Diskussionsinledningen till debatten ”Idéer som vinner” i Marknadsekonomiska klubben den 2 december 2002, Lilla sällskapet, Stockholm

 

Den centrala zonen sätter tonen

 

Den centrala zonen

Varje samhälle har en central zon. Det hävdade en av förra århundradets stora sociologer som hette Edward Shils (1911-95). Zonen är ett gemensamt namn för de institutioner och nätverk där den politiska ordningen hamras fram, de företag där stora rikedomar samlas, de intellektuella centra där ny kunskap växer fram ur forskning, de vrår av samhället där kulturen blomstrar. Den centrala zonen ligger alltså där makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns, och där deras eliter kan umgås[1].

Den centrala zonen har ingenting med geometri att göra och ligger alltså inte mitt i landet. Den centrala zonen har inte nödvändigtvis särskilt mycket med geografi att göra. I USA finns kommersen och finansväsendet mest i New York och Chicago, men politiken finns i Washington. I England finns både politiken och kommersen i samma stad, London, men lärdomens centrum har traditionellt lokaliserats till Cambridge och Oxford och religionens centrum till Canterbury.

I Sverige ligger huvuddelen av den centrala zonen i huvudstadsregionen. Men förväxla inte den centrala zonen i Sverige med Stor-Stockholms väljare. ”Den centrala zonen” är ett namn på eliter och deras nätverk, inte vanliga medborgare. Lejonparten finns i Stockholm och Mälardalen. Men inte alla; några finns i Göteborg och Malmö, några i andra universitetsstäder och i självvalda utposter.

Shils tes är enkel: den centrala zonen sätter tonen. Ingen ledarskribent, partisekreterare, pr-agent eller idéförfattare kan ändra på detta faktum. Ett parti kunde en gång byta namn till ”centern” men ingen trodde annat än att det representerar landets periferi, en i och för sig hedervärd uppgift.

Förr i världen var zonens värderingar begränsade till dess närmaste omgivning. Genom statskyrkan kungjordes dock dessa värderingar i hela landet. Man kan inte säga att folk utanför huvudstaden var oberörda. Med landets modernisering fick zonen ett helt annat genomslag. Det började med folkskolans obligatoriska ämnen och betyg i uppförande och ordning. Detta har utvecklats till vår tids paket kring ”skolans värdegrund”, ett täckord för den centrala zonens värderingar. Den centrala zonens genomslag har fått skjuts av marknadens utvidgning och dess effektiva kommersiella budskap och populärkultur. Statlig radio och television blev huvudgator när zonens värderingar spreds. När deras monopol upphävdes hade den centrala zonen så långa tentakler att de nya privata massmedierna i allt väsentligt spred zonens värderingar, inte alternativa värderingar.

Opinionsforskning lär oss att de opinioner och värderingar som normalt råder i ett land är de värderingar som kommit att dominera i den centrala zonen. (Det finns revolutionära situationer där ordningen är en annan, men de kan vi för ögonblicket glömma för Sveriges del.) Den historiska erfarenheten av Europas största och mycket intensiva kamp om själarna, den protestantiska reformationen och den katolska motreformationen, gav belägg för detta. Resultatet av den kampen sammanfattades i formeln cuius regio, eius religio, den som har statsmakten bestämmer religionen. Den centrala zonen, furstens hov, satte tonen också i kyrkorglar och predikstolar i hela landet. Observera att det inte fanns någon bred rörelse bland den svenska allmogen att överge katolicismen. Det hände ändå.

Vi lever sedan några årtionden i en tid då socialdemokratin sätter tonen i den centrala zonen i Sverige. Den har erövrat ämbetsverken genom sina utnämningar. Och varje ny ordförande eller direktör i SAF, LRF, SNS, SACO, Läkarförbundet, Skattebetalarna, m fl. har blivit mer försagd än sin företrädare och mer tillmötesgående mot socialdemokratins opinioner. Socialdemokratins långa kontroll av den centrala zonen har också lett till att alla svenska partier är socialdemokratiska; det finns bara gradskillnader i deras sosseri, ingen artskillnad.

