Anförande vid Sveriges Industriförbunds årsmöte den 16 maj 1979

Massmedia och industrin

I grundlagen finns bara ett fåtal yrken nämnda och dessa yrken bör givetvis hedras för denna sin särställning i samhället. Till yrkena som nämns i grundlagen hör kungen, kungens barn, riksdagsledamöterna, statsråden och — journalisterna. Låt mig börja med ett porträtt av journalisten så att industrimän kan förstå honom eller henne och inte omedelbart falla för frestelsen att fördöma.

I sin utmärkta bok The Kingdom and the Power — den handlar om New York Times — säger Gay Talese att flertalet journalister är rastlösa människor som fokuserar på världens vårtor, på ofullkomligheter i människor, institutioner och platser. Det hälsosamma livet och de goda omständigheterna, som är så stor del av tillvaron, och den faktiskt riktigt stora del av vår planet, som inte är vansinnig, lockar dem inte alls på samma sätt som upplopp och polisraider, fallande regeringar, revolutioner, sjunkande skepp, konkurser och valutaflyktingar. "Gloom is their game, the spectacle their passion, normality their nemesis", säger Talese om sina yrkesbröder ("Dysterhet är deras förlustelse, skådespelet deras passion, det normala deras dödsfasa").

Journalistik lyser upp vägen för de framgångsrika, för stjärnorna och för hjältarna och utnyttjas av de framgångsrika, av de stora och de ambitiösa i alla läger. Men journalisterna utnyttjar i gengäld sina kontakter med de framgångsrika, de stora och de ambitiösa, vanligen utan mycket pardon. De utnyttjas och de utnyttjar, och detta leder dem till ett liv i samhällets marginal. Man unnar dem hjärtligt den tröst som ligger i att vara omnämnd i grundlagen. Som ett resultat av denna sin marginella livssituation drivs de vanligen till vänster i politisk uppfattning. De ser inte till sin publik, sin styrelse eller sina intervjuobjekt för att få den uppskattning de behöver utan till varandra.

De producerar alltså alltid med ett halvt öga till kollegerna. Vad de gör publiceras omedelbart och våra undersökningar visar att praktiskt taget allting glöms lika omedelbart av läsare och tittare. De måste ständigt hitta något nytt, helst vara först med det, helst ha ett inslag eller artikel varje dag, varje nummer. De har en enormt hungrig apparat att mätta med nya händelser, nya ansikten, nya konflikter, nya moderörelser. Det är en fruktansvärd arbetssituation. De känner en genuin tacksamhet över att få hjälp i jobbet.

Mycket av vad som står i tidningarna och sägs i radio och TV är fel. Vi som varit med när nyheter händer vet att det nästan alltid är något fel — vanligen litet, men dock ett fel i medias presentation. (Ja, det gäller också Svenska Dagbladet.) Skälet till detta är att massmedia är en industri med korta serier. "Det föds en ny Expressen varje dag" står det på affischerna runtom i landet denna vecka. Den frasen ger i ett nötskal massmediaindustrins problem. Om Electrolux skulle ta fram en ny dammsugarmodell varje dag skulle klagomålen över fel bli lika många eller fler som klagomålen på media. I London går f n en mycket tankeväckande pjäs om tidningsvärlden som heter Night and Day skriven av Tom Stoppard. En kvinna i pjäsen retar en journalist genom att prata om en mekanisk reporterdocka som man kan ge bort i julklapp: "Wind it up and it will get it wrong" ("Vrid upp den och den kommer att misstolka vad Du säger"). Att det blir felaktigheter i massmedia är på sätt och vis inbyggt i mediamekaniken och ingalunda uttryck för journalistens illvilja eller inkompetens. Man får helt enkelt ta en statistisk syn på felen och söka hålla dem på en rimligt låg nivå.

