snarare vissa regioner i vissa länder, har redan blivit vana vid de olika sexuella identiteterna. Där kan de respekteras i den sexuella toleransens namn. Sverige är på väg att bli ett sådant samhälle.
Moraliska auktoriteter har försökt styra en central fråga i familjebildningen om hur samspelet mellan vänskap, kärlek och sexualitet skall se ut. De har inte funnit någon modell som stått sig genom seklet och blivit allmänt accepterad. Låt oss kasta ett öga på hur man tänkte om familjen i Sverige åren 1900, 1950 och 2000.
För hundra år sedan stod Sverige mitt i omvandlingen från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. När denna omvandling började var den nära nog samtida med den stora utvandringen till Amerika och den stora invandringen till de inhemska städerna. Allt detta hade omtumlande konsekvenser för familjen. De stora jordbruksfamiljerna bröts upp: den ene brodern utvandrade till Mellanvästern och blev en samhällsbevarande individualist, den andre till industriorten och blev socialdemokrat med kollektivavtal, den tredje stannade på gården i byn, som emellertid alltmer övergavs av kvinnorna. Kvinnor från landet började befolka storstäderna. ”Stockholmsäktenskap”, en beteckning på helt eller partiellt samboförhållande, uppkom i kvinnoöverskottets och stadsanonymitetens spår vid tiden före första världskriget.
Det fanns utan tvivel i detta samhällsklimat en längtan efter en stramare familjeordning. Kyrkor och frikyrkor ville viga par i äktenskap och uppfostra barn i Herrans tukt och förmaning. Staten ville ha unga, ogifta pojkar i värnplikten, inte längre indelta soldater med hustru i soldattorpet. Det familjeideal som tycktes bäst anpassat för det nya rörliga samhället var kärnfamiljen, dvs. mamma, pappa, barn, med pappan som huvudsaklig försörjare och mamman som ansvarig för barnen och deras fostran. Kärlek skulle styra makars val av varandra, men mannen skulle göra värnpliktsutbildning och etablera sig ekonomiskt innan han gifte sig. Familjefadern skulle leva i det nya samhällets rörlighet och skulle tjäna tillräckligt med pengar för att ta med sig hustru och barn om och när han flyttade till nytt jobb. I medelklassen, men också i arbetarklassen, låg det manlig stolthet i att kunna försörja en familj. Kärnfamiljen var patriarkal inte bara i den meningen att mannen inhöstade och kontrollerade de ekonomiska resurserna; juridiskt var mannen också målsman för sin hustru. Det senare upphörde 1920 i Sverige, då kvinnor också fick samma rätt till egendom som män.
I dåtidens ledande stormakt England hade industrialismens konvulsioner på familjelivets område stramats upp till den viktorianska moralen. Idéer från London fick paralleller på kontinenten och i Skandinavien. Det dominerande idealet var att man skulle avstå från sex före äktenskapet, åtminstone skulle kvinnor göra det. Ett självklart skäl var att undvika oönskad graviditet. Kvinnan fick veta att det säkraste var att förbli oskuld så länge hon var ogift. Försäljning av preventivmedel förbjöds i Sverige 1911.
Ett mera subtilt skäl att avstå från föräktenskapligt sex – som en del konservativa och religiösa äktenskapsrådgivare tycker är giltigt även idag – var att unga människor borde undvika den starka bindning som en sexuell relation kan skapa tills man var alldeles säker på att partnerns personlighet var sådan att den var värdig en livslång kärlek. Den sexuella bindningen skulle hellre komma under äktenskapets första tid. På det sättet hävdade man att stabila äktenskap uppstod.
Att föräldrar och barn hjälper varandra har varit ett kännetecken hos västerländska familjer under överskådlig tid. I Sverige gäller som huvudregel att föräldrar har försörjningsplikt gent emot sina barn. Med barnbidrag, införda 1949, finns en generell hjälp till föräldrar med barn. Om föräldrarna hamnar i större ekonomiska svårigheter hjälper de sociala myndigheterna med bidrag.
På 1950-talet avskaffades barns juridiska försörjningsplikt mot sina föräldrar. Den svenska efterkrigsgenerationen av barn lärde sig av med att ta hand om föräldrar. I andra länder förblev detta fortfarande en moralisk plikt, i Japan även en juridisk i den meningen att föräldrar har rätt till en viss procent av sönernas inkomst. Detta sägs ha medfört att japanska föräldrar blir mindre intresserade av att ge sina döttrar en god utbildning.
I en internationell ungdomsundersökning finansierad av japanska regeringen, The Youth of the World and Japan från 1983, finns en fråga som klart skiljer ut svenska ungdomar från andra länders: det gäller ansvaret för föräldrar på ålderdomen. Ungdomarna som var 12-24 år ställdes inför följande fyra påståenden om vad de skulle göra för sina föräldrars ålderdom:
·"Oavsett vad
som händer kommer jag att försörja mina föräldrar”
·“I den mån min ekonomi tillåter kommer jag att försörja
mina föräldrar”
·“Jag skulle föredra att mina föräldrar försörjer sig
själva eller anlitar socialvården”
·“Oavsett vad som händer så måste mina föräldrar försörja
sig själva eller anlita socialhjälpen”
De ombads att välja det svar som bäst beskrev deras inställning till hur föräldrarna skulle försörjas på gamla dagar. I Tabell 1 sammanfattas andelen som valde de två senare svarsalternativen vilka innebär att deras föräldrar måste lita till egna resurser eller välfärdssystemet för sin försörjning på ålderdomen.
Tabell 1. Andel 12-24 åringar som ej vill stödja föräldrarna på deras ålderdom
|
Japan |
5.4% |
|
USA |
4.0% |
|
Västtyskland |
13.1% |
|
Sverige |
35.0% |
Källa: SIFO 83478
Det är tydligt att svenska ungdomar inte räknade med att ta samma stora ansvar för sina föräldrar som jämförelseländernas ungdomar. Det är symptom på hur individualismen träder in i den lilla världen när den stora världen genom lagstiftningen – i solidaritetens namn! – garanterar försörjningen.
Kring 1950 hade en stor marknad för moderna preventivmedel uppstått i Sverige, dels i privat regi sedan 1938, då försäljningsförbudet från 1911 upphävdes, och dels på 40-talet då de offentliga mödravårdscentralerna började utprova pessar. År 1946 hade dessutom statsmakterna förelagt apoteken skyldighet att tillhandahålla preventivmedel till alla som efterfrågade sådana, även tonåringar.
Med p-pillret på 60-talet blev födelsekontrollen bekväm och allmän. ”The Pill” spred sig snabbt över stora delar av världen, befruktade 1960-talets sexuella frigörelse och gav med tiden en viktig bas för feminismen som nu kunde bli en massrörelse. Fram till mitten av 1900-talet hade Sverige varit ett sexuellt återhållsamt samhälle. Befolkningens sexualitet kontrollerades dels genom sociala normer som begränsade räjongen av partners, dels genom att de unga hölls i okunnighet.
År 1956 påbjöds allmän sexualundervisning i skolorna, och riksdagen upphävde de lokala skolmyndigheternas rätt att bestämma huruvida sexualundervisning skulle ges eller ej. I en studie av befolkningens sexualvanor (Zetterberg 1969) för Utredningen för sexual- och samlevnadsfrågor samlades faktaunderlag för nya direktiv för sexualundervisningen och också för den då pågående utredningen om abort. (Intervjuundersökningen av 18-60-åringar var för övrigt den första i världen om sexualvanor med ett helt slumpmässigt urval av befolkningen; Kinsey hade använt frivilliga.)
Undersökningen visade att det fanns avsevärd sexuell aktivitet under skolåren. Även om medianåldern för sexualdebuten vid den tiden låg vid 16,6 år för män och 17,2 år för kvinnor var spridningen så stor att det med sannolikhet fanns elever i praktiskt taget alla högre klasser av den obligatoriska skolan som var sexuellt erfarna. Det ledde till nya riktlinjer för sexualundervisningen. Målet blev inte längre normer om avhållsamhet i ungdomsåren. Målet för sexualundervisningen blev ansvarstagande. Genom kunskap om preventivmedel som skulle ungdomarna (1) förhindra oönskade graviditeter, och dessutom (2) skydda sig mot könssjukdomar. Undervisningen skull dessutom (3) förmedla till eleverna en klar norm om jämställdhet mellan pojkar och flickor i deras eventuella beslut om samlag.
Undersökningen visade att de kvinnor som hade erfarenhet av en oönskad graviditet hade ungefär samma sexualvanor och preventivpraxis som de kvinnor som enbart hade önskade graviditeter. Varför skulle då de förra ställas inför samhällets stora förväntningar på föräldraskap vid en tidpunkt som de själva inte valt och som inte passade deras utbildnings- och yrkesplaner, när deras systrar kunde göra det vid en tidpunkt som de själva valde? Inga preventivmetoder var vid denna tid 100 procent effektiva. Därför var det rimligt att abort blev en integrerad del i det ”kontraceptiva samhället”. År 1975 trädde en ny abortlag i kraft. Lagen gav en kvinna rätt att få abort utförd i allmänna sjukvården inom de första 18 graviditetsveckorna. Kostnadsfri rådgivning skulle äga rum i samband med aborterna och gratis preventivmedel skulle utdelas vid rådgivningen. Den tidigare gällande läkemedelsrabatten skulle nu också omfatta p-piller.
De förhoppningar som knöts till en minskande abortfrekvens som del av födelsekontrollen har inte infriats. Antalet legala aborter efter 1975 har hela tiden varierat mellan 30 000 och 38 000 per år och låg 2004 på 34 454.
I det nya samhället med preventivmedel, lagstiftning om fria aborter och förbud mot sexuellt ofredande, fick kvinnor en ny ställning. Ett nyhetsbrev från Sifo år 1984 presenterade ett antal opinionsfrågor om de nya förhållandena för familjen som växt fram i den sexuella revolutionens spår. Där konstateras att –
”Tekniken och lagstiftningen har faktiskt lett till att kvinnan ensam – om hon så vill – avgör:
vem hon skall gå till sängs med
om hon skall låta sig befruktas
om havandeskapet skall fullbordas
om hon i så fall skall fostra barnet ensam eller tillsammans med den biologiske fadern eller någon annan man
om hon skall avbryta den gemensamma fostran för att skilja sig, leva ensam med barnet eller tillsamman med någon annan.
Lagstiftningen stödjer kvinnan i dessa beslut, även om den ställer sig neutral till frågan om vem som skall ha vårdnaden vid en skilsmässa…. Men framför allt abortlagstiftningen tillsammans med den moderna preventivtekniken gör att kvinnan ensam kan kontrollera fortplantningen.”
Hur långt skulle utvecklingen gå mot att reducera mannens roll? Sifo hade1984 visst underlag att tro att gränsen ingalunda var nådd:
”På frågan ’Om en kvinna fött ett barn mot den biologiske faderns vilja, anser du då att han skall vara underhållsskyldig gentemot barnet?’ svarade 42 procent ’Ja, han skall vara underhållsskyldig’ medan 34 procent svarade ’Nej, han skall inte vara underhållsskyldig’. Det intressanta är att något fler kvinnor, 36 procent, än män, 31 procent, ansåg att han inte skulle vara underhållsskyldig. Men mot bakgrund av allmänhetens övertygelse att kvinnan faktiskt kontrollerar havandeskapet är detta resultat följdriktigt. Kvinnorna anser att de skall ta ansvar för det beslut som lagen och de själva menar är deras.”
Men gränsen var nådd. När tidsandan gått mot en extrem är det vanligt att den vänder. Svensk lagstiftning kring kvinnans maktställning i intima relationer ändrades inte till att ge kvinnan det fulla ansvaret för ett barn som fötts fast fadern ville att det skulle aborteras.
Istället höll riksdagen fast vid att abort var helt och hållet kvinnas beslut, men att faderskapets ansvar är lika stort och långvarigt som moderskapets ansvar. Det senare var inte bara vackra ord utan skulle stödjas av lagar som utnyttjade den biotekniska utvecklingen av faderskapstest genom blodgruppsanalys av män som misstänktes smita från underhållsansvaret för sina barn. DNA-tekniken har senare gjort förnekande av faktiskt faderskap helt omöjligt. Genom statligt underhållsstöd (tidigare kallat bidragsförskott) hålls modern skyddad från faderns eventuella försummelser att betala underhållet.
1960-talet blev frigjordhetens genombrott. Det förra sekelskiftets viktorianska moral tonade snabbt bort. När den första sexualvaneundersökningen gjordes i Sverige 1967 visade det sig att endast två procent hade haft sitt första samlag som gift. Att sexuellt utforska varandra hade blivit ett A och O i parbildningen och familjebildningen.
