1985:5
30 december 1985

När stat och kommun tar ansvar för att varje medborgare har en hygglig levnadsstandard får vi en socialstat. Den kan kombineras med andra statsformer: Bismarck gjorde socialstaten till ett stärkande komplement till sin privilegiestat, Lenin kombinerade socialstaten med kommunistiskt sovjetstyre. I Sverige liksom i andra västländer har socialstaten gått i par med den liberala rättstaten. Då har vi fått vad man kallar "den moderna välfärdsstaten".

Men vad händer om parhästarna inte kan dra jämt, om socialstaten blir stark och den liberala rättsstaten blir svag? Ingen forskare har veterligen analyserat detta viktiga problem. En analys av 1985 års valrörelse i Sverige aktualiserar frågan, som utan tvivel kommer att följa oss i många år.

Mitten på 80-talet har varit en god period i västvärlden för en liberal samhällssyn och en dålig period för planhushållningens idéer. I USA blir Ronald Reagan omvald av en inte fullt så konservativ väljarkår som han själv och den ekonomiska tillväxten är stark. I Japan fortsätter liberalerna att regera över efterkrigstidens mest framgångsrika ekonomi. I Storbritannien blir nyliberalen Margaret Thatcher omvald trots hög arbetslöshet. I Västtyskland vinner Helmut Kohls kristdemokrater i koalition med liberalerna över socialdemokratin och die Grüne med löften om en liberalare, tillväxtvänlig politik som minskar inflation och arbetslöshet. Endast ett av västvärldens större och viktigare länder, Frankrike, styrs vid 80-talets mitt av vänstern. Men Mitterands regering är ekonomiskt och moraliskt svag man har övergett den centralstyrda expansionspolitiken och man har fallit för frestelsen att idka statlig terrorism mot Greenpeace

I Sveriges närområde härskar en borgerlig regering i Danmark som lyckas vända ett av de sjukaste länderna i Europa till det snabbast tillfrisknande I Norge blir en högerregering omvald.

Vi vet att opinionsklimatet också i Sverige påverkats av marknadsekonomins "blå våg". Vi gillar inte kollektiva lösningar och stora centralstyrda välfärds- och energiprojekt som förr. Vi har sett alla politiska partier orientera sig i små steg mot höger På 80-talet är det inne igen med industri, export och vinster. Men i ett väsentligt avseende faller Sverige ur det internationella mönstret av framgång för en liberal samhällssyn. Olof Palmes social-demokrati vinner 1982 och 1985.

Varför? Svar av typen "Vi har världens bästa socialdemokrati" (alternativt "Vi har världens sämsta borgerlighet") duger inte: det är ju i så fall det som skall förklaras.

De senaste hundra åren har samhällsutvecklingen först gått från 1800-talets privilegiestat (i Tingstens mening) till en liberal rättsstat med allmän och lika rösträtt. På 20-talet dominerade den liberala rättsstaten. På 30-talet börjar den kompletteras av den mer interventionistiska socialstaten som expanderar snabbt efter andra världskriget. De offentliga utgifterna var vid seklets början mindre än 10 procent av BNP, vid socialstatens mognad på 80-talet uppgick de till 70 procent av BNP. Andra världskriget lärde upp staten att organisera och ta hand om ökade delar av BNP, men större delen av ökningen skedde först på 60- och 70-talen. Av alla centraleuropeiska och nordeuropeiska länder hade Sverige (som Stein Rokkan visat) den kortaste liberala perioden. Ett drygt årtionde i Sverige mot flera årtionden i grannländerna varade den liberala perioden. T o m Tyskland, vars öde enligt Ralf Dahrendorf är att sakna ett stort och rikt liberalt arv, kan sägas ha haft en både längre och intensivare liberal period än Sverige Liberalismens institutioner - marknad, företag, rättsväsen, humanistisk högre utbildning, familjer och familjeföretag med ansvar för sköna konster och välgörenhet, "Geist und Geld" - fick dåligt fotfäste i 1900-talets Sverige. I grannländerna rådde den liberala ordningen längre och fick ett fastare grepp över institutioner och mentalitet. I Finland kan man säga att den liberala perioden ännu råder.

