Valrörelsen och avtalsrörelsen äger rum samtidigt i år. De utgör ett välkommet tillfälle att nå nya insikter om de krafter som formar vår samtid. Förvisso är mycket av det vi lärt om Sverige i skolan och vid universitetet fortfarande giltigt. Men nya synsätt, nya fakta och ett nytt perspektiv på gamla fakta ligger nära till hands för de svenske. När avtalen är klara och valvakan är över för denna gången kan många ha en ny och annorlunda bild av sitt land.

Inget ger så mycket besked om ett samhälle som kunskap om hur medborgarna försörjer sig. I Sverige ser det ut som diagrammet ovan dvs:

De som arbetar i den offentliga sektorn och/eller lever av dess kassor är numera i absolut majoritet i Sverige (53.9%). Vi kommer att kalla dem "offentligförsörjda". De passerade 50 procent och kom i majoritetsställning under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Det är osäkert om man i det borgerliga regeringskansliet visste att så skedde. I själva verket passerades då en fundamental gräns i det svenska samhällets utveckling. Avtals- och valrörelserna förs sedan dess på nya villkor med oddsen i de offentliganställdas och kassaklienternas favör.

De utländska journalister som skriver om den svenska valrörelsen kommer att rapportera den som den första i västvärlden med en offentligförsörjd majoritet i väljarkåren. I själva verket är det den andra eftersom 50-procentstrecket av allt att döma hade passerats redan vid 1982 års val. Men ingen journalist eller valforskare upptäckte det!

Det hävdas ibland att den enskilda sektorn är närande och den offentliga är tärande. Det är en halvsanning, som lånar sig till mycket vulgärpropaganda.

Det finns delar av den offentliga sektorn som är vitala för näringslivet och det finns delar av den privata sektorn som är subsidierad ur offentliga kassor. I verkligheten är sektorerna i rnångt och mycket varandras fångar. Man kan inte försämra för den privata sektorn utan att den offentliga drabbas i form av skattebortfall och ökade arbetslöshetskostnader m m. Och man kan inte dra ned på de offentliga välfärdssystemen utan att det som reaktion kommer krav på privata arbetsgivare att kompensera välfärdsförluster.

Ett grundläggande faktum är dock att den offentliga sektorn i allt väsentligt är skattefinansierad och den privata är i det väsentliga marknadsfinansierad. Den struktur som visas i diagrammet och tabellen förklarar på enklast möjliga sätt huvuddelen av det tunga svenska skattetrycket. De 7.5 procenten företagare och deras 30.5 procent anställda, sammanlagt 38 procent, skall betala skatt så att efter-skatt-inkomst finns för de 53.9 procent av befolkningen, som är i offentlig tjänst eller får sin inkomst ur offentliga kassor. Den skatt de senare betalar är rundgång inom offentliga sektorer, en nödvändig rundgång för att skattesystemet skall upplevas som rättvist.

Från enbart denna information om samhällets struktur skulle man gissa att skattetrycket ligger vid ca 54 procent av allt ekonomiskt värde som skapas i landet. Den verkliga siffran är över 60 procent p g a räntekostnader. Vi har under tio års tid lånat stort i in- och utland (att betala tillbaka med framtida skatter) för att upprätthålla den offentliga sektorn.

De egna företagarna utgör 490.000 personer, ca 7.6 procent av väljarkåren. Av dem är 125.000 lantbrukare på heltid med egen gård. Den senare siffran är lägre än den som vanIigen anges eftersom lantbrukare över 65 år har räknats som pensionärer. En lantbrukare idag har en medianinkomst av 55.000:- kronor per år före skatt. Detta ger ett kontantsvagt hushåll och andra familjemedlemmar i hushållet måste bidra till kontantförsörjningen genom anställningar och arbete utanför jordbruket. Medianinkomsten i lantbrukshushållen blir därför 95.000:- kronor per år före skatt.

Övriga 365.000 företagare finns inom industri, handel och service. Dessa företagare får ut. en medianårsinkomst på 100.000:- kronor före skatt till sig själva. Den sammanlagda inkomsten från alla inkomsttagare i deras hushåll är 150. 000:- kronor före skatt Kring dessa medianvärden är spridningen stor.

Bland egna företagare är 74 procent män och 26 procent kvinnor.