För stora grupper kvinnor på 1960-talet blev den patriarkala kärnfamiljen en stålbur i efterkrigstidens nya möjligheter, livsstilar och livschanser. Buren innebar att kvinnor inte fick utnyttja sin utbildning, att de inte fick tjäna egna pengar, att de inte fick ha arbetskamrater. Kärnfamiljen i vilken kvinnan låstes in av kärlek till en man till att ta hand om barn och hushåll ville man därför kasta ut. Radikaliseringen illustreras av slagordet ”Kärleken är opium för kvinnorna”.
Experiment gjordes med kollektiv av flera familjer med delat ansvar för barnomsorg och mathållning. Det var Aquarius tidsålder och ”flower power”. Den svenska staten höll sig inte neutral. Birgitta Sandström beskriver i en avhandling hur Socialstyrelsen på 1970-talet anordnade sommarläger på Gotland för att sprida vad den ansåg vara nya sunda idéer om samlevnad.
Det är värt att notera att med p-piller kom också ett avgörande steg i en genomgripande förändring i människans uppfattning om sig själv. Den gamla uppgiften för det mänskliga förnuftet var att kontrollera vår fysiska omgivning så att vi kan klä oss, bo, äta och ha det bekvämt och försvara vår ordning. Det nya i orienteringen av vårt förnuft är att också kontrollera våra egna kroppar. P-pillret öppnade dörren för att acceptera också andra ingrepp: transplantationer av organ, genterapi, genmanipulering, konstgjord befruktning, konstgjord intelligens, och alla möjliga varianter av kroppskultur i vilken du bestämmer över kroppen och kroppen allt mindre sätter gränser för ditt liv.
The Pill markerar alltså en slags historisk gränslinje. Det är lätt att förstå att denna innovation förfärade – och fortsätter att förfära – den gamla ordningens stöttepelare. Även vi andra har naturligtvis skäl att fundera över hur långt vi skall gå mot den kloning av delar av människan eller hela människan som allt tydligare skymtar vid horisonten av den nya orienteringen.
Den familjestruktur i Sverige som etableras som typisk vid sekelskiftet bygger på att båda makarna förvärvsarbetar utanför hemmet. Man kan fråga sig om familjelivet säljer ut sig till arbetslivet, men vad flertalet önskar är snarare ett både-och, dvs. familj och arbete för både män och kvinnor. Den svenska staten har välkomnat detta med öppna armar. Den får för första gången möjlighet att få lika stora inkomst- och arbetsskatter från kvinnor som från män.
Av svenska män i åldern 16-54 år är enligt Arbetskraftundersökningen (AKU mars 2003) 73,8 procent sysselsatta i förvärvsarbete, av kvinnor i samma ålder är andelen 70,2 procent. Genomsnittslönen för kvinnor och män har närmat sig varandra, dock knappast de senaste tio åren. 2002 var i genomsnitt kvinnors lön 83 procent av männens. Skillnaderna beror huvudsakligen på att kvinnor och män arbetar olika mycket, har olika ålder, utbildning och tillhör olika yrkesgrupper. När dessa skillnader vägs bort blir kvinnors lön 92 procent av männens (SCB 2004 s 72).
Till den sociala normen om att båda makar bör förvärvsarbeta har lagts normer om jämställdhet på alla andra livsområden. Lagen säger till exempel att varje make har ansvar för sina egna skulder. När ett par har skilt sig har varje person ansvar bara för sig själv och sina pengar.
I förberedelsen för arbetslivet under utbildningen råder redan jämställdhet mellan kvinnor och män. På 2000-talet är det något flera kvinnor än män som avslutar gymnasieskolan. Likaså är det något fler kvinnor tar en akademisk examen. I åldrarna 25-44 år hade 34 procent av männen och 41 procent av kvinnorna eftergymnasial utbildning 2003. I åldrarna 45-64 år var motsvarande andel 27 procent bland männen och 32 procent bland kvinnorna (SCB 2004, s 27).
Inte alla vuxna skaffar sig en maka/make. Det är slarvigt när man talar och lagstiftar som om alla vuxna har bildat egen familj. Av vuxna 18 år och äldre är 44 procent gifta, 56 procent är ogifta, änklingar, änkor eller skilda. (SCB 2005, Tabell 82.) Detta är emellertid en helt otillräcklig information om den faktiska familjebildningen eftersom den inte tar hänsyn till samboförhållandena. Dessa har ökat drastiskt under senare årtionden. I förberedelsearbetet för en ny äktenskapsbalk 1972 (SOU 1972:41) fann man att andelen sambon var 6.5 procent. På 2000-talet föds praktiskt taget hälften av alla barn i samborelationer, och det är fler brutna samborelationer än brutna äktenskap.
Redan 1972, i förberedelsearbete för ny äktenskapslagstiftning, kunde man tänka sig två uppsättningar lagregler, en för familjebildning baserat på en viljeförklaring i form av vigsel och en annan för familjebildning baserat på förekomst av faktiskt samlevande (a.a., s. 94). Både skulle huvudsakligen reglera parens ekonomiska förhållanden. Tidens äktenskapsbalk hade varit anpassad för en familj med en huvudförsörjare, även om den andra av makarna åtminstone tidvis hade förvärvsarbete. Den jämställda tvåförsörjarfamiljen, då ännu en liten minoritet, hade inte setts som en möjlig modell för lagstiftningen.
På 2000-talet blev det aktuellt att precisera lagstiftning för samboförhållanden (SFS 2003:376). Under det att makar enligt huvudregeln i äktenskapsbalken skall dela all sin egendom lika mellan sig, pekar sambolagen ut endast det gemensamma hemmet som delningsbar egendom, “samboegendom.” Till det gemensamma hemmet räknas bostaden och bohaget, förutsatt att egendomen förvärvats för gemensam användning. Genom att dela den behållna samboegendomen lika vid samboförhållandets upplösning uppnås en viss ekonomisk utjämning mellan parterna. Lagstiftaren har på så sätt tagit hänsyn till att mannen ofta i sitt namn köper kapitalvaror till hemmet medan kvinnan för sina inkomster köper mat och andra konsumtionsvaror. Annan egendom än samboegendom, t ex vad en sambo köper i annat syfte än för gemensam användning eller ärver, ingår inte i den ekonomiska uppgörelsen. Någon arvsrätt finns inte heller mellan sambor. Om ena parten flyttar in i en bostadsrätt som den andra parten hade redan före samboendets början, ärver den förre inte bostaden om sambon skulle avlida. Ett samboförhållande ger alltså långt ifrån samma rättigheter för parterna som ett äktenskap.
I befolkningsregistren blir sambor utan gemensamma barn räknade som ensamstående.
Äkta par som är överens om att skiljas kan få skilsmässa direkt. Men om de har barn under 16 år måste de vanligen vänta i minst sex månader. Om bara den ena maken vill skiljas måste de också vänta i sex månader. Skilsmässa mellan äkta makar beviljas rutinmässigt på basis av ömsesidigt medgivande och de överenskommelser som upprättats för gemensamma barn. Endast en mycken liten del av de svenska skilsmässofallen blir öppna konflikter i domstol.
Sambon utan gemensamma barn kan bryta upp från varandra utan inblandning från myndigheter. Socialnämnden skall sörja för att föräldrar som inte är gifta erbjuds samarbetsavtal i frågor om barnens vårdnad, boende och umgänge. Sådant avtal upprättas för ca 90 procent för de barn som föds av icke-gifta föräldrar. Gemensam vårdnad anmäls för cirka sex av tio barn i dessa avtal.
Makar i vår tid är också individer med ansvar för sin egen självutveckling. Så länge äktenskapet varar skall de, om det så behövs, hjälpa varandra ekonomiskt. Äktenskapsbalken stadgar att efter en skilsmässa vardera maken svarar för sin försörjning. Har den ena maken svårigheter att försörja sig kan underhållsbidrag utdömas för en övergångstid och bara i sällsynta undantagsfall för längre tid. Den tiden är alltså förbi i Sverige då man kan gifta sig och sedan skilja sig för pengar.
Under 25 år efter 1970-talets sexuella frigörelse har ett svenskt äktenskap i snitt varat i 11 år, räknat som medianen av antalet år mellan vigselåret och upplösningsåret. För samboföräldrar är uppbrottsfrekvensen dubbelt så stor som för gifta. För sambon utan barn finns ingen statistik.
Under perioden 1992-94 var äktenskapens varaktighet kortare (8½ år) men på 2000-talet kom äktenskapets medianvaraktighet tillbaka till 11 år. Vi vet ännu inte om detta signalerar en ny trend mot varaktigare äktenskap.
Familjer lever vidare genom sin barnalstring. Antalet barn som en generation föder har minskat stort. I Sverige av år 1900 var det 4,0 barn per kvinna; 1950 var antalet barn 2,1 per kvinna, och år 2000 hade antalet sjunkit till 1,6. Samma långsiktiga trend finns i hela västvärlden. Detta är en av de indikatorer som bäst visar att familjen tillhör de institutioner som förändrats väldigt mycket i de västerländska samhällena de senaste hundra åren och fortsätter att förändras. I åren kring det senaste sekelskiftet är det mest länder i Europas marginal – som Albanien, Island, Makedonien, Turkiet – i vilka kvinnorna i snitt föder mer än 2,1 barn under sitt liv. Det är den nivå vid vilken befolkningen varken minskar eller ökar. I nästan hela Europa ligger födelsetalen under denna nivå och befolkningarna minskar om inte ökad livslängd och/eller invandring kompenserar nedgången.
Tumregeln i Europa är att familjer med två försörjare på arbetsmarknaden har färre barn. Det intressanta med Sverige är att vi har en av de allra högsta nivåerna på kvinnor med betalda jobb utanför hemmet (”förvärvsfrekvens” på statistikernas och ekonomernas språk) och samtidigt har vi ett av de allra högsta födelsetalen. Det senare räcker visserligen inte till för att hålla befolkningen konstant utan invandring och ökad livslängd. Men det räcker att slå alla de gamla europeiska stormakternas födelsetal – Ryssland, England, Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien, Spanien – har lägre födelsetal decennierna kring 2000 än Sverige.
Bakom den för Europa höga fruktsamheten i Sverige ligger flera faktorer, bland andra två socialförsäkringar. Det finns fyra typer av socialförsäkringar som stöder födelsetalen. (Se Tablå 2.) Sverige har valt två, vars kombination visat sig lyckosam för födelsetalen.
Tablå 2. Socialförsäkringar för nativitet
|
|
Grundtrygghet |
Inkomsttrygghet |
|
Utbetalning baseras enbart på de barn som föds |
1. Svenska |
2. |
|
Utbetalning baseras på föräldrars förvärvsarbete när de får barn. |
3. |
4. Svensk föräldraförsäkring |
Ruta 1 representeras av barnbidrag som ger grundtrygghet. I ruta 2 får föräldern, ofta fadern, en procentuell löneförhöjning för att kompensera de ökade kostnaderna för familjens tillökning. En modern form av detta är skatteavdrag till fixerat belopp per barn (i USA kallat ”exemption”). I ruta 3 finns gamla tiders modeller som ger en engångsbetalning till den arbetande föräldern, ofta fadern, när familjen får tillökning. Ruta 4 representeras av den svenska föräldraförsäkringen som ger trygghet på nära nog den invanda inkomstnivån för den förälder som tar ledigt för att sköta barn. Låt oss börja diskussionen med den senare.
En moderskapsförsäkring var en landets första åtgärder att övervinna 1930-talets befolkningskris. Dess första version tillkom 1937. Den påbjöd att kvinnor inte skulle förvärvsarbeta tiden efter förlossningen och betalade istället ut ersättning under ledigheten. Förutom att göra livet lättare för föderskor som var beroende av arbetsinkomster torde den också ha bidragit till att barnadödligheten minskade.
Föräldraförsäkringen 1973 utvecklade andra villkor. Den betalas ut till den förälder som tar ledigt för att sköta barn. Försäkringen var den fösta av sitt slag i världen som utbetalades också till pappor. Här var ett sätt att motverka trenden att tvåförsörjarfamiljen fick färre barn.
Föräldraförsäkringen har varit en av Sveriges mest framgångsrika socialförsäkringar, trots att den ju inte försäkrar något vi vill slippa utan tvärtom är en försäkring som det offentliga vill att man ska utnyttja. ”Försäkring” betyder här som så ofta i socialstatens vokabulär ingenting annat än ”bidrag”.