I den liberala rättsstaten fanns familjen, kyrkan och försvaret som arv från privilegiestaten. Företag, marknad, högre utbildning, sköna konster, rättsväsen, oväldig förvaltning var emellertid de institutioner som framför allt prioriterades i den liberala rättsstaten. Ideologin var företagsamhetens, äganderättens och det personliga ansvarets.

Depressionen på 30-talet diskrediterade marknad och företag. Det kändes orimligt att göra individer personligen ansvariga för ekonomiska olyckor till följd av kollapsen i världshandel och valutor. Ideologier om kollektivt ansvar vann snabbt gehör. Så snart ekonomin tillät prioriterades den sociala omsorgen. Så fick vi vår nuvarande samhällsstruktur dominerad av socialstaten.

Fackföreningar blev nu lika viktiga som företag. Allmännyttans bostäder, försäkringskassan, sjukvård i offentlig regi, åldringsvård i offentlig regi, barnomsorg i offentlig regi, AMS-verksamhet blev prioriterade institutioner. I 1985 års valrörelse hade vi hunnit till de mera finstilta detaljerna: det egna rummet på långvården, färdtjänstens finansiering, nivån på delpensionen.

Vi anpassade grundlagen till det nya samhället. Strejkrätten blev grundlagsfäst, äganderätten blev det inte. Tydligare kan det inte anges att fackföreningar blev prioriterade och privata företag nedvärderade. 1970 års grundlag medger kompensation vid expropriering, men eftersom obegränsad beskattning är tillåten är konfiskation i praktiken möjlig. Socialstaten behöver vara ett högskattesamhälle, och i Sverige valde vi att inte ha några restriktioner i beskattningsrätten.

Ideologin i socialstaten är inte företagsamhetens utan vårdens. Maximen är att samhället skall hjälpa de svaga. Eftersom vi periodvis alla är svaga, sjuka och gamla och inte alltid kan ta ansvar för oss själva är vi alla vårdens potentiella klienter. Denna vårdmentalitet och människosyn är förvisso humanitär. Den är också mumma för vårdbyråkrater som söker ökade anslag, mer personal och större makt över medmänniskor.

Flertalet tänkte sig att den liberala rättsstaten skulle leva kvar, och att vi ovanpå den lade socialstaten för att bilda en riktig "välfärdsstat". Denna fina tanke har inspirerat mycket i svensk politik i vår tid. Välfärdsprogrammen infördes under Erlanders regeringsperiod i stor politisk enighet. Ett undantag var ATP-striden på 50-talet. Den oenighet som fanns i ATP-frågan gällde emellertid mindre behovet av en tilläggspension än dess tekniska utformning.

Vad som hänt på 70- och 80-talen är att den avtagande ekonomiska tillväxten avslöjat socialstaten som en gökunge som kväver den liberala rättsstatens idéer och institutioner. Därmed har den politiska enigheten om socialstaten upphört, något som blev uppenbart i 80-talets valrörelser. Oenigheten gäller både finansieringen och utformningen av programmen.

Mot slutet av det borgerliga styret 1976-82 blev budgetunderskotten så stora att besparingar beslöts -— mot den socialistiska oppositionens vilja — på fem av socialstatens områden: (1) karensdagar skulle införas i sjukförsäkringen, (2) förmåner i arbetslöshetsförsäkringen skulle reduceras, (3) pensionernas värdesäkring mot inflation skulle justeras ned, (4) statsbidragen till kommunal barnomsorg minskas, och (5) delpensionens procentandel av lönen minskas. Socialdemokraterna gick 1982 till val på sitt motstånd mot de fyra första av dessa beslut. I regeringsställning förverkligades sedan dessa vallöften. 1985 gick de till val på att också återställa den femte försämringen från den borgerliga regeringsperioden, delpensionen. Budskapet till väljarna var klart: välfärdssystemen var heliga för socialdemokratin men inte för de borgerliga partierna.

Under riksdagsperioden 1982-85 fördjupades oenigheten om socialstaten till att gälla, inte bara programmens budgetnivå utan också deras organisation. Av stort principiellt intresse var riksdagsdebatten om Pysslingen och beslutet att förbjuda kommuner att låta sina statsbidragsstödda barndaghem drivas som privata entreprenader. Sådan näringsfrihet gick till nöds an för sophämtning men inte för socialstatens vårdande uppgifter.

