Föreläsning av Hans l Zetterberg på Heimdals vinterblot den 24 februari 1990 på Gotlands nation i Uppsala.

 

MAKTEN ÖVER DET OFFENTLIGA SAMTALET

                       

1.

 

Boktryckandet kallades "den himmelska konsten" av de tidiga protestanterna för den hade gjort det möjligt för Luther att sprida sina läror och trycka en bibel på tyska.

Men att trycka, dvs att duplicera text, är ett instrument som kan användas också av motparten i en konflikt. Det dröjde inte länge förrän tryckning användes lika effektivt av Ignatius Loyola som av Martin Luther.

I en åsiktskonflikt är parternas möjlighet att komma till tals i massmedier en avgörande faktor för utgången.  Denna tes skall inte sväljas med hull och hår.  Mediernas makt kan inte tolkas så att människors åsikter blir ekon av medierna. Sambandet är mer komplicerat.

Voltaire hävdade att det tryckta ordet alls inte påverkade historien. Kanske drev han denna tes om ordets vanmakt mest för att visa att det var ett löjligt slöseri för statsmakten att hålla sig med censorer. "Mellan fem och sex tusen pamfletter har tryckts i Holland mot Ludvig XIV och ingen av dem har hjälp honom att förlora slagen vid Blenheim, Turin och Ramillies", skrev Voltaire. Protestanternas seger i reformationen berodde mer på beslut tagna av de tyska furstarna än på alla trycksaker som reformatorerna producerade, menade han. Det var svärdet, inte pennan som formade historien.

Den moderna forskning om massmediernas roll i opinionsbildningen bevisar faktiskt inte heller att medierna har det massiva inflytande på opinionsbildningen som vi vanligen förutsätter. De empiriska sambanden finns där – inte minst i svenska valrörelser – men de flesta samband dokumenterade i forskning är svaga. Mediernas inflytande är i första hand indirekt: de anvisar en räjong av godtagbara samtalsämnen, verklighetsuppfattningar och åsikter ("nyheter" och/eller "underhållning") som någorlunda riskfritt kan framföras i det offentliga rummet utan att man förlorar ansiktet eller blir stämplad som en udda person. Medierna definierar sålunda det offentliga opinionsklimatet. Hemma i vardagsrummet, i goda vänners lag eller t o m bland relativa främlingar på Heimdals blot, där man vågar utgår från en viss värderingsgemenskap, kan man säga helt andra saker. Detsamma gäller givetvis i de slutna direktionsrummen och vid regeringsluncherna.

Bildade personer som känner den historiska rikedomen av sakförhållanden och ståndpunkter i många olika ämnen betraktar vanligen massmedierna med missaktning. De vet att den massmediala räjongen av ämnen och värderingar är i ordets bokstavliga mening in- skränkt. För de riktigt okunniga kan medierna givetvis vara upplysande, men för de riktigt kunniga är de fördummande. De konversationer, konstverk, idéer, andakter och konsensus mellan part och motpart, som utgör en civilisations kärna, pejlar långt vidare och långt djupare än vad massmedierna kan göra.

Samtidigt skall det sägas att medierna hjälper både bildade och obildade att känna igen samhällets eliter. Vi vet att medierna gör den politiska maktens folk synliga i all deras härlighet och skröplighet. Medierna pekar också ut vetenskapens föregångsmän, näringslivets matadorer, konstens och litteraturens genier, och den religiösa andens stormän. Därför har eliterna en mycket ambivalent inställning till medierna. De föraktar dem för deras inskränkthet och okunnighet -- och de attraheras av dem för deras förmåga att förmedla berömmelse.

Samspelet mellan journalister och makthavare är ett spel av ömsesidigt beroende och svekfullhet. Journalister lyser upp vägen för samhällets höjdare. Men de utnyttjar också utan pardon sina kontakter med makthavarna. De utnyttjas och de utnyttjar.

De långsiktiga effekterna på politiken av massmediernas urval av nyheter och opinioner är annorlunda än de kortsiktiga. Voltaires analys är bara halvfärdig. Han borde också ha utrett hur furstarna i sina beslut vägde in det opinionsklimat som de protestantiska trycksakerna skapat. Då skulle slutsatsen ha blivit att det svärd som betraktas som legitimt av folket skapar mer bestående historia än det svärd som enbart är ett uttryck för furstens egna nakna maktvilja.  