Föräldraförsäkringen skulle klara av två saker: ge kvinnor en fast förankring på arbetsmarknaden och samtidigt upprätthålla en rimligt hög nivå på födelsetalen. Detta har lyckats bättre i Sverige än i många andra länder. Dessutom fick försäkringen ett tredje syfte. Statsrådet Camilla Odhnoff betonade i sin proposition, att försäkringen också borde öka jämställdheten mellan kvinnor och män.
”Omvandlingen av moderskapsförsäkringen till en föräldraförsäkring är en betydelsefull markering av att fadern och modern delar ansvaret för barnens omvårdnad. Reformen är principiellt viktig genom att den utgår från en ökad medvetenhet om faderns roll i barnets utveckling. Den ingår också som ett led i en politik som syftar till att genom åtgärder på olika områden främja en ökad jämställdhet inte bara formellt utan även reellt mellan män och kvinnor i hemmet, arbetslivet och samhället.” (Citerat efter Kristersson 1994, s 76-77.)
Senare utredningar och utvidgningar har ofta glömt att befolkningstillväxt var ursprungligt fokus för moderskapsförsäkringen och dess fortsättning i föräldraförsäkringen. Med tiden kom debatten att handla enbart om föräldraförsäkringens roll i för arbetsmarknaden och för jämställdheten. En undersökning baserad på data från Försäkringskassan visar emellertid att försäkringen i sin nya utformning hade kvar sin roll att öka födelsetalen (Duvander & Andersson 2005). Bland alla bestående föräldrapar mellan 1988 och 1999 i vilka fadern utnyttjat någon del av föräldraförsäkringen ökade sannolikheten avsevärt för ett andra barn och också signifikant för ett tredje barn. Dessa skillnader mellan familjer som utnyttjade och inte utnyttjade faderns möjlighet att ta ut föräldraförsäkring kunde inte förklaras av socioekonomiska faktorer. Ungefär 85 procent av fäderna hade under den perioden utnyttjat försäkringen, men vanligen i mycket kortare tid än mödrarna.
År 2005 kostar föräldraförsäkringen staten ungefär 25.6 miljarder kronor.
Alva Myrdal hade förordat att barnbidraget skulle utgå in natura genom kuponger som kunde användas i statliga butiker för blöjor, barnkläder, pedagogiska leksaker, e.d. Den ansvarige ministern, Gustav Möller, menade att man skulle lita på att föräldrarna använde kontantbidrag för barnens bästa. Alltsedan barnbidraget infördes 1947 har flera studier gjorts om dess användning. Möller har fått rätt; i allt väsentligt används barnbidraget till barnen. På 1940-talet när barnbidraget infördes var det självklart att modern tog hand om de små barnens vård, och bidraget har sedan dess som regel betalts till modern. Nu i den jämställda familjen tid verkar det vara dags att göra detta klassiska bidrag könsneutralt, dvs. betala hälften till modern och häften till fadern.
Barnbidraget år 2005 är budgeterat till 12 600 kronor per barn och år. Antalet barn för vilka bidraget betalas ut är ca 1,7 miljoner. Detta till en kostnad av ca 19,2 miljarder kronor.
Vid senaste sekelskiftet föddes 44 procent av barnen i familjer där föräldrar var gifta med varandra. 45 procent av barnen kom till familjer av sambon. Nio procent av barnen kom till minifamiljer, dvs. till en ensamstående förälder som aldrig bott ihop med den andra föräldern, eller separerat innan barnet föddes eller under dess första levnadsår.
Diagrammet från SCB nedan visar varianter av föräldrarnas av sammanboende år 2001 för barn i olika åldrar.
Diagram 1. Föräldrars form av sammanboende
Som alltid befolkas barnens värld av föräldrar och syskon. Barnens mor- och farföräldrar kan ha deltagit i deras liv och ibland blivit något mer än barnvakter. Men barnvakten kan ofta vara ett halvsyskons mor- eller farförälder. Några barn har en fungerande relation till någon faster eller farbror, moster eller morbror. Andra kan bli nära någon eller några utvalda kusiner, men en kusin är numera inte nödvändigtvis någon annan än vilken bekant som helst.
En anekdot som finns i olika versioner belyser denna nya värld ur barnens perspektiv. En pojke berättar för en annan att han har en ny ”plastpappa” för mamma har en ny sambo som heter NN. Svaret blir ”Du är lycklig du. Han är bra. Honom har jag också haft.”
Barnen har inte bestämt denna utveckling. Den är de vuxnas ansvar i 2000-talets jämställda lättupplösta nätverksfamiljer. Det finns knappast ord och begrepp för den nya svenska verkligheten. Vi kan nog enas om att ord som ”plastpappa” och ”plastmamma” inte är de bästa beteckningarna. Ett annat förslag till ordval är ”samförälder”. En samförälder har ”bonusbarn”, dvs. sin nya make/makas barn i ett tidigare förhållande.
Det är dubbelt så vanligt att barn till sambor upplever en separation mellan föräldrarna som att barn till gifta genomlever en separation eller skilsmässa. Vart fjärde svenskt barn levde vid sekelskiftet i ett nätverk av familjer och hushåll som skapats av vuxna som haft svårt att komma överens och till sist kommit överens om att separera. Om föräldrar skiljer sig kan deras barns liv bli delat i ”mammas veckor” och ”pappas veckor”, dvs. barnen ambulerar mellan olika hushåll. År 2003 levde 16 procent av skilda föräldrars barn på det sättet.
SCB sammanfattade läget vid och utvecklingen fram till sekelskiftet genom att jämföra 17-åringars erfarenheter vid olika tidpunkter under 1900-talet:
Minst en fjärdedel av dagens svenskfödda 17-åringar har under sin barndom upplevt en separation mellan föräldrarna. Det är en betydligt större andel än för bara 15-25 år sedan då andelen uppskattats till 15 procent. Går vi tillbaks till 1900-talets andra och tredje årtionde var det fråga om knappt 1 procent. Ett antal barn har aldrig levt med bägge sina ursprungliga eller biologiska föräldrar. Föräldrarna har separerat före barnets födelse eller har kanske aldrig bott ihop. Även den andelen har ökat över tid. Från 1916-25 till 1966-75 var den praktiskt taget konstant kring 2 procent. Sedan dess har den ökat och är för dagens svenskfödda 17-åringar 5 procent. (SCB 2004:3)
År 1950 hade alltså fem procent av dem som fyllde 18 fått separerade eller skilda föräldrar; år 2000 är det 25 procent.
Karin Busch Zetterberg ger också ett historiskt perspektiv på sina liknande siffror om barns tid med sina biologiska föräldrar: ”Förr drabbades många barn av en förälders död, nu drabbas än fler barn av en förälders frivilliga uppbrott från hemmet. I det senare fallet kan man emellertid hålla kontakt trots att man inte bor tillsammans. Även om föräldrars uppbrott från hemmet genom skilsmässa ökat, har tre av fyra ungdomar (73 procent) inte upplevt varken föräldrars skilsmässa eller dödsfall. Föreställningen att familjen i vår tid upplösts och slutat att fungera för barn och ungdom gäller således inte för majoriteten ungdomar” (Busch Zetterberg, 1996, s 17).
Vi har beskrivit olika sätt som den patriarkala kärnfamiljen gett vika för nya samlevnadsformer. Samtidigt som Sverige utvecklat minifamiljer av ensamstående med barn och en nätverksfamilj av sambon har vi tagit emot många invandrarfamiljer med traditionell patriarkalisk familjestruktur.
Demograferna räknar med att år 2020 kommer drygt två miljoner i Sverige ha utländsk bakgrund, dvs. var femte svensk är då invandrare eller barn till invandrare. Många studier av immigranter visar att något av det sista de tillägnar sig i det nya landet är matvanor och andra familjerotade vanor. Vi har redan och kommer att få mer av en situation där traditionella, ofta patriarkala och stora familjer i vilka tre generationer ofta finns i samma hushåll, bor grannar med små jämlika nätverksfamiljer av tvåförsörjare.
Sammanfattningsvis finns fyra varianter av barnfamiljer i 2000-talets Sverige:
1. Minimifamiljer, dvs. singel förälder med barn.
2. Nätverksfamiljer, dvs. sambon eller gifta med barn och bonusbarn och samföräldrar.
3. Typfamiljer, dvs. där barn och båda biologiska föräldrar växer upp tillsammans åtminstone tills barnen blir vuxna. Ungefär hälften av dem ingås som äktenskap (och blir vad som för det mesta kallas ”vanliga familjer”) och hälften som samboförhållanden, men många sambon gifter sig när barnen blivit större.
4. Tregenerationsfamiljer, dvs. med barn, föräldrar och mor- eller farföräldrar tillsammans.
Uppväxtmiljön för landets 107 000 sjuttonåringar vid årsskiftet 2002/2003 kan illustreras av att 27.8 procent levde i minimifamiljer, 7.4 procent i nätverksfamiljer, och 62.4 procent i typfamiljer eller tregenerationsfamiljer. (SCB 2004:3, s 54). Det finns många barnlösa par och barnfamiljer utan 17-åringar så dessa siffror skall inte generaliseras att gälla alla familjer i landet.
Tregenerationsfamiljernas antal är okänt, antagligen är det litet. Några svenska landsbygdsfamiljer hör fortfarande dit. Men 194 000 barn och ungdomar i Sverige har utlandsfödda föräldrar (SCB 2004:3, s 35). Genom den stora anhöriginvandringen kan en del också ha sina far- eller morföräldrar i Sverige. Om man kastar ett öga på invandrarstatistiken och vet något om familjestrukturer i olika länder förefaller det som åtminstone var tredje invandrare, dvs. ca. 70 000 som har barn födda i Sverige kommer från ett land där tregenerationsfamiljer är relativt vanliga.
Bland allmänheten är det långt ifrån alla som insett hur differentierad och mångfacetterad bilden av svenska familjer blivit. Detta har inte bidragit till kvaliteten på den politiska debatten om familjepolitik. Familjepolitiker måste naturligtvis vara medvetna om att en och samma åtgärd inte nödvändigtvis passar alla landets familjetyper.
Den jämlika familjen av år 2000 har samma livscykel som de tidigare familjemodeller vi nämnt. I ungdomstiden börjar försöken till parbildning som kan leda till en familj med make/maka, som blir föräldrar och med tiden kanske även mor- och/eller farföräldrar. I Sverige kan en familj få publicitet på familjesidor som berättar om konventionella vändpunkter som förlovningar, vigslar, barnafödslar och dödsfall. Dödsannonserna har det största utrymmet. Tidningarna har inte lyckats få läsarna att annonsera de många förändringarna i samboendet. Men födslar och dödsfall annonseras ungefär som förr också av den jämställda nätverksfamiljen.
Det har alltid funnits gränser för vad familjemedlemmar gör för varandra och dessa gränser tycks bli snävare. Allt färre tycks bli glada att få höra ”Ester, Ester, vi är här nu” som det heter i Martin Ljungs sketch. Och släktingar kan som de alltid kunnat, nämligen vara motvilliga mot ingifta. Men även dagens familjemedlemmar är sällan helt avvisande. En familjemedlem har en plats i kretsen som ingen annan har. Därför blir hon och han ”sörjd och saknad” av de andra, som det brukade stå i dödsannonserna, även om de till synes inte bidragit med mycket annat än närvaro och småprat. Med detta är bara sagt att familjens särart finns kvar i 2000-talets jämställda familj.
Att få barn och utveckla dem är ett stadium i familjens livscykel. Men inte alla har barn. Bland de kvinnor som nyligen avslutade sina fruktsamma år är andelen barnlösa i Sverige knappt 14 procent. Fler män än kvinnor förblir barnlösa. En del familjer adopterar barn. För att ta emot annans barn som sitt eget i sin familj måste socialnämnden lämna sitt medgivande. Under 2000-talets första år adopterades drygt 1000 barn per år av vilka bara ett tjugotal var födda i Sverige.
En mycket påtaglig förändring i familjens livscykel är att barnafödandet koncentreras till en allt kortare period. När äldsta barnet hunnit bli 10 år är en svensk syskonskara nästan alltid komplett. Denna kortare period börjar allt senare i de svenska kvinnornas liv. År 2004 var genomsnittsåldern för förstföderskor 29,0 år. Det är en siffra som påminner om den stora depressionen på 30-talet då väldigt många inte hade råd att ha barn. Nu betyder siffran att kvinnor skaffar sig förankring på arbetsmarkanden före föräldraskapet. Föräldraförsäkringen, som är en kompensation för inkomstbortfall, har uppmuntrat denna utveckling. Endast sex procent av dem som uppbär försäkringen är mödrar utan erfarenhet av förvärvsarbete och som därför får ut försäkringens miniminivå, det s.k. golvet.
