Anförande av Hans L Zetterberg på Mdagarna den 8 augusti 1984 på Operan i Stockholm. Producenter Thomas Berglund och Bert Levin.

DEN SKAPANDE MÄNNISKAN
Ett allsidighetens manifest

Hans L Zetterberg

Sökord: Allsidighetens maxim, frihet, företag, konservatism, kapitalism, kommunikativt handlande, liberalism, makrosociologi, MGruppen, mönstervariabel, procentare, Pysslingen AB, samhällsfilosofi, samhällssfär, skapandets villkor, skapare, språk, socialism, socialt system.

 

 Det är tidigt på förmiddagen den 8 augusti 1984. Här sitter Sveriges direktörer och blivande direktörer på Operan i Stockholm, utvilade efter semestern. Detta är MGruppens sommaruniversitet för beslutsfattare. Ingen annan tid eller plats kan vara bättre för ett budskap som är svårt och krävande. Jag tar på mig min ungdoms kappa och hatt som professor i teoretisk makrosociologi — teorin om de stora sammanhangen i totala samhällen — och ger en föreläsning om samhällets och skapandets villkor. Nej, inte en föreläsning utan snarare vad man kallar "en presentation", den intellektuella drivhusplanta som koncentrerar till 45 minuter vad som normalt är en termins föreläsningsserie, och som kompenserar den verbala förkortningen med ljusbilder.

 Den ovana miljön ger plats för ovana tankar, samhällsfilosofiska tankar.

De mönsterbildande variablerna

 Samhällen är inte så oöverskådliga som man tror. Byggstenarna är många, men de olika slagen av byggstenar är få. Ett barn med många legobitar kan bygga ett mycket stort antal olika legolandskap trots att antalet typer av legobitar är synnerligen begränsat.

 Våra förfäder har med ett begränsat sortiment av byggstenar utvecklat de mest skilda samhällstyper — krigiska, fredliga, skönhetsälskande, penningälskande, kunskapsälskande, ordningsälskande; prästvälden, domarvälden, aristokratier, republiker, kungadömen, demokratier, organisationsvälden; grymma riken och välfärdsstater, allt i mer eller mindre komplicerade kombinationer. En del av dessa har gett skapandet en större chans än andra. Vi kan lära av detta.

 När man skall söka samhällets byggstenar gör man klokt i att leta bland sådant som vi människor är bättre på än djuren, nämligen användning av symboler, framför allt av språk, och användning av verktyg. Det är med andra ord i kommunikativt handlande och i teknik som man finner sortimentskatalogen för samhällets byggstenar. Katalogen (se figuren) visar i regnbågens färger de sex typer av kommunikativt handlande som är samhällskonstruktionens vanligaste legobitar. Här finns för det första olika utsagor, nämligen utsagor som är värderande och utsagor som är föreskrivande och utsagor som är beskrivande. Vi värderar t ex östersjölaxen till ett högt pris, föreskriver (som de konstiga svenskar vi är) att den ska säljas datummärkt, och beskriver den som fylld av rom, fångad innan den leker.

 För det andra, kan de värderande, föreskrivande och beskrivande utsagorna, som utgör samhällets symbolmiljö, ha sin huvudsakliga referens antingen i människans yttrevärld eller i människans inrevärld. Om jag säger "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att se bättre ut i andras ögon, är min utsaga förankrad i yttrevärlden. Men säger jag "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att må bättre och få bättre hälsa, är min utsaga förankrad i min inrevärld.

 Yttrevärldsutsagor är exekutiva. De kartlägger, styr och ställer, och utvärderar vår omvärld. De dominerar i västerländsk naturvetenskap och utmynnar i krav på förklaringar och förutsägelser. Inrevärldsutsagor är expressiva. De dominerar i västerländsk humaniora och utmynnar i tolkning och förståelse. Min ambition är att tala om båda typerna av utsagor utan att söka uppamma någon dualism eller prioritering mellan dem. Så är det också i vardagslivet när mogna människor använder språket. Jag kan sålunda tala exekutivt om östersjölaxen som ett fenomen som debiteras hushållskassan, räcker till två personer, och skall avätas klockan 20. Eller jag kan tala om laxen som en expressiv måltid i solnedgången med min älskade — ett uttryck för svårformulerade känslor, tankar och livssammanhang.