De åsikter som kommer till tals i medierna – hur inskränkta de än må vara – avgör alltså i mångt och mycket hur världens herrar kan använda sina maktmedel.  För att vara effektiv måste makten bekräftas på något sätt, och i den bekräftelseprocessen spelar numera medierna en viktig roll.

Nyheterna och underhållningen i dagens svenska massmedier vill inte bekräfta Carl Bildts historiska mission att bilda en moderatledd regering. De bekräftar istället socialdemokratins roll som statsbärande parti även när partiet befinner sig i upplösningstillstånd. Dagens nummer av Svenska Dagbladet ger en god illustration. På första sidan har redaktionen satt en stor rubrik "Carlssons nya paket 'väl avvägt'" och under den en mindre rubrik "Men Bildt till ny attack". Man undrar hur stort gapet mellan redaktionsklimatet och den allmänna opinionen behöver bli innan journalisterna byter sida, ungefär som de gjort i Östeuropas revolutioner. Ganska stort, skulle jag tro.

                               

2.

 

Vår nutida lagstiftning ger fri etableringsrätt för den som vill ge ut tryckta medier. För etermedier finns (ännu) svåröverkomliga restriktioner för etablering. Det är inte tekniken som lägger hinder i vägen, det är politikerna. Det finns stort utrymme för nya lokala radiokanaler och visst utrymme också för lokal tv.  

Lagstiftarna verkar leva i tron att de har garanterat att medborgarna kommer till tals i medierna genom tryckfrihetsförordningen. Den ger en "ansvarig utgivare" rätt att utan förhandscensur sprida åsikter i tryckta medier. Men för deltagarna i en åsiktskonflikt kvarstår problemet: för att komma till tals måste man hitta en ansvarig utgivare som vill sprida åsikterna och dessutom – här talar jag av personlig erfarenhet – kan förmå sina medarbetare att acceptera detta beslut. Att komma till tals i massmedier är alls inte så lätt ens för dem som företräder etablissemangets värderingar, och det är mycket svårt om man företräder andra än etablerade opinioner.

En myckenhet av opinioner som inte kommer till offentlighet har nog länge varit ett typiskt inslag i det svenska opinionsklimatet: en tyst opinion och en offentlig opinion tycks alltid leva sida vid sida. Förr hade vi den borgerliga förljugenheten, nu har vi den socialistiska förljugenheten. På senare år har många vanliga opinioner haft uppenbara svårigheter att komma till tals i våra vanligaste medier. Det gäller opinioner om uhjälpens ineffektivitet, fusket med sjukförsäkringen, invandrarnas brottslighet,  socialstatens grymhet mot sina klienter, det biologiska arvets roll i beteendet, samernas rättigheter, det statliga litteraturstödets lysande förmåga att skapa makulatur, thatcherismens framgångar och mycket annat av intresse för framtidens historiker.

                   

3.

 

Under det amerikanska inbördeskriget fick nordstaterna stöd av den allmänna opinionen i England.  Men de ledande Londontidningarna drev linjen att England borde hjälpa sydstaterna.  Det var svårt för den nordstatsvänliga opinionen att komma till tals i tidningarna.

En tyskfödd invandrad journalist och samhällsdebattör i London som hette Karl Marx fick en förfrågan från vänner i Wien varför det var en sådan skillnad i åsikter mellan vad som stod i tidningarna och vad folket tyckte.  Var pressopinionen och folkopinionen olika?

Marx svarade med en artikel vilken infördes på juldagen 1861 i Wientidningen Die Presse. Dess analys är enkel och rättfram. Inställningen att man bör hjälpa sydstaterna var förvisso en minoritetsopinion, men den var väl representerad i den härskande klassen, framför allt hos premiärministern, vicomten Henry Palmerston, som dominerade engelsk politik.  Genom kontakter med pressen via släkt, sällskapsliv, politik och affärer blev Palmerston-kretsens åsikter också pressens åsikter.  Så här skrev Marx:

 

 Som (pressens) banerförare står The Times, vars chefredaktör, Bob Lowe, har en mindre kabinettspost och har en karriär helt skapad av Palmerston. Huvudredaktören på Punch förlänades en styrelsepost i Medicialstyrelsen av Palmerston och uppbär för den ett årligt arvode av ett tusen pund sterling....The Morning Post är till en del Palmerstons privata egendom....The Morning Advertiser ägs gemensamt av krögare och handlare med spritlicens. Dess redaktör, Mr. Grant, har haft äran att bli inbjuden till Palmerstons privata soareer....Det kan tilläggas att de fromma delägarna av denna alkoholtidning lyder Earl Shaftesburys ordförandeklubba, och att Shaftesbury är Palmerstons  svärson.