Lägg därtill en förändring i värderingsklimatet som gör att kvinnor (liksom männen) söker förlänga ungdomstiden så långt det bara går. Då blir det också barn senare i livet, för en del så sent det nånsin går.
Ett av den moderna statens adelsmärken är att den behandlar alla medborgare lika och att de är lika inför lagen, dvs. alla medborgare döms av samma lagar vid samma domstolar och alla betraktas som oskyldiga tills ett domslut bevisar annorlunda. Principen att myndigheter skall behandla alla lika har i välfärdsstaten utvidgats till att ingen skall godtyckligt undanhållas lagstiftade förmåner. Ett annat adelsmärke är legalitetsprincipen: stat och kommun (polis, fogdar, socialtjänst) får bara ingripa i förhållanden om vilka det finns en existerande lag. Ett tredje är att staten respekterar medborgarnas personliga integritet och privatliv. I en tid i vilken media hela tiden levererar en dagens rätt i form av ett nytt offerporträtt, ett nytt indignationsnummer eller en ny moralisk panik har det blivit svårare att upprätthålla alla dessa ideal.
Det finns fall då myndigheter måste göra ingrepp i familjens integritet. Det gäller användningen av våld inom familjen, mellan makar eller mellan föräldrar och barn. Lagstiftningen mot våld gäller lika oavsett om våldet utövats på allmän plats eller inom familjen.
Det är viktigt att påminnas om att FN:s Barnkonvention ger barnen rätt att såvitt möjligt lära känna sina föräldrar och vårdas av dem (artikel 7). Där våld inte förekommit är det endast i nödfall som kan gälla knarkberoende, alkoholism, sinnessjukdom, eller dylikt, som den kommunala socialtjänsten får rekommendera till socialnämnd och domstol att en familjegemenskap bryts upp och föräldrar och barn skiljs.
Sedan flera hundra år har byalag eller nämnder i Sverige ingripit för att söka en ny gemenskap, försörjning och uppfostran för barn som blivit föräldralösa. Så snart ett dödsfall av föräldrarna blev känt skyndade ordföranden eller annan ansvarig till platsen för att bistå barnen. I första hand sökte man då alternativ för föräldralösa bland släktingar. Det är en gammal regel som är huvudregel också idag. De sociala myndigheterna tycks dock använda en oklar åldersgräns när en äldre släkting anmäler sitt intresse att bli målsman för ett föräldralöst barn.
Det finns inga lagar som ger den svenska staten rätt att ta över i vissa familjekretsar och radera ut de ömsesidiga solidariska uppgifter som familjemedlemmarna anser självklara. Däremot verkar det som statsmakterna utnyttjar det faktum att vissa familjer har större familjelojalitet än andra.
I den offentliga äldrevården är de sociala myndigheterna i praktiken ålagda att utnyttja familjelojaliteten och undanhålla lagstiftade förmåner till familjer som är mer solidariska med sina behövande medlemmar än andra. Det finns varken personal eller pengar att göra annorlunda. Detsamma gäller åtminstone i vissa kommuner i stödet till handikappade. De politiska ambitionerna har gjort lagstiftningen mer generös än resurserna. Resultat blir lätt att de medborgare som kan tala för sig och har förbindelserna lättare får tillgång till förmånerna. Så korrumperas rättssamhället.
Ingen individ kan lämna det bagage av gener som föräldrarna står för. Men den miljö och de värderingar som föräldrar står för kan den som är tillräckligt mogen lämna. Det måste i vår typ av samhälle vara ett eget val att lämna familjegemenskapen eller inte. Rätt till skilsmässa mellan föräldrar och barn finns inte, men myndiga barn har rätt att byta namn, dvs. att inte använda faderns namn utan moders, eller inte alls använda föräldrarnas namn.
Föräldraskapet är livslångt även där äktenskapet är kortvarigt. Vid förälderns död tillfaller laglotten barnet.
Hushåll är en gammal form av gemenskap, kanske den vanligaste i mänsklighetens historia, i vilken överlevnadsbehov tillfredsställs. Hushållsarbete är obetalt arbete. Hushållet svarar för praktiska arrangemang för husrum som skyddar mot vädrets makter, för nattens vila, för mat och dryck, persedelvård och underhåll och förvaring av prylar, etc. Hushållet hanterar många förnödenheter och resurser för eget behov (”hushållar”) men drivs inte av maximering av vinst som företag, inte av maximering av den allmänna ordningen som förvaltningar, inte av maximering av stadgarnas ändamål som föreningar och inte heller av röstmaximering som politiska partier. Effektiv hantering och ransonering av hushållets resurser är dess övergripande mål.
Vad har hushållen att hushålla med? Hushållen sitter på kapitalvärden. Att vårda äganderätten i samhället underlättar hushållens funktioner. Den viktigaste resursen för ett hushåll är bostaden. Bostäder i Sverige är i snitt större än i övriga EU, men mer än i andra EU-länder är de hyresrätter. Visionen av det ägda hemmet som Jarl Hjalmarsons ”ägandedemokrati” en gång satte som motpol till den socialdemokratins massiva satsning på hyreslägenheter i kommunala hyreshus var synnerligen hushållsvänlig. Den blev inte genomförd som politik, men den har levt vidare som många enskilda människors stora hopp och ambition för sin familj.
Antropologer har funnit många kulturer i vilka nya familjer inte bildar egna hushåll utan uppgår i makans eller makens föräldrahushåll. I vår kulturkrets har det inte varit alldeles nödvändigt för en familj att ha ett eget gemensamt hushåll. Max Weber, den tyske samhällsvetaren, noterade dock i sina historiska studier att ett gemensamt hushåll skapar en stabilare familjetyp.
Det är svårt för både politiker och väljare att göra åtskillnad mellan ”familj” och ”hushåll”. Förr i världen var ju familj och hushåll i vår del av världen nästan alltid samma sak. Men med tiden kommer vi att göra åtskillnaden också mellan familj och hushåll. Skälet är enkelt. Hushåll och familj i Sverige hänger inte nödvändigtvis ihop längre. Det märks i språkbruket. Vi har fått ”särbo” dvs. en make eller maka med eget hushåll. Om föräldrar skiljer sig kan deras barns liv bli delat i ”mammas veckor” och ”pappas veckor”, dvs. barnen ambulerar mellan olika hushåll. År 2003 levde 16 procent av skilda föräldrars barn på det sättet och andelen ökar. En familj, men två helt olika hushåll.
Hushåll har rätt att låsa dörren. Det finns en hushållens frihet (hemfrid) som bör gälla så länge hushållet inte är en sanitär eller högljudd olägenhet för omgivningen. Polisens avlyssning, telefonavlyssning och husrannsakan måste vara undantag och kräva svåråtkomliga tillstånd. Brandmyndigheters inspektioner och de sociala myndigheternas kontroll av bidragshushåll måste naturligtvis vara möjliga men strikt inriktade på den sak som gäller. I rättssamhället bör vi nog inte acceptera förslaget (i Bilaga 13 i Långtidsutredningen 2003/04 s 125) att de kommunala biståndsbedömarna i sin verksamhet skall kunna utreda hur jämställda män och kvinnor är i de berörda hushållen.
Hushållet är vanligen en enkel gemenskap. Förvuxna hushåll med uppgifter utöver hushållning för de egnas behov finns av två slag säger Max Weber, oikos och firmor. ”Oikos” är helt enkelt grekiska för hushåll men betyder i samhällsvetenskaplig och historisk terminologi ofta speciella hushåll. De kan vara kooperativ för produktion av mat, till exempel, vårt lands i gamla tider jordbrukande storhushåll (med pigor, drängar, statare m.fl.). Eller de kan vara stadshushåll, till exempel, medeltidens hantverkande gillehushåll (med mästare, gesäller och lärlingar). Under historiens gång har det hänt att vissa hushåll utvecklats till lokala regeringar vars överhuvud är en patron eller slottsherre.
Manufakturen under 1700-talet byggde på att fabrikanten lade ut delar av produktionen på traktens hushåll. Några hushåll med spinnrockar gjorde garnet för textilerna, andra hushåll vävde, manufakturen i staden färgade, tillskar och sydde tyget, eller lade ut sömnaden av klädesplaggen på andra hushåll. Vandrande mellanhänder (som ”knallar”) sålde produkterna. De framgångsrika manufakturerna upprätthöll en kvalitetskontroll av de ingående hushållens produktion. Detta ekonomiska system med nätverk av oikos kallades ”förlag”. Oikos är vanligen hierarkiska och patriarkala styren. De är väldigt vanliga i europeisk historia ända sedan antikens dagar. De flesta passar dåligt i vår tids demokratiska marknadsekonomier.
När tvåförsörjarfamiljerna med barn växte i antal under 1900-talets senare del blev ”familjedaghem”, hushåll som mot ersättning tog in flera av grannskapets barn, vanliga. Dessa oikos var som flest år 1988 med 120 000 inskrivna barn. Därefter har antalet sjunkit oavbrutet och hösten 2004 var 36 000 barn inskrivna i familjedaghem. De kommunala och privata förskolorna tog över.
Den svenska socialstaten har definierat en annan typ av affärsdrivande hushåll som ”familjehem”. De är privata hushåll som mot arvode från de sociala myndigheterna för längre eller kortare tid tar emot ett eller flera barn för vård och fostran. År 2004 fanns ca 15.000 barn i sådana oikos.
Det är svårt för socialtjänsten att hitta hushåll villiga att ta emot dess klientel av barn; detta har alltid varit en säljarens marknad. Det finns ingen systematisk kvalitetskontroll och jämförelse av olika familjehems verksamhet från de kommunala socialförvaltningarnas sida, ej heller finns en central instans för regelbunden inspektion av denna förlagsorganisation. Vi vet därför inte hur många barn fullföljer dina behandlingsplaner utan att rymma, hämtas i förtid av föräldrar, eller på annat sätt avbryta behandlingen. Vi vet också ganska litet om hur det gått i skolan och vuxenlivet för de barn som en gång placerades i familjehem.
Uppföljningar och kontroller är bättre i ”ungdomshem”, privata institutioner för vård av tonåringar med de svåraste problemen. Våren 2005 fanns ca 350 ungdomar intagna på sådana hem vilka har en del rättigheter som vanligen tillkommer rättsvårdande myndigheter. De är under uppsikt, inte av kriminalvårdsverket, utan av Statens institutionsstyrelse. Ungdomsbrottslingar kan antingen sändas till ungdomshem av sociala myndigheter och kommunal socialnämnd eller dömas till sluten vård där av domstol.
Hushållen handlar på marknader. Men vår tids hushåll producerar i allmänhet inte för marknaden. De producerar två sorters nyttigheter. Den ena sorten är vila och sömn och annat som ingen annan kan tillverka åt dig. Den andra sorten är mat, rena lakan och rena rum, och dylikt. Den sorten kan tillverkas eller tillhandahållas av andra, och den kan köpas på marknaden. Ett gränsfall är vad som numera brukar kallas ”hushållsnära tjänster” som städning, tvätt, matlagning, hämtning och lämning av barn på dagis, arbete i trädgården. I princip kan sådana tjänster köpas på marknaden i alla länder. Att göra det på ett lagligt sätt i Sverige är knepigt om hushållet skall sköta arbetsgivaravgifter och svara för den lagfästa anställningstryggheten. Hushållen är sedan tusentals år tillbaka inte vinstdrivande, inte bokföringspliktiga, inte skyldiga att rapportera sin hjälp, inte förpliktiga att innehålla skatter, inte ha ett skattenummer. Det stora flertalet hushåll kan lättare köpa tjänsten från ett bolag som sköter anställningsjuridiken och skattebetalningarna. Men priset i Sverige blir orimligt högt genom skattekilarna. I den jämställda familjen med båda makar i förvärvsarbete får därför dessa tjänster i allmänhet utföras inom familjen.
Inom nationalekonomin är det en given slutsats att utfallet blir bäst om firmor eller länder specialiserar sig på att göra vad de är bäst på och skaffar annat de behöver från andra som utvecklat dessa specialiteter. I hushållsekonomin är detta inte självklart.
Arbetsfördelningen i hushållen studerades av Ahrne and Roman (1997) i intervjuer med 1281 sambon och gifta om hur de delade på matlagning, tvätt och städning. De fann på 1990-talet fyra typer av hushåll:
Mätningen tar inte hänsyn till graden av samråd mellan hushållsmedlemmar i frågor som är betydelsefulla för hushållet. Indelningen baseras på hushållsgöromål, inte på fördelningen av föräldrars relation till sina barn och deras uppfostran. Det senare skulle också vi hänföra till familjen snarare än till hushållet. Det är inte givet att allmän jämställdhet i hushållsgöromål också innebär jämställdhet i makans och makens bindning till sina barn. Om detta bör vi invänta forskningens resultat.
