Riksdagen är i den ibland pinsamma situationen att behöva sätta sina egna löner. Saken blir inte lättare av att vi lever i åtstramningens tider och att kvällspressen m fl frossar i löneskillnader.

Sifo har bett väljarna sätta årslön åt riksdagsmän och resultatet syns i diagrammet här ovan. Endast 7 procent av väljarna tyckte uppgiften var svår. Resultatet blev en medellön på 183.000:- kronor (medianen är lägre, 170.000:-). Skillnaderna mellan de olika partiernas väljarkårer är obetydlig: m-väljare vill ge riksdagsledamöter 186.000:-, fp 179.000:-, c 185.000:-, s 186.000:- och vpk-väljare 182.000:-. Årslönen för riksdagsledamöter är idag 139.140 kronor. Den har gällt från oktober i år. År 1984 får ledamöterna påökt till 168.325 kronor vilket är i någorlunda nivå med vad väljarna tycker de förtjänar.

Förslaget om löntagarfonder har nu kommit så långt i den politiska processen att Sifo kan fråga allmänheten: "Om du vore riksdagsman, skulle du rösta för eller emot förslaget om löntagarfonder?". Svaren i 2.664 intervjuer i september-november 1983 blev att 18 procent skulle rösta för fonderna, 61 procent emot och 20 procent visste inte hur de skulle rösta. Tre gånger så många väljare skulle rösta emot som för. Ändå kommer riksdagen — om gamla märken håller — att rösta för fondernas införande. Riksdagen representerar i detta fall inte opinionen hos väljarna. Hur kan detta komma sig?

En förklaring som finns hos löntagarfondernas mer sofistikerade apologeter — t ex professor Ulf Himmelstrand — är att det är något fel på opinionsundersökningarna. Men det finns inget avsteg från rimlig vetenskaplighet i vår slutsats att riksdagen är på väg att säga ett och folket ett annat. Den vanligaste tveksamheten inför opinionsjournalistik — frågans formulering — faller för var och en som själv tar vår fråga i sin mun: "Om du vore riksdagsman skulle du rösta för eller emot förslaget till löntagarfonder?". Det är en rättfram fråga och den går att entydigt besvara. Svarsfördelningen medger en slutsats om överensstämmelsen mellan riksdagsbeslut och väljaropinion. Inte heller finns det anledning att utdöma resultatet på grund av antalet intervjuer, urvalets konstruktion, storleken på skillnaden mellan 18 och 61 procent. Resultatet överensstämmer i stort med andra mätningar från Sifo och med sådana gjorda av andra institut. Undersökningen är f ö gjord på Sifos initiativ och bekostnad. Liksom andra opinionsundersökningar från Sifo, som är gjorda för publicering, ställs råmaterialet till andra forskares förfogande för kontroll och speciella analyser. Vi tror inte att det med bibehållen intellektuell heder går att hävda att opinionen "egentligen" eller "i verkligheten" är tvärtom.

Den marxist som vill argumentera att opinionen mot fonder är ett uttryck för "falskt medvetande" kan naturligtvis göra detta och söka leda det i bevis. Men att förneka att majoritetsopinionen är emot fonder — oavsett om den är uttryck för "falskt" eller "äkta" medvetande — är orimligt. Den som gör detta ställer sig utanför vetenskapssamhället 1 .

En vidare analys av svaren på frågan "Om du var riksdagsman skulle du rösta för eller emot förslaget om löntagarfonder?" visar att varje partis riksdagsgrupp kommer att rösta som majoriteten av partiets väljare. Andelen väljare med olika partisympati som skulle rösta för och emot löntagarfondsförslaget är —

Om varje partigrupps alla riksdagsledamöter röstar som majoriteten av dess väljare skulle rösta går förslaget igenom. Argumentet att riksdagsmännen därmed bär sig odemokratiskt åt håller inte om de enbart har information av det slag som finns i ovanstående tabell. s+vpk har majoriteten av mandaten och inom dessa partiers väljarkårer finns en övervikt för fondförslaget. Röstsiffrorna blir 186 för och 163 emot om alla ledamöter är närvarande.

Svenska riksdagsmän lever i ett system i vilket lojalitet mot partiorganisationen uppmuntras mer än lojalitet mot väljarna. Det är partiorganisationen som sätter dem på valbar plats, inte väljarna. I de (enstaka) fall partiledning och väljare drar åt olika håll röstar därför riksdagsledamöter helst med partiets ledning. Inte med sina väljare. Frondörer kan få sina namn inskrivna i historieböckerna, men de förlorar sin valbara plats — som Königson (fp) efter riksdagens ATP-omröstning.

Att riksdagsledamöter är mer insatta i fondfrågan än väljarna måste vi ta för givet. Kan man säga att väljarnas insikter i frågan är så stora att man kan ta deras opinion på allvar?

