1984:1
21 mars 1984

 Samlevnadsmönster och familjepolitik i förvandling

Ekonomin är det största hindret för att skaffa och ha barn. Ett brett stöd ges åt den familjepolitik med vårdnadsbidrag som först formulerats av kds och centerpartiet och numera dessutom företräds av moderaterna. En majoritet av svenska folket är också överens om att kvinnan tagit makten i samlevnaden – men man har ännu motstridiga föreställningar om vilka konsekvenser detta kan få.

Överlever familjen?

Rubrikens fråga har i olika former varierats i otaliga artiklar kring årsskiftet. De nya befolkningssiffrorna visade att Sverige inom ett eller ett par år kommer att få en minskande befolkning. Allt fler rapporter har också kommit om familjernas utsatta ekonomiska ställning. Ett tredje skäl till det nuvarande intresset för familjefrågor är den fortsatta debatten om rollfördelningen inom familjen: vad kan och bör mannen respektive kvinnan bestämma om och ta ansvar för?

Vem vill ha barn?

I tabellen nedan redovisas svaren på frågan: "Kan du tänka dig att skaffa (fler) barn?" från män och kvinnor med barn i hushållet.

I den äldre åldersgruppen minskar önskan att skaffa fler barn med stigande barnantal. Det gör den däremot inte bland de yngre: också de som har två eller fler barn (varav de allra flesta har två) bibehåller sin önskan om åtminstone ett barn till. Kvinnorna i Sverige föder i genomsnitt 1,6 barn. För att befolkningen inte skall minska på sikt borde talet vara drygt 2. Önskan att föda fler än två barn finns, men när denna önskan skall realiseras stöter den tydligen på hinder av olika slag.

En del av de förhållanden som hindrar män och kvinnor att skaffa sig fler barn berörs i detta nummer av Indikator.

En jämförelse mellan yngre (18-29 år) och äldre (30-49 år) med hög respektive låg utbildning visar att önskan att skaffa (fler) barn bevaras upp i åren i högre utsträckning bland de högutbildade. Det är också naturligt. Studier och den första tiden på arbetsmarknaden är avgörande för både män och kvinnors möjligheter att etablera sig. Jämförelserna mellan förhållandena 1967 och 1983 i nästa avsnitt visar också att kvinnorna i dag känner nödvändigheten av att skaffa sig en egen ekonomisk bas i högre grad än tidigare. Män och kvinnor med lång utbildning "lagrar" alltså önskan att skaffa barn upp i åren.

Vad skulle ett barn föra med sig?

1967 ställde Sifo för en statlig utredning ett antal frågor om samlevnad (redovisade i SOU 1969:2). En av dessa frågor, med dess fasta svarsalternativ, "Vad skulle hända dig om du fick barn under den närmaste tiden?" upprepades i denna undersökning och svaren fördelades på följande sätt:

Andel bland 18-29-åringar som instämt med de olika påståendena nedan:

Omedelbart framträder hur den nya jämställdheten tynger kvinnan: Siffrorna för könen har i stort sett bytt plats beträffande alternativet "Jag skulle bli tvungen att skaffa ett bättre arbete". Andelen män som anger att de skulle vara tvungna att avbryta sina studier är nära nog oförändrad, men den har fördubblats för kvinnornas del. Också andelarna som svarat "Jag skulle inte få råd med mycket som jag har nu" visar hur mycket tyngre det ekonomiska hänsynstagandet idag vilar på kvinnan jämfört med tidigare.

Kan politikerna hjälpa?

Familjepolitiken har under lång tid varit ett centralt område i det reformarbete som byggt upp den svenska välfärdsstaten. Också idag är den aktuell. Mot denna bakgrund är det intressant att undersöka vad man tror om politikens möjligheter idag efter minst fyrtio års erfarenheter av familjepolitik och nästan tio års ekonomiska svårigheter.

Det visar sig att inställningen till politikens möjligheter är mycket skiftande mellan olika grupper. Frågan "Tror du att man kan öka människors vilja att skaffa barn genom olika politiska åtgärder eller tror du inte att det finns någon sådan möjlighet till påverkan?" besvarades så att  39 procent av alla i  undersökningen instämde i påståendet: "Jag tror att man kan påverka viljan att skaffa barn genom politiska åtgärder". Man instämde i detta påstående i högre grad ju högre utbildning och ju högre samhällsställning man innehade. 67 procent av de högutbildade männen och 56 procent av de högutbildade kvinnorna i åldern 3049 år besvarade frågan jakande men bara 42 respektive 29 procent av de lågutbildade männen och kvinnorna i samma ålder. De yngre, välutbildade männen och kvinnorna var däremot inte så förtröstansfulla och var därför mer lika övriga grupper.