 Tillsammans ger de indelningar vi gjort samhällets sex mönsterbildande variabler.

Samhällets sfärer

 Komplicerade processer — som vi inte här skall diskutera — bygger av de sex mönsterbildande variablerna sex fundamentala sfärer i samhället, nämligen system för näringsliv, politik, vetenskap, religion, moral och konst. För att antyda sambanden har de i vår figur fått färger som säger att näringsliv och ekonomi hänger ihop med exekutiva värderingsutsagor (t ex priser och kostnader), att politik och administration hör samman med exekutiva föreskrifter (t ex lagar och bestämmelser) att vetenskap hör samman med exekutiva beskrivningar (t ex fakta och generaliseringar).

 Religion (t ex utsagor om människans yttersta värde och livets mening) bygger på expressiva värderingar, moral (t ex plikt och barmhärtighet) på expressiva föreskrifter, och konst i alla dess former är visioner och versioner som är expressiva, målande eller gestaltande.

 I var och en av de sex olika sfärerna skapar samhället en väsentlig produkt, nämligen rikedom i näringslivet, ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen, helighet i religionen, dygd i moralen och skönhet i konsten. Här är m a o en sammanställning av praktiskt taget allt som det går att skapa och leva för i ett mänskligt samhälle. (Se figur)

Allsidighetens Maxim

Systematiken i vårt resonemang leder till en allsidig samhällssyn. I det kommunikativa handlandets förlängning ligger ett allsidigt samhälle med sex fundamentala sfärer, varken mer eller mindre. När man väl arbetat sig igenom denna härledning tror man aldrig mer att samhället bara är ekonomi och politik. Man nöjer sig inte längre med att studera ekonomi och statskunskap, man vill vara makrosociolog, ha en helhetsbild av samhället.

 Visst är det sant att de ekonomiska och de politiska systemen är dominerande i moderna samhällen. Vetenskap har en icke obetydlig roll. De expressiva institutionerna — religion, moral och konst — har obetydliga roller, pinsamt obetydliga skulle nog de historiskt bildade säga. (Se figur).

 Som exempel på ett samhälle i vilket ekonomin genomsyrar också andra institutioner än företag och banker kan man nämna USA. Dollarn har mycket att säga till om i politiken, i religionen, i konsten. När amerikanska romanhjältar i Scott Fitzgeralds efterföljd smeker den rika flickans hår känns det som dollarsedlar prasslar. Hennes parfym kan de inte beskriva på annat sätt än att den doftar pengar. De ekonomiska värderingarna har erövrat också kärlekslivet. Betraktar man det amerikanska samhället som helhet är det dock slående att den starka folkliga religiositeten bildar en viss motvikt till ekonomins dominans. Någon sådan spärr för materialismen har vi inte i Sverige.

 Som exempel på ett samhälle i vilket politiken genomsyrar också andra institutioner än de politiska kan man nämna vårt eget land. Här griper politiken in och söker förvalta inte bara samhällets viktigare institutioner utan också medborgarnas vardagsliv. Stat, landsting och kommuner är en sektor av samhället, men dess språkrör kallar den för "samhället", en avslöjande språkvana. Det är vanligt att anklaga svensk socialdemokrati för att vara särskilt ambitiös i att ge politikerna kontroll över alla samhällssfärer. Och visst har socialdemokraterna gjort mycket på denna punkt — och de är vanligen stolta över sitt verk. Men det mesta har införts i partipolitisk enighet. Utan att det blev några större protester har politiker tagit kontrollen över bostäder, jordbrukspriser, barnomsorg, sjukvård, utbildningsväsen m m. Först när det blev tal om att med hjälp av löntagarfonder socialisera våra mest livskraftiga företag såg vi allvarliga protester från näringslivet. Statsmakterna håller f n att ta kontrollen över avtalsrörelsen och lönebildningen. Det återstår att se hur hårt motstånd fackföreningarna mobiliserar mot detta; de är kanske redan så sammanväxta med statsmakten att avtalsrörelserna inte har någon riktigt hängiven champion villig att blåsa till fackligt kamp för fria förhandlingar.

