Hans L Zetterbergs minnestal på Åkeshofs Slott den 4 maj 2002 där ättlingar till Gunhild och Paul Zetterberg samlats till jubileum

Hans L Zetterbergs minnestal på Åkeshofs Slott den 4 maj 2002 där ättlingar till Gunhild och Paul Zetterberg samlats till jubileum.

Gunhild och Paul Zetterberg 100 år

Gårdskär

Gårdskär heter ett fiskeläge och en bondby vid Östersjön i nordligaste delen av Uppland·. Därifrån kommer båda våra anfäder, Gunhild Öhlander och Paul Gideon Zetterberg. ”Hemma i Gårdskär” var en vanlig fras i Görans, Nisses och min barndom. Det lät då och låter idag mycket avlägset och isolerat.

Landhöjningen och fisket

Efter den senaste istiden hade området kring Gårdskär hamnat helt under vatten. För ca 4500 år sedan, under yngre stenåldern, började några delar sticka upp ur havet. Det såg nog ut som ytterskärgården gör idag. Det blev fyra årtusenden av varmt väder och vämeälskande träd som almar flyttade dit. Under bronsålderns senare del, ca 1000 f Kr, kom de första fasta boplatserna. Spår av bronsåldersbefolkningen finns i dag i gravrösen öster om Gårdskär. Från vikingatiden finns en runsten nära Pauls föräldrahem, en signal om att här fanns traditioner. Några århundraden före Kristus hade klimatet blivit kallare igen. Markhöjningen har dock fortsatt till våra dagar.

Landhöjningen hade konsekvenser ännu för hundra år sedan vid tiden för Gunhilds och Pauls barndom Västerhamnen i Gårdskär med 28 sjöbodar hade blivit obrukbar. Fiskarna måste flytta till Österhamnen som muddrades genom statens försorg. Staten drev alltså en aktiv näringspolitik på den tiden. Den hade sin bas i oro över utvandringen till USA. Jordbruksbygderna hade genom folkhälsans framsteg blivit överbefolkade och USA lockade med ”homesteads”, mark som du själv fick bryta och äga. Sveriges landsbygd förlorade folk. Året 1903 när Gunhild var två år och Paul ett år var tillståndet på svenska landsbygden så bedrövligt att 103.000 personer emigrerade. Det var sista året antalet överskred 100.000. Lite förenklat kan vi säga Gårdskär fick bidrag till muddring av hamnen för att de fiskande familjerna inte skulle packa och flytta till Amerika.

Trots statsbidraget blev det färre sjöbodar i den nya hamnen. Men båtarna blev större och motoriserades med kulmotorer. Köpare av fisken kom till hamnen från hela området mellan Gävle och Tierp. Strömming var volymvaran, men man fiskade och sålde naturligtvis allt ätbart från havet. Det drog in kontanter till byn, och det var annorlunda än jordbruket som drevs mest för självförsörjning och inte omsatte så många kronor och ören.

På vintern låg isen och man kunde inte ta ut fiskebåtarna. Sett över hela året blev därför inkomsterna små, även i år med bra fångster under fiskesäsongen. Många fiskare sökte andra jobb under vintern, men inget jobb var så fritt som fisket.

Varken Gunhilds eller Pauls föräldrar var medlem i något fiskelag eller delägare i en fiskebåt. Men Gunhild kunde laga strömming på minst 20 olika sätt, ett för oss i familjen mycket tillfredsställande bagage från hennes uppväxttid. Under mina många år i Amerika längtade jag ofta till mammas strömmingsflundror.

Lövsta

Vad man sällan inser är att norra Uppland var och är en del av Bergslagen. Järnbruk fanns ända vid Forsmark på kusten. Släkten Zetterberg –vår gren av den – kommer från uppländska Bergslagen, området där Bergslagen och Roslagen möts.

Det dominerande järnbruket var Lövsta. Det hade börjat som ett typiskt bergslagsbruk, Bondebruket, i vilket ett antal bönder hade sina andelar i en gemensam masugn. De samlade malm, kolade i sin skog för masungnens behov och kallade sig bergsmän, inte bönder. Bondebruket blev Kronobruket. Under olika medlemmar av familjen de Geer under 1600,- 1700- och 1800 talet tog Lövsta över nästan alla av bruken i norra Uppland med skogar och åkermark. Lövsta var i sin långa glansperiod Sveriges största järnverk.