Ju högre socialgrupp desto mer förtroende gentemot politikerna visade man också: tre av tio, fyra av tio och fem av tio av respektive arbetare, lägre medelklass och högre yrken förlitade sig på politikernas möjligheter. Mot denna bakgrund är det inte heller förvånande att över 60 procent av vpk-väljarna hyste samma positiva inställning, medan de andra partiernas sympatisörer låg kring 40 procent, utom centerns, av vilka endast 3 av 10 besvarade frågan jakande.

Det fackliga medlemskapet gav starkt utslag i så motto att hela 75 procent av SACO/SRs medlemmar litade till politikens möjligheter medan motsvarande tal för LOs medlemmar var 36 och för TCOs 46. (75 procent av SACO/SRs medlemmar arbetar f ö inom den offentliga sektorn.)

De fyrtio procent av alla som angav att de trodde på möjligheten att genom politiska åtgärder påverka människornas vilja att skaffa barn fick vidare rangordna olika åtgärders angelägenhet genom att välja tre av sex alternativ. Dessa var:

Man fick också ange om man menade att alternativet var väsentligt, ganska väsentligt eller inte så väsentligt. Också här gav ekonomin klart utslag: först satte man en ekonomisk förbättring genom ökade barnbidrag eller på annat sätt, därefter kom en lugnare tillvaro för barn och föräldrar och, nästan lika angeläget, en ökad trygghet genom en minskning av arbetslösheten. Också det sistnämnda har ju en ekonomisk innebörd.

1. Nio av tio röstade för en förbättring av barnfamiljernas ekonomi. Sju av tio ansåg detta vara mycket väsentligt.
2. Sju av tio röstade för förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar och fem av tio ansåg detta vara mycket väsentligt.
3. Sex av tio röstade för en minskning av arbetslösheten och fem av tio ansåg detta vara mycket väsentligt.

Hela 84 procent av dem som har barn under sju år hemma (och som tror på politikens möjligheter) anser att en ekonomisk förbättring för barnfamiljerna vore mycket väsentlig för att öka viljan att skaffa barn. Denna inte bara ekonomiskt utan också på andra sätt pressade grupp rangordnar de övriga åtgärderna på följande sätt: fem av tio anser det vara mycket väsentligt med bättre tillgång på dagisplatser, liksom att göra barns och föräldrars tillvaro lugnare genom att minska arbetstiden och likaledes fem av tio anser det vara mycket väsentligt att minska arbetslösheten. Ungefär 15 procent av dem anser att en minskning av drogmissbruk och brottslighet för att öka tryggheten i samhället är mycket väsentlig.

Hushåll med barn under 19 år värderar –  i motsats till småbarnsföräldrarna –  olika insatser på ungefär samma sätt som genomsnittet av dem som tror på politiken. Inte heller en uppdelning av familjerna med hemmavarande barn under 19 år efter familjeinkomst ger några större skillnader mellan olika inkomstgrupper. En redovisning efter hushållsinkomst leder däremot i ett visst avseende till intressanta skillnader som redovisas under rubriken "Hur har man barntillsynen ordnad?" nedan.

Daghemsfrågan

Småbarnsfamiljer prioriterar alltså kontanta insatser framför en ökning av platsantalet i daghem. De är inte ensamma. Nästan alla tänkbara grupper i samhället gör samma värdering, om än inte lika uttalat – förutsatt att man överhuvud tror på politikernas möjligheter att påverka viljan att föda barn.

Men Sifo lät alla ta ställning till denna fråga också på ett mer allmänt, politiskt plan. Intervjuaren visade ett kort på vilket tre personer var avbildade, samtalande om familjepolitiken, och bad intervjupersonen ange vem av de tre han höll med mest.

Person A sade: "Det är bra som det är nu. Barnbidraget går till alla, alla som fått plats får del av stödet till daghem, familjedaghem och fritidshem och de som behöver ett extra stöd har låga avgifter för barntillsynen och får bostadstillägg för att minska hyran."

Person B sade: "Det är inte rättvist att så stor del av stödet går till dem som haft turen att få barntillsyn. Man måste också tänka på dem som vill sköta sina barn själva och på dem som inte kan få plats på daghem eller inte kan få något jobb på sin bostadsort. Därför bör alla barnfamiljer få dela på det stöd som nu endast går till dem som kan få kommunal barntillsyn."

