Inlägg på halvdagsseminariet i projektet ”Borgerlighetens framtid” den 4 april 2011, kl 9.30-12.30, Timbro, Stockholm.

My impression from observations and anecdotal evidence as well as empirical studies from North America is that a civil society is emerging as a sociological entity, and that it is very gradually becoming conscious of its role. It is pragmatic and surprisingly non-ideological and lacks altogether the utopian fervor of the “movements” in the nineteen sixties and seventies.

Bo Anderson
Michigan State University

Civilsamhället och den politiska sfären

Hans L Zetterberg

Om begreppet ”civilsamhället” inte fanns skulle vi behöva uppfinna det. Då skulle jag säga att det är en dygdernas republik av idealitet och moralitet som finns i ett samhälle. Civilsamhället är en mindre del av hela samhället, totalsamhället.

Vad är civilsamhället? Inte staten

Tyvärr har man vanligen definierat civilsamhället på ett sätt som Aristoteles aldrig skulle godkänna: genom att tala om vad det inte är, istället för att tala om vad det är. Det är på samma omogna sätt av tänkande som att definiera de borgliga partierna som icke-socialistiska, snarare än att tala om vad de är. Det är en procedur som jag hoppas dagens sponsorer kommer att undvika i sin rapport. Vi vill veta vad en borgerlig framtid är, inte den trista listan vad den icke är.

Civilsamhället som begrepp är svårhanterligt för svenskar som inte lärt sig att det är skillnad på stat och samhälle. Redan genom modersmålet uppfostras vi svensktalande oss att bete oss som totalitära socialister. Staten kallas ”samhället” av de flesta i vårt land, inklusive samhällsvetare och journalister. Bland politiker var Tage Erlander var en suverän expert på denna retorik.

Första ledet i alla diskussioner om civilsamhället emellertid är motsatsen: Civilsamhället är inte staten; det är något icke-statligt i det totala samhället.

På tyska är saken lättare. Där heter civilsamhället ’die Bürgerliche Gesellschaft’, alltså det borgerliga samhället. I Tyskland skulle det inte alls vara så märkvärdigt och ovanligt som i Sverige att en tankesmedja har ett projekt som heter ”Borgerlighetens framtid” och därför har ett seminarium liknande det vi har idag om civilsamhället.

Filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) utvecklade denna distinktion. I hans värld var staten den kraft som utvecklade regioner och civilisationer. Civilsamhället innefattade bönder, handelsmän, hantverkare, en decentraliserad fabrikstillverkning (Verlag); industrianläggningar med många anställda fanns inte i Tyskland på Hegels tid. Professorer och lärare har också en fot i Hegels civilsamhälle. Även i de fall de är betalda av staten, så idkar de inte vanlig myndighetsutövning.

Vad är civilsamhället? Inte näringslivet

1700-talets handelsmän och småskaliga hantverk som Hegels placerat i civilsamhället tid blev storskalig industri och världshandel på 1800-talet. Karl Marx chockade världen – inte så mycket med förutsägelsen om proletariatets diktatur som med en tes om samtiden, nämligen att kapitalisterna var samtidshistoriens drivkraft, inte staten och dess kyrka. Marx bild av ekonomins särställning i totalsamhället var överdriven, men ingen kunde förneka industrialiseringens frammarsch. När dessa insikter fick genomslag krympte bilden av civilsamhället. Det definierades som den del av totalsamhället som inte är staten och inte heller näringslivet.

Idén att samhället består av staten, näringslivet, och civilsamhället var sakligt sett en ganska korrekt utsaga ännu i efterkrigstidens Europa. Men svenskarna ville inte uttrycka den inte på det sättets. För att vara politiskt korrekt skulle man naturligtvis inte tala om ”borgarsamhället”, men inte heller om ”civilsamhället”, utan om ”folkrörelserna”. Ordningen skulle vara staten, folkrörelserna, och näringslivet. Eftersom arbetarrörelsen hade övertagit staten, och staten eller facket skulle vara ägare eller delägare i företagen så kunde man fortsätta att undvika en klar distinktion mellan stat och samhälle. Under hela andra häften av 1900-talet kallade svenskarna staten för samhället, trots att det är en språkvana som passade bättre i en autokratisk statsmakt än i en demokratisk. På socialdemokraternas partikongresser hörs ordval om samhället hit och samhället dit närhelst det gäller önskemålen att göra den offentliga sektorn stor eller effektiv. Men ingen har räknat hur många gånger det upprepats på olika kongresser. Jag skulle gissa att frekvensen avtagit de senaste decennierna, men Håkan Juholts kongresser kan visa motsatsen. Det skulle i så fall vara ett tecken på att socialdemokratins språk och politik i denna mandatperiod blir en fortsättning på 1970- och 1980-talet.

