Förtroendet för partiledarna

Förtroendet för Olof Palme har minskat sedan valkampanjen 1982 då han var landets mest förtroendeingivande politiker. Den platsen har fyra månader efter valet tagits av Ulf Adelsohn vars förtroendekapital ökat. Före valet hade 33 procent "stort förtroende" för Palme, nu är siffran 25 procent. För Adelsohn var förtroendesiffran 24 procent för valet och är nu 31 procent. Socialdemokratiska partiet har inte förlorat i Sifos väljarbarometer; det är förtroendet för Palme personligen som har sviktat.

Fälldins personliga ställning har förbättrats och Ullstens försämrats.

Dessa slutsatser bygger på ca 1.700 intervjuer i augusti och september 1982 och ca 1.500 intervjuer i december 1982, januari och februari 1983. Mätningen var avslutad innan den s k Bahr-affären blev allmänt känd i vilken Palme anklagas för att självsvåldigt ha utnyttjat svenska utrikesdepartementet till hjälp åt partibröder i Tyskland.

Palme åtnjuter sedan lång tid tillbaka lågt förtroende inom mittpartierna, vilket bidrar till att förklara varför man inte vill ta hans "utsträckta hand" och samarbeta kring lösningar av den ekonomiska krisen. Man kan undra om läget varit annorlunda om den utsträckta handens politik symboliserats av tusentals utsträckta s-händer mot mitten istället för Palmes.

I fråga om skatterna valde Palme att efter devalveringen följa LOs linje snarare än mittenpartierna med vilka han hade gjort den stora skatteuppgörelsen 1981. Men trots favörerna till LO har Palme förlorat förtroende också i LO-leden. Andelen som uttryckte "stort förtroende" för Palme var:

Det finns anledning att återkomma till det utbyte politiker får av uppgörelser med intresseorganisationer. Utbytet kan vara mycket blygsammare än utbytet från uppgörelser inom riksdagen med andra partier.

Det har hänt förr att borgerliga politiker hos allmänheten ingett större förtroende än Olof Palme. Under hela perioden 1971-1974 hade Fälldin högre förtroendesiffror än Palme. Vintern och våren 1979 hade Ullsten högre siffror och under 1981 var Gösta Bohman den mest förtroendeingivande politikern.

Ullsten noterar den lägsta siffran i någon Sifo-mätning av förtroende för partiledarna: 3 procent tycker att han inger "stort förtroende". Mätningen gjordes under en period med en välpublicerad och uppslitande strid om posten som partiledare inom folkpartiet.

Adelsohn har stort förtroende inom sitt parti: 67 procent av moderaterna tycker han inger "stort förtroende". Det är bättre än någon annan partiledare. Det är också en förbättring från de 55 procent som registrerades före valet och ganska nära företrädarens nivå. Bohman brukade nå mellan 70 och 80 procent.

Om Fälldin, Werner och Palme säger ungefär hälften av det egna partiets sympatisörer att de inger "stort förtroende". Ullsten får samma stöd av var tionde folkpartist. Andelen som säger att de hyser "stort förtroende" för den egna partiledaren är:

Siffrorna inom parentes avser mätningen före valet.

I den representativa demokratin är medborgarnas förtroende för den egna representanten väsentlig. För att folkväldet skall kännas meningsfullt är det angeläget att så många som möjligt har förtroende för åtminstone en av partiledarna. Sifos kurva med detta mått visar en av de sällsynta uppgångarna. Men än är det för tidigt att säga att politikerföraktet är slut. Däremot är det angeläget att påminna om att under större delen av 70-talet bidrog inte partiledarna till ökat politikerförakt: deras kurva låg på ungefär samma nivå mellan 1971 och 1980.

Motståndet mot löntagarfonder fortsätter att vara överväldigande i väljarkåren. I januari-februari var 18 procent för fonder och 59 procent emot, ett gap på 41 procent. De socialdemokratiska väljarna är djupt splittrade i fondfrågan: 33 procent är för fonder, 30 procent emot dem och 37 procent vill inte ta ställning. Bland LO-anslutna — till dem räknas en hel del icke-socialdemokrater — är 28 procent för fonder och 41 procent emot.

Fondklockan tickar nu allt snabbare för SAP: man vill inte ha ett val till om fonderna och man vill egentligen inte genomföra dem i ekonomins prekära läge och när budgetnedskärningarna behöver så mycket politiskt samförstånd som möjligt. När LO gjort sitt för devalveringens eftervård i avtalsrörelsen tvingar sig de kritiska besluten på partiet.