Person C sade: "Det är inte rättvist att så stor del av stödet går till dem som haft turen att få plats för sina barn i den offentliga barntillsynen. Daghem, familjedaghem och fritidshem måste byggas ut så att alla får lika stor del av stödet."

De svar som avgavs gav en mycket tydlig bild:

Person B får ett överväldigande stöd från alla utom från vpk-sympatisörerna. Detta sammanhänger med att stödet från yngre är något lägre än genomsnittligt. Så ger t ex såväl välutbildade och lägre utbildade män som kvinnor B ungefär samma höga stöd, medan yngre personer av båda könen och med olika utbildningsnivå ger B något lägre stöd. (Vpk-sympatisörernas låga stöd är dock inte enbart en följd av att detta partis sympatisörer i genomsnitt är yngre än andra partiers: också äldre vpk-röstare ger B ett lågt stöd.)

Också fackens medlemmar svarar alltså på ungefär samma sätt som befolkningen i övrigt.

Ingen vågar väl egentligen uttala sig om hur partierna själva skulle vilja formulera sina respektive familjepolitiska inställningar, men deras sympatisörers "röstande" i den här undersökningen tyder i alla fall på att A motsvarar ungefär en gråsosseattityd, B den borgerliga inställningen och C vpks och den radikala socialdemokratiska falangens.

Majoriteten tillfrågade har en uppfattning som ligger i linje med den familjepolitik kds, centern och moderaterna för. En omfördelning skulle ju innebära större kontanta medel till barnfamiljerna på bekostnad av de naturaöverföringar som subventionerna till främst daghemmen innebär, dvs det slags politik som dessa partier förordar.

Vad betyder jämställdheten?

Enkäten innehöll också ett tiotal frågor avsedda att undersöka hur välgrundade de i den allmänna debatten ofta framförda, nya värderingarna i praktiken är. Detta skedde genom att frågorna utgick från den nära till hands liggande föreställningen att den med hjälp av modern teknik kontrollerade fortplantningen i verkligheten radikalt ändrat maktbalansen mellan könen till kvinnans förmån. Detta har dock inte erkänts i den allmänna debatten, vilket borde leda till en viss svårighet att förena de allmänt vedertagna normerna om jämställdhet med den faktiska maktutövningen.

Tekniken och lagstiftningen har faktiskt lett till att kvinnan ensam – om hon så vill – avgör :

Lagstiftningen stödjer kvinnan i dessa beslut, även om den ställer sig neutral till frågan om vem som skall ha vårdnaden vid en skilsmässa. Vid en konflikt om vårdnaden tillfaller denna ändå oftast modern. Men framför allt abortlagstiftningen tillsammans med den moderna preventivtekniken gör att kvinnan ensam kan kontrollera fortplantningen. Denna möjlighet att ensidigt kunna avgöra om ett havandeskap skall inledas och om det i så fall skall fullbordas eller avbrytas borde också ge kvinnan ett övertag i senare skeden av reproduktionen. Underligt nog har hittills ingen försökt undersöka hur dagens människor ser på maktfördelningen mellan könen. Kanske beror det på att den rådande jämställdhetsideologin gjort själva frågeställningen suspekt.

Kvinnans makt i samlevnadsfrågor

Det visar sig att allmänheten anser att kvinnan faktiskt har tagit makten i samlevnaden mellan könen. Samtidigt är man tydligen litet plågad över detta förhållande. När man har möjlighet att välja alternativen "båda", eller "det kan endast avgöras från fall till fall" eller liknande väljer man gärna denna utväg. Frågan "Om det blir skilsmässa i ett äktenskap eller i ett fast förhållande, i vilket mannen och kvinnan har barn ihop och parterna inte kan ena sig om vem som skall ha vårdnaden, vem bör då i allmänhet tilldömas vårdnaden enligt din mening?" besvarades på följande sätt:

Åtta av tio anser att man endast från fall till fall kan avgöra vem som skall ha vårdnaden om barnen vid en skilsmässa. Men en av tio anser fortfarande att kvinnan skall ha vårdnaden, medan ingen röstar för mannen. Både män och kvinnor ger uttryck för alldeles samma syn. Ju yngre man är, ju högre utbildning man har och ju mer utpräglade vänsteråsikter man har desto mindre stöd visar man för kvinnan. Denna minskning innebär dock inget ökat stöd för mannen utan att man i än högre utsträckning väljer alternativet "det går endast att avgöra från fall till fall".

Följande fråga ställdes: "Den nuvarande abortlagen från 1974 bygger på att kvinnan skall bestämma över sin egen kropp. Hon kan därför på egen begäran få abort före utgången av havandeskapets 12:e vecka. Anser du att det är riktigt med detta slags fria abort eller är du mot abort?"

