De tre viktigaste händelserna i Sverige under 1982 är:

Marcus Wallenbergs bortgång
Avtalsrörelsens låga bud
Fredsrörelsens stora frammarsch
Valrörelsen och s-segern

Vi har skrivit dem i den ordning vi tror storleken av deras konsekvenser blir i våra framtida historieböcker.

Wallenbergs bortgång leder till en genomgripande omstrukturering av det privata näringslivets ägarförhållanden som motiveras av uppdämda behov, av rivalitet mellan finanscentra och av en gemensam önskan dem emellan att göra det svårare för eventuella löntagarfonder. Processen kan frigöra många produktiva krafter. Gyllenhammars roll i denna process är långt viktigare än hans roll i folkpartiet och valrörelsen.

Avtalsrörelsen håller nyckeln till vår framtida ekonomi: hur mycket vi kan sänka vår privata konsumtion för att hålla den offentliga konsumtionen på en någorlunda hög nivå och rädda välfärdsstrukturen. LOs roll i denna process är långt viktigare än dess roll i valrörelsens debatt om löntagarfonderna.

Fredsrörelsens framväxt under 1982 visar att det breda samförstånd som rått i Västeuropa och USA kring motståndet mot Sovjet har underminerats. Detta leder till oanade risker och — i bästa fall — till möjligheter för en värld bättre försäkrad mot atomkrigskatastrof och till nya förutsättningar för vår neutralitetspolitik. Palmes roll i denna process är viktigare än hans roll i valrörelsen.

Valrörelsen är ett skådespel för och med folket som utbildar förväntningar och släpper fram nya aktörer till beslutscentra, dock utan att ändra landets resurser och förutsättningar.

De nämnda händelserna och samspelet mellan dem avgör vårt läge inför kommande år. Och valrörelsen är förmodligen den minst viktiga. Detta sagt för att få perspektiv.

Valrörelsen 1982 blev professionell och oengagerad i ordets alla meningar. Aldrig sedan Sifo började studera valrörelser genom eftervalsundersökningar har väljarna kommit ihåg så litet av argument, händelser, slogans, affischer. Och sällan torde partierna ha talat så litet med varandra som i denna valrörelse. Men stämningen var mycket god bland de trogna på socialdemokraternas och moderaternas möten. Ingen av dessa våra två största partier avvek en tum från de fastlagda planerna för valrörelsens genomförande. Moderaterna och socialdemokraterna gick sålunda aldrig i närkamp. De två partierna körde var sin valrörelse: öst var öst och väst var väst, och aldrig möttes de två.

Socialdemokraterna lade upp sin synnerligen aktiva valrörelse för att behålla sitt försprång i opinionsmätningarna. Inga riskabla utspel skulle göras för att vinna ytterligare ett par procent av marginalväljarna: det räckte om man höll ställningarna från opinionsmätningarna 1980-1981. Allt var planerat långt i förväg. U-båtsjakten under valrörelsens sista veckor kunde inte ändra något i fredens inplanerade dag under valrörelsen.

Partiets krisprogram och fyra vallöften var grunden till kampanjen. Endast några få invigda visste att den första åtgärden efter valdagen skulle bli en i kampanjen oannonserad och i regeringsställning oåterkallelig jättedevalvering. Många som deltog i kampanjen var betydligt mera optimistiska om ekonomin och frikostiga med förespeglingar till väljarna än den handfull som var sammansvuren att devalvera. Dramatiken infann sig först när detta blev uppenbart efter valet, något som kom att understryka tråkigheten i väljarnas minne av själva valrörelsen.

Moderaterna fullföljde sin långsiktiga investering i några stora frågor — skatter, försvar, skola, lag och ordning — och kasserade in röstvinsterna från tidigare investeringar i samma frågor. Man var särskilt angelägen om att partiledarskiftet inte skulle störa den trendmässiga uppgången. Moderaternas valrörelse gick utmärkt i den yngre generationen för vilken Adelsohn stod i blickfånget. Den gick också bra bland den äldre generationen, som ställde upp för Gösta Bohmans parti.

