Den stora vågen av socialdemokratiska sympatisörer bland ungdomen från den borgerliga regeringens sista år ebbar nu ut. I 1983 års ungdomsundersökningar (en i januari och en i maj) får socialdemokraterna 45 procent av 18-24-åringarnas partisympatier, en nedgång från 52.5 procent i januari 1982. Moderaterna ökar till 32 procent från 24.5 procent. Centern har 9 procent (1982 var siffran 8%), folkpartiet 3.5 (jämfört med 4.5%) och vpk 6 procent (7.5%).

Moderaterna har nu 42 procent av den studerande ungdomen mellan 18 och 24 år, socialdemokraterna 29 procent. Socialdemokraterna har 51 procent av den förvärvsarbetande ungdomen mellan 18 och 24 år, moderaterna 28 procent. Den gamla klyftan mellan gesäller och studenter är ovanligt stor.

Svensk arbetsmarknadspolitik var under lång tid uppskattad och oomstridd i den allmänna opinionen.

I Norrland har sedan 60-talet funnits protester mot vad man kallat "flyttlasspolitiken" och slagordet AMS = Alla Måste Söderut är välbekant. Protesterna gick ut på att politiken var alltför effektiv och därmed omänsklig. Nu kritiseras arbetsmarknadspolitiken oftare för att den är ineffektiv.

Under tidigare lågkonjunkturer har ökade satsningar på arbetsmarknadspolitiken varit det främsta medlet för att hålla nere den öppna arbetslösheten. Så har det också varit under den nuvarande, långa nedgångsperioden. Ändå har den öppna arbetslösheten fortsatt att öka. Arbetsmarknadspolitiken har inte på samma sätt som tidigare kunnat lösa upp dilemmat att hålla en någorlunda stabil pris- och kostnadsnivå utan att tvingas betala uppnåendet av detta mål med högre arbetslöshet.

I detta läge har intresset för arbetsmarknadspolitikens servicefunktion, arbetsförmedlingen, kommit att öka. Förmedlingen skall givetvis fungera i alla konjunkturlägen. Den skall kunna förse företagen med arbetskraft också när det inte finns en kö av arbetslösa att rekrytera från. Den skall också kunna erbjuda arbeten åt de arbetssökande när arbetslösheten, som nu, är hög. Detta krav kan motiveras med enkla effektivitetsmål. En apparat som drar stora resurser skall tillfredsställa sina kunders önskemål. Dessutom finns det samhällsekonomiska skäl för att förmedling fungerar väl. Ju snabbare en ledig plats kan tillsättas, dess mindre blir produktionsförlusterna i det enskilda företaget och sammantaget i hela ekonomin. Och ju snabbare en arbetslös kan få ett nytt arbete, dess mindre blir hans eller hennes ekonomiska förluster och personliga besvär.

Det finns också en viss utbytbarhet mellan arbetsförmedlingsinsatser och andra medel: ju snabbare de arbetslösa kan få nytt arbete, dess mindre insatser för beredskapsarbeten behövs för att minska den öppna arbetslösheten.

Mot denna bakgrund är det av stort intresse att veta mer om hur arbetsförmedlingen används av de arbetssökande. Är det så att man i allmänhet får sitt jobb via förmedlingen eller får man det på annat sätt? Frågan är angelägen inte minst därför att AMS har givits monopol på arbetsförmedling.

Både den ombytessökande, dvs den som utan att vara arbetslös söker arbete, och den arbetslöse måste i allmänhet lägga ned ett icke föraktligt arbete innan han finner det nya arbetet. Det gäller att skaffa sig information både om läget på den aktuella delen av arbetsmarknaden, dvs vilka löne- och andra villkor som kan erbjudas, och om de speciella villkor som är förknippade med varje konkret platserbjudande, t ex arbetsplatsens storlek, de förmåner den erbjuder, reseavstånd från bostaden m m.

Denna informationsinsamling eller sökprocess kan alltså vara utsträckt i tiden och bestå av många steg. Att få en heltäckande bild av hur detta arbete sker i varje enskilt fall är kanske omöjligt t o m för den enskilde själv och än mer för en utomstående. Varje länk i den nödvändiga kedjan av informationer påverkar nästa. I efterhand kan däremot den enskilde ganska lätt uttala sig om vilket steg som var det viktigaste, eller avgörande, för beslutet att välja ett visst nytt arbete.