En slående och värdefull del av Marx analys är observationen att mediernas innehåll bestäms av ett nätverk. Att komma till tals i denna tids Londonpress verkar nära nog vara detsamma som att få komma till tals med pressens ägarkrets och få sin åsikt accepterad av den. För Marx är saken klar: det är ägarna till medierna och deras nätverk som bestämmer vem som skall komma till tals och vad för åsikter som skall komma till tals. När ägarna tillhörde samma nätverk talade de med samma stämma.

Den liberala pressideologin har haft precis denna utgångspunkt. Mångfald i pressen kan bara åstadkommas med en mångfald av ägare som företräder olika intressen. Marx hade fel då han trodde att alla ägare med nödvändighet hade samma intressen.

                              

4.

I vår tid har tidningsägarna inget utslagsgivande inflytande över dagspressens innehåll. Två förhållanden har skapat en helt ny situation: journalistikens professionalisering och framväxten av starka fackliga rättigheter på redaktionerna.  För att ett yrke skall bli en profession – som advokat, revisor, läkare, tandläkare, präst – krävs att dess utövare har en speciell universitetsutbildning som ger expertkunskaper. Journalisterna har numera sina journalisthögskolor som utbildar och övar studenterna i de journalistiska färdigheterna: göra nyhetsvärdering, skriva referat, genomföra intervjuer och att redigera resultatet för tryckning eller sändning.

Journalistutbildningen anknyter till de traditioner som finns i yrket. Det finns en tysk journalistisk tradition som ser journalistens yttersta uppgift som förmedlare av en Weltanschauung. (Karl Marx arbetade som bekant inom denna tradition.) Det finns en engelsk tradition som ser journalistikens uppgift som förmedlandet av a good story dvs en nyhet eller ett reportage med intrig, drama och närvarokänsla. Det finns också en amerikansk journalistisk tradition som ser den centrala uppgiften som att göra muckraking, en exposé över missförhållanden, maktmissbruk e d. Modets växlingar finns också inom journalistiken. För närvarande (efter Watergate) är det den sistnämnda traditionen som har det största anseendet.

I kraft av sin expertkunskap söker en profession monopol på sitt verksamhetsområde. Läkekonsten skall utövas av läkare, om andra gör det kallas det kvacksalveri. Som advokat får endast en godtagen jurist fungera osv. Allmänheten kommer sällan till tals i rättssalen – advokaten som medborgarens företrädare gör det. Det befordrar rättsäkerheten. På samma sätt anser sig numera journalistiken vara företrädare för allmänheten i det offentliga rummet. Detta anses av journalister befordra demokratin, men på den punkten finns inga bevis och en hel del principiella invändningar.

Man kan med stort fog hävda att den journalistiska expertkunskapen och färdigheterna inte alls är så omfattande som en läkares, advokats, revisors utbildning. Den som har omdöme och skrivkunnande kan bli journalist utan den speciella skolan. Men i praktiken går detta numera sällan för unga män och kvinnor att få anställning på en större redaktion utan formell journalistutbildning.   

Hand i hand med det professionella monopolet på yrkesutövning finner man i professionerna att kontrollen av verksamheten utövas av kollegor, inte av ägare, administratörer, statliga myndigheter eller andra utomstående. Det är överläkaren, inte sjukhus- direktören eller landstingspolitikern som avgör diagnos, medicinering och behandling.  

Journalisterna har genom sin professionalisering fått ett monopol som bestämmer hur utrymmet i medierna skall användas. Den professionella etiken förordar att alla sidor i en kontrovers skall komma till tals i nyhetsrapporteringen och att rättelser och repliker skall införas. I nåder ger redaktionerna någon procent av sidutrymmet till en insändar- eller debattsida där läsare kan ta initiativ till att föra in sina hjärtefrågor i debatten, men journalisterna bestämmer vilka inlägg som skall tas in och vilka personer som skall få komma till tals. Kultursidorna skrivs allt mindre av utomstående; kulturjournalister och stall av kontraktsbundna medarbetare dominerar.  