Under processens gång börjar också de mindre delarna av den centrala zonen att följa med. Biskopsstolar ger sitt stöd, universiteten tar sig an zonens prioriteringar i sin undervisning och forskning, regeringsrätt och högsta domstol använder zonens värderingar i pläderingar och motiveringar. Författare och deras förläggare, artister och teaterdirektörer, massmediernas nyckelredaktioner ger den centrala zonens värderingar sitt intresse och utrymme. Ingen kommenderas till detta; det upplevs som självvalt och spontant.

Den centrala zonen och demokratin

Den centrala zonens genomslag är som en naturkraft. Den kan till och med förändra vår tids starkaste ideologi, demokratin.

Som historiskt fenomen är demokrati en proteströrelse mot den centrala zonens dominans. Demokratin kräver att medborgarna själva och inga andra skall vara den härskande klassen.

Medborgarna måste kunna informera sig och diskutera sig fram till om de vill ha en ändring vid makten. I en demokrati skall valen därför äga rum med yttrande- och mötesfrihet och demonstrationsrätt. Alla vuxna skall ha rösträtt i valen; varje väljare skall ha en enda röst. Omröstningen skall vara hemlig. Och majoritetens röst skall vara utslagsgivande. I en demokrati lämnar de styrande regeringsmakten när de förlorat ett val. Demokratins regler gäller den politiska makten; andra delar av den centrala zonen berörs inte direkt av valresultaten.

Demokratin är en ideologi och en praktik som förordas av nutida statsvetenskap. När Shils hörde någon säga ”political science” var han emellertid ofta snabb att inflika ”science as in Christian Science”. Statsvetarna var präster i demokratins kyrka, en i sig hedervärd livsuppgift. Men teorin om den centrala zonen var vetenskap i riktig bemärkelse, en belagd lagbundenhet. Om det uppstår konflikter mellan teorin om den centrala zonen och demokratins ideologi och praktik måste den senare omformas för att överleva.

Så har, menar jag, också skett. Enigheten om demokratin tar slut vid punkten att ingen skall få regera mot folkets vilja när en ny mandatperiod börjar. Sedan har resonemangen gått i olika riktningar som alla anpassats till att den centrala zonen bestämmer mer än folket.

Den ursprungliga tankelinjen säger att i en demokrati måste regeringarna genomföra väljarmajoritetens önskemål. Så står det nog fortfarande i skolans läroböcker. Men bland statsvetarna föraktas denna ståndpunkt och kallas gallupdemokrati och populism.

Statsvetarnas första omformulering till en mer centralzonanpassad version av tanken på demokratin som verkställare av folkviljan låter så här: Samhället förändras och moderniseras. Då uppstår nya klasser, behov och intressegrupper. De politiskt aktiva inom dessa grupper utvecklar politiska krav. De förenar sig i partier. De demokratiskt valda politikerna förverkligar dessa aktivisters idéer, t ex genom nyordningar, bidrag eller favörer i lagstiftningen.

Denna procedur att förverkliga folkviljan i demokratisk politik har funnits i den svenska erfarenheten. En socialdemokratisk partiledare skulle inte vara en härförare utan en ordförande som ”lyssnar på rörelsen”. Om en s-regering har egna förslag skall de ”förankras” i rörelsens grupperingar innan de genomförs. Numera har socialdemokratin som bekant övergått till presidentstyre.

En andra tankelinje om demokratins funktionssätt härstammar från ekonomen Josef Schumpeter[2]. Demokratin är en konkurrens mellan eliter och väljarkåren fungerar som jury i denna kamp. Det är eliternas idéer, alltså den centrala zonens idéer, som blir politikens huvudsakliga innehåll, inte juryns. Denna föreställning om demokratin passade bra in i vår politiska retorik i 1900-talets mellersta decennier. Är det affärseliten med SAF, facket med centralorganisationerna LO, TCO, eller bondekorporationen med LRF som skall få ockupera statsmakten? Så kunde man mycket väl fråga i efterkrigstidens valrörelser. Demokratin omdefinierades till en metod att medla eller välja mellan olika eliter i den centrala zonen. När val förloras i denna typ av demokrati heter det ”vi fick inte fram vårt budskap”, snarare än ”vi förstod inte väljarnas budskap”.

