Framtider finns det många, den ena värre än den andra. Här är hållpunkterna i en av dem, skisserad av Sifo för ett par månader sedan, byggd på undersökningar och trendanalyser, signerad Hans L Zetterberg och tillägnad beslutsfattare på futuristisk kursövning. Ar det så här 90-talets historiker kan komma att se på det svenska 80-talet?

Löntagarfonder infördes 1983. Ut- lösande händelse blev den svåra avtalsrörelsen. Verklig orsak var emellertid den ekonomiska krisen, vars mest påtagliga symtom var en kronisk, hejdlös inflation, bitterhet över skattesystemets orättvisor, dess snårighet och fuskmöjligheter samt konfrontationsklimatet, livligt underblåst av de många vpk-arna i journalistkåren.

Väljarkåren drömde sig tillbaka till den gamla goda tid, då socialdemokratin var klippan i svensk politik. Utplåningen av mittpartierna hade fullbordats, även om centern lyckats hålla sig kvar över det magiska 4-pro- centstrecket som bondeparti. Svensk politik dominerades nu helt av konflikten mellan socialister och moderater.

De stora utlandslånen hade gjort Sverige till Nordeuropas sjuke man. Fonderna hade emellertid vissa inkörningssvårigheter. Det blev några svåra och i världspressen mycket uppmärksammade konflikter med utländskt kapital. Inslagen av kortsiktig bypolitik i investeringsbesluten var påtagliga. Den automatiska påspädningen av kapital via avgifter genererade ett visst lättsinne: beslutsfattarna hade ibland svårt att motstå frestelsen att bygga monument i stället för framtidsindustrier.

Valet 1988 sammanföll med att internationella valutafonden dikterade sina villkor för att Sverige skulle erhålla ett konsolideringslån. Den socialistiska regeringen föll, moderatema kom till makten. Världsekonomin repade sig. Vi fick en rustningsbaserad högkonjunktur, som fortsatte in i tredje världskriget. Europas oljeberoende hade ersatts av gasberoende. Vår sårbarhet var oerhörd: export och import upphörde. Förödelsen och avspärrningen blev den utlösande faktorn till att den småskaliga alternativrörelsen tog över statsrodret.

Scenarios av den här typen är en allvarsam lek med pusselbitar, som kan tänkas ingå i någon av de många framtider vi har att välja mellan. En dramatisering, eller snarare konkretisering, av tabeller, kurvor och svarsformulär från ett otal pejlingar av stämningarna i folkdjupet — men absolut inte en prognos för framtiden. Framtiden kan nämligen inte förutsägas, anser Hans Zetterberg, och han om någon bör veta.

— Ingenting återgår någonsin till det normala, det är på ett ungefär det enda man säkert vet om framtiden, säger han, möjligen med tillägget att det ofta blir lite sämre innan det blir lite bättre. Att planera för en enda framtid är ett bra sätt att gå snett med förtröstan. Mästarplanen blir sällan verklighet, beroende på att så mycket av det som försiggår i ett samhälle är de oplanerade konsekvenserna av planerade åtgärder.

Det bästa vi därför kan göra är att hålla beredskapen hög inför olika slags framtider, och då är scenarios en bra arbetsmetod. Fenomenen omkring oss är enormt komplicerade. När vi bedömer nuläget vet vi aldrig om vi har kaos i en mycket långsiktig trend eller om det rör sig om en omsvängning mellan trender.

Här är några av pusselbitarna i nuet, trender och fenomen, som formar dagens svenska verklighet och som har större eller mindre bäring på vår framtid:

o Välfärdens kostnadsexplosion: Ungefär 38 procent av hushållens disponibla kontantinkomst kommer nu från det offentliga välfärdsmaskineriet i form av bostadsbidrag, barn- bidrag, pensioner m m. Ovanpå det ligger kraftigt subsidierade tjänster som hälsovård, äldre- och barnomsorg. Minskad tillväxt i ekonomin gör att vi inte kan skapa. resurser i takt med välfärdsstatens behov.

o Kompensationsmaskineriet: “Katten på råttan, råttan på repet-syndromet” i svensk politik. Ökar vinsten krävs höjda löner, som ökar bidragen, höjer skatterna och höjer priserna, vilket leder till nya lönekrav, nya bidrag och höjda skatter i närmast oändlig serie. Vi saknar den samhällsmoral som kunde få intressegrupperna att lätta på greppet kring kompensationsmekanismernas spakar. Följden blir inflation.

