Anförande av Hans L
Zetterberg vid möte med Nordiska Rotarianer på Los Naranjos golfklubb i Marbella,
Málaga, Spanien
den 25 februari 2011.
Det är en glädje att vara hos rotarianer!
Norden har praktiserat jämlikhet mellan människor långt innan demokratins genombrott. 1933 skrev den dansk-norska författaren Aksel Sandemose XE "Sandemose, Aksel" en roman En flyktning krysser sit spor (En främling korsar sitt spår) där handlingen äger rum i staden Jante, en tunn förklädnad Sandemoses egen barndomsstad, Nykøbing på ön Mors in Danmark vid tiden för förra sekelskiftet.
Här förverkligar människor vad de tror är ett gott samhälle genom Jantelagen. Den drar samman alla, de lysande och de obemärkta, till samma nivå. Så här lyder den, som ni kanske kommer ihåg:
Du skal ikke tro du er
noe.
Du skal ikke tro du er
like klok som oss.
Du skal ikke tro du er
klokere enn oss.
Du skal ikke innbille deg du er bedre enn oss.
Du skal ikke tro du vet mer enn oss.
Du skal ikke tro at du er mer enn oss.
Du skal ikke tro at du duger til noe.
Du skal ikke le av
oss.
(skratta åt oss skulle kanske svenskar säga)
Du skal ikke tro at noen bryr seg om deg.
Du skal ikke tro at du kan lære oss noe.
Jante-lagen trycker ned till samma nivå. En mer positiv variant av jämlikhetslagen vill lyfta allas levnadsstandard till en högre nivå, men också dra ner de rikaste till denna nivå. Detta blev ett politiskt program I Sverige med Alva Myrdal (1969) så-kallade Jämlikhetsrapport, presenterad för den socialdemokratiska partikongressen det året. Hon menade att jämlikhet inte bara skall betyda lika förutsättningar och chanser för alla -- som den amerikanska “all men are born equal.” Hon menar att jämlikhet också skall betyda ett likartat utfall för alla medborgare. Det var inte bara fattigdom som var samhällets problem, rikedom var det också. Klyftorna måste minska, hette det.
Här finns den ideologiska bakgrunden vad vi alla upplevt med progressiv inkomstskatt och många i denna församling också med förmögenhetsskatt. Här förklaras också alla de måttliga löneökningar som vi fått i avtalsrörelser med låglönesatsningar. Här förklaras välfärdsstatens stora flora av bidrag.
På marknaden jagar företagen som bekant mycket medvetet en slutrad i bokföringen som visar hög vinst före skatt. Men vi nordbor jagar halvt omedvetet ett undflyende och okänt mått, nämligen låga s.k. gini-koefficienter. Det är sociologernas och ekonomernas mått på klass- och inkomstskillnader. De nordiska länderna utmärker sig i denna internationella statistik som jämlikhetens stamort på jorden.
Demokratins regler kräver medborgarnas jämlikhet i vallokalen där allas röster är lika värda, den kräver jämlikhet i domstolen där hög och låg, snäll och elak skall dömas enligt samma lag. Detta är stora framsteg inom den moderna statskonsten. På alla dessa områden skall naturligtvis politikens regelverk gälla och jämlikhet råda.
Därmed inte sagt att samma ska råda utanför politiken. Vi har fått företagsdemokrati för de anställda, skoldemokrati för elever, universitetsdemokrati för studenter. Kyrkan har fått ett demokratiskt valt kyrkomöte i vilket invalda, hedningar lika väl som troende, får auktoritet över biskoparna.
Tre stora uppgifter finns för oss som är intresserade av ett gott och allsidigt samhälle.
För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal respekteras inom ekonomin, men inte sprids utanför näringslivet. Riksdagen och domstolarna kan inte bolagiseras. Inte gärna kyrkor, universitet, knappast ens Rotary.
För det andra måste vi se till att demokratins ideal inte sprids utanför politiken. Sånt har hänt i stor skala med tveksamma resultat: Vi fick företagsdemokrati för de anställda, skoldemokrati för elever, universitetsdemokrati för studenter, teaterdemokrati för skådespelare. Kyrkan fick ett demokratiskt valt kyrkomöte i vilket invalda, hedningar lika väl som troende, har auktoritet över biskoparna. Det finns många livsområden där den demokratiska politikens former av majoritetsval och jämlikhet är irrelevanta. Irrelevant är ett fint ord för struntprat. Det är och förblir ett misstag, ofta struntprat, att automatiskt kräva demokrati utanför den politiska sfären.
