De stora frågornas valrörelse

Valrörelsen 1982 har kommit att gälla mycket grundläggande frågor för det svenska samhället: välfärdsstatens krympning och näringslivets socialisering. De borgerliga beskylls i valkampen för att inskränka det välfärdssystem som gett efterkrigstidens svenskar trygghet från vaggan till graven. Socialdemokraterna beskylls för socialisering av näringslivet i form av löntagarfonder som successivt överför aktieägandet i företagen från privata händer till offentligt-fackliga.

Socialdemokraterna vinner flertalet debatter om välfärdsfrågorna och borgarna vinner flertalet debatter om löntagarfonderna.

Väljarna värjer sig mot att behöva ta ställning i så stora frågor: flertalet vill varken ha krympning av välfärden eller kollektivt ägande av produktionsmedlen. Väljarna har också anledning att känna sig förvirrade. Ingen av de två stora frågorna har blivit entydigt presenterade för dem.

De borgerliga säger att de helt visst vill bevara välfärden, särskilt centern och folkpartiet höjer tonläget när krympning kommer på tal. Vad den borgerliga riksdagsmajoriteten gjort är en viss besparing genom att återinföra två självriskdagar i sjukförsäkringen. Fortsatta besparingar måste emellertid ske i statsbudgeten, säger borgarna. De automatiska utgiftsökningarna är cirka 25 miljarder nästa år och det beräknade tillskottet från ökade skatteintäkter är endast hälften av denna summa.

Fackföreningarna blev ursinniga på karensdagarna och skrev ett gemensamt, hotande brev till regeringen. Stig Malm, LOs coming man, talade om politisk generalstrejk. Den socialdemokratiska valagitationen säger att fortsatta besparingar är borgerliga ordvändningar för fortsatt nedskärning av välfärden. Man går ut med affischer om sitt försvar också för barnbidrag etc.

I den välfärdsfråga som har störst betydelse för väljarna, sysselsättningen, försvarar sig regeringen att den satsat mer än någon tidigare regering och resultatet är lägre arbetslöshet (133.000 arbetslösa) än i andra länder. Men socialdemokratin lovar att gå längre, att låna pengar och höja skatter för att skapa ytterligare jobb med offentliga medel.

På det hela taget vinner socialdemokratin sympatier i välfärdsdebatten.

Efter nära 100 års verksamhet i Sverige har socialdemokratin lagt ett första konkret förslag förankrat i kongressbeslut till att bryta den privata dominansen i näringslivet. Vård, utbildning och en stor del av bostäderna är redan i det allmännas kontroll och ägo. Nu är det affärslivets tur.

Den borgerliga regeringen har socialiserat krisbranscherna: stål, varv och den bondeägda skogsindustrin. Den har de facto socialiserat mer industrier på sex år, 1976-82, än vad socialdemokraterna gjorde under 44 år, 1932-76.

Vad socialdemokratin nu föreslår är inte nödutryckningar till krisbranscher utan att kollektivt överta den livskraftiga delen av näringslivet.

LO har varit initiativtagare till löntagarfonderna. När socialdemokratiska partiet i flera omgångar bearbetat LOs förslag har innebörden i det glidit från gillesocialism enligt vilken fackföreningarna får styrelseansvaret i företag till demokratisk statssocialism, i vilken valda politiker har kontrollen över företagens styrelser. Både de gillesocialistiska och de mer konventionella socialistiska varianterna har ett ovanligt drag i sin svenska version: aktiebörsen, kapitalismens hjärta, spelar en central roll. Övergången till kollektivt ägande skall ske med öppna köp på Stockholmsbörsen eller med direkta erbjudanden till icke-börsnoterade företag. Ingen snabb tvångssocialisering alltså, som i Mitterands Frankrike. Inte heller blir det en central fond för statliga aktier som i Frankrike utan flera regionalt baserade.

Det råder en hel del osäkerhet bland socialdemokraterna och deras motståndare om hur mycket av gillesocialism och hur mycket av konventionell socialism som löntagarfonderna innehåller. Klart tycks vara att det lokala facket skall få upp till 20 procent av rösterna på själva bolagsstämmorna men ingenting av utdelningarna. Det finns en olöst konflikt mellan LO som vill att fackliga företrädare skall på ett eller annat sätt garanteras plats i fondstyrelserna och partiledaren Olof Palmes åsikt att ha allmänna val till särskilda legislaturer, vilka utser styrelser för de kollektivt ägda företagen. Allmänna val av västerländsk modell skulle resultera i fondstyrelser med borgerlig majoritet i stora delar av södra Sverige och Mellansverige där det mest blomstrande näringslivet finns. Val av östeuropeisk modell har inte diskuterats, dvs. allmänna val men endast på kandidater nominerade av berörda makthavare.

Planerna på löntagarfonder har väckt våldsam och välorganiserad opposition inom näringslivet. Dess stora kampanj mot löntagarfonderna har skjutit in sig mer på de gillesocialistiska aspekterna än de statssocialistiska.

Trots intensiteten i anklagelserna "ni tänker socialisera" och "ni tänker krympa välfärden" är väljarna ovanligt osäkra i denna valrörelse om vad striden egentligen gäller. Dessutom är man osäker på hur den ekonomiska verkligheten ser ut.

