U-båtarna

De sovjetiska u-båtarna i svenska vatten engagerar opinionen. I månadsskiftet maj-juni rapporterade över hälften i ett urval av 1.002 vuxna att de samtalat om saken med vänner och arbetskamrater senaste veckan.

Den opinion som bildas i dessa samtal driver inte Sverige ur kurs varken mot Nato-anslutning eller mot finlandisering. Men den har inslag av ökad prioritering av försvaret och förord för en tuffare attityd mot Sovjet.

Sifos intervjuare visade en bild av ett samtal med dessa fyra opinioner:

1. "Det enda en stormakt som Sovjet förstår är vapenmakt. Nu får vi dra in på annat och ge försvaret mer pengar och utrustning och order att försvara sjögränsen med alla medel."
2. "Man skall aldrig bråka med en stormakt som Sovjet. Låt deras u-båtar gå som de vill vid svenska kusten. De gör ändå vad de vill. Vi måste tala med Sovjet och försöka få samma typ av fredsfördrag med Sovjet som Finland har. Finland besväras aldrig av ryska u-båtar."
3. "Vi klarar aldrig av att få bort de ryska u-båtarna om vi inte ber Amerika om hjälp. Sverige borde gå med i Nato."
4. "Det finns angelägnare ändamål att satsa på än försvaret. Vi skall utnyttja det försvar vi har. Regeringen får bestämma från fall till fall hur hårt vi skall gå fram mot främmande u-båtar och hålla alla kontakter med Sovjet öppna."

Frågan som ställdes löd: "Vilken av personerna A, B, C eller D tycker du har mest rätt?"

Majoriteten (57%) stöder D, vilket är svenska regeringens linje. Nästan ingen vill ha Nato-anslutning (3%) eller en relation med Sovjet av Finlands-modell (5%). Nästan en tredjedel av de tillfrågade (31%) förordar dock upprustning och användning av maktspråk mot Sovjet. Denna reaktion är den vanligaste bland moderaterna, där den har stöd hos varannan (49%).

På frågan: "Tycker du att regeringen skött u-båtsfrågan bra eller dåligt?" svarar 57 procent "bra" (64% av socialisterna och 54% av de borgerliga) och 23 procent svarar "dåligt" (19% av socialisterna och 25% av de borgerliga); resten har ingen bestämd åsikt i frågan.

Opinionen om löntagarfonderna fortsätter att visa ungefär tre gånger så många motståndare som anhängare: 53procent emot och 17 procent för fonder i juni. Motståndarna har minskat något från toppnoteringen 59 procent i januari-februari.

Bland socialdemokraterna har anhängarna till fonder alltid varit flera än motståndarna. Motståndarnas andel har minskat från 30 procent i januari-februari till 18 procent i juni.

Inom LO — som har många icke-socialdemokratiska medlemmar — har sedan våren 1982 motståndarna varit i majoritet. Också här har motståndarna minskat trendmässigt från 41 procent i januari-februari till 31 procent i juni.

Gapet mellan anhängare och motståndare har utvecklats på detta sätt i Sifos tre mätningar i år:

Matchen om fondopinionens majoritet är hittills förlorad för borgerligheten och näringslivet bland socialdemokratins anhängare. Trenden pekar mot förlust också bland LO-medlemmarna.

Trots dessa för fondanhängare positiva trender finns det alltför många fondmotståndare både inom s och LO för att fonder skall kunna införas utan konsekvenser för partiets och organisationens inre liv. I politik liksom i schack gäller det att behålla dominansen över det stora mittfältet.

Socialdemokratins styrka har legat i att partiet inte bara dominerat vänstern utan också en större del av mittfältet i svensk politik. Att steg för steg införa fonderna i det opinionsklimat som nu råder kommer av allt att döma att uppfattas som ett adjö till mittfältet.

I årets val i Storbritannien förlorade Margaret Thatcher en procent av väljarna jämfört med sitt förra val, men vann en förkrossande mandatseger beroende på oppositionens splittring, enmansvalkretsar samt ändrad valkresindelning och parlamentsstorlek.

Ett av skälen bakom valsegern är fru Thatchers politiska stil — den är bestämd och robust — demonstrerad inte minst under Falklandskriget.