Sifo har testat svenska folkets kunskap om de förslag till löntagarfonder som LO och socialdemokraterna antog på sina kongresser hösten 1981 och som presenterades i P O Edins utredning sommaren 1983.

Följande frågor — gjorda i samråd med Arbetet och Svenska Dagbladet — ingick i testet. Svaren anges i procent av de väljare i åldern 18-70 år som testats dels i höst, dels ett och ett halvt år tidigare.

Kunskapen har ökat om att man inte kan få ut sina pengar efter viss tid: för ett och ett halvt år sedan svarade 45 procent rätt; och i oktober i år visste 58 procent att det inte går att få ut pengar. Den största okunnigheten gäller antalet fonder — här har bara 34 procent svarat rätt — och förslaget att fondens avkastning skall gå till AP-fonden här visste bara 32 procent.

Många (66%) vet att socialdemokraterna och LO är eniga om att införa löntagarfonder men färre svarar rätt i oktober 1983 jämfört med i februari 1982 då 75 procent sade att det påståendet var rätt.

Testet är för kort för att ge rättvisande betyg åt individer men duger för att ge medelbetyg åt grupper. Det bästa sättet att räkna poäng i ett kunskapstest av detta slag är att ta antalet rätta svar minus antalet felaktiga svar. Då eliminerar man möjligheten att grupper får poäng för rätta svar enbart genom att gissa istället för att svara "vet ej". Om ingen kunskap finns visar detta sätt att räkna noll poäng.

Kunskapen om fonderna var relativt god redan i februari 1982 och förbättrades de följande tjugo månaderna. Medelpoängen — rätta svar med straff för felaktiga — visar denna ökning:

 Den ökade kunskapen om fonderna innebar inte att fondanhängarna ökade. Men som regel gäller att fondanhängarna har skaffat större kunskap om fonderna än motståndarna. Kunskapen bland partiernas sympatisörer är:

 Folkpartister, socialdemokrater och kommunister kan mera om fonderna än moderater och centerpartister.

De som skulle rösta för fonder har större kunskap om fonderna än de som skulle rösta emot dem om de vore riksdagsmän:

Minoriteten som skulle rösta för fonderna om de vore riksdagsmän är en mycket välinformerad del av väljarna. Majoriteten som vill rösta emot fonderna är ingalunda dåligt informerad, men är inte så väl påläst som fondanhängarna. De som inte vet hur de skulle rösta är också de som vet minst om fonderna.

Hur är då kunskapen bland socialdemokratiska väljare? De som följer partilinjen är mer informerade i fondfrågan än de som skulle rösta mot fonderna om de vore riksdagsmän.

Den lägre kunskapen om fonderna bland fondmotståndarna inom socialdemokratin är odiskutabel. Motståndarna fick 3 av 8 svar rätt efter straff för varje felaktigt svar. Anhängarna fick 5 av 8 svar rätt efter straff för varje felaktigt svar. Är den skillnaden så stor att man kan ignorera och köra över motståndet? En leninist behöver inte tveka här — en elit av medvetna skall styra — men måste inte en socialdemokrat tveka?

Det finns möjligheter att undersöka hur lyhörda de socialdemokratiska riksdagsmännen kommer att vara mot de lokala opinionerna. Det finns nämligen ganska starka lokala variationer i stödet för fonderna bland socialdemokratiska väljare. I vår tabell nedan ser vi hur 1.037 personer som röstade socialdemokratiskt i valet 1982 svarat på vår fråga i olika regioner.

I Väst-Sverige (utom Göteborg) finns en övervikt av s-väljare som skulle rösta emot fonderna om de var riksdagsmän. I Stockholms-området och i Syd-Sverige väger det jämnt bland socialdemokraterna mellan motståndare och anhängare till fonder. I övriga regioner finns majoritet bland s-väljarna för partilinjen. Vi behöver emellertid flera intervjuer för att ha underlag för en helt säker bedömning huruvida s-riksdagsmännen följer flertalsopinionen bland partiets väljare i sina valdistrikt. Sifo samlar nu in dessa intervjuer; inte för att påverka utgången av omröstningen utan därför att de är av intresse när socialismens historia i Sverige skall skrivas. Det kan också noteras att de områden där socialdemokratin möter sitt största interna fondmotstånd innefattar ett par känsliga valstrategiska områden där partiet i valet 1982 inte lyckats med återhämtningen efter valförlusterna på 70-talet.

Socialdemokratiska riksdagsmän från regioner med övervikt av fondmotståndare bland s-väljare kommer inte nödvändigtvis att vara lyhörda för den lokala opinionen. Möjligen hade de varit mer känsliga om opinionen kommit fram på partiets möten eller arbetarkommunen, istället för opinionsundersökningar. Lojaliteten går, som sagts, till organisationen, inte till väljarna.