o Legitimitetskrisen: myndigheters och organisationers legitima maktutövning ifrågasätts av allt fler. Med borgarnas förtroende för det existerande systemet minskar. Symtom: politikerförakt, skattesmitning och skatteprotester, svartjobb.

o Fonderna: krav på ökat inflytande från löntagarnas sida över företagen. Het potatis, kokt på olika sätt för att ligga bra i munnen på företrädare för olika intressen, från LO till SAF.

o Nykonservatismen: minskat in flytande för stat, kommun och lands- ting över den enskilde, front mot fack och byråkrati, fri företagsamhet, blandekonomi, starkt försvar, ökat utrymme för begåvningar i skolan.

o Småskaligheten: misstro mot fortsatt ekonomisk tillväxt, front mot stora organisationer i näringsliv och förvaltning, produktionen till stor del inriktad på självförsörjning och lokaliserad till mindre grupper som arbetar i harmoni med naturen.

o Patriarkatets förfall: ekonomisk och social utjämning, likställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet liksom i föräldrarollen, utjämning i skolan.

Sedan mer än ett kvartssekel — Sifo startade 1955 — följer man på institutet opinionens utveckling i Sverige. För några år sedan var det sysselsättning och miljöhot som oroade folk mest, nu är det inflation och utlandsupplåning. “Systemet är kroniskt vrångt”, löd en kommentar nyligen.

— Välfärden upplevs som förändrad, säger Hans Zetterberg. Den kostar mer och mer men uppfattas av medborgarna som sämre, därför att vi har byråkratiserat den. Vi har gjort “Babels hus” av den, välfärden har fått inslag av grymhet. När den griper in skickas barn till daghem, sjuka till sjukhus, de äldre till ålderdomshem eller långvårdskliniker, arbetsmarknadens B-lag till Statsföretag.

Överallt där välfärden griper in bryts de naturliga nätverken och ersätts med institutioner. Detta är grymt, och det sker i humanitetens namn. Sådana effekter hade man inte förutsett, när programmet lades upp.

— Vi behöver en helt annan välfärd, som återintegrerar omsorgen med hem och arbetsplats och som gör att vi kan ha handikappade och missanpassade mitt ibland oss i stället för att institutionalisera dem, skjuta bort dem.

Ändå tycker denne 54-årige sociologiprofessor och småföretagare — 45 anställda, 250 intervjuare, 12 miljoner i årsomsättning — att Sverige är ett mycket bra land, ett av de allra bästa i världen. Det är ett gott betyg, t o m överraskände för att komma från en småföretagare. Denna grupp har som bekant inte luftat någon munterhet på d~ senaste decennierna och inte heller haft anledning till det.

Dessutom har Hans Zetterberg ordentliga internationella perspektiv. 1 20 år jobbade och levde han i USA, som professor J sociologi vid det ärevördiga Columbia University i New York och vid Ohio State University i Columbus. Han har gästföreläst och arbetat på olika håll i Europa. Han vet vad han talar om, när han säger att Sverige är bra.

— Men utsikterna för Sverige är dystra. Förr hade vi hög effektivitet och hög legitimitet, en term som sktille kunna översättas med respekt för samhällets krav. Nu är vi snabbt på väg därifrån och har hamnat i en legitimitetskris. Vi ser i våra undersökningar hur myndigheterna och de stora organisationerna förlorar förtroende. Det är faktiskt så att förtroendet för LO och övriga fackliga organisationer, för SAF, KF, SO, riksdagen — alltsammans sjunker. Det enda som håller sig kvar något så när är kungahuset.

— Massmedia väljer i denna breda förtroendekris ut politikerna som hackkycklingar. Det talas mycket om politikerföraktet. Av någon anledning, som jag inte förstår, talas det mindre om facket och myndigheterna. Men de är lika hårt drabbade av legitimitetskrisen.

Ett påfallande drag i utvecklingen är nykonservatismens frammarsch i Sverige. “Det blåser högervindar”, brukar Aftonbladet skriva, och det är rätt, även om nykonservatismen är något annat än den gamla lindmanska högern. De nykonservativa idéerna är mycket mer spridda än man skulle tro, om man bara tittar på partitillhörighet. Framför allt gäller detta de yngre.

Hur kan detta komma sig i ett land, där nästan alla som diskuterar politik, oavsett parti, tänker på samhället i vänsterns termer?