Partisympatierna bland företagare fördelar sig så här:

Vinterhalvåret 1984-85 fanns bland företagare 86 procent borgerliga och 13 procent socialister. Moderaterna dominerar bland företagarna. Bland bönderna har centerpartiet en absolut majoritet. Moderaternas starka ställning bland företagarna har knappast en motsvarighet i företagares starka ställning inom moderata samlingspartiet. Partiets förtroendevalda och dess partistämma utgörs mest av offentliganställda.

De anställda i privat tjänst utgör 1.950.000 personer, ca 30.4 procent av väljarkåren. Av dem är 1.389.000 medlemmar i LO. De har en egen inkomst uppgående till 93.000:-kronor per år före skatt och med en medianinkomst i hushållet på 150.000:- kronor per år. 463.000 är medlemmar i TCO. De har en egen inkomst på 114.000:- kronor före skatt och en medianinkomst i hushållet på 185.000:- kronor per år. 59.000 anställda i privat tjänst är med i SACO. Man kan notera att de

anställda i privat tjänst som grupp har högre medianinkomst i sina hushåll än gruppen egna företagare, men variationerna inom båda grupperna är stora.

Bland anställda i privat tjänst är 66 procent män och 34 procent kvinnor.

Partisympatierna bland anställda i privat tjänst fördelar sig så här:

Bland de anställda i privat tjänst fanns under vinterhalvåret 1984-85 52 procent borgerliga och 41 procent socialister.

Socialdemokraterna har 61 procent av de LO-anslutna i privat tjänst. Det är närmare 10 procent lägre än flertalet av 60- och 70-talens mätningar. De LO-anslutna i privat tjänst (Metall, Fabriks, Pappers m fl). har traditionellt varit socialdemokratins kärngrupp. De förlorar nu sin dominans i partiet till kombinatet av offentliganställda och kassaklienter. Bland LO-anslutna i privat tjänst finner man lejonparten av de socialdemokrater som gått direkt till moderaterna sedan valet 1982. Inom privata sektorns LO-anslutna går nu 1-2 procent per år — mest unga arbetare — direkt från socialdemokratin till moderaterna och dessutom en del till mittenpartierna. Det vanligaste skälet bakom dessa partibyten tycks vara en önskan om friare lönerörelser och lägre skatter.

Fortsätter denna trend kommer socialdemokraterna att ha mindre än hälften av LO-folket i privat tjänst på 90-talet. Någon motsvarande åderlåtning till de borgerliga bland LO-folket i offentlig tjänst finns inte. På den offentliga sidan finns istället ett utbyte mellan socialdemokrater och vpk. Väggarna mellan socialdemokrater och borgerliga är tunna på den privata sidan. På den offentliga sidan är det väggarna mellan socialdemokrater och kommunister som är tunna.

Inom lantbruket har lantarbetare och bönder gått samman i en gemensam intresseorganisation. Vi ser rörelser i samma riktning bland unga industriarbetare. De tycker sig allt oftare ha mer gemensamt med de företagare, som anställer dem, än med den offentliga sektorn, som beskattar dem, och med fackföreningar, som samspelar med en s-regering, som vill hålIa deras löner nere men inte kan hålla igen sina egna offentliganställdas lönekrav.

De anställda i offentlig tjänst utgör 1.650.000 personer, ca 25.8 procent av väljarkåren. Många arbetar på deltid.

De 849.000 offentliganställda LO-medlemmarna har en medianinkomst för egen del av 81 .000:- kronor per år före skatt. De lever i hushåll med en sammanlagd medianinkomst av 145.000:- kronor före skatt.

De 560.000 offentliganställda TCO-medlemmarna har en egen medianinkomst av 94.000:-kronor. I deras hushåll är den sammanlagda medianinkomsten 175.000:- kronor. Bland anställda i offentlig tjänst är 35 procent män och 65 procent kvinnor.

Partifördelningen bland de offentliganställda är:

Bland de offentliganställda vinterhalvåret 1984-85 fanns 50 procent socialister och 48 procent borgerliga.

Sverige har idag 1.800.000 kassaklienter. Huvuddelen av dem är ålderspensionärer, 1.410.000 personer. Över en halv miljon är över 75 år; de är flera än förstagångsväljarna.