I demokratiutredningens skrift om det civila samhället säger Lars Trädgård att ”sammanslagningen av stat och samhälle i Sverige lika väl kan ses som ett bevis för statens demokratisering som på samhällets förstatligande” (Trägårdh 1999, 21). Tanken är den nordiska socialdemokratiska staten kan vara så duktig att den aldrig eller sällan behöver en samarbetspartner i det civila samhället, än mindre behöver ett protesterande civilsamhälle (Rothstein and Trägårdh 2007). Det är en tes som, såvitt vi vet, saknar empirisk förankring. ^[1]

Exkurs om civilsamhället i socialpolitiken

Idén att samhället har tre ben – staten, näringslivet, och civilsamhället – gav, för det första, ett utrymme inom den svenska tankehorisonten för civilsamhället. Det var en subversive idé här på Timbro. Den lanserades för 21 år sedan med en bok som hette Det civila samhället (Arvidsson och Berntson, Lennart 1990). Timbro var finansierat av vad som på den tiden hette Näringslivets fond för att ägna sig åt marknaden; men vi som talade om civilsamhället i Timbros lokaler kom undan eftersom idén om ett civilsamhälle vid sidan om marknaden minskade den politiska sektorns dominans. För det andra, och det var nytt, genom att driva slagordet att ”samhället är en pall på tre ben” fick några Timbro-författare och City-universitetets medarbetare i slutet på förra århundradet fram att civilsamhället var nog lika viktigt för totalsamhället som staten och näringslivet. Om en trebent pall kan man ju inte säga att ett ben är viktigare än de andra.

City-universitetet var liksom Timbro ett barn av dåtida Näringslivets fond. Jag ledde dess socialstatsprojekt. I slutrapporten som jag och Carl-Johan Ljungberg skrev fann vi olika välfärdsideologier som stämmer med föreställningen om tre ben (Zetterberg och Ljungberg 1997, 276-286). Norden dominerar den etatistiska socialdoktrinen. I fråga om välfärd skall nordbon inte behöva bli beroende av släkt och vänner och föreningars välgörenhet, inte heller av marknaden. De offentliga arrangemangen skall vara nog. Och, de skall ha så hög kvalitet att alternativ inte är attraktiva.

Om vi bara hade staten att lita till skulle emellertid vår välfärd vara långt torftigare än vad den är. Nu har vi också civilsamhällets små gemenskaper: familjeliv, grannskapets gemenskapsliv, sällskapsliv, föreningsliv, religionsliv och det fria kulturlivet. Den kommunitära socialdoktrinen säger att hjälpbehövande skall förlita sig på det civila samhället, dvs. dels på primärgrupper som familj och hushåll, dels på sekundärgrupper som frivilliga föreningar med social agenda, inklusive fack och kyrka.

Dessutom har vi marknaden som kan leverera välfärdstjänster mot svart eller vit betalning. Den nyliberala doktrinen säger att hjälpbehövande kan förlita sig på privata försäkringar och privata välfärdstjänster. Denna doktrin förordar att arrangemangen för sjukvård, sjukpenning, arbetslöshet, pension, mm skall konkurrensutsättas och/eller privatiseras. Likaså barnomsorgen, sjukvården, arbetsförmedlingen och äldreomsorgen och övrig social service kan utföras av företag på marknaden och huvudsakligen finansieras genom att privatpersoner tecknar försäkringar i marknadens försäkringsbolag.

Socialpolitiken i ett modernt samhälle, menade vi, bör vara en pall på tre ben: statsmakten, näringslivet och civilsamhället. Sådan är faktiskt välfärden organiserad utanför Norden, alltså i kontinentala Europa.

Genom att bejaka trepartssamverkan mellan stat, näringsliv och civilsamhälle har vi inte bara tagit avstånd från den etatistiska socialdoktrinen som gett oss våra välkända socialpolitiska svårigheter, utan också de andra ensidiga lösningarna. Vi har sålunda medgett att nyliberal socialpolitik inte löser de fattigas problem, de som inte har råd att teckna försäkringar eller köpa tjänster på marknaden. Vidare har vi inte satsat allt på den kommunitära doktrinen. Den förutsätter en tradition av ansvarstagande som nog i långa stycken finns vad gäller nära och kära, och även ofta nog vad gäller kamraterna i den lokala fackföreningen och bröderna och systrarna i kyrkoförsamlingen, men som ingalunda kan garantera att alla för oss främmande människor som behöver hjälp också får den.

En socialpolitik inriktad på enpartslösningar (av typen staten skall sköta allt, marknaden skall sköta allt, civilsamhället skall sköta allt) är oerhört mycket enklare än en politik som söker trepartslösningar. För den senare måste man utarbeta en mycket klar arbetsfördelning. Det duger inte att säga att "alla har sitt ansvar". För när alla har ansvaret blir det lätt så att ingen tar ansvaret.

Den modell som är bäst för de unga, passar inte nödvändigtvis de äldre. Det som är bäst för de sjuka och handikappade är inte nödvändigtvis bäst för de arbetslösa. Det som är bäst för arbetslösa är inte bäst för tandlösa. Det finns, som jag ser det, inget vademecum som innehåller bot för allt: ingen slagordsmässig formel duger av typen "folkrörelselösning", "generell välfärdspolitik", "grundtrygghet", "inkomstskydd", "medborgarkonton". En tydlig optimal arbetsfördelning mellan stat, marknad och civilsamhälle måste alltid eftersträvas, men den kan vara helt olika för olika sociala problem. En given välfärdspopulation får optimalt utbyte av en viss arbetsfördelning mellan stat, marknad och civilsamhälle, en annan välfärdspopulation mår bäst av en annan arbetsfördelning.