 Den politiska dominansen har föga med partipolitik att göra. Det borde vara tankeväckande att de borgerliga regeringarna 1976-82 ökade skattetrycket liksom de tidigare socialdemokratiska regeringarna hade gjort. De införde allt fler lagar och regleringar liksom tidigare regeringar hade gjort. En moderat handelsminister administrerade ett prisstopp. En folkpartistisk utbildningsminister satte våra viktigaste kunskapsskapande institutioner, universiteten, under regionstyrelsers politiska förmyndarskap. Och de borgerliga regeringarna socialiserade några av näringslivets största branscher. I beskäftighet och i ambitionen att utnyttja och bredda politikens inflytande tycks alla hittills kända politiker i vår generation vara ungefär lika goda kålsupare.

 Sett utifrån Allsidighetens Maxim har Sverige en ganska fräck grundlag som ger de politiska institutionerna suveränitet över alla andra institutioner. Det är konstigt att det inte finns en enda svensk statsvetare som ifrågasätter denna suveränitet. När man kommer in på frågan om politikens hegemoni verkar statskunskapen vara fången av det system den är satt att studera.

 Likväl rör hon sig! De andra samhällssfärerna finns där, och de låter sig inte utan vidare absorberas. Allt är inte ekonomi och politik, penning- och maktkamp.

 Det finns en sällsam kraft bakom Allsidighetens Maxim. Där ekonomin dominerar till den grad att allt får ett pris, där blir vissa varor och tjänster till klenoder utan pris. I den striktaste politiska planhushållning uppträder en underjordisk marknad med fria priser. Försöken att undertrycka konsten misslyckas genomgående, nästan som på beställning. Att förbjuda religioner har visat sig bli en aldrig fullbordad process. Där djungelns lag råder har en moral med omsorg om grannar utvecklats.

 Men ingen skall tro att allsidigheten automatiskt vinner. Den finns där som ett frö. Men det behövs ansträngning och tradition att odla den. Den behöver stadfästas i varje samhälles konstitution, den måste försvaras med evig vigilans.

 Samhällets sfärer i självständighet och i balans framstår idag liksom tidigare som en Edens lustgård före syndafallet. Eller som en utopi, en molnstod om dagen och en eldstod om natten, som leder människors barn till det förlovade landet.

 Alla den moderna tidens stora ideologier — liberalism, konservatism, socialism — har nosat på Allsidighetens Maxim. En gång ville liberalismen frigöra religiös och politisk åsiktsbildning från kyrkans auktoritet och från regeringars godtycke, och den ville frigöra näringslivet från politiska pålagor och privilegiebrev. En gång ville konservatismen återskapa den balanserade kultursyntes som den trodde hade funnits under romarrikets bästa tid eller under högmedeltiden. En gång ville socialismen frigöra produktionen och människan från kapitalets isande, fuktiga vintervind som man tyckte trängde sig in i samhällets alla skrymslen.

 Alla dessa ideologier har alltså inslag av Allsidighetens Maxim. De har visat en vilja att göra samhällets olika sfärer mer autonoma, eller åtminstone sökt kasta av oket från den för tillfället dominerande sfären. Men ingen ideologi har formulerat Allsidighetens Maxim särskilt klart. Och vad värre är, i sin praktik har ideologierna, ibland i allsidighetens namn, utvecklat en förödande ensidighet.

Arbetsdelningen: skaparna, förmedlarna och mottagarna

Vi skapar, förmedlar eller mottar de värden som hanteras i samhällets olika sfärer. De olika formerna av samhällets rikedom skapas av producenter, förmedlas av distributörer, och når i slutsteget konsumenter. Samhällets ordning formuleras av våra ledare och laggivare, förmedlas av administratörer till underlydande. Kunskapen skapas av vetenskapsmän och lärde män, förmedlas av lärare och mottas av studenter. Religionernas helighet skapas av profeter, förmedlas av präster, och mottas av menigheten. Konstens skönhet kommer från de skapande konstnärerna, tolkas för oss av andra konstnärer (t ex de som i vanliga fall sjunger på denna scen), och mottas av oss som publik. På detta sätt fyller vi ut den samhälleliga arbetsfördelningens "periodiska system". (Se figur)