För att utröna om denna politiska stil har gensvar i Sverige ställde Sifo vid årsskiftet 1982-83 denna fråga: "Tycker du att det i dagens läge är bäst med en regering som är fast och bestämd eller en regering som är öppen och tillmötesgående?".

Den öppna och tillmötesgående politiska stilen — i Sverige symboliserad av Sten Andersson — förlorar mot en som är fast och bestämd — symboliserad av Kjell-Olof Feldt.

I den ekonomisk-politiska debatten brukar man utgå från att investerarnas beteende är av stor betydelse inte bara för ekonomins utveckling utan också för det politiska livet. Investerarnas förtroende för regeringens politik kan vara avgörande för deras vilja att investera, vilket i sin tur sätter ramar för regeringens handlingsmöjligheter. Dessa ramar är trängre i tider av ekonomiska svårigheter, som idag.

I denna artikel vill vi visa att det av samma skäl finns anledning att mer intressera sig för de alldeles vanliga konsumenternas reaktion. Deras beslut att köpa eller inte köpa kan ha stor betydelse för ekonomins kortsiktiga förlopp — och därmed också för den ekonomiska politikens möjligheter. Detta gäller alldeles särskilt i åttiotalets osäkra miljö.

Ovan har vi återgivit det viktigaste diagrammet, det som direkt återger konsumenternas samlade värdering av den ekonomiska framtiden, så som de själva ser den. Också svaren på andra frågor besvaras jakande av en allt större andel av konsumenterna. Det gäller t ex frågor om man förra månaden hade mer att göra på arbetsplatsen än tolv månader tidigare och om man hade större besparingar än tidigare. Man anser sig t o m ha större inkomster än tidigare.

Under lika lång tid som människor intresserat sig för ekonomi och sökt förklaringar till goda och dåliga tider har man förstått att inkomstbildningen haft stor betydelse. Keynes grundade en stor del av sina resonemang i General Theory på ett av honom antaget, stabilt samband mellan hushållens sammanlagda konsumtion och den disponibla inkomsten.

Sedan länge vet man dock att disponibel inkomst (och förmögenhet och kreditmöjligheter) inte räcker till för att förklara svängningar i hushållens konsumtion. Man har insett att det inte räcker med den objektiva förmåga som inkomsten och de andra begreppen mäter. Man måste också ta hänsyn till konsumenternas villighet att köpa. (Denna distinktion har Georg Katona på ett fruktbart sätt använt i den forskning kring Consumer Confidence, som han bedrivit under hela efterkrigstiden.)

Ett svenskt exempel från september 1971 - maj 1972 kan få illustrera betydelsen av konsumenternas vilja att konsumera. Under denna period pekade de flesta objektiva indikatorer nedåt. Men villigheten att köpa var stor och försäljningen av nya bilar, maskiner för kök och tvättstuga, TV och stereoanläggningar ökade till nära rekordnivå.

Detta exempel från Sverige utgör inte något enstaka undantag. Tvärtom har mätningar av konsumenternas köpvilja i många länder visat en mångfald exempel på skillnader mellan å ena sidan förmågan och å andra sidan viljan att konsumera.

Två av de viktigaste slutsatserna av Katonas forskning är de följande:

1. Det är möjligt för hushållssektorn att utöva ett avgörande inflytande på det ekonomiska förloppet.
2. Konsumentattityder och förväntningar behöver inte följa inkomsttrenden. De kan ibland utvecklas i motsatt riktning mot inkomstutvecklingen.

Erfarenheterna från USA har vidare givit vid handen att konsumentklimatmätningarna på ett tillfredsställande sätt kunnat förutsäga vändpunkter i konjunkturförloppet. Hushållens ändrade köpplaner förefaller dock ha varit mer avgörande vid vissa tidpunkter än vid andra, vilket bl a visat sig i att avståndet mellan de ändrade planerna och en faktiskt ändrad konsumtion varit olika.

Vid sidan av mätningarna i USA, som startades av pionjären Katona, har liknande mätningar efter hand kommit till stånd i många länder. Dessa mätningar har gett möjlighet till jämförelser mellan olika länder, vilket lett till en fördjupad förståelse av förhållandet mellan inkomst- och konsumtionsökningar, mellan förmåga och vilja att konsumera.