Arbetsfördelningen inom hushållen är inte lika jämställd som i familjens sexualliv och barnalstring, områden där kvinnorna inte bara är jämställda utan också i långa stycken har tagit kontrollen.
Man bör skilja jämställdheten i familjen från jämställdheten i hushållen. Vi lever med fyra olika situationer (Tablå 3). Tidigare har vi diskuterat hur kvinnorna genom lagstiftningen och preventivteknik fick möjlighet till att kontrollera familjens intima liv och reproduktionen. Sedan länge tillbaka hade de också haft stor möjlighet att kontrollera detaljerna i barnens uppfostran. Kolumnerna i Tablå 3 specificerar graden av jämställdhet i sådana avseenden. Raderna i tablån berättar hur hushållsarbetet delas.
Tablå 3. Fyra varianter av jämställdhet
|
|
Jämställd |
Ojämställd |
|
Jämställt |
Typ 1 |
Typ 2 |
|
Ojämställt |
Typ 3 |
Typ 4 |
Den jämställda familjen i det ojämställda hushållet (Typ 3) tycks vara en vanlig och seg struktur i dagens Sverige. Det kommer vara lättare att övergå till en mer fulländad jämställdhet (Typ 1) om och när det blir lättare att köpa hushållsnära tjänster och lika självklart att göra det i alla samhällsklasser som att köpa pizza eller annan färdiglagad mat.
4.
Politiken för familj och hushåll i livets olika stadier
|
Albertus Pictors livshjul i Härkeberga kyrka i Uppland anknyter till
en medeltida tradition om livets faser. En spelman musicerar till
uppgången. Döden dirigerar nedgången. |
Familjens och
hushållens situation i ett land som Sverige måste ses i samspel med andra
förhållanden som inträffar under livscykeln: bostadsbyten, tillgänglighet av
dagis och andra barnomsorgsformer, utbildning, arbetsliv, bidragssystem, social
och medicinsk service, skattebelastningar. Vi skall nu betrakta familje- och
hushållspolitikens olika insatser i livets olika stadier. I Tablå 4 har vi
sammanfattat den nutida livscykeln och dess villkor i ett antal nyckelord.
Det förefaller ibland från den allmänna debatten som om småbarnsperioden i en familjs livscykel är den enda som är föremål för familjepolitik. Här finns förvisso stora insatser: mödravårdscentraler, barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd, kommunala dagis, etc. Tablå 4 vidgar perspektiven och visar att vi måste beakta också andra delar av familjens livscykel. Tablån ser komplicerad ut för livscykeln för en svensk är komplicerad.
Läs först kolumnernas rubriker högst upp i tablån. Här är indelningen gjord efter ålder, från spädbarn till äldre. De äldre har vi som brukligt är delat i två grupper, ”unga äldre” och ”äldre äldre” – de senare kallades förr i världen änka- och änklingsståndet. De äldre äldre är den snabbast växande gruppen i landet.
Läs sedan radernas rubriker till vänster i tablån. Här finns några av samhällets olika institutioner, först den lilla världens familj och hushåll som vi redan presenterat, sedan några av den stora världens institutioner: utbildningen, jobben, den offentliga sektorns tjänster, och några av de lagar som gäller. Sedan man på detta sätt läst i kanterna kan man fördjupa sig i livsstadierna som signaleras med nyckelord inne i tablån.
Tablå 4. Livsstadier i Sverige 2005 och deras institutionella inramning
|
|
|
|
|
”De desperata åren” |
|
|
|
||
|
|
Späd- |
Barn |
Ungdom |
Ung |
Medelålders |
Unga |
Äldre |
||
|
|
barn |
|
|
vuxen |
|
|
äldre |
äldre |
|
|
LILLA VÄRLDEN |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
FAMILJ |
|
|
Sexuellt aktiv---> |
||||||
|
|
Barn |
Yngling/ |
Make/Maka |
Förälder med |
Far/mor/Mormor |
||||
|
|
Syskon |
Ungflicka |
|
Små barn |
Stora barn |
|
Änka/Änkln |
||
|
|
Kusiner |
Morbror el farbror |
|
||||||
|
|
|
|
|
Separerad, Skild, Ny partner |
|
||||
|
HUSHÅLL |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
I föräldrahushåll med syskon, ev. styv-dito, och ev. inhyrda hushållstjänster |
I eget ungdomboende |
I eget flerpersonshushåll av familjemedlemmar och ev. ny make/a styv-, fosterbarn, ev. inhyrda hushållstjänster |
I
tomt bo |
I äldre-boende |
||||
|
|
|||||||||
|
|
|||||||||
|
|
|||||||||
|
STORA VÄRLDEN |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
UTBILDNING MM |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
Förskolebarn, skolbarn, gymnasister, studenter |
I vidareutbildningar |
|
|
||||||
|
JOBB |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Praktik |
Jobb1, Jobb2, Arbetslös,Jobb3, etc |
Plusjobb |
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
OFFENTLIGA. TJÄNSTER FÖR FAMILJER OCH HUSHÄLL |
|
|
|
|
|||||
|
Mödravårdscentral Grundskola PBU SiS Högskola ß--------- Allmännytta ------ -----àKommunalt äldrebonde
central Dagis Förskola BO Gymnasium
ß--
Bostadsbidrag ------- AMS---------------------àß----------Hemtjänst---------------à
|
|||||||||
|
FAMILJEPOLITISKA LAGAR |
|
|
|
|
|
|
|||
|
FN:s barnkonvention LVU |
ßSambolag Äktenskapsbalk Föräldrabalk ------------ Ärvdabalkà |
||||||||
|
|
<---------------------------------Socialtjänstlagen-----------------------------------------------------------------------------------à |
||||||||
Tablå 4 visar också hur den svenska staten i ovanligt stor utsträckning koloniserat det civila samhället och sätter villkor för varje stadium av livet genom sina regelverk och institutioner. I Diagram 2 fortsätter bilden och visar offentliga bidrag (transfereringar) i livets olika stadier.
Låt oss göra några nedslag och antyda situationen i varje del av livscykeln och några av de problem som familje- och hushållspolitiken står inför.
Den medicinska vården i Sverige under havandeskap och födsel är högklassig. Spädbarnsdödligheten i Sverige är lägst eller nästan lägst i världen. Mödravårdscentralerna har numera ett mycket litet klientel av tonårsmödrar och ett stort klientel av mödrar mellan 20 och 34 år och ett snabbt ökande antal 35 år och äldre. De håller på att differentiera behandlingen och rådgivningen.
Det mest använda allmänna internationella måttet på välstånd i ett land är dess spädbarnsdödlighet. Statistik över spädbarnsdödlighet är lättillgänglig i de flesta länder. Det har visat sig ha hög korrelation med mer sofistikerade mått på välstånd. Det finns dock anmärkningsvärda variationer i detta välfärdsmått mellan de europeiska länderna. De lägsta siffrorna finns i Finland och Sverige. Finland var till nyligen ett av Europas lågskatteländer medan Sverige länge befunnit sig i skattetoppen. Finländarnas tidiga och imponerande framgångar i att hålla spädbarnsdödligheten nere, visar att stora offentliga transfereringar mellan rik och fattig och höga nivåer av offentliga utgifter till sociala ändamål inte nödvändigtvis har en direkt koppling till barns överlevnad.
De stora svenska kontantbidragen till barnfamiljer består i dag av barnbidrag, föräldraförsäkring, och underhållsstöd. Övre åldersgräns för barnbidrag är 16 år, men förlängt barnbidrag kan förekomma. Föräldraförsäkring kan man ta ut tills barn fyller åtta år. Underhållstödets längd kan variera; det utgår normalt tills barnet fyllt 18 år men kan förlängas tills 21 år för dem som går i skola. Det är förbluffande hur lite av barnens perspektiv finns i konstruktionen av dessa bidrag. Vi skall därför behandla dem senare för vad de är – stöd för vuxna i det stadium då man är småbarnföräldrar.
Vi kan notera att staten blev dålig på att driva in bidragsförskott från försumliga fäder. År 2000 fanns cirka 226 000 bidragsskyldiga och att cirka 66 900 av dessa, eller nästan 30 procent, var föremål för indrivningsåtgärder hos kronofogdemyndigheten. När den avskriver ärenden av detta slag eller väljer att se genom fingrarna har staten i praktiken gått lång väg att acceptera att en fader i Sverige inte behöver vara ansvarig för barn han satt till världen. Staten är istället den ekonomiskt ansvarige.
Barnomsorgen i Sverige består dels av förskoleverksamhet för barn mellan ett och fem år som inte går i skolan, dels av skolbarnomsorg för skolbarn i åldrarna sex till tolv år.
Förskoleverksamheten (”dagis”) bedrivs främst i form av förskola och familjedaghem, medan skolbarnomsorgen främst bedrivs i form av fritidshem. På 1980- och 1990-talet uppstod kommunala och privata alternativ till dessa verksamheter: en uppsjö av kommunala och privata dagmammor, dagis med Montessori pedagogik, dagis för allergiska barn, dagis med mindre grupper, et cetera. De kommunala taxorna var vanligen inkomstrelaterade så de blev lägre för låginkomsttagare. Maxtaxan på kommunala dagis infördes enligt ett socialdemokratiskt vallöfte 2002. Avgiften uppgår som mest till 1 260 kronor i månaden för det första barnet, 840 kronor i månaden för det andra barnet respektive 420 kronor i månaden för det tredje barnet i förskoleverksamheten.
De föräldrar som inte vill utnyttja kommunalt dagis går miste om en subvention på mellan 70 000 och 100 000 kronor per år och barn. När man diskuterar dessa belopp bör man hålla i minnet att stat och kommun går miste om intäkter från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter när en förälder väljer heltid för det obetalda arbetet att ta hand om sina barn istället för ett betalt jobb på den vita arbetsmarknaden.
Obligatorisk skola. Svenska barn tillbringar lång tid i förskolan och börjar vanlig skola sent. Frankrike, till exempel, har goda erfarenheter att börja vanlig skoldag om fyra timmar vid fyra års ålder. Pedagogiken att undervisa i dessa åldersgrupper finns väl utvecklad. Barnens mottaglighet att lära är störst vid denna ålder.
De kommunala skolorna har en inbyggd del av svensk välfärd med skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer. För syn- och hörselskadade finns särskilda skolor. Särskola finns också för psykiskt handikappade barn.
Barn och tonåringar som behövde sjukhusvård på grund av psykiska störningar vårdades ända fram till mitten av 1900-talet vanligen på barnmedicinska avdelningar. Om det gällde allvarliga sjukdomar, t ex psykoser, fick mentalsjukhus för vuxna ta hand om ungdomarna. Psykiatriska barn- och ungdomsmottagningarna (PBU eller motsvarande) har sedan 60-talet byggts så att alla landsting har barnpsykiatrisk verksamhet med såväl sluten som öppen vård. Köerna till PBU har fördubblats sedan 90-talet, samtidigt som resurserna att ta hand om ungdomar med psykiska problem minskat. Utskrivningen av antidepressiva medel till barn och tonåringar har kraftigt ökat. Det kan till dels bero på att dessa mediciner blivit bättre och avlastar mer personalintensiva behandlingsformer.
PBU har sedan flera år gett illustrationer till klienters dilemman och myndigheters svårigheter när primärkommunernas instanser som skolor och socialtjänst skall integreras med landstingskommunernas insatser från instanser som PBU och sjukvård. Sådana problem ger vatten på den kvarn som ifrågasätter visheten i uppdelningen och arbetsfördelningen mellan landsting och primärkommuner och att båda två skall ha rätt att ta ut lokala skatter, skjuta problemfall på varandra, och debitera varandra.
Att dö ung är långt vanligare bland män än kvinnor. Trafikolyckor och självmord är de vanligaste orsakerna. Unga människor löper större risk än äldre att utsättas för våld. Unga män är mer utsatta än unga kvinnor, utom när det gäller våld i hemmet. Socialstyrelsen (2005, s 7) har funnit att "psykisk och psykosomatisk ohälsa rapporteras oftare av unga kvinnor än av unga män, och problemen tycks öka med åren för båda könen. Depressioner och ångesttillstånd hör till de vanligaste diagnoserna för de yngre, dvs. dem som är 13-17 år. I gruppen 18-24-åringar dominerar diagnoser kopplade till missbruk av alkohol och droger för männen, medan kvinnorna lider av depressioner, reaktioner på svåra livshändelser och stressrelaterade tillstånd.”