Ålderspensionären 65-75 år har en medianinkomst i eget namn på 58.000:- kronor före skatt. I hushållen där de bor är den sammanlagda inkomsten 87.000:- kronor.

Förutom ålderspensionärer har vi 390.000 förtidspensionerade, långtidssjukskrivna under 65, långsiktigt arbetslösa och andra som får sin försörjning via försäkringskassan, a-kassan eller socialhjälpen. Deras medianinkomst är 61.000:- kronor före skatt. De lever vanligen i hushåll där det finns andra inkomsttagare och den sammanlagda medianinkomsten för hela deras hushåll är 99.000:- kronor.

Bland kassaklienter är 45 procent män och 55 procent kvinnor.

Bland pensionärer och andra kassaklienter finns 56 procent socialister och 43 procent borgerliga (vinterhalvåret 1984-85).

I Sverige finns numera bara 160.000 hemmafruar och hemmamän under 65 år. De försörjs av sin make/maka. Landsbygden har en dubbelt så stor andel som städerna av hemarbetande. Gruppen består av 98 procent kvinnor och 2 procent män. Hushåll med hemarbetande har en medianinkomst av 101.000.- kronor före skatt.

Partisympatierna bland hemarbetande är:

Bland hemarbetare finns 57 procent borgerliga och 42 procent socialister. Kristen demokratisk samling har en starkare ställning i denna grupp än någon annan försörjningskategori.

De studerande över 18 år (dvs med rösträtt) utgör 360.000 personer. Många av dem har statliga studiemedel och skulle kunna räknas till kassaklienter. Men eftersom stora delar av studiestödet har återbetalningsklausuler gör vi inte det. 15 procent av de studerande är över 30 år.

Medianinkomsten för en studerande över 18 år tycks ligga kring 26.000:- kronor per år före skatt. Hushållsinkomsten är 61.000:- kronor.

Av de studerande är 47 procent män och 53 procent kvinnor.

Partisympatierna bland de studerande är:

Bland de studerande är 53 procent borgerliga och 44 procent socialister.

De studerandes partipreferenser avviker ganska mycket från de som finns i den offentliga sektorn. Ändå leder de flesta utbildningsvägar som finns i dagens Sverige till jobb i den offentliga sektorn. Det är därför sannolikt att de studerandes partisympatier senare i livet kommer att förskjutas mot den offentliga sektorns partier, framför allt mot s.

Den klasskamp som följde med industrialiseringen kom i Sverige att utkämpas med fredliga medel. Arbetarklass stod mot borgarklass, och klasserna företräddes av sina partier och intresseorganisationer. Klasskampen blev avtalsrörelse och valrörelse.

Totalt finns 1.918.000 fackanslutna inom den privata sektorns organisationer och 1.605.000 inom den offentliga sektorns organisationer. Siffrorna kommer från de fackliga organisationernas medlemsstatistik. Man kan tillägga att en hel del fackmedlemmar — t ex alla arbetslösa — av oss klassificeras som kassaklienter, inte som anställda.

I de fackliga centralorganisationerna har de offentliganställda majoritet i TCO och SACO/SR och de privatanställda har majoritet i LO. De fackanslutnas fördelning på offentlig och privat tjänst inom de olika centralorganisationerna visas i denna uppställning:

Inom LO dominerar de privatanställda och därmed klasskampstänkandet. Inom TCO och SACO dominerar de offentligt anställda och sektorskampstänkandet. I klasskampen är målet för facket att få så stor andel av företagens överskott som möjligt. I sektorskampen är målet att se till att man ligger på samma nivå och helst före andra grupper av anställda.

Förbund för privatanställda inom LO har skaffat en egen samarbetsorganisation för att stå emot de offentliganställdas politiska tryck.

De privatanställda vill numera undvika en total samordning av avtalsrörelserna. De vet att extra lokala lönepengar finns hos många framgångsrika företag och att lokala (vilda) strejker är ett effektivt sätt att få del av dem. På den offentliga sidan är lokala strejker inte alls så matnyttiga. De offentliganställda är böjda att bejaka samordning av avtalsrörelsen och ställer upp på statsmakternas krav på centralisering av förhandlingarna. Genom samordningen är de offentliganställda mer säkra på sin kompensation.

