S som överhet

I frihetsfrågor kan man hävda att 80-talets väljare är känsligare än 70-talets väljare.

Valet 1976 förlorades av socialdemokratin bl a därför att partiet fått en stämpel på sig att vara byråkraternas och överhetens parti med den maktens arrogans som detta medför. (Se INDIKATOR. november 1976. De andra skälen till s-förlusten 1976 var kärnkraften och Meidner-fonderna.) Under oppositionsåren 1976-82 lyckades inte partiet helt sudda ut bilden att vara pamp- och överhetsparti. Tillbaka i regeringsställning har partiet sökt en mjukare framtoning, men bilden av pampar, byråkrater och överhet har trots detta återkommit.

Det skattefinansierade tjänstekomplexet

På 50-talet betraktades Dwight D Eisenhower som en samarbetsingenjör och organisationsmänniska av stora mått. Bakom sig hade han en lysande militär bana: han kallades Europas befriare. Han hade också varit halvbra rektor för Columbia-universitet i New York och framgångsrik, golfintresserad president. Ingen kallade honom intellektuell. I sitt avskedstal den 17 januari 1961 till det amerikanska folket när han lämnade presidentposten gav han emellertid många intellektuella en aha-upplevelse. Så här talade han och sade innan han gick in i rollen som avtackad landsfader:

"Före andra världskriget hade Förenta Staterna ingen vapenindustri. De amerikaner som smidde plogar kunde, om nöden krävde, smida svärd.

Men vi kan inte längre ta risken att lita till ett improviserat försvar. Vi har tvingats skapa en stående rustningsindustri av ofantliga proportioner. Dessutom tjänstgör 3.5 miljoner män och kvinnor inom krigsmakten. Summan av våra årliga utgifter för att trygga landets militära säkerhet är större än de sammanlagda vinsterna av alla Amerikas företag.

Sammansmältningen av en väldig krigsmakt och en omfattande rustningsindustri är ett nytt fenomen i Amerika. Dess totala inflytande - ekonomiskt, politiskt och även andligt - gör sig känt i varje stad, i varje delstatsparlament, inom varje del av landets styre. Vi erkänner den absoluta nödvändigheten bakom denna utveckling. Men vi får inte bortse från dess allvarliga innebörd. Den påverkar våra arbeten, våra resurser, vår försörjning, ja, själva strukturen i vårt samhälle.

Inom regeringsmakten måste man vara på sin vakt mot det militär-industriella komplexet och förhindra det från att vinna obefogat inflytande, vare sig den avsiktligt söker det eller ej. En ödesdiger ökning av oberättigat maktutövande är möjlig, och den faran kommer att bestå.

Vi får aldrig tillåta att det inflytande som denna kombination bär med sig sätter vår frihet eller våra demokratiska institutioner i fara. Vi bör inte ta någonting för givet. Enbart ett vaket och välinformerat folk kan genomdriva den rätta avvägningen mellan försvarets stora industriella och militära apparat och våra fredliga mål och medel, så att landets säkerhet och frihet kan växa sida vid sida."


Samhällsvetare som hörde honom visste genast att han hade rätt. Det fanns studier, dataserier, fakta, episoder ur amerikansk samtidshistoria som bekräftade analysen. Det var något i amerikanska samhället som inte stämde med konstitutionens anda om var makten skulle finnas och hur man skulle ställa den till ansvar. Men ingen, hade gjort analysen så enkel och klar som President Eisenhower. Begreppet "det militär-industriella komplexet" vann allmän genklang, det blev vad man kallar ett hushållsord.

När Olof Palme drar sig tillbaka som ordförande i SAP och som statsminister kan han hålla ett liknande tal till den svenska nationen innan han går in i rollen som avtackad landsfader. (Han får säkert en sådan roll när den tiden kommer!) Talet skulle handla om ett komplex i Sverige av ofantlig proportion och inflytande. Man kan kalla det för "det skattefinansierade tjänstekomplexet". (Palme kan kanske finna ett vackrare och smidigare ord.) Detta kan Palme säga:

Före 30-talets depression hade Sverige inget utbyggt välfärdssystem. De som tjänade pengar kunde, om nöden krävde, bidra till välgörenhet.

Men vi kunde inte längre ta risken av improviserade insamlingar, sponsoring och välgörenhet. Vi har tvingats skapa en stående serviceapparat av ofantliga proportioner. Det är närmare en miljon människor, som arbetar i offentlig regi eller i AMS arbetsmarknadspolitiska projekt, människor som är organiserade bl a i de offentliganställdas fackliga organisationer, i landstingsförbund och kommunförbund. De sammanlagda utgifterna för vår sociala trygghet är större än de sammanlagda vinsterna för Sveriges företag.