Det är 3 mil mellan Lövstabruk och Gårdskär, och bara 1.3 mil mellan Gårdskär och Karlshamns bruk som sedan 1600-talet ägts av Lövsta. Gårdskär låg alltså inom Lövstas intressesfär; Lövsta hade skog i Gårdskär. Det var Lövsta som tidigt såg till att Gårdskär fick en skola, en friskola, som med tiden blev en fyraårig folkskola. Torborg Sundbom, en lärarinna som hade sin första anställning i den skolan, berättade 1947 för mig att de mest begåvade av alla barnen i den skolans historia hade varit Gunhild Öhlander och Paul Zetterberg. Hon hade inte själv haft dem som elever utan citerade bara betygsstatistiken och andra lärares omdömen. Gunhild hade det allra bästa betyget skolan nånsin gett och Paul det näst bästa.

Självägande bönder fanns inte i Gårdskär i slutet av 1800-talet. Stora Kopparberg och Lövsta hade för skogens skull köpt upp all mark. Det blev ett slags nyfeodalt system. Bolagen (åtminstone Lövsta) insåg emellertid det orimliga i detta och lät sina arrendatorer och torpare köpa hus, åker och ett skogsskifte till vedbehov och lite till. De bönder som accepterade erbjudandet behövde inte ångra sig och de blev Gårdskärs trygga hemmansägare. Andra fann arbete i bolagsskogen (som Pauls far) eller på Skutskärs fabriker (som Gunhilds far under en tid). Eller man kunde fiska. Ofta kombinerade en gårdskärsbo alla dessa källor till försörjning.

Skutskär

På 1860-talet landsteg ett par norska entreprenörer vid lastplatsen för järnvaror innanför Skutskäret, en liten holme i en skyddad vik Harnäsbukten, en tre-fyra mil längre upp längs kusten från Gårdskär. Det var unionstid och Sverige och Norge hade en helt gemensam marknad. 1868 byggde de Skutskärs sågverk. Här blev det också en hamn för utskeppning av sågade trävaror. Råvaran, timret, kom glidande nedför Dalälven, assisterad av flottkarlar. Vid Älvkarlebyfallen hade det tidigare varit obotligt stopp. Men en flottningsränna från Älvkarleby till Skutskär konstruerades. Läget var ett lyckokast. Efter en förödande eldsvåda 1874 byggdes sågverket upp och var efter en tid världens största.

Råvaran kom mest från Dalarnas skogar, och de ägdes av Stora Kopparberg, världens äldsta ännu fungerade bolag. Stora kunde 1885 utnyttja sin maktposition som leverantör och ta över både sågverk och fabrik. Skutskärs cellulosafabrik kom till år 1894, fem, sex år före Gunhilds och Pauls födelse. Verksamheten styrdes alltså från Falun och där samlades kapitalet, 10 mil från Östersjön. Grundaren av Skutskär återvände till Norge och blev med tiden statsråd.

Lite över en mil från den gamla fiskar- och bondbyn Gårdskär uppstod alltså ett vitalt industricentrum. Här fanns stinkande fabriksskorstenar, arbetarbaracker med 12 järnsängar i varje sovrum, tjänstemannavillor, lanthandlare, sjukstugor, öl- och spritkrogar – och länsman med många våldsbrott och stölder att utreda. Rotlösa inflyttade män som levde i dåliga och dyra bostäder var legio. Underhållare kunde visa en dansande björn på huvudgatan. Rallare drog förbi och anlade järnväg. Utländska sjömän från hamnen dök upp på krogarna. Det var ett Herrans liv, men inte i någon religiös mening. Bönder från Uppland som skulle köra genom samhället till Gävle höll andan. Det fanns perioder då de inte gärna åkte ensamma förbi Skutskär och grannorten Harnäs. Men det fanns andra som tyckte att det var härligt att leva med kontanter. Den sulfit- och sulfattunga Skutskärsluften ”luktade pengar”, mera pengar varje dag.

