Stillhetens kapell på Uppsala kyrkogård
och Stabbygården den 12 juli 2011
Ulf Himmelstrand hade studerat på sociologen i Uppsala ett år när jag en höst på 40-talet kom dit. Ulf var nyfiken och kunnig, en intressant och tillgänglig person. Sådana studenter behövs för att institutioner ska fungera bra. Han var ovärderlig för en nykomling. Det var på den tiden Humbolts organisationsmodell för universitet ännu var självklar: det skulle vara ett ämne, en institution, en professor. Professorn bestämde allt: vad ämnet handlade om, personal, schema, etc. Så snart jag fick chansen att tala med Ulf mer enskilt frågade jag honom naturligtvis ”Hur var PROFESSORN?”
Jo, professorn i det nya ämnet sociologi var Torgny Segerstedt, en filosof från Lunds universitet som föregående år hade bytt sin professur i praktisk filosofi vid universitetet mot den nyinrättade professuren i sociologi. Han var driven av ett genuint liberalt samhällsintresse, men kanske bytte lärostol också därför att han inte varit särskilt uppskattad av de filosofiska kollegorna som arbetade i Axel Hägerströms efterföljd och kallades Uppsala-skolan. Som filosof hade Segerstedt skrivit att den språkliga symbolmiljön skapade den sociala verkligheten, dess värderingar och normer. De sociala normerna, grammatikens imperativ, blev hans fokus som sociolog. Kring dem ville han i en Humboltprofessors anda grunda en ”Uppsala School of Sociology”. Han fick bara sex år av heltid att realisera projektet innan han drogs in i administrativt arbete först som dekanus och sen som universitetets rektor magnificus. Georg Karlson vikarierade för honom i flera år, även när Ulf disputerade.
Redan vid Ulfs och mina tidiga samtal om vår professor kunde jag märka en tveksamhet hos Ulf; den sociala verkligheten var rationellare och av hårdare materia och kanske mer mångfacetterad än vad professorn hade skrivit och föreläst om den symbolmiljö som bildar social verklighet. Ulf hade redan utvecklat vad jag då saknade: den stora vetenskapliga dygden som heter skepticism.
En annan sak som Ulf berättade för mig som nykomling, och i det fick han hjälp av sin kurskamrat Bengt Rundblad, gällde att professorn insisterade på att på den nya institutionen skulle man inte bara läsa samtidshistoria och teoretisera om samhället. Vi skulle också bedriva jordnära forskning. Det betydde att vårt källmaterial blev inte bara skriftsamlingar, tidningar och brev som annan humaniora; vi skulle skapa eget nytt källmaterial genom intervjuer som skulle analyseras med statistik. Ulf och Bengt berättade att institutionen redan hade genomfört intervjuer i Gävle om vanligt folks rättsmedvetande. Planerna var att vi studenter under läsåret skulle intervjua med ungefär samma frågeformulär i en by på landsbygden utanför Uppsala.
För oss tre, Ulf, Bengt och mig, var detta väldigt spännande. Samhällslära byggd på empirisk forskning skulle bli vårt livs melodi. Och Ulf berättade att under sommaren hade han på egen hand cyklat runt och intervjuat syndikalister. Jag tror inte det var på professorns uppmaning utan en del av Ulfs egen begynnande forskningsagenda. Det är förbluffande hur konsekvent Ulf Himmelstrand genom åren genomfört sin egendefinierade forskningsagenda, alltid med eftertanke, och alltid med en viss inbyggd skepsis.
Det fanns en glöd och ett engagemang i vad syndikalisterna berättade för Ulf. Glöd var något som saknades i institutions frågeformulär och i professorns lära om symbolmiljö. Men Ulf fann metoder att mäta glöden och han fann begrepp som gav glöden en teori. Han mätte independent emotive meanings och andra komponenter i språket som affective and cognitive differentiation och han formulerade en ny uppsättning testade hypoteser kring dem.
Resultat kom med tiden i en doktorsavhandling av den gamla goda sorten tryckt av Almquist och Wiksell på gott papper med en rygg 3.5 centimeter tjock. (Social Pressures, Attitudes and Democratic Processes 1960) Den förste läsaren sprättar upp 471 tätt-trycka sidor med kniv. Kanske det symboliserar att en läsare måste arbeta lite för att tillgodogöra sig Ulfs upptäckter. I avhandlingen finns fyra empiriska studier och en teori vars centrala variabel (kallad L) bär ordens känsloladdningar. Den mottogs först som banbrytande framsteg i attitydforskning. Snart framstod den också som mönstergill för studiet av ideologier; ideologi är ju inte vetenskap, men Himmelstrand visade att man kan vara väldigt vetenskaplig om ideologier.