Vi skriver 2005 och andelen 19- och 20-åringar som varken arbetar eller studerar har på tio år ökat från 10 till 20 procent. Ungdomstiden har alltid varit fribyteriets tid. Den svenska välfärdsstatens finmaskiga nät av register ger litet utrymme för fribytare. Alla har sitt personnummer. Naturligtvis prövar några att köra mc eller bil utan att finnas i körkortsregistret. Mer intressant är att ett antal ungdomar inte finns i något bostadsregister, möjligen har de en e-postadress. De finns inte inskrivna i någon utbildning, de är inte registrerade hos arbetsförmedlingen, ingen arbetsgivare registrerar dem för innehållen skatt, de lämnar ingen inkomstdeklaration. De är inte sjukskrivna, socialtjänsten vet ofta inte om dem. Om de finns i passregistret kanske de är på årslånga resor till andra sidan klotet. Men många torde inte finnas i svenska passregistret. Är många av dem invandrare? Vi vet inte vem de är, hur de lever eller vad de lever av. Är det föräldrars och kompisars välvilja? Svartjobb eller annan kriminalitet?
Fribyteri är i sig inget farligt fenomen och finns i många goda samhällen, men det blir farligt när i kriminella gäng och maffia-liknande nätverk tar över fribyteriets zon. Vem blir först att beskriva 2000-talets svenska zon av fribyteri, en antropolog, sociolog eller en romanförfattare?
Fribytare uppskjuter medvetet sin etablering i samhället. Ungdomstiden är annars den traditionella förberedelsen för ”etablering”. Etablerad på bostadsmarknaden blir man när man skaffat egen bostad, på arbetsmarknaden när man fått sitt första riktiga jobb, i parbildningskretsarna när man fått egen sambo. En generation eller åldersgrupp anses etablerad på arbetsmarknaden när tre fjärdedelar har jobb. Motsvarande beräkningar kan göras för bostadsmarknaden och sambomarknaden.
Föräldrar bidrar med mycket pengar till sina barns etablering. Intervjuer gjorda 1994 visade att ”Varannan förälder bidrog ekonomiskt när barnen skaffade bostad. Trots att det finns offentliga studiebidrag hjälper var tredje förälder till med pengar för sina barns studier. Och många ställer upp med pengar för bilköp, utlandsresor och vid giftermål” (Busch Zetterberg 1996, s 68). Av farföräldrar hade mer än var tredje gett pengar när barnbarnen föddes. Det är viktigt, inte minst för politiker, att minnas att generationer stödjer varandra med stora privata transfereringar utan statens inblandning.
Ungdomstiden förlängs i Sverige. Männens etableringsålder på arbetsmarknaden ökade under perioden 1990-2000 från 21 år till 26 år. Kvinnornas etableringsålder ökade under samma period från 20 till 27 år. (TCO 2002:2) En mindre del av förändringen kan förklaras med högskolans utbyggnad; flera unga kunde skaffa sig högskoleutbildning, vanligen fyraårig.
En annan, sällan observerad sida av den förlängda ungdomstiden är att 2000-talets svenskar börjar betala skatt vid en betydligt högre ålder än 1900-talets svenskar. Det påverkar statsbudgeten.
De höga bostadskostnaderna lockar säkert en del av dagens unga vuxna att snabba på med parbildningen så att två personer kan dela på den höga hyran och andra hushållskostnader.
I enpersonshushållen fann man förr etablerade ungkarlar, ensamstående kvinnor, änkor och änklingar. Idag fylls de av ”singles” och ”särbon”. Antalet enpersonshushåll har ökat, och ökningen är särskilt markant i storstäderna; 55 procent av landets hushåll är klassificerade som enpersonshushåll.
I Sverige kan man inte avskedas när man blir gravid eller föder barn. Jobbet för modern skall finnas kvar och fadern skall få ledigt. Föräldraförsäkringen ger föräldrar ekonomiskt stöd vid havandeskap och vård av barn. Föräldraförsäkringen kan täcka de första tretton månaderna av barndom; därefter kan dagis ta vid. Föräldrarna har under denna tid kvar sina gamla jobb och betalar skatt. Mottagaren behöver inte gå till sitt förvärvsarbete de månader eller dagar som försäkringen gäller. Stöd för vård av barn kommer som föräldrapenning vid ett barns födelse eller adoption. En tillfällig föräldrapenning utbetalas när ett barn är sjukt så att en förälder måste vara hemma från arbetet. Föräldrarna kan också få tillfällig föräldrapenning i form av s.k. pappadagar och kontaktdagar att besöka barnens skola e.d. Bland de synpunkter som finns på föräldraförsäkringen av år 2005 har vi bland andra noterat:
· En del tycker att försäkringen uppmuntrar föräldrar att alltför tidigt att lämna små barn till dagis (eller ”förskolan” som den numera heter på myndigheternas språk), dvs. när de fyllt ett år då föräldraförsäkringen tar slut om man använt den till fullo. Många tror att en del barn mår bäst av att vänta hemma längre än så. Referenser till forskning finns i Kågeson (2005).
· Föräldraförsäkringen är inte träffsäker i den jämställda familjen. Den skall gå till föräldrars omsorg om barnen, men när den utbetalas mest till modern visar det sig ofta att hon ökar också sitt obetalda hushållsarbete och att fadern drar ned på sin andel av hushållsarbetet. Det som var avsett för familjen med det nya barnet används till att ändra arbetsfördelningen i hushållet.
· Föräldraförsäkringen uppmuntrar helt naturligt modern att ta ut föräldraledighet för en period strax före förlossningen tills tiden då amningen är över. Men den uppmuntrar också modern att ta ut mer ledighet än fadern om hon tjänar mindre än han gör; försäkringen är konstruerad som en kompensation för inkomstbortfall. Så länge inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män består på arbetsmarknaden bidrar alltså inte försäkringens utformning till idealet av en jämställd familj.
· Långtidsutredningen 2004/05 (Bilaga 13) kritiserar starkt föräldraförsäkringens utformning. Författarna menar att försäkringen driver arbetsgivare att generellt bli mindre benägna att anställa och befordra kvinnor än män. Kvinnor är oftare försäkringsmottagare än män och ger därför arbetsgivarna större frånvarokostnader; de senare innefattar utlägg för omställningar på arbetsplatsen och är alltså större än rena lönekostnaderna för den frånvarande. Personalavdelningarna översätter sådana erfarenheter till en allmän norm att vara försiktig i anställning eller befordran av kvinnor till viktiga jobb. Normen drabbar sedan alla kvinnor oavsett deras meriter och personliga livssituation, inte bara dem som är aktuella för föräldraförsäkring.
Det är förvisso viktigt att hushållsnära tjänster skall kunna köpas av hushållen. Det har hushåll gjort i alla tider. Framför allt under medelåldern när barnen är flera och aktiva, när en större bostad blivit verklighet, när jobbet tar mest och ambitionerna är stora. Då har många svenska familjer råd att låta barnen bada i prylar, men inte råd att låta dem bada i omsorg i välstädade rum och äta hemlagad mat. Detta känns konstigt för många föräldrar som ligger på höjden av sin förmåga att tjäna pengar.
Köp av hushållsnära tjänster sker enklast genom att sådana tjänster blir billiga, i praktiken alltså obeskattade och utan bokföringsplikt. Denna lösning finns på den svarta marknaden och den har vidsträckt användning. Ännu för trettio år sedan brukade arbetsförmedlingar anvisa personer som ville utföra hushållsnära arbete utan att bry sig om arbetsgivaravgifter och redovisning av källskatt. I vårt samhälle på 2000-talet med strängare tillämning av skatteregler, höga skatter och med stora skattekilar kostar det för många timmar på det egna jobbet att betala för få timmar av vit arbetskraft i hushållsnära tjänster.
Lång långt ifrån alla betalar skatt för dessa tjänster idag. Däremot finns en stor efterfrågan på dessa tjänster om priset ligger någonstans mellan 50 och 100 kr per timme – dvs. där det ligger på dagens svarta marknad.
Anne-Marie Pålsson har inte bara som akademisk ekonom studerat detta problem utan också inom politiken dragit igång den s.k. pigdebatten och visat att det finns lösningar som gör fördyringen av hushållsnära tjänster genom skattekilar mer försumbar. (Pålsson & Norrman 1994, Pålsson 2005).
Flertalet arbetar inte till den officiella pensionsåldern. Vi har inte heller det japanska teinei – avgång vid 55 år för alla utom toppchefer, och sedan ny start i arbetslivet med nedtrappat ansvar, tempo och arbetstid, oftast på samma arbetsplats. Ett sådant ”plusjobb” efter den vanliga karriären kan japanen ha långt upp i åren. Pensionssparandet blir därmed högre.
Också i Sverige tycks antalet deltidstjänster och uppdrag för ålderspensionärer öka. Här är det en spontan utveckling av plusjobben, oplanerad av statsmakten. Den har skapat meningsfull sysselsättning för individen och ger viktiga bidrag till samhället. Fler äldre kan arbeta mindre men längre upp i åren, och färre äldre borde inte arbeta alls eller arbeta som de gjorde när de var tio år yngre.
Den tredjedel av alla unga som i intervjuer 1982 uttryckte sin övertygelse att deras föräldrar på gamla dar skulle tas om hand av offentlig service (se Tabell 1) är redan på 2000-talet besvikna eller kommer att bli besvikna. Även med siffror från 1980-talet kunde forskare förutse att kommun och landsting inte kunde ta ansvaret för de äldsta (Johansson 1991). En ökande del av äldreomsorgen skulle falla på de anhöriga.
I internationell vårdforskning talas om både nursing och caring. Heyman (1995) föreslår termen sjukskötsel och omsorg. De anhöriga är omsorgsvårdare, inte sjukskötare. Parallellt med anhörigas omsorgsvård finns kommunal hemhjälp i omsorgsvården och landstingens sjukvård.
Det är anmärkningsvärt att så många på 2000-talet talar som om hela Sveriges åldringsomsorg är något som den offentliga sektorn sköter. Grovt räknad har en tredjedel av anhörigvårdare kommunalt bistånd. Det finns nog ganska många fall där en maka utan bistånd hjälper sin maka (eller vice versa) med så tunga hjälpbehov att vi riskerar att få två vårdfall istället för ett.
Det kommunala åldersboendet blir allt mer reserverat för senildementa och deprimerade åldringar. De gamla ålderdomshemmens samling av äldre från trakten som ofta kände varandra och kunde utveckla en ny gemenskap i en hemliknande servicemiljö är ett nostalgiskt minne. Det kommunerna erbjuder äldre utan demens är vanligen hemtjänst.
Antalet äldre ökar, men hemtjänsten minskar. Antalet 80-åringar med hemtjänst har sjunkit från 34 procent 1980 till 19 procent 2004. Det torde inte helt och hållet bero på att de ”äldre äldre” blivit friskare. Det beror också på billigare och underdimensionerad kommunal service.
De äldre äldre blir lätt offer myndigheters svårigheter att integrera primärkommunernas instanser i hemhjälp och socialtjänst med landstingskommunernas insatser i sjukvård. De äldre äldre har inte lätt att skilja på de olika personer från den offentliga sektorn som ingriper i deras liv. Liksom vid ingreppen i barns liv har vi rätt att ifrågasätta visheten i uppdelningen och arbetsfördelningen mellan landsting och primärkommuner och att båda två skall ha rätt att ta ut lokala skatter, skjuta problemfall på varandra, och debitera varandra.
Sverige har ingen ädrepeng, ej heller en obligatorisk äldrevårdsförsäkring. En sådan infördes i Tyskland 1995. Försäkringen faller ut när en person har ett vårdbehov som uppgår till minst en och en halv timme per dag. Anhöriga och andra omsorgsgivare får vårdlön och fyra veckors semester. Hemtjänst kan de äldre själva välja inom försäkringens ramar och taxor. Rullstolar, specialsängar o.d. betalas av försäkringen. Vårdhem betalas likaså av försäkringen; dessutom gäller att en person med beviljad hemtjänst kan själv lägga till mellanskillnaden och få plats på vårdhem. De tre formerna av försäkringens äldreservice – hemtjänst, vårdhem, sjukhuslångvård/hospice – kommer i tre nivåer. Den form och den nivå en person erhåller bestäms av läkare. Makar får i görligaste mån följas åt även om de har olika vårdbehov. År 2004 utnyttjade två miljoner tyskar försäkringen. Kravet på minst en och en halv timmes vårdbehov per dag påverkar omfattningen mer än något annat och gör försäkringen möjlig för de stressade tyska statskassorna.