Pauls far kom till Skutskär som ”justerare” vid sågverket. Fyra av hans nio barn var födda där. Men han fick en mer tillfredsställande miljö för familjen genom att ta hand om en bit av bolagets skog som skogvaktare, först i Marma och sedan i Gårdskär. Det var ett friare jobb. Han planerade avverkningar, anställde folk för huggning, avtalade om hästtransporter för timret, ordnade kolmilor och utbilda kolare enligt den nya ”östgötametoden”. Förutom lön fick August Zetterberg när han kom till Gårdskär 1894 ett litet jordbruk med två-tre kor, höns och gris. Hans hustru Augusta dog 1909 i lunginflammation efter en ovanligt kall och blåsig tvättdag, 50 år gammal. Paul, den yngste av de nio barnen, var då sju år.

Gunhilds far hade en lite större gård tvärs över fälten med flygel och särskild sommarbostad. Gunhild var den äldsta av sex barn där. Jag frågade en gång hur Paul och Gunhild upptäckte varandra. Det gick inte att svara på. Gårdskär var en värld där man inte kunde undgå varann.

Gårdskär var så litet. Men, som vi sett, i själva verket låg Gunhilds och Pauls barndomsby tre mil från Sveriges största järnbruk och en mil från världens största sågverk. Den var alltså inte så isolerad. Ur en sådan miljö kan de duktiga ta stora språng ut i världen. De behöver inte en stad för sina avstamp. [Som sociolog skulle jag säga att de som tog språnget hade de bästa utgångsläge: en trygg moral grundad i Gemeinschaft och spännande nya öppningar grundade i Gesellschaft.]

Folkrörelser

Jordbrukets överbefolkning och ekonomiska misär och industrialiseringens problem med rotlöshet och mänsklig misär, som så väl illustreras av Skutskär, var en grogrund för frivilliga sammanslutningar som tog sig an problemen. Här hade man god hjälp av dem som flyttat till USA. Var tredje återvände nämligen med tiden till Sverige och med sig hade de det amerikanska samhällets sätt att fungera genom föreningar, frivilligarbete och filantropi.

I Gårdskär fick väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen fäste. Gårdskärs två största hus blev missionskyrkan och nykterhetslogen. Det var långt till kyrkan i Älvkarleby och med tydlig stolthet placerade gårdskärsbor en egenhändigt byggd kyrka på en kulle mitt i byn. Nykteristerna brydde sig inte om att helt försvenska sin förening utan hette ”godtemplare”, Good Templars som i USA. I Skutskär bildades starka fackföreningar som såg till att produktivitetens rikedomar också tillfördes arbetarna.

Alla dessa folkrörelser – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – stod för disciplinering av vardagslivet, socialt ansvar, och folkbildning.

Folkrörelserna var också en skola i demokrati. Här lärde man sig reglerna för val av funktionärer, annonsering av möten och fastställandet av dagordning, hur möten genomförs med ordförande och talarordning. De lärde ut skillnaden mellan sakfrågor och ordningsfrågor. De upprättade röstlängd och voteringsordning mellan olika förslag och tilläggsförslag. De visade hur protokoll skrivs och justeras, revision utövas, ansvarfrihet beviljas. Där lärde man sig också att respektera ”beslut fattade i god demokratisk ordning”, även om man själv röstat mot dem.

Industrins produktivitet blev storartad under denna tid på grund av ny teknik och ny organisation, men också därför att personalen blev nyktrare, mer disciplinerad och kunskapshungrig. Och den politiska demokratin kunde genomföras därför att så många kände dess arbetssätt från folkrörelserna.

Gävle

Gunhild sökte sig bort från byn och från uppgifterna att som storasyster ta hand om fyra yngre pojkar och en flicka. Bortom Skutskär, på andra sidan till gränsen mot Gästrikland fanns den lockande staden Gävle inom räckhåll. Det var Norrlands största stad, ungefär fyra mil från Gårdskär med den tidens vägar. Under åtminstone en del av året fick hon praktisera i ett hushåll i Gävle med moderna idéer och en konstnärlig husmor. Jag tror det var en lycklig tid för henne att komma hemifrån. Inspirationen från Gävle var viktig när hon senare fick chansen att skapa ett urbant och borgerligt hem i Stockholm. Karin och jag har en tavla i gästrummet på vårt lantställe i Jämtland som Gunhild fick eller skaffade under Gävletiden.