Intrycket av tillförlitlighet varierar mellan olika medla. Vi som bor i Stockholm frågar oss ibland: "Vilken tidning tror ni är tillförlitligast, Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet?" När Sifo frågade stockholmarna 1976 och 1979 erhölls följande svar:

Dagens Nyheter förlorar uppenbarligen sin image av trovärdighet. DNs problem tycks mig framför allt vara att tidningen oftare än SvD uttrycker värderingar som inte delas av dess läsekrets, inte att DN innehåller fler felaktigheter än kollegan. Värderingar styr i avsevärd utsträckning uppfattningen om tillförlitlighet. Det är t ex betecknande att Aftonbladets läsare i Stockholm i hög grad tycker att Dagens Nyheter är tillförlitligare än Svenska Dagbladet.

En tidnings journalister dras lätt in i processen att sälja tidningen. Henry Luce, skaparen av Time, skrev ett memo på 40-talet till sina anställda:

Every single writer and every single researcher is directly in the business of trying to sell magazines ... Any writer who is not enthusiastic about the job of increasing our circulation by his own writing is here on a misunderstanding. (Varenda skribent och varenda researcher är direkt sysselsatt med att försöka sälja tidskrifter ... Den skribent som inte är entusiastisk beträffande jobbet att öka vår upplaga genom sina egna alster arbetar här genom ett missförstånd.)

(Citerat i W A Swanberg, Luce and his Empire, 1972, s 635)

Ingen svensk förläggare skulle på detta öppna sätt ingjuta försäljningsanda bland sina anställda. Men istället är den inbyggd i tidningshusets belöningssystem. Den som finner de säljande nyheterna vinner ära, berömmelse, pengar, befordran och fringe benefits. Det som skrivs i ett nummer av tidningen blir en slags annonsering, en slags löpsedel , en slags uppmaning att också köpa nästa nummer. Mången svensk industriman kan nu tänka på sina egna trogna tjänstemän och se med avund på den enorma försäljningslust kvällstidningarnas tjänstemän lägger i dagen i sitt arbete. Entrepreneurandan som vi så gärna hyllar finns i rikt mått hos massmedias folk. Givetvis är det mest lösnummersålda produkter som på detta sätt konstrueras att bli sin egen marknadsföring.

Vad jag har sagt hittills har varit avsett att hjälpa industrifolk att förstå journalisters situation. Nu vill jag säga några ord avsedda att hjälpa journalister förstå industrimäns situation.

Industrifolk håller på med råvaror, logistik, produktionsteknik, lagerhållning, försäljning. Det är deras värld. Att den också är sysselsättning och miljö och fackföreningar är givet. Men det unika är produktionen.

Varje dag, 365 dagar om året, sitter de två nyhetsredaktionerna i TV och funderar över "Hur kan vi göra politiken intressant?" Männen och kvinnorna bakom nyhetssållningen och presentationerna lever i föreställningen att tjäna demokratin genom att göra politiken intressant, finna de politiska aspekterna hos nyhetshändelserna.

Ingen av årets dagar sitter nyhetsredaktionerna på TV och funderar över hur de kan göra industriproduktionen intressant. Männen och kvinnorna bakom nyhetssållningen verkar inte ha mycket känsla för att vi lever i ett industrisamhälle. Nya produktionsanordningar blir nästan aldrig nyheter. Det enda man ser och hör i media om SAFs imponerande arbete om de nya fabrikerna är medbestämmandefrågor. Ändrad logistik eller lagerhållning blir aldrig nyheter. Råvaror nämns endast då någon varnar att de tar slut. Ingen nyhetstid används att förklara råvarornas utbytbarhet och hur man lyckas med det. Massmedia tror gärna att marknadsföring är ett sätt att lura folk att skaffa produkter de inte behöver eller skyla över produkternas brister. Ingen producent har kommit på idén att göra ett TV-program om Atlas Copcos internationella marknadsföring och ändå har den betytt mer för Sverige än alla tal svenska politiker hållit i FN, vilka pliktskyldigast rapporteras i media. Det finns också allmänna näringslivsproblem som näringslivets företrädare tycker är styvmoderligt behandlade i media. Dessa program får Ni aldrig se i TV:

"Studio S visar ikväll hur alla onödiga regleringar kostar Sverige 42 miljarder kronor per år. Studio S har gjort ett urval av 2.000 onödiga överspelade förordningar från 60- och 70-talen och bett Bohlins revisionsbyrå räkna ut vad dessa regleringar kostar Sverige."