De stora tyska socialförsäkringarna finansieras med hjälp av federala och delstatliga statsmakter men sköts inte av sköts inte av dem. Ungefär 85 procent av den tyska befolkningen har sin sjukförsäkring i allmänna sjukkassan (Gesetzliche Krankenkasse eller GKV). Övriga är försäkrade privat. Effektiviteten i systemet gynnas av att en rad försäkringsbolag konkurrerar om att leverera GKV:s sjukvård. De är kända genom sina olika förkortningar med tre bokstäver: AOK, BEK, BKK, DAK, KKH, TKK med flera.
Den tyska äldreförsäkring vi beskrivit är automatisk för alla medlemmar i allmänna kassan GKV och obligatorisk för alla andra. Kostnaden är 1,7 procent av lönesumman (delad lika mellan arbetstagare och arbetsgivare) och 1,7 procent av pensionärernas inkomster. De nämnda försäkringsbolagen sköter eller upphandlar utförandet.
I den tyska välfärdsstatens tradition ligger för övrigt att välfärdsföreningar, kyrkor, fackföreningar ofta driver den praktiska delen av servicen, inte offentliga instanser som Sveriges kommuner och landsting. De kan sköta hemtjänst och vårdhem och öppen sjukvård, också en del sjukhus. Regler finns kring välfärdsstatens arbetsfördelning mellan statsmakter, näringsliv och civilsamhälle; allt är inte lämnat till marknaden. En annan skillnad mellan länderna är att i Tyskland associerares välfärdspolitik av väljarna mest med det konservativa kristdemokratiska partiet, medan välfärden i Sverige mest ses som ett socialdemokratiskt projekt.
Forskningen kring familjen har en spännande agenda. Några av dess svenska företrädare är synliga i den internationella forskningslitteraturen. En allt vanligare åsikt bland dem, i Sverige företrädd till exempel av Rita Liljeström, håller fram familjen som den institution i vårt samhälle som förändrats mest under de senaste 100 åren, kanske mer än industrin, skolan, sjukvården, förvaltningen, religionen, etc.
En ny bild av familjens globala utveckling har nyligen presenterats av Göran Therborn i ett arbete, Sex and Power, som kan bli internationell standard (Therborn 2004). Typerna av familjer i världen är flera, och vanliga generella påståenden att förändringen överallt går åt samma håll, till exempel mot äktenskap baserade på eget val och kärlek och mot mindre familjer (Goode 1963), är enligt Therborn felaktiga. Men en trend bort från den patriarkala kärnfamiljen och höga hinder för skilsmässa är uppenbar under 1900-talet i Europa. Den fick enligt Therborn sitt genombrott i Sovjetunionens första familjelagstiftning efter den kommunistiska revolutionen. Vi kan tillägga att Sverige fick en direktkontakt med dess idéer genom en legendarisk person i bolsjevikernas revolution av kvinnans ställning, Alexandra Kollontay, som blev den första kvinnan i Sovjet ackrediterad som ambassadör. I Oslo och Stockholm hade hon ett livligt umgänge med bland andra intellektuella feminister och hon blev översatt till svenska. (Kollontay 1926). Det är en ogjord forskningsuppgift att spåra genomslaget av hennes idéer i Sverige fram till makarna Myrdals inflytelserika insatser med vilka vi inledde denna uppsats.
Ulla Björnberg (1992) har undersökt hur familjeförhållanden i Norden avviker från resten av Europa och hur Sverige avviker från de andra nordiska länderna. Uppdaterad information om fertilitet, äktenskap, samboende, singelliv i Norden, England, Tyskland och Holland har hon och andra samlat i Bradshow & Hatland (2005). Sverige visar sig vara längst bort från både det europeiska och nordiska medelläget. Här väntar stora uppföljande forskningsuppgifter.
Leder vi i Sverige en allmän utvecklingslinje för familjen i en globaliserad värld eller är vi enbart udda och avvikande? Kommer Sverige att svänga tillbaka i frågor om familjelivets utformning till den europeiska huvudfåran? Kommer Washingtons konservativa familjevärderingar att spridas till Europa på samma sätt som Londons viktorianska familjevärderingar nådde oss för hundra år sedan när brittiska imperiet stod på sin höjdpunkt? Hur kommer Europas ökande antal muslimer att påverka familjelivet i EU?
På den svenska scenen vill vi peka på tre problem, som aktualiseras av vad vi tidigare beskrivit, och där mer forskning och utredning behövs om rationell politik skall bedrivas.
När man betraktar Tablå 4 faller uppmärksamheten på den överbelastning som finns när maximala krav på människors insatser sammanfaller i en och samma ålder. I en typisk familj och hushåll av unga vuxna och i yngre medelålder inträffar alltför mycket. Familjen blir större genom första barnet eller nya barn. Hushållet blir större genom en större bostad. Arbetslivet blir mer krävande genom en kritisk tid för befordran. Skatteinbetalningarna frestar på genom att arbetsinkomsternas ökning beskattas progressivt och de stora utgifterna i denna fas av livet innebär att många blir större momsbetalare än man någonsin varit eller kommer att bli. Antagligen har också familjeförsäkringens utformning bidragit till att det kör ihop sig i detta stadium genom att gynna att barnen kommer sent och koncentrerat först när föräldrarna har goda löner på arbetsmarknaden. Vi har skuggat denna del av Tablå 4 som ”de desperata åren” även om många senare i livet kommer att minnas dem som ”de lyckliga åren”.
I mångt och mycket ligger nog lösningen av jäkt, stress och belastningsproblem som finns i denna period hos dem som bestämmer över arbetstiden. Den politikiska klassen brukar helst se att alla har heltidsarbete därför att det ger mer skatt, mer resurser för politiken. Möjligen kan de acceptera en förbättring för vissa arbetstagare som går ut på ett heltidsarbete med tre arbetsdagar om nio timmar som går om lott med tre fridagar; det ger över 40 extra fridagar om året i kontinuerlig drift utan löne- och skatteförluster. Facket med stöd av flertalet arbetsgivare vill helst ha arbetsveckor på fem dagar som skall vara måndag till fredag och att alla är på arbetsplatsen samma sju-åtta timmar; då kan man ha kontroll av vad som händer med minsta antalet ombudsmän och förmän. Varken fack eller arbetsgivare vill tyvärr ha den flexibla ”tvättstugemodellen” för hyreshus i vilken de anställda själva i samråd med arbetskamrater skriver in i datorn när de vill arbeta nästa vecka eller nästa månad och har inom ramar möjlighet att utan inblandning byta med varandra om något oförutsätt inträffar.
Den radikala lösningen är att slå hål på begreppet heltidsarbete och skriva om alla avtal och lagar så att de gäller moduler om exempelvis 12 timmar. Arbetsgivarna organiserar och annonserar sina behov i form av moduler. Den som då vill ha en gammaldags arbetsvecka med heltid jobbar tre eller fyra moduler (36 eller 48 timmar) på samma arbetsplats. De som behöver trappa ned, till exempel under åren som småbarnsförälder eller åren före pensionen går ner en modul eller två. Den som behöver omväxling delar sina moduler mellan ett lätt och ett svårt jobb, ett jobb inne och ett ute, ett manuellt jobb och ett intellektuellt jobb, et cetera. Den nyblivna moderns återgång till arbetslivet skulle säkert underlättas om man kunde räkna med moduler.
I en globaliserad värld där konkurrentländerna snabbt tar över vår arbetsbesparande teknologi men ändå fortsätter att arbeta långa dagar kan vi för närvarande inte räkna med att göra en generell arbetsförkortning. Men utan att dra ned det på det totala antalet arbetade timmar i landet kan vi förhandla fram att heltidsarbete som tvångströja försvinner. Det kommer att bli väldigt få som inte kan få en enda modul av arbete. Den svenska arbetslöshetsstatistiken kan kanske igen att framträda med gloria?
Många talar vackert om ”att få mer tid till familjen.” Eller mer tid för någon annan livsstil. Arbete som livsstil lockar däremot inte som förr.
Att ha 100 procents lön för ett heltidsarbete är vad arbetsmarknaden erbjuder. Men de svenska bidragssystemen erbjuder idag 65 procents (ibland mera) för att inte arbeta för dem som kvalificerar sig till förtidspension, långtidssjukskrivning, eller friår. De som väljer 100 procent får lite mer pengar att röra sig med men ger i gengäld 7-8 timmar av sin vakna tid varje arbetsdag till en arbetsplats. 100-procentaren har inte full kontroll över sitt livs timmar. 65-procentaren har full kontroll av sitt livs timmar och behöver bara se till att relationen till bidragsmyndigheten fungerar.
För hundra år sedan sjöng kyrkor, frikyrkor, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse i olika tonarter arbetets lov. Med avkristnng och avidealisering är plikten att arbeta inte längre lika bindande som förr. Välfärdspolitiken i Sverige har dessutom utformats av utredare som ogillat föreställningen att arbetet är en handelsvara på en marknad. De har strävat efter vad som i marxistisk inspirerad välfärdsforskning kallas ”dekommodifikation”. I sina reformer har de gärna låtit skattebetalarna stå för lönen istället för arbetsmarknaden. Riksdagsmän och kommunalpolitiker har mer sällan omfattat ideologin att arbetet inte får prissättas som en vara. Men de har varit rädda för att hög arbetslöshet skulle minska deras chanser till återval och har därför blivit ett lättvunnet stöd för dekommodifikation.
I förlängningen av denna politik av olika alternativlöner hägrar en mer allmän option på medborgarlön. En slags medborgarlön som redan genomförts för yngre och medelålders medborgare kallas ”aktivitetsstöd” i Försäkringskassans terminologi; tidigare hette den ”förtidspension”. Denna svenska ”medborgarlön i vardande” skiljer sig emellertid från de gamla utopisternas föreställning om samma lön för alla. Det svenska stödet till icke-arbetande i arbetsför ålder är i långa stycken proportionell till den marknadslön medborgaren en gång haft. De socialförsäkringar stödet baseras på är utformade som kompensation för inkomstbortfall.
Man kan säga att i början av 2000-talet håller 65 procent av den vanliga marknadslönen på att bli standard för de steg mot medborgarlön som Sverige tagit. Här finns nivån för förtidspensioner, långtidssjukskrivningar och friår som ger personer i arbetsför ålder alternativ till arbetslön.
I vissa delar av landet har sekulariseringen inte gått långt och mer av den gamla arbetsmoralen lever kvar. Jönköpings län är ett exempel. Jan Edling (2005, s. 76) visar att i Jönköpings län kostar ersättningarna för arbetslöshet och ohälsa 10 837 kronor per innevånare och år. I hela landet är siffran 13 416 kronor. Om ersättningsnivån i alla län sjönk till samma nivå som Jönköpings län skulle statskassan få en besparing på 71 miljarder kronor pr år.
Nu är det snarare så att Jönköpings län lär bli som resten av Sverige inom ett eller par årtionden.
Diagram 2. Förhållanden i måttstocken för motivation
Förankringspunkten för belöningsskalan för arbete har flyttats uppåt av höga bidragsnivåer och av det stora antalet förmånstagare.
Var femte person i arbetsför ålder som en svensk möter på gatan har idag sina 65-procent i ersättning från staten, utan arbete och med all fritid i världen. Detta har konsekvenser för hur arbete värderas. En persons lön nämligen är en relativ belöning vars effekt på en individs arbetsmotivation bestäms av en skala satt av hans medmänniskors lönenivåer, arbetsuppgifter och arbetstider (cf. Zetterberg 1966).
Riksdagens beslut om de stora välfärdssystemen och den generösa praxis som spritt sig i förvaltningen av välfärdssystem (AMS och Riksförsäkringsverket med flera) skapar i sig inget problem så länge det gäller ett fåtal spridda individer. Problemets kärna är inte heller den absoluta skillnaden i arbetslön och arbetslöshetsersättning; den kan vara 65 procent eller mer eller mindre. Länder med hög ersättning under arbetslöshet uppvisar hög arbetsmotivation, om arbetslösheten inte blir utdragen (Esser 2005); man blir där inte så lätt demoraliserad av beskedet om arbetslöshet, och kanske inte heller så angelägen att omgående få det nya jobbet. Mer utslagsgivande för utvecklingen av arbetsmotivationen är själva antalet som lever på alternativa ersättningar i stället för arbete. I ömsesidig samverkan kan ett stort antal människor med medborgarlön skapa nya livsstilar för sig själva, sina familjer och hushåll. De får egna normer och värderingar som hävdar sig gott mot det arbetande folkets normer och värderingar. När väldigt många har alternativlöner och tillfredsställande livsstilar blir också de procent av marknadslönen som råkar skilja arbete och icke-arbete inte värda den tid och kraft ett heltidsarbete kräver. Det gäller i glesbygden där fritiden kan fyllas av jakt och fiske och trädgård. Det gäller i städerna där en myckenhet av gatulivets omväxling erbjuds till massorna både på dagtid och på kvällstid. Tillsammans gör de många förmånstagarna vad ingen enskild individ eller inget enskilt politiskt beslut kan göra, nämligen att flytta fryspunkten på den gemensamma termometer som anger motivation för arbete.
