Ratios seminarium om "Rationalitetens gränser" Yxtaholm den 27-28 oktober 1986

Det rationella i modernismen

Av Hans L Zetterberg
 
 
 Rationaliteten och dess gränser var ett ämne för Herakles, Platon och Aristoteles. Men vi kan nöja oss med att stanna inför rationaliteten i den nya tiden. Rationaliteten är den första och viktigaste ingrediensen i den europeiska modernismen, en historisk kraft att räkna med från och med 1600- och 1700-talen.

 Modernismen formades från början under ett baner med slagorden förnuftstro och teknik. Här kunde man gå i Descartes efterföljd, om man var filosofiskt sinnad, eller i Diderots efterföljd, om man var road av vetenskap och teknik. Det blev som vi vet ett mäktigt tåg. Här finns Kant, Smith, Hegel, Marx, Newton, Darwin.

 Hela tiden har givetvis funnits begåvade tvivlare. Pascal, som var Descartes samtida, satte — åtminstone i ett sammanhang — hjärtats skäl lika högt som förnuftets skäl. Och Shakespeares Hamlet säger som bekant:  "There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy." På Diderots tid fanns också Swedenborg, Zizendorf och Rousseau. Och på det 1800-tal som gav oss så mycket av rationell vetenskap och teknik, verkade stora irrationalister som Kirkegaard, Schelling och Schopenhauer. De sökte rädda undan traditionell eller religiös vishet från rationalismens enklare men mördande logik.

 Av de politiska traditioner som formerades på 1700- och 1800-talen ansluter sig både liberalism och socialism till rationalismen. Men den klassiska konservatismen var skeptisk till rationella världsförbättrare, både de som kom från vänstern och de som kom från högern.

 1900-talet gav modernismen ett nytt innehåll utöver förnuftstro och teknik: en elan vital för att tala med Bergson. Till det moderna projektet fylkas nya fanor och nya slagord. Nietzsche bidrar med det kreativa  självförverkligandet, en modern solig människa (Übermensch), som obunden av traditioner skapar sig själv och sin värld. Freud bidrar med den terapeutiska driftsutlevelsen som får 1900-talsmänniskan att bejaka sitt biologiska jag, leva för stunden, och förneka lidandets storhet och karaktärsdanande egenskaper.

 Förnutfstron hade varit en murbräcka mot traditionen. Självförverkligandet och driftsutlevelsen blev 1900-talets nya, effektiva murbräckor mot traditionen. Men de blev också murbräckor mot förnuftstron och oordning uppstod i modernismens fanborg.

Max Weber om rationalitet

Detta var det ämne som förelagts mig till Ratio-seminariet[1]. Max Weber var en av de allra bästa att definiera vårt århundrades mentalitet. Redan under 1900-talets första årtionde kunde han i studien av den protestantiska etiken och kapitalismens anda teckna bilden av det tjugonde århundradets typiska människa: "en expert utan hjärta, en njutningsmänniska utan resning".

 Max Webers huvudnyckel till historien heter rationalisering. Rationalisering är en dubbelstjärna mot vilken utvecklingen styr: dels ordnas människotankens mångfald till system, dels ordnas människolivets stora handlingsrepertoar till enhetliga institutioner.

 Det förra — som baseras på tankens rationalitet — innebär bl a att rationaliseringen sekulariserar religioner, avmystifierar naturen, bryter konstens förtrollning, blottlägger den magiska kunskapen, avdramatiserar makten.

 Det senare — som baseras på handlingens rationalitet — innebär bl a att rationalieringen förvaltar vardagslivet, organiserar yrkeslivet, ritualiserar andaktslivet, kalkylerar affärslivet, byråkratiserar förvaltningen.

 Tankens rationalitet leder till att världen mister sin mystik och förtrollning. Edit Södergran har i en älskad dikt från 1922 uttryckt detta som en förlust, inte som en vinst:

 Min barndoms träd stå höga i gräset
 och skaka sina huvuden:
 vad har det blivit av dig?
 Pelarrader stå som förebråelser:
 ovärdig går du under oss!

 
 Weber kallade rationalitetens intrång i naturuppfattningen för  Entzauberung, "avtrollning".

 Rationelitet blir inte mänsklighetens öde utan gnissel. Weber trodde inte att människan skulle hålla den mer kär än "en järnbur i livets förtrollade trädgård".

 När våra rationella filosofier, planer och utopier misslyckas i att förklara orättfärdigheter, nöd, lidande, ensamhet och död söker vi oss till karismatiska ledare och ideologier, personer och idéer som vi tror kan förklara dessa gåtor och leda oss rätt i våra predikament.

 Men karismatiska lösningar åstadkommer endast tillfälliga avbrott i rationalitetens segertåg. Med tiden efterträds de karismatiska profeterna av påvar, och revolutionärerna blir administratörer. Rationaliseringsprocessen assimilerar med andra ord karisman och förvandlar den till rutin. Karisman kan inte i längden hejda rationalitetens frammarsch.

 Handlingens rationalitet har två barn: byråkratin och marknaden. Den moderna nationalstaten med sin byråkrati och den utvecklade kapitalismen med sina världsmarknader är de ödesmakter som i Webers uppfattning formar 1900-talets historia. De är tvillingar som förutsätter varandra och de är rivaler.

Värdefast och instrumentell rationalitet 

Inom rationalitetens ramar handlar vi i enlighet med fasta värden eller i enlighet med instrumentella värden. Weber talar om värderationalitet och målrationalitet. Det värderationella handlandet styrs av ideal med vilka vi inte kan dagtinga. Det målrationella handlandet styrs av praktiska resultat.