Jämförelser mellan USA och Västtyskland har visat vilken stor betydelse minnen av olika ekonomiska och politiska erfarenheter kan ha också för konsumtionsbeslut årtionden efteråt. Västtyskens erfarenheter av inflation, som två gånger förstört värdet av sparade tillgångar, och naturligtvis också krigets minnen, har gjort honom mycket mindre konsumtionsbenägen än amerikanen. Samma skillnader kan återfinnas inom länderna mellan de konsumenter som varit vana vid ekonomisk framgång och väntar sig fortsatt framgång och konsumenter i allmänhet. (Katona, Strümpel och Zahn: Aspirations and Affluence, McGraw-Hill, New York 1971.)

Dessa erfarenheter är väsentliga för förståelsen av de svenska konsumenternas reaktioner under den nuvarande ekonomiska tillbakagången.

I september 1970 började Sifo göra kontinuerliga mätningar av konsumentklimatet i Sverige. Dessa mätningar består av två olika delar. Den ena handlar om konsumentens inställning till sin egen och landets ekonomiska situation, om arbetslöshet, prisnivå, sparande, avbetalningsköp och om förhoppningar om framtida ökningar av den disponibla inkomsten. Den andra avser prioriteringen mellan olika (kapital)varor, tjänster och sparande.

Sifos mätningar har hittills inte publicerats annat än som kortfattade sammanfattningar i enstaka artiklar. Resultaten har däremot använts i rapporter till beställare av undersökningar och i prognosmodeller. (Vissa uppgifter har under senare år dock publicerats regelbundet i Dagens Industri.)

Konsumentklimatsmätningarna kan användas för olika syften. De kan ses som en motsvarighet till de konjunkturbarometrar som Konjunkturinstitutet riktar till företagen. I dessa får man en beskrivning av hur företagen värderar sitt nuläge och den närmaste framtiden med avseende på orderingång, kapacitetsutnyttjande och annat. Detta ger en grund för att bedöma företagens uppgifter om rekryterings- och investeringsplaner, vilket i sin tur är av väsentligt intresse för att avgöra hur hela det ekonomiska förloppet kan väntas bli.

På samma sätt kan mätningarna av konsumentklimatet användas för att mer välgrundat förutsäga konsumenternas beteende. De kan bl a användas som allmän bakgrundsinformation för näringslivets, närmast de olika konsumentvarusektorernas, beslut. De kan användas för att förutsäga den totala privata konsumtionens utveckling. Denna utgör nära 50 procent av BNP och har därför stort intresse i sig, men kan också ingå som en variabel bland andra i ekonometriska modeller. De kan också användas för analyser av hur väljarkåren bedömer sitt ekonomiska läge och hur den ser sina ekonomiska utsikter. Denna användning i ett politiskt syfte skall särskilt kommenteras i detta nummer av Indikator.

Kurvorna i Figur 6 visar överensstämmelsen mellan den faktiska och den förutsagda försäljningen av konsumentkapitalvaror i USA. De faktiska uppgifterna är hämtade från Department of Commerce medan prognosvärdena har beräknats med hjälp av inkomsterna från tidigare period och mätningar av konsumentklimatet för innevarande period.

En undersökning från Österrike visar att användningen av data från intervjuer med konsumenterna om deras inköpsplaner ökar prognosernas tillförlitlighet.

I Sverige har Ed Palmer på Konjunkturinstitutet visat att Sifos konsumentklimatmätningar med fördel kan användas för att förutsäga hushållens konsumtion. De data som undersökts under tiden 1971-1977 visade att två av de tre testade subjektiva variablerna — frågan om arbetslöshetens utveckling och frågan om Sverige går mot bättre tider — på ett markant sätt hjälpte till att förklara korttidsfluktuationerna i den sammanlagda konsumtionen. Hans slutsats av undersökningen blev att konsumentattityder är värdefulla för att förutsäga kortsiktiga förändringar i konsumenternas konsumtion och därigenom också i deras sparande.

Ekonomisk politik kan i en demokrati inte bli framgångsrik om inte allmänheten hyser förtroende gentemot regeringen och dess åtgärder. Det är en gammal insikt som fanns också långt innan konsumentklimatet började mätas. Berömda är president Hoovers ord från tiden för den stora depressionen om att välståndet väntade runt hörnet. Han försökte alltså förändra den ekonomiska utvecklingen endast genom att vädja till och uppmuntra sina väljare och landets konsumenter (och, givetvis, dess företagare).