Man kan teoretisera om nykonservatismens utbredning på många olika

Ovan: Snabbkonferens kring en kopp kaffe med hustrun, fil lic och forskningschef på Sifo, ett familjeföretag med 45 anställda.

— Vi ser en protest mot de stora apparater, som vuxit fram under efterkrigstiden.

En annan analysnivå: det finns en hel del utvecklingsmöjligheter inom kapitalismen, som man inte såg så tydligt tidigare. Kanske uppfattas möjligheterna inom den socialistiska idétraditionen som lite mer begränsade.

Sifo har alltså frågat ut svenskarna i mer än 25 år. Hur har opinionsklimatet förändrats? Värderingsskalan?

Ännu under 30-talet dominerade försörjningens värderingar: tillräckligt med mat och kläder, en bostad och viss trygghet när man blev sjuk och gammal. De gällde också under krigsåren, men från 50-talets början och ännu ett decennium dominerar produktionens värderingar. De har sina rötter i industrisamhället: man är rationell och solidarisk, tillhör produktionsapparaten och är med om att skapa ett ökande välstånd. Hög levnadsstandard står i förgrunden.

Med 70-talet kommer en förändring: reproduktionens värderingar, den “postindustriella” generationens sätt att se på tillvaron. Det har sina rötter i välfärden: samhället tar på sig en god bit av försörjningsansvaret. Vi kan ägna oss åt annat. Personlig utveckling, självförverkligande, livskvalitet är nyckelorden. Miljöfrågorna, som spelar mindre roll i produktionens värderingar, träder nu i förgrunden.

Se då vad som händer med en sak som kärnkraften! Besluten om utbyggnad tas, när produktionens värderingar dominerar. De verkställs när reproduktionens har tagit över. Som spöken ur det förgångna seglar Oskarshamn, Ringhals och Barsebäck in i en tid med helt andra värderingar. Protest!

En fråga som denna, “Om du fick välja — skulle du hellre vara egen företagare eller anställd?”, har ställts sedan starten på 50-talet. Fram till 1966 ville hälften av folket vara egen företagare. Tio år senare, när Palmes regering avgick, hade andelen sjunkit till 27-28 procent. Det är en kraftig omställning, som har dragit med sig många andra attitydförändringar. Nu har lusten ökat något, efter småföretagarpropositioner och sådant, men kvar står att vi i stället för att driva eget har blivit en nation av anställda.

Over huvud taget är spridningen större över åsiktsfältet än vad den var under 50-60-talen. “Vi ser ingenting av den likriktning man fruktade som en följd av opinionsundersökningarna”, säger Hans Zetterberg.

— I stället leder de till ökad differentiering. Man vågar vara annorlunda, därför att man vet, att det finns andra i landet, som tycker likadant. Opinionsundersökningen kan på så vis ge stöd åt en kanske udda opinion. Ett exempel från Norge: Om inte motståndarna till Norges anslutning till EG hade sett i opinionsmätningar,

att de hade stöd bland folk, skulle de aldrig ha vågat satsa så hårt mot den massiva propagandan för inträde. De vann i folkomröstningen.

Ett märkligt och intressant drag i utvecklingen är att fler nu svarar “vet inte” än förr. Den gruppen blir ett par procent större för varje decennium alltsedan 1930-talet, det har man sett även i länder som drivit undersökningar längre tid än vi.

— Vi blir successivt lite mer osäkra på vad vi ska tycka. Kanske har det med våra “rötter” att göra, att vi förlorat kontakten med ursprung och grupptillhörighet. Man vet inte riktigt — tillhör jag arbetarklassen? Vad tänker man inom arbetarklassen? Det var enklare förr. Man visste vem man var och vart man hörde.

— De opinionsströmningar som kommer att dominera i framtiden finns redan mitt ibland oss, säger Hans Zetterberg. 1 dag är de minoritetsopinioner, som finns i vissa fickor hos nugenerationen. Att hitta och beskriva fickor med framtidens dominerande opinioner är en av opinion forskningens mest fascinerande up gifter.

Hans Zetterberg är samhällsforskare, född och uppvuxen i ett misionsförbundarhem i Bromma, grundutbildad i sociologi av Torgny Segerstedt i Uppsala i det sena 40-talet, därefter under ett par decennier universitetslärare och professor i sociologi i USA.