I den borgerliga debatten blev kritiken mot socialstaten tydligare. Man märkte framför allt dessa tema:

De två senare punkterna visar hur kritiken mindre blir en attack på socialstaten än ett allmänt försvar för den liberala rättsstaten.

Socialdemokraterna vinner både 1982 och 1985 på försvaret av socialstaten. Eftersom majoriteten av väljarna på 80-talet blivit offentligförsörjda (INDIKATOR den 10 juni 1985) är kanske inte detta förvånande. Varför skulle väljarna bita den hand som föder dem?

Socialdemokratins försvar av välfärdsstaten första halvåret 1985 kommer att bli en klassiker i kampanjers historia. Här finns under senvintern 100 debatter med oförberedda moderater, en effektiv samordning av demonstrationerna första maj, en famös film om själviskheten i högerns system för vård och omsorg, en stortavla synlig över hela landet med en pensionerad tant som tänker rösta på socialdemokratin för att få behålla färdtjänsten. Och här finns begravningen av Tage Erlander, välfärdsstatens tillskyndare och skapare, om vars verk ingen vågar tala annat än gott.

Socialdemokratin gick upp i Sifos väljarbarometer från 39.0 i december 1984 till 44.5 i slutet av augusti 1985. (Valet gav partiet 44.7 procent.) Försvaret av socialstaten ledde till att den offentliga sektorns tjänstemän blev en ny kärngrupp inom socialdemokratin. I valet 1979 hade 29 procent av dem röstat s, 1982 var siffran uppe i 32 procent; och 1985 blev den 40 procent. (För valtrender i undergrupper av väljarkåren, se Appendix.) Andelen kommunister bland den offentliga sektorns tjänstemän ökade från 9 procent 1979 och 1982 till 12 procent 1985, så den socialistiska övervikten bland offentliganställda tjänstemän är nu absolut (52.5%). Bland arbetare i offentlig tjänst märks inte motsvarande rörelse. Men här var redan tidigare den socialistiska övervikten stor: av denna grupp fick s 1985 64 procent och vpk fick 7.

Socialdemokratin kan efter 1985 års val med nästan lika stor rätt kallas de offentliganställdas parti som arbetarnas parti. Spegelbilden av den ökade socialistiska dominansen bland den offentliga sektorns folk är givetvis en ökad borgerlig profil hos de privatanställda. Väljarkåren omgrupperas. Amerikanska valforskare kallar sådana processer "realignment". De är ganska sällsynta.

Den exceptionella kortheten i den liberala perioden i Sverige i början på seklet har haft en del konsekvenser också för senare år. Flertalet av 80-talets svenskar har ingen kunskap om livsstil och samhällssyn i första tredjedelen av detta århundrade.

Få har idag något särskilt levande minne av hur sekulariserade företagare byggde teatrar och fromma företagare byggde frikyrkor, hur borgare planterade alléer och byggde ett vackert stadshotell vid stadens torg, hur föreningar bildades för allmännyttiga ändamål. Vi vet bara att de teatrar som nu finns sällan är privata och att deras repertoar och rollbesättning i mångt och mycket styrs av skådespelares och scenarbetares fackföreningar. Vi vet att kyrkorna avfolkats och den ungdom som nu sökt sig till dem har de vanliga fashionabla vänsteråsikterna om biståndsländer, kapitalismens och miljöförstöringens fasor och vikten att gå i samma fredsdemonstration som Sovjet-ungdomar. Alléerna har huggits ned på. förslag av kommunala planerare. Det gamla stadshotellets utsirade fasad mot "torget har ersatts av Domus brutala cementklump. Föreningar bildas nu och drivs med kommunalt stöd, inte medlemmarnas avgifter. Borgerlighetens offervilja för kultur, religion och välgörenhet har skattats bort, politikerna har övertagit mecenatrollen. Svenskar vet inte längre hur ett samhälle faktiskt kan baseras på ägande av små och stora enskilda förmögenheter, familjeansvar för uppfostran och utbildning, privat ansvar för konst och kultur, bidrag till kyrkor, mission och välgörenhet.