Den tredje tankelinjen att anpassa demokratin till den centrala zonens makt har utvecklats av flera samtida statsvetare. Boktiteln Bringing the State Back In (Evans, Rueschemeyer, Skocpol 1985) anger temat. I sin forskning finner statsvetarna att den utslagsgivande eliten trots allt är politikerna själva och statstjänarna. Staten, bemanningen i förvaltningen och rekryteringen av chefer, påverkar politiken mer än något annat. Förändringar i politiken skulle alltså bero mindre på hur folkviljan skiftar och på hur eliterna utvecklar sitt tänkande, och mer på hur statsmakten själv utvecklas och påverkar partiapparaterna och de offentliganställdas situation. Bland politiker och offentliganställda finns det stora och konkreta politiska nyskapandet. Demokratin omdefinieras att acceptera att så är fallet, men kräver att resultatet av denna kreativitet underställs väljarna i allmänna val.

Även de minimala formerna av demokrati har sitt värde. Som Karl Popper påpekat leder de till fredliga maktskiften.

Ett försök att ta över den centrala zonen

Sture Eskilsson heter en märklig person som redan på 1960-talet såg den centrala zonens betydelse för värderingarna i landet.

För att vinna idéernas kamp i Sverige måste oppositionen mot socialdemokratin inte bara vinna högkvarteren för företag, banker och handel utan också vinna resten av den centrala zonen, dvs. de stora ämbetsverken, de kungliga akademierna och gärna några fackliga centralorganisationer. En efter en bör de omvänds de till den nya frihetens idéer och värderingar.

Det behövs inte ett flertal att ta över den centrala zonen. Den minoritet som gör jobbet skapar en snöbollseffekt i opinionsklimatet. Denna i sin tur gör det lättare att vinna val, dvs. majoritet i riksdagen och kontroll över regeringskansliet.

Eskilsson sökte få ledande direktörer att förstå SAFs självklara plats i den centrala zonens opinionsbildning. När Curt Nicolin blev ordförande 1976 lossnade det. Nicolin hade varit ordförande i Skattebetalarnas förening, skrivit boken Makt och ansvar[3] och förstod till fullo problemet. Med KREABs hjälp och Nicolins välsignelse genomförde Eskilsson en rad kampanjer för marknadsekonomi. Han arrangerade tillsammans med Carl-Johan Westholm SAFs kongresser vars mål inte var beslut utan opinionsbildning. Han inspirerade till en organiserad kampanj mot löntagarfonder som Gunnar Randholm ledde. På Nicolins och Eskilssons initiativ inför kärnkraftsomröstningen skapades informationscentralen Energifakta. Näringslivets Ekonomifakta som ägdes gemensamt av Industriförbundet och SAF var en långsiktigare satsning och Eskilsson hade ansvaret för SAFs andel; han stannade i styrelsen även sedan han lämnat SAF-kansliet. Eskilsson grundade en framgångsrik marknadsekonomisk think tank som hette Timbro. Han lät professorer arrangera seminarier i samhällsvetenskapliga ämnen under ett paraply som kallades Ratio (icke att förväxla med Ratio-institutet) och såg till att de fick förlägga ett par böcker om året. Den första var en fransk bok, I morgon kapitalism, med förord av Erik Dahmén. Den presenterade en del nya ekonomiska teorier, några senare Nobelprisbelönta. Utgivningen därefter bestod av samhällsvetenskapliga klassiker som de Tocqueville, Montesquieu, Weber och Hayek plus en årlig seminariebok.

Olof Palme kallade oss i Ratio för ”hatets och illviljans kolportörer”, vilket säger en del, inte bara om det dåtida stämningsläget i landet, utan också om Palmes vilsenhet när han fört Sverige vid sidan om den europeiska huvudgata som Ratio på den tiden representerade.