För centern var valrörelsen något mer av en medveten chanstagning. För detta parti utan starka media är valrörelserna sällsynta tillfällen att ta tillbaka och vinna nya väljare. Det lyckades över hövan väl genom Fälldins intensiva personliga engagemang i kontroversen med Palme om arbetslöshetspolitiken och om löntagarfonderna. Kalmar-debatten mellan Fälldin och Palme var valrörelsens enda överraskning. Debatten gav Fälldin ett tillskott på över 100.000 röster (INDIKATOR nr 1982:14). För personer med gammaldags demokratiska ideal var det tillfredsställande att en hederlig debatt gav så stora utslag i TV-åldern med dess journaliststyrda utfrågningar och partisekreterarstyrda turnébussar och partistrategiska utspel gjorda i september men schemalagda och beslutade redan i maj.

För vpk var valrörelsens viktigaste uppgift att distansera partiet från broderpartiet i Polen. Det lyckades i valrörelsens sista vecka, sedan Werner i en TV-utfrågning förklarat att inga militärdiktaturer som den i Polen kunde vara en socialistisk stat! På det sättet hamnade partiet helt planmässigt högt över 4-procentsgränsen. I fråga om vpks marginal till utspärrning tog alla opinionsundersökare miste.

Kds hade framgång i sitt första val med stor satsning på väljare utanför de religiösa leden. Den nyförvärvade miljösakkunskapen och den alltmer utvecklade familjepolitiken gör partiet attraktivt utanför kärngrupperna inom pingströrelsen. I Jönköpings valkrets blev partiet större än folkpartiet.

Övriga partier hade ganska amatörmässiga valrörelser.

Folkpartiets glada amatörer arbetade plikttroget i motvind och partiledaren slet hårt överallt. Också hos folkpartiet följde man en plan: att uppträda i alla viktiga lokaltidningars spridningsområden. (Som en karakteristisk fotnot till historien om partiets undergång kan nämnas att partiets enda valfilm 1982 handlade till 100 procent om u-hjälpen.)

Miljöpartiet som gjort amatörismen till dygd blev som väntat av alla utom entusiasterna på Dagens Nyheter och IMU ett mycket litet parti på valdagen. DN-IMUs roll i att bygga upp förväntningen att miljöpartiet skulle få 6-8 procent av väljarna visar hur bedrägligt media och opinionsundersökare kan samspela. DNs redaktion — en gång den självständigaste i landet — blev IMUs fångar.

Efter skatteuppgörelsen var de borgerliga partierna mer splittrade än på 70-talet. Borgarna lyckades inte skriva ihop sig om vårdnadsbidrag, vilket förmodligen bidrog till framgången för kds. Den enda gemensamma borgerliga fronten i valet gällde motståndet mot löntagarfonderna.

Kampgruppen "Rösta Borgerligt" som brukar göra lättfotade kampanjer i slutskedet av valrörelserna riktad till marginalväljare kring blockgränsen var lam i årets valrörelse. Inte ens den traditionella attacken på småpartierna hade sting, den skapade kanske bara en smula medlidande med kds.

Några rörelser i väljarkåren 1979-1982 som Sifo registrerat vilka kompletterar valstatistiken är att —

Det är inte bara partikanslierna som laddar upp inför en valrörelse. Redaktionerna gör också en uppladdning och ökar resurserna att bevaka politikerna.

Media, också i ett demokratiskt land som Sverige, tenderar i praktiken att tala med en röst. Vissa redaktioner väljer ut de godtagbara ämnena och åsikterna. Dessa nyckelredaktioner finns hos dagstidningarna i Stockholm, radions Eko-redaktion, Rapport och Aktuellt. Lokala medier förstärker sedan vad nyckelredaktionerna tagit upp.