I arbetskraftsundersökningarna (AKU) har man under en lång följd av år frågat både de ombytessökande och de arbetslösa hur de söker nytt arbete. Resultaten har varit mycket stabila. Av de givna alternativen (arbetsförmedling, arbetsgivare, annons och olika kombinationer av dessa) har drygt hälften av de arbetslösa angivit arbetsförmedlingen, drygt tio procent arbetsgivaren och knappt tio procent annons som källa. (Den senare andelen har dock under senare år gått ned med 5 procent!) Av de olika kombinationerna har de med arbetsförmedling+annons eller arbetsgivare+annons vardera knappt tio procent. Övriga har obetydliga andelar.

Samma stabilitet utvisar svaren från de ombytessökande. I detta fall ligger dock arbetsförmedlingens andel betydligt lägre — på drygt 20 procent — medan de andra två alternativen (arbetsgivare och annons) ligger motsvarande högre eller kring 30 procent.

Denna skillnad är lätt att förklara. Den arbetslöse som uppbär kassaersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd måste regelbundet anmäla sig till arbetsförmedlingen och stå till arbetsmarknadens förfogande. Reglerna säger alltså att han måste söka arbete med hjälp av förmedlingen.

I maj 1983 ställde Sifo ett antal frågor till 1.002 intervjupersoner för att mäta dels deras attityder till arbetsförmedlingen och dels deras faktiska erfarenheter av att söka arbete.

De tillfrågades om sin inställning till arbetsförmedlingen som hjälpmedel för att söka arbete ("Om man söker arbete nu för tiden, från vilket håll tror du att man kan räkna med att få mest hjälp?" och — i de fall de bytt arbete de senaste fem åren — från vilket håll de fått reda på att deras nuvarande arbete var ledigt ("Hur fick du reda på att ditt nuvarande arbete var ledigt?"). I båda fallen hade de följande svarsalternativ: annonser, arbetsförmedlingen, genom att höra med vänner, bekanta eller arbetskamrater samt på annat sätt.

De tillfrågades också om de varit arbetslösa någon gång under de senaste åren och om de tänkte söka arbete någon gång under den närmaste tiden.

Resultatet stämmer väl överens med de ovan angivna siffrorna för de ombytessökande. Nära en femtedel (18%) av alla tillfrågade tror att man kan räkna med mest hjälp från arbetsförmedlingen när man söker arbete. I AKU angav en dryg femtedel av de ombytessökande att de sökt arbete via arbetsförmedlingen. Andelen som till Sifo anger vänner, bekanta eller arbetskamrater är ungefär densamma som de som i AKU anger arbetsgivaren (ungefär 40%) medan fler i AKU (en fjärdedel) säger att de sökt arbete via annons än de som till Sifo säger sig tro på annonser som hjälpmedel (16%).

Överensstämmelsen är också påfallande med en äldre undersökning som AMS utförde 1967. Enligt denna angav en femtedel (20%) av dem som hade anställning i maj 1967 efter att ha påbörjat anställningen en månad tidigare att de fått informationer om den lediga platsen från arbetsförmedlingen. (Vanligast var dock egen förfrågan hos arbetsgivaren — 23%.)

Det anmärkningsvärda är emellertid att de överensstämmelser som ovan redogjorts för gäller den inställning eller attityd till förmedlingen som alla av Sifo intervjuade uttrycker jämfört med andra undersökningars resultat. Avsevärda skillnader uppträder däremot om jämförelser görs med dem som bytt arbete under de senaste fem åren och alltså faktiskt sökt informationer om nya arbeten. Deras svar redovisas i nedanstående diagram.

Av de personer som vi intervjuade hade 336 personer börjat nytt arbete under de senaste fem åren. Deras erfarenheter av arbetsförmedlingen jämfört med andra informationskanaler skiljer sig alltså en hel del från den attityd som folk i allmänhet uttrycker gentemot förmedlingen. Sammanställningen nedan redovisar också, på ett något oväntat sätt, tidigare erfarenheters betydelse.