Det stora motståndet i Norden har funnits i att låta marknaden få en självklar roll i denna tre-partssamverkan. Den bisarra föreställningen att personer som älskar att tjäna pengar inte kan älska barn, sjuka, arbetslösa och gamla är djupt rotad i Sverige. Slagord som "plånbokens tjocklek" och "privata vinstintressen" har länge fungerat som stoppsignaler i den allmänna debatten om marknadens roll i välfärden. Först i vårt århundrade (det som började för 11 år sen) när Sverige fått vuxna vilka som barn som gått i friskolor och bevisligen blivit duktiga i karriären, även gjort imponerande klassresor, och när Sverige fått massor av patienter som legat på privatiserade sjukhus eller utnyttjat det fria vårdvalet och bevisligen blivit långtidsfriska, ja då förlorar stoppsignalerna sin verkan. På 2010-talet, särskilt i storstadsområdena och bland den yngre generationen överallt är det inte längre politiskt farligt att ifrågasätta den etatistiska välfärdsmodellens monopol eller ens dominans. Svenskarna håller på att bli vanliga 2000-talseuropeer. Jag tror att Håkan Juholt som häromdagen upprepade den gamla etatistiska retoriken kommer att få lära sig detta ”the hard way”.

Bilden av pallen på tre ben använde vi i vårt forskningsprojekt mest om välfärdspolitiken, och ibland om totalsamhället. Som guide för socialpolitiken är bilden av den trebenta pallen bra. Men som bild av totalsamhället är den ofullständig, det vill jag gärna förtydliga idag.

Åter till definitionen av civilsamhället och dess avgränsning från totalsamhället.

Vad är civilsamhället? Inte vetenskapssamhället

Liksom affärsvärlden frigjort sig från Hegels bürgerlische Gesellschaft och blivit en egen samhällssektor, som vi kallar näringslivet, så har universiteten och forskningen blivit ett eget livsområde.

Rötterna till detta finns i upplysningstiden, men det stora språnget togs under sena 1800-talet och 1900-talet.

Ratio hette ett tidigt barn av Näringslivets fond fött på 1980-talet med barnmorskorna Sture Eskilsson och Carl-Johan Westholm. Ratio arrangerade årliga topp-seminarier och utgivning av samhällsvetenskapliga klassiker och böcker som kanske kunde bli klassiker. Vi milda och oförargliga professorer som var med hörde till ”hatets och illviljans kolportörer” enligt statsminister Olof Palme. Vi var medvetet ganska borgerliga.

Torgny Segerstedt hette ordföranden i Ratios Råd. Han inledde gärna alla våra seminarier med en betraktelse av kunskapssamhället, den globala vetenskapen och dess konsekvenser för totalsamhällets utveckling. Detta var det nya och märkligaste kännetecknet i vår period av mänsklighetens historia.

Segerstedt hade varit min första lärare i sociologi och den förste professorn i (enbart) sociologi i Sverige. Jag hade ingen som helst svårighet att acceptera hans syn på vetenskapsvärlden som ett livsområde skilt från de andra. Jag hade före tiden för Ratio-seminarierna under tjugo år varit först sociologistuderande ett par år och sen sociologilärare i USA. I sin begynnelse hade USA varit en federal stat med en liten huvudstad och en liten politisk sektor. Här kunde helt naturligt andra samhällssektorer breda ut sig. Ett stort civilsamhälle växte fram där som förundrade europiska intellektuella; de Tocqeville skrev om det i en bok som Ratio återupplivade genom nyutgivning. I USA växte också nya kompletta samhällssfärer fram fortare än i Europa. Inte bara näringslivet, utan forskning, universitet och skolor blev en egen samhällssfär.

När amerikansk sociologi blev universitetsämne för över hundra år sedan hade redan statskunskapen lagt beslag på studiet av stat och politik och national- och företagsekonomin lagt beslag på studiet av näringslivet. Vad blev över för sociologin, jo, det dåvarande civilsamhället och massmedia. I studiet av dem excellerade den amerikanska sociologin. Det var ett nöje att vara med! En av mina sociologkollegor vid Columbia-universitetet, Robert K. Merton, specialiserade sig på studiet av vetenskapssamhället, och kom att kallas ”the father of the sociology of science.”

Vetenskap är inte ideellt arbete; det är en fullfjädrad sektor av samhället med sina egna institutioner, sina egna mål, ett unikt belöningssystem, egen rangordning av medarbetare. Den tillhör inte längre civilsamhället som ”the gentlemen scholars”, de stora forskningspionjärerna i den privata sektorn hade gjort på 1700-talet och i början av 1800-talet.

Vad är civilsamhället? Inte konsten

Städerna växte och blev rikare. Städernas borgerskap fick museer, konstgallerier teatrar, konserthus. Film och popgalor blev en massornas konstformer. Med TV flyttades de utövande konsterna in i hemmen. Med först grammofon, bandspelare, sen CD-spelare och Walkman, och nu med Ipod har popmusiken globaliserats snabbare än kapitalismen.