Makten ligger inte i första hand i nyckelredaktionernas åsikter utan i deras ämnesval: i dagordningen snarare än i protokollet. Alla nyckelredaktioner har det gemensamt att de ligger i Stockholm. De byter gärna medarbetare med varandra, något som förstärker deras enighet i ämnesvalet.

Under en valrörelse vill politikerna gärna ha kontrollen över dagordningen. De vill att media skall tillfälligt släppa den ifrån sig så att det inte blir "en valrörelse bland väljarna och en i media". I 1982 års fick politikerna denna kontroll vilket bidrog till att göra valrörelsen händelsefattig.

För media är det mycket frustrerande med en valrörelse som går på räls utlagd av partiernas valplanering. Det blir inga "riktiga" politiska nyheter i en sådan kampanj. Det medförde i årets valrörelse att nyheter man själv kan finna fick stort utrymme, t ex TV-meteorologen Åsa Bodéns uttalande om löntagarfonderna i en näringslivspamflett och åtföljande avstängning från TV-tjänsten. En sådan udda händelse fick en publicitet som inte på något sätt motsvarade dess politiska betydelse.

För första gången följde Sifo direkt väljarnas reaktioner på TVs utfrågningar av partiledare och den avslutande partiledardebatten genom att (för Expressens räkning) göra ett par hundra intervjuer timmen efter TV-programmen. Allmänhetens intresse knyts till utfrågarna i nästan lika hög grad som till politikerna. I partiledardebatten talar man förbi varandra. Ett oroande drag är tittarnas sammansättning: de offentliganställda var mycket överrepresenterade i publiken för alla program utom i Adelsohns utfrågning.

Politik i Sverige har alltså blivit en angelägenhet för folket inom den offentliga sektorn: deras representanter ställer upp som kandidater, formulerar den offentliga sektorns problem, debatterar dem inför en publik av de sina.

Näringslivet och socialdemokraterna är lika i den meningen att de sällan litar på massmedias urval av nyheter och debattämnen. En tredjedel av journalisterna håller på vpk vilket garanterar att både näringslivet och socialdemokratin får sina fiskar varma i media.

I fråga om löntagarfonderna var SAF säker på att media inte skulle göra rättvisa åt näringslivets synpunkter. Man valde då att föra fram dem på betald annonsplats. Det skedde främst genom Näringslivets Ekonomifakta, en organisation som SAF och Industriförbundet står bakom.

Näringslivet gick alltså ut till allmänheten för att bilda opinion om fonderna och sätta dem i ett större sammanhang — att koppla fonderna till inte bara fackets makt utan, också till sysselsättning och välfärdsfrågor. Det ledde socialdemokraterna till att betrakta näringslivets kampanj som "ett hot mot demokratin". Anklagelsen att "SAF tar över valrörelsen" hördes många gånger, ibland också från borgerligt håll.

Näringslivet misslyckades med att få en bredare debatt om löntagarfondfrågan i media. Orsaken låg till stor del i att media tyckte att näringslivet tagit på sig en roll som egentligen ankom media: journalister med självaktning ville inte upprepa vad som stått i Ekonomifaktas annonser.

Den mättnad inför näringslivets synpunkter som fanns på redaktionerna hade knappast någon motsvarighet bland väljarna. Majoriteten av väljarna tyckte att näringslivet gärna fick föra fram sina åsikter i samma utsträckning eller till och med mer än de gjorde.

Faktum är att LOs fondförslag är illa omtyckt och en majoritet skulle antagligen stödja rätten för vilken gruppering som helst som vill göra mycket för att motarbeta förslaget.