Det framträder en tydlig skillnad mellan dem som är på arbetsmarknaden och dem som står utanför. De som sökt nytt arbete och de som både sökt nytt och kommer att söka nytt arbete (grupperna överlappar i hög grad) befinner sig på arbetsmarknaden med tämligen färska erfarenheter av dess villkor. De verkar ha en pessimistisk och realistisk uppfattning om arbetsförmedlingens möjligheter. De tror arbetsförmedlingen om att kunna vara behjälplig i samma utsträckning som de faktiskt fick hjälp av förmedlingen när de senast bytte jobb.

De som varit arbetslösa samt de som varit arbetslösa och inte tänker söka nytt arbete uttrycker en helt annan inställning. De har samma pessimistiska värdering av förmedlingens möjligheter som de båda andra grupperna, medan däremot deras faktiska erfarenheter är annorlunda. I nära en tredjedel av fallen fick de faktiskt arbete via förmedlingen.

Hur skall denna skillnad förklaras?

En sannolik förklaring är att de uttalar sig om sina framtida möjligheter på den öppna arbetsmarknaden, medan deras senaste arbete var i beredskapsarbete eller något annat arbete som enbart förmedlingen har möjlighet att anvisa.

Var femte LO-medlem, 22 procent, tror att man kan få mest hjälp från förmedlingen när man söker arbete, medan motsvarande andel för TCO- och SACO/SR-medlemmar är 15 resp 16 procent.

15 procent av LO-medlemmarna fick reda på att deras nuvarande arbete var ledigt via förmedlingen, medan motsvarande andelar för TCO- och SACO/SR-medlemmarna var 17 resp 4 procent.

Ungefär 15 procent av tjänstemännen och 20 procent av arbetarna i både privat och offentlig tjänst tror att man får mest hjälp från förmedlingen med att hitta ett nytt jobb. Deras faktiska erfarenheter är också ganska lika — drygt 10 procent fick veta att deras nuvarande arbete var ledigt vid besök på förmedlingen. Tjänstemän i privat tjänst utgör dock ett undantag. Det gäller endast 6 procent av dem.

Den regionala fördelningen av arbetsmarknadserfarenheterna är den väntade. Nära en fjärdedel av de intervjuade i Norra Sverige har varit arbetslös någon gång de senaste fem åren, medan endast 7-8 procent av stockholmare och göteborgare har denna erfarenhet. Malmö avviker i viss mån med en siffra på 14 procent.

De sysselsatta i olika näringsgrenar har mycket skiftande erfarenheter både av arbetslöshet och av arbetsbyte. En dryg tredjedel av alla har börjat nytt arbete under de senaste fem åren och en dryg tiondel har varit arbetslösa. En låg andel arbetslösa inom en näringsgren innebär i allmänhet också en låg andel som bytt arbete, med ett undantag — handel och samfärdsel. Inom handeln har endast 7 procent erfarenheter av arbetslöshet medan 40 procent har bytt arbete under de senaste fem åren. Detta återspeglar sannolikt den stora andelen deltidsarbetande kvinnliga anställda inom denna bransch.

Inom jord- och skogsbruk och fiske har endast 4 procent varit arbetslösa och 16 procent bytt arbete. På motsatt ytterkant finns, inte byggnads- och anläggningsverksamhet, vilket ligger nära till hands, utan sjuk- och socialvård. Inom båda dessa näringsgrenar har visserligen 18 procent varit arbetslösa, men inom sjuk- och socialvården har hela 56 procent bytt arbete de senaste fem åren medan motsvarande andel inom byggnads- och anläggningsverksamhet är 40 procent. Övriga näringsgrenar har ungefär 10 procent med erfarenheter av arbetslöshet och 35-40 procent som bytt arbete.

Olika näringsgrenars sysselsatta uppvisar en likartad inställning till arbetsförmedlingen. Alla ligger nära den genomsnittliga andel — 18 procent — som tror att man får mest hjälp från arbetsförmedlingen när man söker arbete. Också här är de faktiska erfarenheterna mer skiljaktiga. Den andel som fick reda på att det nuvarande arbetet var ledigt genom att gå till arbetsförmedlingen varierar mellan 0 procent inom jord- och skogsbruk, 8 procent inom handel och, som högst, 16 procent inom förvaltning. Inom skola, vetenskap och rekreation var andelen 15 procent. För övrigt ligger den kring 10 procent.

* * * * *