De stora amerikanska universiteten tog sig an konst och litteratur och drama. De var inte bara ämnen på schemat. Poeter och romanförfattare anställdes som ”authors in residence.” (Det var en smartare lösning är våra statliga författarstipendier.) Men konsten klarar sig naturligtvis utan universitetens eller statens förmyndarskap.

Konstnärerna har skapat sig ett eget livsrum med all personal och alla institutioner som krävs i en genuin samhällssfär. Tidvis, har konstnärer även haft en egen livsstil, la vie bohème. Konsten har sina skapare, kritiker, utövande, och publik, plus representation i andra samhällsområden, som skönhetsråd i politiken och gallerier på affärsgatorna. Konsten har liksom vetenskapen vuxit ur Hegels civilsamhälle och blivit en egen samhällssfär. Den är idag ingalunda ideellt eller frivilligt arbete i den privata sektorn.

Vad är civilsamhället: inte religionen

När näringslivet, vetenskapen och konsten flyttat hemifrån och blivit sina egna sfärer i totalsamhället, vad är då kvar för dagens civilsamhälle? Jo, i dagligt tal och delvis också i den politiska debatten står civilsamhället för familjelivet, föreningslivet, och församlingslivet.

Dessa svar – tre F – ger ett praktiskt fokus på vad som icke är stat och kommun och inte heller är näringsliv, vetenskap eller konst. Det ger en anvisning åt näringslivet att inte försöka driva dem som företag. Alltså, inte ha prostitution som affärsidé. Inte göra fotbollsklubbar till aktiebolag. Inte göra kyrkor till stjärnpredikanternas privata firmor som i USA. Det ger en anvisning åt politiker att inte kolonisera och utarma familjelivet, föreningslivet, och församlingslivet utan låta dem frodas i frihet. Det betyder att man inte ska lagstifta om vad som sker i sängkammarna, inte lagstifta om att vissa idrotter skall förbjudas, inte lagstifta om kyrkomötets sammansättning, inte lagstifta om religiösa dieter, et cetera.

Detta är något mycket ovant för svenska politiker – att låta bli. Att lägga sig i allt är ju tyvärr inte heller förbjudet i de nuvarande grundlagarna. Möjligen kan man också säga att frihet för de tre F-en innebär en anvisning till politikerna att skatterna ska sänkas så att folk får bättre råd med familj, förening, och religiös församling.

Låt mig säga några ord om vad jag lärt mig från historia och samhällsvetenskap om de tre F-en.

Religionen i USA är enligt konstitutionen totalt skild från staten. Där finns inga bidrag från staten, och religiös övertygelse är i princip irrelevant vid allmänna val av president och andra politiska uppdrag, och också vid statliga tillsättningar. I princip, är också skolans morgonsamling en hyllning till amerikanska flaggan, inte till någon gud. Amerikanska katoliker väljer därför gärna egna ”parochial schools”, inte skattefinansierade “public schools”. Att räkna all religiös verksamhet till USAs till civilsamhället är naturligt. Men religionen är faktiskt något mer än en del av civilsamhället.

Historisk antropologi säger att religionsutövning i alla kända samhällen är lika gammal och vanlig som politisk maktutövning. Det enda rimliga är att betrakta religion som en samhällssfär med profeter, präster och menighet som likvärdig med den politiska sfären av lagstiftare, domare och undersåtar. Eller som likvärdig med den ekonomiska sfärens producenter, handlare, konsumenter. Det är ett utslag av vår tids historielöshet och sekularisering att placera det religiösa som en restpost istället för en naturlig del av alla samhällen.

Det vi skall kalla civilsamhället har därmed fått ytterligare en avgränsning, som jag dock skall betrakta som mer preliminär.

Nu närmar vi oss den punkt då det måste vara slut på den långa omvägen att definiera civilsamhället som en restpost genom att tala om vad det icke är. Jag kommer, som sagt, att positivt definiera civilsamhället som en ”dygdernas republik”. De religioner som utgår från Abraham har en stor plats för dygder, det centrala i vår definition av civilsamhälle. Civilsamhället skall dock vara en dygdernas republik, inte en teokrati. Mer om det om ett ögonblick. Först låt oss ta upp de andra två F-n, familjen och föreningarna.

Vad är civilsamhället?  Sällan hushållen, men ofta familjerna finns i ”dygdernas republik”

Sveriges främste specialist på dagens civilsamhälle heter Filip Wijkström. Han är docent på Handelshögskolan i Stockholm, en osannolik miljö för studiet av ideella organisationer kan tyckas, eftersom det universitetet skall driva studiet av vinstintressets organisationer. Professor Sven-Erik Sjöstrand på Handels har tänkt annorlunda, och bl a skapat utrymme för Filip Wijkströms forskning. En guldgruva av kunskap om det svenska civilsamhället finns i Wijkströms nya bok Civilsamhällets många ansikten. En samling essäer 1995-2010.

Så här illustrerar Wijkströms sin indelning av samhällets sfärer samt människors relationer till dessa:

Wijkströms diagram (2010, sid 15) utesluter som synes helt familje- eller samlevnadssfären från civilsamhället; den är något helt annat än civilsamhällessfären. Uteslutningen gäller explicit både hushåll och familj.