Det vanligaste klagomålet på de borgerliga regeringarna 1976-81 var att de saknade handlingskraft. Det lugnare tempot i lagstiftning och beskattning välkomnades visserligen av många, men efterhand blev talet vanligare om Fälldin-regeringarnas oförmåga, oenighet och långbänkar. Den nya socialdemokratiska regeringen däremot upplevs som mer kompetent, enig och beslutsmässig. Den har också fått en mer centraliserad beslutsordning knuten till statsministerns kansli. Om regeringen Fälldin III sade 38 procent att den är mycket eller ganska handlingskraftig. Om Palme II säger 78 procent att den är mycket eller ganska handlingskraftig. Det är ett påtagligt stämningsomslag.

Från väljarnas perspektiv utgjorde de borgerliga regeringarna en dalgång i handlingskraft, och man tycker nu att handlingskraften återvänt till kanslihuset. Jämfört med Erlanders regering och Palme I ses emellertid den nya Palme II som något mindre handlingskraftig.

Väljarbarometern placerar folkpartiet på spärrgränsens 4 procent. Sifos ungdomsundersökning som nu håller på att analyseras ger folkpartiet ca 2 procent av ungdomsväljarna. Undersökningen redovisad i detta nummer av Indikator ger förtroendesiffror för Ullsten långt under de som hans företrädare haft när de valt att frivilligt avgå: 3 procent i väljarkåren och 10 procent i det egna partiet.

Finns det något som ett mittparti kan lära av den politiska sociologin? Vad den vetenskapen känner till i detta ämne gäller mer mittkandidater i USA än mittenpartier i Norden, men några av dess teser förefaller mig allmängiltiga.

I parlamentet ger det vanligen en automatisk fördel att ligga i mitten. Man får då mer inflytande över besluten, dvs kompromisserna, än man förtjänar enbart i kraft av sina mandat. 1978 var det parlamentariska läget i Sverige t o m sådant att folkpartiet ensamt kunde bilda regering.

I väljarkåren finns emellertid ingen sådan automatisk fördel för ett mittparti. Företrädare för mittpartier måste därför akta sig att generalisera sin ställning och prestige i riksdagen till väljarkåren och tro att samma goda villkor finns där.

För att lyckas i väljarkåren måste ett mittparti (1) alltid slåss både mot höger och mot vänster och (2) det måste ha något unikt, eget och väsentligt att slåss för. Denna kamp både mot höger och mot vänster måste vara konstant och samtidig; det duger inte att en säsong slåss mot höger och nästa mot vänster. Folkpartiet under Ullsten har inte uppfyllt de två villkoren. Fälldin och centern har lyckats något bättre, särskilt på den tiden då miljöfrågor och kärnkraft var brännande aktuella.

Går vi mot ett tvåpartisystem? Nej, inte så länge vi har proportionellt valsätt. Men mittpartier kan marginaliseras i vårt valsystem, och detta är vad som händer med folkpartiet. Det har redan hänt i två av grannländerna. I Finland är motsvarigheten till vårt folkparti en avdelning inom centern, i Norge är folkpartiets motsvarighet ett ganska litet miljöparti.

Vårt valsystem ger mittpartierna goda chanser i valen — om de uppfyller de två villkoren. Vad som idag gör tillvaron svår i mitten är att vårt stora högerparti (m) ligger så långt åt vänster och vårt stora vänsterparti (s) ligger så långt åt höger att inte mycket plats finns kvar av unika, egna och väsentliga frågor att driva från mitten.

Om den svenska mitten inte hittar nya, egna politiska frågor får den sin chans först då moderaterna eller socialdemokraterna på grund av sin interna utveckling lämnar över en del av den politiska terrängen. Om t ex moderaterna överger sin dialog med samhällets svaga och utslagna och börjar agera som om de föraktar dem, får mitten en ny öppning. Eller om socialdemokraterna genomför löntagarfonderna och släpper fram fackföreningssocialism får mitten en öppning.

En antydan om hur nära mitten kan vara till pånyttfödelse ger utvecklingen i Storbritannien. Det engelska arbetarpartiets dogmatiska vänsterflygel har gett utrymme för en stor inbrytning bland traditionella labourväljare från alliansen i mitten. Thatchers parti är för konservativt för att utnyttja den öppningen. Mitten växer därför i Storbritannien trots att det brittiska valsystemet är synnerligen ogästvänligt för mittpartier.

Sifos nyhetsbrev 1983:1 INDIKATOR 28 februari 1983 *

Förtroendet för partiledarna *