Sammansmältningen av en stor offentlig sektor och mäktiga organisationer är ett nytt fenomen för Sverige. Dess totala inflytande - ekonomiskt, politiskt, ja, även på det andliga klimatet - gör sig känt i varje kommun, varje landsting, och i regering och riksdag. Vi erkänner den absoluta nödvändigheten bakom denna utveckling. Men vi får inte bortse från dess allvarliga innebörd. Den påverkar våra arbeten, våra resurser, vår försörjning, ja, själva strukturen i vårt samhälle.

Inom regeringskansliet måste man vara på sin vakt mot det skattefinansierade tjänstekomplexet och förhindra det från att vinna obefogat inflytande, vare sig den avsiktligt söker det eller ej. En ödesdiger ökning av oberättigat maktutövande är möjlig, och den faran kommer att bestå.

Vi får aldrig tillåta att det inflytande som denna kombination bär med sig sätter vår frihet eller våra demokratiska institutioner i fara. Vi bör inte ta någonting för givet. Enbart ett vaket och välinformerat folk kan genomdriva den rätta avvägningen mellan det skattefinansierade tjänstekomplexet och våra humanitära välfärdsmål och medel så att folkets trygghet och frihet kan växa sida vid sida.

Det skattefinansierade tjänstekomplexet har vida förgreningar i samhället. Man möter ofta föreställningen att Olof Palme är det skattefinansierade tjänstekomplexets ledare. Det är fel. Komplex är inte hierarkier i vilka det finns en ledare på toppen. Antagligen är Palme oftare komplexets fånge än dess pådrivare. Eisenhower ledde inte det militär-industriella komplexet från Vita Huset; han kände dess vilja i sina egna beslut.

Som symbolfigur för komplexet använder den borgerliga pressen med förkärlek Sigvard Marjasin, fackföreningsledaren för kommunalarbetare, sjukvårdsbiträden, skolstädare m fl. Men det är missvisande för den i vid mening mäktigaste delen av komplexet är tjänstemän. Här har vi inte att göra med gamla tiders officerare och ämbetsmän (jurister, lärare, präster) utan med vår tids nybyråkrater ("uppkomlingsbyråkrater" säger de gamla ämbetsmännen): arbetsförmedlare, barnstugeföreståndare, energirådgivare, fritidspedagoger, försäkringskassans handläggare av alla slag, jämställdhetsombud, konsumentsekreterare, kultursekreterare, skolkuratorer, sjukvårdsbyråkrater, socialassistenter, ungdomskonsulenter etc etc. Listan av skattefinansierade yrken som tillkommit efter andra världskriget kunde fylla en hel tidningssida.

Lika litet som man kan sätta likhetstecken mellan USAs krigsmakt och det amerikanska militärindustriella komplexet kan man sätta likhetstecken mellan Sveriges offentliga sektor och dess skattefinansierade tjänstekomplex. Komplexen måste definieras med en uppräkning som går utöver nämnda strukturer. Dessutom måste definitionen innehålla en specifikation av ett maktnätverk och dess hegemoniska symbolmiljö — nationell trygghet ("national security") i USA; social trygghet i Sverige.

Rent konkret är det skattefinansierade tjänstekomplexet kommunförbund, kommuner och kommunalråd; landstingsförbund, landsting och landstingsråd; nybildade verk och myndigheter (eller nya avdelningar i gamla verk och myndigheter); i komplexet ingår AMS och de offentliganställdas fackföreningar både på LO- och TCO-sidan. Företrädare för det skattefinansierade tjänstekomplexet dominerar numera på socialdemokratiska partikongresser, de är i majoritet också på vänsterpartiet kommunisternas kongress, på folkpartiets landsmöte, på moderaternas stämma. Sanningen är att våra politiska församlingar är ockuperade av det skattefinansierade tjänstekomplexets folk — riksdag, landsting, kommunfullmäktige.

Ideologin i det skattefinansierade tjänstekomplexet framhåller att man hjälper de svaga mot starka makter och mot olyckans nyckfullhet. Förvisso finns det mycket av god vilja och goda gärningar hos dess företrädare. Varje dag, varje vecka, år ut och år in. Utan dem skulle vårt samhälle vara både grymmare och osäkrare. Det måste dock också sägas att de nya byråkraterna har mycket makt över enskilda, men tar sällan ansvar utöver en snäv tolkning av vad som är skrivet i reglementet: ett svårt och dyrt fall bollas gärna till en annan myndighet, allt enligt reglementet.