Själv tycker jag som sociolog i Webers anda att det är viktigt att skilja på familj och hushåll i samlivssfären och jag har drivit detta också i politiska sammanhang. (Zetterberg 2005). Vi kan då renodla kärlek (familj) från ekonomi (hushåll); plikter som hjälp i nöd och lust (familj) från bekvämligheter rörande boning, dygnsvila, förvaring av ägodelar, flertalet måltider (hushåll); det livslånga (familj och föräldraskap) från det mindre långsiktiga (hushåll och hushållsmedlemskap); fasta värden och blodsband (familj) från pragmatiska (hushåll); klenoder (familj) från varor (hushåll), singel (vad avser familjerelationer) från ensamboende (hushåll).

Den svenska socialstaten stödjer hushåll med barnbidrag, studiemedel, hemtjänst, hemsjukvård, bostadsbidrag, aktivitetsstöd, mm. Och mer tycks det bli. Systemet med rot- och rutavdrag visar att hushållen kan få skatteprivilegier av slag som vanligen tillkommer firmor i näringslivet.

Alla dessa regelverk ignorerar helt om mottagarna är en familj skapad med äktenskaps- och släktband. Det som kallas familjepolitik i Sverige är i praktiken till 100 procent hushållspolitik.

Mer än hälften av alla barn som föds i Sverige har ogifta föräldrar. Om och när parförhållandet mellan föräldrar bryts upp, delas vårdnaden vanligen periodvis; avtal ingås som innebär att barnen pendlar mellan moderns och faderns hushåll. Dessa barn förstår skillnaden mellan familj och hushåll bättre än många socionomer som ofta säger familj när de avser hushåll. Vad juristerna kallar sluten familjevård är heller ingenting annat än ett ungdomshushåll som det är förbjudet och svårt för barn att rymma ifrån.

Trenden i efterkrigstidens Sverige har varit att stat och kommun ökar sina regelstyrda (ofta ekonomiska) relationer med hushållen, men minskar, ja avstår från regelstyrning av familjelivet och lägger långt mindre vikt än förr vid ungdomens förberedelse för familjeliv. Statsmakten har det senaste halvseklet varit klart mer intresserad av hushållens situation än familjens.

KD-politiker som vill driva familjepolitik möter till sin förvåning föga gensvar. De hushållspolitiska programmen är nämligen effektiva i Sverige. Dessa hushållsprogram lägger sig inte i familjemoraliska ämnen som att barn skall älska sina föräldrar och vice versa, och ej heller äktenskapliga ämnen om sexuell trohet tills döden skiljer parterna åt.

Hushållen tillhör mer sällan civilsamhället; däri har Wijkström huvudsakligen rätt, men som vi skall se, hushållen idkar alltmer politisk konsumerism och social marketing. De har lärt sig att köpbojkotter och andra ekonomiska påtryckningar från civilsamhället kan påverka politiken. Familjen tillhör dock till 100 procent civilsamhället. Civilsamhället, som jag ser det, är nämligen en dygdernas republik, och familjens dygder är inte att förakta. 

Vad är civilsamhället? Inte bara föreningar

Föreningar, det sista f-et, särskilt ideella föreningar, utgör stommen i civilsamhället, enligt Wijkströms och de flesta andras definitioner. Föreningarna har olika mål och medel. Alla är inte ideella i den allmänna opinionen. Wijkström tar reda på om målen är acceptabla eller ej och om medlen att nå målen är acceptabla eller ej, och föreslår följande indelning:

Om avdragsfria gåvor till föreningar skall vara bli tillåtna kan de bara gälla ”acceptabla” föreningar. Som vanligt gäller emellertid, att här duger inte den allmänna opinionen som kriterium. Lagstiftning kräver alltid mer preciserad juridik än vad som finns i opinionsfrågor. Men vi kan säga med förvissning de acceptabla föreningarna tillhör civilsamhället, dygdernas republik.

När jag bodde i USA på 1950- och 60-talen var antalet vuxna amerikaner som var medlemmar i någon annan förening är kyrka och fackförening mellan 36 och 55 procent enligt olika mätningar. Från ett sommarlov i Sverige fick jag med mig till USA intervjudata från Sifo som jag kunde tabulera. Den svenska siffran från 1954-55 blev 51 procent; hade man räknat med kyrkor och fackföreningar hade den nog blivit nära hundra procent. Liksom USA, var Sverige i mitten på 1950-talet alltså ”a nation of joiners” (Zetterberg 1961). Många svenskar hade dessutom mer än ett medlemskort.

Antalet medlemskort i föreningar har antagligen minskat i Sverige sen 50-talet. Någon bra statistik tidsserie känner jag inte till; Statistiska Centralbyråer håller tyvärr inte reda på annat än det som är viktigt för stat och ekonomi, inte vad som är viktigt för civilsamhället.  

Vad jag kan säga med säkerhet är att det är ett stort misstag i socialdepartementet och andra instanser att tro att det civila samhället idag är fullt av organisationer som liknar pingstförsamlingar eller idrottsklubbar. Civila samhället består inte längre huvudsakligen av föreningar med ordförande, sekreterare, och skattmästare som kan registreras och motta och förvalta skattebefriade bidrag.