Han har få drag gemensamma m den Medelsvensson opinionsforskarna ibland tar fram. Hos Sifo heter han Mikael Karlsson, är 31 år och försäljningsingenjör, lätt långhårig, klädd i manchesterkostym med väst innehavare av stereo och en gammal Petterssonbåt. Två barn, högbelånat radhus, rejält skatteavdrag.

— Internt kallar vi honom "the ugly Swede”, säger Hans Zetterberg. Rätt ointresserad av politik, måttligt engagerad i jobbet och människor utanför familjen, konsument. Han som folk är mest. Men många ugly Swedes kan tillsammans bilda beautiful Sweden med fungerande marknader, företag, myndigheter, skatteindrivning och politiska processer.

Själv liknar han inte Mikael annat sätt än att han har två bar båda i 20-årsåldern. Dottern Anne kvar i USA, går på Bryn Mawr College utanför Philadelphia, sonen Martin läser teknisk fysik vid Tekniska högskolan i Stockholm.

Pappa Paul var VD för konfektionsföretaget Twilfit, hemmet villa vid Höglandstorget med utsikt över Mälaren, två bröder, av vill den ene, Nils, nu är direktör vid Liber bokförlag och den andre, Göran, teckningslärare och lektor vid lärarhögskolan i Stockholm.

— Jag tror det är ganska viktigt för en tonåring att ha religiösa upplevelser, säger Hans Zetterberg. Fastän jag tyckte med tiden att det här med  “att vara nära Gud” var ganska otäckt. Jag har inte velat uppehålla mig i de trakterna så mycket efteråt.

Den frikyrkliga uppväxtmiljön gav folkrörelseanknytning, och den har man haft direkt nytta av som sociolog. Flera av de klassiska sociologerna, t ex fransmannen Emile Durkheim och tysken Max Weber, har ingående  studerat religion och samhälle. “Jag förstod dem bättre med min bakgrund, och jag fick respekt för religiösa realiteter. Att ha en frikyrklig bakgrund — det är lite av samma

— Mycket i världen är så lika. För en sociolog är det i högsta grad väsentligt att lära sig hitta det unika. Det som är speciellt just för den här organisationen, det här företaget, den här gruppen, det här samhället.

Som gymnasist tillhörde Hans Zetterberg pionjärgenerationen i det nybyggda Bromma Läroverk. Han kastade sig in i föreningslivet, tillhörde både frikyrkliga och kyrkliga gymnasistföreningarna och blev ordförande i skolans skytteförening. “När jag trädde till var vi 200, när jag avgick bara 50 — men kriget hade tagit slut, luften hade gått ur skytterörelsen.” Han var också med i SSUH:s studiecirklar, det enda ställe i 40-talets skola, där man fick lära sig något om det samtida samhällets problem.

I SIG var~ han också med om att organisera en kupp mot etablissemanget. Det var när baltutlämningen upprörde sinnena, och gymnasisterna fått nej av polisen till att ordna en demonstration. Då vände sig SIG till Stockholms rektorer med en oskyldig begäran om att en elev en viss dag skulle få svara för morgonsamlingen. Inte ett ord om balter.

Men på den givna dagen stod gymna sister i flertalet skolor och höll brinnande protestanföranden mot utlämningen!

Egentligen siktade Hans Zetterberg på Teknis eller Karolinska, men den som omvände honom till samhällsforskningen var läraren i historia, lektor Wilhelm Tham. Sociologi fanns inte som ämne, men i Uppsala hade Torgny Segerstedt brutit sig ut ur den praktiska filosofin, hyrt en fyrarummare med badrum på Övre Slottsgatan och samlat en pionjärgrupp av blivande sociologer omkring sig. Det var en god skola: professorn skickade ofta ut sina elever i studieobjektet samhället med uppdrag att ta reda på saker själva.

Sin licentiatexamen i sociologi tog Hans Zetterberg i Uppsala, men sedan flydde han till USA. Bidragande orsak var vännen Georg Karlssons berömda och pinsamma disputation, då psykologirofessorn Anderberg vid opposition “extra ordinem” hudflängde den unga konk:urrentvetenskapen sociologi och disputanden i samma svep.

— Detta ledde till ett av de klokaste besluten i mitt liv: att inte disputera i Sverige.