Det är väsentligt att hålla i minnet att partiväsendet hittills har organiserats i klasskampens tjänst. Vänsterpolitiken kunde utgå från att man borde ta från de rika och ge till de fattiga och skapa jobb åt alla — så länge man inte gick så långt att näringslivets tuppar som värpte guldäggen dog ut eller flyttade utomlands. Och högerpolitiken kunde utgå från att sedan väl försvar och allmänintresse fått sitt skulle företagsamhetens privilegier och de besuttnas rätt till egendom bevaras och man skulle få behålla största möjliga andel av sin inkomst. I politikens mittfält uppstod i Sverige en stor värdegemenskap. Extrempartierna var antingen små som kommunisterna eller obefintliga som fascisterna.

Den stora konflikten i samhället är nu inte bara eller ens huvudsakligen klasskamp utan sektorskamp, en kamp om resurser mellan den privata och den offentliga sektorn. Den kampen utspelas också med fredliga medel och med partier och intresseorganisationer som sektorernas representanter. Klassröstningen övergår i åsiktsröstning — och det är framför allt åsikter om gränsen mellan privata och offentliga sektorn (inkl skatternas höjd) som blir utslagsgivande för partivalet.

Som framgått av vår översikt är det tre partier som har större förankring i den offentliga sektorn än i den privata: folkpartiet (53 av 100 folkpartister är offentligförsörjda), socialdemokraterna (55 av 100 är offentligförsörjda) och vänsterpartiet kommunisterna (59 av 100 är offentligförsörjda). Det förefaller som om Sverige fått en struktur som tillförsäkrar de offentliganställdas partier (vpk, s och fp) en ointagbar majoritetsmakt.

Folkpartister i den offentliga sektorn har traditionellt varit lärare och sjuksköterskor. Partiet har på senare år blivit ambivalent till den offentliga expansionen. Folkpartister som Bert Levin har legat bakom förslaget att ordna daghem med kommunal delfinansiering men i privat regi (AB Pysslingen) vilket stoppades av s och vpk i riksdagen.

Det i särklass dominerande partiet inom den offentliga sektorn är socialdemokraterna.

Socialdemokratin började på 30-talet den långa processen att betrakta statsmakten som vän snarare än som fiende. Man lade utbyggnaden av välfärden i offentlig regi. Någon tid — kanske till 40-talets slut — var det ännu möjligt för socialdemokrater att tänka sig att vägen till välfärd gick över kooperationen, egnahemsrörelser, fackets a-kassor, sparbanker knutna till arbetarkommuner och ett arbetarrörelsens eget försäkringsbolag. Men (av ännu av forskningen outredda skäl) kom offentliga myndigheter att bli instrumenten för välfärdspolitiken. I valrörelse efter valrörelse kunde man segra på temat bygg ut den offentliga välfärden. Socialdemokratin blev inte bara ett industriarbetarparti utan partiet för det nya skattefinansierade tjänstekomplexet. Med pensionsreformer blev det också pensionärernas stora parti. Partiet står alltså idag som en pall på tre ben: industriarbetare, offentliganställda och kassaklienter. Industriarbetarbenet vacklar och de övriga benen växer. När de offentligförsörjda sedan 1982 är i majoritet i väljarkåren kan man i valrörelse efter valrörelse segra på temat: försvara den offentliga välfärden.

När de offentligförsörjda var i minoritet lockade socialdemokratin med utbyggd välfärd. Det var synnerligen effektivt och ledde till ett 44-årigt maktinnehav. Nu när offentligförsörjda är i majoritet lockar socialdemokratin med bibehållen välfärd. Det räckte för att få en regeringsduglig majoritet 1982 — första valet med offentligförsörjt flertal i väljarkåren — och vi står nu inför frågan om maktinnehav på denna basis kan cementeras.

I valrörelsen 1982 var karensdagarna den stora symbolfrågan för välfärdsstatens försvarare och navet för den socialdemokratiska valmaskinen. I valrörelsen 1985 utvecklas en hel ideologi och stämning kring välfärdssystemen. I filmer, broschyrer och på affischer utvecklar socialdemokratin tesen att i de offentliga välfärdssystemen finns det Sverige har av bry-sig-om. Utan de offentliga välfärdssystemen blir livet rått och kort för alla utom de rika och starka.