 Äldre institutioner, som t ex domstolar eller kyrkor, följer värderationella processer. Inför den världslige domaren är man skyldig eller oskyldig, här gäller rättstillämpning, inte förhandling. Inför den yttersta domen är man likaså frälst eller förtappad.

 Handlingar som styrs av värderationalitet är moraliska i den meningen att de följer en kallelse eller moralbud oavsett vad dessa leder till (principetik).

 De moderna institutionerna, t ex företag, parlament, fackföreningar, är målrationella. De har förhandling  som sin centrala process. I dem är allt förhandlingsbart, allt till salu, allt kan bli föremål för ny och reviderad lagstiftning, om allt kan man kompromissa.

 Handlingar som styrs av instrumentell rationalitet är moraliska i den meningen att de som utför dem kan ta ansvar för deras konsekvenser (ansvarsetik).

 En dialog mellan principetik och ansvarsetik genomsyrar offentliga diskussioner och privata samtal i vår tid. Oftast vinner ansvarsetiken, menade Weber, och personligen tyckte han inte att man skulle beklaga detta. Ett samhälle helt baserat på principetik blir olidligt för fria människor.

 Det kan vara värt att notera att flera av 1960- och 70-talens politiska rörelser — miljörörelsen, kvinnorörelsen, fredsrörelsen — började som värderationella rörelser. Webers distinktion hjälper oss att förstå hur resonemangen kring deras frågor går förbi varandra. I den offentliga debatten om kärnkraft ansåg t ex anhängare av instrumentell rationalitet att kärnkraft var en bland andra energikällor. De resonerade i pragmatiska termer: hur man kunde hitta den rätta och mest ekonomiska kombinationen av energiresurser. För anhängare av värderationalitet å andra sidan var kärnkraft en samvetsfråga som skulle bedömas på moraliska, inte ekonomiska, grunder.

 Utvecklingen av civilisationerna har vanligen följt en värderationell huvudgata: en utveckling mot en absolut etik och en outgrundlig gudom vars budskap vidarebefordras av profeter och präster. Vår kapitalistiska civilisation i västerlandet är annorlunda i den meningen att den sökt maximal målrationalitet och håller värderationaliteten i bakgrunden. Men då och då bryter värderationaliteten tillbaka, senast 1968.

Rationalitet i postmodernismens tid

Den rationalitet som dominerat de senaste tre seklen — oavsett om den varit värderationell eller instrumentell i sitt anslag — kan karakteriseras som "analystänkande". Analys är ett tillvägagångssätt som för tanken till botten av problem. Analysen söker problemens byggstenar i form av element som sedan empiriskt och/eller logiskt kombineras till större enheter.

 I våra dagar sker vad man kallar ett paradigmskifte. Det nya paradigmet har ännu inte något allmänt accepterat namn; jag brukar använda termen "systemtänkande", ett ordlån från Russell Ackhoff[2]. Systemtänkandet överger hierarkiska tankemodeller i vilka fenomen antas sammansatt av element och i vilka satser av högre ordning genererar satser av lägre ordning. Den utgår från helheter snarare än element. Helheterna är system som är havande med nya system.

 I brytningen mellan analys och system finns tankeriktningar som brukar sammanfattas som "postmodernism". De kan i alla händelser kallas "postanalys".

 För postmodernismen verkar fanborgen med alla de välkända slagorden — förnuftstro, teknik, självförverkligande, driftsutlevelse — trötta och solkiga. Postmodernismen vill ha en större valfrihet i historia och geografi. Den vill inte begränsa sökandet efter sina kriterier för kulturbygge till de senaste 300 årens kunskapsproduktion i naturvetenskap, teknik, samhällsplanering eller psykologi. Postmodernismens urval är bredare, fräckare, allsidigare. Här finns inte bara en medvetenhet om att allting är utomordentligt sammansatt utan också en oförställd glädje i komplexiteten och en ambitiös "dekomposition" av den. Postmodernismen söker inte reducera komplexiteten till en yttersta enhet i form av atomer, gener, nomen, geometriska former etc. Den nöjer sig med fragment snarare än enheter, fragment som råkar föreligga eller som en duktig konstnär, historiker, äventyrare eller kritiker kan hitta. De bästa fragmenten finner man givetvis i den klassiska litteraturen. Tyvärr har vi i Sverige en dålig tradition av läsning och omläsning av klassiska verk, varför vårt bidrag till och förståelse för postmodernismen kommer att bli begränsat. Slutresultaten av de postmoderna projekten kan för närvarande lättast bedömas med estetiska måttstockar, inte med vetenskapliga eller moraliska.

 Mycket av postmodernismen är inte anti-intellektuell surrealism utan kan fångas upp i systemtänkande. Därmed är också sagt att vad Weber kallade "västerlandets rationaliseringsbana" ingalunda nått vägs ände.

 Men under resans gång har rationaliteten ändrat karaktär. Först ändrades den från värderationalitet till målrationalitet, en process som Max Weber kartlade. I vår tid ändrar rationaliteten igen karaktär: från analytisk rationalitet till systemrationalitet. Den ändringen har ännu inte fått sin definitiva uttolkare.

 Modernitetens historia spänner nu över flera sekler. Som lysande ränningar i dess väv går olika varianter av rationalitet. Jag är optimistisk nog att tro att så kommer det att förbli.