Columbiauniversitetet, beläget nära gränsen till Harlem i New York, hade vid den tiden en sociologisk institution, om var en av landets absolut främsta. rekryteringen av doktorander var inte av denna världen, många av dem mer begåvade än fakulteten. Columbia hade lyckats bli det universitet, där en sociolog helst skulle ta sin doktorsgrad. Där fanns en rad lysande lärare, bland dem Paul Lazarsfeld och Mr Sociology himseif, Robert S Lynd, författare till den epokgörande undersökningen Middletown, gjord på 30-talet.

Här fanns också Robert K Merton, Amerikas mest citerade sociolog, C Wright Mills, en glad trotskist. från Texas, som blev de radikala studenternas favorit, Daniel Bell, uttolkare av inforomationssamhället och en rad flyktingar rån Frankfurtskolan, bl a filosofen Herert Marcuse.

Till denna intellektuellt spännande miljö kom Hans Zetterberg, anställdes om lärare och fick — eftersom han var Europé och därför antogs behärska alla

levande språk — uppdraget att undervisa i sociologins historia och i klassisk sociologi. “Det var en ganska skön utveckling. Den passade mig väl. Och det jag inte hade läst, fick jag vackert smita i väg till biblioteket och läsa in.”

På Columbia fanns dels ett laboratorium, där sociologer lärde sig hantera datorer, dels ett institut för samhälls- forskning, som tog kontrakterade uppdrag åt myndigheter och företag. “Där lärde jag mig hur ett institut av Sifos typ skulle läggas upp.”

Det var en enorm skillnad på universitetsmiljö mellan Sverige och USA. Det amerikanska, universitetet var mycket bättre integrerat med samhället och staden det fanns i. Forskningsresurserna var ofantligt mycket större, och doktoranderna var ju gräddan av det bästa från en hel kontinent.

— Här lärde jag mig att man ska syssla med frågor som framtidens historiker blir intresserade av.

Det var vid denna tid Hans Zetterberg utvecklade en intressant konsultspecialitet: konsten att avskeda chefer. Det låter brutalt, men det var mindre en fråga om brutalitet än om att hitta acceptabla utgångar. Det hände ju att någon, t ex sonen till en grundare, ärvde chefsbefattningen men blev till en plåga för sina medarbetare. Ryktet spred sig att om ett företag hamnade i en omöjlig situation av det här slaget, var det bara att vända sig till Hans Zetterberg.

Efter tre år som assistant professor och åtta som associate professor vid Columbia gjorde Hans Zetterberg en sniabbvisit i Sverige. 1965 blev han kanslichef för Riksbankens jubileumsfond, av riksdagen bestämd att finansiera forskning i samhällsfrågor. 300 miljoner fanns i kassakistan, så det var inte småpotatis. Men Zetterberg fann snart att fullmäktige definierade samhällsforskning på sitt eget sätt. Mycket pengar gick till annat, bl a teknologi på Teknis, och när riksbankschefen Asbrink motsatte sig en studie av det s k miljonprogrammet inom bostadsbyggandet, hoppade Hans Zetterberg av. Man hade vid den tiden börjat ana att man byggde ett Sverige, som ingen ville ha.

— Jag ville att man skulle satsa på forskning inom det specifikt svenska, välfärdsstaten, och inte på internationell grundforskning. Ett bra föredöme hade varit Carnegiestiftelsen, som på 30-talet inbjöd Gunnar Myrdal att studera rasfrågan, An American Dilemma. Men så blev det inte, även om vissa steg tagits i den riktningen på sistone.

1967 var han tillbaka i USA, som professor i sociologi vid Ohio State University och prefekt för fakulteten.

— Sociologi var då ett populärt ämne. Vi tog in 12 000 nybörjare varje år!

Det var nu Hans Zetterberg blev Atlantpendlare. Visiten i Sverige hade givit honom ett djupare engagemang i Sifo, och han hade uppdrag för olika institutioner och företag i Europa. Åtminstone några dagar i månaden var han över i Europa.

Efter några år som styrelseordförande för Sifo övertog Hans Zetterberg företaget som ensam ägare och är VD sedan 1975. Hans publicistiska lyckokast var väljarbarometern, med dess löpande mätningar av partisympatiernas förändringar i väljarkåren. Men det som syns i tidningarna, opinionsjournalistiken, är ändå en ringa del, knappt 10 procent, av Sifos verksamhet. Lejonparten är samhälls- och marknadsundersökningar.

Och roligt har han hela tiden:

— Sociologin är ett stort, under tält under vilket man kan göra allt. har inte hittat något intressant här il som jag inte kunnat passa in i n sociologiskt sammanhang.