Näringslivets kampanj mot fonderna var — som INDIKATOR vid flera tillfällen dokumenterat — effektiv och trovärdig. LO/SAP-förslaget fick allt mindre stöd i folkopinionen ju längre valrörelsen fortskred. Men förtroendet för socialdemokratin var också ökande. Till syvende och sidst tog det senare överhanden. Något tillspetsat kan man säga att förtroendet blev så stort att man t o m litade på att partiet inte skulle genomföra fondförslaget under valperioden.

En fråga, ställd i april och augusti, visar att socialdemokratiska fondmotståndare rättade in sig i leden under valrörelsens slutspurt och gav andra (och sig själva) rådet att rösta på partiet trots allt.

 Källa: Sifo 82013/16/34

Olof Palmes linje att socialdemokraterna har "en utsträckt hand" att förhandla med näringslivet om fonderna betydde mycket för fondmotståndarna inom partiet. Det konstiga och motbjudande förslaget blev inte ett hinder för att rösta på partiet när partiet var så villigt att ändra det och finna en samförståndslösning. Palme var på denna punkt mycket mer trovärdig inom partiet än bland de borgerliga fondmotståndarna. Den utsträckta handen togs inte av näringslivet utan av partivännerna.

Flertalet socialdemokratiska väljare trodde inte att förslaget skulle bli verklighet när de röstade på partiet.

 Källa: Sifo 82022-23/36/39/41

I många fall måste man räkna med att själva valresultatet påverkar opinionen. Väljarna inrättar sig efter en ny politisk realitet. Man får också veta på ett dramatiskt sätt hur majoriteten har använt sin rösträtt och det kan påverka hur man själv tänker politiskt. (Den senare funktionen hos valresultat har i viss mån övertagits av opinionsundersökningarna.)

Valresultatets inverkan på valets stora fråga, löntagarfonderna, visas i nedanstående diagram byggt på Sifos fråga: "Är Du för eller emot löntagarfonder utformade enligt socialdemokraternas och LOs modell?"

Efter valet var fortfarande en stor majoritet, 57 procent, emot fonder i oktober; i september före valet hade andelen fondmotståndare varit 54 procent. Efter valet är 20 procent för fonder jämfört med 15 procent före valet. Ungefär samma andel svarar "vet ej" som före valet.

Bland socialdemokratins sympatisörer liksom inom LO medförde valresultatet att fler tar ställning i fondfrågan och fler tar då ställning för fonderna i oktober jämfört med veckorna före valet.

 Politik är att välja — modell 80-talet

Väljarna stod inför svåra ställningstaganden i årets valrörelse. Man begärde av dem att de skulle välja antingen en krympning av välfärden eller kollektivt ägande av produktionsmedlen. I båda dessa frågor definierades socialdemokratins politik i praktiken till stor del av LO. Detta är välbekant i löntagarfondsfrågan, men gäller också frågan om karensdagarna, symbolen i valrörelsen för välfärdens krympning. LOs blivande chef, Stig Malm, talade ju till och med om politisk strejk om karensdagar blev verklighet. Karensdagar skulle onekligen skapa stora svårigheter för LO i avtalsrörelsen.

För att avstyra karensdagar måste dock momsen höjas; det gjorde Kjell-Olof Feldt klart på ett tidigt stadium. Detta hade knappast de som protesterade mot karensdagarna räknat med. Det är intressant att notera att redan före valet föredrog majoriteten i väljarkåren att behålla karensdagar och slippa momshöjningen, precis som fallet blev i den nya riksdagen. Så här frågade Sifo i augusti och september:

Enigheten är som synes inte stor varken inom partiet eller LO-kollektivet. Efter valet har LO varit synnerligen tveksam om nödvändigheten att höja momsen.

Vi tror att allmänheten kan lära sig att välja också mellan onda ting om man får tid på sig och får skälen till valsituationen ordentligt förklarade. Varken LO eller socialdemokratin har dock de interna informationsresurser som behövs för att förbereda sina medlemmar och väljare på dessa svåra val. Momshöjningen fick av naturliga skäl en rätt undanskymd plats i den socialdemokratiska valagitationen. Frågan drevs till sin spets av vpk i riksdagen i december. Hotet om regeringskris i samband med riksdagens momsomröstning fick tjäna som folkupplysare. Valrörelsen klarade inte av att upplysa väljarna när politik bestod i att välja mellan onda ting.