I okänsligheten för lokala opinioner på tvärs med partilinjen ligger möjligen ett moraliskt nederlag för vissa s-riksdagsledamöter, särskilt om de själva i grunden är tveksamma till löntagarfonder.

En i allt väsentligt är situationen ett nederlag för vår grundlag. Den har inga inslag av personval, och därför kan vi få pinsamma skillnader mellan riksdagsbeslut och väljaropinionen. Det är osannolikt att löntagarfondsförslaget skulle godtas av riksdagen om vi hade haft lång erfarenhet att utnyttja de i och för sig mycket blygsamma inslag av personval som finns t ex i Finland eller Belgien.

Det är ovanligt att partilinjen kommer i öppen konflikt med väljaropinionen. I löntagarfondsfrågan har partiet med eftersläpning och påtaglig tveksamhet följt LO. När enighet till sist nåddes på socialdemokratiska partikongressen 1981 sjöngs Internationalen: partiet var äntligen i takt med fackföreningsrörelsen. Att partiet till sist kom på LOs linje visar det starka historiska sambandet mellan fack och socialdemokrati. Men det är ingalunda unikt: inom alla partiet anser man att i demokratins namn bör man ta stor hänsyn till organisationerna. Särskilt de som är "demokratiskt uppbyggda".

Ironiskt nog är motståndet mot löntagarfonderna större bland LO-medlemmar än bland s-sympatisörer. Det beror delvis på att det finns många borgerliga medlemmar inom LO. Om LO-medlemmarna vore riksdagsmän skulle 28 procent rösta för förslaget om löntagarfonder, 44 procent skulle rösta emot det och 28 procent vet inte hur de skulle rösta.

Av s-röstande LO-medlemmar — socialdemokratins kärntrupp — har var femtonde (6.5%) lämnat partiet mellan valet 1982 och hösten 1983: 4 procent har gått till de borgerliga (2.6% till m och 1.4% till mitten) och 1.5 procent har gått till soffan och har inget parti de vill kalla bäst. En procent har gått till vpk. Med undantag av de senare är det inte pensionsfrågan eller arbetslösheten som driver ut dem, det är löntagarfonderna och skatterna.

Hur kan det komma sig att LO som kämpat så hårt för löntagarfonder inte har sina medlemmar med sig?

Ett möjligt svar är att LO — trots sin formellt demokratiska uppbyggnad — inte har någon övertygande kontakt med medlemsopinionen. De som går på fackliga möten utgör på sin höjd hälften av medlemmarna. Vad värre är: andelen mötesdeltagare är i sjunkande inom LO. LOs avtagande medlemsaktivitet framträder särskilt klart i kontrast till TCOs stabila.

Medlemsaktiviteten inom LO har minskat det sista årtiondet, men andelen med förtroendeuppdrag ökar. Den senare ökar främst därför att 70-talets arbetslivslagstiftning förutsätter fackets medverkan. Vi närmar oss en engelsk situation i vilken det fackliga sköts av en ombudsman på arbetsplatsen (shop steward) och inte på möten med medlemskapet. Det är av allt att döma funktionärerna (ombudsmän och förtroendevalda), inte gräsrötterna, som talat sig varma för löntagarfonderna.

Vi kan nu söka sammanfatta: Riksdagens beslut om fonder går på tvärs med folkviljan därför att riksdagsledamöter är mer bundna till sina partiorganisationer än till sina väljare. Ett LO som har problem med sin inre vitalitet, har ett ledarskap som hängt löntagarfondernas kvarnsten om socialdemokratins hals. Partiets riksdagsmän har därmed i vissa känsliga valkretsar kommit ur takt med sina väljare. De partivänner som går i otakt med partiet är inte okunniga i löntagarfondsfrågan men klart sämre informerade än partiets fondanhängare, vilket möjligen förklarar varför deras opinion inte fått gehör i partiet.

Löntagarfonderna har gett en ovärderlig genomlysning av de demokratiskt uppbyggda organisationernas svaga representativitet i den politiska processen. Och av grundlagens (riksdagsordningens) oförmåga att producera beslut som ligger nära folkviljan. Däremot får vårt demokratiska system godkänt i sin förmåga att informera väljarna relativt korrekt i en svår och komplicerad fråga i vilken både LOs och SAFs, socialisters och borgerligas, propagandaresurser varit till fullo engagerade.

Hela denna grymma belysning av demokratins problem kom till stånd därför att eldsjälar inom LO ville reformera ägandeförhållandena i svenska storföretag i demokratisk riktning. I dessa företag ger 18 procent av aktierna nära nog diktatorisk makt.

* * * * *

Detta är sista numret av INDIKATOR för 1983. Vi öppnar 1984 med ett temanummer
om vad som händer med familjen och om familjepolitik.
Förnya prenumerationen nu: kr 3.000:- inkl moms till Sifo Förlag, postgiro nr 507350-7.