I Sverige har denna journalistprofessionens monopolmakt gått hand i hand med det fackliga inflytandet. Journalisternas fackklubbar har numera i Sverige ett avgörande inflytande på redaktionernas personalpolitik.  Facket bör enligt specialklausuler i MBL-lagstiftningen inte ha någon talan vid tillsättningar av chefredaktörer. Men i praktiken har de viktigare redaktionerna i landet utomordentligt inflytande, alltifrån vetorätt till de facto utnämningsrätt av chef. För övrig redaktionell personal finns ett samrådsförfarande som skulle göra den mest aktiva fackklubb inom den offentliga sektorn avundsjuk.

 Punkterna 7 och 8 i det sedan 1983 rådande avtalet mellan journalistklubben och Svenska Dagbladet är illustrativa: ”Klubben får ta del av alla ansökningar, Vid nyanställningar medverkar klubben i förberedelse- och urvalsarbetet. Klubben ges möjlighet att träffa aktuella kandidater. Även vid  vikariatsanställningar får klubben ta del av ansökningar och bereds möjlighet att yttra sig."  

 Det nära äktenskapet mellan profession och fackförening börjar faktiskt redan på journalisthögskolan. Tro det eller ej, där är studentkåren och fackklubben vanligen identiska!

Så  når vi det absurda stadiet att det är mycket lättare för en journalistutbildad att få skriva om medicin i tidningen än för en läkare, lättare för journalistutbildad att få skriva om juridik än för en jurist, lättare för en journalistutbildad att få skriva om affärer än för en civilekonom, lättare för en journalist att få skriva om strategiska frågor än för en officer.

Journalistprofessionen i Sverige är ett nätverk som inte står Londonpressen på Palmerstons tid efter. Nyckelredaktionerna i Stockholm – det är Ekot, Rapport, Aktuellt, TT och de stora dagstidningarna plus möjligen Veckans Affärer – bemannas av samma nätverk. Flertalet har inte bara journalisthögskolan gemensamt. De umgås på fritiden. (De drivs faktiskt samman till en del av de övriga eliternas missaktning av murvlar.) När de byter jobb – vilket händer ofta – går de till en annan av nyckelredaktionerna och får högre löner och mer likartade åsikter. Journalister från olika nyckelredaktioner bor ofta ihop eller gifter sig med varann. Summan är att i Stockholm finns det i praktiken bara en nyhetsvärdering. Mångfalden är en illusion. Lägg därtill att stockholmsredaktionernas nyhetsvärdering varje dag i mångt och mycket är nästa dags nyhetsvärdering i resten av landet.

                               

5.

Finns det något hopp att bryta upp åsiktsmonopolet och talkören?  

Många ser hoppet i ett ökat ägaransvar och att makten flyttas tillbaka till ägarna från journalistprofessionen. Det fanns flera tidningar för hundra år sedan än idag, och de hade mycket olika framtoning och mycket olika ägarintressen. Men ägarfamiljerna har sedan dess lärt sig att bry sig om pengarna och låta andra sköta orden. Kan ägarna lära om?

Andra sätter sitt hopp till att man kan få in starka intellektuella i redaktionsledningarna, som Gunnar Helén och Herbert Tingsten på 40-talet, Gunnar Fredriksson på 60-talet. Min erfarenhet från 80-talet är att motståndet mot sådana inbrytningar är stort idag; man stöts ut av den professionella-fackliga alliansen. Men det hotet bör inte avskräcka andra från att försöka. Det blir nog många maktpositioner som faller på 90- talet och inbrytningar kan göras av de oförvägna.

Man kan också knyta förhoppningar till den tekniska utvecklingen.  De billiga lokalradiostationerna, de överkomliga priserna för desk-top publishing, de numera ganska billiga videokamerorna och redigeringsutrustningen för videoband, kabel-tv och andra elektroniska nätverk, databaserna, nyhetsbrevens oumbärlighet för den som verkligen vill veta något om ett specialområde – ur allt detta växer alternativ till det stora åsiktsmonopolet.

En prövad lösning är att balansera redaktionerna med utomstående kolumnister. Amerikanska kolumnister är inte ensamma intellektuella som tycker till. Kolumnisten har ibland en hel stab av researchers och skribenter som hjälper den namnkunnige till de fina artiklarna. Genom ett gott val av kolumnister och stort utrymme för dem kan man införa mångsidighet i redaktionernas ensidighet.

Vi har i Sverige en fin tradition av tryckfrihet. Nu är uppgiften att återerövra den faktiska friheten i det offentliga samtalet från åsiktsmonopolet!