De borgerliga är handfallna inför denna attack. De flesta har glömt borgerlighetens klassiska sätt att möta sociala problem genom att stärka familjen och upprätthålla en kristen morallära, förlita sig på privata läkare, frivilliga hjälpinsatser etc. De borgerliga känner inget annat alternativ till det rådande välfärdssystemet än en ökad valfrihet genom viss privatisering i utförandet av tjänsterna och en ökad användning av avgifter. Alla borgerliga partiprogram förutsätter egentligen en stor offentlig välfärdsapparat. Socialdemokraterna sätter emellertid etiketten "systembyte" på deras förslag. Den socialdemokratiska agitationen kring första maj 1985 gav Sifo en möjlighet att mäta genomslaget av denna agitation när den är oemotsagd. Sifo frågade: "Tror Du att moderaterna om de får regeringsmakten kommer att införa utländskt inspirerade experiment med välfärden eller tror Du inte det?" I 430 intervjuer den 23-24 april svarade 21 procent att de trodde det. I 807 intervjuer den 2-7 maj svarade 24 procent att de trodde det, 3 procent flera än före första-majtalen. Så sprids en rädsla i väljarkåren.

Rädslan ökade under första-majhelgen. Den var mest påtaglig bland de 233 kvinnor i offentlig tjänst som intervjuades.

I valrörelserna 1982 och 1985 har en socialdemokratisk agitationslinje mejslats ut som säkert kommer att vara med oss resten av seklet. Utåt presenteras partiet som garanten för omsorg i offentlig regi för alla. Inåt mot den offentligförsörjda majoriteten i partiet presenteras partiet som garanten för jobben i den offentliga sektorn och för bidragens bestånd. Detta är en stark, nästan oslagbar position i debatten: att ohämmat bry sig om den egna försörjningen och arbetsplatsen och samtidigt framstå som om man bryr sig om alla medmänniskor.

Det politiska etablissemanget i Sverige har så att säga återförsäkrat sina återval genom att göra majoriteten av väljarna offentligförsörjda. Finns det då ingenting som kan bryta denna bastion? Jo, under gynnsamma omständigheter kan partier och organisationer med huvudsaklig förankring i den privata sektorn ändå ta makten. Fyra sådana omständigheter är:

Den första av dessa omständigheter föreligger idag. Än blåser högervindar någon tid över Västeuropa. (Den kritiska punkten för en vindkantring är valen i Nederländerna 1986; Holland är Europas Kalifornien och värderingsförändringar märks först där.)Den andra omständigheten kanske är på väg i Sverige. Låt oss ägna avslutningen av detta nyhetsbrev åt några spekulationer kring krisen i den offentligtdominerade ekonomin.

Inget samhälle har tidigare funnits som styrts enligt demokratiska majoritetsprinciper och haft en absolut majoritet av offentligförsörjda. Vi vet därför inte av erfarenhet vad som kommer att ske med ett sådant samhälle. Men utifrån belagda samhällsvetenskapliga och ekonomiska teorier kan man bilda sig en föreställning.

Ett samhälle i vilket den grundläggande beslutsregeln är majoritetsstyre faller antagligen i sken när majoriteten av medborgarna är offentliganställda och/eller lever ur offentliga kassor. Det blir skenande skatter, skenande inflation, skenande räntor, skenande lånekarusell. Sverige är den första västerländska demokrati som fått en offentlig majoritetssektor. Vår utveckling håller på att bli ett åskådningsexempel för utländska politiker, bankirer och samhällsdebattörer.

Lite till mans har vi själva börjat förstå sammanhangen:

Vilken sida av kvittot läser väljarna 1985? Fram till maj månad läste väljarna mest den positiva framsidan. Då gick det bra för regeringspartiet. Men med de offentliganställdas (TCO-S) konflikt och chockhöjningen av räntan är det rimligt att väljarna även läser baksidan. Häri ligger de borgerligas hopp att trots permanent dåliga odds ändå vinna 1985.

Vid tiden för 1988 års val kommer de offentligförsörjda att uppgå till ca 55-56 procent av väljarkåren om nuvarande trender inte bryts. Då blir det svårare för de borgerliga att vinna.