Avhandlingens långsiktiga betydelse inom samhällsvetenskapen har framgått först senare; dess slutsatser innebar en första korrigering av teorin om rational choice som publicerats av John von Neumann och Oskar Morgenstern (Theory of Games and Economic Behavior 1944). I ekonomisk vetenskap, och i avancerade delar av statskunskapen och sociologin, slog denna teori om att individer agerar så att de får största egennytta igenom stort under ett halvt sekel. Nu har emellertid allt fler lärt sig att emotive choice är mänsklighetens ”default mechanism”, alltså utslagsgivande för de val vi människor gör vid de många tillfällen då de speciella betingelserna för rational choice av egennytta helt uteblir eller ännu inte föreligger. Känslomässiga val är till exempel fallet när det blir kärlek från första ögonkastet.
Ulf som doktorand på 50-talet upptäckte den tuva som i sinom tid skulle skaka Neumann-Morgensterns väldiga kaross. Ulfs teser innebär en första och avgörande och empiriskt belagd korrigering av teorin om ”rational choice”. Hans halvsekelgamla avhandling är suverän och dess teser håller nu på att bli återupptäckta och erkända av allt fler ekonomer m fl. De håller på att bli som vad som brukar kallas ”vetenskapens nuvarande ståndpunkt”!
Jag kan nämna att vid tiden då Ulf skrev sin avhandling stod en svensk doktorsgrad på höjden av sitt internationella rykte. Institute of International Education i New York – det har utvärderat utländska examina åt amerikanska universitet sedan 1919 – på 50-talet rangordnade den gamla typen av svensk doktorsavhandling som Ulf presterat som högre än Docteur de Université i Frankrike och likvärdig med Docteur d'État, landets allra högsta examen som ibland krävde två avhandlingar. Institutet graderade också en dåtida svensk doktorsgrad som klart högre and den tyska Doktor der Philosophie och i linje med tysk Habilitation. Där skulle Ulf 1960 alltså vara au par med dem som titulerades Dr. Dr. Det var självklart att en internationell karriär var öppen för honom.
Ulf valde Afrika, eller bättre uttryckt, Ulf och hans hustru Karin som hade ett helt eget engagemang, valde Afrika. Det engelska samhällets klasser, gapet mellan upstairs och downstairs, hade accentuerats i alla brittiska imperiets kolonier. Ulfs solidaritet med downstairs-folket är en lysande ränning i hela hans levnadssväv från barndomen i koloniala Indien.
När Ulf kom till Ibadan University i Nigeria hade den siste brittiske universitetsläraren i samhällskunskap lämnat landet. Uppgiften att organisera en postkolonial sociologi-institution vid det nya fria Nigerias ledande universitet förlöste Ulfs intellektuella och administrativa kreativitet. En sociologi som utgick från afrikanska, inte koloniala, värderingar men hade allmängiltig vetenskaplig kvalitet blev hans signatur. Ulf Himmelstrand skapade här en förebild som blev beundrad och kopierad. Han kom i rättan tid; alla som följde efter i det fria Afrika måste ta ställning till hans sätt att bedriva sociologi. Afrikansk sociologi i vår tid är, liksom mycket annat, vad man kallar ”path dependent”. Det spår som Ulf började har haft en oproportionell och lycklig betydelse för utvecklingen. Vittnesbörden är många. Som pensionär återvände han till Afrika som gästprofessor och utvecklade sin hjälp till sociologin, denna gång till Nairobi där Karin hade en position i biståndsverksamheten. Professor Peter Ekeh, som varit en av Ulfs studenter i Ibadan, skrev en uppsats om Ulfs bidrag så snart han hörde om Ulfs bortgång.
Alla vi unga ambitiösa sociologer efter andra världskriget sökte oss till internationella konferenser. The International Institute of Sociology (IIS), created in Paris in 1893 by René Worms och med anor från Roger Bastide, Karl Mannheim, Georg Simmel, Ferdinand Toennies, Sidney Webb, och Max Weber. IIS hade bara haft ett möte under kriget; det hölls Argentina. Medlemstocken innehöll flera firade namn med kompetens att studera totalsamhällen och med demokratisk inställning, till exempel Alfred Kroeber, Pitirim Sorokin, Rushton Coulborn. Men IIS hade också aktiva med fascistisk och nazistisk orientering som Corrado Gini, en italiensk statistiker och samhällsvetare som är mest känd som fader till gini-koefficienten som mäter ojämlikhet, något som han i motsats till oss andra häftigt gillade. Efter kriget ville många starta något nytt världssamfund för sociologi, bl a Erik Rinde, grundare och sponsor det livaktiga Institutt for Samfundsforskning i Oslo. Stöd kom från UNESCO där Alva Myrdal hade blivit chef för samhällsvetenskapen. Resultatet blev att The International Sociological Association (ISA) bildades 1949 och fick sitt första sekretariat i Oslo följande år. Vid den tiden var ungefär åtta av tio av världens sociologer verksamma i USA eller Kanada. Det gällde att göra ISA till något annat än ASA, the American Sociological Association. Västeuropa var på plats, men här behövdes Östeuropa och Sovjetunionen, Latin Amerika, Afrika, och Asien.