[Slide lost] 

 (Inom parentes kan vi notera att vår kultur inte har termer för hanteringen av motsvarande processer inom moralsfären. Här väntar västerländska samhällen ännu på upptäckten av nödvändiga "grundämnen", innovationer av etiska arrangemang. Det brådskar. Vi lever i en förkrigstid. Kring vår tids stora moraliska frågor — miljön och atomkapprustningen — har vi ännu bara opinionsstormar, inga bindande sedeläror eller moraliska institutioner.)

Skapare och mottagare

 Vårt resonemang har alltså nått fram till en lista på skapande människor — producenter, ledare, vetenskapsmän, profeter, konstnärer och skapare av moraliska värden. Vad vet vi om dem?

 Skaparna har högre prestige än förmedlarna och mottagarna. Ett undantag från denna regel har varit Sverige under det senaste halvseklet. Här har de som skapat förmögenheter varit suspekta medan de som fördelat rikedom skapad av andra har varit synnerligen uppskattade. Om jag läser mina opinionsundersökningar rätt svänger emellertid opinionen på denna punkt. Idag blir skaparna av rikedom igen mer uppskattade än fördelningspolitiker och välfärdsstatens tjänstemän.

 Det är viktigt att framhålla att skaparna utgör en minoritet, och alltid har utgjort en minoritet. De klagar ofta över att de inte finner förståelse. De har vanligen svårt att acceptera majoritetsbeslut som bindande. De behöver en spricka i jämlikhetens universum för att överleva. En vis demokrati öppnar denna spricka för skaparna. Om vi som i Sverige, jämlikhetens stamort på jorden, genom avundsjuka inte tillåter exceptionella livsstilar och belöningar för de skapande blir demokratin utarmad, både materiellt och andligt. (Däremot klarar sig demokratin ganska bra om den stänger sprickan i jämlikheten för administratörer, distributörer och andra förmedlare.)

 I många år har Sifo studerat väljarkåren och vad politiker kan och inte kan göra för att hålla den på gott humör. Och lika intensivt har vi studerat produktutveckling i handel och marknad: vilka nyskapelser som går hem och vilka som förkastas. På senare år har vi också intervjuat anställda och chefer om deras "osynliga kontrakt" med varandra, ett fenomen som betyder lika mycket som eller mer för framgång än kollektivavtalen. Genomgående har vi funnit variationer på temat att skaparna är i yttersta ledet beroende av mottagarna. Att producera varor och tjänster utan kunder är givetvis en säker väg till ruin. Att styra utan acceptans från de styrda (utan "consent of the governed") sliter ned varje styrelseform. Att forska utan avnämare, att predika utan menighet, att skapa sköna konster utan publik, allt sådant blir i längden meningslöst. Skaparna och mottagarna behöver varandra. Inte så att skaparna, minoriteten, skall underordnas mottagarnas, majoritetens, smak och diktat. Men de skall ömsesidigt upptäcka och förverkliga varandras värden. Att i elitistisk anda söka manipulera från ovan går nästan alltid snett. Att i populistisk anda söka styra från botten brukar gå lika illa.

Skapare och förmedlare: procentarna

 Relationen mellan skapare och förmedlare är inte mindre intressant. Givetvis behöver skaparna sina förmedlare — vad vore IBM utan sina säljare? Det vanliga tycks emellertid vara att skaparna kommer i händerna på förmedlarna. Förmedlarna blir procentare som tar sin andel ur skaparnas verk. Man tar provision, gör påslag, och denna mellanhändernas andel blir lätt större än skaparnas andel.

 Ibland taxeras procenten ut till en helt annan samhällssfär i form av tionde, tull, skatt. Konflikten mellan skaparna och politikens procentare har alltid funnits men är ovanligt tydlig i dagens samhällen. Politikerna jagar hönorna som värper guldäggen och hönorna blir allt duktigare på att smita undan.