När Gunhild sedan följt Paul till Stockholm fick hon igen en chans att hjälpa två då vuxna men ganska spralliga yngre bröder; Konrad och Lennart. Åtminstone den senare bodde periodvis hos oss. Vi barn älskade dem. Konrad etablerade sig som målarmästare i Stockholm och Lennart öppnade livsmedelsbutik på ett nytt expanderande område i stan, Gärdet; han blev med tiden delägare i Solna slakteri.

Stockholm

Folk i de små byarna brukar ha stor misstro mot storstaden. Storstaden var Bibelns Babylon, den stora skökan, med höga hus och blommor på terrasser, inte på marken. Där dominerade inte odlarna och djurskötarna utan handlarna med sin kommers. Där fanns människor från alla landsändar, ja från olika länder, inte traktens kända folk. Där fanns konstnärlig frihet, frisläppt sexualliv, rikedom och makt. Där byggde livet på fritt ingångna avtal, inte på släktens och bygdens gemenskap och förpliktelser.

Precis fyllda 17 år kom Paul i november 1919 till Stockholm. Han kastade snabbt av sig bybons misstro mot storstaden och kom att älska Stockholm. Den staden blev hans hem och bas för resten av livet. Hans kärlek till Stockholm syns inte mist i den fina tavelsamling som fanns i hans dödsbo. Den innehöll många tavlor med stockholmsmotiv, gärna staden från vattnet precis som man kan vänta från samlare som vuxit upp vid kusten.

År 1919 när han anlände till sin stad hämtade sig landet långsamt efter kriget; det rådde ännu brist på det mesta och avsevärd arbetslöshet. Parlamentarismen var två år gammal, kvinnor prövade sin nya rösträtt. Vid första resan till Stockholm hade Paul med sig bara 2000 kronor i vår tids penningvärde. Men han bror Axel och syster Agda tog emot, så mat och husrum var inte problemet. Han hade tänkt använda pengarna att ”svida upp sig” som det hette i Stockholm, dvs. köpa ny snygg kostym, bra att ha på stan och när man söker jobb. Men hans väl etablerade äldste bror Axel, som var grosshandlare i importerade frön och pappersvaror, tog honom i kragen och sa att hans utbildning med folkskola och Hermodskurser i matematik och dubbel bokföring inte räckte i den här stan. Så pengarna användes istället en kontorsskurs på Barlock institutet. Sen blev det Borgarskolan med kvällskurser under tre och ett halvt år i engelska och tyska.

Tobaksmonopolet

Men redan efter två veckor i Stockholm och långt innan den första kursen på Barlock var slut hade Paul fått jobb På basis av sitt utmärkta betyg från folkskolan började han på vaktmästeriet på Tobaksbolaget, eller Tobaksmonopolet som det då hette. Han avancerade och satt snart på bokföringsavdelningen och bokade in och analyserade monopolbolagets fantastiska kassaflöde. Här fick han mentorer och vänner; de han nämnde oftast hette Wenker och Heigard. Han gjorde sin värnplikt på Karlbergs expedition, fick bo hemma, dvs. på sitt hyresrum på Nybrogatan. Under lumpen fick han behålla halva lönen från Tobaksbolaget mot att han arbetade på där på kvällarna.

På Tobaksbolaget grundlades Paul rykte att vara en arbetsmyra med snabba och pålitliga resultat. Hans kollega och överordnade Otto Heigard hade 1923 tagit ett extraknäck för en nyöppnad affär på Nybrogatan som sålde underkläder till östermalmsdamer. Han frågade om Paul också ville extraknäcka där med kalkyleringsarbeten. När Paul jobbat där sex veckor bad ägaren, som var Heigards morbror, att Paul skulle ta heltidsjobb i firman.

Wenker på Tobaksbolaget tillrådde, för ägaren till butiken, konsul Anders Andersson, var en välbärgad och ansedd person i Stockholm, [bondson från Trelleborgstrakten]. Paul fick ett tjänstgöringsbetyg undertecknat av högste chefen, O A Wallenberg himself, och 2.000 kronor i gratifikation för sina fyra år på Tobaksbolaget. Det motsvarar 45.600 kronor idag, så stor har inflationen varit de senaste 80 åren i Sverige. Med den summan och kunde Paul och hans käresta från Gårdskär bilda hem.