Sedan länge har det funnits olika uppfattning mellan borgare och socialdemokrater om hur stora statsutgifter och skatter som är lämpliga. Denna gamla klyfta tycks ha fördjupats den senaste valperioden. Borgarna ser betydligt mera av ett statsfinansiellt tvångsläge än socialdemokraterna.

En god indikation på den socialdemokratiska uppfattningen av den ekonomiska verkligheten gav LOs affisch inför första maj i år: "Säg nej till karensdagarna. Sverige har råd med social trygghet". Socialdemokratiska politiker har mer kvar än borgerliga av tankevanorna i den nära nog kontinuerliga högtillväxtperiod som sammanföll med det socialdemokratiska regeringsinnehavet sedan 30-talsdepressionen.

De borgerliga styresmännen började 1976 med att vara mer storstilade än socialdemokratin i sin socialbudget men har de senaste åren blivit alltmer återhållsamma och tror inte att det går att öka skatter och statsutgifter som förr.

Vad skall väljarna tro när den ena sidan säger "Vi har råd" och den andra säger "Vi har inte råd"? Det finns idag inga ekonomiska auktoriteter som ovanför partistriderna kan ge ett trovärdigt besked. Även OECDs rapport om Sveriges ekonomi anklagas för att vara politiserad.

Hur reagerar väljare, osäkra på hur den ekonomiska verkligheten ser ut, när de ombeds ta ställning till ödesfrågor av typen näringslivets socialisering och välfärdsstatens krympning, och dessa frågor är luddigt definierade för dem?

Ett sätt är att hålla sig till det man själv sett och upplevt och ställa den gamla, hederliga frågan: "Har den sittande regeringen skött sig så bra att den förtjänar förnyat förtroende?" Svaren på den frågan är erfarenhetsnässigt dystra för regeringar som sitter under dåliga ekonomiska konjunkturer.

Den svenska regeringen har emellertid inte bara att övervinna den motvilja som dåliga tider skapar. Den är huvudsakligen rekryterad bland de borgerliga politiker som fanns kvar i riksdagen efter 44 år av socialdemokratisk dominans De bästa politiska talangerna inom borgerligheten kom aldrig på tal för någon regeringspost: de hade sökt sig till näringsliv, förvaltning eller universitet, när det socialdemokratiska regeringsinnehavet blev långvarigt. Så kastar alltså den socialdemokratiska dominansen 1932-76 sin långa skugga också över 1982 års val. "Regeringen har gjort så gott den kan", säger oppositionsledaren Olof Palme, och ironin är inte svår att uppfatta.

När valkampen förs om socialisering och om krympning av välfärden och flertalet väljare varken vill ha det ena eller det andra så är det rimligt att många drar sig ur och blir valskolkare eller blankröstare.

Trots att valkampen förs med större resurser än någonsin kan det alltså bli många blanka röster i riksdagsvalet och/eller ett lägre valdeltagande än vanligt. I kommunal- och landstingsvalen finns inte några väljarnas dilemman av samma dimension som i riksdagsvalet, men risken är att de också får ett lägre valdeltagande eftersom de hålls på samma dag som riksdagsvalet.

Sifo har ställt två frågor för att utröna hur funderingarna går i väljarkåren kring blankröstning och valskolk i denna valrörelse.

Den borgerlige väljarens dilemma löses enligt 29 procent bäst med blankröstning eller valskolk, vad samhällsvetare brukar kallas "exit". Den socialistiske väljarens dilemma löses enligt 31 procent bäst på liknande sätt.

Vi ser också att blankröstning i riksdagsvalet är dubbelt så ofta rekommenderat som valskolk. Sättet att göra sin exit är inte utan intresse i årets val. Blankröstare, men inte valskolkare, tillhör basen på vilken 4-procent-spärren beräknas. Blankröstare höjer alltså tröskeln för vpk och ökar möjligheten att partiet spärras ut.

I 1979 års val röstade 31.000 personer blankt. I år blir det antagligen flera och det är angeläget att TV redovisar blankröstningen i sin valvaka.

Svaren på de ovan redovisade frågorna om utvägar ur väljarnas dilemma ger också starka utslag för röstning på småpartier. Nästan lika många som rekommenderar exit nämner optionen att rösta på småpartierna: 27 procent av de borgerliga och 26 procent av socialdemokraterna.

För att få perspektiv på småpartierna kan vi erinra om att i 1979 års val låg fyraprocentsgränsen vid 219.000 röster. Totalt avgavs 117.000 röster för småpartier utanför riksdagen. KDS fick mest, nämligen 76.000 röster.

En tumregel är att ett nytt parti bör vara 2,5 à 3 gånger så stort som gamla KDS för att ha realistisk chans att komma in i riksdagen. Miljöpartiet har aldrig klarat detta i Sifos väljarbarometer. Kan KDS själv öka så mycket?