 De stora summorna kammar dock procentarna hem genom att beskatta inte bara skaparna utan också alla andra grupper i samhället, även tjänstefolket. I Sverige har de politiska procentarna som bekant vunnit storslam; vi har världens högsta skattetryck för hushåll. Efter Susannas och Figaros bröllop skulle greven ha första natten med Susanna, ett slags husbondens raffinerade procent. Om Beaumarchais och Mozart levt idag och skrivit skådespel och opera för denna scen, hade greve Almaviva (baryton) varit överfogde i Riksskatteverket.

Sociala system

 När företag i aktiebolagsform började bildas i stor skala på 1700-talet betraktades de (i Newtons anda) som mekaniska fenomen i stil med urverk; de var maskiner, vinstmaskiner. De hade en självständig existens från människor och institutioner, de skulle helt enkelt rulla på och generera överskott. På 1800-talet ändrades synen på företagen. I Darwins anda började man se dem som organismer och som sådana kunde de kämpa med varandra för överlevnad, växa, utvecklas och dö. Vid mitten av 1900-talet utvecklades denna syn på företagen och man blev medveten om att dessa organismer hade sin egen ekologi, förstörde ibland naturen, de skapade avfallsprodukter och påverkade miljön. I vår tid växer en tredje syn på företagen fram som antagligen kommer att dominera nästa århundrade. De börjar nu ses som sociala system, allsidiga samfälligheter, integrerade i alla samhällssfärer och med ansvar för sitt bidrag till alla samhällssfärer.

 Denna utveckling av synen på företagen till sociala system är något som vi i Sverige har speciella förutsättningar att förstå p g a vår tradition med bruksföretag som ju var totala lokalsamhällen. Men vi får också speciella svårigheter att med den nya synen på företag eftersom den rimmar så illa med den ide som det politiska systemet utvecklat om företagen i vårt land, nämligen att deras egentliga sociala ansvar ligger i att skapa sysselsättning och i att vara skatteinsamlingsmaskiner för leverans av källskatter, moms och bolagsskatter till den offentliga servicebyråkratin och fördelningspolitiken.

 Den nya synen på företag är en tillämpning av en sociologisk upptäckt som gäller alla långlivade organisationer. Upptäckten är att de innehåller element från alla samhällssfärer och på sitt sätt bidrar till alla samhällssfärer. (Se bild)

 En organisation som arbetar inom en viss sfär engagerar sig för dess värden: ett företags huvudfunktion är att skapa rikedom, en offentlig förvaltning skall skapa ordning, ett forskningsinstitut skall skapa kunskap, etc. Man måste på var sitt håll vara framgångsrik mätt med sin sfärs mått. Vi vet alltför väl att utan bra affärer är ett företag dött och bilan faller. Det gäller faktiskt i både kapitalistiska och socialistiska ekonomier; skillnaden är att bilan faller omgående i marknadsekonomi och med viss fördröjning efter en period av socialiserade förluster som hämmar tillväxten av rikedom inom den politikerstyrda ekonomin. Ingenting i teorin om företag som sociala system utgör en mildring av det absoluta lönsamhetskravet: du kan ha den bästa organisationsplan, de bästa utredningarna om teknik och marknad, personal utbildad av MGruppen, den skönaste logo en reklambyrå kan skapa — utan lönsamhet är du intet. Men därmed är inte sagt att lönsamhet är allt. LO-ekonomerna har fel när de driver tesen att företagens uppgift är att tjäna pengar, pengar som sedan facket och staten skall ta hand om till allas bästa. Och nyliberalerna har lika fel när de driver tesen att alla beslut i samhället skall underordnas marknadens lönsamhetskrav. Företagen är sociala system och som sådana ställs de även inför andra krav.

 För att förstå dessa krav måste man inse att i företagets sociala system finns alla samhällets sfärer. Ekonomiska sfären dominerar givetvis, men här finns också ett utvecklat politiskt system — ledning, administration, arbetsordning, juridik. Här finns också ett mycket utvecklat kunskapssystem; företagen kan mycket om teknik och marknader; de multinationella har ofta en bättre framtidsbedömning än regeringarna och en bättre känsla för utvecklingen i utlandet. På Manhattan där jag bodde i många år fanns det bankmän vid Wall Street som visste lika mycket om samhället som Columbiauniversitetets Faculty of Political Science där jag undervisade. I företagen finns också en estetik — den visar sig i design av produkter, i huvudkontorets och produktionslokalernas arkitektur, i lunchmatsalarnas stil, i årsberättelsernas layout et cetera.