Eskilsson startade också en kulturtidskrift som med tiden fick namnet Smedjan. Han stod fadder för begynnelsen av ett universitet med samhällsvetenskaplig orientering. Det finns ännu avlagringar i det nuvarande svenska opinionsklimatet från hans aktiva tid. Men det mesta av hans organisatoriska verk ligger i spillror. Marknadsekonomiska klubben där vi samlas idag är en sådan överlevande spillra.

Direktörerna som stod för Eskilssons fioler är inte längre intresserade. På sin fritid talar de hellre med varandra om älgjakt eller golf och om fördelarna hos olika corporate jets än de pratar politik, kultur och vetenskap. De håller inga opinionsbildande kongresser. De genomför inga upplysningskampanjer om marknadsekonomins välsignelser. Nya män på SAF, Ulf Laurin och Göran Tunhammar, sparkade Nicolin och Eskilsson från Ekonomifakta och efter en tid lade de ner dess verksamhet. Laurin har också lagt ned Cityuniversitetet. Carl-Johan Westholm från Svensk Handel har stötts ut. Han var en av de få direktörerna inom den centrala zonen som suveränt analyserade och informerade om marknadsekonomi; inte för inte är han på sin fritid sekreterare i Mont Pelerin Society, värnaren av det fria samhället i Fredricks Hayeks anda.

Svenskt Näringsliv, som näringslivets topporganisation nu heter, är i praktiken inte en organisation för ägare av företag som gamla SAF ursprungligen var. Det är en organisation i vilken makten koncentreras hos anställda stordirektörer, en del i statliga företag, som vill bjuda varandra på ett gott och konfliktfritt liv.  De har tappat förståelsen för det ansvar för landets värderingar som ligger i att tillhöra den centrala zonen som en tidigare generation storägare hade och som småföretagare fortfarande förväntar. De anställda stordirektörerna vill inte ta strid med socialdemokratin, utan vill samarbeta med den, till exempel för att komma in i EMU och för att få aktier med 1000 röster accepterade i EUs regelverk. Med sina arbetsgivarförbund upprätthåller de i praktiken arbetsmarknadens centrala avtal, och befäster därmed LOs existensberättigande och makt, trots att nyorganisationen avsåg det motsatta.

Tjugo år av opinionsforskning lärde mig att Shils teori om den centrala zonens roll för värderingarna i ett land stämmer för Sveriges del.

Flera tillämpningar av teorin kan vi formulera idag. Den första är denna: För våra värderingars framtid i Sverige är det långt viktigare att byta ut Sören Gyll på Svenskt Näringsliv än Bo Lundgren i Moderata Samlingspartiet.

Teorin om den centrala zonen bör i den ökade medieglobaliserings tid utvidgas med en ring som pekar på genomslaget i hela världen av värderingar som dominerar i stormakter, nu för tiden USA i ensamt majestät.

Vi lever i ett Europa där vänsterns en gång så stolta paroller börjat koka ihop till en brygd av anti-amerikanism och högerns stolta traditioner börjat koka ihop till en brygd av främlingsfientlighet. Det finns faktiskt risk för en dubbel rockad på Europas politiska scen så att vänsterfalangens fackföreningsfolk och högerfalangens kulturandar båda blir både anti-amerikaniska och främlingsfientliga. Korridoren för anständig politik krymper. Men den centrala zonens USA-påverkan kommer att bestå i överskådlig tid.

Den demografiska obalansen mellan borgerliga politikergenerationer

Den äldre generationen av ledande borgerliga politikerna väcktes till politisk medvetenhet i motståndet mot 68-rörelsen. Motståndet blev så engagerande för dem att de akademiska studierna ofta blev lidande. Den yngre generationen av borgliga politiker var gymnasister som väcktes till politisk medvetenhet av Eskilsson-aktiviternas genomslag och det internationella opinionsklimatet efter Thatchers och Reagans framgångar. Genomslaget var tydligast bland landets unga. Särskilt Muf blev enormt stort. Det fanns alltför få platser i de borgerliga partierna och deras synnerligen outvecklade patronagesystem för de många nya politiska begåvningarna.