Nej, men program som uppmuntrar till nya regleringar får vi ofta från Studio S.

"Rapports rubriker ikväll: direktör Anders Anderssons återkomst från tre månader som säljare av svenska pumpar i Malaysia. Andersson har sålt för 17 miljoner kronor och detta är ett stort bidrag till sysselsättning och produktion till hans hembygds industri i Blekinge."

Nej, men om politiker uttalar sig till demonstranter för ökad sysselsättning på orten så hamnar det i Rapport.

Det är alltså ett väldigt gap mellan vad massmedia tycker är intressanta nyheter och vad industrin tycker är intressant. För att belysa detta ställde Sifo följande opinionsfråga till avnämarna av nyheterna, dvs allmänheten:

Listan med optioner att prioritera såg ut så här:

De inslag i industrinyheten ett urval av 991 personer mellan 18 och 70 år ville ha är dessa —

Icke oväntat dominerar 70-talets stora intressen i sysselsättning och miljö.

Själva tillverkningen får högre siffror än man skulle förvänta av TVs nyhetsprograms ovilja att utnyttja mediet att förklara tekniska processer. För att ytterligare belysa allmänhetens intresse för produktionstekniska nyheter i jämförelse med de nu dominerande politiska nyheterna ställdes dessa frågor:

Allmänhetens önskningar är naturligtvis inte det enda som skall styra valet av de aspekter ur vilka nyheter skall belysas. Vi måste respektera journalisternas rätt att göra urvalet och deras professionella omdöme. Men ovanstående siffror borde ge många redaktioner en tankeställare vad gäller behandlingen av industriproduktion i massmedia. Det är heller inget tvivel om att opinionsklimatet går mot en avpolitisering av den svenska tillvaron och det finns utrymme i spalterna och TV-schemat för flera inslag om andra ämnen.

Till de nya dragen i mediasituationen hör den stora ansvällningen av informationspersonal. Inom den offentliga sektorn kallas de ofta informationssekreterare och inom den privata heter de vanligen informationschefer. Snart finns det lika många sådana som det finns journalister.

Informationsvolymen i ett modernt industriföretag är enorm. De olika typerna av intern och extern information antyds med några nyckelord i nedanstående diagram:

Man kan inte leva utan informationsansvarig personal i ett modernt företag. Men det vore nog bra om näringslivets chefer slutade gömma sig bakom sina PR-avdelningar. Allmänheten behöver lyssna till och se de personer som betyder något i näringslivet. Nu finns det alltför många som är tuffa och brillianta i styrelserummet men dödsförskräckta att vara annat än okontroversiella när media kommer.

Företagens informationspolicy varierar: en del är mycket mer öppna än andra. Det är tyvärr så att media straffar öppenhet hos företagen. För ett par, tre år sedan gick, vad jag förstår, Volvos holländska personbilsproduktion med ungefär samma förlust som Saabs personbilsproduktion. Volvos förlust var allmän informationsegendom, Saabs var och är hemlig. Det är allmänt känt att Volvo får subsidier av holländska staten. Det var en överraskning att Saab får lättnader av finska staten. Media tenderar att skriva ned Volvo och skriver upp Saab delvis p g a att man vet mer om Volvo än om Saab. I det korta loppet förlorar alltså den öppna policyn i media. Vi har här en parallell i att vi får mycket negativa detaljer om öppna USA och föga negativa detaljer om slutna Sovjet. I det långa loppet vill jag gärna tro att den öppna policyn är bäst och att alla bör tvingas följa den. Men man kan inte vara säker på denna punkt och det finns inga vetenskapliga undersökningar som stöder den öppna informationspolicyn.