Det är ett helt komplex och nätverk av fackföreningar, partifolk, undervisnings- och vårdbyråkrater och AMS-tjänstemän och intresseorganisationer som drivit utvecklingen bort från det borgerliga samhället. Deras gemensamma mål är att socialdemokratin skall överleva som statsbärande parti och försörja de sina och deras projekt med en generös budget av skattemedel.

En efter en har de gamla borgerliga eliterna neutraliserats och ibland inkorporerats i s-apparaten eller gjorts helt beroende av den: generaldirektörer och andra höga ämbetsmän, apotekarna, läkarna, lärare, journalister och präster. Nu står tandläkare, psykoterapeuter och (genom löntagarfonderna) storföretagare i tur. Maktbasen for de gamla eliterna var kompetens definierad av kollegor, inte politiker och kapital ägt av privata, inte offentliga instanser. När den undanrycks faller alla in i mönstret. Snart återstår bara udda advokater, penningmäklare, bönder och småföretagare.

Om de svenska borgerliga eliterna krossats genom halshuggning (som på Karl IXs tid) hade vi lättare förstått vad som hänt. Nu har omvandlingen varit drönig och folket vet ännu inte vad som skett, knappt eliterna själva.

När en borgerlig regering kom till makten 1976 (genom att borgerligheten då samspelade med det antikapitalistiska kärnkraftsmotståndet) hade denna regering inget program för att stärka de gamla eliterna och den liberala rättsstatens institutioner i samhället: familjen, rättsväsendet, universiteten, marknaden, företagen. Däremot hade denna regering ambitionen att bli bättre på välfärdspolitik än socialdemokraterna varit utan att höja skatterna. Det gick inte. Palme kunde i valrörelsen 1985 lägga ut den borgerliga periodens budgetunderskott som en stapel av hundralappar som räckte från Södertälje till slottet i Uppsala, den förre budgetministern Ingemar Mundebos residens.

När de nyliberala och nykonservativa strömningarna i slutet på 70-talet och på 80-talet svepte över västvärlden fann de mindre resonans i Sverige än någon annanstans. Visst ökade svenskarnas intresse för marknadsekonomiska lösningar ("den blå vågen") och för ökat moraliskt familjeansvar ("den vita vågen"). Men man hade inte mycket konkretion bakom dessa idéer. I motsats till befolkningen i andra västländer hade vi i Sverige redan glömt den inte alltför avlägsna värld i vilka dessa idéer hade sina rötter. Skolböcker, tv-program, utställningar på Nordiska Museet, och mycket annat har bibringat oss föreställningen att utvecklingen gått direkt från graderad rösträtt och statare till socialdemokrati, HSB och ATP. Det liberala 20-talet existerar inte i nutidssvenskens medvetande.

Den liberala eran sådan den en gång funnits hos oss lyste med sin frånvaro i 1985 års valrörelse, den som handlade om nyliberalismen. Istället framtonade den liberala rättsstaten i andra former, något olika hos moderater och folkpartister.

I moderaters förkunnelse fanns den liberala rättsstaten som idealtyp hämtad från sentida anglosaxiska böcker. Partiets centrala ledning domineras av en yngre generation som är väl förtrogen med den utländska nyliberalismen. De förde fram dess budskap klart och tydligt. Det moderata slagordet "Man måste kunna leva på sin lön" fastnade bättre i väljarnas minne än något annat slagord i valrörelsen. Partiet gick fram bland egna företagare och inom LO-kollektivet. Av landets företagare (inklusive självägande bönder) hade moderaterna 35 procent 1979 och 42 procent 1982 och 46 procent i valet 1985. Bland LO-anslutna hade moderaterna 8 procent 1979, 9 procent 1982 och 11 procent 1985. I andra grupper av väljarkåren — t ex tjänstemän och pensionärer — förlorade moderaterna på det nyliberala budskapet.