Anderssons företagsgrupp och dess upplösning

Konsul Andersson hade tre företag, Auktionshallen (senare kallat Nordiska Galleriet) som sålde möbler och AB Twilfit som sålde underkläder och hade fått sitt namn från en huvudleverantör av korsetter och bysthållare, fabriken Twilfit i Portsmouth i England. Twilfit på Östermalm var nybildat när Paul kom dit och han fick göra det första bokslutet. AB Bilutställningen som sålde begagnade bilar i Auktionshallens lokaler tillkom i ungefär samma veva. Dessutom hade Andersson en mycket aktiv förvaltning av en aktieportfölj för egen räkning.

Paul mindes Andersson som en hygglig man [liksom Paul född i ett Gemeinschaft men mycket aktiv i Gesellschaft] som inte lade sig mycket i affärerna: Han kom som regel in på kontoret och hälsade, när han kom från sin dagliga morgonritt runt Blockhusudden på Djurgården. Ibland när Paul jobbade över mot midnatt kunde han också träffa konsuln. Han kom och knackade på fönstret, när han varit ute på middag. Samarbetet utvecklades under fem år så att Paul blev hans Nummer Två i alla företag, och också fick fullmakt att göra hans aktieaffärer när han var utomlands. I Twilfit blev Paul verkställande direktör.

Andersson dog 1929 nästan samtidigt med den stora börskraschen på Wall Street som man brukar förbinda med början till 30-talets världsvida depression. Han hade en fosterdotter Aino, men inga bröstarvingar. Aino och Paul blev boutredningsmän.

Här låter jag Paul själv berätta, men sätter nuvärdet – 2002 års kronor – inom parantes när han skriver om 1929 års kronor:

Paul blev åter vd i Twilfit tills hans slutade 1966, ganska utbränd efter 42 år i bolagets tjänst. Han hade då lotsat bolaget genom depressionen och andra världskriget in i de ekonomiska rekordårens Sverige. Han hade expanderat företaget från Östermalm till butiker i alla stadsdelar i Stockholm, och från huvudstaden till Göteborg och Malmö, och till sist också till flera medelstora städer. Företagets överskott hade han placerat inflationssäkert i stockholmsfastigheter. Expansionen var helt självfinansierad utan nytt kapital från ägare. Och han hade behållit lönsamheten genom branschens alla modesvängningar.

Gunhild och Paul gifter sig

Låt oss återgå till tiden då Gunhild och Paul bildade hem. Ordet ”sambo” var inte uppfunnet på 20-talet. Istället talade man om ”Stockholmsäktenskap”.

Gunhild och Paul åkte ”hem till Gårdskär” och gifte sig i november 1926. På bröllopskortet som illustrerar inbjudan till denna fest hade den vackra rödhåriga bruden i 20-talsfrisyren varit gravid i tre månader. Jag föddes i maj 1927, nästa precis för 75 år sedan. Ibland har jag funderat på om jag skulle ha fötts alls om vår tids svenska abortlagstiftning hade funnits 1926. Men allt talar för att jag och mina bröder var välkomna och älskade barn.

Bromma

1926 var Gunhild och Pauls bostad en hyrd villa i Bromsten, på den tiden ett trädgårdssamhälle styrt av egen municipalfullmäktige.

På våren 1930 flyttade Gunhild, Paul, Nils och jag till Orrspelsvägen 68 i Ålsten i Bromma. Bromma hade i århundraden bestått av gods – Ulvsunda, Ålsten, Stora Ängby, Nockeby Hässelby m fl. – som försörjde Stockholm med jordbruksprodukter. Nockeby inköptes på 1600-talet av Åke Axelsson Natt och Dag, och fick namnet Åkeshof. Där är vi samlade idag.