Det skattefinansierade tjänstekomplexet kännetecknas av en synnerligen snabb tillväxt. Det växer i goda tider då  huvudmännen har mycket pengar. Det växer också i dåliga tider då AMS får ökade anslag och då ungdomslagen slussar arbetsmarknadens nybörjare in under komplexets breda vingar. Komplexets expansion finansierades på 30-, 40- och 50-talen av ökade inkomstskatter. På 50- och 60-talen kom försäljningsskatterna (oms och moms) som ny stor finansieringskälla. På 60-och 70-talen var det löneskatter (arbetsgivaravgifter mm) som svarade för expansionen. På senare hälften av 80-talet kommer avgiftsfinansieringen. Nyliberala kommer att säga att avgifterna gör det möjligt att sänka andra skatter. Det blir antagligen lika sant som när Tage Erlander hävdade att oms skulle göra det möjligt att sänka inkomstskatten. Komplexet kommer helt säkert att se till att avgifterna kommer ovanpå alla andra skatter. Gunnar Myrdal har i boken Hur Sverige styres satt fingret på en öm punkt i den svenska grundlagen som underlättar komplexets expansion: i motsats till USA och flera andra länder tvingar vi inte offentligt anställda att avgå när de blir valda, till politiska poster. Det har lett till att offentligt anställda i rollen som politiker beviljar sin egen sektor all slags expansionsmöjlighet.

Komplexet konsolideras. Det senaste draget i konsolideringsprocessen är att AMS-pengar för beredskapsarbeten omvandlas till anslag för fasta jobb i kommunerna. Patrik Engellau har liknat nutidens Sverige vid en cementklump, en metafor som brukar väcka igenkännande leenden i de flesta kretsar. Cementen heter kanske det skattefinansierade tjänstekomplexet.

De värderingar som utmärker det skattefinansierade tjänstekomplexet kan avläsas i diagrammen i Svensk Monitor 1984 under rubriken för personer verksamma som "tjänstemän i offentlig tjänst" eller rubriken verksam inom "vård och utbildning". Typiska värderingar inom dessa grupper är:

Därutöver finns överrepresentation av värderingar vanliga hos unga människor och hos kvinnor, de grupper som f n dominerar bemanningen av det skattefinansierade tjänstekomplexet. Här finns således en hög uppskattning av självutveckling, personlig differentiering och intraception. (Intraception är benägenheten att lyssna till inre signaler snarare än yttervärldens statussymboler.) De senare värderingarna uppmuntras inte av komplexet utan är resultatet av dess nuvarande demografiska rekrytering.

Det skattefinansierade tjänstekomplexet har som synes anti-kommersiella och anti-industriella värderingar. Det parti som idag mest har dessa värderingar är vänsterpartiet kommunisterna. På sikt kan antingen vpk eller en vpk-liknande socialdemokrati bli det skattefinansierade tjänstekomplexets parti. I valrörelsen 1985 är många av dess medlemmar borgerliga, men man skall inte räkna med att borgerligheten behåller deras lojalitet. De lär sig snart att smöret finns på den andra sidan av brödet, om de inte redan vet det.

Motståndet mot det skattefinansierade tjänstekomplexet finns hos konservativa ämbetsmän av den gamla skolan, hos småföretagare och hos industrianställda (både tjänstemän och arbetare). Motståndet manifesteras på flera sätt: i protester mot skattehöjningar, i motvilja mot följsamhetsklausuler i avtalsrörelser, i krav på privatisering, i samarbete mellan LOs industriförbund. På alla dessa punkter har komplexet med lätthet vunnit över kritikerna. Idag tycker sig näringslivet och industrin segla i opinionens medvind – men de viktiga besluten i landet tas inte i deras intresse utan i det skattefinansierade tjänstekomplexets intresse. Man kan lura sig genom att förväxla opinion och makt!

Även starka grupperingar i samhället, t ex industri och näringsliv, tycks ha föga att sätta emot det stora komplexet. Företagen står till tjänst med skatteinsamlingen av moms, inkomstskatt, arbetsgivaravgifter. Om företagen höjer lönerna på grund av sina framgångar på marknaden så följs detta vips av lönehöjningar inom det skattefinansierade tjänstekomplexet, vilket driver upp skatterna (och kostnaderna) än mer.

I USA har media en relativt självständig ställning gentemot det militärindustriella komplexet. I Sverige stöder media i allt väsentligt det skattefinansierade tjänstekomplexet. Den historiker som läser 60- och 70-talens svenska tidningar eller som spelar upp deras eterprogram kommer att behöva leta länge för att finna annat än marginell kritik mot AMS eller mot sjukkassan eller mot landstingets sjukvård. Radion och televisionen är inte oberoende av statsmakternas finansieringsbeslut, pressen klarar sig inte utan det statliga presstödet. Det fria ordets företrädare har börjat snärjas i samma garn som de offentligt anställda och de omfattar ofta samma anti-industriella värderingar. Men man skall naturligtvis inte tolka detta att sätta gränser och acceptera som om journalisterna hade subsidier i tankarna när de gör sitt jobb.