Flera av den yngre generationens politiker som inte släpptes in i Bildt-regeringens departement allierade sig med Janerik Larsson, Eskilssons efterträdare på SAF, som inte heller var särskilt välkommen i regeringskansliet. Larsson (fp) markerade mot Eskilsson (m) och pacificerade SAF i den politiska debatten. Han kallade sin ideologi ”bortom partismen”. Den föll i god jord. SAF började avvecklingen av det opinionsstöd som så när erövrat den centrala zonen. Arbetsgivarna ville för övrigt inte heller störa socialdemokratin inför EU-omröstningen, ett ställningstagande som nu upprepar sig inför EMU-valet.

Första offret blev Bildt-regeringen. Den föll efter en enda mandatperiod. Situationen blev nu ännu mer akut för den yngre generationen. Bildt- och Westerberg-generationen, ännu medelålders, höll sig kvar vid de få poster som fanns i oppositionspartier. Majoriteten av de många unga borgerliga politikerna tvingades ut till andra verksamheter. Lars Christianson kallar dem träffande för ”konsultgenerationen”. En del gör come back idag.

Den demografiska obalansen mellan Bildt-generationen och konsultgenerationen skapade grogrunden för den revolt som i år utspelats inom moderata samlingspartiet. Ideologiska och politiska skillnader finns där men är inte särskilt stora. Per Unckel har sett till att partiprogrammet är sådant att det stöds av båda generationerna.

Att renlärigt odla vad man tror är framtidens idéer i ett brödra- och systerskap med en missionerande roll ger inte en enkel seger för värderingarna. Med Tove Lifvendahls strategi att ” avblåsa alla ambitioner att samverka med övriga mer eller mindre socialdemokratiska partier i borgerlig förklädnad” (DN 20/9 2002) får moderaterna mycket svårt att vinna den centrala zonen och genomföra en ”marsch genom institutionerna” för att använda marxisternas terminologi. Paradoxalt nog är pragmatism, inte dogmatism, vägen till framgång, också för dogmer. Ta Die Grünen i Tyskland som ett samtida exempel.

Att slå sig fram till kontroll av den centrala zonen är den säkraste vägen till idéernas seger. Du vinner inte framtiden för dina idéer om du bara håller på idéernas renhet och avstår från allt som luktar halvhjärtade koalitioner och tveksamma kompromisser. I idéernas kamp skall alla fredliga och hederliga medel vara tillåtna om syftet är att vinna eller behålla den centrala zonen. Språkröret och kommunalrådet Peter Erikssons framgångsrika utmaning av den socialdemokratiska hegemonin i Kalix illustrerar en stark strategi. Likaså var Lars Lejonborgs försök att bilda en koalitionsregering med miljöpartiet en ansats i rätt riktning: att tänja på allt och alla för att söka ockupera den centrala zonen.

Min andra slutsats från teorin om den centrala zonens roll för värderingarna i landet är: avblås inte borgerlig samverkan. Arbeta istället ekumeniskt (à la Ulf Kristersson för några år sedan) med alla demokratiska krafter som vill minska socialdemokratins dominans i den centrala zonen.

Det finns inbyggda spänningar i denna segrande strategi, särskilt när den drabbas av motgångar. För renlärighet (inåt) och kompromissanda (utåt) är svårförenliga, särskilt för idealistiska tonåringar. Kombinationen ger en grogrund för mobbning, uteslutningskrav, ja, partisprängningar, något som vi sett i massor på vänsterkanten under det demokratiska partiväsendets korta historia. Att häxjakt drabbat också moderaterna efter årets valnederlag visar att detta är ett generellt fenomen, inte bara ett problem för vänstern. Offren blev bland andra Gunnar Hökmark, den förste politiker i Sverige som talade om skolpeng och Per Unckel den politiker som genomförde skolpengen.

Pragmatisk och ideologisk ekumenik

Den nuvarande borgerliga partistrukturen – c, kd, m, och fp – är inte är den bästa i kampen om den centrala zonen. Själva beteckningen ”borgerlig” hör hemma i en tidigare samhällsordning. Ett nytt paraply behövs. Och under paraplyet en viss ideologisk renodling och en omorganisation så att nätverk blir bärande, inte bara partihierarkier. Personval behöver få en mer framträdande plats så vi kan rösta fram de nätverk av kandidater som står oss närmast.