Själv hade jag gått med i ISA när jag fick en tjänst på Columbia University i New York, och jag deltog för första gången i en världskongress i Amsterdam 1956. ISA hade då – också för första gången – en icke-amerikansk president, den franske filosofen och industrisociologen Georges Friedmann. Han hade sedan länge haft relationer med Sovjetunionen och inbjöd delegater därifrån. De bodde på samma hotell som jag och mina kollegor från Columbia. Vi kunde konstatera att de var proffs på stalinism i ideologi, undervisning, och administration, inte i första hand skeptiska vetenskapsmän. Vi tyckte att vi kunde lära oss mer om sovjetsamhället från Chrusjtjovs berömda tal än från dessa delegater.
Ulf Himmelstrand blev styrelsemedlem i ISA 1972, vice President 1979 och ISAs President 1983-86. Det senare var den finaste post en svensk sociolog någonsin haft. Totalt tio år hade Ulf förtroendeuppdrag på högsta nivå i ISA. Han var idealisk för ISA, en icke-amerikan från ett land utan formella bindningar i kalla kriget. Han hade stor kunskap om, men inga dogmatiska övertygelser, om funktionalistisk och marxistiskt tänkande. Han kunde mer än tillräckligt om USAs sociologi från ett Rockefellerstipendium 1960-61 och ett åt på Center for Advanced Study in the Behavioral Sciences in Palo Alto i Kalifornien. (Det är en institution som stått modell för SCASS här i Uppsala och som ger deltagarna till utomordentliga interdisciplinära och internationella kontakter och inspiration.)
Ulf hade redan det bästa afrikanska nätverket. Han hade ett genuint intresse för och stor framgång i att utveckla kontakter med riktiga sociologer i Sovjet. Om det behövdes i andra sammanhang kunde han säga att han var född i Indien. Under hans period i styrelsen kom ett tydliga internationellt genombrott för ISA som världsorganisation. Han lyckades också integrera framväxande globala intressen i ISA, som kom med feministiska, ekologiska och människorättsförtecken. Jag kan garantera att ISA-kongresser blivit trevliga; där möts man som kollegor. På kongresser i ASA däremot möts man som konkurrenter. Jag säger inte att Ulf var sociologivärldens bästa administratör. Men jag säger att hans tio ISA-år i slutändan hade åstadkommit mest.
Under ISA tiden skrev Ulf en tankeväckande bok, (Beyond Welfare Capitalism: Issues, Actors and Forces in Societal Change 1981). En av bokens teser var att den internationella socialliberalismen blev effektivast ju mer den närmade sig den svenska varianten av socialdemokrati; de två var i grunden tvillingar som hade möjligheter att komma överens. Boken kom ut när Ronald Reagan och Margaret Thatcher tagit makten och det verkade som Ulfs observation var falsk. Men idag, 30 år senare, är nog temat igen aktuellt.
I boken Interfaces in Economic and Social Analysis (1992, 17-22) har Ulf ett avsnitt om vilka omständigheter som påkallar planeringslösningar och vilka som passar bäst för marknadslösningar. Det är ett ämne om integration av organisation och nätverk och i olika samhällssfärer som jag försöker föra vidare i ett eget skrivprojekt.
Sociologen Ulf Himmelstrand har under sin livstid haft väldigt många följeslagare över hela världen. Det kommer att finnas framtida samhällsvetare som slår upp hans texter, citerar och inspireras. Så får Ulf nya vänner och nya följeslagare. Så lever han vidare i den lärda världen. Inte bara vi minns honom; framtida läsare kommer också att minnas Ulf.
Stort Och Varmt Tack, Ulf!
Hans L Zetterberg
Himmelstrand, Ulf. Beyond Welfare Capitalism: Issues, Actors and Forces in Societal Change. London: Heinemann, 1981.
Himmelstrand, Ulf, ed. Interfaces in Economic and Social Analysis. London, New York: Routledge, 1992.
—. Social Pressures, Attitudes and Democratic Processes. Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1960.
Neumann, John von, and Oskar Morgenstern. Theory of Games and Economic Behavior. Princeton, NJ: Princeton University Press, 1944.