Civilsamhällets nätverksgrupper

Civilsamhället består alltmer av nätverksgrupper utan medlemsregister; de har inga årsmöten som väljer funktionärer till nästa årsmöte. I Sverige började moderna aktivistgrupper synas så sakteliga år 1971 vid Almarna i Kungsträdgården. Sen blev det här och var i glesbygden där det gällde att Rädda byskolan. Miljön kom in som i Bevara Vindelälven, Bevara Ammerån. Så blev det politik i Måndagsrörelsen för Baltikum. Nu är det Morsor och Farsor på Stan. Och framför allt otaliga nätgrupper på FaceBook och andra sociala medier.

Nätverksaktivism är karakteristiskt för det moderna civilsamhället. Den har visat sig väldigt svårhanterlig för politiker, särskilt gammaldags folkrörelsepolitiker som är vana att kalla organisationer till sig för överläggningar. Nu får de svara genom att komma till demonstrationerna (som Olof Palme till en Vietnam-protest), eller bekväma sig att skriva om aktivisterna eller till aktivisterna på bloggar och FaceBook-sidor. Det här är något nytt, inte bara för Håkan Juholt. Det kräver ny organisation på alla partihögkvarter.

Nätverksaktivister i Europa torde sällan kunna räkna med avdragsgillt ekonomiskt stöd. Men i USA har det har gått att stödja dem avdragsgillt. En kvinnorörelse på 1980-talet ville sprida medvetande och kunskap om bröstcancer och engagerade kvinnor som fått diagnosen och deras familjer och vänner. Rörelsen kallade sig The Race for Cure, och blev enormt framgångsrik med över en miljon deltagare. Den etablerade en stiftelse som samlade avdragsgilla pengar, Susan G. Komen Foundation. The Race for Cure har påverkat tillgänglighet och stöd för mammografi, forskning, och allmänhetens medvetenhet och förståelse. Den visar också hur en stiftelse med ett nätverk kan vara mottagare av avdragsgilla gåvor. I Sverige borde fler grupper av nätverksaktivister kunna kvalificera sig för 90-nummer.

Nätverksaktivister kan också utnyttja marknaden för aktioner. Det kallas ”social marketing” på engelska. I Sverige har vi en av de duktigaste forskarna för denna form av politisk påtryckning i Michele Micheletti, professor i statskunskap här i Stockholm. Hon har ägnat mycken forskning åt politisk konsumism och individualiserat politiskt deltagande och ansvarstagande. Hon har ett huvudbidrag i en bok som heter Dygder som drivkraft och föredöme, som City-universitetet publicerade (Aronsson, o.a. 2001) .

Jag ska emellertid inte ta ett svenskt exempel på social marknadsaktivism från Micheletti utan ett mer dramatiskt exempel från USA. Det gäller försäljningen av besprutade äpplen på 1980-talet. Den episoden belyser en bifråga som jag tycker har blivit väldigt angelägen. 

Alar paniken

Alar, kommersiella namnet för tillväxthormonet daminozid, används för att hålla äpplen på träd längre, så att odlarna får mer tid att skörda frukten.

År 1973 rapporterade Journal of National Cancer Institute att alar orsakat cancer i möss. Av 1986, hade en bred oro över användning av alar på äpplen spritt sig i USA. Det var farhågor att rester av kemikalierna i färska äpplen, äppeljuice och äppelmos kan skada människor. Ramaskriet fick några stormarknadskedjor att meddela de inte skulle acceptera alar-behandlade äpplen.

Environmental Protection Agency (EPA) förblev skeptisk och förbjöd inte denna kemikalie. Men 1987 stämde en medborgargrupp av barnläkare och lobbyister i domstol EPA för att inte ha förbjudit alar. De ville m.a.o. ha sina egna lagar när det gäller vad de ansåg som cancerframkallande konsumtion. Deras annonser visade en dödskalle ovanpå ett äpple.

Time Magazine gjorde ett omslag med ett brett svart streck över ett äpple som påminde om förbud för "rökningen" eller "ingen parkering". I februari 1989 blev Meryl Streep, den lysande skådespelerskan, en taleskvinna för alar-motståndet och vittnade inför kongressen i Washington. Det inflytelserika TV-programmet ”60 minuter” sände inte en, utan två program om farorna med Alar.

Så fungerar alltså nyhetsredaktionerna. En börjar och andra följer efter utan att ha eller ta sig tid att djupare studera saken., Efter tv-sändningarna 1989 föll myndigheten Environmental Protection Agency (EPA) till föga. USA beslutade att förbjuda Alar på grund av att risken för att "långsiktig exponering" medförde "oacceptabla risker för människors hälsa." Det var en total seger för aktivistgruppen och deras kampanj av social marknadsföring. Uniroyal, den enda tillverkaren av alar, beslöt i juni 1989 att frivilligt stoppa all inhemska försäljning av alar för användning i livsmedel.