 Tro det eller ej, i företagen finns också reservoarer av moraliska värden. När man på Skandia säger "det är inte Skandia" och menar att så där skall man inte hantera saker och ting, uttrycks bolagets oskrivna värden. Nordens största företag, Volvo, har nyligen försökt skriva ned sina värderingar. De handlar om integritet, kompetens, engagemang, omtanke och öppen kommunikation.

 På det hela taget torde svenska företag vara lika väl eller bättre utvecklade som sociala system än flertalet utländska. Särskilt långt har de s k rörelseföretagen nått — t ex Kooperativa Förbundet, nykterhetsrörelsens försäkringsbolag Ansvar, bonderörelsens företag. Folkrörelseanknytning ger ett fullödigt socialt system till skänks. Andra företag får kämpa sig till det.

AB Pysslingen

 Är det nu något att stå efter — att utveckla sin organisation till ett allsidigt socialt system?

 Det finns krisperioder då man måste glömma allt annat och helt koncentrera sig på sin huvuduppgift. Men i normala tider är svaret ett otvetydigt Ja. Man måste utvecklas allsidigt för att alls kunna utvecklas långt.

 En opera som inte sköter sin ekonomi förlorar på sikt i föreställningarnas kvalitet. En vetenskaplig institution som slarvar med stilen i sina rapporter sätter en broms för sin egen utveckling. En kyrka som inte respekterar kunskap förlorar på sikt respekt för sina heliga skrifter och riter.

 Ett företag som vi alla känner hade en kris, och måste koncentrera allt på lönsamheten. Man skar bort krimskrams, sparade på statussymboler och service. Produktionen blev utomordentligt rationell: man har åtminstone på ett ställe en "obemannad" fabrik. Man utnyttjade sedan de färdigheter man skaffat i att göra moderbolaget effektivt, sökte upp andra företag med stagnations- och lönsamhetsproblem, köpte dem och deras marknadsandelar för billiga pengar, och utvecklade dem till goda partners på världsmarknaden. På detta sätt slog man sig fram i en mogen, stagnerande marknad och är nu världsbäst. En härlig anda har utbrett sig på huvudkontoret; man tycker att det inte finns ett enda affärsproblem i hela världen som man inte skulle kunna klara av! Mannen bakom denna framgång har för länge sedan lämnat vd-posten och är nu styrelseordförande, han nämns i Fortune som en av världens bästa företagsledare. Men företaget är inte känt för att satsa mycket på kunskapsutveckling och forskning. Man gör snygga produkter men huvudkontoret ser ut som en lagerlokal dit man knappast vill ha sin familj på besök. Och ingen blir nog inbjuden dit att hålla föredrag om moraliska värden i företagsamheten. Företaget har inte hittills haft ambitionen att vara ett socialt system med den allsidighet det innebär.

 Detta företag ville 1983 lansera en ny produktlinje utvecklad inom MGruppen: barndaghem i privat regi men med samma statsbidrag som barndaghem i kommunal regi, AB Pysslingen. Det blev stopp, åtminstone tills vidare. Ni kan säga att det beror på socialministerns och Kommunalarbetarförbundets förstockelse, och något ligger i det. Men det beror också på att vi vill att barn skall utvecklas allsidigt, få kunskaper, känsla för det vackra, bli tjänstvilliga med moralisk resning, anpassade till samhällets ordning. Och man såg inte detta som särskilt typiskt för Elektrolux med sin stenhårda inriktning på vinst. Kanske hade utgången blivit annorlunda om projektet hade haft ICA som sponsor med sitt evigt tjänstvilliga par Icander och hans Monica?

 Denna episod kan lära de mest ekonomiinriktade företag att det faktiskt kan vara gynnsamt för affärsutvecklingen att utvecklas som allsidiga sociala system och bli kända som sådana.

