För att leda organisationer, företag och samhälle i dagens komplicerade värld krävs inte bara tekniskt handlag kring regelgivning, skatter, resursallokering, prissättning och produktutveckling. Det krävs också att man inger förtroende, STORT förtroende, om man skall utöva ledarskap för förbättring. Den ledare som inger stort förtroende kan skapa de nödvändiga betingelserna för positiv förändring.

Att söka genomföra genomgripande ändringar utan att inspireras av förtroendeingivande ledare brukar resultera i fiasko. Vi kommer nog snart att ha ett praktexempel på det senare: arbetarrörelsen söker genomföra löntagarfonder i en period då både dess fackliga och politiska gren saknar förtroendeingivande ledarskap och överlåter jobbet åt en sympatisk tekniker och icke-ledare som P O Edin. Kan det annat än misslyckas? Palme själv argumenterar knappast för förslaget och leder inte sitt partis opinionsbildning i fondfrågan. Palmes mest uppmärksammade inlägg (i Almedalen 1982 och 1983) gällde inte partiets eller regeringens vision av fonderna utan hans privata funderingar om allmänna val till fondernas styrelser, aspekter som inte finns med i utredningsförslaget och antagligen inte heller i regeringsförslaget.

Pehr Gyllenhammar inger stort förtroende hos en betydligt större del av allmänheten än våra partiledare. Gyllenhammar är inte bara näringslivets ledare och Marcus Wallenbergs naturliga efterträdare. Han har folkets förtroende på ett sätt som Wallenberg aldrig hade. Och detta förtroende ligger på en nivå som endast Erlander kunde åtnjuta under sina sista år som statsminister.

51 procent av allmänheten har "stort förtroende" för Pehr Gyllenhammar. Motsvarande siffra för Olof Palme är 29 procent (+4% sedan mätningen i januari), Ulf Adelsohn 30 procent (-1%), Thorbjörn Fälldin 11 procent (-2%) och Lars Werner 16 procent (+4%).

Volvo-chefens ställning illustrerar en allmän värderingsförskjutning i samhället. Det är numera industrins och näringslivets nya öppna toppmän — Jan Carlzon, Pehr Gyllenhammar, Percy Barnevik, Björn Svedberg, som är folkets hjältar och välståndets och välviljans kolportörer.

Politikerna har misstrotts i över ett årtionde. Även fackets ledare har förlorat allmänhetens förtroende och gehör. Den nye TCO-chefen, Björn Rosengren, har en svår uppgift att ta sig ur den svacka i vilken Lennart Bodström försatte ämbetet (se nyhetsbrevet Avtal 83 nr 7). Till den nye LO-chefens, Stig Malm, förtroendesiffror finns det anledning att återkomma: de håller på att stabiliseras kring 20-25 procent, alltså betydligt lägre än Gunnar Nilssons 37 procent.

Om framtidens historiker förfaller till den gamla tron att etablerat ledande familjer är de som egentligen styr vårt land kommer de att skriva inte bara om riddarhusets ätt nr 776, dvs Gyllenhammar, utan också den ointroducerade ätten Palme och ätt nr 678 Bildt. Tre offentliga personer och representanter för dessa släkter personifierar de tre pelarna på vilket Sverige står: näringslivet och liberalismen, arbetarklassen och socialismen, högern och försvaret. Krisen kräver noblesse oblige. Men de tre samarbetar sällan och de tycker inte särskilt bra om varandra.

Vad allmänheten tycker om dem framgår av dessa diagram som svar på frågan: "Tycker du ... inger stort förtroende, varken stort eller litet förtroende eller föga förtroende?"

I folkpartiets ledarval stod Gyllenhammar ej till förfogande. Han har uppenbarligen prioriterat sin roll i näringslivet framför en roll i politiken. Vi frågade om huvudkandidaterna: "Om man skulle välja mellan Björn Molin och Bengt Westerberg, vem tror du då är bäst?" Av de 283 intervjuade personer som någon gång röstat på folkpartiet — var fjärde väljare i Sverige är folkpartist eller f d folkpartist — föredrog 52 procent Westerberg och 10 procent Molin, resten var tveksamma. Utgången av ledarvalet blir därför inte förvånande ur opinionsundersökningarnas perspektiv.

Westerberg är dock — trots all publicitet — en ganska okänd storhet och flertalet (55%) bland allmänheten tycker inte de känner honom tillräckligt väl för att uttala sig om graden av förtroende han inger. Vi frågade: "Tycker du att Bengt Westerberg inger stort förtroende, varken stort eller litet förtroende eller föga förtroende?"

Ett kusligt och kontinentalt perspektiv på arbetslöshetens omfattning i Sverige ger nedanstående tabell som räknar procent på personer mellan 16 och 65 år med hjälp av officiell statistik. Detta sätt att redovisa arbetslöshet är inte det vanliga, men det ger mer information om problemets egentliga omfattning.

När Sifo i augusti frågade: "Tror du att arbetslösheten under de kommande tolv månaderna kommer att öka, minska eller förbli ungefär densamma?" var det bara 6 procent av allmänheten som trodde att utvecklingen skulle vända och arbetslösheten minska. Liknande pessimism registrerades i augusti de tre senaste åren och tidigare också under 1977. Men då var de faktiska arbetslöshetssiffrorna lägre. Det sker nu en tillvänjning till hög arbetslöshet och till pessimism om möjligheten att bryta trenden.

Konfrontationen i löntagarfondsfrågan går mot sitt bittra slut. Attityderna är låsta. Inga förändringar av principiell vikt kan noteras sedan mätningarna före sommaren innan Edin lade sitt förslag. I väljarkåren är 54 procent (53% i juni) emot fonder och 16 (17) procent för dem. Bland socialdemokraternas sympatisörer är 21 (18) procent emot fonder och 33 (35) för, bland LO-medlemmar är 37 (31) procent emot fonder och 21 (26) procent för. Gapet på 16 procent mellan motståndare och anhängare inom LO är anmärkningsvärt och antyder att medlemmarna prioriterar på ett helt annat sätt än LO-ledningen.

På följande sidor finns en dokumentation av svaren på frågan "Är du för eller emot löntagarfonder utformade enligt socialdemokraternas och LOs modell?" i olika undergrupper i befolkningen från hösten 1981 till och med våren 1983.

Väljarbarometern i augusti 1983 pekade för första gången under valperioden på borgerlig majoritet. Socialdemokraterna har förlorat ett par procent i väljarbarometern sedan valet för ett år sedan. Sifo har gjort en analys med loglineär teknik (ECTA) för att se om nedgången hänger mest samman med —

1. Motståndet mot löntagarfonder
2. Tron att arbetslösheten kommer att öka de närmaste 12 månaderna,
3. Lågt förtroende för Olof Palme

Vi erhöll dessa samband uttryckta i standardiserande lambda-koefficienter.

Av de testade faktorerna har fondmotståndet det starkaste sambandet med socialdemokratins nedgång.