Idéer från ett land som USA med en lång och levande liberal tradition där de offentliga utgifterna utgör 35 procent av BNP och den fackliga anslutningen är 20 procent av arbetskraften låter sig inte överföras till ett land med en kort och döende liberal tradition och där motsvarande siffror är 70 och 85 procent. De äldre moderata kommunal- och landstingspolitikerna var ganska oförstående inför de nya signalerna och de skatteomläggningar och besparingar i offentliga utgifter de innebar, något som socialdemokraterna med förtjusning kunde notera efter 100 lokala debatter i mars 1985. De nygamla idéerna verkade lite konstiga, udda, osvenska och ibland oacceptabla. Flertalet ville inte ha något systemskifte, allra minst en rivstart mot ett systemskifte, som moderaternas ordförande förordat på nyåret 1985.

I folkpartiets valrörelse fanns den liberala rättstaten på ett annat sätt. Små fickor av den som lever kvar i 80-talsmiljö lyftes fram. I vart och ett av sina tre huvudframträdanden i tv berättade Bengt Westerberg från någon levande (eller skall vi säga överlevande) ficka av den liberala rättsstaten. Det blev namngivna personer på namngivna orter. Man fick intrycket att Westerberg träffat dem och oförställt beundrade dem. De hade tagit egna initiativ, de hade alternativ som var efterfrågade, de hade avvikit från offentliga monopol i fråga om skola eller vård, de levde inte av skattemedel utan av marknaden, de gjorde gott. De korta skisserna av dessa fickor i dagens samhälle fick slagorden att tona bort och det mänskliga att tona fram och väckte ett starkt gensvar hos tv-tittarna.

Genom sina tv-framträdanden blev Bengt Westerberg valets segerherre. Folkpartiet var det enda parti som fick ökat antal mandat i riksdagen, alla andra partier minskade.

Man har sagt att det beror på att Palme och Adelsohn utnämnt varandra till huvudmotståndare så att mittfältet blev fritt för Westerbergs folkparti — men varför gick då inte det andra mittpartiet, centern, fram i denna oförsvarade terräng?

Man har sagt att framgången beror på Westerbergs stora expertis — men faktum är att Torbjörn Fälldin eller Kjell-Olof Feldt är lika kunniga utan att därför få framgång i valet.

Man har sagt att framgången beror på att Westerberg begärde ordet ofta för replik och därför kom att framstå som debattens medelpunkt — men faktum är att det gjorde Lars Werner också utan att få framgång i valet.

Man har sagt att han talade så folk begrep — men faktum är att det gjorde Olof Palme också utan att det gav motsvarande stora vinst.

Den enklaste förklaringen till Bengt Westerbergs framgång är att han fick den liberala rättstaten att leva genom att ta fasta på fickor av den som faktiskt lever. På det sättet kunde folkpartiet tillgodogöra sig den starka "blå vågen" i opinionsklimatet. Partiet gick fram i alla väljargrupper, särskilt mycket bland väljare verksamma i handel och samfärdsel samt sjuk- och socialvård.

I motsats till moderaterna framstod inte folkpartiet för väljarna som ett hot mot socialstaten, Snarare framstod partiet som en utvecklare av socialstaten genom det välpublicerade kravet på "ett eget rum" för patienter i långvården. Var fjärde pensionär (25%) i åldrarna 65-74 år röstade på partiet 1985 jämfört med var sjuttonde (6%) i valet 1982.

Men när socialstaten kom i konflikt med den liberala rättstaten då gällde den senare för folkpartiet. Sådan var framgångsformeln.

Inom socialdemokratin prioriteras inte den liberala rättsstaten. Med det väljarstöd som följer av att vara socialstatens champion kan partiet numera lagstifta i strid med folkopinioner i rättsfrågor och ändå vinna valen. Detta var en bitter läxa för borgerligheten 1985 och inte minst det privata näringslivet. Löntagarfonderna — att ta pengar ur företagen för att köpa företagen — infördes under mandatperioden 1982-85 i strid med majoritetsopinionen (Se INDIKATOR den 17 november 1983) och den liberala rättstatens principer. Fonderna är kvar efter 1985 års val eftersom socialdemokratin sitter kvar vid makten.

Att socialstatens väljarstöd gör det möjligt för socialdemokratin att ta lätt på den liberala rättstatens principer sänder kalla kårar utför den borgerliga ryggraden. Det gör också många socialdemokrater betänksamma.