Här på slottet finns även Bromma Hembygdsförenings arkiv. Ur det kan vi lära att Stockholms stad inköpte de stora godsen i Bromma i början av 1900-talet och byggde villastäder med början i Äppelviken 1913 och sen ut mot Nockeby. Spåvagnen linje tolv följde med byggnationen. De mest kända husen längs Ålstensgatan, 94 radhus i 12 längor, fanns inte när Gunhild och Paul kom hit. De byggdes ett par tre år senare – ungefär när Göran föddes – i en ny enkel funktionalistisk stil. Husen är K-märkta. En av de mer kända invånarna på Ålstensgatan var statsminister Per Albin Hansson, som i många år bodde i nr 40, (därav benämningen ”Per Albin-husen”). Bromma skilde sig från Djursholm och Saltsjöbaden genom att andra i den nya socialdemokratiska eliten bosatte sig där i magnifika villor: Lindhagen, Höjer, Myrdal m fl. Jämlikhet betydde något annat för partiets intellektuella på den tiden än idag.

Anders Österlind skrev 1936 om Brommas villastäder i essän ”Krönika från Äppelviken”·:

På Orrspelsvägen upplevde familjen Zetterberg idyllen – mötte många solkatter på gatan. Men här mötte också den unga familjen sin största kris.

Efter förlossningen av Göran blev Gunhild dödsjuk med en blodpropp som vandrade till lungorna. Hon återfick medvetandet och efter sex veckor på sjukhus kom hon hem tillsammans med en sjuksköterska som fick stanna en längre tid. Jag minns pappas oro. Och en del oro blev det i huset med en ny baby och en sjuksköterska och ett nytt hembiträde från Gårdskär.

När jag var 10 år, 1937, flyttade vi till Grönviksvägen 48 i Höglandet, en annan del av Bromma. Det var en nybyggd villa på fri tomt i tre plan med balkonger och altan och en storartad utsikt över Mälaren. Nils och jag fick rum på högsta våningen med bästa utsikten. Nisses rum hade takbalkongen.

Villan kostade 74.000 kronor. Det är i år 2002s penningvärde 1.825.000 kronor. Värdet idag torde vara kanske tre gånger så högt. Det illustrerar att personer som fallit för den svenska sociala bostadspolitikens lockelser att hyra snarare än köpa sin bostad blivit förlorare, åtminstone i stockholmsområdet. Villaköparna har inte bara har parerat inflationen utan därutöver fått en stor förmögenhet, en arbetsfri värdestegring i socialdemokraternas Sverige.

Jag skall söka karakterisera vårt föräldrahem med två rubriker: vardagslivets modernisering och könens fängelse.

Vardagslivets modernisering

Familjen Zetterberg var orädd och öppen inför det nya. Gunhild och Paul som var begåvade höll lätt reda på de senaste rönen om hur man lever modernt. I tiden fanns ett visst förakt för traditioner från landet och även en distans från en äldre borgerlighet. Stockholmsutställningen 1930 både skrämde och lockade.

Gunhild genomförde moderniseringen av de gamla sysslorna kring mat, tvätt och trädgård. Hon skaffade böcker om allt nytt. Kokböcker, bakningböcker, manualer för att tvätta rätt, böcker om konservering, böcker om märkning av lakan och handdukar, böcker om trädgårdsskötsel, svampkartor. Näringslära var ordentligt representerad och Gunhild kunde det mesta om Are Waerlands vegetariska dieter. Här fanns väl tummade böcker om barnuppfostran. Min moster Ingrid sa att jag var den förste hon kände som uppfostrats enligt en bok. Det gick visst inte så bra, för Nils fick ett och ett halvt år senare en mer avspänd uppfostran, kanske enligt än ännu nyare bok. I hemmet fanns också läkarböcker. Och van der Veldes Det fulländade äktenskapet, en tjock bok som handlade om det fulländade samlaget. Skall man sätta ett motto över vårt hem blir det: allt kan göras bättre!

Också på den tekniska sidan ville Gunhild och Paul att hemmet skulle ligga i det främsta ledet. Det blev oljeeldning med termostat och shunt från Amerika. På Grönviksvägen installerades den första diskmaskinen för hemmamarknad, en ohygglig kub i rostfritt stål där disken placerades i stora fyrkantiga lådor med kanter av trä. Lådornas kanter fungerade f ö också bra att böja Gunhilds läckra haveflarn och mandelspån när de kom ut ur ugnen.

Mitt i all modernisering av vardagslivet höll Gunhild och Paul fast vid sitt samfund från Gårdskär, Svenska missionsförbundet. I Bromma missionsförsamling fann de en kontinuitet i sina föränderliga liv, tonen från himlen som aldrig förstummas. Men naturligtvis moderniserades också församlingen i takt med medlemmarnas alltmer kosmopolitiska sinnen och allt högre utbildning.