Journalister misstror ofta informationschefer. De delar in dem i två typer beroende på vilket slags lögnare de är: de som ljuger därför att de vet sanningen och de som ljuger därför att de ingenting vet. Allmänheten delar inte denna misstro. Vi ställde dessa frågor:

Svaren kan synas deprimerande för TV-journalisterna som vet hur hårt man kan få kämpa för att komma till informationen bakom pressreleaserna eller de uteblivna pressreleaserna. Men ur en annan synpunkt är svaren ett gott betyg åt det svenska samhället. Vi har inte satt den offentliga lögnen i system, vi har inget Watergate i vår samtidshistoria. Vi har en tradition i vilken ansvariga i myndigheter och näringsliv talar sanning som de ser den.

Till sist ett ord om de kampanjer mot företag och företagsledare som förekommer i vissa massmedia. Vi har under det senaste halvåret haft flera uppenbart orättvisa kampanjer: bl a en mot Stab och Gunnar Dahlsten och en mot Volvo och Pehr Gyllenhammar. Dahlsten har t o m i en intervju i Veckans Affärer ifrågasatt om vi kan ha kvar pressfrihet, vilket är att ta i, men visar hur illa berörd han var: "Jag tror att det kan frigöras krafter i samhället som kommer att medföra att vi får en begränsning av den tryckfrihet som vi har i dag, om inte vissa tidningar inser sitt ansvar." (Veckans Affärer, 25 januari 1979, sid 37).

Det bästa man kan säga om kampanjer i vilka ett mediums alla lediga resurser mobiliseras och kastas in på samma ämne dag efter dag är att de blåser över. Att gå till motattack är ofta att förlänga kampanjen. En motattack är som att slåss med skunkar. Man vinner naturligtvis slagsmålet men man går därifrån och luktar skunk. En stund. Innan man bistår en tidning som driver en kampanj mot en kollega bör man tänka sig för; tidningen kommer inte att utnyttja de balanserade omdömena "å ena sidan" och "å andra sidan" utan bara de omdömen som stöder kampanjen.

Vem skall dra gränsen för att den grundlagsfästa friheten för mediafolk inte missbrukas?

Det teoretiskt rätta svaret är att ingen skall dra gränsen mellan ansvarslös och ansvarsfull journalistik. Skandal- och skitjournalisten — slaskhinksjournalistiken, för att använda Gunnar Strängs terminologi — är alltså ett pris vi måste betala för att slippa ha någon auktoritet som talar om var ansvarsfull journalistik börjar.

Men det praktiskt rätta svaret är ett annat. Om journalisterna missbrukar sin ställning kommer naturligtvis grundlagen att ändras; det har Dahlsten rätt i. Tryckfrihet är ett konstitutionellt experiment vars ålder räknas lättare i årtionden än i århundraden. Medias huvudmän vet att man bör vårda privilegiet, annars avskaffas det. Lagstiftarna är numera pigga på att skydda den personliga integriteten. Varför skall felaktigheter och elakheter om personer tolereras enligt grundlagen om de trycks på tidningspapper men förbjudas av datalagen om de stansas till en datatape?

Tryckfrihet på en tidning innebär inte att reporter X kan skriva och trycka vad han vill. Det innebär att han kan söka information om och skriva det som redaktionsledningen vill trycka.

Det förefaller mig som redaktionsledningarna försvagats under 70-talet. En enskild journalist tycks ha lättare att få dumheter tryckta idag än tidigare. Redaktionschefen är inte längre en sträng grindvakt, oändligt vis och erfaren, evigt alert, utan en slags expeditionsföreståndare. Ny teknik och framflyttade fackliga positioner kan ha urholkat rollen.

En kritisk och fri granskning av överhets- och myndighetsutövning och även näringslivets verksamhet är absolut nödvändig. Men det är ett misstag att tro att svenska journalister är de enda som är kallade att utföra denna uppgift. Jag tror att de folkvalda bör svara för en större del av den kritiska granskningen. Vi behöver stärka riksdagens utrednings- och undersökningsresurser. Offentliga förhör i riksdagens regi i vilka riksdagsmän och av riksdagsutskotten anställda jurister ställer frågor är modellen. Då kan vi utkräva ansvar vid valurnorna också för granskningsprocessen.

Till tabellbilaga