En orättvis betraktelse?
Kommentar av Hans L Zetterberg

Det kan nu sägas att historiens dom över den första borgerliga episoden sedan 30-talet, den som inföll mellan 1976 och 1982, blir hård.

Borgerliga män och kvinnor med småskurna perspektiv styrde landet. De var ännu fartblinda av den ekonomiska tillväxten på 50- och 60-talen. De saknade förmåga att läsa tidens karta och kunde inte översätta oljechockerna och den vitala kapitalismen i Östasien till en ny omvärldsorientering. De trodde att den ekonomiska tillväxtens motorväg återigen väntade runt kröken. De trodde på avspänning i världen och att militär upprustning var onödig. De sökte t o m tjäna utländsk valuta genom att låta statliga Telub utbilda soldater åt en terroristarmé. (Telub är 70-talets största skandal i allmänhetens ögon, större än Pomperipossa och Ingmar Bergmans landsflykt.)

Inrikespolitiskt såg de riket genom motståndarnas glasögon, inte med egna oförvillade ögon. Mest benägna att se landet genom socialdemokratins glasögon var folkpartiet, och dess fall blev störst. Men överlag var de borgerliga överens om att visa sig lika bra på välfärd och sysselsättning som socialdemokraterna. Sålunda sökte de rädda sysselsättningen i snart sagt varje dödsdömd bransch. Dessutom sökte de indexreglera och sänka skatterna. Kombinationen av socialdemokratiska utgifter och borgerliga inkomster hade lett till statsfinansiell ruin även utan nedgången i världshandeln. Nu blev den en katastrof. De borgerliga vände sig till utländska banker och gladdes åt landets kreditvärdighet. De tänkte nog inte på att det internationella banksystemet som de gjorde Sverige beroende av är skakigt genom alla lån till mindre kreditvärdiga nationer. Vår möjlighet att hantera en internationell finanskrasch har blivit pinsamt liten genom upplåningspolitiken.

Sverige under borgerligheten ägnade sin största energi åt att diskutera en bisak, kärnkraften. Och eftersom vi inte kunde enas om statsminister Fälldins hjärtefråga drogs hela nationen in i en lång diskussion och i en folkomröstning om kärnkraften. På det sättet slapp nationen diskutera de verkliga ödesfrågorna: depressionen och krigshotet, skatterna och välfärdsstatens överlevnad. Svenska folket står efter de borgerliga åren hjälplöst oförberett att ta de obehagliga beslut som väntar.

Det var följdriktigt att de borgerliga förlorade. Tyvärr använde inte socialdemokratin åren i opposition till att förnya sig och informera de sina om realiteterna. Krisprogrammet från 1981 i all ära, men det är gjort för att bota en förkylning och patienten har dubbelsidig lunginflammation. Partiet återvände till makten varken som ett parti med krismedvetna medlemmar ivriga att offra mycket för att sätta fart på Sverige eller som ett parti moget att möta en långvarig stagnation och ta svåra beslut om välfärdsstatens krympning. Den sanna karaktären hos 80-talets socialdemokrati visade sig vid regeringsbildningen: partiet är en paraplyorganisation för olika intressegrupper med krav på skattefinansierade favörer och nya regler som ger dem själva mer att säga till om. Palme t o m förhandlade efter valsegern med PRO om innebörden i vissa löften till väljarna under valrörelsen. För den verkliga svagheten i det svenska samhällsbygget, svårigheten att omstrukturera den offentliga sektorn, har socialdemokratin inget program och inga metoder.

De vanligaste frågorna som Sifo får från politiskt intresserade och aktiva gäller om det blir löntagarfonder och hur länge socialdemokraterna får sitta kvar.