Könens fängelser

Könen hade sina roller och regioner vid denna tid. Villan på Grönviksvägen hade ett ”herrum” för Paul. Där städade han möjligen skrivbordets skiva, men papperskorgen fick andra tömma, och under bordet och i resten av rummet fick andra städa. Det liksom resten av huset var Gunhilds imperium som hon styrde med hjälp av en generös hushållsbudget och ett hembiträde och tillkallade hantverkare. Paul kallade sin hustru ”finansminister”. Paul lagade aldrig någon måltid åt oss, ja, han kunde inte laga en enda rätt mat ens åt sig själv när han blev änkeman vid 65 års ålder.

Som barn såg vi mest Gunhilds region som var hemmet, shoppingen vid Ålstens torg eller Höglandstorget. Det var Gunhild som skötte relationerna med skola och söndagsskola och tog oss till doktorn när vi var sjuka. Gunhild skötte också den välgörenhet som krävde tid, paradexemplet av en tidskrävande välgörenhetsinsats för henne var naturligtvis kyrkans syförening. Hennes föreningsliv utanför kyrkan var bl. Röda korset, studiecirklar i engelska och näringslära. Hennes nyttiga fritidsnöje var svampplockning och hennes onyttiga men sköna hobby var att brodera, gärna på soffkuddar. Hennes veckotidning var Idun. Hennes morgontidning var Svenska Morgonbladet, de frisinnade liberalernas tidning. Hon tog körkort men tyckte inte om att köra. Familjens olika bilar sen 20-talet – Chevrolet, Chrysler, Mercedes – var och förblev ”pappas bil”.

Pauls region kallades ”arbetet” och var egentligen helt okänd för oss barn, och jag skulle tro till dels okänd även för Gunhild. Han skötte den välgörenhet som krävde pengar. Han stöttade till exempel major Killanders projekt för gymnastik och idrott för ungdomar, han gav pengar till den då mycket duktiga KFUM-kören, så att den kunde turnera i landet och även göra utlandsresor, han sponsrade en lovande civilekonoms studieresa till USA, han var stor bidragsgivare till och också förvaltare av fonden för att bygga Abrahamsbergskyrkan. Hans föreningar var Stockholm handelskammare, Stockholm köpmannaklubb och Familjeföretagens förening. Han var med i högerpartiet och i Skattebetalarnas förening så vi fick medlemstidningarna Medborgaren och Sunt Förnuft i posten redan på 30-talet. Hans hobby var musik. Till hemmet i Bromsten skaffade han en orgel, till Grönviksvägen ett piano. Han var under en tid vikarierande organist i Grönviks missionskyrka. Den grammofonskiva han tyckte bäst om att spela var Max Bruchs violinkonsert nr 1 i g-moll. Hans veckotidning utanför bransch- och facktidningar var Vecko-Journalen. Hans morgontidning var Svenska Dagbladet. Vårt hem hade f ö ett överflöd av dagstidningar. Vi fick dem gratis, för Twilfit var stor annonsör.

Först under sommarlovet 1950 fick jag direkt inblick i Pauls arbete under en kombinerad affärsresa och semesterresa som Gunhild och Paul gjorde i USA. Jag var redan i Amerika som graduate student och Rockfellerstiftelsens stipendiat. Paul lät mig följa med på sina affärsbesök och däremellan pratade vi mycket om det som alltid mest upptog hans sinne, nämligen affärer.

Jag måste medge att först på den tiden blev jag riktigt nyfiken på vad han höll på med i sitt arbetsliv. Jag hade nu lärt mig att formulera sociologiska problem och se saker och ting i större samhälliga sammanhang. Vad hade den för Paul så självklara uppdelningen i manlig och en kvinnlig sfär för konsekvenser? Framställde hans företag, Twilfit, kvinnor som så otillräckliga att de måste klä sig i korsetter och bh? Var kvinnor till för att betraktas och behaga, medan män var fullvärdiga som de var och med rätten att betrakta och värdera? Han blev förvånad över sådana kritiska resonemang. Han tyckte att Twilfit gett kvinnor självkänsla. Förresten hade han en regel att män inte skulle förekomma alls i Twilfits annonser.