Frihet

 Det finns en psykologiserande variant av humanism som brukar flöda ymnigt på Mdagar och liknande tillställningar. Den antar att det finns en människans inre, sanna natur som lever fängslad av auktoritära föräldrar, medmänniskor och institutioner i väntan på att bli befriad från sina bojor och komma fram i ljuset. Väl i frihet tror man att människan förverkligar sig själv, skapar och blir produktiv och konstruktiv. Jag tror inte det finns särskilt hållbara vetenskapliga belägg för existensen av denna inre, potentiellt skapande människa. Finns det en inre människa överhuvud så är det inte nödvändigtvis en tjusig, kreativ varelse utan det kan likaväl vara ett vankelmodigt, gråtande barn eller en liten buse som vill följa härjarsångens bud: "nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord".

 I stället för tron på den skapande men fjättrade inre människan vill jag sätta de många bevis vi har på att man kan kasta av sig gamla sätt att göra saker och ting och konstruera om sin situation. Vi kan byta jobb, vi kan byta yrke, vi kan skilja oss och gifta om oss, vi kan flytta till en annan ort eller till utlandet och börja ett nytt liv där, vi kan organisera om vår avdelning på jobbet, vi kan lägga upp en ny produktlinje, vi kan slå samman företag, sälja ut företag, avsätta regeringar och rösta in nya. Och så vidare. Det är i allt detta som frihet består. De flesta av oss i detta rum har praktiserat mycket av frihet. Vi är i hög grad fria människor. Och trots benhårda villkor, dåliga odds, och allmänt gnäll att friheten är beskuren så går vi omkring som levande illustrationer till liv i frihet.

Ideologi och intresse

 Till vad ska vi använda denna frihet?

 Sådana frågor är svåra för forskningen att besvara. Liksom andra stora beslut måste den frågan besvaras på basis av (1) information, (2) intresse och (3) ideologi. Samhällsvetenskapen kan bidra till beslutsprocessen genom att bistå med information. Information är vanligen en mindre betydande beslutsfaktor än intresse och ideologi. Men information — och det gäller särskilt makrosociologisk information — är inte bara omvärldsorientering. Information hjälper samhällsgrupper att definiera var deras egentliga intresse ligger. Och information hjälper dem att formulera en verklighetsnära ideologi.

 På basis av den information vi har fått, hur ser vårt intresse ut och hur ser vår ideologi ut? Hur skall vi använda vår frihet? Mitt svar är enkelt. Allsidighetens Maxim kan bli vår slagruta. Teorin om det allsidiga skapandet i samhället kan omvandlas till ett praktiskt handlingsprogram som uttrycker intressen och ideologi. Programmets långsiktiga strategi är att förankra allsidighet i traditioner, organisationskulturer och grundlagar. Dess kortsiktiga taktik är att opponera mot den institution som för ögonblicket hotar att växa sig för stark på de andras bekostnad, t ex religionen i ayatollornas Iran, ekonomin i Japan, politiken i Sverige.

 Det gäller för oss som vet vad frihet är att skapa det allsidiga samhället. Bygga företag och organisationer som tar ansvar inte bara för lönsamhet och ordning, utan för kunskap, för moraliska värderingar, för skönhet, för tillvarons meningsfullhet.

 I dagsläget gäller det främst att stärka det civila samhället och reducera politik och offentlig sektor till rimliga proportioner. Det behövs ett Trots-Allt!, en slags 4-oktober-rörelse som inte bara samlar fri företagsamhet utan också den fria forskningen, de fria skolorna, de fria konsterna, de fria kyrkorna, den fria pressen. I dagens Sverige gäller det att alla som ännu står fria måste finna varandra, bli varandras sponsorer. Då får allsidighet och skapande en ny vår.

_____

Vid framförandet var framställningen förkortad från 45 till 30 minuter. Det makrosociologiska synsätt som uttrycks i detta föredrag finns utförligare i kapitel 3 ("The Knowledge of Social Theorists") i Hans L Zetterberg, Social Theory and Social Practice, Bedminster Press, New York 1962, sid 47-133.