För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion och etik får reell möjlighet att utvecklas på helt egna villkor, ostörda av både affärer och politik.
Jämlikhetens starka segertåg beror inte främst på att den är en individuell preferens i Norden. Typ att kvinnor och män behandlas lika, så att båda könen sedan ett antal år tillbaka får vara med i Rotary och andra civilsamhällets föreningar. Jämlikheten är inte bara privat. De är inbyggda i samhällets organisation. Låt mig ge tre exempel.
Att hjälpa folk i nöd ingalunda är det enda som styr i den nordiska välfärden. Det finns två andra krafter som också styr: önskan om jämlikhet och önskan av vissa att göra sig oberoende av marknaden. Drömmen om utjämning och drömmen om ett marknadsfrälse har format den svenska socialpolitiken i minst lika hög grad som en önskan att hjälpa de behövande.
Det utjämningspolitiska inslaget i välfärdspolitiken har stort genomslag. Sålunda skall bostadspolitiken inte bara hjälpa de hemlösa och uteliggarna. Den skall ge "hela befolkningen" sunda, rimliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder (SOU 1974:17, s. 70). Familjepolitiken skall inte bara ge hjälp till problemfamiljerna. Den är "ett led i en allmän strävan att minska skillnaderna i levnadsstandard" (SOU 1972:34, s. 8). Hälso- och sjukvården skall inte bara bota sjuka. Den avser att förhindra att vården blir beroende av "nationalitet, kön, ålder utbildning, betalningsförmåga" (SOU 1979:78, s 22). Och så vidare om pensioner, arbetslöshetsersättning, dagis, färdtjänst, och allt möjligt annat. Det är jämlikhet det går ut på. Talet om välfärd har fungerat mycket bra när vi övertalats att acceptera utjämningspolitiken.
Såvitt jag kan förstå så ligger kostnaden för jämlikheten i de sociala programmen helt i nivå med kostnaden för hjälpen och vården till barn, till sjuka och handikappade, och till äldre. Många får idag otillräcklig hjälp. Vi låter tydligen människor i nöd fara illa och använder istället resurserna till de stora jämlikhetsskapande inslagen i välfärdslagstiftningen. Think of that!
Journalist är ett härlig och friare yrke än de flesta. Det är skapande. Två journalister är aldrig lika. I ordval, ämnesval och stil finns de individuella skillnaderna. De goda redaktionerna är fulla av kreativa individualister, inte av likformiga jämlikar.
Redaktionerna har emellertid också en hierarki. När tiden närmar sig pressläggning eller sändning är redaktionschefen en enväldig kapten som ensam bestämmer om vad som skall tas med och vad som skall stå över av journalisternas kreativa alster.
Det egendomliga är nu att budskapen från denna hierarki bemannad av individualister är egalitärt.
Nyhetsmaterial som uttrycker auktoritetstro eller sympati för ojämlikhet förvisas till små notiser eller till insändarsidans skamvrå. Detsamma gäller ofta nyhetsmaterial som uttrycker häftig och glad individualism; sådant kan dessutom lätt sataniseras som egoism. Socialstatens grymhet mot sina klienter, det biologiska arvets roll i beteendet, det statliga litteraturstödets lysande förmåga att skapa makulatur, sådant kan man inte skriva om; det vore att förtala jämlikheten. I journalistens yrkesideologi finns egalitär politik inskriven: avslöja de dolda makthierarkierna, rapportera de stora klyftorna i levnadsstandard! Media ledningarna som är angelägna om stora upplagor och höga lyssnar- och tittarsiffror håller med. De tror att massornas har egalitära värderingar och att vägen till framgång är att underblåsa dem.
Våra massmedier är hierarkiska organisationer, bemannade av individualister, som förkunnar jämlikhet. Think of that!
Betrakta de svenska avtalen om ungdomslöner.