Men den intressantaste delen i våra samtal gällde vad som drev honom att slita så hårt i affärslivet. Svaren blev något av en uppenbarelse för mig fast de egentligen var företagsamhetens självklara kärna.

Bokslutens nyckelroll

Paul hade förstått från O A Wallenbergs sätt att leda Tobaksbolaget att företag inte skall styras av förslagenhet och våghalsiga satsningar, eller av knepigheter och lurendejderier. De skall styras av krav på långsiktig lönsamhet beräknad med hjälp av redovisning. Företagande utan bokföring ville Paul inte kalla företag. Firmor i vilka företagets kassa och företagarens hushållskassa inte är åtskilda var problembarn han ogärna ville ta i. Det som gällde var företag som systematiskt och rationellt arbetar för att i varje verksamhetsperiod bibehålla eller förbättra överskottet (enligt resultaträkning), vid varje redovisningstillfälle ha allt större tillgångar än skulder (enligt balansräkning). För det ändamålet gjorde han kalkyler för varje produkt och potentiell produkt som Twilfit kunde sälja. Sen bestämdes sortiment, lager, beställningar mm enligt kalkylerna.

Paul var inte girig, han levde inte för att jaga pengar åt sig själv. Men han kom att jaga goda bokslut åt de företag han skötte. Visst uppskattade han beröm för sin arbetskapacitet, sin musik, och för sin förmåga att skriva protokoll, för sina insatser för maka och barn och släktingar, för sin välgörenhet. Men mest uppskattade han beröm för goda bokslut från den lilla kretsen av affärsvänner som begriper bokslut. I en sån krets förstår alla att det är kvalitén på samordningsarbetet av produktion, organisation, finansiering, inköp, försäljning som lett till marknadsanpassning och det goda bokslutet.

Sådan var hans kapitalism, ja, sådan är den riktiga kapitalismen överallt. Predikanter som talade om affärslivets girighet och socialister som talade om dess exploatering av arbetare fick man överse med. De visste väl inte bättre. Det var nog så att Paul placerade också mig i kategorin som inte förstod bättre. Nästa termin läste jag Max Weber för professor Don Martindale vid Minnesota-universitet och begrep till fullo hur rätt min far hade.

Det slutgiltiga bokslutet

Gunhild och Paul levde med mer förändring än sina barn och barnbarn som är samlade här: de gick med raska steg industrialiseringens, urbaniseringens, demokratiseringens, och internationaliseringens väg från fattigdom till rikedom och från överhet till delaktighet som grundbult i samhället. De hade större yttre kriser att hantera än de två kommande generationerna: två världskrig och 30-talets stora depression. Deras barn, Nils och Göran och jag, fick genomleva ett världskrig. Barnbarnen har (ännu) inte sett något världskrig.

I minnesstunden i Abrahamsbergskyrkan efter Pauls begravning analyserade Erland Sundström det myckna talet om att Paul varit en pelare för sin familj, sitt företag och sin församling. Det fanns två slags pelare, sade han. En yttre av det slag som dekorerar fasader och grekiska tempel. En inre som inte syntes men håller upp byggnaden. Paul var den inre pelaren.

Nu ställer vi oss upp och skålar och utbringar vi ett leve för 100-åringarna.

· En fin opublicerad beskrivning av livet i 1910-talets Gårdskär är gjord Gunhilds släkting kyrkoherde Karl Sundbom 1963 i en privat memoar till dottern Margaretas 40-årsdag. Pauls bror Algot som var överlärare i Torsåker skrev 1974 som 88-åring ned 11 sidor om sitt liv och behandlar också barndomens Gårdskär. Paul Zetterberg skrev 1969 ett brev ”Till mina pojkar Hans, Nils och Göran” som svar på Nils uppmaning på Pauls 65-årsdag att berätta mer om sitt liv. Brevet kompletterades 1975 och blev en uppsats på 7 sidor. Gunhild och hennes syskon har veterligen inte lämnat efter sig anteckningar om barndomen. Syskonen Öhlander finns med i familjen Hallenbergs släktbok. För syskonen Zetterberg känner jag inte till någon släktforskning.

· Anders Österling, “Krönika från Äppelviken”, Horisonter, Bonniers, Stockholm, 1939.