Sverige står i tur att få fler lagar som åsidosätter rättsstaten. Vi kan under mandatperioden 1985-88 räkna med en markanvändningslag som ger kommunen, inte markägaren, äganderättens privilegier. Vi får nog s k realränteskatt som låter staten gå in i den enskildes kontrakt med försäkringsbolaget och ta för sig. Man kan plocka flera exempel ur dagsdebatten.

Folkpartiets framgångar i valet förtar inte slutsatsen att den liberala rättsstaten åtminstone kortsiktigt förlorade 1985. Men först framtidens historiker kan avgöra om det svenska 80-talet representerar den liberala rättsstatens dödsryckningar eller dess pånyttfödelse. Än kan det dåna i rättens krater!

Westerbergs framgång innebär att Sverige efter 15 år av partiledare som ingivit relativt måttligt förtroende nu fått en som ligger på samma höga nivå som Erlander, Hedlund och Ohlin gjorde på 60-talet.

Bengt Westerberg är efter valet landets mest förtroendegivande politiker. När Sifo första gången frågade om Westerberg i september 1983 innan han blev politiker sade 9 procent att han ingav " stort förtroende". I 1.596 intervjuer mellan den 6 november och 10 december 1985 var det 47 procent, som tyckte Westerberg ingav "stort förtroende". Motsvarande siffror för Palme är 32 procent, för Werner 18 procent, för Adelsohn 16 procent, och för Fälldin 10 procent. Dessa siffror gäller vad hela urvalet mellan 16 och 74 år säger om partiledarna i månadsskiftet november-december 1985.

Vänstra stapeln: augusti-september 1985
Högra stapeln: november-december 1985

Fälldin blev inte rekommenderad för återval av centerpartiets valberedning och avgick. Av 81 centerpartister som Sifo hann intervjua före avgången tyckte 38 procent att han ingav "stort förtroende". Som jämförelse kan nämnas att, efter valförlusten 1982 var det 54 procent av centerpartisterna som hade "stort förtroende" för sin partiledare. Månaderna innan Ullsten avgick som folkpartiledare 1983 var det bara 10 procent av intervjuade folkpartister som tyckte han ingav "stort förtroende".

Inom partierna erhålls dessa förtroendetal:

Adelsohn vars ställning ifrågasatts under hösten hade siffran 67 procent efter valframgången 1982 och får siffran 57 procent efter bakslaget 1985.

"Let us look at the record!"

I allmänna val röstar väljarna inte bara på de program som partierna lägger fram. Man bedömer också hur regeringen skött sig under den gångna valperioden. Den senare uppgiften är lättare för väljarna. De känner sig med rätta mer kompetenta att bedöma vad de upplevt de gångna åren än vad de lovas för framtida år.

Sifo har låtit väljarna sätta betyg på regeringarna under valperioderna 1976-79, l979-82 och 1982-85. Betyget har satts i intervjuer i månadsskiftet augusti-september under valrörelserna. Vid denna tidpunkt samlar sig väljarna till ett sammanfattande omdöme inför det stundande valet och de får hjälp av valkampanjen att forma sitt omdöme.

Vi låter väljarna bedöma 17 områden med följande poängsättning av svaren:

Väljarnas medelbetyg på regeringarna under olika perioder är

Betyget på Palme-regeringen 1982-85 låg något högre än för de borgerliga regeringarna under perioden 1976-79 och klart högre än för de borgerliga regeringarna 1979-82. Frågan "Hur har det varit?" hjälpte alltså socia1demokratin i valet 1985.

Här följer listan på de betyg i de olika politiska områden som testet omfattade:

"Tycker Du att den borgerliga/socialdemokratiska politiken under de tre åren från 1976/1979/1982 varit bra eller dålig när det gäller att ...?"

Socialdemokratiska regeringen 1982-85 får överbetyg av väljarna framför allt i försvaret av välfärdssamhället. Även i fråga om att skapa balans i samhällsekonomin får socialdemokratiska regeringen bättre betyg än de borgerliga regeringarna, liksom i förmågan att väga in fackets önskemål på ett för landet bra sätt. Socialdemokratiska regeringen får lägre betyg än de borgerliga regeringarna fick när det gäller att minska statlig byråkrati, underlätta för mindre och medelstor industri, stärka den enskildes boendeinflytande och minska offentlig maktkoncentration.