Övertygande vetenskaplig bevisning på risken för cancer och omsorgsfull kalkyl av gränsvärden för riskabel konsumtion av alarbesprutade äpplen fanns inte i EPAs handläggning. Äppelodlarna kunde med tiden och med kostsamma motkampanjer visa att beslutet var felaktigt. En organisation som hette American Council on Science and Health (ACSH) arbetade flitigt ändra allmänhetens uppfattning om alar. Mot slutet av 90-talet hade de vunnit. New York Times och andra tidningar kröp till korset och erkände misstaget. TV-bolagens dementier var nog mer undanskymda. Men begreppet ”alar scare” lever idag på amerikanska redaktioner, och används som varningsflagga i värderingen av nyhetsflödet.[1]

Alarpaniken har en viktig biprodukt i form av en sense moral: Sluta att romantisera det civila samhällets kampanjer! De innehåller inte någon automatiskt sanning därför att de uppstått i civilsamhället. Kom ihåg att en vetenskapens etos är skepticism; var alltid skeptisk mot överentusiastiska eller ödesmättade vetenskapsmän. Journalister och deras redaktioner kan nog lära sig att undvika ”alar scares”. När det civila samhällets protester ger vatten på just deras partikvarnar har naturligtvis politiker svårare att avstå från att offentligt hålla med. Den ideale politikern, behöver jag säga det, låter sig inte hetsas av media utan lyssnar först till olika experter och avger sen sitt omdöme.

Att slå samman politik och civilsamhälle

Låt mig avsluta med att visa tre illustrationer från ett bokprojekt, mest för amerikans publik, som jag håller på med. De är gjorda av illustratören Martin Ander i Gnesta och är avsedda för Band 4, 5 och 6 av mitt arbete The Many-Splendored Society.

Den första bilden visar alla samhällets sfärer och deras olika kombinationer. De olika sfärerna är representerade av rader av blommor i ett stenparti. Politiken har fått mörkblå blommor och civilsamhället ljusblå. Jag har ritat in vad vi talat om idag, den politiska sfären och det civila samhället av dygder och moralitet.

De olika sfärerna har relationer med varandra och de möjliga alternativen är inritade som en del av stenpartiet med två blommor av olika färg. De fyller nedre vänstra delen av diagrammet.

Den politiska sfären är stark och kan ibland tvinga sig på andra sfärer och inkorporera dem. Det mest kända exemplet i vår tid är socialismen, en sammanslagning av politik och näringsliv. Den illustreras av denna bild där korsningen mellan politikens blomma och ekonomins blomma gett upphov till en ny blomma.

Nya blommor av samhällssfärer är vackra och hälsas ofta med entusiasm i begynnelsen, men sådana hybridblommar lever bara en kort tid. En stor lärdom av senare hälften av 1900-talet var att den reala socialismen överallt degenererade.

Titta nu på den blomma vi kallar den nordiska välfärdsstaten. Det är en korsning mellan den politiska sfären och civilsamhällets republik av dygder och moral. Moralen i alla samhällen säger att vi skall ta hand om de nyfödda och unga som ännu inte kan ta vara på sig själva, och vi ska ta hand om de som blivit så gamla att de inte kan försörja sig själva. I den nordiska välfärdsstaten har den politiska sfären tagit hand om detta. Och dessutom tagit hand om de personer i medelåldern som blir sjuka eller arbetslösa. Allt detta sker i Danmark, Sverige och Finland med skattepengar, och i Norge med en kombination av oljepengar och befolkningens skatter.

Min tanke är att den nordiska etatistiska välfärdsstaten är lika instabil som socialismen^[2].

Vi borde i god ordning gå över till att organisera välfärden enligt tysk modell så att civilsamhällets sammanslutningar, ”alle diese Kassen”, stiftelser fackföreningar, och kyrkor tillsammans med marknaden får svara för utförandet av välfärdstjänsterna. Då slipper valrörelserna handla om enstaka fall av sjukdom och bidrag som engagerar medierna, men utmanövrerar den demokratiska politiska processen. Hur marknaden och/eller det civila samhällets organisationer levererar sina tjänster behöver ju inte avsätta ministrar. Och vi slipper de mest uppenbara konflikterna mellan offentliga domslut om utvisning i invandringspolitiken med det civila samhällets ideella och självklara service till alla sjuka och till alla skolmogna barn som bor ibland oss och kommer till sjukmottagningen eller till skolan.

Ett ord om kd idag

De svenska kristdemokraterna är ännu år 2011 mer drivna av intresse för folkets dygder än för den samhällets ordning som politiken är satt att utveckla och vårda. De tycks ännu stå främmande för den kontinentala modellen av välfärd, utvecklad av kontinentens kristdemokrater.

De svenska kristdemokraterna vill lagstifta om civilmoralen. De har till exempel lagstiftat ”värdighet” in i den svenska politiska vokabulären. Det är ungefär lika effektivt som att lagstifta om allmän artighet; vad skall de juridiska påföljderna vara?

Jag älskar värdighet och ser gärna att värdighet efterträder jämlikhet som nummer Ett i den svenska nationalideologin. Men av politiker väntar jag mig politiskt handlag och handling att bringa ordning i det kaos som omständigheter och opposition skapat. 

