Man brukar jämföra en valkampanjs resultat med förändringen i valresultat sedan föregående val. Det kan vara vilseledande, eftersom partierna under valåret har andra förutsättningar än de hade vid det föregående valet.

På basis av intervjuundersökningar gjorda före midsommar ett valår kan man beräkna ett normalutfall av den egentliga valkampanjen på hösten för de olika partierna. Det parti som får högre valresultat än normalutfallet har gjort en valkampanj, som är bättre än vanligt, det parti som får lägre valresultat har gjort en valkampanj, som är sämre än vanligt. Sifo har beräknat normalutfallen med idéer som inspirerats av den amerikanske valforskaren Philip E Converse. 1)

1) Philip E Converse, "The Concept of a Normal Vote", in Angus Cambell et al (eds), Elections and the Political Order, Wiley, New York, 1966, s 9-39.

Normalutfall = 1.0770 x kategori 1 + .4182 x kategori 3 + 167.4 (tusental röster)

Normalutfallet och det verkliga utfallet i de fem senaste valen visas nedan (tusental röster):

De över- eller underskott som markerats med (*) är ungefär en gång större än medelfelet Detta är ett löst mått, först när flera val studerats med denna metod kan vi ange de avvikelser som är 1.96 gånger större än medelfelet, vilket är ett säkrare mått. F n uppfyller endast centerns avvikelse 1970 detta strängare kriterium (markerat med **).

Moderaterna fick normalt utfall på sina valkampanjer 1970 och 1973. År 1976 gick det sämre än normalutfallet och 1979 — Bohmans sista val — gick det bättre än normalutfallet. Årets valkampanj — Adelsohns första — gav ett utfall på 77.000 röster sämre än normalutfallet.

Folkpartiet får vanligen lägre valresultat än normalröstningssiffror från våren före valet anger. Skälet är välkänt. Partiet har stöd av mer än halva pressen som under mellanvalsperioden dagligen påminner allmänheten om partiet och försvarar partiets ståndpunkter. Först under valkampanjen efter sommaren kommer konkurrentpartierna fram ur sitt underläge och får sin beskärda del av medias megafoner. Folkpartiets mediaövertag reduceras m a o kring valen.

Folkpartiets val 1979 var så mycket sämre än normalutfallet att man måste anta att även andra faktorer spelat en roll. Vid detta val hade partiet ensamt regeringsmakten och var bärare av en hel borgerlig generations förhoppningar — den generation som stått utanför under socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Men i stället för en allmänborgerlig politik i det läget valde partiet att under valkampanjen först förlita sig på regeringsinnehavet och sedan att driva en folkpartistisk profilpolitik, och resultatet blev mycket dåligt — 196.000 röster sämre — jämfört med förväntningarna från våren. Årets utfall var 154.000 röster sämre än normalutfallet. Orsakerna kräver en särskild undersökning.

Centern hade en god valrörelse 1970, Hedlunds sista. Fälldins val 1973 och 1976 låg likaså över normalutfallet, men 1979 års valkampanj gav inget bättre utfall än det normala. Årets valkampanj gav ett resultat av 190.000 röster bättre än vad som kunde förväntas före sommaren. Så mycket kan alltså Fälldins debattseger i Kalmar ha varit värd.

Socialdemokraternas valkampanjer har resulterat i nära normalröstetal i alla val vi studerat med denna metod. Vi kan således avföra till myternas värld att partiet gick fram p g a Palmes agerande i Norrmalmstorgsdramat 1973 eller p g a kung Gustaf VI Adolfs död samma år. (Dessa händelser distraherade givetvis alla partiers väljare från valkampanjen.) Möjligen gjorde partiet 1970 en något sämre valkampanj än vanligt; det var Palmes första val sedan han tagit över ordförandeskapet från Erlander. Årets valresultat avviker endast 7.000 röster från normalutfallet.

Vpk får genomgående sämre valresultat — ca 50.000 färre röster — än normalröstningen anger. (Normalt för vpk är helt enkelt normalröstningssiffran minus ca 50.000.) Detta förhållande kan bero på att vpk har en ung väljarkår med många valskolkare. Normalröstningen för vpk ger en viss antydan om hur många "kamrat-fyra-procent" som taktikröstar på vpk. I 1970 års val, i vilket Sifos valprognos gav partiet 3.7 procent, fanns inte den vanliga diskrepansen på ca 50.000 röster. I årets val hade diskrepansen sjunkit till 33.000. Gissningsvis fick vpk ca 50.000 taktikröster 1979 och ca 17.000 sådana röster 1982. I övrigt kan partiet kreditera årets röster till den egna kampanjens effektivitet.

Den svenska vänsterns röstetal har varierat endast obetydligt under fjorton år, 1968-1982, siffrorna faller mellan 2.5 och 2.8 miljoner röster. Det utslagsgivande för valen har varit borgarnas valdeltagande och de utspärrade småpartiernas attraktionskraft på borgerligheten.

* * * * *