Valutslaget gav Palme all formell rätt att genomföra löntagarfondsförslaget: inget konstitutionsutskott eller domstol skulle kunna stoppa den socialdemokratiska regeringens och riksdagsmajoritetens genomförande av fonderna. Förslaget var del av partiets valprogram och partiet vann valet.

Det går inte att hänvisa till opinionsundersökningarna och säga att folket lagt ett veto mot fonderna. Att ett flertal socialdemokratiska väljare inte trodde att förslaget skulle bli verklighet när de röstade för partiet, är ett faktum. Det är ett politiskt problem, inte ett juridiskt.

Fondförslaget är inte avvisat i val. Det är återremitterat till nya förhandlingar och utredningar.

En av de säkraste utsagorna i den politiska sociologin är emellertid att politiska frågor som lämnats öppna tenderar att ändra karaktär och innebörd när tiden går. Fonderna kommer att underordnas det övergripande målet att rädda välfärdsstaten i den ekonomiska krisen. Att experimentera med ekonomin under den ekonomiska krisen genom att införa fonder verkar obetänksamt för alla utom dogmatikerna.

Livslängden hos regeringen Palme II beror i hög grad på dess motståndare. S-regeringen nöts ned ganska snart av den ekonomiska krisens bördor och bindningen till impopulära fackliga krav. Inte minst ATP-systemets påfrestningar blir påfrestningar för socialdemokratin.

Scenario A är att socialdemokraternas ekonomiska politik misslyckas och en borgerlig regering under Adelsohn tar över.

Scenario B är att socialdemokraternas ekonomiska politik misslyckas och att de söker en koalition med centern för att säkra en stabil majoritet i krisen.

Scenario C är att socialdemokraternas ekonomiska politik misslyckas men borgerligheten också misslyckas att samla tillräckligt många väljare över 4-procentsgränsen och att socialdemokraterna därför sitter kvar.

Scenario D är att socialdemokraternas ekonomiska politik lyckas och att de får förnyat, stort förtroende.

Om några månader torde det bli möjligt att ange mer realistiska sannolikheter för dessa alternativ. För närvarande (december 1982) verkar scenario C mest sannolikt. I detta ligger en stor del av socialdemokratins realistiska chans att sitta längre än en valperiod.

Den borgerliga vägen har blivit enfilig igen efter den spruckna skatteuppgörelsen. Men den borgerliga vägen lider av lösa vägkanter. Kds, miljöpartiet och kanske också folkpartiet drar ned borgerliga väljare under spärrgränsen. Därtill kommer den inbitna oviljan hos folkpartiet och centern att ge moderaterna och Adelsohn den ledande rollen, en ovilja som tilltar ju mindre c och fp blir och som ursäktar fortsatt borgerligt inbördeskrig. Det finns också osäkerhet bland moderaterna om man skall driva en mörkblå profilpolitik eller en ljusblå allmänborgerlig politik, om man skall driva ut folkpartiet eller räcka en hjälpande hand.

Moderaternas ledande roll inom borgerligheten grundas numera inte bara på valresultat utan också på de borgerliga partiernas dyrköpta erfarenhet i skattefrågan. Moderaterna är det enda parti (s inbegripet) som gått riktigt stärkta ur den borgerliga episoden 1976-1982. I valet 1982 fick moderaterna 466.000 fler väljare än de hade 1976. Motsvarande siffra för socialdemokraterna är 209.000 väljare, en blygsam uppgång för ett stort oppositionsparti under ekonomiska krisperioder.

Man kan räkna med att nästa valrörelse blir mer flexibel, med utrymme för djärva improvisationer och mer öppna inviter till marginalväljare. Någon form av valsamverkan mellan socialdemokratins motståndare kunde göra 1985 till en mycket spännande valrörelse och ny vändpunkt i politiken.

* * * * *