Ett annat exempel från USA utgör recessionen 1970. Under hela nedgången 1969-70 steg de disponibla inkomsterna. Men priserna hade börjat stiga i en snabbare takt 1968, vilket föranledde president Nixons administration att vidtaga olika åtgärder för att bromsa inflationen. De hade inte avsedd verkan, istället ledde åtstramningen till en ökning av arbetslösheten. Detta skedde till stor del därför att konsumenterna inte trodde på politiken. De fruktade att den främst skulle öka arbetslösheten och deras köpvilja sjönk därför snabbt. Konsumenternas/väljarnas misstro hade under tiden ökats av en rad negativa händelser, kanske främst misslyckandet i fredssamtalen i Paris om kriget i Vietnam. Följden blev alltså en recession, utlöst av konsumenternas oro, inte av konventionella ekonomiska förhållanden, för framtiden.

Den svenska regeringen genomförde den senaste devalveringen omedelbart efter det att valet fört det socialdemokratiska partiet till makten. Sambandet mellan politik och ekonomi blev därvid tydliggjort för alla väljare och konsumenter och inte bara för deltagarna i den häftiga ekonomisk-politiska debatt som under veckor och månader fördes om vilka effekter devalveringen kunde väntas ha.

I denna debatt var de partipolitiska skillnaderna till att börja med mycket framträdande. De framträdde inte bara i ställningstagandet till devalveringens önskvärdhet utan också när man diskuterade dess förväntade effekter på penningvärde, export, investeringar och annat. Efterhand övergick debatten till att handla om hur arbetsmarknadens parter skulle ställa sig till det nya läget: Skulle alla löntagarorganisationer acceptera den med hjälp av devalveringen genomförda köpkraftsindragningen i hopp om att devalveringen på sikt skulle leda till lägre arbetslöshet och högre inkomster — eller skulle de i misstro mot politikens möjligheter enbart agera kortsiktigt, defensivt och försöka skydda sig mot köpkraftsminskningen.

Nu vet vi att de i huvudsak valde att föra en politik avsedd att stödja devalveringsstrategin. Det var emellertid inte ett lätt val för dem. Det var ju inte säkert att deras medlemmar skulle göra samma bedömningar.

Under tiden väntade också regeringen, sannolikt i stor osäkerhet, på de första reaktionerna på dess politik. Skulle den vara trovärdig eller inte?

De första reaktionerna kom från börsen. De visade att näringslivet uppskattade strategin att reindustrialisera landet. Uttalanden från olika företagsledare uttryckte i allmänhet en liknande tilltro. Men båda dessa slag av reaktioner kan vara flyktiga och snabbt förbytas i sina motsatser. Det skedde också så småningom, bl a som en följd av olika regeringsuttalanden i löntagarfondsfrågan.

Sifos mätningar av konsumentklimatet visar att konsumenterna alltsedan devalveringen sett framtiden an med stadigt allt större tillförsikt. Det är en betydelsefull upplysning. Det är inte bara exportkonjunkturen som förbättrats som en följd av devalveringen och en allmän förbättring av aktiviteten i världsekonomin. De svenska konsumenterna, som med sina beslut direkt påverkar hälften av BNP, har med sin begynnande optimism påtagligt börjat höja ekonomins aktivitetsnivå.

Dessa uppgifter är naturligtvis av största betydelse för att bedöma den ekonomiska politikens möjligheter att lyckas. Mätningar av konsumentklimatet kan användas för att förutsäga den privata konsumtionens utveckling, vilket den tidigare redovisningen visat. Men de kan också användas för vidare, samhällspolitiska bedömningar. Konsumenter är också väljare och i Sverige också i allmänhet medlemmar i någon löntagarorganisation. Deras värderingar och bedömningar har därför betydelse för hela det samhällsekonomiska spelet.

De har naturligtvis också betydelse för den ekonomiska politiken i trängre mening. Enligt den reviderade nationalbudgeten från april tror regeringen att konsumenterna skall öka sitt sparande något. Mätningarna i konsumentklimatet visar att sparandet minskar — och alltså konsumtionen ökar.

Finansdepartementet har kommit fram till sin bedömning efter en rad intrikata kalkyler som alla syftar till att bedöma konsumenternas förmåga att spara. Någon information om deras villighet att spara använder man däremot inte.

* * * * *