Här står vi inför ett svårt problem. John Wesleys och hans metodister löste dagdriveriets och brottslighetens problem i 1700-talets England med sin predikan om det regelbundna arbetets roll i frälsningen. Det var andra tider. För vår generation kan riktmärket i belöningen för att gå till arbetet kan bara med stor ansträngning flyttas tillbaka och närma sig tidigare nivåer.
Att avskaffa eller drastiskt reducera alla lagstiftade förmåner som är tendenser till medborgarlön för medelåldern är inte längre särskilt görligt. Att kalla personer i arbetsför ålder som har någon form av medborgarlön med den gamla beteckningen ”arbetslösa” och tidsbegränsa arbetslöshetsersättningen skulle 2005 beröra nästan en och en halv miljon svenska väljare. Väljare sluter helt naturligt upp kring de förmåner de har, och skulle i stor utsträckning rösta för partier som vill behålla medborgarlönerna. Tendenser att rösta så finns för övrigt redan bland förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Metoden blir knappast möjlig i en demokrati där en avgörande minoritet av väljarkåren redan har fått sin medborgarlön.
En mildare metod som diskuteras är att begära, ja tvinga fram, något i utbyte av dem som får medborgarlönerna i form av verksamheter som inte annars blir utförda. De som inte själva kan hitta sådana tjänster kanske kan hänvisas till bemanningsföretag som antagligen gärna utvidgar sin affärsidé med assistans att placera relativt arbetsföra personer som redan har 65 procent betalt. Det är emellertid inte säkert att de som har reguljära jobb ser med välvilja på en sådan konkurrerande arbetsmarknad.
Tage Erlanders välfärdsstat utvecklade sin hjälp att gå till bestämda välfärdspopulationer: unga, gamla. sjuka och handikappade, arbetslösa, och den gav dessutom socialbidrag att täcka tillfälliga situationer för andra grupper då de saknade kontanter. Diagram 3 visar de kontanta bidrag som medborgarna i olika åldrar erhåller från stat och kommun i den utvecklade och mogna välfärdsstaten på 2000-talet.
Diagram 3. Transfereringar till olika åldersgrupper.
Uppgifterna är hämtade av RUT ur mikrosimuleringsmodellen FASIT som baseras på Statistiska centralbyråns ”Storurval” – urvalsundersökning om hushållens ekonomi från år 2002 framskriven till år 2005 med avseende på ekonomisk utveckling, demografi samt gällande regelverk.
|
Åldrar |
0-19 |
20-29 |
30-39 |
40-49 |
50-59 |
60-69 |
70-79 |
80-89 |
90+ |
|
|
Allmän pension |
1,349 |
0,342 |
1,292 |
2,866 |
11,488 |
103,628 |
106,272 |
61,410 |
10,248 |
|
|
Avtalspension(offent) |
0,137 |
0,127 |
0,262 |
0,549 |
3,994 |
28,589 |
13,692 |
7,456 |
1,397 |
|
|
SjukRehabPeng |
0,020 |
2,455 |
6,709 |
9,010 |
11,639 |
4,239 |
0,004 |
0,000 |
0,000 |
|
|
Förtidspension |
0,363 |
1,679 |
3,766 |
9,607 |
22,077 |
19,841 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
|
|
Arbetslöshetskassa |
0,006 |
8,258 |
11,405 |
8,479 |
7,521 |
5,972 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
|
|
Arbetsskadersättn |
0,000 |
0,039 |
0,331 |
0,738 |
1,910 |
1,813 |
0,133 |
0,005 |
0,000 |
|
|
Bostadstillägg BTP |
0,023 |
0,405 |
0,574 |
1,024 |
1,412 |
1,444 |
2,239 |
3,259 |
1,388 |
|
|
Bostadsbidrag |
0,018 |
0,723 |
1,356 |
1,264 |
0,316 |
0,034 |
0,004 |
0,000 |
0,000 |
|
|
Socialbidrag |
0,209 |
2,276 |
1,899 |
1,973 |
1,097 |
0,495 |
0,055 |
0,016 |
0,003 |
|
|
Föräldraförsäkring |
0,072 |
6,246 |
13,606 |
2,594 |
0,184 |
0,009 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
|
|
Studiemedel |
0,125 |
5,529 |
1,563 |
0,682 |
0,033 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
|
|
19,200 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
0,000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Vi har fått en ny välfärdspopulation, den medelålders svensken. Personer i 30-39
årsåldern erhåller transfereringar som motsvarar dubbla kostnaden för alla
barnbidrag. Personer i 40-49 årsåldern erhåller också transfereringar som
motsvarar dubbla kostnaden för alla barnbidrag. Personer i 50-59 årsåldern
erhåller transfereringar som motsvarar tredubbla kostnaden för alla barnbidrag.
Om man bortser från ålderspensionen är det den övre medelåldern, 50–59-åringar,
som toppar allt bidragsmottagandet år 2005.
Åldrarna 20–64 år, den så kallade arbetsföra åldern, gjorde 2003 anspråk på 46 procent av alla offentliga utgifter. Högskolor hade expanderat, föräldraförsäkring och maxtaxa på dagis hade införts, mm. Framför allt var det nytt att åldersgruppen använder en fjärdedel av dessa skattepengar till att finansiera sin frånvaro från arbetsplatser och till sin långtidssjukskrivning (Edling 2005, s 72).
Det var lätt att försvara vår välfärdsstat när den koncentrerade sina insatser till de yngsta som inte lärt sig arbeta och de äldsta som inte längre kan arbeta. Att ge stöd till medelålders var undantag; här gällde det bara hjälp mellan jobben för dem som förlorat ett jobb, hjälp vid sjukdomsperioder då man måste vara tillfälligt frånvarande från jobbet.
Nu är medelåldern en större bidragstagare än barndomen och en större bidragstagare än ålderdomen. Eftersom medelåldern också är stor rösträttsålder har det inte varit svårt för demokratins politiker att genomföra denna förändring.
Men är en sådan välfärdsstat moraliskt försvarbar? Är den ekonomiskt robust nog i en globaliserad värld?
Ahrne, G. & Roman, C. 1997. Hemmet, barnen och makten, SOU 1997:139.
Andreen, P.G. & Boalt, G. 1978. Bagge får tacka Rockefeller. Rapport i socialt arbete, nr 30, Stockholm, Socialhögskolan.
Björnberg, U. (red.) 1992. European Parents in the 1990s. Contradictions and Change. New Brunswick, NJ, Transaction Publisher.
Bradshaw J & Hatland A. (editors) announced for 2005. Social Policy, Employment and Family Change in Comparative Perspective, London, Edgar Elgar.
Busch Zetterberg, K. 1996. Det civila samhället i socialstaten. Inkomstkällor, privata transferering, omsorgsvård, Stockholm, City University Press.
Bygren, M., Gähler, M & Nerma, M. (red) 2004. Familj och arbete – vardagsliv i förändring, Stockholm, SNS.
Carlson, A. 1990. The Swedish Experiment in Family Politics. The Myrdals and the Interwar Population Crisis, New Brunnswick, NJ, Transaction Publishers.
Duvander, A-Z & Andersson, G. 2005. ”Gender Equality and Fertility in Sweden: A Study on the Impact of the Father’s and Mother’s Use of Parental Leave on Continued Childbearing”, paper presented to the 37th World Congress of the International Institute of Sociology, Stockholm.
Edling, J. 2005, Alla behövs. Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb. LO-rapport (refuserad).
Edlund, E., Pettersson, G., Källström, J.O. & Carlberg, A. ”Frivilligarbetare: Regeringen tar inte vårt arbete på allvar”, Göteborgsposten, 2005-04-26, s 43.
Esser, I. 2005. Why Work?:Comparative Studies on Welfare Regimes and Individuals' Work Orientations,
Stockholm University, Department of Sociology, Stockholm
Heyman, I. 1995. Gånge hatt till. Omvårdnadsforskningens framväxt i Sverige – sjuksköterskors avhandlingar 1974-1991, Göteborg, Daidalos.
Hort, S. E. O. 2005. "After equality? Normative innovations from Lindbeck to Svegfors – towards a dynamic conservatism? in N. Kildal and S. Kuhnle (editors) Normative Foundations of the Welfare State, The Nordic Experience, London, Routlege, pp 149ff.
Jeppsson Grassman, E., 1993. ”Frivilliga insatser i Sverige – en befolkningsstudie”, Frivilligt socialt arbete, Kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82 . Stockholm.
Johansson, L. 1991. The Caring of the Next of Kin, Almquist & Wiksell International, Stockholm
Kollontaj, A.M. 1926. Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen, Stockholm, Frams förlag.
Kristersson, U. 1994. Det socialpolitiska arvet, Stockholm, City University Press.
Kågeson, P. 2005. Tid för barn, Stockholm, SNS.
Liljeström R, & Kollind A K. Kärleksliv och föräldraskap. Stockholm. Carlsson Bokförlag, 1990.
Liljeström, R. and E. Özdalga (editors), 2002. Autonomy and dependence in the family: Turkey and Sweden in critical perspective, Istanbul, Swedish Research Institute in Istanbul.
Myrdal, A. & G. Myrdal, 1934. Kris i befolkningsfrågan, Bonniers, Stockholm.
Pålsson, A-M. 2005 (under utgivning). Skatters drivkrafter. Stockholm, Ratio.
–"– & Norrman, E. 1994. Finns det marknad för hemarbete? SNS förlag, Stockholm.
SCB 2003:5. Sveriges framtida befolkning 2003-2005, svensk och utländsk bakgrund, Stockholm, Statistiska centralbyrån.
SCB 2004:3. Barn och deras familjer 2003, Stockholm, Statistiska centralbyrån.
SCB 2004. På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2004, Stockholm, Statistiska centralbyrån.
SCB 2005. Statistisk årsbok för Sverige 2005, Stockholm, Statistiska centralbyrån.
Schopenhauer, A, 1819. Die Welt as Wille und Vorstellung. translated by Jill Berman and edited by David Berman as The World as Will and Idea, Everyman, 1995, London.
Sifo 1984:2. ”Samlevnadsmönster och familjepolitik i förvandling”. Indikator. Sifos nyhetsbrev 1984-03-21.
Sandström, B. 2001. Den välplanerade sexualiteten, HLS, Stockholm
SOU 1944:29. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. Stockholm, Ecklesiastikdepartementet.
SOU 1972:41. Familj och äktenskap 1. Betänkande avgivet av familjelagstiftningssakkunniga, Stockholm, Allmänna förlaget.
SOU 1974:59. Sexual- och samlevnadsundervisning. USSU. Stockholm, Liber Förlag
SOU 1993:82. Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av Socialtjänstkommittén, Stockholm.
SOU 1995:60. Kvinnofrid. Huvudbetänkande i kvinnovåldskommissionen, Stockholm. Socialdepartementet, 1995.
Sundström, K. 2000. "Sexualitet och samhällsutveckling" i Kajsa Sundström, (redaktör) Hur gör dom andra? Om sexualitet och samlevnad på 1990-talet, Stockholm, Folkhälsoinstitutet, s 17-29.
Svedberg, L. 1993. ”Socialt inriktade frivilligorganisationer - några grundläggande karaktäristika”, Frivilligt socialt arbete, SOU 1993:82.
Söderström, L., Björklund, A., Edebalk, P.G. & Kruse, A., 1999. Från dagis till servicehus. Välfärdspolitik i livets olika stadier, Stockholm, SNS.
TCO 2002:02. Ungas etablering på arbetsmarknaden, Generationsstudien, del 1, TCO granskar 2002-03-25.
Therborn, G. 2004. Between Sex and Power. Family in the World 1900-2000, London, Routledge.
Tottie, L. 1990. Äktenskapsbalken och Promulgationslag M.M., Stockholm, Norstedts juridik.
Zetterberg, H.L. 1966. "On Social Motivation" in B Anderson, J Berger & M Zelditch, Jr (eds), Social Theories in Progress, Houghton Mifflin Co., Boston, pp 124-141
–"– 1969. Om sexuallivet i Sverige. Värderingar, normer och beteenden i sociologisk belysning. SOU:1969:2, Stockholm, Ecklesiastikdepartementet.
–"– & C. J. Ljungberg, 1997. Vårt land: den svenska socialstaten, Stockholm, City University Press.