Valet 1985 fastställde riksdagens sammansättning tre år framåt men blev ingen naturlig slutpunkt för ett studium av förändringar i väljarkåren. Veckorna efter valet medförde t ex lika stora förändringar som veckorna före valet.

Valresultatet och väljarbarometrar är aldrig fullt jämförbara ¹ men följande siffror speglar ganska väl de allmänna trenderna.

Första kolumn i tabellen är valresultatet 1982. Andra ko1umnen gäller partiställningen hösten 1984 och visar alltså läget vid uppmarschen till valåret. Tredje kolumn är valresultatet 1985 och fjärde kolumn är väljarbarometrarna hösten 1985 efter valet, som visar bl a den effekt själva valresultatet hade på väljarkåren ².

För att lättare tolka denna tabell gör vi om den till index och sätter valresultatet 1982 till 100 för varje parti. Vi får då dessa siffror:

Partiet med en konsekvent uppgång — mer än fyra gånger utgångsnivån — är folkpartiet. Uppgången fortsatte än mer markant efter valet.

Centern visar under perioden en motsatt tendens, konsekvent vikande. Samarbetet med kds gav det senare mycket uppmärksamhet och höga siffror hösten 1984, men hösten l985 ligger alltså kds under utgångsnivån. Centerns nedgång efter valet är lika stor som nedgången före valet.

Kds fick in en man i riksdagen, Alf Svensson, tack vare valsamarbetet med centerpartiet. Hade valet ägt rum senare på hösten 1985 då centerpartiet förlorat ytterligare väljarstöd hade flera av centerpartisterna i riksdagen ersatts av kds-are. Kds-1istan låg närmast till fyra mandat i valet och har varit något robustare än centerpartivalsedeln i mätningarna efter valet.

Moderaterna hade goda ingångsvärden i valkampen men förlorade på upploppet. Besvikelsen bland moderaterna blev extra stor genom att deras opinionssiffror varit så höga. Moderaterna har förlorat efter valet, dock ej lika mycket som centern.

Socialdemokraterna visar största stabilitet. Uppgången under valåret räddade regeringsmakten. Uppgången har inte fortsatt efter valet, men nivån har stabiliserats kring valresultatet.

För kommunisterna gäller att det är extra svårt att jämföra valresultatet och opinionssiffror. Men gör vi jämförelserna var för sig gäller att valet 1985 blev något sämre för vpk än valet 1982 och opinionssiffrorna hösten '85 är något sämre än hösten '82. Intrycket blir ett neråtlutande plan för vpk.

Valet blev en mellanstation i en längre förändringsprocess för de borgerliga partierna. Omsvängningar i dessa partiers väljarandelar är inte ovanliga under efterkrigsperioden, inte ens omsvängningar i denna storleksordning. Det ovanliga 1985 ar omsvängningens hastighet. Det som förr tog flera år händer nu på månader och veckor.

Opinionsinstituten lyckades trots täta mätningar i valrörelsen inte hänga med i svängarna. Det var en nyttig påminnelse om att gamla märken inte håller.

Följande tabeller visar partiernas penetration i olika undergrupper jämfört med deras penetration i hela väljarkåren i valet 1985 jämfört med valen 1982 och 1979.

Tabellernas tal är index av TGI-typ. Målgruppsindcx (Target Group Index) anger underrepresenation om de är lägre än 100 och överrepresentation om de är högre än 100. Formeln for indexberäkning är:

Ett index 70 anger att gruppen ligger 30 procent under siffran för hela väljarkåren. Index 120 anger att målgruppsandelen är 20 procent högre än i väljarkåren som helhet.

Målgruppsindex används (a) att bestämma hur starkt partiet är i olika grupper (markerat av talens storlek), och (b) hur stor framgång eller motgång utöver den allmänna valvinden man haft i olika grupper jämfört med tidigare val.

För den som är ovan att tolka målgruppsindex kan det vara lättast att omvandla siffrorna till procentuella valresultat i den målgrupp man intresserar sig för. Om man multiplicerar målgruppsindex med partiets valresultat (i procent) och dividerar med 100 erhålles andelen partisympatisörer i målgruppen. Partiernas valresultat står som första deltabell.