Samhällsvetenskapen tar sina problemformuleringar från det skattefinansierade tjänstekomplexet, antingen genom direkt uppdragsforskning eller genom intellektuell kapitulation. Att de stora byråkratierna och stordriften i service ofta fungerar dåligt är helt visst dagsens sanning också i samhällsvetenskapliga kretsar. Men detta betraktas som tekniska problem som kan lösas, gärna med samhällsforskarnas hjälp.

Den fria fackföreningsrörelsens funktionärer har dragits in i det skattefinansierade tjänstekomplexet. Fackföreningarna har fått ett dubbelbeskattningsavtal med staten, det slags avtal som staten brukar sluta med andra suveräna stater. De medlemsavgifter som betalar funktionärernas löner och verksamhet är inte avdragsgilla i vanlig mening, de krediteras medlemmarnas inkomstskatt på samma sätt som skatt betald i utlandet krediteras skatt i hemlandet. Ekonomiskt sett är effekten densamma som om avgifterna betalades ur statskassan.

När andra hälften av 1900-talet summeras upp kommer man att finna att alla viktiga beslut i Sverige gått i det skattefinansierade tjänstekomplexets favör.

I Amerika lossnade tillfälligt det militärindustriella komplexets grepp över samhället av Vietnam-krigets fiasko. Media och universiteten vann då över komplexet! Under Reagan har emellertid komplexet återtagit mycket av sin maktställning även om medla fortfarande är kritiska.

I Sverige kan vi inte räkna med att media eller universiteten bryter det skattefinansierade tjänstekomplexets makt över sinnena och inkomsterna. Den enda konstellation som kan bryta komplexets grepp över samhället finns inte idag: det är en ohelig allians mellan börsföretagen och småföretagarna, SAF och LOs industriförbund, kooperationen och sparbanksrörelsen. I slutändan är det också komplexets eget folk som avgör dess framtid. Många av dem är innerligt ledsna på cementklumpen och söker utlopp för sin kreativitet i arbetet på att rädda välfärdsstaten.

Ett scenario. Vår konstitution har förutsatt att de politiska partierna skall kunna hantera alla slags politiska problem. Men ett svenskt parti är i praktiken oförmöget att ge sig på det skattefinansierade tjänstekomplexet. Att reducera någon del av komplexet – t ex omvandla den offentliga åldringsvården till kooperativ eller försäkringsfinansierad verksamhet – skulle inte bara leda till omedelbara väljarförluster utan också ge partiet en stämpel som skulle förfölja det i framtiden. Sådan är den demokratiska debatten.

Om moderaterna bildar regering i september 1985 – något som nu verkar troligt – prövas den enda återstående reguljära parlamentariska möjligheten att hantera det skattefinansierade tjänstekomplexet och dess vidhängande budgetunderskott. Om (eller när) också moderaterna misslyckas kan alla se att det krävs extraordinära åtgärder.

I Finland med sin starka presidentmakt kan problem av detta slag lösas med utnämning av en tillfällig tjänstemannaregering. Vi skulle behöva en motsvarande möjlighet att rädda partiernas ansikte. Med stöd och påtryckning från den oheliga alliansen kan talmannen föreslå partiledarna en pakt i avsikt att rädda partiernas och riksdagens framtida hegemoni. Han skulle t ex kunna föreslå en regering av generaldirektörer, chefer i näringsliv och kooperation, domare m fl duktiga personer som kan leda och tål att bli impopulära. Partierna förbinder sig (1) att inte fälla en sådan regering när den strukturerar om den offentliga sektorn och (2) att acceptera en grundlagsändring som medför att politiker automatiskt och permanent förlorar sina jobb i skattefinansierad verksamhet när de blir valda i allmänna val.

Tilläggas kan bara att på Sifo används inte scenarier för att förutsäga framtiden utan för att med konkretion stimulera till tänkande.

 

* * * * *

Copyright (c) 1985 Sifo Förlag AB. Reprinted by permission.

INDIKATOR - Sifos politiska nyhetsbrev - ger opinionsledare och personer i ansvarsställning upplysningar om det rådande opinionsläget och förändringar i samhället.

Siffermaterialet till INDIKATOR är vanligen hämtat från Sifos s k veckobussar, den löpande serie av intervjuer vid hembesök som Sifo gör två eller tre gånger i månaden med ett representativt riksurval av befolkningen i åldern 16-74 år. Forskare kan beställa utförliga tabellrapporter eller avidentifierade databand med svaren på frågor sam redovisats i INDIKATOR. Normalt har minst 1000 personer intervjuats vid de mätningar som redovisas i INDIKATOR.

Redaktör och ansvarig utgivare Hans L Zetterberg

ISSN-nummer 0345-5262