65 procent av alla svarade "Ja, det är riktigt" och 17 procent "Nej, jag är emot abort" (10 procent svarade "Vet ej" medan 8 procent inte avgav svar). En dubbelt så stor andel av kvinnorna –  22 procent –  är mot abort än bland männen, 11 procent. Största motståndet mot aborter finns bland yngre kvinnor med låg utbildning: 3 av 10 är mot abort. Lika stor andel av centerns kvinnliga sympatisörer är mot abort, medan endast en knapp tiondel av äldre socialdemokratiska och vpk-sympatisörer är mot abort.

När mannens roll fokuserades i frågeställningen ändrades resultatet ganska väsentligt: På frågan "Enligt den nuvarande abortlagen bestämmer den blivande modern ensam om havandeskapet skall ha sin gång eller om det skall avbrytas. Tycker du att det är riktigt att kvinnan ensam skall bestämma om sin abort eller tycker du att mannen bör ha laglig rätt till ett större inflytande än nu?" svarade drygt hälften "Kvinnan ensam skall bestämma om sin abort" medan 3 av tio ansåg att "Mannen bör ha laglig rätt till större inflytande än idag". (11 procent svarade "Vet ej" och 8 procent svarade inte.) Man höll i något större utsträckning på sitt eget kön: 57 procent av kvinnorna mot 49 procent av männen höll på kvinnan medan 32 procent av männen mot 25 procent av kvinnorna höll på att mannen skulle ha laglig rätt till större inflytande.

Stödet för den nuvarande abortlagen är alltså kompakt, men det minskar något i den meningen att en någorlunda stor minoritet skulle vilja ge mannen större inflytande. Men detta innebär ju att en stor majoritet anser att kvinnan ensam faktiskt bestämmer över sin kropp och en knapp men dock majoritet anser att så skall det också vara.

På frågan "Om en kvinna fött ett barn mot den biologiske faderns vilja, anser du då att han skall vara underhållsskyldig gentemot barnet?" svarade 42 procent "Ja, han skall vara underhållsskyldig" medan 34 procent svarade "Nej, han skall inte vara  underhållsskyldig". Det intressanta är att något fler kvinnor, 36 procent, än män, 31 procent, ansåg att han inte skulle vara underhållsskyldig.

Men mot bakgrund av allmänhetens övertygelse att kvinnan faktiskt kontrollerar havandeskapet är detta resultat följdriktigt. Kvinnorna anser att de skall ta ansvar för det beslut som lagen och de själva menar är deras.

Ytterligare ett antal frågor gav samma resultat.

Två av tio tror att kvinnan i allmänhet tar initiativet till skilsmässa, medan endast en av tio tror att mannen gör det. (Men hela sex av tio uppger sig inte veta...) Könen skiljer sig inte åt i synen på läget.

På frågan "Vem i familjen tror du i allmänhet har mest att säga till om i frågor som rör....?" svarade männen följande sätt för de olika alternativen:

Och kvinnorna svarade på följande sätt:

Också här är samstämmigheten förbluffande stor. Både män och kvinnor är överens om att kvinnorna har mest att säga till om – utom beträffande det sexuella samlivet, där deras åsikter skiljer sig åt.

Så ställdes frågan "Tror du överhuvud att män och kvinnor kan ha lika stort inflytande i frågor som dessa eller måste till slut någon ha sista ordet?" 6 respektive 7 av 10 bland männen respektive bland kvinnorna svarade "Ja, båda kan ha lika stort inflytande" medan åsikten "Nej, till slut måste någon bestämma" uttrycktes av 20 procent män och 13 procent kvinnor. Männen försökte alltså i någon mån leva upp till kravet på beslutsamhet. De män och kvinnor, som ansåg att till slut någon måste bestämma, tillfrågades dessutom vem som i så fall skulle bestämma. Därvid svarade 74 procent att det var olika i olika frågor medan de som uttryckte en generell förhållningsregel ansåg att det borde vara kvinnan: 19 procent av männen och 12 procent av kvinnorna ansåg att det borde vara kvinnorna som till sist skulle bestämma. Ingen kvinna höll på männen medan 4 procent av männen höll på sig själva.