Det är till exempel inte särskilt smart av borgerligheten att i dagens läge ha värdighetsdrivna kristdemokrater som äldreministrar. Som äldreminister borde en borgerlig regering i vår tid ta en direktör från något av våra stora byggbolag. Vi behöver bygga äldreboende på 2010-talet liksom vi behövde bygga dagis på 1900-talets senare decennier. Stadsplaneringen måste få lagstyrd prioritering att avsätta tomter för seniorhus; inga advokatbyråer för grannarnas proteströrelser skall kunna tjäna på att fördröja besluten att bygga för seniorer i villaområden. Särskilda fonder behövs för att köpa upp lämpliga fastigheter för rivning eller renovering till nya äldreboenden. Stadsbyggnadskontorens arkitekter måste samla sig och skaffa fram standardritningar för seniorboendet liksom man gjorde med dagis när det behövdes. Finansdepartementet och Riksbanken måste mobiliseras. De kan lätta på det ohälsosamma trycket på den vanliga bostadsmarknaden genom nybyggandet av äldrebostäder. Äldreomsorgen behöver naturligtvis också en egen lagstiftning, en friskolelag av Per Unckels modell, en juvel i samtida borgerlig politik.

Inget av detta går att ersätta med Hägglunds värdighetsgaranti. Den är ett hån mot oss äldre så länge det inte finns äldrebostäder och äldreförsäkring, till exempel av tysk modell. Åk till Berlin och titta på hur en riktig välfärdsstat där civilsamhälle och marknad tillsammans är utförare fungerar och kan erbjuda äldreboende med olika nivåer av service – även i stadens kärna.

När jag nu fått ett tillfälle att tala till några framtidsintresserade politiker vill jag som ni hör, inte svika min åldersgrupp där det finns alltför många isolerade – faktiskt fångna i sina hem – i väntan på att nycklarna skall rassla från hemtjänsten och hemsjukvården.

Tack för att ni alla lyssnade!

Referenser

Aronsson, Peter, Ludvig Beckman, Michele Micheletti, Emil Uddhammar, och flera. Dygder som drivkraft och föredöme. Introduktion av Emil Uddhammar. Stockholm: City University Press, 2001.

Arvidsson, Håkan, och Berntson, Lennart. Det civila samhället. Stockholm: Timbro, 1990.

Micheletti, Michele. Political Virtue and Shopping: Individuals, Consumerism, and Collective Action. 2nd, paperback. New York: Palgrave, 2010.

Rothstein, Bo, and Lars Trägårdh. "The State and Civil Society in an Historical Perspective." In State and Civil Society in Northern Europe: The Swedish Model Reconsidered, edited by Lars Trägårdh. London and New York: Berghahn Books, 2007.

Solmon, Charles T., A. L. Post, and Robin E. Christensen. Mobilizing Public Will For Social Change. East Lansing MI: Michigan State Univ ersity, Communications Consortium Media Center, 2003.

Trägårdh, Lars. Det civila samhället som analytiskt begrepp och slogan. Vol. 1999:84, i Demokratiutredningens forskarvolym VIII, av Utbildningsdepartementet, 13-59. Stockholm: Statens offentliga utredningar (SOU) , 1999.

Wijkström, Filip. Civilsamhällets många ansikten: en samling essäer, 1995-2010. Stockholm: EFI, The Economic Research Institute, Handelshögskolan, 2010.

Zetterberg, Hans L. "Pursuit of Power." Industria International, 1961: 105-168.

Zetterberg, Hans L. Staten, familjen och hushållet. Delrapport 1 från moderaternas familjepolitiska grupp (ordförande Ulf Kristersson), Stockholm: Moderaterna, augusti 2005.

—. The Many-Splendored Society: An Edifice of Symbols. Vol. 2. Scotts Valley: POD, CreateSpace, 2010.

Zetterberg, Hans L. och Carl Johan Ljungberg. Vårt land: den svenska socialstaten. Stockholm: City University Press, 1997.

NOTES

[1] Teser som denna drivs, tror jag, av samma psykologi som de intellektuella hade i de stalinistiska öststaterna. Med den polske författaren Czeslaw Milosz ord ville de polska intellektuella förvisso vara fria, men ha kvar ”sin känsla av tillhörighet” till kommunismen. Milosz berömda bok från 1952 heter The Captive Mind i engelsk översättning. Den tipsar om tankemönster som är lärorika också för dem som vill förstå majoriteten av svenska intellektuella från 1900-talets socialdemokratiska era.

[2] En kort tolkning av alar-kampanjerna för media forskare har gjorts för Communications Consortium Media Center vid Michigan State University (Solmon, Post and Christensen 2003, 23-25).

[3] I andra upplagan av min bok The Many-Splendored Society, Volume 2, An Edifice of Symbols finns denna tes:

Proposition 10:14. Merged Societal Realms: (a) Initially, the proponents of mergers between societal realms tend to become approvingly evaluated in a society, particularly by its Takers. However, (b) any mergers of full societal realms (including their cardinal values, stratifications, organizations, networks, media, etc.) tend to create instable structures that deteriorate over time. (c) The depth and the speed of this deterioration are inversely related to the position of the merger on the Scale of Valence of Societal Realms. (Zetterberg 2011, 2: 244.)