Dagens Nyheters leverantör av opinionsundersökningar, IMU, ger i olika mätningar det nya miljöpartiet 6 à 8 procent. IMU är nybörjare på opinionsundersökningarnas område och har aldrig tidigare deltagit i en valrörelse. (I kärnkraftsomröstningen var IMU med och förklarade felaktigt Linje 3 störst.) IMU tycks vara omedveten om att valsedlar med nya vackra namn som "Kvinnopartiet" och "Fredspartiet" normalt får höga siffror i opinionsmätningar. Det är skillnad mellan en reaktion på ett nytt partinamn och en genuin personlig identifikation med ett nytt parti. Med det nya partiet måste opinionsundersökaren vara säker på att man har motsvarigheten till "Jag betraktar mig som miljöpartist" i intervjun. Miljöpartiet har ca 4.000 inskrivna medlemmar. I Almedalen drog partiet efter stor annonsering ungefär hälften så många åhörare till sitt program som vpk. Vpk ligger enligt Sifos väljarbarometers trendvärden strax ovanför 4 procent.

Trots de ovanligt goda förutsättningar som finns för småpartierna i denna valrörelse är det tveksamt om något klarar den höga spärr vallagen sätter upp.

Om Vänsterpartiet kommunisterna faller för 4-procentspärren undanrycks socialdemokraterna ett stödparti vid regeringsbildning även om det finns socialistisk majoritet i väljarkåren. (I detta läge torde nästan var tionde röst i valet vara lagd på ett utspärrat parti!) Då blir det antagligen inga löntagarfonder under nästa valperiod och rubrikerna om valresultatet kommer att tala om folkets nej till socialisering ett av de två socialistiska partierna utslagna och borgerlig riksdagsmajoritet.

Vpk har svårigheter med sina kvinnliga väljare. De har redan passerat 4-procentsgränsen :

Spärrgränsen i årets val beror som vanligt helt på valdeltagandet: vid 87%-igt valdeltagande ligger den t ex vid 214.000 röster, vid 93%-igt valdeltagande vid 229.000 röster. I valet 1979 fick vpk 305.000 röster. Vpk måste alltså förlora ungefär var fjärde av sina väljare för att komma under spärren. Hur sannolikt är det?

Sorgearbetet över välfärdsstatens krympning
En redaktionell kommentar av Hans L Zetterberg

I tusentals intervjuer har Sifo under årens lopp fått beskedet att en mycket bred allmänhet älskar vår välfärdsstat. Humanitetens och trygghetens olika säkerhetsnät har blivit en självklar del av livet i detta land.

Nu kommer i valrörelsen olika signaler om att näten blir mindre och maskorna grövre. För de insiktsfulla inom alla partier står det kanske redan idag klart att välfärdsstatens krympning inte är en fråga om ideologi eller politik utan om räknelära: en åldrande befolkning, indexreglerade förmåner, stagnerad hemmaekonomi och sjunkande världshandel leder på sikt till krympning oavsett vem som regerar. Det som politiker kan påverka är takten i processen, metoderna och vem som drabbas först.

Att överbringa meddelanden om olyckor och dödsfall, brytning och skilsmässa, avskedanden och avhysningar är aldrig lätt. Därför föreskriver kulturarvet att budbäraren skall alltid uppträda värdigt och finkänsligt och att den drabbade skall få en sorgeperiod att vänja sig vid de nya omständigheterna. Sorgen är sedan ett arbete, en aktiv genomarbetning av förlusten. Den som bara passivt låter sig drabbas återfår sällan vitalitet och livsglädje.

Budbärarna med sorgens meddelanden om vår välfärdsstat är politiker, journalister och byråkrater. Tyvärr åsidosätter de brutalt alla vår kulturs krav om hur man beter sig när man överbringar sorgebudskap.

Hur förberedde regeringen väljarna på att det skulle bli karensdagar? Man handlade frågan i budgetarbetet, i regeringen och (halvdant) i riksdagsgrupper. Men vem förberedde allmänheten? Ingen. Resultatet är att allmänheten - vars majoritet accepterat beslutet - tror att karensdagar införs för att det varit så mycket fusk med sjukförsäkringen. Ett slags straff alltså, inte en besparingsåtgärd!

I TVs Rapport den 11 augusti presenteras en katalog av tänkbara besparingsidéer från olika myndigheter som om de vore regeringsförslag. Chocken sprider sig. Det är som att säga till medborgarna: "Din grupp är utvald att drabbas av handikapp och fattigdom". Och så givetvis uppföljningen från oppositionen: "Byt läkare och välj vår behandling, så får Din kära välfärdsstat evigt liv". Vilken grymhet skall TV-tittaren föredra: det ansvarslösa sensationsmakeriet kring sorgebudskapet eller den vita lögnen? Det är som att välja mellan Frankenstein och Dracula.

Det finns faktiskt en tredje väg. Den kräver mycket tid, en långt driven taktkänsla och många, många personliga sorgesamtal. Den ställer inga löften om att just Du inte drabbas. Varje väljare har erfarenhet av sorg. Och nästan varje väljare har arbetat sig igenom en sorgeperiod. Kan de som bemannar politiska tribuner, offentliganställdas fackliga organisationer, redaktioner och servicemyndigheter möjligen lära något av detta?

* * * * *