Också det slags makt, som rätten till initiativ innebär, belystes med hjälp av frågan "Vem anser du skall kunna ta initiativ till samlag?" Båda könen var mycket eniga om att det skulle både mannen och kvinnan kunna göra. Detta svar avgavs av 82 procent. En procent av männen ansåg att det skulle männen göra. Resten visste inte eller avgav inte svar. Det var alltså enkelt att svara på denna fråga. Därefter ställdes två följdfrågor som inte var så lätta att svara på. Först kom frågan "Om kvinnan har tagit initiativ men ångrar sig, anser du att hon då skall kunna säga nej till samlag?" Fler män än kvinnor ansåg att hon skulle kunna ångra sig och säga nej –  69 procent av männen mot 55 procent av kvinnorna. 16 procent av kvinnorna mot 8 procent av männen ansåg att hon inte hade rätt att ångra sig. Den andra följdfrågan var "Om kvinnan tagit initiativ men ångrat sig och mannen inte respekterar hennes nej, dvs om han tvingar sig till samlag, anser du då att en sådan handling skall dömas mildare än om kvinnan från början varit passiv eller avvisande?" Nästan lika många män som kvinnor ansåg att han skulle dömas mildare –  47 mot 42 procent och ungefär lika många ansåg att det inte skulle spela någon roll för straffet  22 mot 25 procent. 30 procent av männen och 34 procent av kvinnorna visste inte eller ville inte svara.

Mannens makt i ekonomiska frågor

De uppgifter som har lämnats ovan ger alltså uttryck för att kvinnan dominerar i samlevnadsfrågor. I andra Sifoundersökningar framkommer en annan bild av könens inflytande i ekonomiska frågor:  

Man kan visserligen hävda att det formella, registrerade ägandet i dagens Sverige till stor del är ett resultat av skatteöverväganden. Dessa skulle dock snarare ge en förminskning av mannens verkliga inflytande, eftersom han i allmänhet har högre inkomster och därmed högre marginalskatt. Genom att skriva t ex fritidshuset på hustrun samtidigt som han drar av räntorna för lånen har man kunnat minska den sammanlagda skatten. (Skattereformen har som bekant förändrat förhållandena.) Den redovisade, sneda fördelningen av tillgångar  ger alltså sannolikt en undervärdering av mannens verkliga inflytande.

Hur har man barntillsynen ordnad?

Intervjupersonerna med barn under sju år i hemmet tillfrågades hur de hade barntillsynen ordnad och fick därvid ange vilka  av de i tabellen nedan angivna alternativen som stämde för dem.

 Vid en uppdelning av hushållen med barn under 19 år efter inkomst visade det sig att ju högre inkomst man hade desto större andel hade barnen på kommunalt daghem: 13, 26 och 37 procent av hushållen med respektive under 90.000, mellan 90.000 och 150.000 och över 150 000 kronor i inkomst hade sina barn på daghem.

De som hade tillsynen ordnad genom privat dagmamma eller egen eller delad barnflicka, tillfrågades om de skickade in inkomstuppgift för barnflickan eller dagmamman. 14 procent svarade ja, 51 procent nej, 7 procent mindes inte och 28 procent svarade inte.

Barnet eller barnen har tillsynen ordnad på följande sätt:

Hur skall en förälder se ut?

Det kan kanske vara lämpligt att avsluta denna långa Indikator om familjepolitik och samlevnad med en kort redogörelse för vilka föräldraideal som idag är förhärskande. Frågorna "Hur bör en man/kvinna vara gentemot sina barn, dvs hur ser din idealpappa/idealmamma ut?" besvarades genom att intervjupersonerna fick kryssa för högst tre av de alternativ som återges nedan.

Det första som slår en när man jämför svaren är den stora överensstämmelsen mellan könens syn på pappans och mammans roll.

Ändå finns också här utslag av den kvinnans överhöghet i dessa frågor som både kvinnan och mannen erkänner. Männen anser lika ofta att det är pappans och mammans uppgift att leda barnens utveckling, medan kvinnorna i högre utsträckning håller på mamman.

Om undersökningen

Sifo lät i månadsskiftet november-december 1983 1020 personer besvara frågor om deras syn på föräldraskap och samlevnad. Undersökningen gjordes via Sifos veckobussar. Intervjuerna gjordes personligt i de intervjuades hem. Alla frågor om ålder, inkomst, civilstånd och liknande uppgifter som använts som bakgrundskriterier har ställts muntligt, medan de intervjuade har fått besvara frågorna om föräldraskap och samlevnad genom att fylla i ett skriftligt formulär. Detta har de sedan själva stoppat i ett kuvert, förseglat och överlämnat till intervjuaren som vidarebefordrat kuvertet till Sifo.

Undersökningen har nr 83048/050 i Sifos arkiv. [Projektledare: Anders Leion.]