Den fackliga rörelsen låter inte en 18-åring vara klubbordförande, en 19-åring sänds inte som delegat till kongressen. Och en 20-åring är inte bland dem som bestämmer om en strejk skall sanktioneras av centralorganisationen. Men dessa ungdomar skall ha samma löner hos sina arbetsgivare som de medarbetare som är vuxna sådana uppdrag. Jämlikheten gäller alltså inte i fackets inrikespolitik (interna förhållanden), bara i dess utrikespolitik (förhandlingar med motparten).
Samma fackföreningsrörelse som driver jämlikheten hårdare än någon annan i Sverige är i verkligheten en av världens mest ojämlika institutioner av sitt slag. Dess ledning har ensam makten att förhandla om medlemmarnas ekonomiska villkor. Och förhandlingsresultaten sänds inte ut till medlemmarna för omröstning. Värre ändå är att LO (och de andra centralorganisationerna fast med mindre effektivitet) låser in medlemmarnas strejkvapen i sitt centrala högkvarter. Utan centralorganisations beslut kan inga strejker av verksam storleksordning genomföras. Men kraven från denna ojämlika organisation på resten av samhället är mycket egalitära: solidarisk lönepolitik och låglönesatsningar är nyckelorden. Den institutionella jämlikheten befordras alltså av en toppstyrd, hierarkisk organisation. Think of that!
Det bästa alternativ jag kan tänka mig till jämlikhet är värdighet. Med värdighet som ledstjärna bekräftar man det bästa i de medmänniskor man möter, in det det som är lika. Det är naturligtvis inte ovärdigt att vara jämlik. Men värdighet har fördelen att den kan kombineras också med annat än jämlikhet.
Ingen har mer än en röst i de allmänna valen och ingen skall heller ha det. Men det innebär inte att en ann är lika god som en ann. Den hövlige är fortfarande bättre än den ohövlige. En god uppfostran är inte bara något man som person bör vara tacksam för. Alla i samhället kan se upp till dem som lärt sig artighet och hövlighet. Kampen att uppnå rikedom eller makt eller en egen livsstil blir uthärdligt endast om den förenas med värdighet.
När jämlikheten blev dominerande kraft i skolpolitiken avskaffades helt följdriktigt betygen i uppförande och ordning. Jämlikhet är kärnan i socialismens samhällsordning. Jämlikhetens förespråkare säger att fattigdomen fördras lättare om den delas lika av alla.
Konservatismens samhällsordning respekterar skillnader i kunskap, makt, rikedom, smak och moral. Värdighetens förespråkare säger att rikedomen fördras lättare om de rika behandlar de fattiga med värdighet, de mäktiga behandlar de maktlösa med värdighet, lärare behandlar elever med värdighet. Utan tillskott av värdighet är hierarkier olidliga. I en hierarki utan värdighet tvingas folk i de lägre rangerna att acceptera en sämre självuppfattning än de högre. Och i de högre rangerna får man en förmäten självuppfattning som förnämare än andra. Men med värdighet i kommunikationen mellan rangerna håller alla på människovärdet. Trots att hierarkins medlemmar ingalunda är jämlika behandlar man då varandra med artighet och respekt.
Individualismen är kärnan i liberalismens samhällsordning. Den formella gränsen för individens fria framfart går där andra skadas. Men när individualismen kombineras med värdighet blir gränsen snävare. Individualisten måste respektera andras värdighet när han tar ut sina svängar; annars blir han olidlig i samvaron trots att han inte skadar någon medmänniska.
Med jämlikheten som ledstjärna blockerar vi lösningar på våra problem därför att den inte kan tolerera individualism och hierarki. Med värdighet som ledstjärna kan vi tolerera att individualism och hierarki blir delar av lösningarna.
Värdigheten vi fodrar tillbaka!
Låt oss därför börja den långa processen att skapa ett samförstånd om värdighet. Vi nordbor som bor helt eller delvis i Spanien kan lära av de goda spanjorerna. Herman Lindkvist som bodde flera år i Madrid påpekade att spanjorer, ett folk som gärna framhåller sin rang i umgänget, följer regeln att man ska behandla alla som en markis – ända till de själva bevisat motsatsen. Think of that!
Tack för att ni lyssnade!