Den politiska ekumeniken kan lära en del av den religiösa. Den senare har utvecklats enligt två linjer. Den ena linjen är pragmatisk och representeras av Natan Söderbloms rörelse Life and Works vars uppgift är ”att ena kyrkorna i praktiskt arbete”, som det hette vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Den har lett till att olika kyrkor enats i bland annat en omfattande humanitär verksamhet. Inom politiken betyder den pragmatiska linjen att man arbetar tillsammans i beslutsförsamlingarna och når enighet om kompromisser; alla ger upp något av sitt för att få genomslag av något gemensamt. Det borgerliga samarbetet på kommunal nivå under årtionden av socialdemokratisk dominans i riket visar hur långt praktisk politisk ekumenik kan komma.

Den andra linjen är ideologisk och representeras inom den kristna ekumeniken av rörelsen Faith and Order. Vid sin första kongress (Lausanne 1927) deklarerade den: ”Vårt huvudsyfte är att föra kyrkor ur deras isolering från varandra till överläggning med varandra i vilken ingen skall kompromissa med sin övertygelse utan söka förklara den för andra och söka förstå deras synpunkter.” Denna ideologiska ekumenik söker en integration av parterna genom finna och framhålla en gemensam urgrund som alla, trots olika formuleringar, står på. Denna form av ekumenik behöver utvecklas inom den svenska borgerligheten.

Framgångsrik utrikespolitik, misslyckad inrikespolitik

Carl Bildt gjorde upp med den självgoda randstat – Palmes moraliska stormakt – som sosseriet skapat. Hans regering anpassade Sverige till att fungera i en internationaliserad ekonomi, med en ny utrikespolitik i form av EU-medlemskap och närhet till, om inte fullt medlemskap, i nya NATO. Det var stora och bestående framgångar.

Men Bildt-regeringens inrikespolitiska uppgörelse med sosseriet förblev ofullgången. Vad man gärna minns från regeringsförklaringen är att ”samhället är större än staten”, men tyvärr utplånar inte politiska deklarationer den svenska centralzonens totalitära språkvana att kalla staten för ”samhället”. Lägg till friskolor, avregleringen av telemarknaden, utgiftstaket i statsbudgeten – det räckte inte för att bryta s-hegemonin i den centrala zonen.

Socialdemokraterna vann årets val trots att under deras styre sjukförsäkringen är föremål för skenande missbruk, sjukvården är generande likt ett planekonomiskt fiasko från sovjettiden, äldrevården saknar valfrihet och kör rovdrift med outbildad personal, flyktingar är utestängda från arbetsmarknaden, småföretagare är tiofalt mer reglerade än anställda, ordningen och kunskapen oacceptabel i många skolor. Lägg därtill det stora gapet mellan socialdemokratins jämlikhetsideologi och deras makthavarnas praxis och publicerade brister i moralisk resning.

Vilket annat parti som helst skulle ha förlorat, men socialdemokratins kontroll av den centrala zonen gav partiet en skyddande krockkudde och ett räddande säkerhetsbälte.   

Tack för ordet!

[1] Edward Shils, The Constitution of Society, University of Chicago Press, Chicago, 1982, kapitel 4. (Kapitlet var först publicerat 1961 i en festskrift tillägnad Michael Polanyi.) 

[2] Joseph A. Schumpeter, Capitalism, socialism, and democracy, Harpers, New York, 1942

[3] Curt Nicolin, Makt och ansvar, Askild & Kärnekull, Solna, 1973

 

---

Se också "Idéer som vinner", Högerpressens årsmöte, Stockholm, 2002-11-07, som innehåller en utförligare analys av moderaternas nederlag 2002 och "Borgerlighetens framtid – Kan krisen leda till utveckling?", Heimdals seminarium  2003-05-03, som innehåller en kort sammanställning av faktorer som lett till socialdemokratins dominans i Sverige.