En vacker dag, när Hans Zetterberg laddat upp sig tillräckligt med fakta insikter, kanske han förverkligar dröm från Columbiatiden — att skriva den makrosociologiska boken om det totala samhället. Och under tiden hjälper han oss med en viktig sak: att se själva, att hitta oss själva i den kok2 kitteln Sverige.

levande språk — uppdraget att undervisa i sociologins historia och i klassisk sociologi. “Det var en ganska skön utveckling. Den passade mig väl. Och det jag inte hade läst, fick jag vackert smita i väg till biblioteket och läsa in.”

På Columbia fanns dels ett laboratorium, där sociologer lärde sig hantera datorer, dels ett institut för samhälls- forskning, som tog kontrakterade uppdrag åt myndigheter och företag. “Där lärde jag mig hur ett institut av Sifos typ skulle läggas upp.”

Det var en enorm skillnad på universitetsmiljö mellan Sverige och USA. Det amerikanska, universitetet var mycket bättre integrerat med samhället och staden det fanns i. Forskningsresurserna var ofantligt mycket större, och doktoranderna var ju gräddan av det bästa från en hel kontinent.

— Här lärde jag mig att man ska syssla med frågor som framtidens historiker blir intresserade av.

Det var vid denna tid Hans Zetterberg utvecklade en intressant konsultspecialitet: konsten att avskeda chefer. Det låter brutalt, men det var mindre en fråga om brutalitet än om att hitta acceptabla utgångar. Det hände ju att någon, t ex sonen till en grundare, ärvde chefsbefattningen men blev till en plåga för sina medarbetare. Ryktet spred sig att om ett företag hamnade i en omöjlig situation av det här slaget, var det bara att vända sig till Hans Zetterberg.

Efter tre år som assistant professor och åtta som associate professor vid Columbia gjorde Hans Zetterberg en sniabbvisit i Sverige. 1965 blev han kanslichef för Riksbankens jubileumsfond, av riksdagen bestämd att finansiera forskning i samhällsfrågor. 300 miljoner fanns i kassakistan, så det var inte småpotatis. Men Zetterberg fann snart att fullmäktige definierade samhällsforskning på sitt eget sätt. Mycket pengar gick till annat, bl a teknologi på Teknis, och när riksbankschefen Asbrink motsatte sig en studie av det s k miljonprogrammet inom bostadsbyggandet, hoppade Hans Zetterberg av. Man hade vid den tiden börjat ana att man byggde ett Sverige, som ingen ville ha.

— Jag ville att man skulle satsa på forskning inom det specifikt svenska, välfärdsstaten, och inte på internationell grundforskning. Ett bra föredöme hade varit Carnegiestiftelsen, som på 30-talet inbjöd Gunnar Myrdal att studera rasfrågan, An American Dilemma. Men så blev det inte, även om vissa steg tagits i den riktningen på sistone.

1967 var han tillbaka i USA, som professor i sociologi vid Ohio State University och prefekt för fakulteten.

— Sociologi var då ett populärt ämne. Vi tog in 12 000 nybörjare varje år!

Det var nu Hans Zetterberg blev Atlantpendlare. Visiten i Sverige hade givit honom ett djupare engagemang i Sifo, och han hade uppdrag för olika institutioner och företag i Europa. Åtminstone några dagar i månaden var han över i Europa.

Efter några år som styrelseordförande för Sifo övertog Hans Zetterberg företaget som ensam ägare och är VD sedan 1975. Hans publicistiska lyckokast var väljarbarometern, med dess löpande mätningar av partisympatiernas förändringar i väljarkåren. Men det som syns i tidningarna, opinionsjournalistiken, är ändå en ringa del, knappt 10 procent, av Sifos verksamhet. Lejonparten är samhälls- och marknadsundersökningar.

Och roligt har han hela tiden:

— Sociologin är ett stort, under tält under vilket man kan göra allt. har inte hittat något intressant här il som jag inte kunnat passa in i n sociologiskt sammanhang.

En vacker dag, när Hans Zetterberg laddat upp sig tillräckligt med fakta insikter, kanske han förverkligar dröm från Columbiatiden — att skriva den makrosociologiska boken om det totala samhället. Och under tiden hjälper han oss med en viktig sak: att se själva, att hitta oss själva i den kokande kitteln Sverige.